Bokrecension: Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina: Essäer om Franz Kafka är skriven av Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren är översättare av Kafkas samlade verk på Bakhåll förlag. Det är alltså en riktig Kafkaexpert som är författare till essäsamlingen.

Boken är en bok för Kafkafantaster. Den rymmer tio essäer som tar upp olika aspekter av Kafkas person och hans litteratur. Den första essän går igenom samtliga Kafkas flickvänner och resonerar kring hur hans sexualitet tog sig uttryck. Den andra essän tar upp möjligheten att Kafka hade Asbergers syndrom, något som Blomqvist långtifrån avfärdar. Den tredje essän behandlar Kafkas demonologi; det vill säga hur han egentligen kan tänkas ha sett på de »andar« som han ofta refererade till i sina texter.

Den fjärde essän handlar om brev; främst sådana som Kafka varit mottagare av. Den femte essän behandlar två legender om Kafka: att han varit mer eller mindre aktiv i den anarkistiska rörelsen, samt att damer ska ha svimmat under hans uppläsning av Domen i München.

Den sjätte essän belyser Kafkas överkänslighet för ljud och de olika platser han bodde på. Den sjunde essän handlar om Kafkas verklighetssyn och i vilken mån han kan tänkas ha varit påverkad av filosofen Franz Bretano. Den åttonde essän handlar om jobbet som försäkringstjänsteman. Den nionde om Kafkas ivriga försök att få bli publicerad. Och den sista essän handlar om Kafkas lyriska produktion: en handfull små dikter, som var och en analyseras i detalj.

Detalj är ledordet för Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Blomqvist är mycket detaljrik i sina analyser av det ämne han har framför sig. Vi får veta exakt när och var han bott under olika perioder i sitt liv, och hur det kan tänkas ha påverkat Kafkas person och produktion. Genom Blomqvists otroliga kännedom om Kafkas texter och de texter som behandlar Kafka klarar han av att måla en mycket komplett bild av författaren; och han kritiserar andra kafkaexperter genom att bära fram belägg i källtexter som direkt motsäger deras teser.

Man häpnar inför Blomqvists familjaritet med de texter som han behandlar. Han ger en viktig nyckel till förståelsen av en Kafkatext, när han beskriver hur Kafka gärna tog en helt naturlig verklighet och placerar in en anomali i den, och sedan utan att genom berättandet kommentera det som bisarrt eller märkligt, når en närmast (mar)drömsliknande effekt. Som skildringen av Gregor Samsa i Förvandlingen, som en morgon vaknar och märker att han blivit en jätteinsekt. Skildringen är, bortsett från själva anomalin, helt realistisk, och behandlas som sådan. Berättaren avstår från att påpeka att situationen är absurd, utan intar helt berättarrollen som skildrare och inte som en person som fäller omdömen om texten. Mycket skickligt.

Jag har haft förmånen att lyssna på Blomqvist under ett seminarium för några år sedan, och det märks att han brinner för sitt ämne. Och den elden smittar av sig på läsaren. I synnerhet på någon som precis börjat att fångas in i en fascination inför de texter som Kafka skrev. Någon som jag.

Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.

Bokrecension: Författare klottrar

Författare klottrar är sammanställd och kommenterad av Peter Glas och Dekius Lack, samt utgiven på Bakhåll förlag.

Författare klottrar är en kort liten bok med små teckningar och skisser av kända författare, såsom Dostojevskij, H.C. Andersen, Baudelaire, Strindberg och Oscar Wilde. Med flera. Vissa är riktigt skickliga, men mest är väl teckningarna att anse som tillfällighetsalster: nåt ritat i en marginal eller i ett brev... Som Oscar Wildes, som parodierar mormonerna, efter att ha föreläst i Salt Lake City: en man, mängder av fruar, en man, mängder av fruar...

Kul är också Strindbergs teckning av sig själv som urinerande Sfinx, med egenhändig kommentar: "Egyptisk Sphinx pissande på Brons-åldersfolk" (sid. 46) – härligt polemiskt...

Kommentarerna av Glas och Lack är mycket givande. En hel del kuriosainformation får man med sig. Jag hade, vad jag kan minnas och trots mitt intresse för Oscar Wilde, inte hört talas om att Wilde vann ett slagsmål mot "klassens jätte" (sid. 60), när denne skrattat åt Wildes dikter... Kul.

Boken är av 61 sidors omfång, och läses således igenom snabbt. Det är dock läsning, av både texter och bilder, som är rejält underhållande och intressant.

Bakhållsleverans!

Så har Bakhåll skickat ett nytt paket med böcker, med extra förmånliga priser för oss i kärntruppen.

I paketet fanns Tuli Kupferbergs 1001 sätt att leva utan att arbeta och Hermann Hesses Knulp. Båda i fina retroomslag. Och båda volymerna ser jag givetvis fram mot att läsa.

Bokrecension: Under byggandet av den kinesiska muren

Under byggandet av den kinesiska muren och andra texter ur kvarlåtenskapen består av texter skrivna av Franz Kafka, och ingår i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade skrifter. Dessutom ingår i boken ett fylligt förord och en hel del förklarande fotnoter. För översättning och kommentarer står Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Volymen består av mängder av fragment författade av Kafka. En del av dem är nästan i novellformat, andra bara några meningar. De berättade historierna, som just titelns "Under byggandet av den kinesiska muren" och "Jägaren Gracchus", och pjäsen "Gravväktaren" går bra att läsa som skönlitteratur och känns väldigt mycket "kafka". Fragmenten är svårbegripligare, eller rentav obegripliga. Mycket av det som finns i volymen återfinns i koncentrat i aforismsamlingen som fått namnet "Betraktelser över synd, lidande, hopp och den rätta världen". Där är mycket tal om synd, skuld, det onda. Vissa guldkorn finns det:

"Den rätta vägen går över en lina, som emellertid inte är spänd högt uppe i luften utan alldeles ovanför marken. Den tycks mer avsedd att snava på än att gå på." (sid. 169, aforism 1)

Hur man ska förstå mystiken i det följande kan säkert vara föremål för diskussion:

"Endast den andliga världen existerar, det vi kallar sinnevärlden är det onda i den andliga världen och det vi kallar det onda är bara ett nödvändigt ögonblick i vår eviga utveckling." (sid. 174, aforism 54)

Volymen är intressant, men också det mest svårtillgängliga jag läst av Kafka. Inte bara för att den är så fragmentarisk till sin natur (det är ju en samling av fragment!), utan för att tankegångarna synes svårgripbara och dunkla.

Efter att ha läst Under byggandet av den kinesiska muren har i alla fall inte min bild av personen Kafka färgats ljusare. Och kanske är det som kvarlämningar av en komplex person som volymen tjänar sitt främsta syfte. —

Bokrecension: Kafka

Kafka: En introduktion är skriven av David Zane Mairowitz och illustrerad av Robert Crumb och utgiven på svenska av Bakhåll förlag.

Kafka: En introduktion är en litterär seriebok. Eller kanske att man borde definiera den som en kraftigt illustrerad text, helt enkelt. För boken är mycket litterär. Precis som titeln säger är den en introduktion till Kafka. I bildform med perfekta texter, inte minst ordagranna citat ur det som Kafka själv skrivit, ges en intensivkurs om Kafkas liv och berättelser. Tonen är mörk och dyster, illustrationerna är mörka och dystra. Det är mycket effektfullt och min egen bild av Kafka harmoniserar mycket väl med den bild man får genom att läsa boken.

Kafka: En introduktion låter läsaren ta del av Kafkas monumentala självförakt, hans besläktade och lika monumentala undergivenhet under sin fader. Läsaren får också följa Kafkas relationer och man får lite till livs om hans tänkande: även om ett överpsykologiserande befriande nog inte är närvarande, förutom när det parodieras. Några av Kafkas mest kända berättelser återberättas också, såsom Processen och Förvandlingen. –

Som en introduktion till Kafka är boken utmärkt. Men även den som sedan tidigare är bekant med pragförfattaren får säkert ut mycket av det mycket estetiska och innehållet. Texterna är väl sammansatta och bilderna fungerar utmärkt i sin aktsamhet om känsla och stämning.

Bokrecension: Kappan

Kappan är skriven av Nikolaj Vasiljevitsch Gogol och utgiven på Bakhåll förlag.

Kappan är en mycket sorglig kortroman. Tjänstemannen och kontorsslaven Akakij Akakijevitsch har länge sitt största nöje i att sitta och renskriva dokument. Han gör det med stor noggranhet. Hans arbetskamrater driver med honom. Han går klädd i trasor. Hans kappa är sliten och i sönderfallande. Fritiden ägnar han gärna åt att sitta och renskriva privata dokument.

Till sist är kappan i så dåligt skick att han känner sig tvingad att skaffa en ny. Han sparar länge och väl, för att få råd. Och den nya kappan väcker beundran – spelad eller äkta – från kollegorna. Han är mycket stolt över sitt nya plagg. Men så händer det förskräckliga, att Akakij Akakijevitsch blir rånad på ett torg. Hans kappa blir stulen – och hans liv faller samman.

Akakij Akakijevitsch dör i sviterna efter en förkylning strax därefter; men sagan slutar inte där. Han kommer att hemsöka folk på gatorna. Han vill ha deras rockar. Men boken avslutas med ett tolkningsbart slut: är det verkligen hans spöke, eller rentav rånaren som stal Akakijevitsch' egen kappa, som rycker kapporna av folk?

Boken är skriven på traditionellt utförligt ryskt sätt, och påminner på så vis om Dostojevskij. Språket har i denna upplaga genomgått en lätt modernisering, och är mycket njutbar. Typografin är vacker och luftig.

Så, sammanfattningsvis: en fin liten bok, med en tragisk och sorglig berättelse, stilsäker och inbjudande att läsa.

Bokrecension: En svältkonstnär

En svältkonsnär och andra texter utgivna under författarens levnad är en volym i Bakhålls utgivning av Franz Kafkas samlade verk. Den innehåller Kafkas samtliga under sin livstid publicerade texter. En svältkonstnär är dessutom försedd med informativa förord. Ett extra kapitel om Kafkas förläggare Kurt Wolff återfinns i slutet av boken.

Det är intressant läsning. Mycket intressant. Kafkas sätt att skriva tar sig uttryck i mycket långa och invecklade meningar; jag brukar inte uppskatta det, men här, liksom hos Proust, fungerar det. Kafka skriver som om det han beskriver är alldeles vanligt: människan som blir en insekt i Förvandlingen, den frusne mannen som rider på en tom hink i Ryttaren på kolhinken, den spöklika berättelsen i En läkare på landet...

Det finns mycket här att tycka om. Förvandlingen i all sin tragik grep mig särskilt. Berättelsen är känd: en ung man vaknar som nån form av insekt i människostorlek, familjen som med fasa försöker förhålla sig till detta, och mannens död i sin insektsgestalt, ensam och isolerad. Det hela är mycket sorgligt.

Kafka är ingen munter berättare. Det finns humor i texterna, men en känsla av dysterhet och melankoli går inte att separera från det han skriver. Man blir kanske inte gladare av att läsa honom, men på något sätt känner jag mig mer rustad, mer erfaren och inspirerad av att ha gjort det. – Läs Kafka!

Det är inget litet projekt som förlaget Bakhåll har tagit sig an. Samtliga texter som finns bevarade av Kafkas hand ska ges ut i textkritisk upplaga. Jag läste någonstans att det rör sig om 18 volymer. Hittills är 14 böcker färdigställda. – Typografiskt och estetiskt är böckerna fulländade. Jag har för avsikt att införskaffa volym efter volym.