Bokrecension: Inte bara om Hamlet | Olle Holmberg

Inte bara om Hamlet är en samling essäer av litteraturhistorikern Olle Holmberg (1899–1974). Boken utkom 1949.

* * *

Ibland behöver man läsa en bok av Olle Holmberg. Det är bra för den litterära matsmältningen att ta till sig litterär näring tillagad på bästa möjliga vis. – Ja, förlåt en ansträngd metafor. 

Men Holmberg skriver både fräscht och en aning gammaldags samtidigt; då och då smiter det med ett ord som åtminstone inte jag känner till eller inte hade förstått om det inte funnits i sitt sammanhang. Inte för att ordet är tekniskt, utan helt enkelt sällan är i bruk. Sådant gillar jag. Sammalunda gör ju emellanåt Peter Englund, en annan riktigt god författare. 

Det man kunde ha som invändning mot Holmbergs språk är att han stundom låter de språkliga valven spännas alltför långt från stödjepunkterna. Enklare utsagt: det händer att meningsbyggnaden ibland blir väl utbyggd och därigenom krånglig att läsa. Men det vore fel att säga att Holmberg skriver otillgängligt. Han skriver lärt. Klarheten blir emellertid fördunklad vid de tillfällen han på gammalt vis låter bli att översätta citat från främmande språk.

* * *

I de essäer som utgör Inte bara Hamlet försjunker Holmberg både i den mer allmänna litteraturen och i udda ämnen. 

Särskilt intressant läsning för mig är texten om Esaias Tegnér, en av mina gamla poetfavoriter, som väl alltid hos mig kommer att försvara den positionen genom dikten "Mjeltsjukan". Därtill vill jag nämna texten om Hermann Hesse, en författare som jag länge velat läsa mer av, men där läsningen ändå kommit av sig. 

Men också annat möter. 

Holmberg skriver om komikens grunder, gestaltpsykologi, konstruerar sokratiska dialoger och använder Hamletgestalten i en text om Sartre och existentialismen. En smula bisarrt blir det när Holmberg funderar kring "konisk" och "plan" verklighet: detta att vi uppfattar ting längre bort som mindre i storlek, när storleken likväl är densamma, vilket återspeglas i en plan återgivning, som på en vanlig karta. Jag har svårt att riktigt urskilja poängen.

Till essäerna kommer aforismer och fragment, en genre som Holmberg ju odlat också i andra böcker. Dessa texter har fått ett eget kapitel. De är inte för mig. Mina öron uppfattar tydligen inte den rena klangen i dem, som annars finns i Holmberg prosa.

* * *

Olle Holmberg är humanistisk författare av det gamla slaget: synnerligen bildad kan han referera till både fenomen i den egna samtiden och det förflutna. Han rör sig hemtamt i skönlitteraturen och diskuterar författare och verk inkännande och upplysande. Han kan vara mycket inbjudande att citera. Men även om man nu skulle vara likgiltig för litteraturhistoriska ting, så kan man likväl läsa Holmberg för det goda språkets skull. Då går man knappast utan utbyte från läsningen.
– – –
Olle Holmberg, Inte bara om Hamlet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1949. 202 sidor.

Bokrecension: Sverigeboken | Jörn Donner

Sverigeboken är skriven av Jörn Donner (1933–2020), finlandssvensk författare, filmproducent och kulturpersonlighet. Boken utkom 1973.

* * *

Vad är Sverige? Ja, en landmassa så och så lång från nord till syd och från väst till öst med si och så många invånare. Nog finns det lite sådan tabellfakta i Jörn Donners Sverigeboken, men hans syfte med boken är något annat: han vill fånga själva ”stämningen” av Sverige, som han skriver, såsom den framstår för honom, finlandssvensk främling i huvudstaden och på resa runtom i landet.

Jörn Donners bok skildrar ett år i Sverige: hösten 1972 till hösten 1973. Samtidigt som Donner är verksam på Svenska Filminstitutet i Stockholm reser han omkring och träffar olika nyckelpersoner och beser olika institutioner och företag. 

I sin egen bok kallar han sig ”J” och Sverigeboken berättas i tredje person: det var J ser och vad J gör och vad J känner som fungerar som nav i skildringen. 

Vad ser han då?

Jo, ett land där den politiska makten lever långt från folket. Folket är det stora, tysta som inte går på valmöten eller engagerar sig i politik. Dem de styrande möter på sina sammankomster är icke representativa för folket, den stora massan. 

Vidare ett land som gjort kompromissen, medelvägen och konsensus till arbetsverktygen framför alla andra vad gäller beslutsfattande. Det är också ett land som hyllar det jämna och medelmåttiga.

Än vidare ett land som förordar och gynnar den systematiserade tryggheten långt mer än den individuella friheten. Donner skriver: 

”J får intrycket att många svenskar föreställer sig det framtida samhället så helt utan luckor och svagheter att en enskild aldrig kan bli fel behandlad eller mött med oförståelse.

En madrasserad cell i det jordiska himmelriket?”

Jörn Donner är inte direkt partipolitisk. Han tar inte ställning för det ena eller andra partiet inför det stundande svenska valet. Men han noterar hur socialdemokratiskt Sverige är: hur socialdemokratin präglats in i folket. Och Donner reagerar mot inställningen i intellektuella kretsar att socialism är det enda rätta liksom den starkt betonade anti-amerikanismen.

* * *

Jörn Donner träffar många människor. Han pratar med Lill-Babs och Ingmar Bergman. Han samtalar med Torbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson. Han lyssnar på Palme. Han besöker fängelset i Hall och han besöker en ölburksfabrik. 

Och till sist samlar formulerar han sina tankar om det framtida Sverige; somt där är onekligen träffande. Att fler radhus och villor byggs — det vet jag inte, men att ”höghusområden” blir ”ghetton för invandrare” kan knappast förnekas. Bilismen blir viktigare, den sociala isoleringen växer liksom arbetslösheten. 

Han anar en ökning av nationalismen och ser en nyckelfråga i huruvida Sverige lyckas assimilera de invandrare som kommer till landet. Opinionen blir aktivistisk och den som inte deltar utmålas som fascist, menar Donner. Men samhällets grundläggande struktur består:

”Förnuft och trygghet kommer att förbli eviga ledstjärnor för svensk politik, vilken färg den än har. Jordbävningar mellan grupper och klasser kan inte inträffa.”

* * *

Sverigeboken är en pladdrig och ofokuserad samling skisser över det land som Jörn Donner såg det där året under första hälften av 70-talet. Till bilderna av Sverige tränger sig dessutom hans privata längtan efter ”H” in, som han förefaller haft en romans med, men som nu är långt borta. Det gör skildringen än mer ofokuserad och fragmentarisk. 

Grundstämningen är grå, grubblande och melankolisk. Sverige blir något slätstruket och massproducerat. 

Jag hoppas att det land som Sverige är i dag inte är fullt lika byråkratiskt, medelmåttigt och snålkallt som det Sverige som mötte Jörn Donner.
– – –

Jörn Donner, Sverigeboken. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 275 sidor.