* * *
Jag började lyssna på The Smiths och Morrissey omkring år 2004, i samband med att Morrissey släppte comeback-albumet You Are The Quarry. Jag fastnade snabbt. Dels lockade väl det något exklusiva i att ingå i ett sammanhang som svartsjukt höll på sin artist, men dels så var det ju detta med texterna.
Jag ställdes inför en sorts popmusik som jag tidigare sällan mött: en popmusik som var djupt poetisk. Texten var hos Morrissey inte ett tillägg till musiken, utan poesi i sin egen rätt.
I sin biografiska bok Möten med Morrissey kallar Len Brown det artisten skriver för "poetisk pop", och det är mycket träffande. Morrissey förfaller aldrig till tomt skrammel, löst svammel. Han har, skriver Brown, en...
"... förmåga att göra vilket ämne som helst till en treminuters poplåt – ju mer känsligt och utmanande desto bättre."Vi kan ju ge några exempel på ämnesval: koma, köttindustrin, monarkin, The Moor-Murders, transvestitism, lesbianism, självmord, integrationsproblem, homosexualitet, Mellanösternkonflikten, brittisk politik, högerextremism, handikapp, prostitution, mental ohälsa, och mycket mer... Ja, han förmår till och med skriva om kärlek på ett sätt som inte är klichéartat.
Det säger sig självt att en poet som skriver om udda och känsliga ämnen, dessutom ofta på ett mångtydigt och gärna ironiskt vis, riskerar att missförstås och kritiseras.
En röd tråd i det som Morrissey skriver och sjunger är hans förmåga att ställa sig på utanförskapets sida, och träda i en roll utifrån det perspektivet. Han kan därigenom sjunga om hyrpojkar ("rentboys") på Piccadilly i London och beskriva deras liv inifrån, kryddat med en rejäl mängd gammal bögslang.
Han kan beskriva en moders förtvivlan när hennes son ansluter sig till National Front, och han kan med målande ord slå ner på hur djur slaktas och blir till mat på våra tallrikar.
Morrissey lever sig in i perspektivet som han skriver utifrån. Och utmanar.
* * *
Men nu till Len Browns Möten med Morrissey. Brown beskriver Morrisseys liv från uppväxten fram till 2008. Mest emfas lägger han självklart på hans aktiva tid som sångare, först i The Smiths och sedan som soloartist.
Därtill anstränger sig Brown nåt infernaliskt med att försöka spåra Morrisseys inspirationskällor och avslöja de många lån och referenser som återfinns i hans texter – från litteratur, främst Oscar Wildes verk, från musik, från film och teve, inte minst artistens en gång så älskade Coronation Street.
Len Brown betraktar emellertid inte biografins föremål helt utifrån. Han beundrar Morrissey och han har intervjuat honom flera gånger under åren, och så blivit vad det verkar en aning bekant med den ökänt skygge sångaren. Men när han jämför Morrissey med andra han intervjuat skriver han:
"Det är faktiskt så att när man väl träffat Morrissey framstår 99 procent av alla andra intervjuobjekt som ointelligenta, tråkigt normala och småfega – till och med menlösa."En icke föraktlig del av biografin består av material som stammar från eller återger egna intervjuer med Morrissey, men också anekdoter, som när Brown av en händelse sprang på Morrissey i en bokhandel och fick lästips, eller den något komplicerade intervju då de två schasades ur en för tillfället stängd park.
* * *
Oscar Wilde är och förblir Morrisseys stora inspirationskälla. Brown skriver:
"För Morrissey har Wilde alltid varit den avgörande influensen. Han stod för god smak, mod, skönhet och viljan att utmana etablissemanget."Ja, till och med i hans sätt att formulera sig i intervjuer märks denna påverkan. Han svarar inte alltid rakt upp och ner på raka frågor, utan ofta blir svaren till en liten verbal lustifikation, en ironiskt dråplighet, en tvetydighet. Det gör givetvis att det är svårt att fånga in Morrissey och hans åsikter i ett traditionellt raster. Man kan helt enkelt inte veta var man har honom.
Tvetydigheten visar sig om och om igen i låttexterna. Fastän Morrissey själv — självklart – aldrig tydligt sagt något om sina preferenser, förutom när han förr ofta etiketterade sig som asexuell, ligger många av texterna påtagligt öppna för tolkning i samkönad riktning. Också här kan man se hans förkärlek för att ställa sig i minoritetsgruppens skara, hylla och skildra utanförskapet, som också Len Brown poängterar. Han skriver:
"Morrissey föreföll tala för dem som stod utanför, för de unga människor som inte kunde eller villa leva upp till samhällets förväntningar."
* * *
Möten med Morrissey låter oss som läsare få lite pejl på poppoeten framför andra. Det är inte så att det i egentlig mening blir personligt, det kan vi glömma. Men lite ytligt bekant med hans sätt att vara, tänka och tala, det kan vi kanske bli.
Det kan trötta en person som vare sig engelsman eller nördigt superintresserad av dylikt, att Brown så gräver ner sig i att till varje pris hitta referenser och kopplingar som ligger bakom Morrisseys formuleringar. En och annan av dessa speglingar synes en aning långsökta.
Men när han för ett helt lexikalt appendix till boken över mer än hundra personer och band – i regel komplett med små biografier – som har eller kan tänkas eller möjligen har inspirerat Morrissey, så blir jag trött. Men å andra sidan har jag därigenom fått möta en rad mer eller mindre obskyra brittiska artister och skådespelare som jag väl aldrig hört talas om förut.
Ytterligare en sak måste nämnas rörande den svenska utgåvan. Och det är att den inför en eventuell ytterligare upplaga borde gå igenom både en och två korrekturläsningar till. Några korrekturfel här eller där gör föga, men när de blir påfallande många stör de läsningen.
– – –
Möten med Morrissey (eng. Meetings with Morrissey), Len Brown. BTM Books 2012. ISBN: 978-91-85651-24-5. 364 sidor.
Inlägg
