Bokrecension: Förinta | Michel Houellebecq

Förinta (fr. Anéantir) är en roman av den franske författaren Michel Houellebecq (f. 1956). Boken utkom första gången i Frankrike 2022. Jag har läst verket i svensk översättning av Sara Gordan i en upplaga från 2023.

* * *

Frankrike år 2027. Paul Raison är en högt uppsatt politisk tjänsteman hos finansministern. Paul saknar intressen, är skicklig på sitt arbete och distanserad från sin omvärld. Han närmar sig sin femtioårsdag. 

Denne Paul följer läsaren under ett knappt år då mycket och litet händer. Som ett surr i bakgrunden genomförs avancerade terrorattentat runtom i världen, många av dem knutna till mystiska meddelanden över Internet. Först mot slutet av boken börjar vi ana vilka krafter som – möjligen – ligger bakom dessa attacker. 

Paul är gift, bor centralt i Paris. Och har inte legat med sin hustru på 10 år. Tills åtrån hastigt gör entré igen och de två åter finner varandra och Houellebecq får anledning att detaljerat skildra parets sexuella uttrycksformer.

Finansministern, som är en effektiv teknokrat, ställer upp som andreman bakom en populär och grund teve-personlighet i presidentvalet. Och allt i valet är orkestrerat som ett cyniskt spel, med spindoctors som dirigenter.

Och fler delar i pusslet: Pauls far, pensionerad underrättelseoperatör, hamnar i koma och när han vaknar är han svårt förlamad. Händelsen får Paul att återknyta kontakten med sina syskon. I en aktion av konservativa krafter befrias fadern från det omsorgsboende han har placerats för att istället vårdas i sitt vackra hem på landsbygden.

Och så vidare.

* * *

Det Frankrike som vi genom händelserna som inträffar med och kring Paul möter är kallt, cyniskt, och står på ett inte helt uttalat vis inför ett sammanbrott. Jag kommer att tänka på termen nihilism, i en sådan mening att få – eller i Pauls fall nästan inga – överordnade värden längre existerar för de agerande. Om man inte till dessa värden räknar makt och sex som krafter vilka får folk att fortfarande orka agera i en så trött, så trött, värld. 

Paul är inte en särskilt intressant person. En och annan misantropisk reflektion han gör upplever jag som träffsäker, men som karaktär är han intetsägande och platt – och just därför verklig. Det är mycket lätt att tänka sig honom vandrandes den korta vägen från lägenheten till ministeriet i Paris för ännu en dag av arbete i ett ansiktslöst maskineri, utan övertygelser och utan syfte. Han är intelligent, men inte särskilt intellektuell, till skillnad från sin chef ministern som är både-och. 

Och när Paul mot slutet av boken drabbas av en omvälvande händelse agerar han nästan lika avmätt som om det gällt någon annan, någon han känt lite ytligt.

Förintelse bjuder inte på en händelsekedja med en tydlig början och ett tydligt slut. Istället utgör romanen ett tvärsnitt av ett liv och dess närmaste omgivningar. Skildringen är mycket skarp i sina detaljer och i sin realism, bortsett från något inslag som jag inte övertygas av. Men det kan ju också bero på min stora obekantskap med närmare franska omständigheter. 

Det här är inte en optimistisk eller en upplyftande bok. Det är en bok om en trött man i ett trött land i en trött kultur. Och boken förtrollar mig inte som läsare, men den vaggar in mig i sin lågmälda melankoli.
– – –
Michel Houellebecq, Förinta. Övers. Sara Gordan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2023. 625 sidor.