tisdag 24 januari 2023

Bokrecension: Berättelser om lyckliga människor | Lars Gustafsson

Berättelser om lyckliga människor är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), författare och filosof. Boken utkom första gången 1981.

* * *

Ibland undrar jag i vad mån folk i allmänhet har ett rikt inre liv. Eller finns där bara tomhet och tystnad? Vad sysselsätter sig de andra med på insidan? Vad är viktigt för dem? Vad gör dem egentligen lyckliga? Frågor som dessa utforskar Lars Gustafsson i Berättelser om lyckliga människor.

Nå, så särdeles lyckliga eller så mycket till ett rikt inre liv visar inte alla de människor upp, som Gustafsson berättar om. Det kunde varit motiverat att ge boken en alternativ titel: Berättelser om olyckliga människor.

Men likväl: de flesta av gestalterna har något som särskilt sysselsätter dem; där finns något i deras liv som upptar dem — vare sig det nu finns i minnena, i föreställningarna eller i den yttre, fysiska verkligheten. Vare sig det är ytligt sett viktigt eller inte viktigt. 

Någon räknar ut exakt på vilken latitud han bor. Någon annan gläder sig åt att kunna börja bygga en modelljärnväg och så få överblick över en bit verklighet.  Ytterligare någon annan lider av sömnlöshet en timme varje natt och lindrar sin insomnia till exempel genom att på hotellrum runtom i världen läsa telefonkatalogen och hitta historier i namn. 

En person med utvecklingsstörning lever i den alltid närvarande stunden. En äldre dam lyssnar till de ljud som kommer inifrån henne, tills en fågel som sjunger där tvångstystas genom medicinering.

* * *

Det är alltså en lång rad människor och människöden som Lars Gustafsson skapar och visar läsaren. En hel del av dem är flacka. Inte som konstnärliga figurer, utan som personligheter: människorna i sig är psykologiskt flacka, tämligen tomma, men trovärdiga. Andra har djup. Vissa har bråddjup, så djupa att få kan följa med ner i dem. 

Och kanske hittar verkligen en och annan av dem någon form av lycka; de flesta verkar dock inte särdeles lyckliga. Kanske består deras lycka mer i effektiv bedövning så att inte livets törnar känns lika hårda, lika vassa.

Lars Gustafsson förmår skapa levande människor. Icke nödvändigtvis människor man skulle söka, men icke desto mindre fullt levande och trovärdiga människor. Icke nödvändigtvis människor med rikt inre liv, men med tillräckligt medvetande för att skydda sig mot livets meningslöshet.
– – –
Lars Gustafsson, Berättelser om lyckliga människor. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1981. 226 sidor.

fredag 20 januari 2023

Bokrecension: Som jag minns dem | John Landquist

Elin Wägner, Georg Brandes, Axel Hägerström

Som jag minns dem är skriven av John Landquist (1881–1974), litteraturkritiker och professor i pedagogik. Boken utkom år 1949.

* * *

Det material som möter i John Landquists Som jag minns dem passar mig mycket bra! 

Jag har ju ett stort intresse för att gräva ner mig i den svenska kulturvärlden såsom den såg ut åren kring förra sekelskiftet. Ja, om någon frågar mig vilken tid jag helst läser böcker ifrån, så brukar jag svara något i stil med: från 1880-talet till 1930-talet. Det händer ju så mycket i den svenska litteraturen då.

Det är inom det spannet vi till största delen befinner oss, när John Landquist tar oss med till sina personliga minnen av människor han känt och träffat under sitt liv. Ett urval av sexton kulturpersonligheter blir det, bland dem Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Georg Brandes, Ludvig Nordström och Elin Wägner, den sistnämnda var hans hustru under tolv år.

Porträtten är till allra största delen välvilliga. Men det blir särskilt givande att läsa om de porträtterades excentriciteter eller sådant som gör dem mänskliga, mer än att läsa om deras fina, värdiga, roliga, intelligenta sidor. Och lite syra anas möjligen visavi en materialist som filosofen Axel Hägerström och på  något annat ställe. 

* * *

Det är svårt att få bilden ur huvudet, som Landquist placerar där, när han berättar om ett besök hos August Strindberg. När han lämnat Strindbergs lägenhet vänder sig Landquist om efter att han hört ett ljud. Då ser han Strindbergs ögon stirra ut mot honom i trappen genom brevinkastet. Landquist påminner om den kroppsställning den legendariske författaren måste inta för att så lyckas kika efter sin nyss utgångna besökare.

Och det är intressant är att läsa om hur Landquist som redaktör för en upplaga av Strindbergs samlade verk far till Wien för att av Strindbergs översättare försöka köpa loss ett antal Strindbergsbrev. Hon levde fattigt och det visade sig att hon hade sålt de flesta breven till ingen mindre än författaren Stefan Zweig. Denne i sin tur kunde tänka sig att sälja breven till Bonniers — för en långt mycket högre summa än han köpt dem för av den fattiga översättaren. 

Karl Otto Bonnier, som detta kapitel egentligen handlar om, ser till att köpa breven av Zweig, men inte utan att också se till att översättaren blir rejält ersatt för sina färre brev som hon hade kvar och sålde, ja, hon betalas rikligare än Zweig.

Hjalmar Söderberg å sin sida framställer Landquist som med åldern tilltagande rigid i sina uppfattningar. Nathan Söderblom höjs till skyarna. Henning Berger får ett nyanserat porträtt målat. 

Landquist låter läsaren komma närmare dem han skriver om genom att citera generöst ur brev han fått från dem. Ellen Key får till exempel ge prov på sin personlighet genom det varma tackbrev hon skrivit till Landquist med anledning av artiklar han skrivit om henne.

Avslutningsvis finns en längre text medtagen om Elin Wägner, som inte är så mycket en minnesteckning av personen Wägner, som en analys av verklighetsbakgrunden till en del platser och personer i hennes verk, såsom Landquist dechiffrerat dem. Texten äger sitt speciella litteraturhistoriska intresse.

* * *

Det är besynnerligt hur Landquist var bekant eller vän med så många av det tidiga 1900-talets mest berömda författare och kulturpersonligheter. Men som litteraturkritiker rörde han sig ju i de allra mest litterära kretsarna i landet. 

Många av personerna i boken är inte allmänt kända längre, men de var det en gång: deras böcker såldes och lästes eller deras meningar diskuterades eller deras verksamhet påverkade folk omkring dem. Många av dem är giganter som numera förstenats och blivit mossbelupna.

Jag tycker om att återuppväcka dessa gestalter ur det förgångna genom att lära känna dem. Strindberg blir knappast glömd, men en Strindberg som hukar framför sitt brevinkast blir särskilt mänsklig. Att Axel Hägerström lär ha föreläst sittande med ryggen mot sina studenter är en excentricitet som verkar nästan obegriplig i dagens värld, men den vittnar också om hur man hade en annan syn på utbildning och universitetslärares position då än nu. 

Och det vittnar om en förläggare med hjärtat nära texterna när Albert Bonnier i åttioårsåldern kunde diskutera detaljfrågor om stavningen av brev som skulle tryckas i en textsamling: huruvida stavningen skulle normaliseras eller kvarstå på ursprungsvis.

John Landquist låter oss se nu längesedan döda kulturpersonligheter återigen prata, röra sig och vara individer. Det är något stort, det.
– – –
John Landquist, Som jag minns dem. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1949. 234 sidor.

onsdag 11 januari 2023

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

söndag 1 januari 2023

Bokslut 2022

Antal inlägg: 39 (2021: 67, 2020: 61). 

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 3,25 (2021: 5,6, 2020: 4,5)

Antal recenserade böcker: 2022: 38 (2021: 60, 2020: 54)

Totalt antal recensioner sedan 2008: 991.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: 376 dygn på drivisen av Gurij Jakolev och Jag var ung 1914 av Ernst Glaeser

Planer för 2023:
Fortsatt recenserande. Nå 1000 recensioner.