* * *
Tidsramen och kronologin är flytande i Mårbacka. Huvudfokus ligger på Selma Lagerlöfs egen tidiga barndom under vad som måste vara 1860-talet.
Lagerlöf berättar som utanförstående berättare: Selma själv, den unga flickan, skildras i tredje person. Men berättandet går också betydligt längre tillbaka: det berättas om tidigare generationer på gården under stora delar av 1800-talet och väl någon gång ännu längre tillbaka.
* * *
Mårbacka målar upp ett svunnet 1800-tal och en typ av liv som då kunde levas i någorlunda välbärgade kretsar på landsbygden. Familjen Lagerlöf hörde inte till aristokratin i egentlig mening, men tillhör ändå en slags landsbygdsöverklass.
Lagerlöfs minnen ger en god inblick hur tillvaron kunde te sig för dem som tillhörde det segmentet i samhället: hur man lekte som barn, hur man åt, vad man gladdes åt. Mycket upplevs idag som föråldrat, men de berättelser som var levande kring den unga Selma Lagerlöf har behållit sin kraft och mystik: den spökande prästen, näcken som i hästgestalt visar sig för farmodern, varsel. Det är dessa berättelser som är Mårbackas starkaste.
Men när herrgårdskulturen skildras i barndomsskimmer blir det väl sockersött och svårsmält åtminstone för en nutida läsare. Kulten av fadern löjtnanten står en till sist upp i halsen. Och det hör väl tiden till att inte skarpare reagera på den patriarkala kultur som var självklar och det klassamhälle som var lika givet. Lagerlöf framträder inte som kritiker av gamla tider, utan mer som idylliserare.
Det hade varit intressant att göra en klassanalys av Mårbacka.
I allmänhet skildras nämligen det vanliga folket, allmogen, som en aning grovhugget och inte särskilt skärpt. Medan det finare folket är jättefint, med eller utan sina egenheter. På så vis upplever jag emellanåt Lagerlöf som aningslös inför det hårda liv som måste varit verklighet för drängar och allmoge runtom gården Mårbacka, en gård som löjtnanten så gärna ville göra till herrgård.
* * *
Det vemod som ligger över efterskriften accentuerar det förgångnas skönhet i författarens minne. Det är då året 1919, den sjuttonde augusti. Selma Lagerlöf åker till kyrkogården med en vacker krans. Det är hennes faders hundraårsdag. Han och nästan alla de andra som förekommit tidigare i boken ligger nu begravda.
Lagerlöf noterar att ingen längre minns vilken festdag den sjuttonde augusti varit förr om året, när löjtnanten firades med skådespel och uppträden på sin bemärkelsedag. Selma går över kyrkogården till graven.
"… mitt sorgsna hjärta grät över att de lågo där döda, alla dessa, som jag älskat. Far och mor, farmor och faster och den gamla hushållerskan — alla hade jag varit med om att mylla ner här i djupet."Vid det laget hade det älskade Mårbacka en tid gått ur släkten, men Selma Lagerlöf hade ett tiotal år före kyrkogårdsbesöket som hon skriver om kunnat köpa tillbaka gården och bland annat genomfört den ombyggnad som fadern enligt Mårbacka själv planerat: att lägga till en övervåning och göra huvudbyggnaden mer herrgårdslik, ja, fin nog att kunna ta emot konungen själv.
* * *
Selma Lagerlöf hade ett fantastiskt språk. Det är skenbart enkelt, men i sin enkelhet emellanåt mycket suggestivt. Det finns en ton i berättandet som drar in läsaren i sagokretsen.
Trots att Selma Lagerlöfs böcker gick ut i massupplagor är det inte svårt att tänka sig att hon berättar just för dig och ett litet sällskap, kanske samlat vid kakelugnen i salen på Mårbacka, i en tid före elektriskt ljus och när löjtnant Lagerlöf fortfarande sitter i sin stol och läser tidningen. Det är magin i Selma Lagerlöfs berättande.
– – –
Mårbacka, Selma Lagerlöf. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1944. 327 sidor.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar