Bokrecension: Ghost Stories of an Antiquary | M. R. James

Ghost Stories of an Antiquary är skriven av den brittiske författaren och medeltidshistorikern Montague Rhodes (M. R.) James (1862-1936).

Samlingen utkom första gången 1904, även om enskilda berättelser tidigare publicerats i tidskrifter. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version av verket.

* * *

När jag häromdagen för första gången stötte på namnet M. R. James och fick veta att han skrev spökhistorier tänkte jag nog att det skulle röra sig om tämligen oförargliga historier: en brittisk akademiker som skrev ner spökhistorier till jul: hur hemska kunde de vara?

Jag misstog mig. Och erkänner det gärna.

De åtta berättelserna i Ghost Stories of an Antiquary är nämligen samtliga både välskrivna och kusliga på riktigt. James lyckas mycket väl med det som kanske får kallas navet i en bra spökhistoria: att skapa den där särskilda stämningen som gör att läsning av dem nattetid sker på egen risk.

Man kan säga att de flesta av historierna äger en liknande ram. Ramen består i att en brittisk gentleman och akademiker hittar eller studerar en äldre skrift, och vad som står i den leder huvudpersonen in i sammanhang där märkliga varelser lurar i mörkret, en grav kan öppnas inifrån eller en tavla bli levande. Som genuin bokälskare tilltalar fokuset på böcker mig starkt.

Fascinationen hos James för det skrivna ordets mystik är lätt att sätta i samband med en annan rysargenrens företrädare: H. P. Lovecraft, som mycket riktigt visar sig ha inspirerats av James.

* * *

En av spökhistorierna utspelar sig faktiskt i Västergötland. Den heter "Count Magnus", och det torde syfta på stormaktstidens Magnus Gabriel De la Gardie, även om han benämns Magnus De la Gardie i texten. Men så mycket mer än namnet och landet lånar den gamle adelsmannen inte åt James berättelse.

I historien kommer hur som helst en brittisk författare till Sverige för att skriva en reseskildring. Han besöker herrgården Råbäck för att studera några papper om familjen De la Gardie, och fascineras av den stränge gamle ägaren, som dessutom är begravd i ett appendix till den näraliggande kyrkan. — Fast ligger greven verkligen still i sin grav?

Herrgården Råbäck finns i verkligheten, och ligger utanför Götene. Den har ingenting med ätten De la Gardie att göra. Men en bra historia lyckas James få ihop ändå.

* * *

Förutom att förvånas över nivån av kuslighet i spökhistorierna kan man gott stanna upp inför det faktum att det händer att de har riktigt råa inslag: Ett ansikte slits av. Ett hjärta slits ut. Och det kontrasterar effektfullt mot de ofta  tillknäppta och en aning torra gentlemän som är huvudpersoner.

Ghost Stories of an Antiquary var M. R. James första samling spökhistorier. Den följdes av fler, som jag mer än gärna sätter tänderna i framöver.
– – –
Ghost Stories of an Antiquary, M. R. James. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.

Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.

Bokrecension: Vathek | William Beckford

Vathek: An Arabian Tale är en gotisk kortroman skriven av William Beckford (1760-1844). Boken utgavs 1786 i engelsk översättning av Samuel Henley (1740-1815).

Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.

* * *

William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.

Beckford var också känd för sitt byggande.

Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.

* * *

En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.

Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.

Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.

Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.

I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.

Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.

Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:

"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."

Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.

Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.

Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.

Detta är några av huvuddragen i sagan.

Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.

Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.

* * *

Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.

Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.

I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.

Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.

Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Färjan | Mats Strandberg

Färjan är en skräckroman skriven av Mats Strandberg (f. 1976). Boken utkom på Norstedts förlag 2015.

* * *

Nånstans fick Mats Strandberg en riktig snilleblixt. Snilleblixten bestod i miljön där hans skräckroman utspelar sig: en färja. Därigenom fick han tillgång till ett avskilt universum, där han kan låta vilka hemskheter som helst hända, utan inblandning från den yttre världen. Till och med mobiltelefonerna med deras potential att tillkalla hjälp blev han av med på det sättet: till havs är täckningen förskräckligt dålig.

Så när jag hörde talas om att det fanns en skräckroman som utspelade sig på en färja visste jag att jag ville läsa den. Till sist blev det av, ett tag efter att alla recensionerna strömmande in.

Färjan är en riktigt bra berättelse. Idén med Finlandsfärjan som stävar fram genom natten bäddar för det utmärkta som följer, och i Mats Strandbergs händer blir historien levande. Språket står i släktskap med Stephen Kings skrivkonst.

De nästan stereotypa gestalterna som befolkar fartyget blåser Strandberg liv i, så att de blir helt trovärdiga: de två kvinnorna, som dricker lite för mycket, är lite för högljudda, har lite för små kläder... den narcissistiska f.d. schlagersångaren som är en av underhållningsvärdarna ombord... den mycket ensamma kvinnan som lätt berusad på impuls köpt sig en biljett för att komma ut från lägenheten...

Färjan fylls av verkliga människor.

Till deras fasta former hör Strandbergs ovanligt goda förmåga att skriva dialoger. Bland det svåraste att skriva torde dialoger mellan barn vara. Men Strandbergs penna när det gäller de tolvåriga kusinerna Albin och Los konversationer är helt stilsäker, skenbart obekymrat, rentav.

* * *

Nåväl. Vi har alltså en färja som ska fara till Åbo och tillbaka på ett dygn. Vi har hundratals festsugna människor, varav ett antal av finns med som huvudpersoner i boken och än fler som bipersoner. Och så har vi två personer till, personer som är mycket äldre än de ser ut, mycket hungrigare än de verkar. En gosse och hans moder.

Med dem med i berättelsen förvandlas omsider romanen till något av en maritim korsning mellan True Blood och The Walking Dead.

* * *

Det är inte en lycklig historia, fastän Färjan strävar mot en upplösning där åtminstone några huvudpersoner förhoppningsvis fortfarande kan finnas i livet. Men vägen genom natten ledsagas av många dödsfall. Men inte bara det: mycket tragik i övrigt finns där också.

Strandberg drar sig sannerligen inte för att vara grym mot sina romanfigurer både i känslomässigt och bloddrypande fysiskt avseende. Och när historien väl når sitt slut, är det ett slut med nalkande, svarta ovädersmoln.

Så inte är Färjan en upplyftande bok, och inte vill den vara det heller. Men den lyckas definitivt med att skapa en atmosfär av obehag, en värld av människor och monster. Den är välskriven och håller ett bra tempo, ett tempo som möjligen kunnat bli något mer rappt om boken varit kanske femtio sidor kortare.

Färjan är ett utmärkt tillskott till genren vampyr- och zombieberättelser, och skulle dessutom säkert lämpa sig för filmatisering.
– – –
Färjan, Mats Strandberg. Norstedts 2015. ISBN: 978-91-1-306030-9. 476 sidor.

Bokrecension: Skräcknoveller | H. P. Lovecraft

Skräcknoveller rymmer 37 berättelser av H. P. Lovecraft (1890-1937).

* * *

Några av novellerna i Skräcknoveller har jag läst i andra sammanhang. Men det gör ingenting: det är kära återseenden. Trots att vissa av berättelserna inte är nya för mig fängslar de ändå.

H. P. Lovecraft berättar om fördolda ting och uppvisar genom detta ett skönjbart släktskap med Edgar Allen Poes prosa. Texterna avslöjar en fascination för det märkliga i det alldagliga, för det skrämmande som ryms alldeles bredvid allfarvägarna. Så utspelar sig åtskilliga av historierna i ordinära samhällen i New England, men med avstamp i det bekanta och vanliga för författaren läsaren med in i ett dunkel som med hisnande hastighet blir kompakt mörker.

Om jag skulle sätta ett ord som beskrivning på novellerna som torde vara någorlunda heltäckande, skulle det möjligen vara "drömskt" eller rentav "mardrömskt". Så fick också Lovecraft inte sällan sin inspiration från just sina egna drömmar, som Martin Andersson skriver om i textkommentarerna mot slutet av boken.

Tid och rum förvrids och förvrängs. Dimmor rymmer mysterier och monster bor på havsbottnen. Det förgångna räcker handen genom det okända och tar tag i nutiden. Magi för de stackars huvudpersonerna till vansinne, ja, huvudpersoner som ofta är nyktra och förnuftiga skakas om, förskräcks, och förvandlas till något annat: till spillror av sina en gång förskonat okunniga gestalter.

Och det som agerar i skuggorna är inte alltid konkret; det anas mer - ofta som något uråldrigt, något monstruöst, något "förbjudet" eller "namnlöst" för att ord som återkommer hos Lovecraft själv. Hans monster deklareras alltså ofta vara obeskrivliga, och läsaren möter icke sällan bara antydningar om det som är förfärligt. Men visst, ibland utmålas det bestialiska i alla sin vidunderlighet.

Lovecraft skriver.

"Det finns svarta zoner av skugga nära våra dagliga vägar och då och då banar någon ond själ sig en väg därigenom."

Och vidare:

"Det finns fasor bortom livets rand som vi inte har en aning om, och då och då manar människans onda snokande dem precis inom räckhåll."

Och ej alltid är det ens en ond själ som råkar vandra rakt in i mörkret alldeles bredvid allfarvägarna. Det räcker i Lovecrafts värld att man har ett intresse för det mystiska för att ligga i riskzonen.

* * *

Miljöerna som berättelserna utspelar sig är dock åtminstone delvis välbekanta. Den gamla koloniala staden Arkham i New England, "det av häxor förbannade, legendomspunna Arkham", är kuliss för flera av historierna. Dessutom är de givna ockulta böckerna med, och främst av dem Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. I novellerna förekommer också fiktiva volymer som skapats av andra skräckförfattare.

Lovecraft rör sig dessutom i ett någorlunda koherent universum: det bestiarium han skapat har sina tentakler spridda i flera av berättelserna: samma monstervärld kan återspeglas i olika historier.

Lovecraft skriver onekligen på sitt eget vis; hans prosa är lätt att känna igen på de många, många adjektiven. I allmänhet är flitigt adjektivbruk väl knappast något att rekommendera, men i Lovecrafts fall är denna sed så inarbetad att den blivit som ett signum för hans berättelser, att man hade saknat dem och känt sig vilse om de saknats.

* * *

Några av novellerna gör särskilda intryck på mig.

En av dem är "I gravkammaren" om en inte särskilt exemplarisk begravningsentreprenör som blir inlåst i en bisättningskammare tillsammans med ett antal kistor. Vad han upplever den natten gör att han för alltid lämnar sitt yrke.

Den novell som Lovecraft själv höll högst var "Färg bortom tid och rum", och den är verkligen bra. Den handlar om en lantmätare som under sina undersökande vandringar i ett område som skall läggas under vatten vid ett dammbygge stöter på en större askgrå yta ute i skogen, och hur han fascineras av detta område, och trots lokalbefolkningens ovilja att tala om vad som hänt där lyckas lirka ut besked ur en äldre man.

Intressant och direkt mardrömslik är också "Jägaren i mörkret" om en man som från sitt fönster i staden har utsikt över en fjärran kulle och byn där med en till synes övergiven kyrka. Mannen graviteras mot denna kyrka och dras in i de mörka och fördolda ting som döljer sig inom dess väggar.

* * *

Det har sagts att Lovecraft bör läsas i original. Men översättningarna i Skräcknoveller, i de flesta fallen utförda av Sam J. Lundwall (f. 1941), äger en sådan naturlig rytm och har så passande ordval att berättelserna känns helt okonstlade att ta del av på svenska. Översättningarna funkar, helt enkelt; de funkar mycket väl.

I Skräcknoveller ryms, förutom Lovecrafts texter, även tillkomsthistoriska anmärkningar av Martin Andersson och en bibliografi över Lovecrafttexter som utgivits på svenska.

För den som är nyfiken på H. P. Lovecrafts skräckproduktion rekommenderas starkt Skräcknoveller som ingångsport: urvalet är omfattande och brett. Så vitt jag kan bedöma har samlingen lyckats fånga upp de flesta av de mer kända historierna, men även sådana som kanske inte är lika bekanta.
– – –
Skräcknoveller, H. P. Lovecraft. Övers. Sam J. Lundwall, m.fl. Vertigo förlag 2011, e-bok 2014. ISBN: 978-91-8656-755-2.

Bokrecension: Mörkerseende | Jonny Berg (red.)

Mörkerseende är en antologi skräckberättelser från Epok förlag. Redaktör för samlingen är Jonny Berg.

Medverkande författare är Frida Arwen Rosesund, Elisabet Jonsson, Patrik Centerwall, Lars Östling, Susanne Samuelsson, Stewe Sundin, Finn Cederberg, Markus Sköld, Pål Eggert, Malin Rydén och Jenny Milewski.

* * *

Temat för Mörkerseende är hemsökta hus, en alldeles förträfflig subgenre helt i min smak. Det visar sig att också antologin förvaltar temat på ett fint – och emellanåt liberalt – sätt. Alstren som presenteras i antologin synes i åtskilliga fall vara födda av mörkret och vi stjäl dem från det altare där de lagts som votivgåvor åt något sataniskt helgon.

Den litterära kvaliteten är genomgående god eller mycket god, men särskilt fängslas jag av några av berättelserna, som både vad gäller innehåll och form skänker mig särskild skräckblandad njutning. Alla texterna i Mörkerseende är läsvärda; jag har här dock valt att lyfta fram några av dem som i något avseende gjorde störst intryck på mig.

Inledningsnovellen ”De som bo under tjärnar” är skriven av Frida Arwen Rosesund. Den slår an något i mig, för den hanterar ett av dessa fängslande svarta ögon in mot jordens inre: skogstjärnen. Stillsamt skildrar Arwen Rosesund en ensam flickas utsatthet och hennes möte med något som månne är av denna världen, men ock hör hemma i en annan tillvaro.

”Dimma” av Elisabet Jonsson är möjligen den novell i samlingen som skakar om mig mest. Kanske för att den tar som utgångspunkt något helt vardagligt: en kvinna från hemtjänsten som letar efter en adress där hennes vårdtagare bor. Men texten vibrerar och verkligheten brister, mörker pyser fram i vecken, och det blir riktigt obehagligt. Inte minst om man, som jag, läser texten mitt i natten.

Patrik Centerwall väljer att skriva sin novell ”Jag låter mig röras” inte ur de hemsöktas synvinkel, utan ur gengångarens. Resultatet är onekligen intressant, och påminner mig om Oscar Wildes The Canterville Ghost. När spöket redan från början är känt, blir det istället de mänskliga invånarna i huset som är den okända faktorn, de som bär på hemligheter. ”Jag låter mig röras” äger en god portion humor, inte minst genom den katt som kan se och dessutom kommunicera små cynismer till spöket.

Markus Skölds rappt berättade novell ”Tjuvkika” ger vibbar av traditionell skräckfilm, när en säkerhetsvakt i en stor byggnad märker att det möjligen, kanske finns något märkligt på den utrymda trettonde våningen, som hissen gång på gång återvänder till utan passagerare.

Till favoriterna i samlingen hör också Jenny Milewskis alltmer stegrande komposition ”Verket”, om ett hemsökt järnverk, som kommunen gjort om till något slags kulturcentrum. Dit kommer ett gäng män i avsikt att undersöka de påstådda paranormala aktiviteterna. Berättelsen går från ett preludium med en skrockande kommunaltjänsteman i sommarsolen till en final av hämndlystna avlidna i nattens mörker.

* * *

Särskilt uppskattar jag i skräckberättelser en realism och vardaglighet i berättartekniken likväl som i själva historien. Och skräckeffekten uppstår då, för mig, när realismen får sig en törn eller rentav faller över ända och mörkret läcker in i verkligheten och lägger sig som en sörja över det som nyss var just — vardag. Mörkerseende bjuder på mycket sådan effektfullt tilltufsad realism.
– – –
Mörkerseende, Jonny Berg (red.). Omslagsillustration: Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN: 978-91-87844-13-3.

Bokrecension: Parasitus | Christian Johansson

Parasitus är en roman av Christian Johansson, utgiven av Epok förlag. Jag har fått förmånen att göra en förhandsläsning. Boken släpps 8 september.

* * *

Det finns en särskild slags filmer som jag tycker mycket om. Och det är skräckfilmer som utspelar sig i ödemark av något slag, där antingen huvudpersonerna sitter fast i en bil eller i en stuga eller på något sätt befinner sig utanför civilisationens famn. Och där, i utsattheten, drabbas de av något. En seriemördare. En utomjording. Ett monster. En ensam stolle med tortyr som hobby.

I Christian Johanssons Parasitus möter jag samma slags värld som jag uppskattar så mycket i filmerna. Familjen Billgren: mamma, pappa och två barn, lämnar Stockholm för att bosätta sig i den norrländska glesbygden, en sån där glesbygd där man förgäves kan leta efter mottagning på mobilen och där man inte ser några grannar från köksfönstret.

En sån där glesbygd som skänker den mest fantastiska frid, men som också förmår att gömma de mörkaste hemligheter, hemligheter som det blott viskas om i stängda rum.

För strax efter att familjen Billgren plockat upp en misshandlad man i rullstol i vinternatten utanför en bensinstation börjar en berättelse att utveckla sig, som gör vinternatten än mer kolsvart än i midvintertid. Det är en svärta som kryper sig in i berättelsen och steg för steg bemäktigar sig de stockholmska emigranterna, allteftersom de får upp ögonen för vad som egentligen finns där ute — i ödemarken. Och snart inom deras egna väggar.

Samerna kallar det där onda för Mubpienpålmaj. Familjen Billgren lär känna det närmare än vad de någonsin önskat.

* * *

Berättelsen är skickligt uppbyggd. Familjen Billgren, och då främst pappa Jack Billgren, står i allmänhet i fokus, även om vi också får följa de andra familjemedlemmarna. Men det är främst genom Jacks ögon som vi tas med in i en värld av gammal ondska; det är främst från hans horisont vi får upp ögonen för den sammansvärjning som finns i trakten där de bor.

Från antydningar av vad Mubpienpålmajs egentligen är för något, blir den obehagliga verkligheten i romanen allt mer konkret och allt mer påträngande. Och Christian Johansson lyckas stegra berättelsen med skicklighet, för att bevara spänningen romanen igenom: den kantrar inte över i vare sig lojhet eller alltför hög intensitet för tidigt i händelseutvecklingen.

På vissa sätt påminner mig Johanssons Parasitus om skräckförfattaren Dean R. Koontz böcker. På samma sätt som i hans världar, finns i Parasitus något hotande, som huvudpersonen i allt högre grad hamnar i konflikt med, som han måste hantera. Och liksom det ofta gör i Koontz berättelser drar sig Johanssons berättelse ihop till något av en jakt, en jakt på det onda, där det är oklart om romanens huvudpersoner i själva verket är de som jagar — eller de som blir jagade.

Det bör också nämnas att Johansson på ett effektivt sätt lyckas få med miljöbeskrivningar. Det är kallt, mörkt, fullt av snö, och det stormar. Naturen lever där i utmarkerna sitt eget liv, där människorna blir statister när hennes kraft gör sig påmind.

* * *

Parasitus är en spännande bok. Jag upplever dialogen som något formell eller kanske en aning teatral, men det stör inte läsupplevelsen i större grad än att jag reagerar på det. Liksom det är svårt att sluta titta på en bra skräckfilm en fredagskväll i ett nedsläckt vardagsrum, är det svårt att lägga ifrån sig Parasitus. Man vill ju se om månne ondskan återigen väntar bakom nästa snötäckta gran...
– – –
Parasitus, Christian Johansson. Omslag: Samuel Petersson, Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN e-bok: 978-91-87844-15-7.

Bokrecension: Mannerskiölds herrgård | Oskar Källner

Mannerskiölds herrgård är en skräcknovell av Oskar Källner (f. 1978).

* * *

Renodlad fantasy har aldrig varit mina litterära hemtrakter. Å andra sidan är jag rejält förtjust i skräcklitteratur av olika slag. Oskar Källner låter mig i novellen Mannerskiölds herrgård stifta bekantskap med ett stycke rejäl fantasyskräck. Och jag märker att fantasyinslagen inte stöter bort mig, utan tvärtom fascinerar mig: när världen sprängs och läsaren tas med till alternativa verkligheter är det svårt att inte ryckas med.

Kanhända därför att den värld Källner manar fram genom sitt skrivande ändå inte är mig fullt så okänd: Källner berättar själv om att han skriver i en Lovecraftiansk tradition. Och Lovecraft är en av mina litterära favoriter, med sitt banbrytande sätt att skriva skräck på ett hänsynslöst vis, med sina monster, på varandra staplade adjektiv och främmande språk.

Mannerskiölds herrgård är en lyckad skräcknovell i Lovecrafts anda. Det som börjar som en spökhistoria med klassiska inslag förvrids snart till något mycket märkligt, mycket främmande, där grå fruar och andra spöken skulle framstå som direkt harmlösa i jämförelse med var som döljer sig i herrgårdens inre.

* * *

Förutsättningarna är som följer.

Herr Mannerskiöld är död sen långa och många år, men Ursula håller svindyra visningar med löften om att besökarna kommer att träffa på något övernaturligt i det till det yttre så välbevarade Mannerskiöldska boningshuset. Själv träder hon aldrig in i herrgården. Och visningarna pågår aldrig längre än några få minuter. Och de som väl kommit till herrgården — har en tendens att aldrig lämna den igen.

Ursula visar sig nämligen vara en särdeles iskall kvinna i vad jag uppfattar som äldre medelåldern. Hon tjänar stora pengar på de dyra visningarna, men framför allt tjänar hon något annat, något hon nog själv knappt är bekant med, något som inte är av denna världen.

Men en dag dyker en morsk ung kvinna upp, Alex, som undrar vart hennes försvunne bror tagit vägen. Så tar prologen slut, och den egentliga handlingen tar vid.

* * *

Novellen tar med läsaren på en hisnande resa, som sticker iväg så långt från kända stigar, att jag kommer på mig själv med att undra hur författaren ska lyckas knyta ihop historien. Undran är emellertid onödig, för mot slutet planar berättelsen ut, och klingar ut i ett välljudande ackord.

Påverkan från Lovecraft är tydlig. Men det är också den explicita förutsättningen; Källner går medvetet in i det rum som Lovecraft skapat, och säger sig dessutom gärna vilja återvända. Någon gång fastnar jag på någon anglicism, men språket flyter på, bättre än Lovecrafts egen, tämligen överlastade, stil.

Mannerskiölds herrgård är helt enkelt en god novell om det onda, onda som kan gömma sig bakom den ovanligt välbevarade fasaden till ett ståtligt gammalt hus i Dalarna.

Ja, och en sak till. En lysande formulering:

"... de döda djupen mellan stjärnorna ..."

Om så boken bara bestått av de orden, hade den fortfarande var väl att skaffa och läsa.
— — —
Mannerskiölds herrgård, Oskar Källner. Fafner förlag 2014. ISBN: 978-91-979428-7-4.

Marginalanteckning: Ondskans väsen

Läser till och från Ondskans väsen (red. Douglas E. Winter), som samlar ett gäng skräcknoveller av ursprungligen engelskspråkiga författare.

Jag tycker om skräckgenren. I synnerhet den typen av skräck som på alla vis är realistisk, men där en ensam fantastisk parameter har förts in. Som i novellen »Sorgen till mötes« av Clive Barker, som finns med i Ondskans väsen. Berättelsen skildrar rakt upp och ner en kvinnas förberedelser inför moderns begravning. Hon bor därför ensam i moderns hus, skild från sin familj i Hongkong. Och där, i staden som hon en gång kom ifrån, konfronteras hon med en barndomsrädsla. – En gång var kvinnan övertygad om att någon form av varelse höll till i en ravin nära hemmet. Men visst var det bara inbillning?

— Och naturligtvis visar det inte sig ha varit inbillning. Barker för in en fantasm i en för övrigt helt realistisk berättelse: ett monster i en ravin. Och kanske är det därför som det känns så obehagligt att läsa berättelsen. Det övriga i skildringen känns så realistiskt, så varför då inte just detta med monstret också? Berättelsen ger oss verkligheten – där det okända tagit ett steg in från sagan. Och det är effektfullt.