söndag 18 augusti 2013

Bokrecension: Ecce Homo! | Baron d'Holbach

"Porträtt av baron d'Holbach" av Louis Carmontelle 1766. Beskuren.
Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth är skriven av Paul Henri Thirrey Holbach, känd som Baron d'Holbach (1723-1789). Ecce Homo! utgavs första gången 1770, på franska, med titeln Histoire critique de Jésus-Christ, ou Analyse raisonnée des évangiles.

* * *

Ecce Homo! (lat. "se människan") är en biografi om Jesus från Nasaret. d'Holbach går igenom fas för fas i Jesu liv, men inte på det fromma eller vanligen försiktigt respektfulla sätt som vi är vana vid från dokumentärer eller mer eller mindre kristliga böcker. d'Holbach har ett kritiskt anslag och behåller ett kritiskt perspektiv genom hela boken.

För d'Holbach är inte Jesus Guds Son, eller ens något särskilt märkvärdigt. Genom att ställa frågor till texten — evangeliernas samlade vittnesbörd om Jesus — lyckas han frammana svar som går vid sidan av de fromma förklaringarna.

Jesus i d'Holbachs läsning framstår som en lättretad man som samlar lärjungar omkring sig för att försöka nå världslig makt och världsligt inflytande: en Messias i ordets samtida betydelse. Genom bedrägerier och enkla trick lyckas han påverka det enkla folket på landet, men inför de lärda gör han färre underverk: det vill säga, inför dem med ett tränat öga, står han sig ganska platt. De har sett falska messiaspretendenter förut.

Själv kan mycket väl Jesus själv ha trott sig ha varit Messias, matad med sin tids förväntningar att det snart var dags för Israels förlossare att komma, och måhända av en moders fabler om en övernaturlig (hellre än för- eller utomäktenskaplig) avelse: var månne ängeln Gabriel en betydligt mer köttslig gestalt än en eterisk ande? Lägg därtill dunkla ord i judarnas heliga skrifter, som lånar sig till mer eller mindre fantastiska tolkningar.

Till sist har emellertid Jesus lyckats samla en rejäl anhängarskara, med hjälp av sina förtrogna apostlar, som övergivit sina hårda liv som fiskare för att livnära sig på de allmosor som folk skänker Jesu efterföljare. Så stor hade Jesus blivit, att han inte kan ignoreras av landets ledande krafter. När han dessutom inte förmår ge klara svar till dem som anklagar honom, om vem han menar att han är: snarare märks en viss envis uppkäftighet, ja, då döms han till sist till döden, trots Pontius Pilatus försök att erbjuda honom ett sätt att rädda sitt liv.

Lärjungarna, som levt på sin mästare, minns efter dennes död, att han sagt sig ska uppstå. Så kommer det ut ett rykte, att det är precis vad som har skett. Inte en enda människa har sett själva uppståndelsen — inte ens enligt de bibliska berättelserna — likväl, hur det nu gick till, är kroppen borta ur graven, om det nu var lärjungarna som stal kroppen, som judarna trodde i allmänhet, eller om Jesus inte varit död när han togs ner från korset, så att han själv kunde befria sig från sina bindlar och ta sig därifrån.
"It appears, in fact, that the transaction or Jesus resurrection was seen by nobody."
Apostlarna förkunnar hur som helst att Jesus har uppstått.
"They felt that it was necessary to preach the resurrection of Jesus, or perish with hunger."
Evangelierna håller inte med varandra alls om de närmare omständigheterna, men folk sätter tro till budskapet, och jesuskulten kan ta sin egentliga begynnelse, och börja spridas med Paulus, som ansluter sig till de kristna efter att Jesus försvunnit igen. Han går emellertid i klinch med Petrus och de judaiserande lärjungarna, och bedriver sin egen, mycket framgångsrika mission.

Ungefär så ser d'Holbachs Jesus-biografi ut i sammandrag. För varje punkt argumenterar han med briljans: ibland med närgångna textstudier, ibland med kraften hos en exegetisk slägga. Han läser evangelietexterna, som om de vore texter inte helgade av tradition, historia och kyrka, utan som vilka propagandistiska texter som helst som fått många år på nacken. Han avfärdar sanningshalten i det kristna budskapet de förmedlar:
"...the gospel is merely an eastern romance, disgusting to men of common sense, and obviously addressed to the ignorant, the stupid, and the vulgar; the only persons whom it can mislead."
* * *

Ecce homo!, som jag alltså läst i engelsk översättning, och ej i det franska originalet, skrevs under senare hälften av 1700-talet. Naturligtvis är den märkt av den tid den är framsprungen ur. d'Holbach tillåter sig uttalanden om judarna som är mer generaliserande än vad vi skulle kunna trycka i dag. Någon gång tar han ut de argumentatoriska svängarna för mycket, för att jag ska kunna nicka bifall till den textutläggning han för tillfället gör.

Oftare är han dock helt mitt i prick. Och demolerar de bibliska skildringarna med elegans genom omfattande bakgrundskunskaper och noggrann läsning av texterna själva. Bara som exempel: Herodes skulle aldrig ha tillåtits begå massmord på Betlehems gossebarn av romarna, som var hans överhuvud. Inte heller är denna grymma handling relaterad av Josephus, som i övrigt beskrev Herodes grymheter i detalj. d'Holbach konstaterar, att vi har goda skäl att dra slutsatsen, att "the massacre is a fable".

En annan specialitet för d'Holbach är, att jämföra skildringar av vad som förefaller vara samma under, i de olika evangelierna: han sätter gång på gång fingret på inkonsekvenser.

Särskilt kritisk är d'Holbach till Jesu formidabla oförmåga att uttrycka sig klart och tydligt, som gång på gång får hans lärjungar av enkelt ursprung att tappa tråden, och som gör stora delar av det han säger tvetydigt eller dunkelt än i denna dag. För om teologer stridit i nära tvåtusen år om vad Jesus egentligen menade: hur skulle väl hans enkla lärjungar begripit honom då? Jesus var otydlig: som om han inte ville bli förstådd.
"It cannot be conceived why a God, sent to instruct men, should never distinctly explain himself."
Inte minst vad gäller Jesu uppdrag. På ett av de få ställen där han antyder att han ska uppstå, säger han till exempel att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Nå, från fredag eftermiddag till söndag morgon är det definitivt inte tre dagar och tre nätter...

* * *

Ecce homo! är extremt frispråkig och mycket kristendomskritisk. I skärpa kommer d'Holbach inte Christopher Hitchens efter. Men de religionskritiska verk som d'Holbach skrev utgavs av försiktighetsskäl inte under hans riktiga namn, och trycktes utomlands.

Det d'Holbach lyfter fram i sin biografi om människan Jesus är i dag välkänt, om än inte erkänt av de mest fundamentalistiska kristna, och bibelns auktoritet är sedan länge skjuten i sank som källa till absolut kunskap om vare sig Jesus eller tiden före honom.

Men det är intressant att vrida och vända på de vinklade texterna, och försöka, som d'Holbach gör, ådagalägga sömmarna, ja, att känna fogarna mellan sanning och lögn. I detta arbete var d'Holbach en föregångsman. Hans insikter har vi, som fortfarande kämpar mot religiösa stolligheter liknande de som fanns på baronens egen tid, att ta vara på.
– – –
Ecce Homo! Or, A Critical Inquiry into the History of Jesus of Nazareth, Paul Henri Thirrey Holbach, Baron d'Holbach. 1827. Digitaliserad som epub av Freethought Archives hos Project Gutenberg

lördag 10 augusti 2013

Bokrecension: Spelman Necken och Krog-Lisa | Gunnar Tilander

Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskiftet är skriven av Gunnar Tilander (1894-1973), professor i romanska språk, filosofie doktor, juris doktor.

* * *

Gunnar Tilander är bördig från samhället Tranemo, varifrån också jag kommer. Han vilar också på Tranemo kyrkogård, och som ung sommararbetare har jag klippt gräset runt hans grav många gånger. Förutom att ägna sig åt språkforskning och annat, skrev Tilander på sin ålderdom boken Spelman Necken och Krog-Lisa, som är fylld av anekdoter och gestalter från bygden, mestadels från Tilanders barndom eller strax före han var född.

Naturligtvis är boken en guldåder för oss som intresserar oss för bygdehistoria. Var och en som kommer från Kinds härad i sydöstra hörnet av Västergötland, där Tranemo ligger, kan nog ha särskilt intresse av att läsa igenom Tilanders bok.

Men det är samtidigt en något pastoral historia. De fina människorna är fina. Och i regel generösa mot de fattiga stackarna. Och de fattiga stackarna är i regel rejäla och slitsamma utan knot, och finner sig på lutherskt manér i sitt torparkall. — Själv kommer för övrigt Gunnar Tilander från en någorlunda besutten familj. Efter faderns död uppförde modern ett nytt hus, som fortfarande står kvar i Tranemo — Gunnarsborg — en ganska präktig villa som jag haft anledning att besöka.

* * *

Särskilt fastnar jag för de berättelser, där den uppenbara tragiken lyser igenom: när det inte är porträtt av nån omänskligt högfärdig lärarinna som är aktuellt.

Särskilt gripande är berättelsen om Gottfrid och hans mor Johanna. Låt mig i korthet återge den. —

Johanna hade tjänat som piga, och husbonden hade gjort henne gravid. Enär husbonden inte kunde gifta sig med sin piga, blev det för Johanna att flytta på sig, och hanka sig fram så gott hon kunde genom livet, med son son — som alltså var Gottfrid.

När Gottfrid kommit upp i åren, gav han sig ut på sjön, och hamnade tydligen åtminstone tidvis i Amerika.  Han kunde därifrån skicka hem några dollar till sin fattiga mor. Hösten 1894 kom ett sådant penningkuvert. Tillsammans med pengarna fanns ett brev, som berättade att Gottfrid ämnade komma hem till jul.

Det gjorde av naturliga skäl Johanna glad. Men dagarna gick, och julen kom och ingen Gottfrid visade sig. På själva julaftonen sökte hon tröst hos en väninna i närheten. Men vännen kunde inte förmå Johanna att dröja kvar över natten, utan Johanna vände hemåt i vinternatten.

På juldagsmorgonen lär svaga rop ha hörts från skogen. Ingen brydde sig om att undersöka saken närmare. På Annandagen hittade man Johanna stående död i ett kärr, inte långt från hemmet.

Sonen Gottfrid kom hem efter nyår. Och fick höra att hans mor "hov sek i en mosse" ("kastade sig i en mosse"). Efter ett tag återvände Gottfrid över havet. Han gav sig ut på ett stort projekt: att gräva guld i Alaska. Men Gottfrid kom aldrig fram: ett snöskred tog hans liv, enligt svenskamerikaner som senare kom tillbaka till Sverige.

* * *

Jag har inte tillräckliga kunskaper för att slå fast exakt var dramat som Tilander beskriver om Johanna och Gottfrid ägde rum. Bonden som gjorde Johanna gravid hette Falk och hörde hemma "i en socken i Kind". Johanna kallades "Falka-Johanna" efter bonden och var vid tiden för sin död inhyses på en plats som  kallades "Lilla Rosendal". Hennes väninna bodde på "Ödegärde". Och kärret där Johanna gick ned sig kom efter henne att kallas "Falka-kärret".

* * *

Gunnar Tilander avverkar original i rasande fart. Jag, som ändå kommer från Tranemo, har det långt ifrån lätt att hänga med, vare sig vad gäller hur personer hänger ihop, eller var händelser utspelar sig. Det Tranemo som Gunnar Tilander kände från sin barndom, var nog redan när boken skrevs till stora delar redan sedan länge borta, och bevarad bara i minnena. Så på många sätt, är Tilanders berättelse om Kindsbygden i allmänhet och Tranemotrakten i synnerhet, en berättelse om något jag inte känner särskilt väl till. Berättelsen ger mig anledning att undersöka närmare var de olika händelser han beskrev faktiskt ägde rum — säkerligen på platser jag passerat inte bara dussintals gånger, utan rentav hundratals gånger.

Det är bland annat det som gör lokalhistoria så intressant: det är historia som utspelar sig precis där man själv befinner sig, och historien blir påtaglig som en hand på axeln: en hand utsträckt från ett gammalt hus, från en naturbildning, från en gravsten eller en vy... Gunnar Tilander har genom Spelman Necken och Krog-Lisa möjliggjort den beröringen, genom att ta till vara på anekdoter som annars riskerat att helt glömmas bort och försvinna från människornas horisont för alltid.
– – –
Spelman Necken och Krog-Lisa: Glimtar från livet i Fattigsverige kring sekelskriftet, Gunnar Tilander. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91 29 45139 6. 183 sidor.

Bokrecension: Spöksekretären och andra noveller | Henning Berger

Henning Berger
Spöksekretären och andra noveller är skriven av Henning Berger (1872-1924). Den gavs ut första gången 1919.

* * *

Jag har förut inte läst någonting alls av Henning Berger, mig veterligen, men Spöksekretären och andra noveller var en angenäm bekantskap. Novellerna i samlingen är allesammans välkomponerade, spännande och lite... ruskiga.

För det rör sig om små rysare. Berger har ett språk som är mycket rakt på sak: det ödslas inte tid och ord på att beskriva hur någon hamnat i en viss situation, inte heller konstrueras några uppstyltade förklaringar till de övernaturliga inslag som finns med. Det är i regel ögonvittnesskildringar Berger skrivit och texterna har därför ögonvittnets omedelbarhet, men också ögonvittnets begränsade perspektiv. Det fungerar utmärkt.

I regel är huvudpersonen i berättelserna en judisk, världsvan man, en affärsman som reser omkring genom olika länder, och under någon resa eller under något uppehåll hamnar i en situation som ställer sig bredvid den naturliga värld han är van vid.

* * *

Själva titelnovellen, Spöksekretären, kan fungera som ett gott exempel på den stillsamma ehuru direkta och obehagsinramade prosa som Berger skriver. En man införskaffar i Paris åt en bekant en sekretär. När denna sekretär av ett misstag levereras inte till mannens bekant hemma i Sverige, utan till mannen själv, upplever han två gånger att någon eller något rör sig genom lägenheten, och rotar i sekretärens lådor. Han kan inte se något, men han hör det, och när han kommer för nära får han sig en rejäl knuff.

Dagen efter söker han upp försäljaren, som själv varit med om liknande ting i sekretärens närhet, men hoppades att hemsökelsen skulle upphöra, när sekretären väl kom ur affären. Men de två herrarna plockar isär sekretären, hittar till sist ett lönnfack, där ett damm förmultnat blad eller brev ligger gömt. Ett vinddrag sprider dammet. Därefter upphör spökerierna både för mannen i Paris och hans bekante i Sverige, som till sist får sekretären levererad till sig, märker aldrig något av att det skulle varit något särskilt med den vackra möbeln.

Vi märker således, att berättelsen, som här skissats upp, är enkel och rätlinjig. Inga onödiga händelseförlopp eller personer finns med. Men genom att Berger gör berättelsen koncis och hela tiden håller sig till ögonvittnets eget perspektiv, uppstår en spänning och ett lätt obehag, även för mig som läsare, långt efter att boken publicerades: prosan har hållit sig.

Det gäller också de övriga texterna — såsom den om R. L. Stevensons Dr. Jekyll and Mr. Hyde påminnande berättelsen om mannen som utan att själv vet om det har en ond dubbelgångare, såsom den om den turistande mannen som hör en underjordisk orgel på ett av torgen i en liten småstad, såsom den om Dickens A Christmas Carol påminnande berättelsen om en man som besöks av någon som han sedan länge trodde var död — för hans egen hand.

* * *

Inom svensk litteratur känner jag inte så många exempel på tidiga, genuint obehagliga, noveller eller romaner på det övernaturliga området. Nu har jag dock mött en god samling, just av det slaget. Jag slås dessutom av hur fräscha Bergers berättelser är, både vad gäller innehåll och utformning. Därför kan jag inte annat än att hoppas att än fler upptäcker detta författarskap, som väl numera hamnat något i historiens skugga.
– – –
Spöksekretären och andra noveller, Henning Berger. Albert Bonniers förlag. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

onsdag 7 augusti 2013

Bokrecension: Chi-mo-ka-ma | Dan Andersson

Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika är en samling berättelser av Dan Andersson (1888-1920). Dess första utgåva utkom 1920. Då hade Dan Andersson själv hunnit avlida.

* * *

Chi-mo-ka-ma (sv. "vit man") påminner starkt om Kolarhistorier, som kommit några år tidigare. Det finns en sammanbindande ramberättelse, men boken består i mycket av de berättelser som författarjaget får del av eller de äventyr han erfar personligen. Kapitlen kan alltså läsas som fristående små noveller.

Miljön är utbytt från Norrland till Minnesotas vilda eller halvvilda territorier i gränstrakterna mot Kanada, där författarjaget vandrar omkring och träffar vindpinade, hårda, akterseglade och alkoholiserade original.

Författarjaget själv är en utvandrad svensk, och många av dem han möter har svenskt påbrå. Dan Andersson kunde vid författandet säkerligen bygga på sin egen lokalkännedom, eftersom han en kortare tid under sina tidiga tonår arbetade hos släktingar där. Andersson hade själv — som fjortonåring — tagit sig den långa vägen till Minnesota, för att undersöka om det var lönt för resten av familjen att utvandra.

Dan Andersson tyckte dock inte att livet i staterna var bättre än livet hemma. Det meddelade han sin far, och återvände till Sverige. Och till Sverige återvänder också författarjaget i Chi-mo-ka-ma, som slutar på ett svenskt pensionat.

Språket i Chi-mo-ka-ma är jordnära och naturligt. Det är inte uppstyltat högtidligt eller pretentiöst, utan är avsett att fungera i de sammanhang som det skildrar.

* * *

Lite särskilt underhållande är berättelsen som återges i det tredje kapitel. Där möter vi Stammering Frank, som författaren kallar "mera intressant som död än som levande", vilket berättelsen ger skäl för. I livet är han en udda filur av osäker nationalitet. I lägret där Stammering Frank, författarjaget och några gubbar bor, är Stammering Frank utsatt för de andras gyckel. I dag skulle man skriva, att han blev mobbad.

Stammering Frank tröttnar på att vara föremål för de andras nöje, tar ut sin lön, och drar iväg. Samtidigt drar ett riktigt råskinn iväg, som strax därefter, på en krog, gjort kunnigt att han kommit över pengar vid kortspel.

Så börjar ryktena. Hade råskinnet slagit ihjäl Stammering Frank, som ingen någonsin sett av efter han dragit från lägret? Plötsligt satt varenda skogshuggare och pratade om hur fin och redlig och speciell Stammering Frank hade varit. Säkert stammade han bara för att dölja sin sanna identitet. Och nog fanns det skäl att tro att han egentligen var lärd? Och hade inte kocken hört Stammering Frank läsa flytande franska ur en bok? Den föraktade antar så en fördold hjältes gestalt...!

Och så gick tiden. Året efter besöker författarjaget det övergivna lägret med en kollega, och övernattar där. Kollegan är vidskeplig och hör spöken överallt. Måhända kunde inte Stammering Frank ligga begravd i en lergrop de funnit?

Nåväl. En höstdag träffar författarjaget på Stammering Frank utanför ett apotek. Han frågar Frank om han inte är död, varpå denne, svårt stammande, utbryter i förbannelser över alla dem som fått för sig att han gått och dött...

Sådana här små, föga dramatiska, men dynamiska, berättelser är Chi-mo-ka-ma full av.

* * *

Chi-mo-ka-ma skrevs 1917, eftersom Dan Andersson behövde inkomster. Bonniers accepterade manuskriptet, och erbjöd Andersson 300 kronor i honorar, vilket enligt Statistiska Centralbyråns prisomräknare i juni 2013 motsvarade 8 390,85 kronor. Ett blygsamt honorar kan tyckas, men Bonniers kunde inte gärna veta, vilken enastående författare Dan Andersson skulle komma att räknas som, alltmer med åren.

Om man uppskattar Kolarhistorier, vågar jag nästan lova, att även Chi-mo-ka-ma faller en i smaken. Det är en bok fylld med djupa skogar, karga, fina berättelser och originella människor.
– – –
Chi-mo-ka-ma. Berättelser från Norra Amerika, Dan Andersson. Bonniers 1920. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

fredag 2 augusti 2013

Bokrecension: The Age of Reason | Thomas Paine

Thomas Paine, målad av Lauren Dabos (c. 1791). Beskuren.
The Age of Reason är skriven av Thomas Paine (1737-1809).

* * *

Innan den nutida ateismen fick företrädare som Richard Dawkins, Sam Harris och Christopher Hitchens fanns generationer av vägröjande religionskritiker. I Sverige inte bara Ingemar Hedenius, utan före honom Bengt Lidforss. Och går vi längre tillbaka i tiden, och antar ett vidare perspektiv, hittar vi personer som baron d'Holbach, Jean Meslier och Thomas Paine.

Denna reflexion handlar om den sistnämndes, Thomas Paines, verk The Age of Reason, vars första del nedskrevs i fransk fångenskap 1793, och vars andra del författades i frihet 1794.

* * *

Thomas Paine var inte ateist. Han var övertygad deist, med vilket han avser, att han bekänner en enda skapargud, som är välvilligt inställd till sin skapelse. Han menar att denne gud inte kommunicerar med mänskligheten genom några uppenbarelser. Han kan enbart bli känd genom sin skapelse. Inte genom tro, utan genom förnuftet. Därför är vetenskapsmannen den sanne teologen.
”...do we want to know what God is? Search not the book called the scripture, which any human hand might make, but the scripture called the Creation.”
Men lika stark som Paines deistiska övertygelse är, är hans kristendomskritik. I The Age of Reason använder han ett skarpt och bullrigt språk, som påminner om reformatorn Martin Luthers folkliga predikningar. Paines texter är dock långtifrån så vindlande som Luthers: de är skoningslöst raka och vassa.

Med hjälp av bibeltexternas egna utsagor påpekar han gång på gång motsägelser i Bibeln, och underkänner bibelbok för bibelbok som rimlig auktoritet för religiösa uppfattningar. Och detta långt innan den historisk-kritiska bibelsyn sett dagen, som nu slagit igenom till och med i stora delar av kyrkosamfunden.

I dag är The Age of Reason en intressant bok främst ur religionskritikhistoriskt perspektiv. Dess kritik mot bibeltexterna är nu allmänt accepterad, förutom i de mest huvudlöst fundamentalistiska kretsarna. Men det var inte längesen till och med innehav av boken kunde vara suspekt. En folkskollärare i Skåne som under senare delen av 1800-talet ställdes inför rätta bl.a. för att ha gäckat Guds ord, fick till exempel mot sig vittnat, att han lånat ut ett exemplar av Paines bok. Och en av de tidiga förläggarna av boken i England dömdes till nio år i fängelse.

Så boken var dynamit när den kom ut, och var på så sätt med om att bereda vägen för ett mer vetenskapligt än religiöst förhållningssätt till bibeltexterna, som inte stannar vid att låta något vara mysterier, utan försöker lysa upp det dunkla.

* * *

Paine förnekar att någon gud skulle ha givit mänskligheten en uppenbarelse — det vill säga, en helig Skrift — enär något enbart kan vara en uppenbarelse för den person som det uppenbaras för. Så snart det uppenbarade budskapet förs över från människa till människa, är det inte längre en uppenbarelse, utan hörsägen.

Paine skriver, att det är en självmotsägelse att kalla något som når oss i andra hand för en uppenbarelse. Vi har bara den talandes eget ord på att det han förmedlar är gudomligt. Det är inte gott nog.

Det räcker inte, skriver Paine, att någon säger till oss att Maria som jungfru, utan att ha varit med någon man, blev gravid. Det krävs bättre belägg för den saken, än blott någons påstående. De enda som skulle kunnat vittna om att det förhöll sig på så vis som evangeliet berättar, är Josef och Maria själva. De har inte skrivit något; således, om berättelsen stammar från dem, har de berättat det för andra: det blir hörsägen på hörsägen när berättelsen till sist når oss. ”Jag väljer att inte sätta tilltro till sådana  bevis”, skriver Paine.
"Where any girl that is now with child to say, and even to swear it, that she was gotten with child by a ghost, and that an angel told her so, would she be believed? Certainly she would not. Why then are we to believe the same thing of another girl whom we never saw, told by nobody knows who, nor when, nor where?"
Är man sen medveten om att det under antiken var synnerligen vanligt att särskilda människor sades vara födda av gudar, stärks inte tilltron till jungfrufödseln. Berättelsen anpassar sig enbart efter ett då bekant mönster: den bryter ingen ny mark. Den kristna mytologin har helt enkelt tagit till sig en komponent från icke-kristen mytologi. Och som Paine själv skriver:
”...the Christian mythology is made up partly from the ancient mythology, and partly from the Jewish traditions.”
* * *

Bibeltexterna imponerar inte på Paine. Han tycker, som deist, att vi borde skämmas över att kalla sådana ”ynkliga historier Guds Ord”. Vi vanhedrar Skaparen genom att uppkalla texterna efter hans namn... Och Paine förklarar, att när vi läser det Gamla testamentets oanständiga berättelser och märker hämndlystenheten däri, att vi gjorde mer rätt i att kalla det ”en demons ord, än Guds Ord.” Ja, Paine deklarerar att,
”...for my own part, I sincerely detest it, as I detest everything that is cruel.”
Vad gäller Jesus-gestalten, menar Paine att det inte är osannolikt att han funnits, men att han inte på något vis är Guds son, mer än vad alla människor är detsamma. Kyrkan har byggt upp ett lärosystem kring Jesus, som går emot vad han stod för.

Och själva försoningsläran som byggts upp kring Jesu död attackerar Paine särskilt hårt. Att en oskyldig kan gälda för en skyldigs liv kan kanske tänkas i pekuniära ärenden: att någon betalar någon annans skuld. Men i moraliskt hänseende kan det omöjligt vara ett giltigt tänkesätt:
”Moral justice cannot take the innocent for the guilty even if the innocent would offer itself. To suppose justice to do this, is to destroy the principle of its existence, which is the thing itself. It is then no longer justice. It is indiscriminate revenge.”
Hade någon människa agerat som Gud, och dödat sin oskyldige son i den skyldiges ställe, så, skriver Paine, hade den människan blivit hängd.

* * * 

Godtrogenhet är inte Paines melodi. Således bör man inte dra slutsatsen att ett mirakel har skett, bara för att någon säger att det gjort det — må det sen stå i Bibeln hur mycket det vill.
”Is it more probable that nature should go out of her course, or that man should tell a lie? We have never seen, in our time, nature go out of her course; bet we have good reason to believe that millions of lies have been told in the same time; it is therefore, at least millions to one, that the reporter of a miracle tells a lie.”
Och dessutom är ett mirakel ett dåligt sätt för en eventuell gud att visa sina krafter på. Miraklet betraktas i allmänhet av ett fåtal, som sedan berättar det för andra: så är genast rapporten om miraklet återigen en hörsägen, och man är utlämnad att tro på människors berättelse om miraklet, snarare än på miraklet i sig. En religion som använder sig av mirakler för att bevisa att den är sann, ger i själva verket tecken på att den är uppdiktad, menar Paine.

* * *

Paine gör en poäng i The Age of Reason att bekämpa Bibeln med Bibeln. Hela andra delen av boken är fylld med motsägelser han funnit i skrifterna, och inte lyfter på hatten för och går förbi, utan lyfter upp i ljuset och pekar på.

Dessutom visar han gång på gång hur osäker kunskapen om bibeltexternas tillkomst är, och vad som i dag är självklart säger han som något nytt då: till exempel att Mose rimligen inte kan ha skrivit Moseböckerna, och så vidare, och att skrifterna många gånger näppeligen kan ha nedtecknats förrän långt efter den tid de skildrar.

Motsägelserna i Bibeln som Paine lyfter fram kräver ofta närstudium för att hittas. Så har han till exempel jämfört olika uppgifter i Esras bok, om hur många judar som återvände från den babyloniska fångenskapen. Det räknas upp ett stort antal familjer, och hur många från varje familj som återvände. Sedan summerar författaren till Esra antalet. Men vid en kontrollräkning av hans egna uppgivna siffror, visar det sig att han räknar fel på 12 542 själar... Räknar man sedan antalet såsom det anges i Nehemjas bok, så skiljer det 11 272 personer. Så, så mycket för ofelbarhet!

Går man istället och undersöker hur det gick till när David och kung Saul möttes första gången, hittar man två varandra motsägande uppgifter där också. I en version träffar Saul David när han kallar på denne, efter att hört talas om att han spelar fin musik, som lugnar honom. I en annan version träffar Saul David första gången när den senare slår ihjäl Goliat.

På detta sätt fortsätter Paine, och går igenom åtskilliga böcker i Bibeln, och spårar upp en mängd förvirrade återgivanden, profetior som inte uppfylls och som bonus på det, allehanda grymheter. Han säger om profeterna:
”...I do not suppose that the prophets of that day were any more to be trusted than the priests of this...”
Paine påvisar vikten av kontextualisering vad gäller profetiorna, och menar att präster begår våld på texterna, när de försöker böja dem att passa in på något helt annat än vad de ursprungligen syftade på: vare sig det nu handlar om att få dunkla bibeltexter att passa in på Jesus, eller på den egna samtiden. Snarare bör profetiorna läsas som sin egen tids poesi, än som förutsägelser.

Ett exempel på motsägelser i Nya testamentet — bland flera — är att de två släkttavlor över Josefs, Jesu adoptivfaders, härkomst som återfinns i Matteusevangeliet respektive Lukasevangeliet, näppeligen alls stämmer överens. Endera är falsk, eller båda. Och om Jesu naturliga släktlinje...:
”...be manufactured, which it certainly is, why are we not to suppose that his celestial genealogy is manufactured also, and that the whole is fabulous?”
Och hur var det förresten med korsfästelsen? Ägde den rum vid niotiden på morgonen, som Markusevangeliet uppger, eller vid tolvtiden på dagen, som Johannesevangeliet menar? Och vad gjorde lärjungarna efter uppståndelsen? Skyndade de iväg till Galiléen, som Matteusevangeliet säger, eller stannade de i Jerusalem, som Lukasevangeliet menar? Och Jesus säger själv att han ska vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter. Emellertid var han enligt berättelsen i graven blott lite drygt en dag och två nätter. Så gör evangelisten även Jesus själv till en lögnare.

* * *

The Age of Reason är en bok av sin tid. Mycket av vad den förkunnar var kontroversiellt i när den skrevs, men är allmänt accepterat idag. Likväl är Thomas Paines verk en av många rötter till den moderna tiden, där vetenskapligt betraktelsesätt trumfar religiösa antaganden om tillvaron, och där förnuftet äger företräde framför tron på uppenbarade, gudomliga sanningar i bibeltexter; men där också var och en äger rätt att tro vad man vill, oavsett kyrkliga auktoriteter eller skrifters påståenden.

Thomas Paine bereder marken för en tid, där inte kristendomen och kyrkan äger rätten att rita den intellektuella världskartan. Han, deisten, skriver:
"Of all the systems of religion that ever were invented, there is none more derogatory to the Almighty, more unedifying to man, more repugnant to reason, and more contradictory in itself, than this thing called Christianity. Too absurd for belief, too impossible to convince, and too inconsistent for practice, it renders the heart torpid, or produces only atheists and fanatics."
Så kan vi, trots att Paine var religiös, räkna honom till en av de mer betydande religionskritiska föregångsgestalterna.
– – –
The Age of Reason, Thomas Paine. Ur The Writings of Thomas Paine, Volume IV 1794-1796. Kommenterad av Moncure Daniel Conway. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.