Bokmässan 2012

Jag for till Bokmässan i Göteborg i dag. Det var några år sen sist. I år blev det av igen. Och det var några väl spenderade timmar — timmar, eftersom det är allt jag klarar av i trängseln och värmen och myllret av röster och rörelser.

Som vanligt var väl de intressantaste inslagen förlag som Symposion, h:ström, Vertigo och andra. Och lite underhållande var det allt, att Vetenskap och Folkbildning fått sin plats rakt emot Livets Ords förlag...

Några seminarier blev det inte för min del; jag hade fullt upp med att tränga mig fram mellan alla båsen på golvet.

Och så detta med känt folk; det var gott om dem med, kända från bokbranschen — och annat. Således satt Björn Hellberg och signerade böcker, Björn Elzén från Hydra mixtrade med tekniken för att Staffan Heimersson skulle höras, Anders Jacobsson och Sören Olsson talade om Bert på en scen, Steffo Törnqvist var också på mässan, Glenn Hysén såg jag någonstans, ärkebiskop Anders Wejryd stod och pratade med någon på Svenska kyrkans område och Carl-Michael Edenborg från Vertigo passerade jag också.

* * *

Det blev några inköp:

Birgitta Forsman: Gudlös etik: En befrielse ur religionens tvångströja, Fri Tanke.

Gabrielle Wittkop: Barnahandlerskan, Vertigo.

Bo Lindberg: Seneca: Människosläktets lärare, Atlantis, inköpt hos Svenska Humanistiska Förbundet.

Margaret Clunies Ross: Hedniska ekon: Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, Anthropos.

Och från Hallongrottan ett vykort med fotot som föreställer Oscar Wilde och Lord Alfred "Bosie" Douglas.

* * *

Nog hade jag kunnat gå där någon timme mer. Men kroppen var mätt på att trampa omkring, ögonen var mätta på synintryck, och parkeringstiden på upphällningen när jag tog mig därifrån. Jag återvänder dock gärna om något år igen.

Tips: Sista dagarna av bokrean

Gick förbi Akademibokhandeln här i Borås, och lade märke till att det är slutrea. Då kunde jag givetvis inte låta bli att gå in; det var ju ändå femtio procent på reautbudet. Och när jag kom ut igen, hade jag fått med mig följande volymer, som verkar intressanta:

Tom Holland: Tusenårsstriden: Hur kristendomen segrade i Västeuropa (2009)
Stephen King: Strax efter solnedgången (2010)
Johan Norberg: Den eviga matchen om lyckan: Ett idéhistoriskt referat (2009)
Thomas Pink: Kort om fri vilja (2004)

Så, har du nära till en boklåda, så kan det kanske löna sig att titta in.

Litterär hållbarhetstid

Den som till äventyrs följer bloggen, kanske har observerat, att jag inte tar särskilt stor hänsyn till när böcker givits ut. Det är medvetet. Jag tror nämligen inte, att intressant litteratur med nödvändighet definieras som sådan genom att den givits ut i år, eller ens det här decenniet.

Jag tänker så här: om en bok som gavs ut 1925 eller 1955 innehåller material som är värt att ta till sig och som ger mig som läsare något, så har den litteraturen rätt till samma utrymme i min läsning som nyare dito. Dessutom, även litteratur som på något sätt blivit förlegad — till exempel facklitteratur som inte längre presenterar något i enlighet med aktuellt forskningsläge — kan äga sin tunga relevans, som ett historiskt vittnesbörd om hur man såg på saker och ting när just den litteraturen var dagsfärsk.

Internetiseringen av samhället har också gjort det förfärligt mycket enklare att komma åt äldre litteratur. Via sidor som Antikvariat.net, Bokbörsen och Tradera tillgängliggörs ofantliga mängder böcker, som tidigare säkerligen kunde vara hart när omöjlig att få tag på — om man inte bara vill låna den på ett välförsett bibliotek, utan faktiskt äga den.

Visst, fortfarande gör jag mängder av fynd av intressanta böcker som jag inte visste fanns på fysiska antikvariat och diverse utförsäljningsställen, som t.ex. Röda korset. Men många gånger är det också litteraturlistor i böcker som riktar mitt intresse mot någon viss volym. Och är inte volymen oerhört ovanlig, så går den i regel enklast att få tag i via någon av dessa kanaler.

Så jag tror inte — om nu någon gör det — på tanken att litteratur äger aktualitet främst när den är ny. För mig äger texter betydelse så länge de faktiskt säger någonting som är intressant för mig att ta del av, vare sig det handlar om skönlitterära mästerverk som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, eller, som den facklitterära bok jag nu läser — Alf Åbergs bok Karolinerna och Österlandet från 1967.

För mig är det ovidkommande om en bok är välläst, sönderläst eller om ryggen aldrig knäckts och sidorna är bländande vita. Tvärtom, jag kan ofta tycka att det är charmigare att läsa en bok som är lite medfaren: gulnade blad, åldrad typografi och ett språk som frusit fast i den tid då det skrevs.

Så — litteratur har en hållbarhetstid på exakt så lång tid som den av någon anledning fortfarande är intressant att ta del av.

Bokrecension: Otrons artiklar | Vilhelm Moberg

Otrons artiklar är en samling texter av Vilhelm Moberg, utgiven 1973 — samma år som Moberg valde att gå i sjön.

Jag skrev i något sammanhang att Mobergs texter doftar karl och torparjord. Det gör de. Vad jag menar med det, är att det finns något mystiskt ursprungligt i hans sätt att skriva; det är inte en uppstyltad, akademisk prosa, utan en den prosa som en synnerligen begåvad soldatson frambringar. Det är rakt på sak. Det är fritt från krusiduller. Det är fritt från skitsnack. Och det tycker jag mycket om, även om jag inte alltid håller med Moberg i sak.

I Otrons artiklar far Moberg ut mot en mängd fenomen i sin tid. Han irriteras över att inte historikerna tar emigrationen till USA på allvar, han kritiserar svenska statens kryperi inför kungliga överheten (inte minst Palmes kryperi), han far ut mot miljöförstöringen på en landsbygd han har svårt att känna igen, han framställer Richard Nixon som en blodtörstig krigsherre och så vidare.

Fastän mycket av det som behandlas i Otrons artiklar numera, nästan fyrtio år senare, känns och är passé, så är det en fröjd att ta del av Mobergs stil och upprördhet. Och jag förstår att Moberg var en kulturpersonlighet man nog gjorde bäst i att försöka vara på samma sida som.

* * *

Några detaljer ur artiklarna:

Kungakryperiet är Moberg föraktligt. Han försöker framställa hjältekonungarna av hävd, Gustaf II Adolf och Karl XII som folkförstörare. Han lägger fram belägg för att Gustaf II Adolf nog inte hade försvaret av den protestantiska rena läran som främsta motiv i sitt deltagande i trettioåriga kriget. Karl XII för försvarskrig i främmande land — och sätts därmed i paritet med Richard Nixons krig i Vietnam.

Gustaf III förklarade Ryssland krig, varigenom 50 000 svenskar dog i strid eller umbäranden. Och när han lyckades utverka fred med ryssarna, blev han hyllad som fredens återställare och fick en staty; en ironi som för Moberg verkar synas fullkomligt outhärdlig, "som om man hyllade en mordbrännare för att han släckt den eldsvåda, som han själv hade anlagt."

Dagens monarki står inte heller högt i gunst. Han kallar den en "moralisk förorening", och skriver dessutom:

"Vårt 430-åriga ärftliga kungadöme, enligt vilken även en idiot äger rätt att bestiga tronen, har ju ingenting med vett och förnuft att göra."

Moberg framhåller, att de kungliga bör känna sig förnedrade, av den uppmärksamhet de får i media. Samtidigt ser Moberg hur gamla revolutionärer och ledare för folket tacksamt sitter till bords med de kungliga, efter att de nått ställning. Socialdemokraterna har republikkravet på sitt program, men har aldrig försökt förverkliga det: "Man bekänner sig till en princip, men fasar inför tanken att den kunde bli verklighet."

* * *

Vad gäller det akademiska livet, hålls det inte särskilt högt i lov och ära av Moberg.

"Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen."

Det kan synas vara en väl hårt omdöme. Men Moberg levde som han lärde. Efter att två gånger ha föreslagits som hedersdoktor vid Lund respektive Göteborgs universitet, men blivit stoppad av interna universitetsbråk, blev han föreslagen hedersdoktorat i Uppsala. Men det betackade sig Moberg för med besked.

Dock framhåller Moberg, att han läst kopiöst mycket under sin levnad. Och dessutom höll han sig med fem dagstidningar. Det är inte bildningen han verkar ha något emot; dock dess tjänstemän, så länge de inte gör samma prioriteringar som han själv finner rimliga.

* * *

Det kyrkliga stod inte heller särdeles högt i aktning hos Moberg, förefaller det. Även om ingen av otrons artiklar märkligt nog direkt handlar om kyrkan. Men i samband med talet om emigrationen, slår Moberg fast, att

"[v]id mitten av 1800-talet var religionsförföljelserna i Sverige så allvarliga, att starka protester emot dem framfördes från Förenta Staterna och flera länder i Europa. De kan jämföras med de protester från demokratiska länder som i dag sänds till regimen i Sydafrika."

Återigen — Moberg spär inte på orden. Protestantismens grundare, Luther, som annars fått något av en renässans i våra dagar, varvid han tappat något av sin något oförtjänta träbocksrykte, ja, denne Luther får sig också en skopa, eftersom han vid det stora bondeupproret i sin tid ställde sig på maktens sida, och fördömde de förtvivlade böndernas kamp för bättre villkor.

* * *

Mobergs Otrons artiklar är i mycket en produkt av sin tid. En hel del goda citat och argument går dock att hämta ur boken ännu, och använda i den samtida debatten. Men framförallt är texterna ett vittnesbörd om sin begåvade författare; en kulturpersonlighet med en resning som vi väl ändå dessvärre saknar nu. Mobergs penna var vass, men jag beskriver den hellre som en slägga än som en kniv. Han var en man som tog kraftigt avstånd för bördsstolthet och konservatism, men ändå inte drar sig för att kritisera dem i sin samtid som framhåller sin enkla bakgrund liksom en egen form av adelskap, eller för all del det socialdemokratiska partiet och dess ledare Olof Palme.

Vilhelm Moberg var den fria skriftställaren. Och nog har vi sentida läsare mycket att lära av honom. Inte minst vad gäller hans sätt att svinga sin penna.
– – –
Otrons artiklar, Vilhelm Moberg, Författarförlaget 1973. ISBN: 91-7054-099-3. 155 sidor.

På Textival

Duvan på bilden har inget samband med texten nedan.
Den var emellertid på Järntorget vid samma tidpunkt som jag.

Jag tog mig till Textival i Göteborg – en bokmässa för »texterna utan mataffärsdistribution«, som det träffande står på en tygkasse jag köpte. Det var intressant. Inte för att jag gick på något av seminarierna eller någon happening: jag gjorde en blixtvisit. Men det var roligt att se alla förlag, som inte nödvändigtvis syns lika stort och brett och massmarknadsmässigt som Bon****s.

* * *

Redan utanför ingången till Lagerhuset, där Textivalen i synnerhet hålls, träffade jag på den högst sympatiske fabucjonas från Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier. Kul att träffa en fellow bokbloggare i verkligheten.

* * *

Och inne i Lagerhuset stod en massa bord, och på borden låg en massa böcker och tidningar och häften och informationsfoldrar. Det slutade med att jag kom hem med sju böcker:

Fredrika Spindler: Nietzsche: kropp, konst kunskap, från Glänta produktion.
Frank Heller: Den tusen och andra natten: En arabesk, från Alhambra.
Amin Maalouf: Korstågen enligt araberna, också den från Alhambra.
Friedrich Schlegel, m.fl.: Romantiska fragment från Vertigo.
Dennis Cooper: Närmare, också från Vertigo.
Arne Nilsson: "Såna" på amerikabåtarna från numera nedlagda Normal förlag, men jag köpte den från 'vul.go: bokkafé.
Dessutom fick jag en blank bok av B4 Press och ett ex av Göteborgs Fria Tidning.

Och så köpte jag alltså en tygpåse.

* * *

Vid en upprepning av Textival 2012, hoppas jag på en än större uppslutning av förlag, som står utanför giganternas upptagningsområde.

* * *

Och så var det hemskt fint väder. Sittandes där utanför ingången på en soffa i sten, cigarett mellan fingrarna och nyköpta, nischade böcker vid sin sida – så mår man rätt bra.

Ja, så var det ju det här med bokrean

Jag besökte en bokhandel. Det är ju bokrea. Som vanligt verkar det hela mest vara till för dem som föredrar kokböcker i alla möjliga utföranden, fjolårets deckare i gottköpupplagor – specialupptryckta just för bokrean, och de obligatoriska böckerna om Bob Dylan, John Lennon, och så vidare.

Men jag köpte i alla fall två böcker:

Ord med historia av Gösta Bergman – den klassiska uppslagsboken med miniessäer om drygt 2500 ords etymologiska ursprung.

Universums historia av Trinh Xuan Thuan, som synbarligen har skrivit en översikt om världsalltets historia på 160 sidor. Nog så intressant för en humanist som jag själv.

Men, om några veckor hittar jag kanske några bortglömda, fantastiskt prisnedsatta volymer på Ica också, som jag måhända köper. —

Akademibokhandeln byter fot. Äntligen!

Även om jag köper 9 av 10 böcker via nätet eller antikvariat eller ställen som Röda korset, gläder det ändå ordentligt att läsa nyheten hos Svensk Bokhandel: Akademibokhandeln byter strategi.

Den inslagna vägen om att satsa på bestsellers framför ett bredare sortiment gör man nu helt om på: ett bredare facklitterärt utbud ska man erbjuda, skriver Svensk Bokhandel, och genom kommunikation med omvärlden ska man i större utsträckning betona läsningens betydelse – vad nu det kan tänkas betyda rent konkret. Nya mottot: »Vi kan böcker bäst av alla«.

* * *

Tips från Eva Swedenmarks Värld, via Författarcoachens blogg.