Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley) av Henry Morton Stanley (1841–1904) är redigerad av Richard Stanley och Alan Neame. Per Wästberg har skrivit ett förord till den svenska upplagan, som översatts av Olof Starkenberg. 
H. M. Stanley
Boken utkom första gången på engelska 1961 och på svenska året efter.
* * *
Några år efter att H. M. Stanley funnit David Livingstone är Stanley ute på sin andra expedition i Afrika. Och det går inte att komma ifrån att det ligger något äventyrligt och spännande i att följa resan från Zanzibar i östra Afrika tvärsöver kontinenten till Boma nära Atlantkusten och det direkt genom hans egna dagboksanteckningar.
Den senare delen av resan var han den förste europén att genomföra på den platsen. Den tidigare delen av resan hade blott få européer gjort före honom. Naturligtvis var det inte okänt land, såtillvida att det redan bodde mängder av folk här, men det var likväl okänt för personer för västerlandet. Stanley gjorde området känt där och blev samtidigt den förste att säkerställa var Nilens källa finns, denna gamla geografiska fråga.
Per Wästberg kallar expeditionen för en rekognosceringstur före en fullständig vit erövring av områdena. Han sätter det i direkt samband med vad som kom sedan: den ökända Kongofristaden och dess massiva förtryck av invånarna. Kanske det. Men det var först två år senare Stanley var tillbaka i området på uppdrag av belgiske kung Leopold II och Internationella afrikanska samfundet för att organisera Kongofristaten, som Neame skriver.
Stanley själv berättar redan i den andra anteckningen om hur avsikten med expeditionen är att ”finna Nilens och Kongos källor”. I ett annat sammanhang skriver han att han ”kom för att se länder, folk och konungar och vatten”. Här betonas därmed själva upptäcktsresandet: att lösa geografiska problem och se dessa länder och dess innevånare. Sponsorer var tidningarna New York Herald och The Daily Telegraph.
Viktiga delar av expeditionen var att kringsegla Victoriasjön och Tanganyikasjön, samt att därefter följa Kongofloden ut mot havet. De tusen dagarna bjuder på mycket dramatik. Ibland samarbetar expeditionen med de stammar som passeras, ibland hamnar de i direkt strid med dem. I allmänhet kan expeditionens gevär hålla fiender på avstånd.
Särskilt utmanande visar sig den sista delen av färden bli: färden utför Kongofloden är direkt livsfarlig i sig själv vid alla fall och strömmar, ibland lider man skriande brist på förnödenheter, ibland har aggressiva innevånare i landet vänt spjuten och bågarna mot dem.
Särskilt påverkad verkar Stanley bli när hans ”tjänare, kamrat och gode vän” Frank Pocock dör drunkningsdöden efter en olycka med en kanot. Hans bror hade dött i sjukdom tidigare under expeditionen. Man hör senare talas om att Franks kropp har setts flyta nedströms, men den återfinns aldrig så att den kan begravas. Sedan går Stanleys rapporter alltmer i moll, och han ser alltmer negativt på både de egna expeditionsmedlemmarna och på folk han möter.
* * *
Vid inräkningen vid resans början i november 1874 består expeditionsstyrkan av 224 personer enligt Stanley. Året efter talar han om 347 personer. Enligt Wästberg var de inledningsvis 356 personer. Drygt hundra av dem kommer att avlida på vägen. Många deserterar också. Vissa sjuka måste lämnas.
Med sig för de mängder av gods att använda som handelsvaror, men också delarna till en monterbar båt, och mycket annat. Under delar av resan får Stanley hjälp av lokala hövdingar med manskap. Man kan tänka sig problemen med att hålla alla dessa människor med näring. Därför verkar det som att handeln Stanley bedriver när det är svåra tider för expeditionen kan vara ganska aggressivt förd, i syfte att hålla sitt folk vid liv. Hamnar man i strid med någon stam kan man föra med sig resurser från dessa som krigsbyte.
* * *
Stanley kom att skildra sin tusen dagar långa upptäcktsfärd 1874–1877 i Through the Dark Continent (1878). Men 1959 hittade Stanleys sonson Richard Stanley farfaderns dagbok och fyra reportageblock från upptäcktsfärden i en låda i Stanleys sista hem. Texterna visade sig ge en mer direkt, mindre litterärt utstyrd och mindre tillrättalagd skildring av vad Stanley och hans expedition varit med om under dessa år än det större bokverket.
Dagboken och reportageböckerna publicerades i en redigerad, kommenterad och något förkortad version. I en inledning förklarar Richard Stanleys samarbetspartner Alan Neamy hur man tänkt kring redigeringen samt något om dagbokens disposition. Vad jag förstår är den svenska översättningen en direkt motsvarighet till den engelska utgåvan, förutom att Per Wästberg, afrikakännaren, här också bistår med förord.
* * *
Wästberg beskriver Stanley som ”den minst tilltalande” av tidens upptäcktsresande i Afrika, men att han ändå ”ter sig här ganska sympatisk”. Jag har svårt att avgöra hur sympatisk Stanley framstår, men åtminstone framstår han som mycket levande; noteringarna har ofta en stor närhet till händelserna, allteftersom de inträffar. Han kommenterar fortlöpande vad som inträffar, hur miljön ser ut, vilka folk man möter och hur de beter sig. Jag ger omedelbart upp att försöka hålla ordning på namnen på stammar och orter, och följer blott med i skildringen.
Det går givetvis att anlägga litteraturvetenskapliga teorier på Stanleys dagbok och läsa texten medveten om kolonialism och rasism och maktstrukturer. Jag är väl ganska övertygad om att Stanleys böcker också har analyserats på dessa vis. I detta fall väljer jag emellertid att läsa dagboksanteckningarna som historiskt källmaterial, som utifrån sin tid och sina föreställningar vittnar om hur en upptäcktsresa i Afrika vid denna tid kunde gå till. Som sådan källa är boken mycket värdefull.
– – –
H. M. Stanley, Stanleys dagbok (eng. The Exploration Diaries of H. M. Stanley). Red. Richard Stanley, Alan Neame, förord Per Wästberg. Övers. Olof Starkenberg. Stockholm: Wahström & Widstrand, 1962. 210 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar