* * *
Fallet som skildras i Att stilla herrevrede rör trolldom.
Det är i mitten av 1600-talet. Jörgen och Kerstin Möllare bor i närheten av adelsgodset Vegeholm i danska Skåne. De sköter om traktens kvarn, mölla, som står på godsets mark och har det materiellt sett riktigt bra.
Av någon anledning hamnar de i dispyt med Edela och Iver Krabbe, herrskapet på godset. För att avvända herrevreden och dessutom skada herrskapet anlitar man olika typer av trolldom. Resultatet blir en domsprocess som till sist dras inför kungs.
* * *
Vad är det att skriva historia? Jag menar att det är den frågan som Bengt Ankarloos Att stilla herrevrede på olika sätt förhåller sig till och handlar om – lika mycket som det historiska trolldomsfallet.
Ankarloos fortgående exemplifieringar och resonemang visar hur man kan svara på frågan, alltså – hur en historiker kan angripa sitt stoff, hur det kan tolkas, hur det kan sättas in i ett sammanhang. Och inte minst: vad man faktiskt inte kan besvara utifrån de bevarade källorna. Ankarloo skriver:
"Att drömma och dikta är en sak, att veta en annan."Det är en viktig principiell skillnad mellan en skönlitterärt berättande och en historisk undersökning, påpekar Ankarloo. Den historiska undersökningens resultat är strängt underkastade källornas kvalitet och uppgifter. Där inga källor finns, kan vi inte skriva historia.
* * *
Ett intressant påpekande hos Ankarloo är, att vi gärna tänker oss historien som ett pussel eller som ett detektivmysterium som har sin lösning. Han menar att bilden är missvisande. Jag förstår det som att han menar, att den historiska undersökningen inte alls nödvändigtvis går ihop sig, att det inte alls nödvändigtvis finns en enskild lösning på historiska problem, att man kan komma fram till svaren.
Ibland är allt man har fragment, som kanske dessutom motsäger varandra. Svaren uteblir, och slutsatserna måste bli provisoriska eller i vilket fall inte heltäckande.
I historien om Kerstin och Jörgen Möllare, de som har hand om kvarnen, vet vi inte säkert vad som var ursprunget till konflikten med herrskapet på godset, Edela och Iver Krabbe. Vi vet att kvarnens dammlucka togs bort av Iver Krabbe och några av hans karlar. Var det på grund av skatter och avgifter? Möllan var ”det ojämförligt största skatteobjektet i bygden”, skriver Ankarloo.
En gång var de visst på god fot, Krebbes och Möllers. Herrskapet var med när Kerstin och Jörgen lät döpa sin dotter. Edela var gudmor och Iver var fadder; det var en hedersbevisning. Men något hände. Och hur hänger konflikten ihop med den kusk och den ihjälskjutna hund som också figurerar? Vi kan inte veta.
* * *
Hur skriver då Ankarloo historia kring detta fall? Jo, på ett mycket elegant vis. Det finns vissa källor som berättar om de specifika personerna och vad de har sägs ha gjort.
Men Ankarloo sätter också in de enskilda indviderna och tiden i sitt sammanhang. När man till exempel för fallet inför kungs, måste man ta sig till kungen, som för tillfället befinner sig i Odense. Varför inte i Köpenhamn? Jo, för en pestepidemi rasar och kungen och rådet har satt sig i säkerhet. Och så får vi som läsare en liten exposé över pestutbrottet i fråga, och därmed en lite vidgad förståelse för tiden.
Ankarloo utreder också försörjningssituationen i trakten där Kerstin och Jörgen bodde. Därigenom kan han dra han slutsatser kring hur stor skörden borde vara, för att man ska ha möjlighet att försörja ett visst antal personer i ett hushåll.
Han jämför detta med uppgifterna om jordegendomar i bevarade källor och kan på så vis få en god bild över det jordekonomiska läget i bygden, vilket i sin tur dessutom har krävt att han översatt tidens måttenheter till sådana som kan förstås i dag.
Ankarloo belyser också att 1600-talets människor i vissa avseenden har en radikalt annan världsförståelse än nutidens människor. Att trolldomen stod i centrum för konflikten kan verka märkligt för en människa som hela sitt liv fått lära sig att sådant är vidskepelse. Men för dem, då, var det i allra högsta grad något verkligt. Ankarloo skriver:
"De trodde och förstod i relativ enighet, men vi kan inte tro deras tro, inte ha deras förståelse. Att då läxa upp det förflutna hjälper oss inte."Och så är det ju. Vi kan konstatera att vi knappast tror att några knappnålar, benfragment och andra ting under en tröskel i sig själva kan åstadkomma vare sig lycka eller olycka. Men vad hjälper det att vi applicerar denna vår insikt på dåtiden, då man trodde att så var fallet?
För att förstå människorna då måste vi i alla fall försöka sätta oss in i hur de tänker kring dessa saker: att trolldom var ett mycket potent hot mot människors hälsa och liv. Att det var något som måste bekämpas för människors väl.
Inser man detta, inser man också det naturliga i att man inledde brottsmålsprocesser mot dem som på dessa vis gav sig på medmänniskor. Det var knappast ovanligt att gärningsmän likväl som offer utgick från att trolldom kunde ha en stor effekt.
* * *
Processen nådde sitt slut. Kerstin Möller dömdes till döden. Jörgen Möller döms till livstids straffarbete. Två hade bistått i råd och dåd: Inger Amme dömdes till landsflykt och Maren Storpe – ja, henne kan jag inte se att vi får veta vart hon tar vägen.
Genom att studera processen har Ankarloo låtit oss få en pedagogisk inblick i historisk arbetsmetod. Han har visat oss hur olika källor kan utvinnas på information, och hur man kan få fullödigare belysning på det studerade genom att sätta in människor och händelser i ett större sammanhang.
Han har också betonat vikten av källkritik och att vi inte nödvändigtvis kan nå fram till en heltäckande bild av det förflutna. Och han har gett oss en historia. Det är historien om några människor, en kvarn och en konflikt i mitten av 1600-talet.
– – –
Att stilla herrevrede: Trolldomsdåden på Vegeholm 1653-1654, Bengt Ankarloo. Författarförlaget 1988. ISBN: 91-7054-573-1. 164 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar