måndag 29 juli 2019

Bokrecension: Resor utan mål | Harry Martinson

Resor utan mål är skriven av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången år 1932. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Resor utan mål är självbiografisk. I vad mån Martinson tar sig friheter med sin egen biografi vet jag inte: historierna i sig ger emellertid ingen anledning att betvivla att de är självupplevda och återskapade ur författarens minnen.

Boken blev rejält hyllad när den kom ut 1932. Martinson hade då tidigare givit ut två diktböcker, men inte prosa – även om Resor utan mål också innehåller poesi, liksom fortsättningen Kap farväl! året som utgavs året efter. Kap Farväl! befäste verkligen Martinsons rykte som betydande författare. 

Harry Martinson kom från mycket enkla förhållanden. Han blev inte proletär i någon fabrik i hembygden. Han blev en havets proletär, när han sexton år gammal gav sig ut till sjöss. I fartygens innandömen kom han att slita som eldare under åratal. 

Men det var inte enbart slit. Han fick verkligen se sig omkring. Stad efter stad besöker han, land efter land. Ibland metropoler, ibland små hålor. 

* * *

Martinson berättar fragmentsvis och associationsvis. Han börjar inte berättelsen med att anföra att när han var si eller så gammal gick han till sjöss och sen hände det ena och sen hände det andra. Nej, han hoppar. Anekdoter följer på ögonblicksbilder och intryck. 

Och han låter spänna språket till det yttersta, utan att det blir fråga om konstlade formuleringar, även om bildspråket ibland känns ovant eller vågat. Läs till exempel följande liknelse:
”Kasta en stock på vattnet framför en springdelfins bågvägskurs! Han hoppar i en båge över stocken, liksom en Kristus skulle ha gjort om han varit en springdelfin.”
Språkligt är Resor utan mål koncis, precis och kompakt. Verket är mättat, fastän det är ganska kort. Mastigheten gjorde också att jag boken styckevis.

* * *

Precis som det finns en Wanderlust i Vägen till Klockrike som jag nyligen skrev om, så är samma Wanderlust tydlig i Resor utan mål. Det är den färdandes Martinson vi möter, han som drivs vidare, tar hyra på fartyg igen, ger sig iväg och landar i Rio, i New York, i Kalix. 

Överallt tar han in dofterna av de kulturer som finns på platserna, och inte minst intresserar honom kvinnorna. De kvinnor som säljer sitt sällskap återkommer i berättelserna. Prostitutionen verkar varit ett givet inslag i många sjömäns liv.

* * *

Det är mellankrigstid. Martinson går till sjöss strax efter första världskrigets slut, när minor fortfarande gungar till havs. Och han blir kvar åtskilliga år. Han är grovarbetare, ingen passagerare. 

Nog har han en litterär blick, sjömannen, men han ger inte intryck av att sitta på däck och skriva romaner. Han befinner sig vid pannan och skyfflar kol. Han tvingas lära känna fartygen han arbetar på: deras egenheter, hur deras pannor bör skötas. Han är en sjöfartsindustrins proletär som senare gör litteratur av sina resor och sjöindustriella erfarenheter.
– – –
Resor utan mål, Harry Martinson. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1967. 118 sidor.

måndag 22 juli 2019

Bokrecension: Meteorer | Horace Engdahl

Meteorer är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 1999. Jag har läst verket i en e-boksversion.

* * *

I Meteorer möter vi aforistikern Horace Engdahl.

Det är något nietzscheanskt med Engdahls aforismbruk: de är snillrikt formulerade och kan variera i längd och liksom pröva ut en tanke, en väg. Ett slags intellektuellt experiment, kan vi väl kalla dem, aforismerna. Det handlar inte om att formulera Sanningen, utan om att skriva ner funderingar, det som slår en, det som är iakttagelser.

* * *

Vad behandlar då Engdahl? Ja, vi möter tankar om konsten – inte minst litteraturen, naturligt nog – och om livet. Det handlar om människan som tänkare och som social varelse och om människans plats i samhället, i sällskapslivet. Känslan som bibringas läsaren av det författaren skriver är ett betraktade utifrån en lite bitter intelligensaristokratisk åskådning. Och så skriver författaren ner drömmar han haft.

Engdahl själv vänder sig mot utstuderad formuleringskonst: det bästa, verkar han mena, är om stilen bara är vehikel för budskapet. Men för att det ska ske på ett bra sätt krävs ändå förmågan att formulera sig snyggt, antingen medvetet eller för att det helt enkelt sitter i den naturliga språkkänslan hos den som skriver, så att författaren inte kan skriva på något annat sätt än – elegant, effektivt.

Så: Engdahl skriver utsökt och språket är en njutning att läsa i sin egen rätt. Han är en utsökt litterär estet. Följaktligen är texten skön att läsa, även de gånger man kanske inte nödvändigtvis instämmer med vad den säger, eller ens följer med i författarens tankegång. Men desto större genomslagskraft får formuleringarna när man helt instämmer i betraktelsen.

* * *

Boktiteln Meteorer är välfunnen. Engdahl inleder med att ge titeln en etymologisk bakgrund, där han bland annat nämner betydelsen av ”luftiga spekulationer”. Men även andra associationer kan gott göra sig påminda. Formuleringar i boken lyser till - och så fortsätter man till nästa. En del träffar, andra susar förbi, de flesta glänser. Boken är inte lång, men den lyser upp den stund man läser den.
– – –
Meteorer, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 1999/2003. E-bok. ISBN: 978-91-43-50426-2.

lördag 20 juli 2019

Bokrecension: Vägen till Klockrike | Harry Martinson

Vägen till Klockrike är en roman av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det var inte en ovanlig syn att möta luffare i svenska byar eller på svenska vägar under senare hälften av 1800-talet och kanske ett sekel framåt. De gick sina vandringar runtom i riket, en del längre, en del kortare, och ville eller kunde inte inordna sig i det framväxande industrisamhället.

Istället tog luffaren till vägarna. Mat fann han i naturen eller fick av vänligt inställda människor där han knackade på. Ibland sålde han lättburna saker, som nålbrev.

Luffaren ställde sig utanför samhället: han gick inte upp på morgonen för att ställa sig i en dånande verkstad av något slag, utan värderade sin frihet högre, även om det innebar att han kunde få lida av svält och smälek. Och i värsta fall gripas för lösdriveri.

* * *

Vägen till Klockrike utspelar sig under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet. Förändringen av samhället märks.

Kanske är luffaren ett skarvfenomen: något som uppstår mellan det gamla och det nya samhället, det som är varken-eller. Luffaren är inte torparen som drygar ut odlingen med inkomster från dagsverken, och luffaren är inte stadsbon med lägenhet och fabriksarbete som inkomstkälla. Han lever mitt emellan: på vägarna, på väg utan destination.

I romanen möter vi lufferiet det genom Bolle. Han var en gång handcigarrmakare, men handcigarrmakeriet trängdes ut av maskintillverkade cigarrer. Och när möjligheten att emigrera glidit honom ur händerna börjar han luffa.

Men Bolle är inte en traditionell huvudperson; det är mer så att det är genom honom läsaren upplever lufferiet. Vi ser med hans ögon. Vi möter de människor han möter. Och inte minst är "tadlet" den ständiga följeslagaren: de väletablerade människornas kritik av luffarens sätt att leva, deras anklagelser om arbetsskygghet. Därtill kommer den utbredda misstänksamheten mot luffarens hederlighet.

På vissa håll, åtminstone av romanen att döma, togs luffaren dock emot som en välkommen gäst som kanske rentav kunde göra ett handtag. Eller som åtminstone kunde få ett mål mat.

* * *

Genom romanen anläggs många olika perspektiv på lufferiet. Boken är episodiskt uppbyggd. Varje kapitel eller delkapitel berättar sin historia. Det kan röra sig om ett särskilt möte, en särskild händelse eller något annat, inte nödvändigtvis bundet till Bolle som person.

Vi får en känsla av hur luffaren kan ha upplevt sin situation, åtminstone såsom Martinson tolkar luffaren. Det är rädslan för de etablerade människornas misstänksamhet. Det är naturkärlek. Det är filosofiska övervägningar som lika gärna kan appliceras på livet som helhet som på lufferiet.

För det finns ett tydligt filosofiskt perspektiv i Vägen till Klockrike. Vi kan med andra kalla det civilisationskritik. Eller helt enkelt uppfatta boken som ett försvar för ett alternativt sätt att leva, det som inte underordnar sig förväntningar och traditionella normer och arbetssätt.

Det är inte att göra våld på romanen att låta lufferiet stå som en symbol för ett fritt liv. Det fria livet innebär kanske att man går på tvärs mot det etablerade, att man nås av "tadel", men man låter sig heller inte inrutas av förväntningar eller av andra människors begränsningar. Friheten utmanar.
"Ty verkligheten och hur den skall vara det bestämmes av de många, och mindretalet av människor får rätta sig efter dem eller gå under. Deras verklighet blir aldrig ansedd för annat än osannolik och overklig. Den kallas verklighetsfrämmande."
Ett budskap i Vägen till Klockrike kan vara att det är okej att inte vara så effektiv som möjligt: att det lite tillbakalutande, lugna livet är liv också det: kanske än mer liv, än det liv som förjagar sig självt i arbete, slit och möda på en och samma plats. Lufferiet blir på det viset – liksom boken – ett stilla rop mot industrialiseringens maskinering av människan: människan som kugge.

Och i vår tid kan budskapet kanske tala inte bara om alternativ till industrialiseringen, utan även till det samhälle som sätter vinstmaximering och tidsoptimering i centrum för det mänskliga arbetet, snarare än trevnad, medmänsklighet och, ja, ett lätt bohemeri.

* * *

Språket i Vägen till Klockrike är okonstlat och moget. Det känns så självklart att man riskerar att inte reflektera över hur vältonande det är, hur väl det passar till berättelsen. Där finns en berättare som bryter igenom ibland och rentav tilltalar läsaren, men oftast håller han sig dold. Det ger en sagoberättaraspekt åt historien.

I allmänhet är romanen realistiskt berättad, även om den mot slutet drar iväg in i något som kanske skulle kunna kallas en drömvärld.

Det var en upplevelse att läsa Vägen till Klockrike. Aksel Sandemose skriver någonstans att de guldkorn han hittat i sitt bokläsande under trettio år kan nämnas på en halv sida. Nåväl, det må vara krasst uttryckt. Men ändå – om jag hade en likadan lista, lika hårt gallrad, hade bestämt Vägen till Klockrike stått med bland mina guldkorn.
– – –
Vägen till Klockrike, Harry Martinson. Svalan, Albert Bonniers Förlag 1950. 362 sidor.

onsdag 10 juli 2019

Bokrecension: En gammal historia | Per Hallström

Per Hallström
En gammal historia är en roman av Per Hallström (1866-1960). Boken utkom första gången 1895.

* * *

En gammal historia är gammal på flera sätt. Dels är det längesen boken rent faktiskt skrevs: den utkom år 1895. Dels behandlar den en tid ännu längre bort i det förflutna, åtminstone till största delen. Romanen har utspelar sig nämligen huvudsakligen under några drömska dagar i början av juli år 1823. Redan i sin samtid var En gammal historia tillbakablickande.

På ytterligare ett vis är det en gammal historia det är fråga om. Det handlar nämligen om kärlek med förhinder: det eviga temat.

Två personer älskar varandra på ett svärmiskt vis. Det är redar- och rådmansdottern Anne-Marie och informatorn i huset, magister Andreas. Hinder för kärleken reser den matriarkala farmor Ulrika, ung under Gustaf III:s dagar.

Av någon anledning faller alla till föga för denna inte särskilt sympatiska figur; man söker hennes gillande på alla vis: bockar och niger för tyrannen. Det är alltså av yttersta vikt att få farmor Ulrika att godkänna att Anne-Marie och Andreas förlovar sig, trots att farmor redan utsett en etablerad apotekare till friare åt sondottern.

När man så ska fira farmor Ulrikas namnsdag med ett mytologiskt festspel av magister Andreas,  mestadels avfattat på alexandriner, har man det hemliga syftet att genom spelets budskap beveka farmors hjärta att låta de två få varandra.

Nu blir det ju inte så. Farmor, tyrannen, ser vartåt festspelet drar, avbryter det och utnyttjar tillfället och högtidligheten att förklara sondottern och apotekaren förlovade.

Anne-Marie böjer sig, Andreas böjer sig. De blir båda olyckliga.

Vi får ett längre perspektiv på vad som hände sedan i bokens efterskrift. Det är ett barnbarn till Anne-Marie som i sin dagbok ger glimtar av mormoderns liv och som dessutom återger ett brev hon hittar från Andreas till Anne-Marie. Uppenbarligen kom ingen av dem över att så brutalt säras på.

* * *

Per Hallström leker med ett slags eteriska, nästan pastorala 1700-talsföreställningar: festdramat liksom hela den berättande delen om 1823 drar från 1700-talet och Gustaf III:s tid – vi möter skogsväsen, Dafne och Apollon. Men även personerna smakar av äldre epok än det slutande 1800-talets, när verket kom till. De är schabloner i en evigt återkommande berättelse om kärlek med förhinder.

Anne-Marie verkar förvisso ha lite blod, men Andreas är så vek att man undrar om han inte månde blåsa bort om en vårvind svepte fram mot honom. Farmor Ulrika, däremot, är genom sin sluga gemenhet också den mest realistiska figuren i romanen.

Hon är ur sagans värld – men också något mer: man kan ana hur hon agerar i vad hon uppfattar som släktens och även sondotterns intresse, när hon ser till att denna blir bortgift med en man som kan se till att hon hamnar i vettiga ekonomiska omständigheter.

Nog ser farmor Ulrika att Andreas äger begåvning; men det är ett för osäkert kort att satsa på för henne. Apotekaren är fix färdig; Andreas har möjligen en framtid som präst, möjligen som poet. Det skulle ta åratal innan han kan erbjuda Anne-Marie ett hem.

* * *

En gammal historia blev ett genombrott för Per Hallström. Boken upplevs i dag som lättläst, men tämligen träig. Dock är det samtidigt så att det under allt schematiskt pastischerande ändå finns något av nerv i berättelsen. Dessutom är prosan ett lysande exempel på 1800-talets formuleringskonst och grammatik! Sådär något år innan 1900-talet bryter in, är det gamla språket fullblommat, innan stavningsreformer.

Per Hallström är i dag föga läst, fastän han levde till 1960. Sven Delblanc skriver i standardverket Den svenska litteraturen (vol. II) om Hallström att han var: ”dömd att blomstra flyktigt och vissna länge.” Han beskriver också hans pessimism och konservatism.

Nog känns En gammal historia ålderstigen. Men jag har en förkärlek för litteratur som få längre läser. Så något mer av Per Hallström, en gång Svenska Akademiens ständige sekreterare, kan det säkert bli framöver.
– – –
En gammal historia, Per Hallström. Wahlström & Widstrand 1895. 181 sidor.

torsdag 4 juli 2019

Bokrecension: Strountes | Gunnar Ekelöf

Strountes är en diktsamling av Gunnar Ekelöf (1907-1968). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Strunt. Så uttalas titeln på Gunnar Ekelöfs diktsamling Strountes. Och liksom titeln blir en drift med högtravande språkbruk är väl en del av dikterna i samlingen också en drift med högtravande diktande. Men det är inte bara så: de lättsamma nonsensdikternas sviter bryts i samlingen av seriös poesi.

Så här är somt sockrat, somt salt. Det finns utrymme för en dikt om en lammkotlett som inte vill bli uppäten, och en dikt om en solstrimma, likväl som en känd ljudvarierande dikt om skallighet: "Den gamla vanliga skalligheten", och så vidare.

Men dikterna utmanar också själva språklighetens gränser, ja, gränserna för vad som är möjligt att uttrycka med formuleringar och ord, utan att det blir helt obegripligt; eller: att det faktiskt blir obegripligt men ändå bevarar en ordklang som är tilltalande eller suggererande.

Då och då drar dikterna söderut: till Italien, till tider som förflutit: förflutenhetens gudadyrkare skymtar förbi, men också de kristna, ja, en munk med ”benfingerhänder rabblande”. Vid ett tillfälle får vi en legendartad pesthistoria.

Grönköpings-poeten A:lfred V:stl-nd får låna författaralias till en del dikter, däribland en kyrkogårdsdikt, som jag först tycker var tilltalande, men som vid närmare läsning avslöjar sig som tom: bilderna är klichéer eller haltar, språket tillkämpat ålderdomligt. En genrelek, tänker jag till sist om den och dess fjärilar på gravstenar.

Men direkt efter den dikten kommer en effektfullare, genuin dödsdikt, om döda som träder ur sina gravar och söker upp sina försvunna hem och dess innevånare, där de knackar på portarna:
"De håller fram minnen, de knackar med knotor
med knotor, med knotor"
Visst saknar de stundom en del ben, men de gör oss ingen skada, dessa döda: det är de levande som förmår skada oss, säger dikten.

Några rader i en annan dikt anklagar Sverige för att vara våldsamt sterilt i ett radikalt språkbruk som väl knappt tål budskapets allvar:
"Sverige, fasterland, på sin höjd mosterland
Natur, djupfryst, plastinlagd
garanterat bacillfri
aldrig vidrörd av människohand"
Suggestiv är dikten ”I Helskogen”, som gestaltar ett skogslandskap som ett dödslandskap, bortom årstider, ett skymningsland, där det ligger ett rådjurskadaver. Och så har vi en allvarlig inledning till ytterligare en dikt:
"Himlen är långt borta
Jag har inte sett den
Men helvetet har jag sett
det är ständigt nära
Och jorden, den spetälska:
Vad härjad skönhet bär ej dess drag!"
Dessa rader äger påtaglig begriplighet. Diktens fortsättning är betydligt svårare att förstå; där finns könslighet, smekningar, konstreflexion, konträrism…

* * *

Ekelöf leker i Strountes med det allvarsamma och det nonsensbetonade sida vid sida. Själv skriver han:
"När man kommit så långt som jag i meningslöshet
är vart ord åter intressant …"
Jag tror att formuleringen kan tillåtas illustrera modernismens utnyttjade av ordens potens, utnyttjande så långt det gick tills kraften gick ur dem; då, därefter, kan orden åter, gjorda impotenta eller snarare urlakade och nedlugnade igen, fyllas med mening, laddas igen.

Diktandet i Strountes kan på så sätt delvis förstås som ett utforskande av orden bortom den maximerade meningsfullheten, i en ny meningsfullhet. Ett försök att återigen skapa ett poetiskt språk.

Det är också intressant att Ekelöf tillåter sig lekfullheten. I en samtid av superseriös och svårbegriplig poesi vågar han bli ekivok, tramsig, dubbeltydig. Det är en befriande erfarenhet att göra: att Ekelöf tillåter sig att vara lustig.

En av Sveriges absolut främsta poeter förblir Gunnar Ekelöf hursomhelst.
– – –
Strountes, Gunnar Ekelöf. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1966. 71 sidor.