Bokrecension: Unsheltered | Barbara Kingsolver

Unsheltered är en roman av Barbara Kingsolver (f. 1955). Boken utkom första gången 2018. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Unsheltered utspelar sig på ungefär samma plats men i två olika tidsperioder. Det rör sig om den från början utopiskt syftande samhällsgemenskapen Vineland. Där bor i ett fallfärdigt hus någon gång under senare delen av 2010-talet en familj med sina särskilda problem och utmaningar. På samma tomt låg ett annat fallfärdigt hus på 1870-talet där en annan familj med just sina särskilda problem och utmaningar bodde. 

Kingsolver väver skickligt samman berättelserna från de två epokerna och genom båda går som ett tema ett ifrågasättande av en stor berättelse, ett narrativ eller om man så vill – ett paradigm. 

På 2010-talet skakas berättelsen om den amerikanska drömmen och möjligheten till ekonomisk utveckling, särskilt genom de vuxna barnens perspektiv, där dottern Tig står för det antikapitalistiska perspektivet, och sonen Zeke för det framåtsträvande, framgångsjagande.

På 1870-talet skakas en fundamentalistiskt kristen världsåskådning av darwinismens begynnande genombrott, manifesterat i läraren Thatchers kamp mot sin inskränkta rektor och indirekt mot samhällets ledare Landis. 

Den senare blir för övrigt något av en parallell till den Trump som på 2010-talet träder fram som representant för den gamla framgångs-berättelsens ohöljda inkarnation.

* * *

Naturligtvis har Unsheltered en tendens. Den antikapitalistiska, kollektivistiskt inriktade dottern Tig, som dessutom bott på Kuba en tid, skildras särskilt välvilligt. Det är hennes idéer som vinner ingång hos modern Willa, som är den som i första hand fungerar som romanens huvudperson. 

Willa och maken Iano är ett slags akademiska proletärer, hon en frilansande journalist, han en underbetald universitetslärare. Båda framstår som något av klassiska företrädare för en amerikansk vänster, så kallade liberals. 

Men fortfarande har de investerat i Den Stora Berättelsen: de har sökt framgång genom att försöka göra rätt karriärdrag, flytta hit och dit – men likväl står de nu och har inte råd att renovera sitt hus, som alltmer faller sönder omkring dem. 

Dottern visar på andra värden: vikten av att återanvända, att göra saker gemensamt, att nöja sig med vad man har, snarare än att sträva efter fjärran mål som kanske aldrig förverkligas. 

Den högutbildade sonen Zekes flickvän har tagit sitt liv och lämnat honom med en nyfödd son, som han inte kan knyta an till och som föräldrarna och systern får ta hand om. Zeke har fått sitt liv krossat genom flickvännens död, men är likväl kvar i racet: han försöker komma på fötterna inom ekonomisektorn, samtidigt som han dras med enorma studieskulder. 

Zeke är sin systers motbild. Båda är de något av karikatyrer på typer, men broderns drag är tecknade med tjockare linjer än systerns.

* * *

Misstron mot det västerländska, kapitalistiska samhället är vad som går som en ström genom de delar av Unsheltered som utspelar sig nästan i nutid. Misstron mot det gamla, religiösa systemets ovilja att belägga sina påståenden när de möts av ifrågasättande information är strömmen genom delarna som utspelar sig på 1800-talet. 

Thatcher, läraren på 1870-talet, blir en tragisk hjälte i kampen mot den nästan satiriskt ritade rektorn. Tig, dottern på 2010-talet, får väl tänkas vara en motsvarighet: hon pekar på ett alternativ till den då härskande ideologin.

Men det finns många fler personer i romanen. 

Särskilt utmärker sig den grekiske farfadern Nick på 2010-talet: överviktig, fördomsfull och elak, givetvis en anhängare av Trump. Och så har vi den historiska personen Mary Treat på 1870-talet, som står i brevförbindelse med Charles Darwin själv och fungerar som moraliskt stöd åt läraren Thatcher.

Mary Treat tillsammans med Willa är väl de två personer som för mig framträder som de mest realistiskt formade personerna, medan särskilt Willas barn mer blir mer av klichéer, ända ner till det plagg med Che Guevara-tryck som Tig klär sin brorson i.

* * *

Unsheltered är mycket välskriven och väl sammanhållen, om än något lång. 

Någon framåtdrivande story ser man dock inte mycket av. Tyngdpunkten ligger i stället på skildringen av brytningen mellan idéer, mellan De Stora Berättelserna och De Nya Berättelserna. Och väl så. 

— De politiska undertonerna finns där, särskilt mot slutet, men bärs upp av en uppenbar författarbegåvning. Boken sjunker alltså inte ner i det didaktiska träsket, blir absolut inte plakat eller pamflett. Vad romanen framförallt verkar är att skapa utrymme för ett ifrågasättande av de samhällsberättelser vi kanske ofta tar för givna, försjunkna i dem som vi nog ofta är. 

Huruvida det är en framkomlig väg att på Tigs sätt överge tanken på individuella framsteg, skrota det kapitalistiska systemet och börja agera mycket, mycket mer miljömedvetet — det kan måhända diskuteras. Men det är likväl alltid nyttigt att sätta självklarheter i fråga, om inte annat för att få perspektiv på vad man själv tar för givet, men som kanske kunde vara helt annorlunda.
– – –
Barbarba Kinsolver, Unsheltered. London: Faber & Faber Limited, 2019.

Bokrecension: Herland | Charlotte Perkins Gilman

Bild: Fernando Aravena, Pixabay (beskuren)

Herland är en roman av den amerikanska författaren och feministen Charlotte Perkins Gilman (1860–1835). Boken utkom första gången på engelska 1915. Jag har läst den i Project Gutenbergs e-boksupplaga.

* * *

Charlotte Perkins Gilman formar i Herland vad som rimligen ska förstås som en utopi. Någonstans i en avlägsen dal, omgiven av branta berg, ligger en hel civilisation fördold. Tre miljoner människor bor där, och samtliga är kvinnor. Och med hjälp av en flygmaskin lyckas tre amerikanska män ta sig dit, efter att ha hört mystiska rykten om platsen. Kulturkrocken är givetvis monumental.

De tre männen, Terry, Jeff och Van, är mest figurer som olika egenskaper projiceras på. 

Terry är den skränige machomannen med en sällsynt misogyn hållning, Jeff är romantikern som gudomligförklarat alla kvinnor, och Van är den vanliga människan, en representant för en rationell genomsnittsman. Det är också Van som är hela historiens berättarjag: det är han som i efterhand skildrar de tre vännernas drygt årslånga tillvaro i landet de kallar Herland.

* * *

I mångt och mycket är Herland som bok en beskrivning av hur detta besynnerliga land fungerar: dess seder och bruk och dess historia samt hur kvinnorna där egentligen ter sig.

Dalen skärmades av från yttervärlden efter en geologisk katastrof för omkring två år sedan. Samtidigt var de flesta männen utanför dalen och krigade. Men, under över alla under, på något sätt födde en kvinna ett flickebarn utan mans inblandning, och sedan dess har ättlingarna till henne i allmänhet fött fem flickebarn var, tills dalen var full i relation till dess resurser, och man genom snarast psykologiska metoder kunde börja med effektiv barnbegränsning.

I Herland råder harmoni och nästan inga brott begås. Under seklerna har man förfinat en slags rashygien, som gör att oönskade egenskaper inte förs vidare. På ett lika praktiskt inriktat sätt har man styrt vilka växter som tillåts förse folket med mat. Och i sin pragmatism har man knappast hört talas om urgamla lagar: lagarna är underkastade ständiga revideringar, alltefter hur folket växer i sin kulturella mognad och ökar i insikter. 

För de är inga vildar. Männen märker att kvinnorna är själsligt högt utvecklade, och inte heller i teknologiskt avseende är de nödvändigtvis särskilt långt bakom resten av världen. All sin håg har kvinnorna inriktat på utveckling och mödraskapet som kollektiva ansträngningar.

* * *

Det är kanske tänkt att kulturen i Herland ska framstå som en idyllisk tillvaro, en feministisk utopi. Men sådan verkar den åtminstone inte för mig. 

Tillvaron är påtagligt blodlös och avsexualiserad och framställer landets kvinnor som ett slags änglalika, könlösa väsen, helt inriktade på nytta, barnuppfostran och utbildning. De är ett annat slags människor än männen som kommer dit. Alla kanter är avslipade så att världen där blivit rosaskimrande och eterisk, utan alla spänningar, utan drama. Berättarjaget säger: ”I never heard a child cry i Herland, save once or twice at a bad fall ...”.

När de tre männen omsider gift sig med tre kvinnor från Herland – äktenskapsceremonin och hela äktenskapsinstitutionen är en eftergift från kvinnornas sida, eftersom äktenskap inte existerar i denna dal – visar det sig att deras hustrur minst av allt är intresserade av något sexuellt samliv. Det är som att deras sexualitet sublimerats till de andra aktiviteter som de har för handen: vänskap, arbete – ja, och nyttan.

* * *

De tre männen börjar sin vistelse i Herland som ett slags fångar, men får stegvis allt större frihet. De lär kvinnorna om världen utanför, kvinnorna lär männen om livet i dalen. De förra är mer nyfikna än något annat, de senare är mest förbluffade. 

Det är i kontrasterandet mellan civilisationerna som en av de snyggaste effekterna ligger i hela boken. Kvinnornas naturliga frågor om kvinnornas situation i männens hemland USA pekar på det – åtminstone då – ofta naturligt tagna men egentligen märkliga i den ojämställdhet som råder: Varför ska kvinnorna vara hemma och sköta hemmet och barnen? Varför ska kvinnorna ta männens efternamn? Varför har kvinnor andra kläder än män? Alltså: Varför ska kvinnornas värld begränsas och underordnas och dekoreras och ställas under mannens överinseende?

* * *

Herland är en i stort sett stillastående skildring – frånsett några inslag av äventyr och mer betydande handling – av en utopisk eller dystopisk värld, beroende på var man lägger emfasen. 

Jag stöts bort av hur romanen utmålar kvinnor och män som i grunden helt annorlunda väsen, där kvinnorna kunde skapa ett asexuellt paradis, om de bara slapp ifrån männen men ändå kunde föröka sig. Därmed förnekas eller förminskas sexualiteten, driftlivet, potentialen till konfliktskapande och våld hos kvinnor. Kvinnorna i Herland mister mycket av sin komplexitet genom att de fråntagits nästan alla mörka kontraster inom och mellan sig själva.
– – –
Charlotte Perkins Gilman, Herland. Digitaliserad som epub av Projekt Gutenberg.