Bokrecension: Essayer och kritiker 1917–1918 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1917–1918 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961), litteraturhistoriker och litteraturkritiker. 

Boken utkom år 1919.

* * *

Man behöver emellanåt för sin språkliga hälsa läsa något av Fredrik Böök. Han var ju förmodligen den mest inflytelserika svenska litteraturkritikern någonsin, men han var också i egen rätt en utsökt stilist. Man läser Böök för språket, och man läser det av litteraturhistoriska och kulturhistoriska skäl. 

Den här gången läste jag Bööks samling artiklar från 1917–1918, som kom ut i bokform år 1919. Boken är en av flera samlingar som gavs ut under olika år, allteftersom Böök skrivit artiklarna i dem.

Att texterna i allmänhet först tryckts i Stockholms Dagblad säger något om vilken vikt man gav dylika långa och ibland ganska smala kulturartiklar i dåtidens Sverige. Somliga artiklar tar upp över 30 boksidor; någon har väl ursprungligen tryckts i mer än en del. 

Men något motsvarande är svårt att tänka sig utanför specialtidskrifterna idag. Möjligen med undantag gjort för några tidningsdrakars kultursidor. Men inte ens där skulle väl den mest vågade redaktör låta motsvarande 30 boksidor text om en numera oläst 1700-talspoet rymmas i spalterna...! 

* * *

I sina artiklar kan Böök breda ut sig med bedömningar, psykologiska analyser och referat. En särskild böjelse har han för att sätta författares verksamhet i relation till nationella karaktärsdrag.

Böök har grundåsikter. Hans tendens är nationalistisk, konservativ, idealistisk, politisk höger, tyskvänlig, folklig och bildningsaristokratisk. Inslag av antisemitism förekommer. Inte så som antisemitismen skulle yppa sig hos nazister några år senare, men så som var vanligt vid 1800-talets slut och 1900-talets början också i bildade kretsar.

Vissa inslag i Bööks artiklar vore svår- eller otryckbara i vanliga publikationer av idag, men det vore anakronistiskt att bedöma honom utifrån dagens värderingar snarare än hans samtids. Böök skriver inte utifrån våra värderingshorisonter, utan utifrån det tidiga 1900-talets värderingshorisonter. Något annat vore nästan omöjligt för honom, och det kan vi därmed inte förvänta oss.

Språket har också förändrats under det sekel som gått. 

Den svenska som Böök skriver är oändligt vacker, men hör sin tid till, med sin meningsbyggnad, stilnivå och stavning. Dock är han ett exempel på hur språkets bredd kan komma till sin rätt. Det ligger nära till hands att skriva att han använder språket som den skickliga hantverkaren använder sina verktyg. Men det är nog ändå mer träffande att skriva att han skapar texter som den skickliga konstnären skapar målningar.

Böök vet precis vad han gör när han skriver och känner på grammet varje ords valör. Ironin är fin, sarkasmen vass, berömmet ibland drabbande och formuleringskonsten alltid vacker. Språkkänslan är imponerande. 

Man må inte alltid hålla med Böök i hans slutsatser eller bedömningar. Man bör emellertid lyssna till klangen i hans språk: där ligger hans stora företräde, än i dag.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1917–1918. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1919. 384 sidor.

Bokrecension: Konst är kvalitet | Harry Järv

Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar är en samling essäer och artiklar av Harry Järv. 

Texterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Samlingen utkom år 1975.

* * *

Det har sina fördelar att publicera sig i en tidskrift där man själv är redaktör. Då får man nämligen breda ut sig över precis så mycket utrymme som man själv bedömer är nödvändigt. Det gör Harry Järv i de texter som förut publicerats i Horisont, där han var redaktör. 

Då blir det långa essäer, där dispositionen inte alltid är alldeles glasklar och där styckena någon gång verkar följa associationsvis på varandra snarare än strängt logiskt.

Nåväl, det gör föga, även om texterna inte hade lidit av att Järv själv följt Ezra Pounds råd till T. S. Eliot, som Järv tar upp: att stryka oväsentligheter. Och mycket riktigt: de artiklar som varit införda annorstädes än Horisont och som är med i samlingen är kortare och mycket mer pregnanta.

* * *

I huvudsak är texterna skrivna under 70-talet och behandlar många olika ämnen, företrädesvis litterära. Själv utser Järv den röda tråden till kvalitetsfrågan: han undersöker kvalitetsbegreppet inom konsten och slår ett slag för att det finns något sådant som kvalitet inom konsten, även om det inte nödvändigtvis är glasklart hur det skall ringas in. 

Förakt för det som ofta nedlåtande kallas finkultur avfärdar Järv totalt, som i fallet med kulturchefen som verkar tro att han framstår som folklig om han rackar ner på avancerad konst. Nej, det är inte en konstarts genomslagskraft bland massorna som avgör kvaliteten, utan den estetiska höjden.

Och som Järv själv är inne på — inom nästan alla andra sammanhang anses bekantskap med och fördjupning i det man ägnar sin tid skapa större färdighet att fälla omdömen. Varför inte så inom kulturen?

* * *

Det blir genom boken rejäla utflykter till olika områden. Vad sägs om en lång text om den gamla översättningsproblematiken kring huruvida Mose huvud hade horn eller strålglans? Järv landar till sist i den förvisso intressanta synpunkten att man kanske inte helt skall utesluta hornvarianten, med tanke på hornens betydelse i religionshistorien.

Vi får också åtskilliga ganska rejäla inblickar i kulturdebatten såsom den såg ut under 1970-talet åtminstone runt Harry Järv själv och de frågor som han lyfte till debatt, stundom med viss hetta. 

Likaså engagerar han sig i frågor kring Kungliga bibliotekets villkor. Kungliga biblioteket var ju Järvs arbetsplats. Vidare behandlas också inbördeskriget i Finland 1918 på ett intressant vis, särskilt ur litterär synpunkt, nämligen hur det skrevs om kriget både i skön- och facklitteratur.

Järvs texter karaktäriseras för övrigt av långa utdrag ur annars svåråtkomliga texter: det blir något av hans signum att lyfta fram sådant material.

* * *

Järvs politiska uppfattningar bortom kulturpolitiken är ytterst sällan ställda i förgrunden; de kan blott anas emellanåt. Han är avgjort inte kommunist eller anhängare av den även inom litteraturen då inflytelserika marxismen. I ett sammanhang 1977 skriver han elegant:

”Marxismen har mer och mer blivit opium för intellektuella.”

Sovjetisk och östblockspolitik kritiserar Järv mycket hårt. Men han är alls inte heller förespråkare av kapitalism och oreglerad liberalism; han menar att allt arbete, oavsett värde, borde kunna avlönas på samma vis, vilket i mina ögon är utopiskt och förresten inte heller önskvärt. 

Dessutom förespråkar han statlig författarlön och ett statligt bokförlag, där inte lönsamheten av utan kvaliteten på de utgivna böckerna är det centrala.

* * *

Järv skriver elegant om än något vindlande; de längre texterna framstår ibland mer som fria samtal över ett visst tema, än som väldisponerade och koncisa uppsatser. Och personreferenserna är mycket omfattande; ett snabbt överslag av mängden namn i personregistret gör gällande att det rör sig om långt över 700 poster...!

Texterna är oftast prövande essäer, inte redovisande uppsatser. Och de är givande, intressanta och fräscha att läsa. De är naturliga i tilltalet. Den som är intresserad av 1970-talets kulturhistoria gör rätt i att läsa Konst är kvalitet, men också den som över huvud taget intresserar sig för kulturella och humanistiska spörsmål.
– – –
Harry Järv: Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar. Lund: Cavefors, 1979. 355 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1919–1920 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1919–1920 är en samling texter av Fredrik Böök (1883--1961). Texterna hade tidigare publicerats i Stockholms Dagblad. Samlingen utkom 1921.

* * *

Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.

Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.

Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.

"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."

Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.

Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak. 

Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst." 

Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."

Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har 

"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."

Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."

Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte. 

Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi. 

Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.

* * *

Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel. 

Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?) 

Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.

Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann. 

Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?

För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1915–1916 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1915–1916 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1917.

* * *

Det sägs om den på sin tid så fruktade litteraturkritikern Fredrik Böök, att hans omdöme kunde avgöra ett författaröde. Så det förvånar inte att det i Essayer och kritiker 1915–1916 ryms inslag av varm uppskattning, likväl som man ibland också anar hur den tunga avrättningsbilan blixtrar till när något inte faller honom i smaken.

Att läsa Böök i dag ger ett tydligt tvärsnitt av hur den litteraturkritiska opinionen kunde ta sig uttryck för drygt hundra år sedan. Böök bör då stå som representant för en ganska konservativ uppfattning; på Strindbergsfejdens tid hade han ju också kämpat icke med Strindberg, utan med Sven Hedin och Heidenstam.

Kanhända avspeglar sig ännu fejden i de delar av Essayer och kritiker 1915–1916 som behandlar just den vid det laget döde August Strindberg. Den väldige författartitanen får nämligen en allt annat än smeksam behandling, när Böök utifrån Adolf Pauls Strindbergsminnen och bref angriper den förres mer infernaliska sidor.  Strindberg framstår snart som närmast patologiskt konfliktsökande och paranoid. Böök skriver:

"... det för [Strindberg] naturliga sättet att reagera mot alla intryck, mot människor och djur, ting och samhälle, var en oöfverlagd, rent impulsiv antipati, som var apriorisk i förhållande till alla teoretiska resonemang."

Böök citerar ymnigt ur Strindbergs brev, och idkar till och med censur i dessa: när Strindberg egentligen – som man kan utröna om man läser Nationalupplagans samling av Strindbergs brev – skrivit "skiten", anger Böök "skräpet", men påpekar därefter inom klamrar att "S. har ett annat ord"! — Det kan synas vara, om ett värdeomdöme tillåts, ett väl puritanskt ingrepp...

* * *

Med större gillande än inför Strindberg skriver Böök också om – bland andra – Almqvist och Fröding, något också om den vördade Heidenstam. Det är generellt mycket påtagligt hur han vid sina analyser använder ett då vanligt perspektiv inom litteraturvetenskapen, nämligen att genom texten söka författarens psykologi. Texterna tänks vittna om författarens inre landskap. 

En senare tid skulle gå i motsatt riktning och under namn av nykritik ägna hela sin uppmärksamhet åt texten istället, hävdande att det är hur texten faktiskt fungerar som är det intressanta, inte alls vad författaren möjligen avsett säga och ännu mindre vad texten kan tänkas säga om dennes psykologi. 

För egen del lutar jag mot ett nykritiskt betraktelsesätt vid läsande av texter, helt enkelt för att en sådan metod tar sig an det undersökningsbara på ett helt annat sätt, än den gissningslek det blir när man försöker gräva i författaren genom att gräva i texterna. 

Eftersom ett nykritiskt perspektiv är den typ av analys jag är van vid, blir kontrasteffekten när jag läser Böök naturligtvis tydlig, särskilt då när Böök analyserar Strindbergs och framförallt Frödings själsliv.

* * *

Det ryms också andra texter i Essayer och kritiker 1915–1916. Ett inte särskilt förklätt angrepp på Ryssland under rasande världskrig genom en analys av Maxim Gorkijs Min barndom förefaller mest propaganda för att Ryssland är barbariskt, något som inte alls Tyskland är, fastän somliga velat utmåla det så från engelskt håll, menar Böök. Texten är inte minst intressant som ett exempel på hur retoriken kunde se ut från den tyskvänliga opinionen i Sverige vid denna tidpunkt. 

Situationen med det pågående kriget blir också påtagligt när Böök skriver om boken Sönderjydske Søldaterbreve, vari Böök hittar åtskilliga exempel på dansk heroism. Men notera då, att Sønderjylland vid denna tid var – preussiskt.

* * *

Det kan verka som att jag varit hård mot Fredrik Böök i denna recension. Snarare än det har jag velat skärskåda det som kännetecknar delar av hans skrifter. Men Böök är inte bara den politiskt laddade litteraturkritikern eller den som med kritikens svärd uppdelar litteraturen i det goda och det dåliga. 

Han är också en alldeles lysande stilist, en av våra främsta sådana efter Tegnér. Han skriver en utmärkt svenska, som är bildad, klar och balanserad, om än välkammad i överkant. I mina ögon skadar det inte heller att han åtminstone 1916 eller 1917 ännu håller kvar vid gammalstavningen före 1906 års stavningsreform. Också det signalerar väl en viss åtminstone språklig konservatism.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1915–1916. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1917. 286 sidor.

Bokrecension: Varjehanda | Knut Jaensson

Varjehanda är en samling texter av kritikern Knut Jaensson (1893-1958). Boken utkom 1950. Texterna hade då tidigare publicerats – i någon version – i olika tidskrifter eller i Dagens Nyheter.

* * *

De artiklar som fyller Varjehanda fungerar utmärkt som guider för läsare. Det är ju ofta så att texter leder till texter: här är det utomordentligt klart. Det Jaensson skriver får mig att vilja läsa det han berättar så inkännande om.

Det är ett antal författarskap eller verk som vi möter i Varjehandas essayer, som oftast uppdelats i ett antal underkapitel.

Några av dessa är Jean Jacques Rousseaus Bekännelser, Proust och På spaning efter den tid som flytt, Lewis Carroll och Alice i underlandet, Carl Jonas Almqvist, med flera. Det ryms även en i sammanhanget något apart text om Charlie Chaplins film Monsieur Verdoux. Bland de mer intagande texterna är en om Paul Valéry och hans aforismer. Den fick mig att införskaffa en svensk samling med just aforismer av den franske författaren.

Knut Jaensson var en beundrare av Vilhelm Ekelund. Det är därför inget dåligt betyg när han från svenskt perspektiv lyfter fram Valéry som en av de tre främsta aforistikerna, bredvid Nietzsche och Ekelund.

Jaensson menar att det är aforismerna som ger den bästa bilden av Valéry, fastän – eller kanske ska man förstå det just därför att – dessa inte genomarbetades på samma sätt som hans dikter. Han skänker, som Jaensson skriver, ”färdkost på vägen”; han är belönande att läsa.

Också jag, som en försvuren Ekelund-läsare, är mycket svag för den effektivt formulerade och sylvassa aforismen: dess fragmentariska form där den avskalad allt onödigt och ovidkommande landar i läsaren förmår öppna upp ögonen för nya vyer på ett spännande sätt.

Porträttet av Lewis Carroll är särskilt inkännande. Jaensson uppehåller sig vid dennes dubbelnatur: hans torra, verkliga jag i form av läraren och prästen Charles Lutwidge Dogson och hans författaralterego Lewis Carroll, som på ett så halsbrytande sätt förmår formulera de drömska, absurda äventyr som flickan Alice erfar. Kontrasten mellan den behärskade, tillknäppte mannen och den begåvade sagoberättaren accentueras tydligt.

* * *

Knut Jaensson har förmågan av att känna av de ämnen han skriver om. Åtminstone får man intrycket av att han verkligen lärt känna det och dem han skriver om på djupet, och insikter han vunnit genom bekantskapen vidarebefordrar han till oss, läsare av en läsares utläggningar. Han väcker intresse. Och så skriver en mycket skicklig litteraturkritiker.
– – –
Knut Jaensson, Varjehanda. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1950.

Bokrecension: Kritik och essäistik 1958-1991 | Sven Delblanc

Kritik och essäistik 1958-1991 är en samling artiklar, tal och texter av Sven Delblanc (1931-1992).

Boken utkom år 2007 och är försedd med ett förord av Lars Ahlbom, redaktör för samlingen, samt en inledning av Karl Erik Lagerlöf.

* * *

När Sven Delblanc avled i december 1992 hade han bakom sig ett liv i litteraturens tjänst. Han var författare av en stor mängd skönlitterära böcker, prisbelönt gång på gång. Han var litteraturhistoriker vid Uppsala universitet och skrev också litteraturkritik i pressen och essäer i allsköns litterära ämnen.

Det är artiklar av detta senare slag som har samlats i den rejäla volymen Kritik och essäistik 1958-1991. Det rör sig om drygt hundrafyrtio texter. Mycket av materialet har inte tidigare återpublicerats, förutom sådant som Delblanc själv gav ut i samlingen Fågelfrö.

För oss som älskar litteratur är boken en skattkammare.

Genom Delblancs artiklar får vi här stifta bekantskap med en väldig mängd författare och litterära verk, litterära ideologier och Delblancs egen syn på litteraturen och författaren i samhället.

Vi rör oss med Delblanc elegant genom seklerna och genom de olika litterära strömningarna. Där finns plats för reflexioner kring sekulariseringens betydelse för att vi har allt svårare att förstå ett religiöst språk, för hyllningar av Georg Stiernhielm, för listor av favoritböcker, för en jämförelse av Strindbergs Röda rummet och Ulf Lundells Jack i förhållande till verkens inställning till samhället... Ja, ämne står vid ämne.

Av naturliga skäl uppehåller sig Delblanc mer vid vissa författarskap än andra, mer vid vissa ämnen än andra.

Harry Martinson är rikt representerad, Ivar Lo-Johansson också. Och Hjalmar Bergman. Och Solsjenitsyn. Ett av de ämnen som återkommer är spänningen och förhållandet mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen. Ett annat är relationen mellan muntlig diktning och diktning skriven för att bli läst i enskildhet.

Vi möter föga av politik: texterna rör framförallt litterära spörsmål. En och annan nyckel får vi också till förståelsen av Delblancs eget författarskap.

* * *

Eftersom jag själv som intresserad amatör och litteraturentusiast skriver en del recensioner, är det häftigt inspirerande att studera en mästare på fältet genom hans verk. Delblanc skriver med en självklar auktoritet, grundad på en omfattande bildning, beläsenhet och ämnesinsikt. Det gör visserligen att man själv måhända väl tydligt uppfattar sin diminutiva litterära kompetens i jämförelsen; men det är ändå uppfriskande.

Dessutom introduceras jag för en del författarskap som väl gått mig förbi. Jag tänker då främst på Olle Hedberg och Herman Bang som jag båda två möter i Delblancs artiklar och därför nu läst något av.

Delblanc är dessutom en stor stilist. Det är njutningsfullt att läsa hans texter, även de gånger då ämnet i sig kanske inte engagerar mig överdrivet mycket. I de fallen blir ämnet likväl intressant genom hans sätt att skriva om det och genom den insiktsfullhet som texterna vittnar om.

* * *

Kritik och essäistik 1958-1991 är en bok att läsa, och läsa med njutning, för alla som intresserar sig för stor litteratur. Med det avser jag både den litteratur som Delblanc skriver om, men också texterna själva: vi möter här utmärkt litteraturkritik som litteraturform. Det behöver måhända – och kanske självklart – inte innebära att man nödvändigtvis tar allt Delblanc skriver som kungsord. Men det är ändå och konsekvent lärorik läsning.
– – –

Kritik och essäistik 1958-1991, Sven Delblanc. Förord: Lars Ahlbom (red.), inledning: Karl Erik Lagerlöf. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2007. ISBN: 978-91-7139-784-3. 511 sidor.