Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.