Betraktelse 22: Om forn sed

Yggdrasil, Lorenz Frølich

Asatron som begrepp är en förhållandevis modern term. Det lär ha myntats av N. F. S. Grundtvig 1807.

Termen är dessutom missvisande: i den fornnordiska mytologin förhöll man sig inte enbart till asarna som objekt för tron, utan också till den andra gudaätten, som kallades vaner, och av vars släkt Njord, Frej och Freja var. Utöver dessa gudasläkter hade man också att förhålla sig till den mångfald av naturväsen som beskrivs i källorna, främst bland dem de mystiska alverna, som man offrade till.

Men det finns också en annan anledning till varför asatro är olämpligt som begrepp.

Begreppet är snarast kristet färgat, i det att det andra ledet syftar på "tro". Det är en kristen sak att kräva av efterföljarna att de ska tro. Den fornnordiska religiositeten vreds inte omkring det navet. I fornnordisk kultur och religiositet var det seden som var det centrala. Så kallade också de gamla nordborna sin form av kulthandlingar och därmed befryndade yttringar för forn siðr, alltså forn sed.

Vi anar alltså att de religiösa myterna och berättelserna inte främst var en sak att tro på, utan något att förhålla sig till på ett mer dynamiskt vis.

Berättelserna återfinns för den gamle nordbon dessutom i ett komplex av föreställningar, där själva kulturen är religiöst betingad. Rättsskipning, blot, fest och andakt ingår i en växelverkan, baserad på seden, livssättet. Vi kan se det illustrerat i att fornnordiska kultplatser åtminstone på sina håll inte var en exklusivt religiös plats, utan att man – när man samlades till kult – också i närheten såg till att hålla ting och ha marknad.

Även för mig som sekulärhedning och inte tror på gudarna, men känner den litterära kraften i de gamla texterna och den rakryggade stämningen i kulturen, är tanken på den fornnordiska kulten och kulturen som ett levnadssätt snarare än en bekännelse till vissa mer eller mindre metafysiska begrepp tilltalande.

Vi kan i texterna finna många exempel på olika typer av människor med det gemensamma att de hör hemma i den norröna kulturkretsen: vi har de som är fromma anhängare av gudarna, vi har de som bryr sig mindre om dem, och vi har "den egna kraftens män" – ett slags protoateister som förlitade sig mer på sin egen kraft och inneboende lycka än på gudarna.

Ingen av dem är anhängare av den nya seden – kristendomen – och följer måhända icke alls heller de samtida mer utpräglade kultbruken, men de lever och andas samma kulturella luft, den luft som jag själv genom studier och leverne försöker fånga upp en doft av.

Den forna sedens folk är inte utdött. Vi lever fortfarande. Och när domkyrkornas torn rasat in, kommer vi fortfarande att gå i våra av gamla väsen befolkade skogar.

Betraktelse 21: Om runor

Någon gång i högstadiet lärde jag mig att skriva runor. "Du måste ha mycket fritid", kommenterade en lärare... Men runorna tilltalade mig: jag skapade en anknytning till historien och jag fick ett chiffer inte vem som helst kunde läsa. Och jag tror att den enda gången jag fuskat på ett prov, var när jag klottrade några runor på handen, som fick hjälpa mig att komma ihåg något i biologi jag inte memorerat.

Den äldre futharken, som jag pluggade in med hjälp av Faktakalendern, är gammal. Den har rötter i folkvandringstiden, och kanske än längre bort än så.

Just den äldre futharken, med sina tjugofyra tecken, var med variationer en gång utbredd över hela det germanska området. I dag finns några hundra bevarade inskrifter kvar.

Men det är inte dessa äldre runor som användes under vikingatiden. Språket hade från folkvandringstid till vikingatid förändrats, och den äldre futharken ersattes av den yngre futharken, som bara har sexton tecken.

Det är denna teckenuppsättning som vi mestadels finner på de runstenar som är spridda över Norden.

* * *

Steg för steg trängdes runorna ut till förmån för det latinska alfabetet. Och även om varianter fortsatte användas i folkdjupet ända in i modern tid, så var runornas tid ute.

Nu hittar vi dem mest i kärva hälsningar från en annan tid, där någon rest ett minnesmärke. Och nog kan det sägas att stenen fyller sitt syfte: i den mån de finns kvar, finns de sedan länge dödas, men omnämndas, namn registrerade; vi minns dem, fastän ingen längre känner deras anletsdrag eller närmare historia.

Några exempel på meddelanden från Kinds härad må anföras. –

I Tranemo hittar vi en runsten. Den utttydes i mastodontverket Sveriges runinskrifter som:

"asur · sati · stin · þani · iftiR · anuta · bruþur · si"
["Assur satte denna sten efter Anunde, sin broder."]

Och i Svenljunga, några mil bort, finns en annan runsten, som dock flyttats något från sin ursprungliga plats. På den står:

"kuþmutr : karþi : kuml : þusi : eftiR : urmar: sun : si"
["Gudmund gjorde detta minnesmärke efter Ormar, sin son"]

I dag har vi ingen aning om vilka de omnämnda personerna var. Assur, Anunde, Gudmund och Ormar finns nu definitivt i historiens dunkel. Vi vet inte vad som fick fadern Gudmund att resa ett präktigt minnesmärke över sin son Ormar — om sonen dött i en olycka, om han dött utomlands på handelsfärd eller i krig. Om Assur kan vi nog dra slutsatsen att han var kristen, eftersom stenen pryds av ett stort kors.

Men åtminstone fragment har bevarats av ett annars så ogripbart förflutet: några namn, några platser, några släktrelationer. Med runorna som medel ekar de dödas budskap genom seklerna. Dessa hälsningar måste ses som en ovärderlig kulturhistorisk skatt.

Betraktelse 20: Om det goda språket

Det finns en något tröttsam diskussion om hur man bör skriva: om man ska vara progressiv och låta bli att döma det som kan kallas slarvigt språk, eftersom språket hela tiden utvecklas, eller om man ska vara konservativ och värna den typ av skriven svenska som traditionen föreskriver.

Jag har några uppfattningar i ämnet.

För det första är det inget egensyfte att använda ett tillkrånglat språk. Språkets förnämsta funktion är att vara förmedlare av ett budskap. Om avsändarens av budskapet i fåfänga klär ut sitt språk så att det blir onödigt svårbegripligt har avsändaren möjligen visat att han kan en mängd ovanliga ord, men han har samtidigt misslyckats med att överföra sitt budskap på ett så tillgängligt och begripligt sätt som möjligt. Bra språk är enkelt med inte simpelt.

För det andra finns det en poäng i att skriva standardsvenska. Oavsett vad man tycker om det, så påverkar det sätt man skriver på hur läsaren uppfattar en. Om man då slarvar med "de" och "dem" eller med "han" och "honom" eller med stavning eller i ordinarie sammanhang låter "och" bli "å", så skickar man signaler om att man dels inte behärskar språket och dels inte bryr sig tillräckligt om mottagaren för att formulera sig på ett korrekt sätt. En dåligt skriven text förmedlar inte en känsla av att man är genuin, utan av att man är obildad och möjligen lat. Det vinner man inget på. Ett bra språk är således ett korrekt språk.

För det tredje finns det ingen sällan fruktbart att skriva onödigt arkaiserande, utan att det finns särskilt syfte med det – som att låta högtidlig. Men att använda ett störande gammaldags sätt att skriva i ett PM eller i ett brev i dag riskerar att få något av ett löje över sig, i synnerhet om man inte avsett att vara lustig eller raljerande.

* * *

Jag är medveten om att jag själv har en tendens att skriva en standardsvenska som klingar gammaldags.

Det beror säkert på att jag läser mycket äldre litteratur; i mina öron skär sig inte skriven svenska från förra sekelskiftet eller 1800-talet lika mycket som det antagligen gör i deras öron som är mer vana vid modern skrivsvenska.

Men det kanske tydligaste sättet som min böjelse att skriva gammaldags visar sig på, är min kommatering, som blivit någon slags korsning mellan så kallad grammatisk kommatering och någon form av fri kommatering. Men! Så länge man är medveten om sitt sätt att skriva, kan man ju också påverka det, och anpassa det efter sammanhanget.

Således: Jag menar att vi bör sträva efter att skriva enkelt men inte povert, korrekt men inte onödigtvis arkaiserande. Det är inte språksnobbism. Det är vettigt.

Betraktelse 19: Om solen

I dag har jag sett solen. Inte bara så där allmänt, utan jag har sett solen i dess vårglans: stark och nyuppstånden, en Balder i Gimle, strax efter Ragnarök. Ännu är den icke trött av sommar, ännu icke mjältsjuk av höst. Blek och nymornad blinkar gatstenar och människor mot densamma.

Det är som när Eddan beskriver en morgon, långt innan människan fanns, innan urgudarna samlat sig till råd:

"...gröna örter
grodde i marken."

Och vi kan också instämma i samma skriftsamlings bedömning, att "solens syn" är bland det bästa "för barn av människor".

Och redan har vi fått Harbards ord till Tor bekräftade i den årstid som nu bryter in:

"Snön nog smälter,
då solen stiger."

När jag nu först lade märke till solen, ackompanjerades dess sken av fågelsång. Och dagen blev genast en smula gladare, en aning lättare.

* * *

Det enorma klotet i rymden, som vi kallar sol, och som är vår närmaste stjärna, har varit dyrkad i religioner och prisad av poeter genom människans hela kultur.

Instinktivt förstår vi att dess förtärande hetta, så här på lagom avstånd, är förutsättningen för livet. Dess 5650 grader varma yta får snödropparna i vårt behagliga vårklimat att slå ut sina knoppar.

Solens hetta må vara svår att sätta i perspektiv. Men som jämförelse: En cigarettglöd är omkring 600-700 grader varm. I ett stearinljus låga kan temperaturen vara 1000 grader. Lågan i en eldkastare blir kanske 1300 grader. En husbrand kan möjligen nå upp till 2000 graders värme. Och en krematorieugn värms upp till omkring 800 grader. Men inne i solens centrum tror man att värmen uppgår till 15 000 000 grader.

Men även solens storlek är nog svår att omfatta med tanken. Solen innehåller i sig nästan 99,9 procent av solsystemets totala massa. Den skulle rymma jordens egen massa inom sig 333 000 gånger. Och känner man för att gå en promenad runtom dess ekvator, så har man en vandring på över fyra miljoner kilometer framför sig.

Och om man istället tar i hågen att genomföra en rymdpromenad från jorden till solen, får man färdas 150 miljoner kilometer. Går man då i en marschtakt om 6 km/h, kan man räkna med att vara framme om närmare tretusen år.

* * *

Men jag kan slå de fantastiska måtten och avstånden ur hågen. Jag kan nöja mig med att vända ansiktet mot den glödande skivan en stund, höra fågelsången, och glädjas åt att den här stjärnan - den är på alldeles perfekt avstånd och av alldeles perfekt storlek för min del.

Betraktelse 18: Om eutanasi

"...det finns ingenting i denna värld till vilken varje människa har mer okränkbar besittningsrätt än till sitt eget liv och person."

Schopenhauer

Min grunduppfattning är mycket enkel: människan äger rätt att bestämma över sitt eget liv.

Utifrån den premissen följer resten lätt: jag äger också rätten att avsluta mitt eget liv efter eget behag. För en frisk människa är lösningen enkel: medlen är många. Men det finns situationer när min egen förmåga är bruten.

En sådan situation kan vara en sjukdom av grövsta art – en sjukdom av sådant slag, att mig inget annat väntar, än lidande som trotsar beskrivning utan hopp om tillfrisknande eller lindring, där jag inte kan agera för min egen räddning.

Således – finns min övertygade vilja att jag vill avsluta mitt liv trots att jag inte förmår utföra det själv, och finns där ett proffs som kan ge mig de medel som krävs när jag inte längre orkar agera själv, så giv honom rätt att agera.

Den människan kränker inte människan, hon begår ingen missgärning mot livet. Den människan hedrar tvärtom det liv som bestämt sig för att inte nötas ner och förtvina i plågor utan slut. Den människan gör något gott, något vackert, något fint. Något humant.

* * *

Ännu har icke den människa funnits till, som överskridit dödens gräns i livet och blott fortsatt leva, och leva, och leva. Vi vet därför vad vi var och en har att vänta. När vi nu vet att döden är livets slutdestination, hur kan vi då klandra den människa som vill gå dit vi alla går, på ett sätt som för honom eller henne innebär en lättnad av sådant slag att det är svårt att förstå, och vars smärtsamma fortlevande skulle förskräcka var och en som tvingades genomlida samma öde?

Naturligtvis menar jag inte att vi ska vara vårdslösa med livet, och låta det gå ifrån oss lättvindigt. Inte heller att människor med psykiska åkommor och fördunklat omdöme lättvindigt ska få avkasta sig livet med hjälp av läkarkåren. Med minsta hopp om tillfrisknande bör vi rimligen hålla livets låga brinnande.

Men jag menar emellertid, att det är upp till mig att fatta ett övervägt beslut om huruvida det liv jag lever längre är uthärdligt att bära. För lidandet är inget självändamål, som Schopenhauer skriver.

Det är inte nödvändigtvis fegt att säga "stopp". Kanske kan det, ibland, vara det enda uthärdliga.

Betraktelse 17: Om zombies

Zombien har blivit en tydlig populärkulturell ikon. Från att ha varit ett obskyrt fenomen i västindisk religiositet, seglade den odöda människan upp som fixstjärna i filmer och böcker under andra hälften av 1900-talet, kanske tydligast genom George A. Romeros kultfilm Night of the Living Dead (1968).

De stora dragen i zombieberättelserna av i dag är nog bekanta: någon form av smitta eller ett vetenskapligt experiment som går snett får människor att dö, men kroppen fortsätter att leva som hungrigt, vandrande lik. Zombien smittar i regel andra med sin åkomma genom bett, och snart är en epidemi ett faktum, där världen som vi känner den går under och gatorna fylls av ruttnande odöda kroppar, som endast kan slås ned genom att hjärnan förstörs.

Jag är en av dem som djupt fascineras av genren, med dess fasta ramar och återkommande schabloner. Inom det universum som en zombieapokalyps skapar ges trots mänsklighetens undergång uttryck för det djupt mänskliga. Den överlevande människan fråntas det moderna livets bekvämligheter och tvingas tillbaka till ett naturstadium, där överlevnad blir den främsta prioriteten, och kampen för tillvaron blir något vardagligt. Det är ur detta perspektiv som zombieberättelserna yttrar sin variation, medan de odöda i regel är en konstant.

Avklädd civilisationens ytliga attribut i form av mobiltelefoner, datorer, nyhetsförmedling, dagstidningar, tevesåpor återgår den överlevande människan till en relationsbaserad realitet, där förhållandet till andra människor sätts på sin spets, och där rovdjuret och tamdjuret i henne slåss om företräde. Det gäller att anpassa sig till den nya världen, eller att gå under. Att glömma gamla hämningar, och se till att hålla sig upprätt genom dagen. Att veta vilka man kan lita på, och vilka man bör sky.

Så blir gestalterna, de kämpande, mänskliga gestalterna i zombiefantastiken ett slags erfarenhetsförmedlare via ombud; deras erfarenheter av en fallen värld blir mina erfarenheter genom att jag upplever det de upplever, i litteraturen eller i andra media.

Visst är allt det här eskapism. Men vad gör det? Kanske är det en dröm om Roussaus ädle vilde, om naturliv och ett mer äkta liv som ligger bakom. Men åter: vad gör det? Jag kan inte tänka mig annat än att det är något sunt i att möta världen på dess råaste villkor, om än genom fantasins förmedling – med den trygghet det innebär, att när boken är lagd åt sidan eller när teveseriens eftertexter rullar ha friheten att gå till kylskåpet och ta fram en bakelse eller att göra i ordning en skål med flingor.

Hursomhelst är zombiemyten bildad och cementerad i vår kultur, vare sig man äcklas av den eller, som jag, fascineras av den.

Betraktelse 16: Om språklig arkeologi

Etymologi, läran om ordens ursprung, är intressant.

Denna språkliga arkeologi har mycket att lära den hugade, för genom att bilda sig uppfattningar om ordens historia kommer man via språket det förflutnas människor närmare: det historiska panoramat vidgas ytterligare några grader. Det går inte att tänka sig det komplexa mänskliga språket utan människorna som talar och talade det.

Språklig arkeologi kan med fördel bedrivas med hjälp av etymologiska ordböcker och ordböcker i utdöda språk – för vår del inte minst latin och gammalgrekiska.

Två av de mer kända etymologiska standardverken är dels Elias Wesséns klassiska Våra ord: Deras uttal och ursprung (första upplaga 1932), och dels Gösta Bergmans Ord med historia. Den förra fokuserar på ordmängd och korta förklaringar, den senare på färre ord men längre förklaringar.

Låt oss, för nöjes skull, göra en liten etymologisk utflykt med hjälp av dessa herrars guideböcker, och utröna två ords historia. Vi väljer på måfå:

* * *

Kannibal
Ordet kannibal sattes på pränt första gången av ingen mindre än Christoffer Columbus. 1492 gör han nämligen en anteckning, om att han stött på människoätande infödingar på Kuba och Haiti. Han kallar dem bland annat "caniba". Bergman framför hypotesen att ordet hänger ihop med "Indien", som ju Columbus trodde att han nått, och de som dessa i så fall varit undersåtar under: khanen. Således: Khan-Indier, förvanskat caniba. Var däremot Columbus fått ordet ifrån är okänt. Wessén å sin sida antar att ordet är en förvrängning av "karib", alltså karibier, som Columbus i och för sig också använder i anteckningen och alltså kan ha menat något annat med.

Första svenska belägget hittas 1674, då en reseskildring berättar att (väst)indierna kallas "Cariber" och "Canibaler".

Sakristia
Sakristian är rummet i kyrkan där prästen byter om. Det är bildat av "sacrista", en form av "sacristanus", som är medeltidslatinets namn på klockaren ("sakristan"), som väl numera närmast motsvaras av kyrkvaktmästaren. "Sacristanus" har i sin tur sina rötter i det antika latinets "sacer", som betyder helig, invigd.

Jag har själv hört förklaringen att efterleden -stia är att betrakta som ursprungligen ett eget ord, och att sakristia därmed är en sammansättning av de två orden sakri- och -stia. Bergman menar dock att det är ett missförstånd, som beror på att betoningen hos oss försvenskats, så att ordet låter tudelat. Wessén stöder för övrigt denna Bergmans slutsats.

* * *

Så har vi genom att konsultera två etymologiska böcker träffat på två ord som vi kanske använder utan särskild eftertanke, men som vid en lite närmare titt för oss till Christoffer Columbus, till Västindien och människoätande infödingar för femhundra år sedan, till medeltidens kyrkvaktmästare och möjligen till antikens romerska kult! Och då har vi ändå bara skrapat de två ordens historia på ytan...

Betraktelse 15: Om ett ryskt problem

Mitt intresse för sport och idrott är obefintligt. Därför borde arrangemangen vid det annalkande OS i Sotji vara mig fullkomligt främmande. Omständigheter gör dock, att det är mig närmare än något OS tidigare varit.

För människorättsfrågor bryr jag mig om. Inte minst ligger frågor som rör homosexuellas situation i världen mig nära: det är en hjärtefråga.

Och där kolliderar för mig det i sig ointressanta OS-spektaklet med den för mig högintressanta frågan om förföljelse av homosexuella.

För så här är det: I Ryssland är det illegalt att, om minderåriga kan möta det, offentligt framställa samkönade relationer som jämställda med heterosexuella relationer. Bär du offentligt en regnbågsflagga kan du bryta mot lagen. Likaså om du skriver positivt som samkönad kärlek på Facebook.

Du kan bli straffad för att framföra homovänliga åsikter, enligt en komplicerad skala. Är du utlänning riskerar du böter, fängelsestraff eller deportation.

Allt detta är vidrigt och ovärdigt ett civiliserat land på 2000-talet. Likväl är detta situationen som råder. Vi kan notera att en europeisk HBT-organisation rankar Ryssland som det land i Europa som erbjuder minst skydd för HBT-personer. Och inrikesministeriet i USA har gått ut med en varning till amerikanska HBT-personer, vad gäller att resa till Sotji. Och själv säger borgmästaren i Sotji att det inte finns några homosexuella alls i staden...

International Olympic Committee (IOC) hänvisar till Regel 50, där politisk, religiös eller rasbaserad propaganda förbjuds på platser där OS hålls och ser därför inte med blida ögon på de idrottare som önskar visa sin solidaritet med Rysslands utsatta HBT-minoritet. Inte heller har IOC gjort något uttalande med anledning av den ryska lagstiftningen som drabbar HBT-personer i det land där de valt att förlägga OS.

Och det stör mig. Mycket.

För här har vi en möjlighet att få ett genomslag för idén om alla människors jämställdhet. Om man från IOC:s sida lät bli att blunda för att det land som är värd för spelen har en vidrig lagstiftning som går i strid med vad den olympiska andan borde stå för, och istället lät olympierna agera fritt, hade mycket varit vunnit.

Små, små symboler av sympati kan betyda mycket: ett regnbågsarmband på en elitidrottare, ett besök av höga tjänstemän inom IOC på en lokal gaybar, skapande av plattformar för samtal om homosexualitet i sportmiljö, etc.

För det går inte att vara neutral i frågor som rör medmänsklig omsorg och människovärden. Det är inte bara "politik", det är större än så. Man står antingen i kampen för utbredande av civilisationen var den än riskerar att barbariseras, eller så vänder man ryggen till, stänger av empatin och låtsas som att folk inte far illa, inte lider, inte lever under förtryck.

Det, mina vänner, är inte värdigt.

Betraktelse 14: Om kyrkliga skolavslutningar

Det är lika klichéartat att skriva att det varje jul och sommar blossar upp en debatt om skolavslutningar, som det är klichéartat att debatten faktiskt blossar upp. Intill dess att frågan är löst, är den emellertid nödvändig.

Själv står jag som ett två meter långt frågetecken inför hela problematiken. Jag kan endast med viss ansträngning förstå att det är en problematik.

För mig är nämligen frågan inte komplicerad. En tillfredsställande lösning är helt inom räckhåll.

Här är grunden: skolan ägnar sig åt att utbilda i vetenskapligt tänkande och orientera barnen i kunskap om omvärlden, även om det är på den allra mest basala nivån tidigt i åldrarna.

Kyrkan ägnar sig åt trosövertygelser och metafysiska antaganden utan vetenskapligt stöd, och driver med dessa i bagaget sin särskilda, religiösa agenda.

Väl så!

Problemet uppstår när dessa två synsätt blandas med varandra, såsom sker vid de kyrkliga skolavslutningsceremonierna.

Jag är alldeles övertygad om att barn i allmänhet inte far det minsta illa av att höra en präst säga något mer eller mindre substanslöst under någon kvart till jul och till sommar. Men det har ingenting alls med saken att göra.

Detta är nämligen en principiell fråga. Och frågan är, om det är rimligt att sammanblanda skolans uppdrag med kyrkans uppdrag, att låta dem gå in i varandra, om än bara någon timme om året.

Jag tycker inte det.

I mina ögon är det oändligt mycket mer intellektuellt hederligt av kyrkan, och oändligt mycket mer respektfullt gentemot religionen av skolan, om man lät vardera regemente sköta sitt för sig.

Ett självklart sätt att justera det otillfredsställande tillstånd som råder på många platser i vår sekulariserade stat, är att skolan deklarerar, att den inte deltar i religiös aktivitet, förutom i studiebesökets format. Och att Svenska kyrkan tar ansvar för sitt arv, genom att särskilt bjuda in sina medlemmars barn till en skolavslutningsgudstjänst utanför skoltid, lämpligen på kvällen samma dag som skolan tar terminsuppehåll.

Liknande lösningar finns redan. Det handlar bara om tillämpning.

På så vis kan skolan värna om sin integritet och livsåskådningsneutralitet ända ner i förskolan. Och på så vis kan kyrkans företrädare utan att ängslas bedja så mycket de vill, sjunga vilka psalmer de önskar, och predika Guds nåd och evangelium utan restriktioner.

Det är en självklar win-win-situation.

Och så skulle man förhoppningsvis slippa den tröttsamma debatten två gånger om året, med intellektuella ateister i ett hörn, uppretade och ofta nationalistiska föräldrar i ett hörn, och traditions- och kyrkvurmande präster i ett tredje hörn.

Betraktelse 13: Om antikens Rom

Jag har med stort intresse följt en dokumentärserie i tre delar på Kunskapskanalen: Meet the Romans. Däri får vi följa med en brittisk professor till Roms glömda vrår. Hon berättar om staden, icke såsom vi är vana: från kejsarens och aristokraternas perspektiv, utan från vanligt folks nivå – från hemmafruns, barnens, affärsidkarnas nivå.

Och det är ohämmat fascinerande. Under en tid varifrån vi i Norden bara har några fåtaliga konsthantverk och en mängd stengravar bevarade, blomstrade en civilisation några hundra mil söderut. En civilisation som ur många aspekter är förvillande lik vår egen.

Innan Ale stenar restes i Skåne, och långt innan någon format namnet Stockholm med sina läppar reste sig väldiga monument och höghus med våning på våning i Rom. När vår konst bestod av streckade djurkonturer på stenhällar, frammanade romerska konstnärer helt realistiska avbildningar av människor i marmor. Och när ännu ingen skandinav kunde skriva, författade romerska lärda och skalder dikter, avhandlingar och biografier som håller sig litterärt fräscha än i dag.

Så blir Rom mer levande än många andra epoker i vår historia, som ligger oss betydligt närmare. När nordiska kungar och hövdingar försvinner i ett dis av legender och sagor nånstans vid förra millennieskiftet och man får försöka rekonstruera deras historia utifrån fåtaliga fragment, vet vi detaljer om Ciceros vanor eller Plinius åsikter i mångordiga texter, som ständigt förökas med nya textfyndigheter.

Naturligtvis är Rom också något helt annorlunda än det moderna samhället. Det fanns grymheter i form av det institutionaliserade slaveriet. Men det fanns också en befriande frisk luft att andas: kristendomen hade ännu inte för århundraden framåt förpestat tillvaron, tanken och traditionerna för människorna.

Som Gustave Flaubert skrev:

"När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till."

Det antika Rom är fallet, men kan aldrig någonsin dö.

Betraktelse 12: Om dagboksskrivande

Vi är nog många som upplever att dagarna flyr. Verner von Heidenstam skrev för över hundra år sedan:

"Åren ha vingar, tunga kråkvingar, lätta fjärilsvingar, men alltid, alltid vingar."

Inte minst blir det undflyende livet uppenbart i vid begravningar, när officianten eller prästen på några minuter ska försöka sammanfatta ett helt liv; tusentals möten och intryck, tusentals minnen och händelser ska då koncentreras till kanske femhundra ord som uttrycker det mest särskilda, det mest utmärkande.

Frågan man kan ställa sig då är: var det livet?

Ja och nej.

Livet är mycket mer.

Och för att försöka fånga och konservera detta "mycket mer", livet i dess mindre beståndsdelar, skriver jag dagbok. Det har jag gjort i omgångar i många år, med längre eller kortare uppehåll. I år börjar jag igen, efter att länge låtit det vila.

Livet flyr, och dagarna flyr. Frågar du någon vad hon gjorde på dagen för en månad sedan, kan hon nog sällan dra sig det till minnes, oavsett hurudana ansträngningar hon gör sig. Så kan det åtminstone vara för mig. Stunden är förlorad: och minns man ändå en särskild händelser, kan man kanske inte alltid binda den i tiden till den eller den dagen, före eller efter det eller det. En del av sammanhanget har gnagts av genom avståndets nötning.

Dagboksskrivandet häver den glömskans tyngd som vilar över våra dagar. Dagboksskrivandet reser ett skelett över det förflutna, som våra minnen kan sätta kött och blod, känslor och färg på. Dagboksskrivandet låter oss genom några ord resa i tiden och ur minnets djup dra upp det som man annars kanske aldrig hade tänkt på igen.

Dagboksskrivandet är ett uppror mot förgängligheten.

Och när vi en gång är borta, och år har gått sedan våra kroppar upplösts eller blivit till aska, så finns förhoppningsvis de där anteckningarna kvar som mer eller mindre tillgängliga berättelser om ett liv som var så mycket mer, så oändligt mycket mer än det som kan sammanfattas i femhundra ord vid begravningen. Så kan också de som kommer långt, långt efter oss få en skymt av vilka vi var och de liv vi en gång levde.

Betraktelse 11: Om Oden

Också för den människa som lämnat religionen som trosövertygelse kan religiösa berättelser spela roll. Berättelserna är inte beroende av att vi tror på dem i bokstavlig mening för fungera som inspiration eller för att ha betydelse.

Där vissa ateister månne möter skönhet i en vacker målning av Madonnan eller får sin medkänsla väckt vid betraktandet av Jesu pina, så kan jag söka inspiration hos andra religiösa berättelser.

Mina berättelser är de fornnordiska sägnerna, myterna och sångerna.

Där finns Oden.

Oden är en furste som inte förödmjukar sig. Han är djupt mänsklig och lever inte i en eterisk tillvaro bortom tiden, utan existerar uteslutande i tiden, om än i en värld som inte befinner sig på samma plats som människornas värld.

Oden offrar sig själv utan att dö. Han gör det inte för att försona "världens synd och skulder", ty såna begrepp är den fornnordiska föreställningsvärlden främmande. Nej, han gör det kanske svåraste i sitt liv, för ett högre syfte: att nå djupare kunskap och större vishet.

Så lär oss den dunkla berättelsen om Oden, att insikter inte kommer utan möda, att kunskapsinsamlande kräver ansträngningar och hängivenhet, och inte kommer som en skänk från ovan. Och att sådant är något att kämpa och lida för.

I Oden har vi en hövding, känd för slughet: hos honom är inte existensens mörkare aspekter dolda. Vi vet att han kan skifta lojaliteter och skänka sin gunst än åt den ene, än åt den andre. Han är inte en gud som är oförmögen att ljuga, utan är i detta mänsklig. Han är inte en gud som räds mörker, utan finns också däri. Han är inte en gud som kräver tjänare, utan kämpar som tillsammans med honom står kaosmakterna emot, de som vill tillvarons fördärv.

I berättelserna om Oden möter vi en gestalt som är betydligt mer mänsklig och därmed betydligt mer komplex än vad vi är vana vid i judeokristna sammanhang.

Därför är berättelserna om honom trösterika och intagande.

Betraktelse 10: Om Predikaren

En fritänkare har inte mycket att hämta ur Bibeln. Vissa snygga formuleringar finns, men mycket är ju genomsyrat av religiösa åskådningar som det nog bär de flesta emot att ta del av.

Dessutom finns mellan pärmarna en sån mängd vidrigheter som orsakat så mycket lidande, att det inte är svårt att instämma i Nietzsches omdöme om åtminstone Nya testamentet:

"...man gör gott i att dra på sig handskar när man läser Nya testamentet. Närheten till så mycket orenlighet tvingar nästan till det."

Ja, Bibeln är en livsfarlig bok i deras händer som sätter tro och hopp till det som står där.

Men det finns en bok i Gamla testamentet som har en särställning. Predikaren utmärker sig genom att vara något apart vad gäller både lära och annat innehåll i förhållande till traditionella kristna utläggningar.

Budskapet går i stort ut på att förkunna Predikarens evangelium: "Tomhet, idel tomhet". Vad än människan tar sig för och vem hon än är, väntar idel tomhet. "Allt som kommer är tomhet."

Predikaren lär oss att det inte båtar att vara vis, ej heller att vara en dåre. Människorna dör liksom djuren dör: "Människan är inte förmer än djuren", samma öde drabbar den rättfärdige och den orättfärdige.

Det finns enligt Predikaren dock det som är att föredra: "att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda", "att glädja sig och njuta livets goda." Han säger "Undvik allt som pinar ditt hjärta, allt som plågar din kropp..."

Visserligen anses glädjen i mödan vara en Guds gåva, visst finns i boken moralism och uppmaningar om att tänka på den Gud som verkar underligt frånvarande i samma skrift. Men uppmaningen att njuta innan tomheten kommer är ändå ett vishetskorn att ta vara på: vi kan glädja oss under den tid vi har, trots vedermödorna och trots att tomheten väntar.

I Predikaren finns alltså onekligen ett och annat att beakta också för en sekulariserad fritänkare av i dag.

Betraktelse 9: Om dogmtänkande

När du diskuterar med någon bör du försöka avgöra vad det är för en typ av person du har med att göra. Därmed får du en uppfattning om vad för typ av diskussion du kommer att hamna i.

Märker du att det är en dogmtänkande person, gör du rätt i att inte ödsla tid, skyndsamt avlägsna dig från diskussionen och istället ta en Gin & Tonic och njuta livets goda.

Argumenten kommer att slå emot varandra som värja mot värja, men de kommer inte att smälta samman till något nytt, de kommer inte att ge dig förtjänstfulla insikter - utöver att människan är omöjlig att nå.

Det är få av oss som inte har något dogmtänkande.

Men att ha dogmer är inte detsamma som att ha uppfattningar om vad som är sant och riktigt. Att ha dogmer är att ha blyklädda uppfattningar om vad som är sant och riktigt. Blyklädda åsikter är onåbara för all kritik, all perspektivförskjutning, alla invändningar — oavsett hur svaga, motbjudande eller uppåt väggarna uppfattningarna är i sig själva.

Med karikatyrens tydlighet möter vi dogmtänkandet hos religiösa människor av fundamentalistisk art. Men inte bara där. Det kan lika gärna röra sig om människor med politiska uppfattningar eller i princip vilka uppfattningar som helst.

Dessa människor finns. Det kan vi inte göra något åt. Men vi kan lära oss att förhålla oss till dem. Lämpligen genom att hålla armlängds avstånd. Och istället för att diskutera ta en Gin & Tonic.

Betraktelse 8: Om pessimism

Gudarna skall veta att jag vandrat genom dödsskuggans dal och trivts rätt bra där. Instängd och skyddad i mörka dalar finns ändå en viss trygghet: där pessimismen är tillvarons väggar väntar inga överraskningar, och det är lätt att bemöta vad som än händer: med ledsnad, med hat, utan förväntningar.

Då, efter uppbrottet från religionen och innan jag funnit mig tillrätta i en mer genuin självkänsla, älskade jag vad Cioran skrev, den rumänske filosofen som är mer svartsynt än någon annan. Schopenhauers verbala slungskott passade också in i den världsbild där jag vandrade, omgiven av nedbrunna ideal, tomma ödemarker.

Den som ständigt är desillusionerad blir sällan upprörd av besvikelser, den som håller till på botten har ingenstans att sjunka. Att kapitulera inför livet har en viss bitter sötma...

Men den verkliga pessimisten är också en person utan dynamik och framåtrörelse. Pessimisten vet att livet tar slut och att det i sig inte har ett metafysiskt värde, men missar möjligen att livet inom sig självt kan bära mening, och att det är betydligt behagligare att tillbringa livet i ett normaltillstånd av tillfredsställelse och glädje, än att andas i semidöd, i väntan på den reella döden.

Jag kom loss ur pessimismens sjögräs och fick möjlighet att återigen bryta ytan och andas frisk luft. Jag lärde mig mycket av svartsinnet, och det gjorde mig till en mognare människa. Men hellre än i dödsskuggans dal lever jag nu i solen och värmen. Och även om solen en dag skall gå ned, så känner jag mig nu förmögen att njuta av dess värme så länge den finns där.

Betraktelse 7: Om julen

"Glade jul", Viggo Johansen.,1891.

Det är advent, en tid som i kyrkoåret kännetecknas av väntan på honom som skall komma. Men få av de allmänna jultraditionerna har ursprungligen något med den kristna religionen att göra.

Julgranen fanns i forn tid som utomhusdekoration i Norden. Dess betydelse är osäker, men den fanns där, möjligen i magiskt syfte.

Seden med de inomhusjulgranar vi känner igen i dag har sitt ursprung i medeltidens Tyskland, men fick mer allmänt bruk i Sverige först på 1900-talet. Då utan religiös betydelse, och snarare som en avkomling till förkristna, magiska föreställningar. Och rimligen som en stämningshöjare.

Julklapparna fungerade först som ett skämt. Ungdomar klappade på stugan och slängde in något i stil med ett vedträ, ibland kombinerat med en elak vers. Senare sköttes julklappsutdelningen av julbocken, en funktion som jultomten övertog, även om julbocken fortfarande är juldekoration i många svenska hem.

Jultomten började märkas av i Sverige på 1800-talet, och blev en blandning av folktrons gårdstomte och den amerikanske Santa Claus, som i sin tur är en mutation av det turkiska 300-talshelgonet Sankt Nikolaus, vilken började figurera i amerikanska sammanhang mot slutet av 1700-talet, importerad av holländarna.

Även själva julskinkan, huvudpersonen på julbordet, har rötter som många menar kan spåras ner i förkristen tid, då den möjligen fyllt en religiös funktion.

Och som alla vet, är själva tidpunkten för julen allt annat än en kristen uppfinnig. I Norden firades julblot under midvintern, i Rom firades den märkliga saturnaliefesten och där firades även den obesegrade solens födelsedag 25 december.

Så när någon kristian frågar varför en ickekristen firar jul är genmälet enkelt: Varför vi firar jul är självklart, vi gör som vi alltid gjort.

Betraktelse 6: Om försoningsdagen

Jag ser det.

Högstämt folk vandrar mot högaltaret. Orgeln tiger, men från läktarna hörs hornblåsare och trummor. Vid sidorna står de kristna prästerna. De står med triumfkorsen ödmjukt böjda, men ej sänkta mot marken i den besegrades gest.

Detta är försoningsdagen.

Dagen då de kristna släpper fram vad de förtryckt.

Dagen då altaret lånas dem som var först på orten.

Jag ser hur de Gamles folk bär krus med saften från åkerns säd: de låter öl och mjöd rinna över altarduk och sten, som offerblot åt honom som de kristna nämnde djävul, men som de Gamles folk kallar Allfader, Valfader och Oden.

När blotet skett och hornen tystnat men trumslagen ännu ljuder, sänder de kristna till sin gud en innerlig bön om förlåtelse, för att de fördrivit dem som var före dem, för att de flyttat ett råmärke, men att de nu högtidligen gett dem rum igen, om än blott för en dag.

Då höjer den främste av Odens vänner sin röst: "Här är trångt att vara. Över oss skall himlen välva sig och skogens träd skall vara väggar. Vi har offrat till Allfader i de kristnas sal: nu är de med oss försonade. Vi går dit, där vi hör hemma, där inga mässor hålls och ingen orgel hörs, men sånger om Oden och Tor och om Frej, om Siv och om Freja och Idun, där vinden blåser och kylan nyper."

Så tågar de ut, försonade med de kristna. Och jag ser hur prästerna lättade ler.

Betraktelse 5: Om släktforskning

Pappa och jag på "Abrahams sten" i Värmland, sommaren 2013.

Farfar dog innan jag föddes, men farmor, mormor och morfar levde tills jag var halvvuxen eller vuxen. Jag önskar att jag tagit mig tid att intervjua dem om deras uppväxt, om det samhälle som de levt i, om skolgång och arbetsliv, om människor i deras omgivning.

Jag borde ha pratat mer med dem om detta, och skrivit ner och bevarat deras historier. För deras historier är en del av svensk historia — från seklets början och fram i vår tid.

Nu blev det inte så, mer än i mindre grad.

Men mitt intresse för min egen släkts historia är intakt. Under sommaren reste min far och jag till Värmland, för att gå i våra fäders spår.

Vi åkte till gränsbygderna mellan Norge och Sverige, och besökte platsen där för längesedan ett torp stått. Min farfars farfars far bodde där, hantverkaren och bygdekonstnären Abraham Henriksson.

Abraham dog några och fyrtio år gammal i mitten av 1800-talet. Men fortfarande finns en sten kvar, som kallas "Abrahams sten", där han skall ha suttit med sitt arbete. Vi tog ett fotografi. Min far och jag sitter på samma sten, drygt hundrafemtio år efter att Abraham begravts.

När jag läser i kyrkböckerna fiskas namn efter namn fram: nedslag mina släktingar gjort i den statskyrkliga byråkratin. Men ibland blir historien än mer konkret: en plats, en sten i en nedhuggen skog.

Att skåda dessa ting, blir att ana skuggan av någon som inte längre finns kvar.

Betraktelse 4: Om det mediala

Något med det bortomsinnliga lockar människan. Hoppet att nå kontakt med dem som är döda, men levande i minnet, är stark hos många, många. Och mot detta behov svarar en sky av personer som kallar sig medier. Och utöver det — en mängd teveprogram, där nyfikna kan se medierna utföra sitt arbete.

Jag har den största förståelse för dem som söker kontakt med de döda. Längtan efter att nå dem som gått bort kan bli övermäktig även för den mest övertygade skeptiker.

Jag hyser mindre förståelse för medierna.

Sett från skeptiskt perspektiv spinner dessa en väv av osynliga spindelnät kring dem som de säger sig hjälpa. De liknar därvid de bedrägliga vävarna i H. C. Andersens saga "Kejsarens nya kläder", där de säger sig väva en väv som bara de kloka kan se, och alla instämmer i att tyget är det vackraste de sett, för att inte själva framstå som okloka. Ända tills en enkel människa, ett barn, utbrister där kejsaren kommer i sina obefintliga kläder: Kejsaren är naken!

Skeptikern känner sig således lockad att utbrista, trots att det strider mot god ton och trots att det kan såra känslor: Medierna ljuger! De talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!

Och så länge mediernas utsagor begränsar sig till: "jag ser en gammal kvinna som tyckte om dig" och "det är en person vars namn börjar på A", så vill jag, med dessa de enklaste utbrista: Medierna ljuger, de talar utifrån sin egen föreställningsförmåga!"

Betraktelse 3: Om skogen

En lärare hade några asiatiska elever inneboende på sin kursgård. Han berättade hur skrämda de var av skogen. Skogen — den djupa, mörkgröna skogen — var dem främmande.

Jag har ungefär samma känsla vad gäller storstäder. Instängd mellan höga hus och meddragen av vällande människomassor känner jag ångest. För mig är nog Hong Kong en lika skrämmande upplevelse, som de asiatiska elevernas upplevelse av den djupa, nordiska skogen.

Jag tycker om skogen. Där träd står vid träd och mjuk mossa breder ut sig på varje ledig yta. Där skogsstjärnor i överväldigande, men mikroskopisk, skönhet växer i murrigt dunkel och där jag kan gå på igenväxta färdvägar, vars existens är bortglömd av alla utom Riksantikvarieämbetets kartritare.

Och jag kan förstå hur människor i forntiden såg vättar och grå tomtar ute i markerna, som är långt ifrån någon ödemark, utan sprudlande liv: där verkar själva stenarna besjälade, och buskarna och kullarna. När kvällsdunklet faller och något rör sig i ögonvrån ställs även den moderna människan inför tanken, att det kanske ändå ligger något i sägnerna.

Och snart löper fantasin iväg. Bakom klipporna anar man släpande steg av ett troll, i vinden hör man strömkarlens fiolspel. Och tanken mister greppet om nutiden, och hamnar i ett ingenmansland, där det varken är i dag eller i går: där man vet, att platsen man går på kunde sett likadan ut för tusen år sedan eller för hundra år sedan, och det enda som minner om nutiden är de moderna stövlarna på fötterna.

Så kommer man ut på en asfalterad väg, och känslan är densamma som om man vaknat ur en behaglig eftermiddagsdröm. Civilisationen gör sig påmind genom några elstolpar eller en bil. Men bakom ryggen finns då fortfarande den djupa, murriga skogen kvar, med sitt skydd mot det ständigt föränderliga.