Betraktelse 17: Om zombies

Zombien har blivit en tydlig populärkulturell ikon. Från att ha varit ett obskyrt fenomen i västindisk religiositet, seglade den odöda människan upp som fixstjärna i filmer och böcker under andra hälften av 1900-talet, kanske tydligast genom George A. Romeros kultfilm Night of the Living Dead (1968).

De stora dragen i zombieberättelserna av i dag är nog bekanta: någon form av smitta eller ett vetenskapligt experiment som går snett får människor att dö, men kroppen fortsätter att leva som hungrigt, vandrande lik. Zombien smittar i regel andra med sin åkomma genom bett, och snart är en epidemi ett faktum, där världen som vi känner den går under och gatorna fylls av ruttnande odöda kroppar, som endast kan slås ned genom att hjärnan förstörs.

Jag är en av dem som djupt fascineras av genren, med dess fasta ramar och återkommande schabloner. Inom det universum som en zombieapokalyps skapar ges trots mänsklighetens undergång uttryck för det djupt mänskliga. Den överlevande människan fråntas det moderna livets bekvämligheter och tvingas tillbaka till ett naturstadium, där överlevnad blir den främsta prioriteten, och kampen för tillvaron blir något vardagligt. Det är ur detta perspektiv som zombieberättelserna yttrar sin variation, medan de odöda i regel är en konstant.

Avklädd civilisationens ytliga attribut i form av mobiltelefoner, datorer, nyhetsförmedling, dagstidningar, tevesåpor återgår den överlevande människan till en relationsbaserad realitet, där förhållandet till andra människor sätts på sin spets, och där rovdjuret och tamdjuret i henne slåss om företräde. Det gäller att anpassa sig till den nya världen, eller att gå under. Att glömma gamla hämningar, och se till att hålla sig upprätt genom dagen. Att veta vilka man kan lita på, och vilka man bör sky.

Så blir gestalterna, de kämpande, mänskliga gestalterna i zombiefantastiken ett slags erfarenhetsförmedlare via ombud; deras erfarenheter av en fallen värld blir mina erfarenheter genom att jag upplever det de upplever, i litteraturen eller i andra media.

Visst är allt det här eskapism. Men vad gör det? Kanske är det en dröm om Roussaus ädle vilde, om naturliv och ett mer äkta liv som ligger bakom. Men åter: vad gör det? Jag kan inte tänka mig annat än att det är något sunt i att möta världen på dess råaste villkor, om än genom fantasins förmedling – med den trygghet det innebär, att när boken är lagd åt sidan eller när teveseriens eftertexter rullar ha friheten att gå till kylskåpet och ta fram en bakelse eller att göra i ordning en skål med flingor.

Hursomhelst är zombiemyten bildad och cementerad i vår kultur, vare sig man äcklas av den eller, som jag, fascineras av den.

Bokrecension: Bländverk | Jonny Berg (red.)

Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie är en novellsamling med tema fantastik och zombies, som givits ut och sammanställts av Jonny Berg, upphovsman till och hjärtat i de odödas litterära hem på webben, Swedish Zombie. Novellerna är skrivna av tretton olika författare.

* * *

Guldkorn. Det är vad den här antologin innehåller. Det är klassisk zombiefiktion, det är fantastik från en främmande värld, det är rysligheter och obehagliga trivsamheter.

Så vi möter kvinnan som kommer hem till sin man — som lik. Och kvinnan som äter upp sin man — som zombie. Vi har mannen som slutar andas och fortsätter leva ändå. Vi har sagan om den onda gasballongen och vi har underjordiska mördarvarelser. Och en köttätande pensionär på ett äldreboende. Och mycket, mycket mer blodigt, knepigt och märkligt.

* * *

Några av novellerna i samlingen fastnar jag särskilt för. En av dem är Oskar Källners zombienovell "Byssan lull", som byggs upp på ett dramaturgiskt skickligt vis, med en tydlig och i genren klassisk handling; jag känner igen mig och är likväl nyfiken på händelseutvecklingen. Det är helt enkelt god och spännande underhållning som serveras läsaren, där överlevare försöker fortsätta överleva i en värld som tagits över av zombies.

Titelnovellen "Bländverk" är riktigt spännande och författaren Stewe Sundin målar stegvis upp en tillvaro där vi förstår att något är fel, mitt i ett vanligt villakvarter: — för ska det verkligen vara så obegripligt mycket mask i rabatterna? Ska det verkligen... — Något är riktigt fel. Sundin bjuder också på en av de allra mest obehagliga dödsvisioner jag mött, i novellens två sista stycken, som nog kommer att hemsöka mina tankar emellanåt.

Men allra mest känner jag för en novell som lagts under bonusavsnittet, och det är Malin Rydéns "Flygrakan". Också den är en mycket klassisk zombieberättelse till upplägget, med ensliga vägar, militära hemligheter och ruttnande, köttätande odöda. Den fångar mitt intresse och håller kvar det till sista meningen. Den ödsliga miljön, de realistiska skildringarna av den framrullande katastrofen, mörkret... Allt ger en god zombiestämning. Så där att man nästan hör regnet slå mot asfalten på vägen som klyver skogen.

* * *

Ja. Det glittrar som guld i Bländverk. — Jag har dock svårare för moment där novellistiken blir ansträngt samhällskritisk, till exempel i den ångestframkallande novellen om mannen som tappar sina lägenhetsnycklar och plötsligt hamnar utanför samhället och interneras som papperslös. Eller i novellen där arbetslösheten når sin slutgiltiga lösning i något som kallas Fas 5. Kanhända är jag överkänslig för vissa typer av politiska budskap i skönlitteraturen, men jag känner mig likväl aningens skriven på näsan. Kanhända passar de texterna andra läsare än mig bättre.

* * *

För egen del uppskattar jag mest skräcklitteratur som i mångt och mycket har en helt naturlig värld, men där någonting helt annorlunda lagts till. Till exempel att de döda vandrar omkring på jorden. Eller att det växer något synnerligen obehagligt i källaren. Alltså skildringar som tydligt följer sin egen inre logik enligt de parametrar författaren tidigt indirekt sätter upp för berättelsen. Renodlad fantasy har jag aldrig fastnat för: jag vill ha världen här, men i skruvad version. Och sådana skildringar finns det alltså gott om i Bländverk.

* * *

Bländverk har getts ut som e-bok och som app och är kostnadsfri. Den är således en finfin present från Swedish Zombie till läsarna, för vilken åtminstone den här läsaren bugar sig till stoftet varifrån han kom i tacksamhet, med en ödmjuk förhoppning om att denna antologis utgivning kommer att följas av flera.
– – –
Bländverk: En skräckantologi från Swedish Zombie, Jonny Berg (red.). Smashwords 2013. ISBN: 978-91-637-3310-9. Bländverk kan laddas ner från Smashwords.

Bokrecension: The Reapers are the Angels | Alden Bell

The Reapers are the Angels är en zombieroman skriven av Alden Bell, pseudonym för Joshua Gaylord. Denna recension hittar man även hos Swedish Zombie.

* * *

Uttrycket som utgör bokens titel kommer från Matteusevangeliet.

Slår man upp det trettonde kapitelet, hittar man där liknelsen om ogräset — hur ogräset, ondskan, som såtts bland den goda säden, de rättfärdiga människorna, kommer från djävulen. Men skördetiden kommer! Gud skall sända sina änglar och rädda dem som hör honom till, vid tidens slut: "...och skördefolket är änglarna."

I sammanhanget fungerar termen givetvis bäst på engelska, med "reapers" biklang av ett annat uttryck — The Grim Reaper: Liemannen. När boken nu snart kommer ut på svenska, ska det bli spännande att se hur man formulerar titeln.

* * *

Vi befinner oss i en snar framtid. Det har gått tjugofem år sedan apokalypsen slog till över åtminstone Amerika, och gjorde människorna till flyktingar i sin egen värld. Men mänskligheten har i sin kamp nu nått dithän, att Churchills ord månne något apart kan appliceras på situationen:

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

För på den amerikanska kontinenten har små, små säkra enklaver börjat växa fram. De zombies som finns — och de är oändligt många — är inte ett så totalt överhängande hot, att inte modiga människor vågar sig ut på upptäcktsfärder och resor. Faran är långt ifrån överstånden. Men man anar, om än bara anar, att civilisationen är på väg att börja, bara börja, resa sig igen.

* * *

Trots detta lockande scenario, fångar inte The Reaper are the Angels mig omedelbart. Kanske har jag inledningsvis problem med huvudpersonen: en flicka i femtonårsåldern, som ensam och med en krigares själ försöker överleva i den postapokalyptiska världen.

Flickan, Temple, är en osannlik hjältegestalt i en bok som denna. Hon är ingen survivalist, ingen förlupen marinkårssoldat eller fyndig prylgubbe. Hon är en flicka som slipats stenhård av omständigheterna, och mist något av sig själv i förloppet.

Temple bär på tungt samvete för att hon blivit den person som hon tvingats att bli. Hon är en rastlös själ, som med sin gurkhakniv reser omkring i USA. Hon dödar de odöda där det behövs, men är farlig också för de levande, när hon blir hotad.

Tidigt i berättelsen hamnar hon på kant med en mer arketypisk zombieöverlevare. Denne inleder en hedersam katt och råtta-lek med Temple från stat till stat, samtidigt som den rastlösa flickan faktiskt fått ett mål, en uppgift, som hon känner sig manad att nå, att utföra.

Men, så händer det märkliga, att den unga flickan växer i mina ögon. Hennes bryderier ger henne djup, och hennes nära övermänskliga förmåga att på ett ändå trovärdigt sätt klara sig ur knipor är beundransvärd. Mina fördomar av vad femtonåriga flickor är kapabala att göra i en värld full av vidriga zombies krossas; ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer sympati känner jag för henne, och ju mer vill jag som läsare henne väl.

* * *

Ett sympatiskt drag som också är värt att nämna, är att människorna i berättelsen visserligen i mångt och mycket blivit råare i den nya världen, men de förblir ändå kännande människor; inte nödvändigtvis odjur. I marginalerna till berättelsen glimmar ibland filantropi till. Den upplevs som djupt mänsklig.

* * *

Bell skriver i dialogerna en talspråksmässig prosa, som fungerar mycket väl. Flickans tillknäppthet och människoskygghet kommer till lysande uttryck genom Bells sätt att hantera språket — hennes språk. De samtal som förs känns realistiska. När det gäller det större perspektivet i själva scenariot, förvånas jag ibland över hur många moderna bekvämligheter som klarat sig genom zombieankomsten: rinnande vatten på sina ställen, elektricitet verkar inte alldeles ovanligt, och därmed inte heller belysning. Själv föreställer jag mig en värld där människorna inte förmått underhålla kärnkraftverk och annat under ett kvartssekel som tämligen mörk, att förfallet skulle gå snabbare. Men jag köper Bells version.

The Reapers are the Angels är alltså en god zombieroman att sätta tänderna i. Den drar in läsaren i berättelsen och vädjar inte bara till läsarens längtan efter blod och zombieslakt, utan också till sann sympati med en plågad huvudperson, så ensam i en värld av odöda.
— — —
The Reapers are the Angels, Alden Bell, Tor 2011. ISBN: 978-0-330-51896-3. 293 sidor.

Bokrecension: Pariah | Bob Fingerman

Pariah är en zombieroman författad av Bob Fingerman (f. 1964), och mig tillsänd av goda makter på Swedish Zombie, där denna recension också är publicerad.

Det är nåt med just zombiegenren som är oavlåtligt fängslande. För mig är det – nog – främst det faktum, att världen genom zombieutbrottet sätts i undantagsläge, de normala strukturerna faller ihop och människorna står kvar, nakna och utlämnade åt sig själva, att på nytt bygga upp en civilisation, och att bekämpa hotet liksom på vildens nivå: med våld, med list, med gemensamma krafter. — It's back to nature.

I Bob Fingermans postapokalyptiska värld befinner vi oss i ett lägenhetshus i New York, på 1620 York Avenue. Där har ett dussintal personer barrikaderat sig, och utanför på gatorna tumlar de odöda omkring, till synes med det enda syftet i sin existens att äta levande människokött.

Genom att berättaren ständigt håller sig på samma kunskapsnivå som de vilka han berättar om, hålls vi i dunklet om vad som egentligen orsakade zombieutbrottet, hur många de är, och faktiskt — om i princip allt som sker utanför de människors horisont som berättelsen handlar om. Det är mycket effektivt. Vi behöver då som läsare inte få oss förklarat några detaljer kring zombieutbrottet: vi ställs inför faktum. Vi får inte veta hur det ser ut i Paris, London eller Stockholm: vi är grundade i vad som kan skönjas från ett enda hus i New York. Mer än så behövs inte.

* * *

Men i Fingermans Pariah är zombiemassorna ändå mest en fond. Pariah är inte berättelsen om Den Stora Kampen Mot Zombies. Den är berättelsen om det dussintal människor som råkat hamna i samma hus, och deras relationer med varandra, och deras demoner. Den direkta interaktionen med de odöda är egentligen minimal, fastän de odöda är själva förutsättningen till att människorna fösts samman.

Så Pariah är inte, för att tala i filmtermer, främst en thriller. Det är ett mörkt drama. Ångestdrama. För Fingerman lyckas med bedriften att blåsa liv i sina ännu levande karaktärer, och ge dem psykologiskt trovärdiga personligheter.

Så har vi den omåttligt obehaglige machosportfånen Eddie, med klara psykopatiska drag. Vi har konstnären Alan, med sin faiblesse för kvinnliga former. Vi har Eddies rumskamrat Dave, som vid apokalypsen nu mer än gärna låter sin latenta homosexualitet blomma ut. Vi har ensamvargen Dabney, som helst håller till på taket. Och flera.

Pariah är berättelsen om dessa människor, under omkring ett halvår. Och om en människa till, som blir själva navet i berättelsen: den tonårsflicka som en dag kommer vandrande rakt igenom zombiehorden, utan att bli angripen.

* * *

Språket är rått och rakt på sak. Just som det ska vara. Men själva berättelsen tillåts ta sin tid: berättandet är, utan att släppa spänningen, långsamt och liksom småputtrande. Vardagsledan beskrivs lika effektfullt som våldsamheter och konfrontationer. Prosan är tillgänglig och opretentiös, och blir därigenom så mycket kraftfullare.

Fingerman faller inte heller för frestelsen att överlasta berättelsen med bakgrund; några få stycken behandlar de barrikaderades tidigare liv; men vanligen bara hur det tedde sig någon vecka tidigare, innan utbrottet blev totalt, eller så får vi veta mer om personerna genom deras egna berättelser i dialoger och reflexioner.

* * *

Jag har läst en och annan zombiebok som i princip uteslutande handlar om kampen mot de odöda. Jag blev därför förvånad — på ett bra sätt — över Pariah, som inte så mycket handlar om kampen mot de odöda, som de levandes kamp mot varandra. Det är en kamp som blir så mycket mer dynamisk, eftersom Fingerman lyckats göra sina karaktärer tredimensionella och realistiska: de är inga hjältar, bara vanliga människor i en begränsad miljö med tusentals odöda människoätare utanför fönstren.
— — —
Pariah, Bob Fingerman, Tor Fiction 2010. ISBN: 978-0-7653-6520-0. 370 sidor.

Tips: Swedish Zombie

En läsvärd blogg för oss som gillar zombielitteratur: Swedish Zombie. Titta gärna förbi!

Fragment: Zombiemotivet

Zombiemotivet släpper inte taget om mig. — Världen övergiven, regerad av odöda. De levande håller sig undan, försöker fortsätta att vara levande. – Systemet har störtat samman, och livets grundförutsättningar har åter makten, där lagen om den mest anpassade överlever betyder att den mest livsdugliga överlever.

Så hur ska jag tillfredsställa denna fascination? Naturligtvis genom att skriva mer zombietexter, och genom att läsa mer zombietexter.

Bokrecension: Plague of the Dead

Plague of the Dead: The Morningstar Strain är en zombiebok skriven av framlidne Z. A. Recht (d. 2009). Han blev bara 26 år gammal. Boken gavs ut första gången 2006, och Recht blev därmed yrkesförfattare vid 24 års ålder.

När man läst igenom Plague of the Dead är det uppenbart att detta är del ett i en serie. Del två heter Thunder and Ashes, och kostar nu drygt 74 dollar på amazon.com. Jag förmodar att detta beror på att författaren nyss avlidit. Recht skrev på en tredje del, Survivors, när han gick bort, och enligt information från förlaget kommer de ej färdigställda manuskripten att sammanfogas och redigeras av ytterligare en författare, som dessutom ska fylla de luckor som finns, för att därefter ges ut.

Plague of the Dead är en ovanligt realistisk skildring av zombieapokalypsen. Det som gör folk till zombies slås redan tidigt fast är ett virus, och inget mystiskt övernaturligt fenomen. Blir man infekterad medan man lever, exempelvis genom att få i sig blod från en annan infekterad person, dör man inte och återuppstår som en zombie: men man förändras till ett rovdjur, som bara lever för att smitta ner andra: man har sin rörlighet och sin snabbhet kvar, vilket gör dessa zombies ovanligt farliga. Emellertid – skjuter man sådan levande zombie, så återuppstår den som en klassisk, död zombie. Dessa levande döda andas dock, långsamt, och har en, långsam, puls. Och de kan på traditionellt sätt endast dödas genom massivt våld mot huvudet.

Virussmittan kallas »The Morningstar Strain« och uppstår någonstans i Afrika. Man försöker först helt enkelt kapsla in Afrika, rädda så många överlevande som möjligt, och undvika att några infekterade, men ännu inte insjuknade, kommer över gränserna – och naturligtvis inte heller de som insjuknat och blivit zombies. Nå, det blir givetvis ohållbart att hålla en så överväldigande stor landmassa i karantän, och smittan sprids över världen.

Ett antal personer står i centrum för berättelsen, och deras liv vävs effektivt samman med varandra. Några av de mest centrala gestalterna är general Sherman, som leder sina militära styrkor. Vi har Rebecca, som arbetar för Röda korset. Vi har soldaten Brewster, oborstad och vulgär. Vi har forskaren Anna Demilio. Vi har journalisten och nyhetsankaret Julie. – Och många fler. Man får i Rechts berättelse en rätt bra bild av hur de fungerar som personer: realistiskt och befriande fritt från onaturligt övermänskliga hjältar.

Plague of the Deads största styrka ligger i att den på ett sätt som uppfattas som realistiskt skildrar de odöda: de framstår inte som monster, utan helt enkelt som smittade människor. Våldsamma, ja. Men fortfarande inte monster. Tempot i berättelsen är rappt. Utfyllnad existerar inte. – Och ja, jag vill läsa del två med tiden.
– – –
Plague of the Dead: The Morningstar Strain, Z. A. Recht, Pocket Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7673-3.

Något om zombielitteraturen

Zombieromaner är en passion hos mig. Jag gillar dem. Jag gillar det radikalt annorlunda i dem. En passage i Z. A. Rechts Plague of the Dead: The Morningstar Plague uttrycker på ett bra sätt lockelsen i apokalypsen.

Mbutu Ngasy från Mombasa är flykting på ett amerikanskt krigsfartyg, räddad från den infekterade afrikanska kontinenten. Om honom skriver Recht nedan.

»People are dying, he thought as he pressed himself against a bulkhead to allow a pair of sailors to pass. People are dying and I'm enjoying myself. Or, maybe I'm NOT as crazy as that.

He figured that maybe the dull routine in Mombasa of waking up, going to work, and going to sleep at the end of the day had worn him thin. Maybe a tragedy like the one that had struck Africa was exactly what his life needed – a jump start.« (sid. 113)

Jag tror det ligger nåt i det förhållningssättet även för läsaren. Zombiefantasten får en glimt av en alternativ tillvaro, där vardagen slängts överbord, och vars ställe nu kommer kamp, och strävan efter överlevnad, och den trivsamma konsekvensen av eländet, att människorna sluter upp i strid mot den gemensamma fienden: den odöde.

Bokrecension: Beyond Exile

Day by Day Armageddon: Beyond Exile är uppföljaren till Day by Day Armageddon, båda skrivna av J. L. Bourne.

Beyond Exile fortsätter där föregångaren hastigt slutade. Berättarjaget, en marinsoldat i en värld full av zombies, är kvar i den stora bunkern med ett antal andra överlevare. Men snart börjar de få kontakt med vad som verkar vara kvar av den ordinarie armén, och bunkern blir en allt viktigare bas. Men ett rutinuppdrag i helikopter går åt helsicke. De kraschar, och berättarjaget är strandsatt, långt från basen. Nu börjar hans resa tillbaka.

Dagboksformatet är kvar, och vi för följa utvecklingen genom berättarens anteckningar allteftersom han genomlever dem. Det ger fortfarande en känsla av närhet, och med den första boken som bakgrund fördjupas karaktärerna något, och huvudpersonen har till och med en romans med en annan överlevare; men romansen är en bisak: kampen mot zombies och kampen för överlevnad är det centrala.

J. L. Bourne är själv soldat. Det kan säkert förklara förkärleken för att lista vapenmodeller och militära förkortningar; även detta skänker autenticitet åt berättelsen, även om jag knappast vet exakt vad han pratar om emellanåt.

Känslan av att jag i själva verket sett en hyfsad amerikansk miniserie dröjer sig kvar efter läsningen. Men upplägget är sådant, att Bourne nog skulle kunna skriva uppföljare efter uppföljare, och också Beyond Exile slutar på en ton som ger alla möjligheter åt en fortsättning. Jag reagerar på den starka fokuseringen på Amerika, och undrar förbryllad vad som hänt med resten av världen: sådana reflektioner saknas i stor utsträckning hos huvudpersonen. Kanhända är han för upptagen med att massakrera zombies... Men zombiesarna är inte särskilt skrämmande. Kanske är jag härdad, men boken är främst en spänningsroman, snarare än en rysarroman. Men den skänker underhållning åt läsaren, åtminstone om läsaren är zombiefantast.

Om Bourne skriver en fortsättning är det nog sannolikt att jag läser den också.
– – –
Day by Day Armageddon: Beyond Exile, J. L. Bourne, Gallery Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7752-5.

Bokrecension: Day by Day Armageddon

Day by Day Armageddon är en zombieroman skriven av J. L. Bourke.

Jag får känslan av att jag ser en välgjord amerikansk miniserie när jag läser Day by Day Armageddon. Spänningen hålls hela tiden i gång, och det är, som jag tidigare skrivit om, något djupt lockande i läsandet av civilisationens sammanbrott och de få överlevandes kamp för att fortsätta hålla sig vid liv.

Huvudperson i boken är berättarjaget, och formen för texten är dennes dagboksanteckningar. Vi får följa honom från det att han uppmärksammas på en mystisk sjukdoms utbrott i Kina, till dess att sjukan visar sig vara – naturligtvis – zombiesjukan! De döda börjar leva igen, och de som infekterats genom bett dör snart och återuppstår sedan som levande döda. Och det går fort. Sjukdomen sprids och snart befinner sig berättaren i sitt förstärkta hus med zombies springandes vandrandes förbi utanför på gatan.

Zombiesarna är som de ska vara: långsamma, ruttnande och omänskliga. Möjligtvis anar man en alltmer stigande intelligens hos dem, allteftersom berättelsen fortsätter: de blir lite modigare med att gå ner i vatten, de brukar nån gång redskap, de rör sig något fortare. Inomberättsliga förklaringar finns dock även till detta.

Huvudpersonen, liksom författaren, är militär. Han har överlevnadsskills, och tillsammans med en allt större men fortfarande liten grupp överlevare tar han sig från plats till plats, där de kan hålla ut ett tag, innan de drar vidare. Vid berättelsens slut (spoilervarning!) har de sökt skydd i en underjordisk militäranläggning som de något osannolikt snubblar över. Och där tar berättelsen slut, i väntan på den uppföljare, som jag redan beställt.

Day by Day Armageddon är en bra spänningsroman. Den är mycket lättläst. Nog tycker jag att världen överrumplas väl snabbt av zombieinvasionen, och att väl få människor verkar ha klarat sig. Och den där militäranläggningen – ja, det är väl kanske lite väl lägligt att den dyker upp. Men man går med på det. I alla fall om man som jag är förtjust i genren. – Berättelsen kompletteras av foton och klotter, allt för att höja känslan av autentisk dagbok: nå, jag hade klarat mig utan dessa autenticitetshöjande effekter – texten i sig räcker.
– – –
Day by Day Armageddon, J. L. Bourne, Pocket Books 2009. ISBN: 978-1-4391-7667-2.

Bokrecension: World War Z

World War Z: An Oral History of the Zombie War är skriven av Max Brooks.

– Världen gick mot sin undergång. Mänskligheten mötte sitt värsta hot någonsin, när ett virus fick de döda att börja leva igen – ett liv som bara gick ut på att förtära de fortfarande levande; utan intelligens, ledare eller självbevarelsedrift: bara döda.

Men civilisationen slog tillbaka. Efter några år på reträtt lyckades vad som var kvar av mänsklighet organisera sig och påbörja ett återtagande av sina territorier, för att till sist segra över de levande döda.

World War Z är skriven som en rapport av en överlevare som intervjuat mängder av personer som på olika sätt var med under det stora kriget. De berättar sina historier och delar med sig av sina erfarenheter. Perspektiven blir på så sätt många, och de fragment av helheten som varje berättelse utgör sammanfogas genom den information man får genom de andra fragmenten till en allt större helhetsbild av vad som hände när mänskligheten höll på att gå under. Tagna var och en för sig, är de enskilda berättelserna som små noveller.

Vi har läkaren som kallades ut på landsbygden för att bekräfta ett tidigt fall av insjuknande. Vi har den kinesiska u-båtskaptenen som tillsammans med sin besättning kapar sin egen u-båt och flyr ut på havet, undan både kinesiska myndigheter och de odöda. Vi har israelen som berättar om hur Israel satt sig själv i total karantän, inklusive sina palestinska medborgare, och på så vis har oefterliknelig framgång i att undvika smitta. Vi har höga militärer och vi har soldater som rensar markerna på ännu kvardröjande zombies. Vi har dem som var med i de stora slagen. Vi har piloten som får lämna sitt flygplan i fallskärm och överleva i ödemarken tills räddningen kommer. Vi har den sydafrikanske teoretikern som formade programmet för överlevnad, som flera länder kom att anta: rädda dem som räddas kan, isolera dem, överge alla andra. Vi har soldaterna som finkammar Amerika för att helt rensa det på odöda. Och så vidare, och så vidare...

World War Z är ett mästerverk i sin genre. Brooks har skapat ett hyperrealistiskt upplägg, och in i detta upplägg kastat in en ensam fantasm: att de döda kommit till liv som zombies. Dessa zombies förändrar inte sina egenskaper under berättelsens gång, utan förblir de som de varit: de vill äta levande kött, de kan endast dödas genom att hjärnan förstörs. De har inget behov av att andas. De vandrar över havsbotten, och fryser fast på tundran under vintern. De är fullt möjliga att bekämpa. Och deras största tillgångar: drivet, att fortsätta trots att en arm eller ett ben är borta – och sitt enorma antal.

Genom boken stöter man på personer man känner igen från populärkultur och politik, här lätt förklädda. Paris Hilton ges ett föga smickrande porträtt, som deltagare i en dokusåpa. Vad som torde vara Nelson Mandela förvånar genom att ge sitt godkännande till den kontroversiella planen för överlevnad. – När boken utspelar sig är något svårt att slå fast. Det har gått några år sedan den stora offensiven genomfördes, och segerdagen utropades. Själva kriget måste ha pågått i ett antal år också: men, med tanke på kändisarna som anas, borde vi befinna oss i en framtid, som inte är alltför avlägsen.

World War Z är en utmärkt skildring av en värld som nästan gick åt helvete, men där människans livsvilja och förmåga till kamp räddar henne bort från hotet om total utrotning.
– – –
World War Z: An Oral History of the Zombie War, Max Brooks, Three Rivers Press 2006. ISBN: 978-0-307-34661-2.

Bokrecension: Dead Sea

Dead Sea är skriven av en mästare på spänningslitteratur – Brian Keene.

Dead Sea är en zombieroman. Huvudperson i handlingen är den homosexuelle afroamerikanske mannen Lamar Reed. Runt honom faller civilisationen sönder, när Hamelin's Revenge – sjukdomen som får folk att dö och sedan fortsätta sin tillvaro som zombies – snabbt sprids från människa till människa, och mellan djuren, och mellan djur och människa. Han slår följe med två syskon som blivit föräldralösa, och efter att Baltimore, där de bor, helt och hållet går under genom eldsvådor och zombieinvasion, tar de och några få andra sin tillflykt till ett museialt kusträddningsfartyg. De lämnar fastlandet.

På båten finns så ett dussintal människor, alla olika karaktärer; kanske i överkant många för att man som läsare ska minnas dem i tillräcklig grad för att genast kunna sätta dem i sammanhang allteftersom de åter dyker upp i berättelsen. De tror sig funnit säkerhet på båten. Men naturligtvis är de inte säkra. Även på båten går det åt helvete. Och flykten från Hamelin's revenge fortsätter.

Nåväl. Det här är en utmärkt underhållningsroman av spänningsgenren. Den är svår att lägga ifrån sig, och är mycket lättläst. Kanhända skulle man tveka att sätta den lika högt som jag, om man inte uppskattar zombies som populärkulturellt fenomen (jodå!). Det gör nämligen jag. Det är roligt att karaktärerna hinner få djup, trots att de är många, och trots bokens ändå rätt begränsade storlek – en bit över trehundra sidor.

Jag har tidigare recenserat The Rising av samme författare. Liksom jag rekommenderade den boken varmt, rekommendar jag även Dead Sea varmt.

Bokrecension: The Rising

The Rising är skriven av Brian Keene.

I The Rising strålar ett antal människors liv samman genom omständigheterna, efter att de döda börjat bli levande igen. Främsta romangestalten är Jim, som i bokens inledning barrikaderat sig i bombskyddet i trädgården, medan hans döda fru försöker nå in till honom tillsammans med nån likaledes död granne. Dock får Jim ett telefonsamtal till mobilen. Han hinner inte ta samtalet, men på mobilsvaret hör Jim att det är hans son, Danny, som ringt. Danny berättar att han gömmer sig på vinden där han bor – med Jims exfru och hennes nya partner.

Så får Jim ett uppdrag, och det uppdraget är driven genom hela berättelsen. Han ska rädda sin son. Det är tråden som slingrar sig igenom beskrivningen av civilisationens hastiga sammanbrott.

De levande döda i The Rising är inte stereotypa på alla vis. Det är inte fråga om att några virus väckt dem igen. Det antyds kraftigt att det är fråga om demoner, som intagit de kroppar som själar nyligen lämnat. De levande döda är vidare intelligenta, de kan skjuta och köra fordon och planera överfall.

The Rising är en alldeles utmärkt äventyrsroman, medryckande och lättläst. Rekommenderas varmt, om man som jag gillar katastrofskildringar i litteraturen.