* * *
Verklighet till döds är en sammansmältning av ett manifest och skönlitteratur, med delvis självbiografisk bakgrund.
Grovt kan boken delas in i tre delar. Den första delen handlar om en författarkongress i Sovjet. Den andra delen handlar om en sjöman vars fartyg torpederas: han drunknar sedan långsamt i havet. Den tredje delen, som är den mest omfattande, handlar om arbetet med att rekrytera svenska frivilliga till finska vinterkriget, och om när protagonisten själv tjänstgör vid fronten.
Boken är radikalt civilisationskritisk.
För Martinson – om vi utgår från att det är hans uppriktiga meningar som uttrycks i verket – är det industrialiserade samhället alienerat från det djupare mänskliga livet. Enligt honom har civilisationsprocessen efter slutet av 1800-talet hamnat bortom kontroll. De mjuka värdena har ersatts av maskinernas exakthet. Civilisationen skenar.
Det Martinson lyfter som motgift mot en internationell, nivellerande maskincivilisering, är bland annat en hembygdsnationalism, som tar sig tid att finna värden i skogens sus, i eftertänksamhet, i ett hyllande av ungefärligheter och ett dröjande vid naturens skönhet.
”Vi har sagan, suset, stämningen, overkligheten, tidlösheten. Vi har minnets diktande ögon, vi har bundenheten till förgångenhetens och förgänglighetens landssorg — dess blidare namn är vemod. Vi har skogstrollen och sjöarnas befriade glis och istidens oerhörda ära.”Men den stora maskincivilisationen tar inte hänsyn till det unika; den maler bara ner allt till en massa, dödar det individuella. Bensinen kastar fram människorna, filmen skapar falska verkligheter, en platthet breder ut sig, där ”den tomma prestationsreligionens [haltlöshet]” kan regera.
Sverige förstörs av civilisation, en precis, jäktande maskincivilisation, där klockorna är människornas pådrivare snarare än tjänare.
* * *
Harry Martinsons kritik av industri- och maskinsamhället uttryckt som en kosmopolitisk kultur som tränger ut det unika kan lätt uppfattas som naiv; åtminstone uppfattar jag honom som romantiserande i den grad han möjligen föreställer sig att det var bättre att vara människa i torp- och backstugorna innan elektriciteten hittade dit, under hungerår och iskalla vintrar.
Men han är en drömmare och en konstnär.
”Det enda han hade kvar var det vaga och veka, det drömska. För detta vaga, veka och drömska ville han strida mot allt som trängde hårt på, vad det vara månde.”Och i det kan man känna igen sig: i hans längtan bort från den ickemänskliga tillvaron till den djupare självmedvetna mänskliga tillvaron – en självreflekterande eftertänksamhet med utrymme för andra värden än prestationens supremati och slaveri under tid och produktionsnivåer.
Martinsons hat mot maskincivilisationens utbredning får honom att reagera starkt mot både den tyska och sovjetiska civilisationens maskinella övergrepp på andra kulturer. Dessa aggressiva länders vilja att trycka andra under sig är i Martinsons ögon, förstår jag det som, åtminstone bland annat ett uttryck för maskinkulturens nedtryckande av unicitet under det icke-mänskliga bensin-och plåtväldet.
* * *
Harry Martinsons alter ego i Verklighet till döds heter Holger Tidman. Det är Holger Tidman som är med på författarkongressen i Sovjet, och det är Holger Tidman som försöker rekrytera svenskar till Finlands hjälp och som senare själv tjänstgör i iskylan.
Genom Tidman möter vi Sovjets personkult av Stalin som måste stött Martinson för pannan, och också realiteterna i snön i norra Finland när granaterna exploderade och kulsprutorna genomborrade männniskokroppar.
Det är en påminnelse också det, om hur lågt människoliv värderas, när de stora civilisationerna vässar tänderna mot mindre kulturer. Hugger de som de en gång gjorde, så syns av människorna snart inte mer än förfrusna händer som sticker upp ur drivorna.
– – –
Verklighet till döds, Harry Martinson. Harry Martinson-Sällskapet/Carlssons Bokförlag AB 1990. ISBN: 91 7798 337 8. 216 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar