tisdag 30 april 2019

Bokrecension: Kärlek genom ett fönster | Hjalmar Bergman

Kärlek genom ett fönster och andra berättelser är en novellsamling av Hjalmar Bergman (1883-1931). Boken utkom år 1929.

* * *

Hjalmar Bergman är en utmärkt berättare. Hans texter lyckas förmedla underfundiga historier med ett språk som inte sällan är humoristiskt, men ofta dessutom antyder ett djupt mörker. Många av de fjorton novellerna i Kärlek genom ett fönster rymmer en betydande svärta och tragik, fastän språket ofta dansar fram, lätt och mycket elegant.

Något tema som sammanhåller novellerna ser jag inte. Tvärtom rör sig Bergman över vida vidder och i olika tider. De flesta av berättelserna utspelar sig i vad som kan vara författarens samtid. Någon annan ger känslan av en förflutenhet på någon eller några generationer. En novell utspelar sig under Jesu barndom, en annan handlar om hans mormor, när hon ännu var en liten flicka.

* * *

Bergman lyckas gång på gång effektivt gestalta personers karaktärer och personligheter i berättelserna. De blir levande, mångdimensionella varelser.

Det handlar till exempel om modern som ojar sig över kostnaderna att hålla sin son i skola, och vid hans död mest verkar vara intresserad av ett skadestånd.

Det handlar om den trogna hustrun, som står ut med sin makes patologiska otrohet, och förblir hans beskyddarinna, även när han näppeligen förtjänat det, men dock behöver det.

Det handlar om den upphöjde professorn och läkaren, som långsamt bringas, liksom läsaren, till en isande insikt.

Det handlar om den förståndshandikappade och synadsbegåvade gumman på fattighuset. Och om den begåvade konstnären ur allmogen som luras av aristokraten.

Särskilt snyggt gör Bergman dessa personbeskrivningar i novellen ”I bonngårn satt snåle Axelsson och mös —”. Där handlar det om två systrar, "två gamla bättredarsfröknar i en bättredarsgård", som får lov att bo kvar på födelsegården, fastän en viss Axelsson köpt den.

Axelsson utmålas i dialogerna som en synnerligen snål person; men Bergman låter oss samtidigt förstå att det nog inte är hela sanningen, vilket så småningom blir uppenbart – om än inte för systrarna själva.

* * *

Så har vi detta med svärtan. Den finns där ofta. Människor bär på tyngder som de inte låtsas om, eller lever i omständigheter som de försöker putsa upp, men egentligen mer sminkar över.

Det blir tydligt i den långa novellen ”De fyra årstiderna”, där årstider syftar på olika perioder i Margherites liv, från det att hon som ung flicka tagits om hand av en blind musikant, över hennes upptäckt som danserska, till åldrad madame, som man numera ler i smyg åt.

Margherites lyckas i yttre måtto. Men musikanten tar livet av sig för att möjliggöra hennes lycka, och visar sig som beskyddande gengångare då och då längre fram. Hennes make dör, hennes barn dör. Hon åldras och mister något av sitt behag, ehuru fortfarande uppburen: när hon plötsligt blir pestsjuk är hyllningarna från vännerna snart förbytta i tjuvnad och flykt. Genom hela novellen låter Bergman mörkret vila stillsamt i den yttre framgångens omedelbara närhet.

* * *

Hjalmar Bergman var en mästerlig berättare. Det kommer inte minst till sin rätt i novellens koncisa form. Han förmår att genom sitt språk skänka sina berättelser en påtaglig fräschör, och bygger upp dem med träffande poänger: få eller ingen av dem är utan en knorr på slutet. Och människorna som befolkar Bergmans fiktiva världar är verkliga som få.
– – –
Kärlek genom ett fönster och andra berättelser, Hjalmar Bergman. Albert Bonniers förlag 1929. 263 sidor.

lördag 20 april 2019

Bokrecension: Onkel Toms stuga | Harriet Beecher Stowe

Onkel Tom och plantageägaren Simon Legree. Teckning: Karl Aspelin. Bild: Projekt Runeberg.
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly) är skriven av Harriet Beecher Stowe (1811-1896). Verket utkom första gången på engelska som följetong med början år 1851 och som bok 1852.

Jag har läst en upplaga från 1952 i översättning av Nils Holmberg och med illustrationer av Stig Södersten.

* * *

Onkel Toms stuga är en kontroversiell och omdebatterad bok. I dag av andra skäl än när den först kom ut. Då sågs boken, som var den näst mest tryckta boken i USA under 1800-talet efter Bibeln, främst som ett slag mot slaveriet.

I dag ser många annorlunda på den, och upptäcker i romanen, bredvid antislaverietbudskapet de rasistiska föreställningar som fanns också hos Beecher Stowe, som uttrycks i hur hon beskriver slavarnas egenskaper med mera.

* * *

Grundhistorien följer i första hand två gestalter. Dels den mycket fromme Onkel Tom, dels den aktive George Harris med familj. De angriper sina respektive predikament på två mycket olika vis.

Onkel Tom accepterar sitt öde och i kristlig ödmjukhet underkastar han sig att bli såld och vidaresåld, att bli slagen och illa behandlad – så länge han inte behöver agera mot sin kristna övertygelse. George Harris och hans familj tar till flykten när de hotas att säljas; på äventyrliga vägar vinner de sin frihet.

Kring dessa gestalter utspinner sig därutöver en mängd sidohistorier.

* * *

Onkel Toms stuga är tendsroman. Naturligtvis har den udden vänd mot slaveriet, som boken emellanåt skildrar i all sin vidrighet. Men ändå får man intrycket att det viktigaste för slavarna inte nödvändigtvis är att bli fria eller att göra sig fria, utan att bli goda kristna. Det kristna motivet stärks alltmer ju längre in i romanen man kommer, och det egentliga hoppet för slavarna och för slavdrivarna när de är benägna att lyssna, är himlen.

Onkel Tom själv personifierar denna inställning. Han slits från sin familj och säljs när ägaren hamnat i skuld. Han hamnar hos en överklassfamilj i New Orleans, där husbonden är trevlig nog, dottern Eva änglalik och husfrun Marie möjligen en av de värsta människor som skildrats i tryck i sin fanatiska egoism och självömkan.

När både dottern och husbonden dött säljs Tom igen, och hamnar hos en grym plantageägare, där han också omkommer som en konsekvens av att han vägrar att piska en annan slav, och senare vägrar att uppge var två slavar på rymmen gömmer sig. Han offrar sig kristuslikt för sin nästa.

Och här har vi ursprunget till att ”Onkel Tom” blivit ett så laddat begrepp ännu i dagens offentliga samtal: en god människa, som dock finner sig i sakernas tillstånd och inte blir aktivist och motståndsman, utan uttrycker de kristna dygderna genom offervillighet och underkastelse. Han säger:
”Jag ska ge mina händers arbete och all styrka jag har i min kropp, men min själ skänker jag ingen dödlig.”
På en nutida människa gör nog George Harris ett bättre intryck. Han och familjen flyr, han försvarar sig med vapen i hand, och omsider skaffar han sig universitetsutbildning i Frankrike och emigrerar till Afrika. Han får till och med vid ett tillfälle hålla något av ett försvarstal, när han argumenterar för sin rätt att fly:
”Vilka lagar gäller för oss? Vi har inte stiftat eller biträtt någon lag, alla lagar är avsedda att krossa och förtrycka oss! […] Varför kan inte jag vara en människa lika väl som någon annan?”
* * *

Onkel Toms stuga är inget litterärt mästerverk. Dialogerna är styltiga och konstruerade. Personerna är typer och har inga komplexa psykologier. Den lilla Evas änglalika dygderikhet, lillgammalhet och innerliga kristendom står mig som läsare upp i halsen: hon talar så förnumstigt att det i sig är häpnadsväckande.

De onda är onda, de goda är goda – såtillvida att de inte omvänder sig till kristendomen. Någon är trickster.

Åtskilliga av slavägarna vi kommer i kontakt med framställs som relativt hyggliga människor, som på någon nivå förefaller inse att det där med slaveri inte är ett optimalt sakernas tillstånd – men de har slavar ändå. Adressen till slavägare verkar tydlig: ni är nog hyggliga, men ta in lite mer kristendom, så ska ni hantera slavarna bättre eller rentav frige dem. Ja, ni kan nog rentav få slavarna att bli kristna människor.

Slavarna själva framställs ofta som ociviliserade, ofta hedniska. De har likheter med barnen, och är alltså omogna, outvecklade. Berättaren konstaterar:
”… det är lika lite idé att låtsas vara ond på en neger som på ett barn: båda märker instinktivt hur det förhåller sig, hur man än bär sig åt …”
Slavflickan Topsy beskrivs som att hon…
”… hade något animalt och ’hedniskt’ över sig …”
Samma flicka beskrivs i kontrast till den änglalika Eva, som sägs vara dimmigt medveten om det följande:
”Där stod de båda barnen som representanter för två ytterligheter i samhället. Å ena sidan den vackra väluppfostrade flickan med sitt guldgula hår, sina kloka tankfulla ögon, sin ädla panna och sin prinsesslika grace, å andra sidan den illmariga, underdåniga men samtidigt sluga negerungen. Och de var också representanter för var sin ras, den anglosaxiska, frambragt under århundraden av kultur, härskarställning, bildning, fysisk och moralisk överlägsenhet, och den afrikanska, ett resultat av seklers förtryck, underkastelse, okunnighet, arbete och laster.”
Det är också påfallande hur ofta Beecher Stowe påpekar att de slavar hon skriver om är mulatter eller kvartsfärgare. Och ofta synes det vara något som förhöjer deras skönhet, liksom de vita ofta framställs som vackra, men aldrig de som är helt svarta.  Onkel Tom är emellertid svart, utan blod från de vita. Men George Harris kan till och med i lätt förklädnad passera som spanjor.

* * *

Tiden har farit hårt fram med Onkel Toms stuga. Den försvarar emellertid sin plats som viktig läsning. Dels för att den säger något om hur slaveriet sågs från det perspektiv som Beecher Stowe hade som vit medelklass i samtiden, dels för att verkets egen historia är av ofantlig betydelse, särskilt i amerikansk kontext.

Idag läser vi boken annorlunda än vad man en gång läste den. Och det är anakronistiskt av oss att förvänta oss att man i en annan tid hade vår tids uppfattningar. Analysen av boken kan likväl vara mycket givande, och kan kanske rentav säga något om hur vi själva kan ha och uttrycka uppfattningar som är lika tidsbundna som de Beecher Stowe gav uttryck för i Onkel Toms stuga.
– – –
Onkel Toms stuga: eller Livet bland de arma (eng. Uncle Tom’s Cabin; or, Life Among the Lowly),  Harriet Beecher Stowe. Övers. Nils Holmberg. Illustrationer av Stig Södersten. Bonniers Folkbibliotek 1952. 329 sidor.

tisdag 16 april 2019

Bokrecension: Madame Bovary | Gustave Flaubert

Madame Bovary är en roman skriven av Gustave Flaubert (1821-1880). Verket utkom första gången på franska i form av en följetong år 1856 och i bokform året därefter.

Jag har läst boken i svensk översättning av Ernst Lundquist i en upplaga från 1921.

* * *

Madame Bovary räknas ibland som en av de främsta romanerna någonsin. Klart är att den är utsökt komponerad. Flaubert tillhör realisterna, och därmed för han in oss i en värld så verklighetsimiterande att den känns helt påtaglig. Dessutom är gestalterna som förekommer i romanen så trovärdigt skildrade, med komplexa psykologier, att de gott kunde varit människor av kött och ben.

Huvudpersonen Madame Emma Bovary är realistiskt framställd, men själv hör hon romantiken till. Hon gifter sig villigt med småstadsläkaren Charles Bovary, som älskar henne över allt annat. Det dröjer dock inte länge innan hon får det svårt att förena vardagens prosaiska tillvaro med sina skimrande ideal om romantisk kärlek. Här uppstår det komplexa i hennes psykologi. Hon lever i en tillvaro, men drömmer nästan svärmiskt om något radikalt annat.

Hon börjar reta sig på sin make. Hon märker att hon har känslor för den unge skrivaren Léon, men det är aristokraten Rodolphe som hon tar som älskare. Hon älskar honom djupt, men han ser henne mest som en erövring, och när hon blir alltför hängiven drar han sig undan.

Det blir då till Léon som Emma vänder sig och de två inleder en affär, och allteftersom deras förbindelse fortsätter omvärver hon sig med lögner för att dölja vad som hade blivit en skandal om det kom ut: läkarhustrun har en otrohetsaffär.

* * *

Emma är inte en sympatisk människa. Hon manipulerar sin slätstrukne men hängivne make. Hon hyser ofta en avgjord kyla gentemot deras gemensamma lilla dotter. Allt skyms av hennes djupa behov av att nå den romantiska kärleken.

Till hennes livsföring hör vissa tillbehör; hon lever ett liv som är långt dyrare än hushållet har råd med.
”Emma levde helt och hållet upptagen av sina passioner och frågade lika litet efter pengar som en drottning.”
Så inte nog med att hon fastnar i ett nät av lögner, hon blir allt djupare skuldsatt.

Charles hade med all säkerhet varit beredd att förlåta henne allt: så djup är hans hängivna kärlek till sin hustru. Men själv står hon till sist inte ut. Nedtryckt under hotet av utmätning väljer hon att svälja en näve arsenik.

* * *

I Madame Bovary finns dessutom ett rikt galleri av bipersoner, och också de har fått intressanta personligheter. Inte minst apotekaren Homais, en fritänkande deist som dyrkar sin Gud i naturen och gärna opponerar sig mot vidskepelse och kristen religiositet:
"Min Gud är Sokrates’, Franklins, Voltaires och Berangers Gud! Jag erkänner inte en Gud som går och promenerar i sin lustgård med staven i hand och stoppar in sina vänner i magen på valfiskar, dör under jämmerrop och uppstår efter tre dagar, saker som äro absurda i och för sig och för övrigt helt och hållet strida mot alla fysikens lagar, vilket, i förbigående sagt, bevisar, att prästerna alltid ha vegeterat i en skamlig okunnighet som de vilja utbreda över hela världen."
Som motpol till honom har vi ortens präst, abbé Bournisien, som verkar vara en ganska rutinbunden ämbetspräst, fastän han mot romanens slut, i Emmas stora nöd, likväl finns där med ritualer, böner och nit.

En intressant figur är Lheureaux. Kanske kan han stå som symbol för en hänsynslös kapitalist. Det är han som säljer Emma diverse varor, inte sällan på kredit, inte sällan med övertalning och tubbande. Det är hos honom som skulderna till slut växer till väldiga proportioner, allteftersom Emma skriver nya räntebelagda skuldebrev hos honom för att täcka förfallna skulder.

* * *

Emma Bovary lever två liv. Hon lever som läkarhustru i en liten stad. Men i sitt inre vill hon därifrån. Hon känner sig fängslad och strävar efter en romantisk, allomfattande kärlek som kan befria henne från vardagligheten.

Spänningen mellan dessa två poler i hennes liv skildras mästerligt av Flaubert, så att Emma – så som hon är – framstår inför läsaren; man tycker både synd om och irriterar sig på henne. Emma är en människa, långt från en typ eller hjältegestalt. Men hon är en människa.

På samma sätt är hennes make Charles en människa, en människa som finner glädje i att få vara i sin hustrus närhet. Båda har ideal, men idealen är inte desamma. Och därför fungerar inte deras relation harmoniskt, och Emma skjuter iväg åt de håll där hon kan förverkliga sina ideal, vad hennes väsen kräver.

Gustave Flaubert åtalades för Madame Bovary, men frikändes. I dag är det väl inte Emmas affärer som får oss att lyfta på ögonbrynen: vi är vana från andra medier att se dylika kärlekskomplikationer. Det vi fängslas av i Madame Bovary kan vara Flauberts språk, som förmår levandegöra inte bara Emma på ett så påtagligt vis, utan även alla de människor som rör sig omkring henne, i den värld där de existerar.
– – –
Madame Bovary, Gustave Flaubert. Övers. Ernst Lundquist. Albert Bonniers förlag 1921. 327 sidor.

fredag 12 april 2019

Dikt: XIV. Häxan i konung Karls tid | C. J. L. Almqvist

XIV. Häxan i konung Karls tid
Här uppå berget ligga Gummans svarta knotor:
Hon som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren
och ur stickorna darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men ut ur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål. 
Carl Jonas Love Almqvist
ur Törnrosens bok, Songes XIV.

torsdag 11 april 2019

Bokrecension: Den unge Werthers lidanden | Johann Wolfgang von Goethe

Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers) är skriven av Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken utkom på tyska första gången 1774.

Jag har läst verket i Kerstin Söderbloms språkliga bearbetning av den första översättningen till svenska, som gjordes av Erik Wilhelm Westee 1783. Upplagan rymmer också en inledning av Synnöve Clason

* * *

Natten som följde på tisdagen den 22 december 1771, någon gång kring midnatt, skjuter sig Werther i sin kammare. Han skjuter sig i pannan, över högra ögat. Skottet är inte omedelbart dödande. När den unge mannen hittas av sin betjänt vid sextiden på morgonen lever han ännu. Vid middagstid avlider han utan att dessförinnan ha återfått medvetandet. Han begravs under natten.

Det är finalen i historien om den så olyckligt förälskade Werther, som den tjugofyraårige Goethe tecknar i Den unge Werthers lidande. Boken rönte stor uppmärksamhet i sin egen tid, och är fortfarande en litterär klassiker.

Vi får lära känna den unge Werther genom de brev han skrev, och genom den fiktive utgivarens inledande ord och efterskrift. Goethe lyckas genom detta berättartekniska grepp skapa ett starkt verklighetsimiterande verk. Det ger på varje sätt sken av att handla om en verklig händelse: realismen är total.

* * *

Werther är en ung man, oklart hur ung. Han arbetar åtminstone en tid som något slags tjänsteman, med utsikt att komma högt upp i samhällshierarkin.

Men Werther är också en mycket sentimental man. Han har blivit besatt av Lotte, en landshövdings dotter. Hans svärmiska kärlek till henne svämmar över alla bräddar. I breven till vännen Wilhelm blir Werther alltmer egocentriskt låst vid ett och samma tema: kärleken till Lotte. Förut kunde han emellanåt tala om annat. Till sist är finns det inte plats för sådant.

Men Lotte är inte tillgänglig. Hon är förlovad, senare väl gift, med Albert.

Likväl kan Werther inte hålla sig undan. Hur Lotte egentligen ser på relationen med Werther är svårt att säga: vi har ju bara Werthers egna vittnesbörd om henne tillgängliga, och utgivarens kommentarer. Att hon är vänlig mot honom torde dock vara ställt bortom allt tvivel, att hon känner starkt för honom likaså – men om det är någon egentlig romantisk kärlek tillstädes hos henne till honom, nja, det är väl mer osäkert.

Werther mister alltmer sinnet för proportioner. Han gråter och ömkar sig. Ja, breven svämmar över av drypande sentimentalitet. Hans kärlekskänslor blir så stora att allt annat i hans liv synes trängas undan. Den olyckliga kärleken till den otillgängliga kvinnan i hans närhet blir grunden till hans existens. Man anar att vännen Wilhelm oroas av vad Werther skriver.

Inget hjälper. Werther tar sitt liv som ett offer åt Lotte. Han förstår att den triangelrelation som nu finns inte kan bestå: någon måste bort. Han väljer att ta bort sig själv så konsekvent som det bara går. Ett skott i huvudet från en pistol han lånat av Lottes make Albert är medlet.

* * *

Den unge Werthers lidanden blev en portalbok i den litterära rörelse som kom att kallas Sturm und Drang, och som kan beskrivas som en litterär riktning avknoppad från barocken, förebådande romantiken. I den hittar vi sentimentaliteten, gråten, den storslagna men ofta hotande naturen, avståndstagandet från klassicismens kalla ljus, förkärleken för åskådliggörandet av det obehagliga.

Alla dessa ingredienser hittar man i Den unge Werthers lidanden.

Werther älskar att gå omkring och se naturens scenerier, och själva väderleken har en framskjuten plats som litterär effekt i boken. Han läser inledningsvis mycket Homeros – som väl ansågs friare och mindre konstruerad än den romerske Vergilius – och senare Ossians sånger, med sina natur-, döds- och skräckmotiv. Och naturligtvis gråter Werther om och om igen.

* * *

Den unge Werthers lidanden är ingen lång bok. Men den kräver väl i dag ändå ett visst tålamod av sin läsare, som inte är van vid skildringen av ett sådant klibbigt svärmeri. Werther som person är egentligen ganska svåruthärdlig; måste väl varit det i sin monomani åtminstone för vännen Wilhelm.

Och det kan knappast varit så lätt för Lotte heller. Kanhända smickrades hon av att dagligen ha Werther på besök, likväl vetandes att det aldrig kunde bli något mellan dem, ja, förmodligen önskade hon väl det inte heller, även om hon hyste medkänsla för honom. Hon var ihop med Albert och de två verkar ha haft en lycklig relation.

Samtidigt är det kanske inte svårt att som människa känna igen sig i Werthers totala hängivenhet i förälskelsen. Hela hans väsen orienterar sig mot den han älskar, såsom det gör hos en förälskad människa.

Hade Werther kunnat räddas? Det hade krävts något radikalt. Det verkar mot senare delen av boken som att hans vän Wilhelm var beredd att helt enkelt åka och hämta Werther. Om det hade hunnit ske, hade kanske förtrollningen då taget efter ett tag – och Werther hade inte behövt ta sitt liv. Lämnad åt sig själv var han nog hjälplös, fjättrad vid de två möjligheterna att antingen nå sin kärleks mål eller att dö.
– – –
Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers), Johann Wolfgang von Goethe. Övers. Erik Wilhelm Westee. Bearb. Kerstin Söderblom. Inledning av Synnöve Clason. Gidlunds klassiker för ungdom. Gidlunds 1983. ISBN: 91-7021-443-3. 154 sidor.

söndag 7 april 2019

Bokrecension: Robinson Crusoe | Daniel Defoe

Bild: Walter Paget / British Library
Robinson Crusoe är skriven av Daniel Defoe (c. 1660-1731).

Jag har läst boken i upplagan som finns gavs ut i serien Världslitteraturen: De stora Mästerverken, där volymen rymmer både Robinson Crusoe (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe) och uppföljaren Robinson Crusoes vidare äventyr (eng. The Farther Adventures of Robinson Crusoe).

Verken är översatta av Carl Björkman. Båda böckerna utkom ursprungligen på engelska 1719.

* * *

Historien om Robinson Crusoe är välbekant. Berättare och huvudperson är Robinson Crusoe själv, och vi får följa honom från det att han som ung man bryter upp från sitt engelska medelklasshem och åtskilliga decennier framåt i tiden.

Crusoe är uppenbarligen en rastlös själ. Hans fader uppmanar honom att förkovra sig hemmavid och leva ett bekvämt liv. Själv vill han till sjöss, och ger sig på eget bevåg iväg. Efter vissa äventyr hamnar han i Brasilien, där han drar igång en plantage, innan han ger sig iväg för att skaffa slavar i Afrika. Han hinner emellertid inte så långt. Någonstans i närheten av Trinidad förliser skeppet, och som ensam överlevare hamnar han på en öde ö.

Där blir han kvar i nästan trettio år.

* * *

Robinson Crusoe är definitivt inte berättelsen om någon ädel vilde. Tvärtom kan boken läsas som en hyllning till civilisationen. Crusoe tar ön i besittning och tämjer den natur som han oförhappandes hamnat i, inte minst med hjälp av de redskap och det material han lyckas bärga från sitt förlista fartyg. Han bygger och skapar sig ytterligare redskap. Han befäster sina boningar och han odlar.

Han är en enmanskultur i ett öde landskap, och befolkar och kultiverar genom sina insatser miljön han hamnat i.

Med tiden märker emellertid Crusoe att ön inte är helt övergiven. Då och då kommer folk dit i kanoter. Det visar sig genom Crusoes observationer, att det är en kannibalstammar som kommer dit för att mer eller mindre rituellt förtära fiender.

Det får honom att överlägga med sig själv.

Han känner sig svårt hotad av dessa människor. Samtidigt begrundar han huruvida han har moralisk rätt att gripa in i deras kultur, som inte är hans kultur.
"De finna det icke mera brottsligt att döda en fånge tagen i strid än vi att döda en oxe, och de anse det lika naturligt att äta människokött som vi att äta fårstek."
När en av kannibalstammens offer gör sig fri och flyr agerar han dock. Han räddar den flyende och nedgör dem som jagar honom. Den räddade mannen är den bekante Fredag, som därefter underkastar sig Robinson Crusoe och blir hans tjänare.

Det är aldrig tal om att Fredag skall bli något annat än en tjänare; Crusoe ser honom inte som en jämlike nu, och inte heller längre fram. Lika naturligt verkar Fredag själv se sig som underordnad Crusoe.

Steg för steg civiliserar Crusoe Fredag, liksom han tidigare låtit civilisera öns natur. Han får honom att avsäga sig sin egen kannibalism, lär honom engelska och gör honom givetvis till kristen. Ja, och inte frågar han efter vad Fredag egentligen heter: han utplånar rentav symboliskt hans tidigare identitet genom att ge honom ett nytt namn och namnet är den veckodag då han, Robinson Crusoe, räddar honom.

* * *

Religionen är ett annat starkt framträdande drag i Robinson Crusoe. Det är inte utan att man i Crusoes tilltagande religiositet anar den puritanske författaren Defoes egna uppfattningar. Crusoe vittnar om att han först var tämligen likgiltig för religionen, men på ön inser han sitt syndafördärv och sitt beroende av Gud, vars försyn han förlitar sig på.

Försynen återkommer gång på gång som fenomen: alltså Guds dolda omsorg om människorna, när han lägger saker och ting tillrätta för dem. Och det är en protestantisk religiositet det är fråga om: rakt inte hednisk, och inte katolsk.

Robinson Crusoe lever sitt liv där på ön, intill dess att några engelska myterister håller på att landsätta sin kapten och två ytterligare personer på ön. Genom diverse våghalsigheter befrias kaptenen med kumpaner och ett antal besättningsmän återupptar lojaliteten och av pur tacksamhet låter kaptenen Robinson Crusoe ta över befallningsrätten över skeppet. Crusoe kan komma hem igen.

* * *

Crusoe utvecklas under sin vistelse på ön; på så vis faller romanen inom kategorin bildningsroman. Den äventyrlige unge mannen, som redan innan vistelsen på ön fått vara med om det ena och det andra, får pröva sig fram och bli förfaren i allehanda färdigheter. Och så fördjupas hans religiositet högst påtagligt.

Samtidigt finns där drag som samtiden sannolikt var mer blind för än vad vi är i dag.

Det är, som jag brukar påpeka, anakronistiskt att anlägga våra värderingar på en annan tids förhållanden, men vi som läser boken i dag kan knappast undgå att reagera på hur Robinson Crusoe med självklarhet placerar sig själv över Fredag. Å andra sidan underkastar sig den räddade engelske kaptenen också i hög grad – som om det faktum att han räddats till livet av Crusoe och Fredag innebär att han blir skyldig Crusoe sitt liv, att göra med vad han vill.

Vidare kritiseras aldrig explicit slavhandeln. Det var slavhandeln som fick Crusoe att ge sig iväg från sin plantage, och möjligen kan man tolka det som att detta företag är en del i hans självbekända tidigare syndiga leverne, men det utsägs inte. Det kan tänkas att slavinstitutionen som sådan är oproblematisk och därför onämnd som något att invända mot.

Man bör inte glömma när Robinson Crusoe är skriven. Det är en radikalt annan tid som boken tillkommer i, än vår. Saker vi anser är självskrivna är inte självskrivna då. Men trots påtagliga tidsmarkörer är det ändå förvånande hur modern romanen ändå känns.

* * *

Vi känner historien om Robinson Crusoe främst genom den först utgivna boken. Men det finns alltså en fortsättning, utgiven samma år, som inte fick samma genomslag. Den kallades Robinson Crusoes vidare äventyr.

I denna bok får vi veta vad som händer sedan Crusoe kommit hem till England. Hastigt klaras ett äktenskap av: när hustrun dött lämnar han sina barn och reser ut igen; han kan uppenbarligen inte betvinga sin Wanderlust.

Crusoe tar sig tillbaka till ön, och vi får veta vad som hänt där sedan han några år tidigare lämnat platsen. Fast den här gången blir han bara kvar några veckor, innan han drar vidare som ostindisk handelsman. Omsider hamnar han i Kina, varifrån han landvägen tar sig till Archangelsk. Därifrån skeppar han sig till Hamburg, varifrån han till sist reser hem till London efter en tioårs resa.

Del två har en annan karaktär än del ett. Den första boken utspelar sig i stor utsträckning på ön och vad vi får beskrivet för oss är tillvaron där och de utmaningar det innebar för Crusoe att skapa sig ett liv och en civilisation.

Den andra boken är mer av en resebok, där den ena platsen efter den andra besöks, det ena äventyret efter det andra avklaras. Dessutom är den betydligt mer predikande. Om och om igen får läsaren ta del av hur förträfflig kristendomen är. Crusoe är inte särskilt förtjust i katolicismen, men än mer avskyr han allt som har med hedendom att göra. Ja, han genomför en ren terroristaktion när han med ett litet sällskap bränner upp en gudabild i en liten by i Asien.

Uppföljaren blev visst aldrig lika populär som ursprungsboken om Robinson Crusoe. Det förstår jag. Den första delen, trots sin detaljrikedom, är mer sammanhållen och har ett tydligt nav. Uppföljaren känns mer spretig; det ena efter det andra utspelar sig, utan att en sådan kärna finns som i den tidigare boken.

* * *

Robinson Crusoe tillhör de allra mest klassiska litterära verken i Västerlandet. Boken är skriven i verklighetsimiterande, realistisk stil. Tydligen tillräckligt realistisk för att man vid utgivningen – som först skedde i Robinson Crusoes eget namn – emellanåt uppfattade boken som biografisk snarare än skönlitterär.

Boken kan också med fog kallas för en av de första moderna romanerna. Den har en psykologisk trovärdighet, i och med att Robinson Crusoe själv skildras, åtminstone för våra sentida ögon, som en person med gråskalor: han är allt annat än schablon som symboliserar Dygd eller tvärtom Ondska. Ja, jag skulle rentav säga att han inte framstår som särskilt sympatisk i sin uppdrivna självmedvetenhet och imperialistiska grundsyn på omgivningen, inte minst vad beträffar den egna religionens supremati över allt annat.

Men detta som skaver hos Robinson Crusoe, det som får mig som läsare att inte oreserverat tycka om honom, är också något av det som bidrar till att göra gestaltningen realistisk och mångdimensionell.

I år är det trehundra år sedan Robinson Crusoe först kom ut. Den lär fortsätta att komma ut i nya upplagor i kommande tider, och fortsätta att diskuteras av dem som läser den.
– – –
Robinson Crusoe, (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson CrusoeThe Farther Adventures of Robinson Crusoe). Daniel Defoe. Övers. Carl Björkman. Världslitteraturen: De stora Mästerverken. Albert Bonniers förlag 1928. 606 sidor.