onsdag 30 juni 2021

Bokrecension: Historia kring Karl XII | Gustaf Jonasson (red.)

Karl XII
Historia kring Karl XII är sammanställd av historikern Gustaf Jonasson (1925–2007) och rymmer texter av honom och ekonomihistorikern Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005), militärhistorikern Gustaf Petri (1885–1964), konsthistorikern Ragnar Josephson (1891–1961), historikern Harald Hjärne (1848–1922) och historikern Lauritz Weibull (1873–1960). 

Boken utkom 1964.

* * *

Karl XII som person, monark och fältherre är omstridd. Vi ser detta i hur han har skildrats alltsedan dess han 1718 sköts till döds. Gustaf Jonasson poängterar särskilt detta historiografiska förhållande i sin inledande uppsats, där man bland annat får lära sig om den ”gamla skolan” och den ”nya skolan”, där den förra var mer skeptisk till Karl XII än den senare.

Det är i dag kanske främst som historiografiska vittnesbörd som texterna i Historia kring Karl XII kommer till sin rätt; såsom källa till vetenskapliga rön bör man nog vända sig till de undersökningar som gjorts på senare tid, även om ett och annat av det som framförs i boken givetvis är baserat på grundliga vetenskapliga undersökningar. 

Men som alltid när man läser äldre vetenskaplig litteratur får man inte glömma, att vetenskapen är ett dynamiskt fenomen, som ändrar skepnad och får nya emfaser allteftersom nya upptäckter görs och nya slutsatser dras.

* * *

Texterna som utgör Historia kring Karl XII är ursprungligen tillkomna under en lång tidsperiod, från Hjärnes bombastiska tal ”Karl XII från europeisk synpunkt” som först avhölls 1918 och publicerades 1919, till Petris text, ”Från Narva till Njemen”, som bygger på hans gradualavhandling från 1960 och en artikel 1963.

Här föreligger följaktligen smakprov på olika tiders bilder av Karl XII och hans betydelse. 

Det kan också nämnas att texterna är av mycket olika karaktär, rent språkligt. Lauritz Weibulls kristallklara prosa när han med källkritiskt metod utreder vad som enligt källorna egentligen hände när Karl XII dog tillhör en helt annan värld än delar av somliga andra texter, som tenderar en slags labyrintisk kansli-akademiska som riskerar att förvirra läsaren mer än upplysa henne.

* * *

Tre bidrag var särskilt matnyttiga kunskapsmässigt i relation till vad jag själv tycker är särskilt intressant, trots att de har några år på nacken, vågar jag tro. 

Jag tänker då på Gustaf Petris rejäla genomgång av händelseförloppet under slaget vid Poltava, Ragnar Josephsons ingående redogörelse för Karl XII:s estetiska värderingar beträffande konst och arkitektur, och så Lauritz Weibulls nagelfarande av källorna kring Karl XII:s död.

Några ord till om den sistnämnda texten kan vara på sin plats. 

I dag anser väl de flesta inom facket att det är helt klart mest sannolikt att Karl XII dog av en norsk projektil. Weibull förnekar på intet sätt att så kan vara fallet, men lyfter fram de indicier som tyder på att kungen kan ha blivit mördad. 

Men när han gör detta, och både skriver om kungens kranium och hatt, och sedan går igenom de skriftliga källor som är relevanta i sammanhanget, får vi en inblick i hur en källkritikens mästare tar sig an kvarlevor och texter, och i texterna pekar på tendenser och försöker avgöra deras ålder och influenser. I sammanhanget blir det extra värdefullt att stora delar av de texter han hänvisar till bifogats som bilagor till texten, så att vi själva kan läsa och se vad han syftar på. 

Onekligen fanns det de som hade mycket att vinna på att Karl XII dog just när han gjorde det. Men det innebär ju inte med nödvändighet att det exekverades en konspiratorisk plan med avsikt att ta kungen av daga. 

Den där söndagskvällen den 30 november 1718 när Karl XII klättrade upp för löpgravens sida och tittade ut var beskjutningen intensiv. En kula, 1,9 centimeter i diameter, gick in genom vänster tinning och ut genom den högra. Trotsande alla eventuella indicier om ett annat möjligt sakförhållande är det enklast att förutsätta, i enlighet med Occams rakhyvel, att den som höjer sitt huvud över en löpgrav och förblir där en stund, samtidigt som det skjuts och skjuts och skjuts mot den från fienden: ja, den blev nog skjuten av fienden.

* * *

Historia kring Karl XII illustrerar hur man skrivit om Karl XII under några 1900-talsdecennier men levererar också sakhistoriska rön. Flera av bidragen pekar på intressanta skikt i kungens personlighet, särskilt texten om Karl XII som medveten estet. Ett och annat i boken påminner mig också, om att det inte är detsamma att skriva krångligt som att skriva akademiskt. Weibull är där ett föredöme: klart som vatten flödar hans ord, utan att någonsin göra avkall på vederhäftigheten.
– – –
Gustaf Jonasson (red.), Historia kring Karl XII. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1964. 183 sidor.

onsdag 23 juni 2021

Bokrecension: Berlin på 8 kapitel | Carl-Johan Vallgren

Brandenburger Tor, ca. 1915–1920

Berlin på 8 kapitel
är skriven av Carl-Johan Vallgren (f. 1964). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst en reviderad upplaga från 2010.

* * *

Kan man känna sig hemma i en stad man aldrig besökt? Kanske inte. Men något slags hemkänsla är ändå vad jag känner efter att ha läst Carl-Johan Vallgrens välskrivna kulturella, litterära, historiska, politiska guidebok om sitt Berlin, där han själv bodde i ett årtionde. Jag inbillar mig helt enkelt att jag hade känt mig hemma i det Berlin som han beskriver med dessa bland andra dessa ord:

"Berlin hade alltid varit subkulturernas stad, toleransens metropol, en asyl för människor som inte passade in någon annanstans."

Men inte är det en idylliserande bild av denna stora stad som växer fram: Vallgren skriver inte minst om det som skavt i stadens historia, stadens och dess medborgares många lidanden under kejsartid, krigstid, inflationstid, nazitid, kommunisttid. Men alltid med fötterna stadigt på marken: den mark som Berlin vilar på och där de verkliga människorna levt och stridit, druckit sin öl och värjt sig för förtryck och utövat förtryck, varit konträra och varit kollaboratörer.

Alltså: Vallgren ger oss en ytterligt mångdimensionell bild av Berlin i en bok som skådar ut över förflutenheten och nutiden i riktning efter riktning.

* * *

Berlin på 8 kapitel täcker framförallt tiden från förra sekelskiftet och framåt, kejsartiden till murens fall och den senare tiden. Författare och kulturpersonligheter passerar läsaren och man får nära nog en känsla av att Vallgren om inte känt så åtminstone rejält bekantat sig med de flesta av dem som han nämner. Han besöker somliga av deras gravar och en del av deras hem, vare det så fråga om Anna Seghers eller Ulrike Meinhof.

Det är ett spännande koncept, den disposition som Vallgren gett sin bok. Texterna består dels av essäer, dels av rekommendationen över färdvägar och destinationer, ibland på sådan detaljnivå att enskilda näringsställen nämns.

Med ett personligt, vänligt tilltal uppmärksammas vi på vad vi ska titta efter: kulhål från andra världskriget, resterna av DDR:s monumentalkonst, eller ett östtyskt miljonprojekt. Eller varför inte huset där Franz Kafkas flickvän Felice Bauer en gång bodde? Eller var de boklådor ligger som författaren särskilt rekommenderar? 

Vi tas med till bakgårdar likväl som till Alexanderplatz och Wannsee. Vi ställs inför byggnader varifrån naziregimen en gång styrde Nazi-Tyskland, eller varifrån STASI övervakade de egna medborgarna. Vi ställs inför nattlivet krogar och ställen som verkar särskilt lämpade att flanera på.

* * *

Berlin på 8 kapitel förefaller vara en utmärkt följeslagare i Berlin, även för den som ännu aldrig besökt staden. Den skänker komplexa inblickar i en komplex stad och några av de intressanta människor som någon gång bott där, och av vilka en del än i dag finns kvar där, vilande på någon av kyrkogårdarna. 

För min del får jag en stark lust att öva min gamla rostiga tyska för att vinna en mer omedelbar tillgång till den litteratur som stammar från Berlin och från Tyskland i övrigt. Och en resa till den tyska huvudstaden känns mer lockande än någonsin.
– – –
Carl-Johan Vallgren, Berlin på 8 kapitel. Stockholm: Månpocket, 2010.

torsdag 17 juni 2021

Bokrecension: Under the Black Flag | David Cordingly

Edward Teach, "Blackbeard"
Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates är skriven av den brittiske marinhistorikern David Cordingly (f. 1938). 

Boken utkom första gången 1996. Jag har läst en upplaga från 2006. 

* * *

Det får anses becksvart ironiskt att piraten har fått en aura av tragikomisk teaterskurk kring sig. Nog kunde verklighetens pirater under piratverksamhetens gyllene tidsålder använda sig av dramatiska inslag för att sprida skräck omkring sig, men deras liv var knappast arkadiska i någon större utsträckning: deras verksamhetstid var i allmänhet kort och ändades inte sällan i galgen eller på ett tämligen våldsamt vis. 

Och det var knappast var något skönt behagligt kring det lidande de tillfogade sina många offer.

David Cordingly belyser i sin bok Under the Black Flag skillnaden mellan äldre likväl som nyare populärkulturs syn på piraten i förhållande till de verkliga piraterna . 

Vad gäller de verkliga piraterna fokuserar han särskilt på åren kring 1720 och geografiskt särskilt på Västindien, Sydamerika och Afrikas västkust. 

* * *

Naturligtvis fascineras jag som så många andra av ett öde som det som blev Edward Teachs, även känd som Svartskägg eller kanske snarare Blackbeard. 

Han är rimligen en av de allra mest kända piraterna, och till skillnad från många andra i samma bransch seglade han åtminstone en tid på ett väldigt skepp, Queen Anne's Revenge. Vraket hittades vid North Carolinas kust 1996, samma år som Under the Black Flag kom ut, och identifierades säkert först några år senare. Därför har den remarkabla upptäckten inte kommit med i boken.

Men bland många andra finns Svartskägg givetvis skildrad i verket ändå, inte minst omständigheterna kring hans synnerligen våldsamma död i strid år 1718. Det slutade med att hans huvud höggs av och hängdes från bogsprötet på hans eget skepp, som så seglades in i kolonin i Virginia. 

— Ja, piraterna använde avskräckande dramatik för att tvinga sina fiender till snabb kapitulation, men när statsmakterna satte in allt starkare kraft mot dem var dramatiken också påtaglig: offentliga hängningar var ett vanligt straff, och det hände att avrättade pirater hängdes i kedjor på väl synliga platser, stundom på ett sådant sätt att högvattnet sköljde över deras kroppar. 

* * *

Det kan finnas anledning att nämna, att Under the Black Flag ibland brister i fräschör. 

Visst kan det finnas anledning att använda en annan tids språk, men att uppenbarligen föredra en svårt nedsättande beteckning som ”whores” för prostituerade känns omotiverat. Och nog klingar en av flera föreslagna förklaringar till piratens attraktionskraft märkligt: att kvinnor skulle lockas av piratens råhet, att kvinnor ”want to give him the love they feel he is missing and they want to reform his evil ways.” Sådant privatpsykologiserande kannstöperi kunde boken gott vara utan.

Under the Black Flag bjuder stundom på en explosion av detaljer som kanske hade känts mer hemma i specialstudier än i ett översiktsverk. Läsaren riskerar att drunkna i namn och datum, särskilt som bokens struktur kunde varit mer stringent. Men det kan inte förnekas att namnen och datumen ger en skärpa åt berättandet som sätter oss närmare en mängd historiska händelser.

Boken är en något rörig men mycket innehållsrik volym som hade vunnit på en viss koncentrering och en viss sållning av detaljuppgifter. Behållningen för mig blir framförallt en inblick i piraternas ofta korta liv, samt insikter kring hur samhället reagerade på dem, dessa sjöburna ligor, som med hot och våld tillskansade sig varor och människor.

Att sedan ett piratskepp kunde organiseras enligt en slags demokratisk modell, där majoriteten bestämde kapten och majoriteten bestämde destination gör dem knappast mindre farliga för dem som hade ödet att torteras, rånas, kidnappas, våldtas eller säljas av dem.
– – –
David Cordingly, Under the Black Flag. The Romance and the Reality of Life Among the Pirates. New York: Random House Trade Paperbacks, 2006. 296 sidor.

torsdag 10 juni 2021

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121–180). Jag har läst verket i översättning av Mikael Johansson (f. 1972), lektor i grekiska. Johansson har även försett upplagan med inledning och kommentarer. 

Boken utkom 2021.

* * *

Det går egentligen inte att recensera Självbetraktelser. Vad jag kan göra är att anteckna några intryck efter läsningen, ungefär som om jag läst något annat ojämförligt litteraturhistoriskt verk av omistligt värde. 

Jag skall därtill försöka att inte falla för frestelsen att låta hela denna anmälan bestå av citat ur boken: det hade annars varit lätt hänt, Marcus Aurelius är synnerligen citatvänlig.

* * *

Nu till saken. Jag har tidigare läst Självbetraktelser i den föregående svenska översättningen av Ellen Wester från 1911 (med senare omarbetningar). Att återigen läsa texten i Mikael Johanssons översättning gav emellertid en helt ny upplevelse. Borta är det tunga kyrkomålet, och framme finns ett mer ofriserat språk – där ord som stjärtgossar eller skita, eller någon hel passage, inte rensats bort för att skydda förment känsliga läsares ögon. 

Det är alltså en mer egentlig Marcus Aurelius vi får lyssna till, liksom otvagad, också på så sätt att Johansson har låtit det snåriga förbli snårigt även i översättning, och det fragmentariska likaså inte tillrättalagt mer än nödvändigt. Det är precis så jag vill ha det som läsare: att få komma så nära ursprungstexten som möjligt. 

Vidare, att Johansson fortlöpande redovisar olika översättningsval i en mycket omfattande notapparat gör bara upplevelsen än rikare. Jag räknar i hela boken till 609 noter! — Och där hittar man inte bara textkritiska överväganden, utan också mer lexikala uppgifter om personer som förekommer i texten, förklaringar rörande seder och bruk och det mesta man kan önska för att utvinna så mycket som möjligt av själva objekttexten. 

Dessutom är det intressant att se hur olika kärnbegrepp på grekiska återkommer i olika sammanhang när Marcus Aurelius skriver. Allt detta gör att jag, fastän jag till min bestående ledsnad inte läser grekiska, ändå får lov att känna mig en aning inkluderad i det språkliga arbetet med översättningen.

* * *

Marcus Aurelius skrev förmodligen sina betraktelser för eget bruk, en slags själens samtal med sig själv. Att texterna överlevt till vår tid är märkvärdigt nog, särskilt som de länge var okända eller åtminstone allt annat än välkända, som Johansson skriver om i sitt innehållsrika förord. 

Vad vi nu, så långt efteråt, får möta är en tänkare som om och om igen och på olika sätt aktualiserar och aktiverar stoiska läror utifrån olika perspektiv. 

För egen del — och det måste bli tal om ett ”för egen del”, eftersom det svårt att läsa Marcus Aurelius utan att reagera rent subjektivt på vad han reflekterar kring och hävdar — ja, för egen del ser jag mig som en åhörare till stoikerna; jag är helt övertygad om att en skrift som Självbekännelser i allra högsta grad förmår tala till läsare i dag – och påverka deras liv i en gynnsam riktning. 

Det behöver inte innebära att man ortodoxt bejakar allt vad Marcus Aurelius skriver när han kommer in på till exempel metafysiska frågor, men de finns nog som kan bli hjälpta av de grundsatser som han bygger på och de tankar han använder sig av i sina betraktelser. 

En förståelse för att en händelses inverkan på oss beror mer på hur vi tänker kring händelsen än händelsen i sig själv är viktig. Att sätta saker och ting i rimliga proportioner likaså: att se vad som är vad i en helhet, och vad som är orsak, stoff och syfte, för att tala med kejsaren. Och tekniker för att motarbeta dödsfruktan kan knappast vara inaktuella så länge människor lever. Och så vidare.

* * *

En nyöversättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser till svenska är en stor händelse, som bör tilltala många olika målgrupper: de som intresserar sig för stoicismen och antik filosofi, de som intresserar sig för historia och den grekisk-romerska kulturen, de som önskar lyssna till psykologiska råd om hur man lever ett gott liv... Fastän en sådan sak står helt i ödets händer, hoppas och önskar jag likväl att detta verk ska spridas, läsas och kommenteras under många år framöver. Det håller det för.
– – –
Marcus Aurelius, Självbetraktelser. Övers. och inledning Mikael Johansson. Omslag: Pelle Sjödén. Göteborg: Daidalos, 2021. 333 sidor.

lördag 5 juni 2021

Bokrecension: Det kulturella djuret | Patrik Lindenfors

Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk ekologi och forskare. Boken utkom 2019.

* * *

Vad är en människa? 

— Åtskilliga svar på och förklaringar kring denna fråga möter i Det kulturella djuret. Boken blir en resa genom årmiljoner och genom mängder av vetenskapliga rön, där pusselbit läggs till pusselbit för att skänka en bild av den enorma komplexitet som finns inom människan, inte minst inom hennes skallben.

Det som slår mig mest, ja, fascinerar mig, är i vilken liten grad människan som individ bestämmer själv över sin varelse: generna och miljön samt betingning bevisas om och om igen vara utslagsgivande för att göra oss till dem vi är. Ja, Lindenfors ger visserligen utrymme för en variant av fri vilja i sitt avslutande kapitel, det som kallas kompatibilism. Men den fria viljans själva natur kan alltjämt ställas i fråga, så vitt jag förstår, när allt vad vi är predisponerats genom faktorer som vi inte har någon kontroll över: det rör alltifrån hur människans medvetande och tankeprocesser fungerar och vad som styr dem, till hur hennes kropp fungerar och vad som styr den. 

Jag måste dra slutsatsen att vi får lära oss inte bara att spela med de kort vi fått, utan också att viljan kring hur vi spelar ut korten ligger utanför vad vi kan påverka med en vilja frigjord från kausalitet.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Det kulturella djuret. Bokens ämnen spänner över vida landskap, och vad man än fokuserar på i dessa landskap möter man något intressant, tankeväckande och ofta förbluffande. 

Vad sägs till exempel om forskningsresultatet att personer som vunnit stora pengar på lotteri och personer som förlamats i en olycka en tid efter händelserna föga skiljer sig åt vad gäller upplevd lyckonivå? Människan verkar återgå till sin grundnivå oavsett yttre omständigheter, oavsett om denna grundnivå på individuell nivå kan vara lutad åt mer eller mindre positiv eller negativ riktning från person till person. 

Eller vem hade intuitivt trott att uppfostran i hemmiljön har mycket mindre betydelse för hur den egna personligheten blir jämfört med de egna genetiska predispositionerna och påverkan i det yttre umgänget, såsom i skolan eller kamratgruppen?

Framförallt handlar Det kulturella djuret om hur evolutionära processer fungerar, både biologiskt och kulturellt. För det visar sig att evolution inte bara är tillstädes i biologiskt avseende, utan att dessutom kulturella ”memer”, idéer, kunskaper sprider sig, tillväxer eller försvinner enligt evolutionära principer. 

Ett annat särskilt genomgående ämne är hur människan förvisso är en typ av djur, men ett djur som med tiden – i relativa termer sagt helt nyss – fått en alldeles avgörande sammansättning, som, om jag förstått det rätt, möjliggjort sekventiellt tänkande. Därigenom har människan fått ett inre verktyg som utvecklat språk och därigenom avancerad kultur.

* * *

Jag är i grund och botten humanist. Därför nalkades jag Det kulturella djuret med viss rädsla för att inte förstå eller hänga med. Och visst, det var säkert åtskilligt som flög över huvudet på mig, men jag upplever ändå att Lindenfors påtagliga pedagogiska framställningssätt, kryddad med humor, gör att jag lyckas ta till mig det han berättar om. Läsaren förs med in i svåra forskningsfält, men aldrig på ett sådant sätt att man av författaren lämnas utan stöd i att förstå vad forskningen innebär. 

Det kulturella djuret tar alltså upp många ting kring ett nav som utgörs av den generella evolutionsteorin. Den hågade kan vidare fördjupa sig genom de mångfaldiga litteraturtips man hittar litteraturlistan längst bak i boken, samt i de 366 slutnoterna, som förankrar det som författaren skriver om i forskningen.

Vad är en människa? Ett helt uttömmande kan kanske aldrig ringas in, men många, många nycklar som öppnar förståelse av människans väsen hittar man onekligen i Det kulturella djuret.
– – –
Patrik Lindenfors,
Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling
. Stockholm: Ordfront, 2019. 284 sidor.