* * *
Få svenskar har inte kommit i åtminstone någon kontakt med familjen Bonniers verksamheter. Särskilt Albert Bonniers förlag är och har länge varit en mycket inflytelserik institution inom kultursfären. Men numera ägs också åtskilliga tidningar och tidskrifter av Bonnierkoncernen, liksom andra företag inom media.
Men det började inte där. I släktkrönikan av Åke Bonnier (d.ä.) får vi följa med till den ringa begynnelsen och därifrån fram till år 1941.
Han börjar med Gerhard Bonnier (och dennes föräldrar), som föddes som Gutkind Hirschel i Dresden 1778, fortsätter med framförallt dennes söner Adolf Bonnier och Albert Bonnier, samt slutar med Albert Bonniers son Karl Otto Bonnier, som dör 1941.
Mest kända för eftervärlden i dag är väl Albert Bonnier och Karl Otto Bonnier, som genom bokförlaget gav ut så många av de mest berömda och inflytelserika svenskspråkiga författarna från det moderna genombrottet och framåt. Karl Otto Bonnier var författaren Åke Bonniers far.
Släktkrönikan tar givetvis också upp andra medlemmar i familjen under dessa år, men fokus ligger på bokförläggarna som nämnts ovan: de utgör krönikans kärna. Det är det ena benet som skildringen står på.
Det andra benet är mötena med kulturpersonligheter och författare. Åke Bonnier citerar ymnigt ur förlagets brev – både sådana som hans far och farfar själva skrivit och sådana som de mottagit. Det ger en synnerligen intressant inblick i hur förlagsverksamheten fungerade, och hur författarna förhöll sig till sina förläggare.
I boken möter vi vitterhetens och konstens jättar en efter en, somliga i brev, många av dem som personliga vänner till familjen: Viktor Rydberg, Emilie Flygare-Carlén, Zacharias Topelius, den stormande Strindberg, Gustaf Fröding, Ellen Key, Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson, Vilhelm Moberg.
Stämningen mellan författare och förläggare verkar i allmänhet varit god.
Åke Bonnier berättar att förlagstraditionen var sådan, att man inte såg det som sin uppgift att censurera författare. Jo, visst kunde man ge råd, men främst på estetiska grunder. Tvärtom kunde man se det som en äresak att även kunna ge ut texter som stred mot den frisinnade ideologi som till exempel var Karl Otto Bonniers.
Men naturligtvis hände det att de sa nej: Karl Otto Bonnier lär ha varit vankelmodig vad gäller att ge ut Sven Hedins Andra varningen, efter att ha gett ut föregångaren Ett varningsord i miljonupplaga. Han avböjer, men ångrar sig: då hade Hedin gått till annat förlag.
Naturligtvis är inte släktkrönikan menad som en kritiskt genomgång av förlagets verksamhet och släktens medlemmar. Det är snarare fråga om ett varmt och respektfullt inifrånperspektiv och det vore för mycket att vänta sig av huvudgestalternas ättling att lyfta fram negativa sidor hos sin far och farfar och så vidare.
Resultatet blir emellertid att personerna nu blir helgjutet präktiga och goda figurer. Det kan de ju ha varit. Men om icke, så hade framställningen vunnit i sälta på att låta Karl-Otto, Albert och de andra få åtminstone någon grad av svärta.
* * *
Bonniers: En släktkrönika 1778-1941 kan med fördel läsas av alla som intresserar sig dels för bokhandels- och bokförlagshistoria, och dels av dem som intresserar sig för det svenska kulturlivet under 1800-talet och framåt mitten av 1900-talet.
Vi som med glädje läser exempelvis August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg får genom Åke Bonniers beskrivningar och brevutdrag en fylligare bild av dessa författares personligheter och de rent praktiska omständigheterna kring publiceringen av deras verk.
– – –
Bonniers: En släktkrönika 1778-1941, Åke Bonnier (d.ä.). Albert Bonniers förlag 1974. Omslag: Herbert Lindgren. ISBN: 91-0-039375-4. 248 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar