Rimligen bygger denna version av texten på den omarbetade text som Almqvist lät utge 1850, dock mycket varsamt språkligt moderniserad.
* * *
Carl Jonas Love Almqvist gjorde sig kontroversiell med Det går an. Men hans omväxlande livsöde skall inte göras till huvudfokus här. Istället skriver jag om de två av de brännpunkter som torde ha skapat kontroversen kring boken: kritiken av skråväsendet utifrån ett kvinnoemancipatoriskt perspektiv samt försvaret för samboskap.
Men först berättelsen.
Sergeanten Albert beger sig med ångbåten Yngve Frey på väg från Stockholm mot Västergötland. Med ombord finns också Sara Videbeck från Lidköping. Vi får inledningsvis se, hur hennes moster Gustava inte hinner med båten; Sara är således ensam på sin resa, som är ställd hemåt.
Albert blir förtjust i Sara, och de två dras till varandra. Redan efter första dagsetappen delar de rum på ett gästgiveri i Strängnäs: Sara i sängen, Albert sittandes i en stol. Det blir väl så mer eller mindre mot Alberts ursprungliga, gentlemannamässiga avsikt: han söker hitta en vagn att övernatta i, men misslyckas.
I Arboga är båtfärden slut, och när de fortsätter med häst och vagn reser de två som ett par: folk tar dem för ett herrskap, alltså som en gift man och kvinna. De far mot Västergötland. Och omkring en vecka efter att de lämnat Riddarholmen i Stockholm ankommer de till Lidköping.
* * *
När de två når Lidköping har de kommit än närmare varandra: de har kyssts, de talar förtroligt, och det har blivit klart att Sara ingalunda är konventionell för sin tid.
Hon driver efter sin fars frånfälle och sin under sin mors sjukdom ett glasmästeri. Det ämnar hon fortsätta med, fastän hon är kvinna och därmed har begränsade möjligheter att vara företagare, åtminstone om man tänker sig att romanen utspelar sig på 1830-talet.
Inte heller vill hon gifta sig. Dels för att hon vill själv bära ansvaret för sin rörelse, dels för att hon inte tror på äktenskapet som institution. Hon har själv sett hur hennes föräldrars relation förstörts av att de av äktenskapets band tvingats leva tillsammans, fastän det väl med tiden visat sig att de inte kunde dra sams. Och kyrkans ”signerier” gör varken till eller från för att skapa kärlek, förklarar hon.
Vi ser en stark frihetspassion hos Sara. Hon är praktiskt lagd, och tar direkt del i arbetet, men har också ett gott huvud för räkning. Att gifta sig med Albert hade inneburit att han tagit över firman som hennes målsman. Samtidigt lyckas Almqvist hos henne skriva fram en tydlig kvinnlighet; det hade väl annars varit lätt att då hon var yrkesverksam i ett manligt yrke också tillskrevs en manhaftig personlighet: men icke så.
Sergeanten Albert blir väl ställd inför Saras radikala idéer om kärlek, men är inte sen att anamma dem.
"Låt oss då hava det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag skall icke låta dig hava hand över mitt, likasom du icke giva mig makt över ditt. Vi skola endast hava vår kärlek gemensam."Så etableras i och med romanen idag tämligen självklara saker i en tid där det var allt annat än självklart. Man ska leva tillsammans för att man älskar varandra, inte för att äktenskapet tvingar ihop två parter. Kvinnan ska ha rätt att driva affärsverksamhet utan att tyngas av hinder på grund av skråtvång eller könsdiskriminering.
* * *
Det går an är ett stridsrop för likställdhet och kärlek. När den kom ut ledde den till en hel serie uppföljare av andra författare, ofta med negativ tendens. Vänner avlägsnade sig från honom. Och det kom också att bli så att han miste sin anställning som rektor vid en skola. Det var alltså till en hög personlig kostnad som verket gavs ut. Idag står den som en lysande fyrbåk under 1800-talets första hälft; Almqvists bok fick omsider tidens vindar med sig.
– – –
Det går an, Carl Jonas Love Almqvist. Förord av Tore Zetterholm. Bra Klassiker, Bra Böcker AB 1976. 142 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar