Bokrecension: Bismarck | Jonathan Steinberg

Otto von Bismarck

Bismarck. A Life är en biografi skriven av historikern Jonathan Steinberg (1934–2021). Boken utkom första gången år 2011. Jag har läst en upplaga från 2013.

* * *

Otto von Bismarck (1815–1898) är en monumental person i tysk och europeisk historia och jag har väntat väl länge med att bekanta mig närmare med honom. Så nu blev det dags att sätta tänderna i en riktigt rejäl biografi, nämligen Jonathan Steinbergs tegelsten till verk i en volym, som täcker Bismarcks liv från födsel till död, med särskilt fokus på hans insatser som statsman.

Jag läste en del recensioner av boken innan jag köpte den, och noterade att de var tudelade. Jag såg de som hyllade verket för dess kvaliteter och de som kritiserade den för dess kritiska behandling av sitt undersökningsobjekt. Nu får jag välja sida, och jag måste ställa mig bland de som hyllar. 

Bismarck. A Life är gedigen och allt annat än glorifierande, men försöker inte heller skala ner Bismarcks otvetydiga kvaliteter. Resultatet blir ett detaljerat porträtt av en komplex person. 

Steinberg använder sig vid konterfejandet av en ovanligt omfångsrik mängd citat. Annars brukar man ju mena att längre citat gärna får refereras, snarare än att återges, och jag är benägen att hålla med rent generellt: citat av olika författare tenderar att stanna upp texten. Men här tillför de många citaten onekligen djup och bredd. Steinberg har grävt i Bismarcks närståendes och fienders efterlämnade texter, brev såväl som dagboksanteckningar, och vi kan med dessa personer se Bismarck såsom han framstod för dem. Detta under ledning av Steinberg som sätter samman helheten.

Vad är då denna helhet? Hos Steinberg framstår Bismarck som den geniale statsmannen som hela sitt liv ser politiken som ett stort spel, och där hans särskilda förmåga är att dominera spelplanen och förutse motståndarnas drag. Så flyttar han fram sina positioner tills han blir Preussens och det nya Tysklands starke man, underställd endast kungen-kejsaren i det semi-absolutistiska landet och senare federationen. 

I beroendet till kungen-kejsaren fanns också Bismarcks akilleshäl. Så länge den milde Vilhelm I var kejsare och Bismarck upprätthöll sin underdåniga och nästan sonliga relation till honom, så kunde han breda ut sig och ofta få sin vilja igenom. När Vilhelm I:s barnbarn Vilhelm II kom till makten efter Fredrik III:s knappt 99 dagar långa regeringstid var utrymmet för Bismarck inte detsamma. Kejsar Vilhelm II avknoppade den åldrade titanen, och så slutade Bismarcks långa tjänstgöring i statens tjänst.

* * *

Bismarck framstår som allt annat än en trevlig person. Ja, Steinberg visar hur charmig han kunde verka, men betonar också hans hänsynslöshet och brist på lojalitet: för honom framstår såväl vänner som bekanta ofta som medel för att nå de mål han ställt upp: statsnyttan och den egna maktens utbredande. Det är i sammanhang med Bismarck man pratar om realpolitik: att föra politik inte efter ideal, utan efter vad som faktiskt föreligger: ja, efter hur spelplanen ser ut, inte efter hur man önskar att den ska se ut. 

Men nog verkar hänsynslösheten och viljan att triumfera också ha sitt pris: Bismarck var sjuklig; efter att han då och då kommit ihop sig med kejsaren och tvingat vika sig kunde han rent bokstavligt talat bli sängliggande. Och hans vrede verkar emellanåt varit vulkanisk.

* * *

Sammanfattningsvis framstår Otto von Bismarck som en helt avgörande enskild individ i rörelsen mot ett enat Tyskland, avknoppat det Österrikisk-Ungerska kejsardömets inflytande. Han verkar varit en svår person, svår att ha med att göra, med en len och mjuk röst som kunde säga iskalla ting. En person som lämnade brustna vänskapsband efter sig, allteftersom han slitit dem på grund av paranoia eller på grund av maktsträvanden. Bismarck ser fiender överallt, och skapar fiender överallt. Likväl är han vid sin död en nationalsymbol. Steinberg fångar denna komplexa och komplicerade personlighet väl i sin betydande biografi Bismarck. A Life.
– – –
Jonathan Steinberg, Bismarck. A Life. New York: Oxford University Press, 2013. 577 sidor.

Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.

Bokrecension: Två förebildliga liv | Plutarchos

Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre är skriven av Plutarchos (c. 26 – c. 120) omkring år 100. Jag har läst verket i översättning av Stig Strömholm (f. 1931), som även försett texten med förord, inledning och kommentarer. Boken utkom år 2024.

* * *

Plutarchos hör till de antika grekiska författare av vars verk vi har en rejäl del kvar. Han är ju främst ihågkommen för sina dubbelbiografier, där han parallellställer en framstående grek och en framstående romare. Men han skrev även omfattande utredningar i allehanda frågor. 

Stig Strömholm har i här föreliggande bok översatt Plutarchos dubbelbiografi om den grekiske statsmannen Phokíon och den romerske politikern Cato den yngre.

Plutarchos framställer de båda männen som just förebildliga: syftet med biografierna är inte, som Strömholm framhåller, att skriva deras historia utan att ge läsaren exempel på förträfflighet. Båda herrarna är hårdnackade och tappra gestalter som står upp för sina ideal och för sitt försvar för sina respektive stater: Aten och Rom. De är båda obekväma men samtidigt på vissa vis överlägsna personer. De jagade inte popularitet, utan värnade i med- och motvind det de ansåg värt att värna. 

Själv fascineras jag sedan tidigare särskilt av Cato, som var en anhängare av den stoiska filosofin och mycket avgjord motståndare till Caesars strävanden efter allt större maktställning. För Cato var det den romerska republiken som var värd att försvara mot tyranniet. Plutarchos jämför honom med en frukt som visar sig vid fel säsong, varför han också fick samma öde som en frukt som så uppenbarar sig. Hans goda, friska ideal framträder så att säga i en tid av förruttnelse. Han var inte i synk med sin tids förfall.

Cato är alltså en fascinerande gestalt och Plutarchos ger oss en levande bild av honom, baserad, får vi förutsätta, på källor som sedan längre är förlorade för oss i dag.

Redan som barn i en romersk aristokratisk familj sägs det att Cato ”i sitt tal, sitt yttre och sina barnsliga lekar gav prov på ett sinnelag som var oböjligt, okänsligt och i allo stadigt.” Han avvisade smicker, skrattade sällan och var sen till vrede. Men när han väl blivit arg på någon ”var han oförsonlig”. Som äldre blev demonstrativ enkelhet något av ett signum för honom. Han gick barfota. Han visade sig utan toga på forum. Han red sällan, och gick hellre dit han skulle. 

Allra mest ”älskade han den form av godhet som består i en sträng rättrådighet, som inte låter sig böjas vare sig av mildhet eller vänskap.” Och han valde sina ord också i den offentliga debatten. Ett klassiskt uttalande av Cato som citeras av Plutarchos är det följande:

”Jag skall börja tala när jag inte kommer att säga sådant som förtjänar tystnad snarare än tal.”

Något som synes ha lagt Catos mer milda sida i dagen är den uppenbara sorg han visade när hans broder Caepio dog. Cato lär, enligt Plutarchos, i detta läge spendera för honom anmärkningsvärt stora summor på begravningen. Han reste också ett monument av marmor på torget i den stad där brodern dog. 

Cato blev djupt engagerad i det politiska livet i Rom. Han blev dock aldrig vald till statens högsta ämbete, konsul. Allmänt respekterad, fruktad och vördad synes han likväl ha blivit, både av dem som kämpade för samma sak som han och bland hans politiska fiender. Han blev känd för sin omutlighet och kämpade mot det utbredda systemet att personer som ville väljas till höga ämbeten mutade folket.

Och så fortsätter det i kapitel efter kapitel i Plutarchos framställning av Catos förebildliga liv. Cato slutar sitt liv genom självmord hellre än att rädda det genom att vädja till Caesars nåd, som han med all sannolikhet hade fått.

* * *

Plutarchos berättelse om Phokíon och Cato den yngre är levande litteratur fortfarande efter nära tvåtusen år. Phokíon vet jag ingenting om sedan tidigare, men Cato har varit en gestalt som jag vetat något om och som jag genom Plutarchos nu lärt känna än bättre. Och ja, det är som sagt inte fråga om historiska biografier, utan syftet är till synes att ge oss läsare exempel på lämpliga sätt att leva sina liv på. Och exemplen här är väl ägnade att inskärpa vikten av att agera omutligt, rättvist och troget höga ideal. 

Det kan vara värt att notera att Stig Strömholm i sitt förord gisslar vår samtid för att mer kittlas av synd och dekadens än av moralisk förträfflighet. Han anser att ”[l]äsning av Plutarchos är ett effektivt motgift mot denna puerila fördom.” Strömholm såg översättningsarbetet som en ”själslig hälsokur”, 

”där man befriar sig från den leda och det äckel som stora delar av det svenska – och för den delen västeuropeiska – kulturlivet ger upphov till, med  sitt instängda, självfixerade och självömkande kvalm, sin bildningsfattigdom, sin språkliga tafatthet och grovhet” 

och så vidare. Det är sannerligen uppfriskande att höra sådana klara verba, där samtiden ställs emot den blytunga men fjäderlätta humanistiska traditionen!

* * *

Att läsa Plutarchos är att ta del av antiken och av arvet från antiken i en av dess främsta uppenbarelseformer. Det är en tid som fortfarande i stor utsträckning är helt begriplig, även om perspektiven är delvis annorlunda för oss än vad de en gång var för den tidens människor, varav Plutarchos var en. 

Det är en enastående möjlighet att genom Plutarchos skrifter få stifta bekantskap med en värld som är så nära och så långt borta.
– – –
Plutarchos, Två förebildliga liv. Phokíon och Cato den yngre. Övers., förord, inledning, kommentarer av Stig Strömholm. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2024. 182 sidor.

Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Tyskland | Carl Tham

Tyskland. En dramatisk historia är skriven av Carl Tham (f. 1939), tidigare politiker och svensk ambassadör i Berlin.

* * *

”So jung und doch so alt”
– Rammstein, ur ”Deutschland”

* * *

Det är onekligen ett mastodontprojekt att skriva Tysklands historia genom drygt tusen år. Carl Tham, tidigare politiker och även ambassadör i Berlin, åtog sig detta. Han ger oss, som han skriver, ”ett våghalsigt försök”. Problemen man ställs inför när man ska ge sig an något sådant är flera. Det första är väl vad som egentligen är ”Tyskland”. Landet har urgamla rötter men är relativt nytt som statsbildning. Gränserna har flyttats genom århundradena. Som Tham skriver är det bara gränsen mot Schweiz som varit stabil i mer än 70 år. Tysklands själva komponenter har varit minst sagt svåröverblickbara.

Tham begynner sin skildring med de germaner som omnämns av Tacitus under romersk tid. Han går vidare över franker, merovinger och Karl den store som i någon mening återupprättar det fallna västromerska kejsardömet, om än i radikalt annorlunda klädedräkt. 

Tysklands egentliga ursprung placerar Tham i 900-talet och Ostfranken. Därifrån fortsätter berättelsen genom århundradena och vi bekantas de krångliga turerna med olika territoriella områden som tyska kejsare härskade över eller hade inflytande över. Nog finns det kartor i boken, men jag hade behövt en hel kartplansch framför mig för att ha någon möjlighet att hjälpligt hänga med i var vi befinner oss geografiskt.

Och så tar oss verket fram genom förflutenheten ända till 2000-talet.

Tham ger oss de stora dragen, gör de nödvändiga nedslagen och skänker oss en överblick över vad som bör behandlas i en allmän tysk historia. En viss tyngdpunkt läggs på 1800-talet och framåt, inte minst världskrigen, nazismen och hanteringen av nazismen efter andra världskriget. 

* * *

Tyskland. En dramatisk historia har smak av ambitiös uppsats. Verket är i första hand redovisande. Källhänvisningar sker löpande i parentesform och inte sällan förses brödtexten med relativt långa citat ur andra böcker som behandlar tysk historia. För mig hade det känts betydligt mer ledigt i ett populärhistoriskt verk om de många citaten hade koncentrerats till referat och källhänvisningarna åtminstone fått bli fot- eller slutnoter. 

Jag kommer inte heller ifrån intrycket av att det finns ett inslag av politisk bias, särskilt i de senare delarna av boken. Konservatism gisslas tämligen konsekvent och det blir socialdemokrati och liberalism som framställs som de progressiva, historiens klarsynta aktörer. Det är otippat nog just de två politiska åskådningar som Tham själv har tillhört under sin politiska karriär. 

Med det inte sagt att tysk konservatism eller ens konservatism i allmänhet skulle vara problemfri. Kanske har Tham rätt. Och det är trots allt hans framställning av det förflutna jag tar del av i boken. Men jag hade gärna sett en större grad av problematisering här, om det nu inte är mitt eget möjligen förefintliga konservativa bias som talar.

Sedan hade det inte skadat om åtminstone den version av boken som jag läst, e-boksversionen, hade genomgått ytterligare en korrekturläsning innan den kom ut.

* * *

Carl Tham är inte historiker till professionen. Det vore väl från en forskare av det senare slaget man annars hade väntat sig ett verk om ett ämne av detta omfång och denna komplexitet. Men Tham ror sitt projekt i hamn. Tham skänker ett panorama över ett landskap som har enorma proportioner och förlorar sig inte mer i detaljer än vad formatet lämpar sig för. 

Den senare delen av boken som på olika sätt behandlar tiden efter nazismen och Tysklands hantering av detta arv är särskilt intressant. För hur hanterar man egentligen det som framstår som ohanterbart?

Och när jag läst ut boken vill jag egentligen läsa den en gång till, för att bättre förmå greppa vad detta Tyskland egentligen är och har varit.
– – –
Carl Tham. Tyskland. En dramatisk historia. Lund: Historiska Media, 2024. E-boksversionen.

Bokrecension: Förbjudet område | Per Wästberg

Förbjudet område är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången år 1960. Jag har läst en upplaga från 1963 med ett efterord tillagt detta år.

* * *

Författaren Per Wästberg får i december 1958 som 25-åring ett stipendium av Rotary International. Stipendiet avser göra det möjligt för honom att studera ett år i Sydrhodesia, som nu heter Zimbabwe men var då var en brittisk kronkoloni som ingick i Centralafrikanska federationen tillsammans med Nyasaland (nuvarande Malawi) och Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Genom federationen fanns ett relativt inre självstyre.

Tillsammans med sin dåvarande hustru Anna-Lena reser Wästberg därför 1959 till Afrika. De kommer inte att bli kvar i Sydrhodesia hela året.

Det som möter Per Wästberg är ett exceptionellt segregerat samhälle. Européerna bor för sig och afrikanerna bor för sig. Européerna styr oinskränkt med hjälp av rasistiska lagar och afrikanerna hänvisas till lokationer och reservat. 

Det ger en särskild känsla när Wästberg skildrar hur han och hustrun får bo hos en europeisk familj på en gård med svarta tjänare och arbetare och hur värdfamiljen ägnar sig åt utläggningar som är övningar i rent häpnadsväckande rasism. Värdfolket är uppenbarligen i vissa stycken mycket hyggligt och gästfritt folk: men de är samtidigt genomdränkta i ett rasistiskt tankesätt som chockar det fritänkande svenska paret. 

Rasismen i Sydrhodesia är till synes kombinerad med en von oben-välvilja som måste uppfattas som kväljande i dag: hur de vita menar att de svarta helt enkelt måste, för sin egen skull, hållas underkuvade och folken skilda på det vis som skedde i Sydrhodesia. Förhållningssättet verkar vara ett uttryck av det som kallades ”partnership” och Wästberg ser partnerships ”otäckaste sida” som detta: ”De vita tror sig utföra en humanitär gärning.” Men Wästberg ser:

”... orättvisan är så stor och synlig att jag tycker jag kan ta den och krama den till en isboll och slänga i ansiktet på de skyldiga, om de bara hade ett enda ansikte.”

Till sist lämnar Per Wästberg och Anna-Lena Sydrhodesia i förtid, efter att myndigheterna gjort klart att Wästbergs artiklar om landet i Sverige och andra länder inte tagits väl upp och att de inte längre är önskvärda. De känner hur utvisningen hänger över deras huvuden. Färden går vidare till Sydafrika, varom boken På svarta listan handlar.

* * *

Förbjudet område gör ett splittrat intryck med tvära kast mellan kapitlen. På många sätt påminner framställningssättet om en mosaik, där varje del tillför sin accent till helhetsbilden. Man kastas mellan livsglädjen i en afrikansk lokation, den relativa friheten på universiteten och yttringarna av lagarnas förtryck av den inhemska befolkningen, till exempel i till synes godtyckliga och långa frihetsberövanden utan rättegångar. 

En iakttagelse man kan göra är att den mängd vita européer som hyser rasistiska uppfattningar själva inte verkar alls medvetna om den förnuftsvidriga hållning de har. Det kan vara värt att tänka på för oss som menar att vi i allmänhet är ganska fördomsfria. Wästberg skriver: 

”Fördomar sover hos de flesta och blommar upp när de möts av gensvar och plötsligt blir goda egenskaper, emedan alla delar dem.” 

Månne vi hyser liknande men andra förnuftsvidriga hållningar i något avseende, som riskerar att blomma upp i något sammanhang? Ja, det är väl något att ge akt på. Dessutom kan en dylik insikt kanske hjälpa oss att inte omedelbart endast fördöma européerna på plats, utan försöka förstå mekanismerna bakom sakernas tillstånd: hur det kan bli som det blev. Det gagnar nog mer än att självklart och självgott konstatera: vi är inte som de.
– – –
Per Wästberg, Förbjudet område. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1963. 248 sidor.

Bokrecension: Bland de rättrogna | V. S. Naipaul

Bland de rättrogna. En islamisk resa (eng. Among the Believers. An Islamic Journey) är skriven av V. S. Naipaul (1932–2018). Boken utkom på engelska första gången 1981. Jag har läst den i svensk översättning av Rose-Marie Nielsen i en upplaga från 1982.

V. S.  Naipaul belönades med nobelpriset i litteratur 2001.

* * *

År 1979 påbörjar författaren V. S. Naipaul en halvårslång resa i islamiska länder. Han reser till Iran, som nyss skakats av revolutionen, till Pakistan, till Malaysia och till Indonesien. I alla dessa länder träffar han människor. Han skildrar inte islams expansion ur makroperspektiv, utan företrädesvis ur de enskilda människornas perspektiv. 

Han besöker byskolor, pratar med studenter, redaktörer, en stalinistisk kommunist, ayatollor, en poet och människor han möter i städer och på landsbygd. Han ställer frågor, ifrågasätter, försöker komma under skinnet på dem — för att förstå.

Länderna är givetvis inte utvalda på måfå. Iran har som sagt nyss skakats av den revolution som kastade ut shahen och etablerade ayatolla Khomeini som ledare. Pakistan har några decennier tidigare etablerats som en stat för indiska muslimer. Och både i Malaysia och Indonesien finns engagerade muslimer som verkar för islamisering av samhällen med mycket gamla traditioner.

Det är en mycket intressant skildring som Naipaul skänker oss. Åter och återigen möter han likartade problem. Ett av de största är relationen mellan västerlandet och islam. Å ena sidan ses Västerlandet oftast som något ont, degenererat och skadligt – i kontrast med ett renat, renlärigt islamskt levnadssätt. Å andra sidan vill man gärna ha västerländsk utbildning och västerländsk teknologi, teknologi som ibland inte ses som specifikt västerländsk utan som allmänegendom. 

Ett annat problem som Naipaul intresserar sig av är omsättningen av islam som religion till islam som politik. Det som vi nog kan kalla islamism. Alltså hur man tar steget från personlig trosövertygelse till praktisk politik. Det Naipaul framförallt ser av denna praktik är hur mängden av förbud ökar där islam etableras som samhällssystem, hur kvinnor börjar skyla sig, hur vanlig empati och vanligt rättspatos motiveras med teologiska skäl.

Ytterligare ett annat problem som Naipaul skriver om är mötet mellan en frambrytande islam och äldre kulturer på samma plats. Som t.ex. spänningen mellan islamskt och persiskt. Eller mycket gamla traditioner i Malaysia och Indonesien som blandas in i islam och stöter de renläriga för bröstet.

Kanske kan man rentav ana hur Naipaul ser likheter mellan en sådan sak som tidens engagemang för studentkommunism eller socialism och islam: den helhjärtade engagemanget för högre ideal kan vara likartat, men förklaringarna till engagemanget hos utövarna helt olikartat.

* * *

Naipaul drivs inte av en vilja att riva ner, utan av att förstå, särskilt enskilda människor: hur de tänker mitt i denna tid av omvälvningar, hur de ser på sina egna övertygelser och sin egen historia. Visst kan hans frågor ibland vara spetsiga och ibland lämnas utan svar som man annars hade varit intresserad av att veta. Det ser jag som att han inte klappar dem han pratar med på huvudet. Varför skulle ha inte utmana dem som vill omvandla samhället, varför skulle han inte utforska deras motiv?

Naipaul har ju dessutom möjligen personliga förutsättningar att se mångdimensionellt på hierarkiska och sociologiska frågor: han har brittiskt medborgarskap, är född på Trinidad i Västindien, och kommer från en helt indisk släkt. Själv är han icke-troende. Jag anar att hans bakgrund ger honom förmåga att förstå olika kulturer och kulturbrytningar på ett nyanserat sätt.

* * *

Bland de rättrogna är en dokumentär bok som i stora drag är upplagd som en reseskildring. Visst tar Naipaul upp bakgrundsinformation fortlöpande för att begripliggöra det han för övrigt berättar om, men huvudsaken är och förblir ändå alltid de enskilda mötena och de enskilda ödena. Han följer rekommendationer från dem han lär känna, besöker kanske någons hemby eller en plats som de pekat ut som intressant utifrån sina perspektiv. Han är skeptiskt inlyssnande. 

Det jag kan sakna i denna skildrande framställning är något mer av analys och slutsatser: det hade varit intressant att få höra Naipaul åtminstone i ett slutkapitel träda fram med sina egna uppfattningar om vad han sett hört och anat. Nu får man läsa sig till sådant något mellan raderna. Och också det kan vara sympatiskt: liksom han inte klappar dem han möter på huvudet skriver han ej heller sina läsare på näsan hur det han erfarit landat i honom själv.
– – –
V. S. Naipaul, Bland de rättrogna. En islamisk resa. Övers. Rose-Marie Nielsen. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker, 1982. 531 sidor.

Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: Stanleys dagbok | H. M. Stanley

H. M. Stanley

Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley) av Henry Morton Stanley (1841–1904) är redigerad av Richard Stanley och Alan Neame. Per Wästberg har skrivit ett förord till den svenska upplagan, som översatts av Olof Starkenberg. 

Boken utkom första gången på engelska 1961 och på svenska året efter.

* * *

Några år efter att H. M. Stanley funnit David Livingstone är Stanley ute på sin andra expedition i Afrika. Och det går inte att komma ifrån att det ligger något äventyrligt och spännande i att följa resan från Zanzibar i östra Afrika tvärsöver kontinenten till Boma nära Atlantkusten och det direkt genom hans egna dagboksanteckningar.

Den senare delen av resan var han den förste europén att genomföra på den platsen. Den tidigare delen av resan hade blott få européer gjort före honom. Naturligtvis var det inte okänt land, såtillvida att det redan bodde mängder av folk här, men det var likväl okänt för personer för västerlandet. Stanley gjorde området känt där och blev samtidigt den förste att säkerställa var Nilens källa finns, denna gamla geografiska fråga. 

Per Wästberg kallar expeditionen för en rekognosceringstur före en fullständig vit erövring av områdena. Han sätter det i direkt samband med vad som kom sedan: den ökända Kongofristaden och dess massiva förtryck av invånarna. Kanske det. Men det var först två år senare Stanley var tillbaka i området på uppdrag av belgiske kung Leopold II och Internationella afrikanska samfundet för att organisera Kongofristaten, som Neame skriver.

Stanley själv berättar redan i den andra anteckningen om hur avsikten med expeditionen är att ”finna Nilens och Kongos källor”. I ett annat sammanhang skriver han att han ”kom för att se länder, folk och konungar och vatten”. Här betonas därmed själva upptäcktsresandet: att lösa geografiska problem och se dessa länder och dess innevånare. Sponsorer var tidningarna New York Herald och The Daily Telegraph.

Viktiga delar av expeditionen var att kringsegla Victoriasjön och Tanganyikasjön, samt att därefter följa Kongofloden ut mot havet. De tusen dagarna bjuder på mycket dramatik. Ibland samarbetar expeditionen med de stammar som passeras, ibland hamnar de i direkt strid med dem. I allmänhet kan expeditionens gevär hålla fiender på avstånd. 

Särskilt utmanande visar sig den sista delen av färden bli: färden utför Kongofloden är direkt livsfarlig i sig själv vid alla fall och strömmar, ibland lider man skriande brist på förnödenheter, ibland har aggressiva innevånare i landet vänt spjuten och bågarna mot dem. 

Särskilt påverkad verkar Stanley bli när hans ”tjänare, kamrat och gode vän” Frank Pocock dör drunkningsdöden efter en olycka med en kanot. Hans bror hade dött i sjukdom tidigare under expeditionen. Man hör senare talas om att Franks kropp har setts flyta nedströms, men den återfinns aldrig så att den kan begravas. Sedan går Stanleys rapporter alltmer i moll, och han ser alltmer negativt på både de egna expeditionsmedlemmarna och på folk han möter.

* * *

Vid inräkningen vid resans början i november 1874 består expeditionsstyrkan av 224 personer enligt Stanley. Året efter talar han om 347 personer. Enligt Wästberg var de inledningsvis 356 personer. Drygt hundra av dem kommer att avlida på vägen. Många deserterar också. Vissa sjuka måste lämnas.

Med sig för de mängder av gods att använda som handelsvaror, men också delarna till en monterbar båt, och mycket annat. Under delar av resan får Stanley hjälp av lokala hövdingar med manskap. Man kan tänka sig problemen med att hålla alla dessa människor med näring. Därför verkar det som att handeln Stanley bedriver när det är svåra tider för expeditionen kan vara ganska aggressivt förd, i syfte att hålla sitt folk vid liv. Hamnar man i strid med någon stam kan man föra med sig resurser från dessa som krigsbyte.

* * *

Stanley kom att skildra sin tusen dagar långa upptäcktsfärd 1874–1877 i Through the Dark Continent (1878). Men 1959 hittade Stanleys sonson Richard Stanley farfaderns dagbok och fyra reportageblock från upptäcktsfärden i en låda i Stanleys sista hem. Texterna visade sig ge en mer direkt, mindre litterärt utstyrd och mindre tillrättalagd skildring av vad Stanley och hans expedition varit med om under dessa år än det större bokverket.

Dagboken och reportageböckerna publicerades i en redigerad, kommenterad och något förkortad version. I en inledning förklarar Richard Stanleys samarbetspartner Alan Neamy hur man tänkt kring redigeringen samt något om dagbokens disposition. Vad jag förstår är den svenska översättningen en direkt motsvarighet till den engelska utgåvan, förutom att Per Wästberg, afrikakännaren, här också bistår med förord.

* * *

Wästberg beskriver Stanley som ”den minst tilltalande” av tidens upptäcktsresande i Afrika, men att han ändå ”ter sig här ganska sympatisk”. Jag har svårt att avgöra hur sympatisk Stanley framstår, men åtminstone framstår han som mycket levande; noteringarna har ofta en stor närhet till händelserna, allteftersom de inträffar. Han kommenterar fortlöpande vad som inträffar, hur miljön ser ut, vilka folk man möter och hur de beter sig. Jag ger omedelbart upp att försöka hålla ordning på namnen på stammar och orter, och följer blott med i skildringen.

Det går givetvis att anlägga litteraturvetenskapliga teorier på Stanleys dagbok och läsa texten medveten om kolonialism och rasism och maktstrukturer. Jag är väl ganska övertygad om att Stanleys böcker också har analyserats på dessa vis. I detta fall väljer jag emellertid att läsa dagboksanteckningarna som historiskt källmaterial, som utifrån sin tid och sina föreställningar vittnar om hur en upptäcktsresa i Afrika vid denna tid kunde gå till. Som sådan källa är boken mycket värdefull.
– – –
H. M. Stanley, Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley). Red. Richard Stanley, Alan Neame, förord Per Wästberg. Övers. Olof Starkenberg. Stockholm: Wahström & Widstrand, 1962. 210 sidor.

Bokrecension: Hur tjuvar gör och tänker | Harry Houdini

Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals) är skriven av Harry Houdini (1874–1926). 

Boken utkom på engelska första gången 1906. Jag har läst en upplaga från 2006 i svensk översättning av Charlotte Hjukström med efterord av Peter Glas.

* * *

Det går att skönja två huvudsyften med Harry Houdinis Hur tjuvar gör och tänker. Det ena är att varna människor för vanliga kriminella trick och bedrägerier. Det andra är att få utövarna av dessa trick och bedrägerier att avhålla sig från dem. 

Vad gäller det första syftet, att varna för trick och bedrägerier, torde väl i sin tid få personer varit mer lämpade för än Harry Houdini. Han var ju som bekant utbrytarkung, känd för att kunna ta sig ur varje låst situation som man försatte honom i: med kedjor, med fängsel, i låsta celler. 

Därtill kom en hos honom en vilja att avslöja bedrägerier: han skrev också en bok där han angrep falska medier. Houdini själv menade aldrig att han själv grep till övernaturliga metoder i sina uppvisningar, utan att han lyckades med sina nästan otroliga bedrifter genom teknisk skicklighet. En del av de sätt som han använde för att bryta sig loss kom han att avslöja, andra tog han med sig i graven. 

Klart är att Houdini var mycket medveten om skillnaden mellan vad som händer och vad som synes hända. Denna medvetenhet har han med sig i boken om tjuvar, där han går igenom en stor mängd olika metoder som sådana använder för att bedra och lura människor av deras ägodelar.

En del av dessa metoder är nu förlegade. I en tid av gänguppgörelser, internationell organiserad brottslighet och annan storskalig kriminalitet kan en del av det han berättar om synas jämförelsevis oskyldigt. — Men faktum kvarstår ju att människor fortfarande blir lurade och bestulna dagligen, vare sig det nu handlar om värdesaker eller pengar som orättmätigt avhänds dem, och att detta kan ställa till nog med lidande och besvär.

Slutsatsen man kan dra av Houdinis exposé i brottslighet är att man inte ska utgå ifrån att andra människor nödvändigtvis vill en väl och att sådant som verkar för bra för att vara sant naturligtvis i allmänhet är för bra för att vara sant. Alltså: var misstänksam. Alltså: var inte godtrogen.

* * *

För att så gå på lite mer detaljnivå. Houdini har samlat sina exempel från många olika källor, tydligen inte minst från olika poliser han talat med under sina resor runtom i världen. Annat material synes tidningarna ha fått bidra med. Och så har en och annan reformerad kriminell fått bidra med sina insikter i branschen.

Houdini förespråkar således att man inte bör bomma igen sitt hus när man beger sig iväg på resa. ”Det är som att offentligen kungöra att bostaden står tom och att det är fritt fram att gå in.” Istället bör det se så bebott ut som möjligt, och man bör berätta till exempel för grannarna, om man litar på dem, att man kommer att vara bortrest. 

Man bör vidare inte förfara sina värdesaker i sovrummet. Tar sig en inbrottstjuv in och denne dessutom fortsätter in i sovrummet i hopp om byte innebär det en naturlig risk för konfrontation som kan sluta illa för offret. 

Ett avancerat inbrottstrick som Houdini presenterar går ut på att några personer avlevererar en soffa hos i en framstående persons hus när denne inte är hemma. Man förklarar att han fått soffan som tack för sitt engagemang i någon förening som han är medlem i. Det förvånade tjänstefolket (ja, det här är några år sedan) låter männen placera soffan i huset. Någon timme senare återkommer de och förklarar med många ursäkter att de levererat till fel hus. De tar soffan med sig igen och försvinner. Därefter upptäcks att huset har länsats på värdesaker. 

Förklaringen? Det finns ett stort lönnfack i soffan där en liten flicka gömde sig, som när soffan placerats inne i huset vid lämplig tid kryper ut och plockar åt sig vad hon kan, placerar det med sig inne i soffan och sedan avvaktar att återigen bli hämtad.

Det är svårt att tänka sig något sådant i dag, men historien äger onekligen sitt värde som historisk kuriositet.

Houdini berättar också – bland annat – om förfalskningar av antikviteter och tavlor, om försäljning av falska guldtackor, om förfalskade pengar, om preparerade maskiner för spel om pengar, och förklarar hur sådant fungerar.

* * *

Houdini ger uttryck för en inställning som går ut på att brott i de allra flesta fall inte lönar sig. Jag är inte helt övertygad om i vilken utsträckning det stämmer, men risktagandet är hursomhelst stort för deras del som med större eller mindre kallblodighet attackerar andra människor med list eller bara ren fräckhet för att stjäla det som tillhör dem i syfte att göra någon form av ekonomisk vinst. 

Det är dock detta som Houdini vill inskärpa i den tjuv som möjligen läser hans bok: det lönar sig inte, du gör dig själv olycklig — begå inte brott! Den moralistiska udden må drabba hur den vill: brott beror inte bara på en viljehandling utan på så många fler och ofta samverkande faktorer. 

Men kanhända kan boken än i dag uppmuntra folk till sund misstänksamhet mot dem som utnyttjar deras förtroende och hänsynslöst stjäl eller lurar av dem deras ägodelar.
– – –
Harry Houdini, Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals). Övers. Charlotte Hjukström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2006. 127 sidor.

Bokrecension: Berättarnas öden | Per Wästberg

Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval är en samling texter av Per Wästberg (f. 1933), författare, tidningsman och ledamot av Svenska Akademien. 

Boken utkom första gången 2007.

* * *

Jag erfar en instinktiv tveksamhet inför antologier i litterära sammanhang. Jag köper hellre ett samlingsverk med en poets samtliga verk än en antologi med ett urval av de bästa dikterna. Samma sak gäller väl med essäsamlingar: jag föredrar att köpa de originalsamlingar med essäer som författaren gett ut i ett sammanhang, snarare än en antologi med de bästa essäerna av samma författare, samlade från olika verk. 

Jag tror det har något att göra med att antologin bryter loss texter ur ett mer ursprungligt sammanhang, och misstanken om att sammanhanget faktiskt kan ha en betydelse. Även om redan den första essäsamlingen i sin tur sammanfogat texter från tidigare publiceringar.

Med detta sagt kan det givetvis vara bekvämt att ta del också av en antologi, för att på så vis få smak för en författares sätt att skriva och ta del av det som författaren själv eller dennes redaktör ansett höra till det bättre av vad den personen skapat.

* * *

Per Wästberg har gett ut många böcker, ett antal av dem har innehållit essäer av olika slag. Berättarnas öden innehåller ett urval av dessa, nämligen tjugo stycken. De flesta av dem har ett litterärt tema och behandlar i allmänhet en författare och dennes författarskap. Jag utgår ifrån att essäerna ursprungligen förekommit i tidningar eller tidskrifter, och att de för bokformen har bearbetats.

Typerna av gestalter som Wästberg berättar om är minst sagt av olika slag, även om flera av dem är människor som Per Wästberg själv har träffat och därmed har personliga intryck av. 

En av dem han inte har träffat är den beryktade markis de Sade. Honom ägnas ett omfattande parti, där Wästberg på ett mycket intressant sätt försöker hantera de Sades högst egenartade litteratur som blandade radikal filosofi med de kanske mest gränstänjande skildringarna av sexualitet i alla former som någonsin satts på pränt. Markis de Sade löper linan ut och utmanar i allra högsta grad sina läsare. 

Med hjälp av Angela Carter gör Wästberg en feministisk läsning som ställer de banala utläggningarna av de Sade på huvudet. Efter att ha läst och tagit intryck av en essä som denna kan inte de Sade avfärdas som bisarr författare av rå sadism, perversiteter och sexuell psykopatologi, utan som någon som låter sig läsas också på helt annat vis. 

* * *

Många fler udda personer passerar förbi. En av dem är Elisabeth Förster-Nietzsche, den store filosofens ökända, antisemitiska syster, som följde sin man till Paraguay för att där bygga upp en arisk koloni och som efter Nietzsches sjukdom, som svalde hans sista tio år i livet, under en längre tid tog vård om honom och hänsynslöst utnyttjade hans berömmelse och överblivna fragment. 

Nietzsche själv, som alla vet som ägnat honom visst studium, var knappast kompatibel med antisemitism eller den nazism vars företrädare åtminstone ett tag försökte göra honom till sin filosofiska heros. Wästberg skriver:

”...Nietzsche var elitist och antidemokrat men inte rasist. Han hyllade tankens rörlighet och konstens frihet. Att övertala och bedriva pedagogik låg inte för honom. Han avskydde kristendom och judendom, föraktade Wagner – vars musik han dyrkade – för dennes rikstyska nationalism, beundrade grekerna för deras blandkultur och engelsmännen för deras förtjusning i rostbiff. Han skilde på de upplysta andarna och massorna.”

Ytterligare fler behandlas. Ibland blir det så ingående studier att det blir svårt för den som inte är specialintresserad att hålla intresset vid liv. Som när Pierre Lotis liv och litteratur utvecklas på sida efter sida. För mig mer intagande är berättelsen om Karen Blixen, som Wästberg en gång sett på avstånd i hennes hus i Danmark, efter hennes vistelse i Afrika. 

J. L. Borges har Wästberg också träffat på dennes kontor på Buenos Aires nationalbibliotek. För litteraturintresserade själar är det obligatoriskt att uppskatta Borges. Och jag behöver inte hyckla när jag själv deklarerar min fascination för hans besynnerliga verk, inte minst de fiktiva essäer som han skriver, med noter och hänvisningar till böcker som aldrig har skrivits i verkligheten. 

* * *

Berättarnas öden bjuder på en intagande samling texter av någon som lever litteratur. Och inte bara lever litteratur, utan lever livet med litteratur. Alla texter är inte omedelbart tillgängliga, men alla texter är välskrivna och äger meningsbärande tyngd, vare sig nu Wästberg skriver om Jolo eller om Gerard Bonnier eller om Baden-Powell. Och ofta fogas Wästbergs eget liv och hans egen erfarenhet av läsning sömlöst samman med berättelserna om människorna han skriver om och analyserna av deras verk. 

Så nog var den här antologin med texter från olika håll av Per Wästberg väl värd att läsa. Och den ger mig smak för att söka upp de böcker där de första gången trycktes, efter att nog redan där ha samlats från tidigare publiceringsställen. I dessa böcker lär det finnas mer att uppleva och lära.
– – –
Per Wästberg, Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 287 sidor.

Bokrecension: Strindberg i Blå tornet | Torsten Eklund (red.)

August Strindberg 1911

Strindberg i blå tornet. Ögonvittnesskildringar 1908–1912 sammanställda av Torsten Eklund utkom år 1961 och är ett särtryck ur August Strindberg II. Mannaår och ålderdom av Stellan Ahlström (1916–1984) och Torsten Eklund (1900–1982) (red.) utkommen samma år.

* * *

Den 10 juli 1908 flyttade August Strindberg till Blå tornet på Drottninggatan 85. Den 14 maj 1912 avlider han på samma plats, 63 år gammal. Några dagar senare följer 60 000 människor honom till graven på Norra begravningsplatsen. 

Från tiden för flytten till hans sista dygn har litteraturvetaren Torsten Eklund samlat ett antal ögonvittnesskildringar av personer som träffat författaren. I skildringarna anar vi både den aktning som Strindberg åtnjöt och en del av de personlighetsdrag som utmärkte honom: både närheten till vrede och hans blyghet också i mer privata sammanhang. 

Detta är inte en skrift som företrädesvis handlar om Strindbergs litterära eller dramatiska verk. Detta är en skrift som handlar om människan August Strindberg under de sista åren som han var i livet.

* * *

Flera av skildringarna stammar från skådespelaren och  konstnären Fanny Falkner (1890–1963), som bodde på våningen ovanför Strindberg och vars familj ombesörjde hans mathållning och andra behov han kunde ha. Hon var också en tid hans sekreterare. Två gånger friade Strindberg till Fanny, två gånger tackade hon ja, och två gånger ändrade hon sig. 

En annan person som också bidrar med berättelser är skådespelaren August Falck (1882–1938) som Strindberg grundade Intima teatern tillsammans med. Falck följer med Strindberg till hans nya trerummare strax efter att han flyttat in, och noterar att Strindberg bara har med sig en liten väska dit, och att rummen då bara innehöll en säng, några stolar och ett bord.

Fanny Falkner berättar att allt Strindberg tog med sig till Blå tornet ”var ett par koffertar med böcker, fotografier och kläder”. Det övriga bohaget från den tidigare bostaden ska han ha magasinerat någonstans. 

Falkner berättar också att Strindberg hade mycket tidiga vanor. Efter en kopp kaffe tog han en morgonpromenad. Då kunde han se affischeringen inför kvällens teaterföreställningar och så märka hur många av hans egna pjäser som skulle gå, och han kunde få en uppfattning av nyhetshändelserna från tidningsrubriker han såg. Under tiden städades hans bostad.

Från promenaden återvände han vid 8-tiden, tog på sig sin rutiga nattrock och satte sig att arbeta. Sedan åt han en enkel frukost på senförmiddagen i form av några smörgåsar. Så middagsvila innan mer arbete fram till 16-tiden då det var dags för middag. Senare på kvällen lite kvällsmat. 

Familjen Falkners hushållerska Mina Boklund verkar med tiden mer eller mindre helt ha vikt sin tjänstgöring åt författaren på våningen under. Strindberg lät installera en slags signalsystem, varigenom han kunde meddela sig med Falkners om han önskade äta eller önskade träffa någon. 

Fanny Falkner ger också glimtar av författartitanens humör. Han kunde vara mycket vänlig, men när till exempel maten inte smakat honom kunde han skriva en lapp och berätta det. Skrev han med rött bläck var han riktigt ilsken. Vid något tillfälle ska han, enligt Fanny, ha skrivit ”Behåll er danska svinmat!” Andra gånger kunde han hylla vad han fått att äta.

Fanny skriver:

”Med alla sina stora sidor fäste han sig vid småsaker i häpnadsväckande grad. Allting i hans närhet blev så lätt förvirrat, fredlöst, bara oro, fullkomligt oberäkneligt.”

August Falck berättar om ettårsjubileet efter Intima teaterns öppnande. Strindberg hade önskat att det skulle firas med hela personalen. Efter en föreställning av Svanevit, en pjäs av Strindberg från 1901, blev det fest på scenen. Strindberg var på lysande humör. Han dansade med skådespelerskan Manda Björling (1876–1970), Falcks hustru. Allteftersom kvällen gick stegrades Strindbergs humör och han lade av titlarna med alla skådespelarna. 

Strindbergsfejden inleddes 1910. Då förde Strindberg krig i Aftontidningens spalter mot bland andra Verner von Heidenstam och Sven Hedin. Tidningens redaktör Valfrid Spångberg (1871–1946) finns också företrädd bland dem som delar med sig av minnen och berättar hur han försökte hantera Strindberg; någon gång blev det nödvändigt att övertala honom att stryka somt som han ville ha tryckt. Spångberg försökte dock undvika ändringar för att samarbetet med Strindberg inte skulle riskera att brytas.

Strindberg, berättar Spångberg, ville helst få in sina alster så snart som möjligt, om det än blev på undanskymt ställe på grund av platsbrist. Vänskapen med tidningen höll. Spångbergs omdöme blir:

”I all sin hänsynslöshet och all sin självkänsla var han den hänsynsfullaste och anspråkslösaste människa man kunde råka.”

I Dagens Nyheter fanns den 23 januari 1912 införd en skildring av det fackeltåg som passerat Strindbergs balkong på kvällen då denne fyllde 63 år, hans sista födelsedag, skulle det visa sig. Artikeln finns medtagen i denna samling. Det verkar ha varit en mycket stor uppslutning både av deltagare i tåget och av publik. Ut på balkongen träder Strindberg. 

”En storm av hurrarop lyfte sig från den fackelupplysta gatan, fanorna sänkte sig, facklor svängdes sprakande till hälsning, det viftades med hattar och näsdukar...”

Från balkongen kastade Strindbergs dotter ner blommor och ibland slängde Strindberg själv rosor ner på de passerande. 

* * *

Inte minst gripande blir vittnesmålen om Strindbergs allra sista tid och död. Hans svärson Wladimir Smirnoff (1876–1952) såg honom i kistan. Han noterade att ”det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt...”

På natten som föregick dagen då han dog vakade sjuksystern Hedvig Kistner (1881–1972) och hushållerskan Mina Boklund vid hans säng. Strindberg gick in och ut ur sömn i svåra smärtor orsakade av den magcancer som drabbat honom. Man gav honom morfin. 

Det är sent på natten och Hedvig är trött. Hon lägger sig på golvet invid sängen, insvept i Strindbergs egen päls. Strindberg vaknar till och undrar om hon gått, och när han får syn på henne och hon börjar resa sig ber han henne att ligga kvar. Och så säger han sina sista kända ord:

”Nej, lägg sig där hon låg nyss, bry Er inte om mig, jag finns ej mer.”

Sedan gick Strindberg in i sömnen och vaknade aldrig mer. Han dog på eftermiddagen påföljande dag. 

* * *

August Strindbergs författarskap är av förblivande värde, bland det yppersta på svenska språket. Men Strindberg har också den egenheten att han i sin komplexitet är intressant som person. Han verkar ha varit en person som levde nära sitt eget känsloliv, vare sig det nu rörde sig om vrede eller glädje. 

Strindberg i Blå tornet ger exempel på hur älskvärd han kunde vara, och fastän sparsam för egen del dock generös i förhållande till andra, såsom när han skänker sina barn och sin första hustru inkomsterna efter att han sålt rättigheterna till sina samlade verk till Bonniers. 

Strindberg i Blå tornet är värdefull som källmaterial för den allmänt Strindbergsintresserade, genom att den lilla skriften genom sina samlade texter skänker omedelbar kontakt med dem som personligen träffat honom och erfarit hans person under slutet av hans liv. Säkerligen skulle mångfaldiga volymer kunna fyllas med mer eller mindre utförliga vittnesbörd om möten med Strindberg. (Jag erinrar mig att Bo Bergman berättar om hur han vid något tillfälle möter giganten utomhus i Stockholm, utan att tilltala honom). Jag hade i vilket fall som helst läst mer!
– – –
Strindberg i Blå tornet. Ögonvittnesskildringar sammanställda av Torsten Eklund, Torsten Eklund (red.), Stockholm: Victor Petterssons Bokindustri AB, 1961. 60 sidor. Särtryck ur Stellan Ahlström och Torsten Eklund (red.), August Strindberg II. Mannaår och ålderdom. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1961. 

Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. II) | Sven Hedin

Sven Hedin hälsas av studenter i Manchester år 1909.

Stormän och kungar. Senare delen är skriven av Sven Hedin. Boken utgavs år 1950.

* * *

Häromsistens skrev jag om första volymen av Sven Hedins Stormän och kungar. Nu har jag läst den andra och avslutande volymen, där Hedin fortsätter att berätta om stora män han haft med att göra genom sitt långa liv. Det är en gammal man som på sitt livs senhöst återigen ställer gamla bekanta framför sig, varav många redan då var döda. I denna volym viks dessutom ett kapitel åt en kvinna, nämligen hans kollega i Svenska Akademien Selma Lagerlöf.

I volym två berättar Hedin om ett trettiotal personer. Några av dem är kejsar Wilhelm II, marskalk Mannerheim, Gustaf V, Verner von Heidenstam, Paul von Hindenburg, Erich Ludendorff, Henry Ford, Robert Baden-Powell och dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. 

De flesta porträtten åtföljs av återgivanden av samtal han haft med de berörda personerna och i många fall åtskilliga längre eller kortare citat av eller ur brevväxling med dem.

Tendensen är som vanligt tyskvänlig. För Sven Hedin upphörde aldrig Tyskland att vara synonymt med kultur och civilisation, med den konsekvensen att de som utmanade och besegrade Tyskland motarbetade samma civilisation och kultur. 

Det stora hotet för mänskligheten var för Hedin inte fascism eller nazism, utan diktaturen i öst, det kommunistiska Sovjet. Därmed inte sagt att Hedin var nazist. Men hans okritiska kärleksrelation till det mesta som är tyskt gjorde honom sannolikt hart när blind för skadligheten hos rörelser, så länge de syftade till tysk återuppbyggnad eller storhet.

Vidare verkar Hedin bländas av sin egen begapelse i det som han uppfattar som stort, starkt och framstående. Så gnistrar hans porträtt av Henry Ford på det stora hela, fastän han samtidigt låter honom uttrycka en vidrig antisemitism: att judarna är nödvändiga för mänskligheten på samma sätt som lössen i hundens päls: de håller hunden alert. Det verkar inte förändra Hedins syn på Ford något nämnvärt: Ford förblir för Hedin en stor man som arbetade för mänsklighetens bästa. Hedin öser lovord över honom.

* * *

Genom sitt upplägg säger Stormän och kungar mindre om de som Sven Hedin skildrar än om Sven Hedin själv. Det handlar nämligen ofta om hur dessa nästan alltid utomordentligt förträffliga, trevliga, storartade, manliga människor trivs med Sven Hedins sällskap och hur de respekterar vad han uträttat opinionsmässigt eller som upptäcktsresande.

Detta blir i längden en smula tröttande läsning. Förvisso var Sven Hedin en världskändis på sin tid som genomfört stora bedrifter, men samtidigt verkar han ha ett behov av att framhäva hur nära han kom de många gånger världshistoriska aktörer som han lärt känna, och hur högt dessa höll bekantskapen med Sven Hedin själv.

I mångt och mycket blir Stormän och kungar en skuggbiografi över Sven Hedin, genom att han låter dem han berättar om relatera till hans resor och ibland vad de betytt för deras genomförande såsom mecenater eller på annat sätt uppmuntrande krafter.

* * *

Mest intressanta blir det när Sven Hedin inte skymmer sina skildrade personer med sin egen lekamen och detaljer kring deras personligheter får lov att träda fram.

Vi kan ta den gamle tyske kejsaren Wilhelm II som exempel, en onekligen komplex gestalt.

Sven Hedin fördjupar sin relation till monarken från det första samtalet på en nyårsfest i Berlins stadsslott 1903 över första världskriget till långt fram i tiden när Wilhelm II abdikerat och bor som landsflyktig på det nederländska slottet Doorn.

Besynnerligt nog tycks Hedin minnas enskilda replikväxlingar dem emellan; man bör inte utesluta att han har han fört anteckningar efter mötena för att fästa hågkomsterna på pränt. Om inte Hedin fabulerar förefaller de två männen utvecklat någon form av genuin bekantskap, om än inte vänskap.

Sven Hedin ser den tidigare monarken hugga ved i skogen. Han hör honom hålla en kristen predikan. I enskilt samtal vid en testund på Doorn med kejsaren och kejsarinnan låter Wilhelm den officiella masken falla och han dundrar, enligt Sven Hedin, över krigets elände och berättar om sitt liv. ”Han talade med oerhörd kraft och sprudlande temperament. Hans ord ljödo som hammarslag mot malm och hans ögon blixtrade.” Vid ett senare möte står Wilhelm inför sin 78-årsdag. ”Blicken var alltjämt ungdomlig, trotsig, vemodig, blixtrande allt efter ögonblickets stämning.”

Den sista kommunikation Sven Hedin har med Wilhelm II är ett brev från november 1940 från Wilhelm som Hedin genast besvarar. Några månader senare är den gamle kejsaren död. Sven Hedins omdöme om mannen är tydligt:

”Den propaganda, som allt sedan 1914 förgiftat människorna, skall efter hand förlora sin makt och framtiden skall en gång fälla en rättvis dom över kejsar Wilhelm.”

* * *

Sven Hedin skriver en mycket god svenska. Han har en stor litterär begåvning och var, som bekant, oerhört produktiv vad gällde att skriva böcker. Vad han skriver i Stormän och kungar är ordentligt färgat av hans ideal och hans sympatier; det går inte att missta sig kring var hans hjärta är beläget. Hur väl han än kan tala om någon engelsk Lord eller amerikansk gynnare är det ändå alltid det tyska som är hans resonansbotten och för honom är Tyskland, malträterat av fiender eller ej, det yppersta som tänkas kan i kultur- och nationsväg.

Man lämnar läsningen av Stormän och kungar med en vemodig känsla. Här står en man som ägnade sitt liv åt upptäcktsfärder och umgänge i de allra högsta societetssammanhangen, när han inte skrev på sina böcker. Han brevväxlade med personer som för alltid kommer att ha givna platser i historieböckerna. Och samtidigt anar jag — kanske fördomsfullt — att han, 85 år gammal, är en mycket ensam man. Hans älskade Tyskland är sänkt i vanära och därmed blir också Hedin genom sina ställningstaganden persona non grata i svenskt officiellt liv. Nästan alla hans högt uppsatta bekanta är sedan länge döda. Han själv står som åldring inför en ny tid, som han åser med mycket mörk pessimism.

I dag läser vi Stormän och kungar och lär oss om framstående personer från en annan tid. Men ännu mer om en man som ville vara deras vän, Sven Hedin själv.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Senare delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 498 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. I) | Sven Hedin

Sven Hedin

Stormän och kungar. Förra delen är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Verket utkom år 1950.

* * *

Man frestas att fundera kring huruvida inte Sven Hedin än i dag hade hyllats som uppburen svensk upptäckare om det inte varit för hans avgjorda tyskvänlighet. En tyskvänlighet som ställde honom klart på tysk sida inte bara under första utan också under andra världskriget. 

Men en icke tyskvänlig Sven Hedin skulle emellertid inneburit att man också fått subtrahera de historiska och biografiska omständigheter som skapade hans person: studierna i Tyskland, fosterlandskärleken, miljöerna han vistades i. En Englandstillvänd snarare än Tysklandstillvänd Sven Hedin hade på det stora hela inte varit Sven Hedin — utan någon helt annan. 

Mot bakgrund av detta förhållande trädde Sven Hedin in i skuggorna redan medan han fortfarande levde. 

Icke desto mindre samlade han sig, 84 år gammal, till att utge ett verk i två volymer om världsberömda eller på annat sätt bemärkta människor han mött under sitt långa liv. I den första volymen, som jag läst, ryms ett drygt trettiotal sådana personer, samtliga män, många högt eller mycket högt uppsatta inom sina respektive verksamhetsfält: monarker, militärer, ämbetsmän, företagare, kulturpersonligheter, upptäckare och andra.

Samtliga av dessa människor har Hedin träffat. Hans på sin tid välkända och ofta flera år långa upptäcktsfärder in i Asien som syftade till att kartlägga de sista ej kartlagda områdena på jorden utanför polerna och till att lösa andra geografiska problem gav honom tillgång till de flesta av dem som beskrivs; han har deras öron och åtskilliga av dem knyter han vänskapsband med.

* * *

De skildringar som utgör Stormän och kungar är inte bara berättelser om de människor som Hedin mött. Tillsammans blir de också fragment till en självbiografi över författaren själv. Han berättar om sina stundom livsfarliga äventyr genom att låta dem återspeglas i hur han blir bemött av dessa sin tids kändisar, vad de pratar om, vad de hjälper honom med, och omständigheterna kring att de träffades.

I detta läge har den åldrige Sven Hedin ingenting att förlora på att låta dem fritt berömma honom och framlyfta hans egen betydelse, både i skildringarna själva och i de många brev som han återger. Han skriver därom i sitt förord, att det nog kan stöta en och annan att han återger sådana lovord. Men han menar att minnesbilderna av hans möten med dessa människor hade förfalskats om han inte tagit med dem, och att han själv inte tagit skada av berömmet.

* * *

Man kunde med lätthet fylla en avhandling med material utifrån stoffet i Stormän och kungar. Det har jag ingen ambition att göra. Men några nedslag må ha sin plats.

Ett av hans första möten med en storman rör kung Carl XV. Som liten såg han kungen vid några tillfällen, och hans farbror Svante Hedin, en skådespelare, hade tydligen i sin brevsamling flera mer eller mindre vågade verser från kungen, ”olämpliga att återgiva i tryck”. Dessvärre brände Svante Hedin denna samling. 

Mest levande står ändå för Sven Hedin hans minne av hur han som sjuåring med sin far ser den döde kungen på lit de parade i slottet, där han slås av hur gammal den blott 46-årige monarken då såg ut.

En uppenbarligen mycket god relation hade vidare Hedin till många andra upptäcktsresande. En av dem var norrmannen Fridtjof Nansen. Deras vänskap överlevde en vass polemik dem emellan i brittiska Times rörande unionsfrågan. De skickar varandra sina respektive böcker och utbyter många brev.

Några ytterligare av dem som fått sina egna kapitel är Oscar II, Alfred Nobel, tsar Nikolaj II, S.A. Andrée, H.M. Stanley, Taschi Lama, Lord Curzon, Lord Kitchener of Khartum, med många flera. Ytterligare andra skymtar förbi på grund av sin koppling till de gestalter som är huvudpersoner.

Ofta ger Sven Hedin en karaktäristik av dessa stormän och monarker på ett eller annat område. Berömmet och prakten flödar, men han har väl i regel tagit med dem i sin uppteckning just för att han på något sätt beundrar dem eller åtminstone aktar dem, ja, anser dem vara något utöver det vanliga. 

Hedin beskriver också ofta deras egenheter och specialintressen, såsom Alfred Nobels tankekast i konversationer, Lord Kitcheners faibless för kinesiskt porslin, eller tsar Nikolajs enkelhet i klädedräkt och bemötande när han och Sven Hedin träffas. Ärkebiskop Nathan Söderblom verkar ha varit en riktigt rolig figur, av hans återgivna brev att döma och Sven Hedins omdöme.

Inte minst intressant är Hedins beskrivningar av hur det gick till i alla de olika miljöer där han vistades, vare sig det nu rör sig om i österländska hov, hos brittiska vicekungar i Indien, eller industrimagnater. Slående är den påfallande och sirliga artighet som överallt synes varit rådande i alla kontakter, och den vanligen påfallande stora förmåga till konversationer personerna besitter, när de talar bort timmar tillsammans med Sven Hedin, varvid han ofta får berätta om sina expeditioner.

* * *

Sven Hedin nådde genom sina omfattande upptäcktsfärder som geograf och kartograf  rakt in i sammanhang där för historieböckerna välkända personer vistades. Hans vittnesbörd om dem tillför kännedom om hur dessa människor upplevdes, ibland i vardagslag, vilket kanske är det allra mest intressanta. 

Hans porträtt är i allmänhet hövliga, som det sig bör om i allmänhet sedan länge döda, men han kan också kosta på sig kritik någon gång emellanåt. Således döljer han inte Oscar II:s avvisande vresighet när Hedin söker upp honom i syfte att vinna honom som sponsor, men denna anekdot presenteras i kontrast mot att kungen kort efteråt bytt sinnelag och förvisso förser Sven Hedin med medel som hjälper honom att genomföra sin då aktuella expedition.

Särskilt sagoskimrande är Hedins beskrivningar om sina vistelser i ett Indien, där han underhålls av och underhåller den brittiska eliten, såsom vicekung Curzon, som tillsammans med vicekung Minto och överbefälhavaren över den indiska armén Lord Kitchener of Khartum får några av de längre avsnitten i verket. Samvaron med sådana som de i Indien verkar hämtade ur någon slags halvt verklig värld, i palats och sköna trädgårdar.

* * *

Det krävs större kunskaper än mina för att kunna skärskåda Hedins berättelser om de trettioen män som han gör till huvudföremål för sin första volym av Stormän och kungar. I vad mån han förskönar och förtiger kan jag inte avgöra, lika lite som jag kan avgöra huruvida hans ibland framskymtande gliringar äger fog för sig. Det är möjligen ett arbete för den tänkte avhandlingsförfattaren jag hänsyftade på ovan. 

Klart är emellertid att Stormän och kungar. Förra delen är fylld av intressanta möten med intressanta personer, personer som i allmänhet haft stort eller mycket stort inflytande på världshistorien eller åtminstone nationell historia i de länder där de hörde hemma. Alltsammans är uttryckt på ett vackert språk, som alltid i Sven Hedins nästan alltid rejält omfångsrika böcker. 

Jag ser fram emot att läsa volym II och att ta del av fler av hans personliga intryck av människor han mött och sammanhang där han har vistats — människor och sammanhang som nu sedan länge hör förflutenheten till.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Förra delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 511 sidor.

Bokrecension: Europa, mitt Europa! | Arthur Koestler

Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967 (eng. Drinkers of Infinty) är skriven av Arthur Koestler (1905–1983). Boken utkom på engelska 1968 och i svensk översättning av Margareta Nylander 1970.

* * *

Arthur Koestler är i dag mest ihågkommen som författaren av Natt klockan 12 på dagen (1940, sv. öv. 1941), en klaustrofobisk roman om Moskvarättegångarna som skildrar helvetet för dem som då fängslades av sovjetregimen.

Men Koestler skrev också mycket annat, inte minst essäer. En samling av dessa essäer, artiklar och tal möter vi i Europa, mitt Europa! Samlingens texter är tydligen i stor utsträckning utvalda på grund av sina kopplingar till andra verk av Koestler. 

Flera av essäerna behandlar ämnen som endast mycket begränsat finns på min kunskapshorisont, och jag kan därför på intet vis bedöma Koestlers insatser som insatt amatör på fälten evolutionsbiologi och psykologi. Och ärligt talat står jag tämligen främmande inför det som där för mig ofta framstår snarast som vetenskapliga teknikaliteter, även om mer insatta personer säker kan förklara varför det han tar upp är av mycket stor betydelse, vare sig nu han har fått rätt eller fel.

Koestler ägnar sig också en hel del åt vetenskapshistoria. Han belyser bland annat i vilken stor utsträckning vägröjande vetenskapsmän samtidigt som de kom något stort på spåren i annat i högsta grad var barn av sin tid: hur klarsynen så att säga kunde vara begränsad. Han vill också lyfta fram hur Galileo Galileis obstinata hållning gjorde att han hamnade i betydligt större konflikt med kyrkan än vad som hade varit nödvändigt. 

Helt andra ämnen finns också representerade, såsom exempel på hur Koestler engagerade sig mot dödsstraffet i England och exempel på hur han engagerade sig mot Englands absurda karantänsregler för hundar och katter. Det senare kan kanske för någon synas perifert, men Koestler lyckas genom dessa texter visa hur en statsapparat kan göra sig fullständigt blind för förnuft och bita sig fast i hållningar av ren blind envishet.

Till de mest intressanta texterna i samlingen hör kanske Koestlers småroliga och hyllande beskrivning av Norge och dess folk. Dit hör också beskrivningen av en lång kanotfärd i Frankrike, som innebar paddling på dagtid och god mat och dryck på kvällarna. 

Även beskrivningen av Österrike några år efter Andra världskriget är mycket givande och påminner också om hur landet led under den sovjetiska frammarschen, med 86 000 fall av dokumenterade våldtäkter, innan åtminstone Wien slets ur den sovjetiska björnens käftar och staden föll i västmakternas intressesfär, även om delar av Österrike till långt senare stod under sovjetisk ockupation. 

Koestler glömmer inte vidrigheterna då landet legat under den Nazi-tyska makten. I Wien finns 1954, då Koestler besöker staden för första gången sedan 1934, inga av hans vänner kvar, de flesta judar. De har emigrerat eller dött i gaskamrarna. Likväl finns hos Koestler en optimism avseende Österrikes framtid.

* * *

Europa, mitt Europa! tyngs av naturvetenskapliga inlägg som nog bara kan fängsla de i ämnena insatta; det är uppenbart att Koestler intresserade sig för sådana saker som återgång i evolutionen som möjliggör ytterligare evolutionära steg och för den konstnärliga och naturvetenskapliga skaparprocessen, inte minst dess undermedvetna inslag, men beskrivningarna är svårt tekniska och avsedda för insatt publik, inte för mig. 

Den som är specialintresserad av Koestler eller ämnena må läsa med intresse. Jag kan inte ha en åsikt om vad han i dessa saker skriver. Mer givande blir för mig är då hans texter i andra, mycket blandade, ärenden.
– – –
Artur Koestler, Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967. Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1970. 211 sidor.

Bokrecension: Greklands moderna historia | Antonios Antoniadis

Greklands moderna historia är skriven av Antonios Antoniadis (f. 1992), journalist. Boken utkom första gången 2022. Jag har läst eboksversionen från samma år.

* * *

Grekland är mycket gammalt och samtidigt ungt. Allt utifrån anlagt perspektiv. Skådar man bakåt i tiden tappar man inte siktet på det grekiska förrän på tusentals års avstånd. Men ser man till nationen Grekland har den bara funnits i en handfull generationer. Sitt historiska arv är således något den relativt unga staten Grekland får leva med och hantera, knyta an till och kanske i någon mån tyngas av, genom dess enastående glans.

Den svenske journalisten Antonios Antoniadis, som genom sin grekiske far har nära anknytning till Grekland, har skrivit ett översiktsverk om denna grekiska nation, företrädesvis från frihetskrigets utbrott 1821 intill år 2022 och corona-krisen. För mig är Greklands moderna historia mycket nyttig läsning.

Jag vet inte hur många böcker jag läst som på något sätt beskriver om, vrider och vänder på, eller stammar från den grekiska antiken. Det gör att jag känner mig mer hemmastadd i Greklands historia såsom den präglades av Athen och Sparta för drygt 2000 år sedan, än det nuvarande Greklands historia, det land som jag gärna besöker om och om igen, både för att njuta av dagens grekiska kultur och lämningarna av det mycket gamla Grekland.

Antoniadis bok utgör en lättillgänglig orientering över det moderna Greklands politiska historia. Vad vi möter är strider, kriser, problem, resningar. Och det inte bara i det förflutna, utan ända in i våra dagar. Grekland är alldeles uppenbart ett land med en stolt och frihetsälskande befolkning, men också ett land med med stora utmaningar, inte minst ekonomiska sådana. 

Antoniadis skriver själv, ”att det moderna Grekland aldrig har varit ett fungerande land”. Och på ett annat ställe: ”Ända sedan den grekiska nationalstaten etablerades på 1800-talet har landet präglats av dramatiska konflikter, folkmord, diktaturer, ockupationer, inbördeskrig och militärkupper.”

Men nog försöker det grekiska folket gång på gång resa sig upp och stå stadigt, trots korruption, nepotism, underskott och politisk extremism.

En mycket intressant aspekt som Antoniadis lyfter fram är Greklands kluvenhet. På många sätt vill man göra landet till en traditionell västerländsk stat. Samtidigt har landet genom sin historia stått under ett överväldigande stort inflytande från österlandet. Det märks inte minst på musiken, på maten, på sättet att umgås. Grekland är inte det ena eller det andra. Det är både och. Antoniadis skriver: ”man är kvar i ett ingenmansland mellan väst och öst.”

* * *

Jag ska inte här sammanfatta hela boken. Det vore ogörligt redan av det skälet att Greklands tvåhundraåriga historia är alldeles för snårig för att kunna förkortas utan att bli helt obegriplig. Vi har konfliktytorna mot andra länder, inte minst Turkiet, vi har de politiska spänningarna inom landet, som bland annat gjort att ett nazistiskt parti under en period på 2000-talet innehade parlamentsplatser. Vi har dragkampen mellan att ta utländska lån och att följa de utländska kraven som kommer med lånen. Vi har andra länders påtryckningar på Grekland utifrån dess strategiska position på kartan, och så vidare.

Jag känner inte till något om författaren Antoniadis, förutom det han själv berättar i boken och att han uppenbart är en pedagogisk berättare. Men jag lockas ändå att notera att han använder sig av vändningar och förklaringsmodeller som hör till en vänsterideologisk uppsättning troper. 

Läsaren märker tydligt av skepsisen mot Amerika. Det talas om USA:s imperialism. I samband med beskrivningen av hur miltärjuntan tar över makten i Grekland står dessa skarpa ord: ”Att avveckla demokratin och införa diktatur låg i linje med amerikanska intressen.” Någon problematisering av den inhemska kommunismen märks däremot inte alls. 

Kapitalismen som sådan kritiseras också mot bakgrund av finanskrisen 2008: ”Det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd” och lite senare: ”Den globala kapitalismen är ett krisdrabbat system.”

Amerikansk inblandning och kapitalism kan möjligen vara rimliga förklaringsfaktorer bakom Greklands öden; jag noterar dock att förklaringssätten faller in i en viss bekant argumentationsfåra. 

Jag hade önskat få veta mer om varför vänsteraktivisterna (observera, inte ”vänsterextremister”, ty extremister kallas i boken enbart de som är till höger) sågs som ett sådant hot för så många greker, och mer om deras eventuella kopplingar till totalitära regimer i östblocket, och så vidare. 

Naturligtvis önskar jag inte på något vis att kritik därigenom mildras mot det vidriga förtrycket och förföljandet och fängslandet och dödandet av politiskt engagerade på vänsterkanten under långa tider. Jag önskar bara förstå lite mer. Min egen okunskap om ämnet gör helt enkelt att jag har svårt att göra rimliga värderingar.  — Jag får väl helt enkelt läsa på bättre.

* * *

Det grekiska folket, som Antoniadis berättar i stor utsträckning har sammanhållits av den ortodoxa kyrkan, bryter sig loss från osmanerna under en utdragen kamp som började 1821. Det skulle leda till stora förändringar i regionen, kosta människoliv i mängder och skapa en stat som än i dag inte står helt stabilt. 

Men grekerna uthärdade och nationen överlevde utmaningar som framstår som nästan orimliga att uthärda. I dag är ett Europa utan ett Grekland snarast omöjligt att tänka sig. Hos mig ligger detta unika land med sin överväldigande historia alldeles nära hjärtat. Antoniadis hjälper mig att förstå det bättre, även bortom minoiska gravar på Kreta, agoran i Athen och den filosofi som Diogenes från Sinope praktiserade.
– – –
Antonios Antoniadis, Greklands moderna historia. Lund: Historiska Media, 2022. E-bok.