Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.

Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.

Bokrecension: Min son på galejan | Jacob Wallenberg

Ostindiefararen Finland. Kopparstick av Olof Årre(?)

Min son på Galejan är skriven av Jacob Wallenberg (1746–1778). Boken trycktes första gången postumt 1781. Jag har läst en språkligt något moderniserad utgåva, tryckt 1960.

* * *

Jacob Wallenberg var skeppspräst på ostindiefararen Finland. Tre resor blev det: 1769–1771, 1772 och 1774. Under den första av dessa resor skrev han den skämtsamma, klassiska reseberättelsen Min son på Galejan, som – kanske på grund av att han var präst – aldrig utgavs under hans livstid, utan endast cirkulerade i manuskriptform bland hans vänner.

Och varför skulle då en utgivning inhiberas av författarens ämbetsroll? Jo, Min son på Galejan rymmer nämligen stundom tämligen grovkornig komedi. Skildringen är frisk och slängig, och kan med drastisk humor ge sig in på att beskriva både amorösa äventyr och besvärande magsjuka.

Det är underhållande mest hela tiden, även om skildringen av sällskapslivet i Kap kan upplevas väl utdragen, och skildringarna av livet till sjöss gott kunde fått utbreda sig mer.

* * *

Upplagan jag läst har språkligt moderniserats, men inte mer än att 1700-talssvenskan ständigt lyser igenom; en rejäl ordlista har av detta skäl bifogats boken över de sista sidorna. Där får också de många latinska citaten sin uttydning. I regel har nämligen varje kapitel försetts med ett klassiskt citat som inledning.

Hur självbiografisk berättelsen faktiskt är i relation till hur mycket som är en skröna är omöjligt för mig att avgöra. Berättarjaget har emellertid inte helt och hållet gjorts synonymt med skeppsprästen Jacob Wallenberg; i själva verket får vi veta föga om vem berättaren är. Ingenstans nämns det åtminstone att han skulle vara präst, medan däremot en annan skeppspräst skymtar förbi emellanåt.

Likväl skriver han på ett ställe, som möjligen kan få oss att tro att han bygger på vad han varit med om:

"Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig."

Två saker framom annat står i fokus i boken: kvinnlig fägring och drickande. Vurmen för kvinnor är påtaglig, och fascinationen när han inte alls tilltalas av en javanesisk kvinnas utseende tar sig uttryck i de grövsta beskrivningar. – Ja, inte är det så att vi av vår 1700-talsförfattare kan förvänta oss en 2000-talssyn på feminism! Och nog är det alkoholen som verkar sätta fart på skeppsbesättningen i alla väder.

* * *

Wallenberg har begåvning för att skriva vers, och ibland byter han över från prosan till versstycken. Äldre poesi kan ibland trötta, men Wallenberg lyckas med konststycket att hålla versen lika frustande levnadsglad som prosan.

Språket är, som redan antytts, drastiskt. När sjösjukan snart efter avgång griper omkring sig ombord, skriver Wallenberg:

"Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade ombord. [---] De manhaftigaste höllo sig i friska luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bära deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor."

Wallenberg har dessutom en förkärlek för att via sina linnéskt inspirerade naturaliesstudier göra metaforiska jämförelser mellan dessa djur och figurer på hemmaplan. Det sägs om bidevindsseglaren, en manet, att "[h]an är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem", vilka han jämför med fritänkare i religiösa spörsmål. Föga smickrande, men – det erkänns! – en aning lustigt.

* * *

Min son på galejan är alltså en lustig och rejäl historia om en ostindieresa från svenska Göteborg till kinesiska Kanton. Och berättelsen håller än! Glädje hänger vid berättarens ord, och havsvindar rasar mellan raderna, när det inte doftar av hamnens rom eller dansens parfym och svett.
– – –
Jacob Wallenberg, Min son på Galejan. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1960.

Bokrecension: Det nya riket | August Strindberg

August Strindberg 1882

Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken utkom första gången 1882.

Jag har läst Det nya riket i den digitaliserade versionen av Nationalupplagans Samlade Verk, vol. 12, som trycktes 1983 och digitaliserades 2015. Redaktör för verket är litteraturvetaren Karl-Åke Kärnell (1923-2000), som även försett det med en receptionshistoria och ordförklaringar.

* * *

Det är en raljerande Strindberg vi möter i Det nya riket. Han tar bladet från munnen och med satiren som vapen ger han sig på samhällsföreteelse efter samhällsföreteelse i 1800-talssverige. Han drar sig inte för förlöjligande personangrepp.

Strindberg verkar genuint hata det uppstyltade offentliga Sveriges benägenhet att förgylla det träfärgade. Gång på gång angriper han "den offentliga lögnen", som jag förstår som ett samlingsbegrepp för allt det som yttras offentligt mot bättre vetande: exempelvis Geijers högstämda högtidstal över den avlidne Esaias Tegnér, när hans personliga uppfattningar om skalden är betydligt mer jordnära, som Strindberg visar i utförliga citat.

Det är inte alldeles lätt att direkt dechiffrera de personer som Strindberg ger sig på.

Jag är väl någorlunda införstådd med 1800-talets kultursfär i Sverige, men likväl är det enbart Tegnér, Geijer, Viktor Rydberg och C. D. af Wirsén jag känner igen under själva läsningen av texten. Jag vågar nog påstå att Det nya riket var en bok för sin tid, inte nödvändigtvis en bok för alla tider –beträffande de specifika måltavlor som Strindberg riktar in sig på.

Däremot är stilismen, Strindbergs eleganta och kvicka sätt att skriva, oanfrätt av tidens gång. Fastän jag inte alltid vet vem han pratar om, är boken rolig att läsa i all sin elakhet.

Det är mycket bra att boken försetts med ordentliga kommentarer av Karl-Åke Kärnell. Ordentliga kommentarer är ju brukliga i Nationalupplagan av Strindbergs Samlade verk. Genom Kärnells texter får vi reda på hur det ligger till; en rejäl ordförklaringslista hjälper oss också att begripa texten bättre: däri beskrivs allt från dåtida modetermer till geografiska platser som möter i Det nya riket.

* * *

Det pompösa och andryga är uppenbarligen inte i Strindbergs smak. Det ligger något av kejsarens nya kläder över hela boken. Han pekar på nepotism i de statliga ämbetsverken och institutionerna. Han driver med den historiedyrkande nationalismen:

"… de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden."

Pressens inkrökthet beskrivs också. Svenska Akademien skonas icke. Inte nationalteatern heller. Eller adeln. Allt som framställer sig pretentiöst skänks ett löjets skimmer i Strindbergs diktning.

Det finns även ett kapitel benämnt "Moses", som tar upp de svenska judarna till behandling. Kapitlet har kallats antisemitiskt, men så giftigt är det ändå inte: på det stora hela framställs judarna i kapitlet som rejäla människor, om man nu inte ska läsa Strindberg som ironisk även här. Men själva särskiljandet av dem från andra svenskar är betänkligt och gliringar inte saknas. Avslutningen som hävdar att judarna får skörda det "urinnevånarne" har sått är dock osmaklig.

* * *

Numera höjer väl inte Det nya rikets någons puls i vrede, men annat var det när det begav sig. Kärnell visar i kommentarsektionens "Tillkomst och mottagande" hur Strindberg blir nerskälld i pressen, särskilt för att han tillgripit personangrepp, om än med nyttjande av pseudonymer.

Visst fanns de som försvarade honom, och de flesta var tydligen överens om hans stilmässiga överlägsenhet, men i allmänhet verkar Strindberg ha retat upp kritikerna i pressen.

I Borås Tidning står i en osignerad recension den 10 oktober 1882 till exempel bland annat följande rader:

"Ja icke så litet skandalösa äro samtliga dessa satirer, om man ock måste medge att en och annan är gjord med talang. Man skrattar i allmänhet ej då man läser herr Strindbergs bok, ty pilarna, som utsändas i alla wäderstreck, äro ej omlindade med rosor utan försedda med dubbla hullingar och dertill förgiftade."

(KB)

Så är det: Det nya riket är en giftig bok, vare sig det nu kan ha varit befogat eller inte. Odödligt som satir, om än inte som historiskt dokument, är hursomhelst verket.
– – –
Det nya riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv, August Strindberg. Samlade Verk. Nationalupplaga. 12. Almqvist & Wiksell förlag 1983. Red., kommentarer: Karl-Åke Kärnell. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2015. Stockholms universitet, Norstedts förlag.

Bokrecension: Doktor Murkes samlade tystnad | Heinrich Böll

Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren) är en novellsamling av Heinrich Böll (1917-1985). Boken utkom på tyska 1958 och i svensk översättning av Per Erik Wahlund 1960.

Jag har läst boken i en upplaga från 1981.

* * *

Den västtyske författaren Heinrich Böll tilldelades nobelpriset i litteratur 1972. Och fastän jag inte läst något av honom förut, så vittnar den käcka lilla boken Doktor Murkes samlade tystnad vältaligt för det rättmätiga i den utnämningen.

Berättarkonsten är nämligen fantastisk.

Det är humoristiskt, men ofta med ett djup allvar under lustigheterna. Det är direkt. Och de absurda personerna i novellerna framträder tydligt som levande varelser. De är trovärdiga, fastän de är överdrivna och karikatyrmässiga. Men liksom man genast ser när en god karikatyrtekning föreställer någon man känner igen, så känner man genast igen Bölls karaktärer såsom förvridna verkliga människor.

* * *

Två av de fem novellerna i samlingen gör särskilt starkt intryck på mig. Den ena av dessa är "Det kommer att hända något", den andra är "Kasseraren". I dessa två berättelser är den satir som den tyska boktiteln nämner också tydlig.

"Det kommer att hända något" berättar om en ung man som emellanåt tvingas ta ett jobb för att få in lite pengar. Genom att framställa sig som ohyggligt arbetsinriktad lyckas han få anställning på Alfred Wunsiedels fabrik.

Där får han ett kontor, med mängder av telefoner, vilka han snart ser till att utöka antalet av, intill dess att han efter två veckor har tretton apparater framför sig. Och överallt går folk omkring och ropar "Det måste hända något!" eller varianter därpå. Chefen Wunsiedel själv ropar in i varje kontor varje dag: "Det måste hända något!" och det föreskrivna svaret är "Det kommer att hända något!"

Och det verkar vara själva navet i verksamheten: den extrema och allomfattande inriktningen på aktivitet, handling: hända, hända, hända saker. Ja, det anmodas så starkt att saker ska hända, att det enda som verkar hända är just förökandet av antalet uppmaningar till handling. Om fabrikens produkter talar ingen, inte om leveranser, om kunder inte heller.

Ja, det är först efter att huvudpersonen slutat sin anställning som han reflekterar över vad det egentligen var som fabriken faktiskt tillverkade.

* * *

"Kasseraren" handlar om en person, djupt fascinerad av att på matematisk och statistisk väg räkna ut och i grafer framställa hur företag effektivast gör sig av med broschyrer och sådant som kommer i posten, som inte är vanliga brev. Hans fascination sträcker sig ut över frågan kring hur man ska hantera något så infernaliskt irriterande som förpackningar kring de varor man köper.

Den stackars mannens besatthet är så stor att han blir stämplad både som mentalsjuk och asocial, men ändå lyckas ett försäkringsbolag få upp ögonen för hans särskilda och nischade talang. Men karln märker att han inte intresserar sig lika mycket för det praktiska arbetet som det övergripande teoretiska.

Där han sitter i källaren på försäkringsbolaget och två gånger går igenom posten har han visserligen största delen av dagen fri att spendera som han behagar, men hans tanke och möda ägnas så snart han kommer hem återigen åt matematiken, statistiken och graferna, som följer honom in i sömnen.

* * *

Vad kan man då säga att dessa två historier gör satir av?

Ja, för min del läser jag "Det måste hända något" som en drift med företag så besatta av förändring och utveckling, att själva arbetet med kärnverksamheten glöms bort eller helt enkelt blir sekundär.

Viktigare för företag av det slag som det berättas om i "Det måste hända något" är att förefalla aktiva, att föreskriva handling. De glömmer så att säga produkten, för att aktiviteten och förändringen i sig blivit det viktiga. Så fylls ett sådant företag av personer likt novellens huvudperson, vars enda funktion egentligen är att än kraftigare jaga på haussen.

I "Kasseraren" kan man möjligen tänka sig att vi finner en satir av det överorganiserade samhället. Där teorin om hur saker och ting effektivast skall utföras blivit överordnat allt annat, så att det som tillförene var en del av den vardagliga lunken inritats på grafpapper i syfte att minimera allt tidssvinn och all effektivitetsförlust.

* * *

Efter läsningen av Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad känner jag definitivt att detta är ett författarskap som jag vill stifta närmare bekantskap med. Vad gäller novellsamlingen kan jag i alla fall säga att humorn får mig att småle eller kanske rentav frusta till emellanåt.

Och all form av onödig utfyllnad saknas: även det som synes mig dunkelt (möjligen på grund av okunskap om det västtyska samhället på 50-talet) verkar äga sin självklara plats. Det gör inte texten kärv, men koncentrerad.

Heinrich Böll kunde uppenbarligen konsten att berätta en berättelse.
– – –
Doktor Murkes samlade tystnad (ty. Doktor Murkes gesammeltes Schweigen und andere Satiren), Heinrich Böll. Övers. Per Erik Wahlund. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1981. ISBN: 91-7448-157-6. 96 sidor.

Bokrecension: Brev från Jorden | Mark Twain

Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth) är en samling textfragment av Mark Twain (pseud. för Samuel Langhorn Clemens) (1835-1910), publicerade postumt första gången 1962.

* * *

Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.

Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.

* * *

Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.

Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.

Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".

* * *

"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.

Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.

Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:

"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."

Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:

"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."

Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.

Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.

Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.

* * *

Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.

En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.

Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.

Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.

* * *

Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.

* * *

I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.

Humor, år 1919

Bläddrar i en liten skrift med den nätta titeln: Den muntra sällskaps-boken. Med flera hundrade dels äldre, dels nyare sinnrika gåtor jämte deras uttydning. Samt Önskningar, frågor och svar, angående Per och Lisas karaktär, lycka och böjelser. Till underhållande nöje i glada samkväm och sällskaper. (1919).

Titeln är ganska utförlig med vad de 32 sidorna innehåller, varför knappast någon vidare presentation av materialet torde vara nödvändig. Men jag kan knappast undanhålla några av de finfina gåtor, som i ovan nämnda bok delgives en skojfrisk allmänhet:

* * *

»23. Vid hvilken tid sår bonden lin? — Aldrig: han sår ej lin, utan linfrö.«

»25. När sitter kråkan på trästubben? — När trädet är afhugget.«

»37. När kan man stå på benen och se sig sjelf stående på hufvudet? — Vid en spegelblank källa.«

»96. Hvad är det som ingenting kostar, men hvarmed man kan vinna så mycket? — Höfligheten.«

»111. Hvad behöfs till ett bra bröllop? — Ja ty utan ja kunde aldrig något bröllop ske.«

»117. Hvilket är det bedrägligaste vatten? — Det vatten, som faller ur qvinfolkens ögon när de gråta.«

»137. Jag är det simplaste som ögat ditt har sett. Det skönsta på vår jord jag likväl ursprung gett. — En jordklump, hvaraf qvinnan skapades.«

»174. Hvad finnes mest i kyrkan? — Hufvudhår.«

»201. Hvilka kunna laga Europa om det går sönder? — Jo, kejsaren af Ryssland och konungen af Sverige, ty de båda hafva eller regera öfver Lappar.«

* * *

Och när vi så kvävt våra skrattsalvor och torkat tårarna, kan vi tillsammans konstatera, att även humor har en sådan tidsbundenhet, att den kan bli nattstånden.

Spefull runristare

En runristare på Öland förefaller inte varit nöjd med vad han fick för bekymret med att hugga in bokstäverna i stenen. Detta är vad han skrev:

»Hade de mer mig givit
hade jag bättre skrivit.«

– Fornsvensk lyrik, Åke Ohlmark, sid. 38.

Det illustrerar rätt fint nackdelen med att bara runristaren själv kunde läsa...

Textbaserad humor...

Nån kanske har uppmärksammat att jag är rätt förtjust i 118 800...! De tipsade ju om hur jag kunde få tag i en upplaga av Also Sprach Zarathustra i halvfranska band via nån tysk hemsida.

Nå, midnattstidningen Aftonbladet har nu börjat nån sorts anti-118 800-kampanj, underfundigt nog illustrerat med en bild av gravstenar i motljus. – En pojke frågade informationstjänsten om vad han skulle bli när han blir stor. Svaret? Jo, pojken ska bli framgångsrik författare, som går ut i djungeln och sätter en hagelbössa i munnen för att »ta ner skylten«. Det tyckte inte pojkens pappa var roligt. Han tyckte det var »katastrofalt«. En tjej, som ser ledsen ut på Aftonbladets bild, frågade hur hon skulle få kontakt med ett skivbolag för att de skulle lyssna på henne, spela in en skiva och göra henne känd. Nå, 118 800 svarade, att de hört henne, och att hon låter »som ett gnissel ur en gammal traktor«. Det tyckte flickans mamma var »oförskämt och hemskt«.

Och stackars VD får krypa till korset och be om ursäkt.

– Kära nån, 118 800:s svar är varken katastrofala, oförskämda eller hemska. Vad de skriver är ironi, kanske till och med satir ur rätt synvinkel... Skickar man in en knepig fråga till 118 800, så får man tamigtusan räkna med att få ett knepigt svar tillbaka. Ska curlingföräldrarna vara upprörda på nån, så kunde det vara på ungarna, som skickat sina frågor till betaltjänsten.

Jag blev emellertid lite orolig för att 118 800 kanske inte längre skulle våga vara lika frimodig i svaren längre efter det här. Så jag skickade dem ett sms och frågade om de tänkte fortsätta skriva skitroliga svar på idiotfrågor. Nu känner jag mig lugn igen. Jag fick ett bra svar:

»Ja, det kommer vi att göra så länge vår chef inte säger åt oss att vi absolut inte får skriva det längre.«

Tack för det!

Facebook och orden

Facebook är intressant. Nog för att man kan ha bättre saker för sig en torsdagskväll än att sitta vid FB och trycka på F5 och hoppas att nån skrivit nåt vettigt, men okej – det är ändå ett fint sätt att hålla kontakten med nya och gamla bekantskaper: att nätverka...

Men jag fascineras ohejdat av den generande språkhanteringen... Några exempel på grupper och sidor man kan gå med i eller gilla:

»Bevara sveriges national låt«

Ja, eller så kan man ju bevara nationalsången istället. Om man nu inte tycker att den är bevarad.

»alla vi som är blattar ingen svene får inte va me i den«

Jaha, det är alltså ingen svenne som inte får vara med? Eller hur ska vi förstå det?

»Vi Som Är Emot Människor Som Anänder Barn Som Vertyg.«

Vi får väl förmoda att gruppens skapare menar att det inte är bra att barn används som verktyg. Vad nu det betyder. Testa att skruva i en skruv med en unge som verktyg. Det funkar inte. Och även om det gjorde det: finns det verkligen de som är för något sådant?

»VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!!!!!!!!«

Högjudd musik, förmodar jag?

»VI SOM HAR FULLA GARDEROBEN MED KLÄDER, MEN HAR ÄNDÅ INGET ATT HA PÅ SIG!«

Och om man vill kan man kolla på vad man nyss skrivit innan man skapar gruppen. Och till exempel slå av caps lock. Kommer här för övrigt osökt att tänka på poeten Morrissey: »I would go out tonight / but I haven't got a stitch to wear« (»This Charming Man«).

– Nä, det här var deprimerande.

Over the top

Ibland är verkligheten bara för mycket. I alla fall sedd genom Aftonbladets hemsida. Just nu kan man således läsa att kronprinsessan Victoria började gråta när hon fick en tavla föreställande en ung prinsessan Lilian, om en porrfilmskådespelare som högg ner en kollega med samurajsvärd, om toplessbilder på eurovisionschlagerfestivalvinnaren, och om en soffa som förbjuds på ett kafé – eftersom våldtäktsmän kan gömma sig bakom den.

Ingen parodi skulle kunna slå det upplägget.

Bokrecension: Nu har det banne mig gått för långt!

Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden är sammanställd och skriven av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, samt illustrerad av Johan Wanloo.

Om det fanns någon gnutta av brist på allmän misantropi i mig, så har Nu har det banne mig gått för långt! tvättat bort den. Boken sammanställer och analyserar en mängd brev från allmänheten till radionämnden, som mellan 1936 och 1987 hade att se till att Sveriges Radio och Sveriges Television efterlevde avtalet mellan staten och etermedierna. Bokens urval av brev är hämtade från perioden mellan 1967 och 1987, från den nya radiolagens införande till dess att monopolet avskaffades.

Och vilka brev! Även om författarna skriver att urvalet inte är representativt, är det ändå tillräckligt för att man ska häpna, förskräckas och roas över svenskarnas småsinthet och nymoralism, när det kommer till att hantera det material de får del av via radio och teve. Allra mest upprör naturligtvis inslag om sex, sprit och våld, men inget ämne verkar för litet för att hänga upp sig på, skriva ett brev om, lägga i kuvert, skaffa frimärke och posta.

Så några exempel.

Vi har smålänningen som 1969 tycker att det är olämpligt att Bellmans måltidssång »Så lunka vi så småningom« med den kända refrängen »Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup« spelas på radio och teve. — Vi har stockholmaren som 1973 anmäler teve i allmänhet för att vara gudlöst, och istället gärna ser »Kristna program, upplysningsprogram om sprit, cigaretter och knark [...] deklarationskurser, [...] Film ej kriminäll [sic!] [...], Andra upplysningsfilmer hur illa det går om människor inte lyder Gud lagar...«, och så vidare. — 1970 känner sig en kvinna från Ångermanland föranledd att anmäla förekomsten av »nakna 'sexgalna' flickor med bikini« i teve. —

Rent allmänt verkar det som om våra kära brevskrivare är i all avsaknad av både känsla för proportioner och humor. Ironi i teve och radio är tydligen som gjord för att missförstås. Dessutom kryper konspirationsteorier fram titt som tätt: vänstervridningen på teve (vilken man kanske kan ha visst fog för att påpeka under den aktuella perioden) ses lätt som en kommunistisk konspiration.

Omsorgen om barnen är naturligtvis också framträdande. En kvinna i Bollnäs anmäler 1986 ett sagoprogram, där man läser en saga om jättar av Roald Dahl: »Jag anser det olämpligt att berätta för barn om jättar som äter barn. [...] Dessa gamla myter kan göra att barn blir rädda för t.ex. storvuxna människor, som de betraktar som jättar, för gamla tanter, som de betraktar som häxor m.m. I sagorna är det ofta en dygd att döda t.ex. jättar och häxor, vilket kan få barn att t.ex. som i England stena en gammal gumma till döds...«

Åter andra irriterar sig på en negativ framställning av bilar och trafik, och tycker att man i inslaget skulle överväga hur det låtit om man bytt ut ordet bilar mot judar, för att förstå »vad slags program detta var!!« För att inte tala om hur arg nån kan bli, när Carl XVI Gustaf tilltalas med »kungen« istället för »hans majestät«. Då kan man rentav tappa kaffetermosen i golvet, som en viss Nisse gjorde, enligt ett brev.

Nå, så här kan jag fylla ut A4-sida, efter A4-sida med märkliga anmälningar till Radionämnden. Men det vore så mycket enklare att helt enkelt läsa boken, vars sidor pyser över av dessa alster med varierande stavning och ilskenivå. — Ytterst få av breven ledde till någon form av åtgärd. Tack och lov ansåg nämnden att det var viktigt att ha högt i tak när det gällde programutbudet.

Boström med flera har sammanställt en ytterst underhållande bok. Men den lämnar också en olustighetskänsla; är det verkligen möjligt att det funnits så många svenskar som känt ett sådant behov att påtala vad de själva tyckt varit olämpligt, att de faktiskt försöker få radio- och teveprogram fällda, för sådana petitesser som det vanligtvis är fråga om? — Uppenbarligen, ja. Min fromma förhoppning är att öppenheten och toleransen numera nått längre än vad den gjort för bara något decennium sedan; det vore så mycket trevligare, än den mentalitet anmälarna ger uttryck för i presentationen av sina inskränktheter...
– – –
Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden, Mattias Boström, Martin Kristenson, Fredrik af Trampe, Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-13-3.

Bokrecension: Vi i villa

Vi i villa är skriven av Hans Koppel (pseudonym).

Vi i villa är en effektiv uppgörelse med vulgärmedelklassens polerade ytor. Anders lever med Filippa och deras dotter Anna. Äktenskapet är stagnerat: de äter tillsammans, sover tillsammans och ger varandra en puss när de möts i dörren. Sexlivet har reducerats till ett minimum och Anders, i sin frustration, har en älskarinna. Skilsmässan är i luften.

Men Anders tröttnar på sitt tråkiga liv, sina tråkiga, ytliga vänner och på att Anna mobbas i skolan. Steg för steg börjar han rita utanför linjerna och djävlas med grannskapet. Han blir en mycket mild version av Michael Douglas i Falling Down. Som till exempel när den knappast diskret skrytsamme vännen Martin får sin nya bil repad med en nyckel. Eller när samme Martin bräschar på med att bjuda på en dyr middag, och sedan får veta att någon spärrat alla hans plastkort.

Koppel använder ett intressant sätt att skriva. Det är mycket minimalistisk. I stor utsträckninng består texten av dialog, som inte anförs med citationstecken eller genom talstreck. Det gör att det inte alltid är självklart vem som säger vad, men det ger också en stor närhet till det berättade:

»Hörde att du kommit ut ur garderoben.
Kul.
Äh fan, kan ju inte ta åt dig.
Tyckte du det var roligt att få bilen repad?
Tar du åt dig tror alla att det ligger nåt i det. En sur gammal älskare som ska outa dig, eller nåt.« (sid. 83)

Texten är satt i ett skrivmaskinsliknande typsnitt, som också det skapar en närhet mellan det berättade och läsaren. Språket är flytande, sparsmakat och träffsäkert. Boken är inte lång, under 200 sidor, indelade i 61 kapitel, men den är en riktig pärla!
- - -
Vi i villa, Hans Koppel, Månpocket 2008. ISBN: 978-91-7001-649-3.

Bokrecension: En hvar sin egen professor

En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag är skriven av Falstaff, fakir, dvs. Axel Wallengren och detta nytryck är utgivet på Bakhåll förlag.

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om boken, att jag kan tycka att en satirbok från 1894 är riktigt rolig... Men rolig är den. Wallengren intar rollen som löjligt uppblåst folkbildare som med ideliga betydelseglidningar, missuppfattningar och omformulerande felstavningar försöker ge allmogen del av sin överväldigande kunskap om kort sagt allt. Ett utdrag för att illustrera Fakirs sätt att skriva:

"Elfte kapitlet.
Astrologi, teosofi och magik, jemte konsten att gräfva guld.
Astrologien

skiljer sig från astronomien genom den större mängd af logik, som ligger redan i den förra vetenskapens namn. Med tillhjelp af denna art af vetande kan du lära dig att spå i stjernor.

Om t. ex. en liten stjerna står alldeles ofvanför ditt hufvud då du födes, betyde det att du alltid kommer att hafva denna samma stjerna öfver ditt hufvud, när du befinner dig precis på den plats der du föddes. Om deremot t. ex. stjernbilden Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna stjerna förr än något senare.

Står en blek Venus-stjerna i norr den 16 Mars, betyder det att en naturlag förmått henne dertill." (sid. 25)

Och så håller det på... En humor som i dag snarast skulle kallas studentikos – eller kanske grönköpingsaktig...!

Två år efter att Wallengren givit ut En hvar sin egen professor avlider han endast 31 år gammal i miliartuberkulos. Han befann sig då i Tyskland som Aftonbladets korrespondent.

Bokrecension: Svenska oförskämdheter

Svenska oförskämdheter är en samling citat, sammanställda av Tina Westerlund.

Det här är en rätt rolig citatbok. Drygt 150 sidor arrogans och ordledes käftsmällar. Allra bäst är de citat som ger knock-out på motståndaren utan att vara vulgära, bara dräpande. Här finns klassiker av Strindberg:

"Det oförskämda bedrägeri som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet, vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1 800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nazarets kött och blod." (sid. 123)

Det finns för övrigt ett kapitel som i sin helhet har Strindberg som tema. — I boken finns också moderna klassiker, som detta av Jan Guillou om Stieg Larsson:

"Det finns tydligen en oslagbar metod att lansera sig litterärt. Att dö." (sid. 119)

Här finns smällar av alla de slag. Pär Fagerström skriver om kvällspressen:

"Dagens Industri är för dem som äger landet, Svenska Dagbladet för överklassen, Dagens Nyheter för medelklassen, Metro för arbetarklassen, och Expressen och Aftonbladet för dem som vill läsa om vilka kvinnliga statsråd som eventuellt har lyft sina bröst." (sid. 143)

Svenska oförskämdheter är uppdelad på 14 olika kapitel. Sist följer ett användbart personregister där de i boken förekommande får en not om vilka de är eller var. — Volymen bjuder på fin förströelseläsning. En del leenden lockar den fram, och inför vissa särskilt vassa formuleringar kan jag till och med känna underhållande häpnad. Kanske finns det en och annan svensk Oscar Wilde ändå, när det gäller stilfulla verbala lustmord...

In the style of John Donne

Tack till Fail Dogs.

Bokrecension: Protokoll

Protokoll: Grundkurs i normalt beteende är skriven av Nicolas Espinoza och Johan Holmström.

Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:

"§1, Passa in till varje pris
Kyrkobesöket är ett illa valt tillfälle att profilera sig och bygga eget varumärke. Man är inte där som människa, utan som statist, eller rent av rekvisita i någon annans påkostade produktion. [...] Att alltid ta en psalmbok är viktigt. Dels är det helt i linje med att passa in och dels är bläddring i denna bok det enda tillåtna lilla nöje kyrkobesökaren har att tillgå när kyrkans undermåliga show väl drar igång. [...] Den som vill sjunga på riktigt får naturligtvis gärna göra det, men aldrig med ljudligare stämma än prästen. Han måste alltid vara värst. [...] Nattvarden är den enda ritual som den sekulariserade kyrkobesökaren inte behöver delta i. Det är alltså bara här som både troende och kättare har tillfälle att markera var de står i själva huvudfrågan. Nattvarden ska alltså inte ses som en chans att sträcka på benen och få gratis vin och en liten macka."

Kul och träffande.

Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.

Anbefalles!

Bokrecension: Erfarenhetslexikon

Erfarenhetslexikon: En handbok som bygger på glada, roliga, sura och bittra erfarenheter är skriven av Kjell Eriksson och Ola Karlsson.

Boken består av en mängd katalogiserade erfarenheter av olika slag. Under avdelningen "Livsstil och identitet" återfinns, som ett exempel, följande erfarenhet:

"Offentlig
'Den är rik, vars rikedom ingen känner till' – Gunvor hade hellre haft erfarenhet av det ordspråket än den hon fick efter sitt trisskrap i TV4 där hon vann fem miljoner. Hon fick 4325 tiggarbrev." (sid. 85)

Erfarenheten är plausibel. Men i boken återfinns också mindre plausibla erfarenheter med föregivna verkliga bakgrunder. Det får mig att undra om inte författarna helt enkelt hittat på lejonparten av erfarenheterna som beskrivs i boken. Även om det finns undantag, som helt klart är realistiska.

Boken är underhållande och mycket lättläst. Råden och uppmaningarna läsaren får på basis av erfarenheterna som beskrivs är genomgående cyniska och kalla. Emellanåt känns putslustigheten nära. Ett skämt som avslutas så här är inte nödvändigt:

"När han kom fram såg han att det inte var en flaggaffär utan en förening för män med brutna handleder." (sid. 126)

Men på det stora hela är boken läsvärd, och kan nog passa särskilt bra som läsning på spårvagn, vid sömnsvårigheter, eller andra små pauser.