Sommarläsning!

Sommaren är här! Och med sommaren möjligheten att kanske ägna sig mer åt litteraturen än eljest. Jag drog till Twitter och frågade några olika personer vad det blir för sommarläsning för deras del.

Biskop Åke Bonnier läser Göran Agrells och Peter Strömmers I Luthers fotspår: en resebiografi samt en biografi om den nästan legendariske ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Staffan Gunnarsson, vice president i European Humanist Federation, slår in på det filosofiska spåret och studerar Maurizio Ferraris Manifest för en ny realism.

Den produktive författaren och journalisten Niclas Sennerteg å sin sida fördjupar sig i historia; han nämner The Civil War av Bruce Catton, Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Alice Petréns Made in France.

Författaren, journalisten och kolumnisten samt tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt ägnar också sommaren åt litteratur, emellertid som skriftställare, enär hon arbetar på Estrid, en bok i Sagan om Valhalla-serien.

Och jag, för min del, har tänkt mig att läsa Fänrik Ståls sägner av Runeberg och Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde.

Trevlig litterär sommar!

Varför veta mer?

Någon frågade varför jag bryr mig om Esaias Tegnér. Och någon annan frågade vem som bryr sig om nordisk hedendom.

Hur vassa sådana yttranden än kan upplevas när de riktas till någon som brinner för ämnena, så äger de emellertid en viss vikt. Och frågan kan rimligen göras vidare: varför bry sig om någonting annat än att andas och äta över huvud taget?

Nå, jag tror att det är relevant att låta livet innehålla mer än att andas och äta. Åtminstone enligt min erfarenhet ger ökat vetande också en större upplevelse av livet. För varje ny insikt, varje nytt samband man förstår, så blir livet en aning djupare. Och man får lite fler referenspunkter att orientera sig utifrån, när man nu under en kort tid vandrar i det kaos som tillvaron är. Draperier dras ifrån, och där man tidigare intet såg, ser man nu fräscha utsikter, rika vyer.

– Åh, det går naturligtvis att leva sitt liv och endast stirra ner på varje steg som fötterna tar, nöjd med att andas och äta och hålla sig vid liv. Men nog kan vi låta livet vara mer än att hålla sig vid liv, nog kan vi tillåta oss både när- och fjärrsyn?

Så varför bry sig om Esaias Tegnér? För att hans ord berör, kanske? För att hans verksamhet påverkat den svenska litteraturen och därmed det svenska samhället? För att hans liv reflekterar hur ett liv kunde levas före oss?

Och varför bry sig om nordisk hedendom? För att de idéer som tänktes långt innan både vi och våra föräldrar och deras föräldrar föddes förmår inspirera våra tankar än i dag? För att hedendomens texter uppvisar en fräschör som sedan kvävdes under en annan ideologis hegemoni under tusen år? För att vi förstår lite mer genom att förstå hedendomen, än vad vi eljest hade gjort?

I dag har vi dessutom aldrig förut skådade möjligheter att skaffa oss kunskaper; aldrig har så mycket kunskap varit tillgänglig i sådan grad som nu; att försitta möjligheten att fördjupa sig synes mig vara att slå sig ner i en koja, när man utan större möda hade kunna bo i ett hus.

Jag tror på kunskapens värde. Jag tror att livet blir innehållsrikare ju mer kunskap vi samlat på oss. Och jag tror att belöningen för att jaga allt större kunskaper är ett långt och mångt mycket rikare liv än vad som varit möjligt kunskapen förutan.

Så varför veta mer? Jo, för att alternativet är att veta mindre, inse mindre, vara mindre.

Bokrecension: Om läsning | Ellen Key

Om läsning är en småskrift av Ellen Key (1849-1926).

År 1898 gav Folkupplysningsföretagets förlag i serien "Svenska folkets öreskrifter" ut texten Om läsning av Ellen Key. I denna pamflett ger Key en introduktion i läsandets konst: vad man bör tänka på, vad man bör undvika.

* * *

Ellen Key inleder sin folkuppfostrande skrift med ett citat av Francis Bacon:

"Somliga böcker skall man endast smaka på; andra böra slukas och blott ett litet antal förtjänar att man äter dem långsamt och smälter dem väl."

Citatet kan sägas sammanfatta Keys skrift väl. Skriften är nämligen ett försök att utlära urskiljandets svåra konst, och hur man bör läsa, för att få så mycket ut av läsningen som möjligt: hur läsandet kan förädla människan.

För Key är det lika viktigt för själen vad och hur man läser, som det är viktigt för kroppen vad och hur man äter. Man ska således ha ett litterärt intag som är varierat men också anpassat efter den personliga smaken, man ska inte vare sig föräta sig eller svälta sig. Och så bör man se till att inte läsa näringsfattig litteratur, om än i stor mängd.

Och får man inte smak för en viss typ av böcker, gör man rätt i att överge den genren och istället söka något som bättre passar en själv. Måhända kommer man i en annan ålder att återvända till en litteratur som inte passade när man var yngre eller hade andra förutsättningar att ta den till sig. Men att fortsätta läsa en bok som ingenting ger i nuläget, är bara "en dum tidsspillan".

* * *

Den läsande människan bör stanna upp inför sitt företag och ställa sig frågan, om det han läser främjar "hans själs växt och utveckling". Det är alltså näppeligen fråga om att läsa för läsandets egen skull, utan läsandet är ett medel till personens växt.

Key skyr sammanställningar framför detta att gå direkt till källtexterna. Och hon är inte förtjust i läsande av alltför låg litteratur.

"...den, som en gång fått syn på det yppersta, han nöjes icke lätt med det svaga, ej ens med det halfgoda."

Visst bör man hänga med i den moderna litteraturens virvlar, men när väl böckerna åldrats några år kan man nöja sig med att bara ta del av det som verkligen stått sig.

"...i fråga om skönlitteraturen löner det sig sällan att af arbeten, äldre än tjugofem år, läsa annat än det yppersta."

Det Key kallar "kolportageromaner" bör man se särskilt upp med. Dessa litteraturens såpoperor menar hon vara "lika skadlig som missbruk av rusdrycker".

* * *

Den läsande människan får gärna finna sitt särskilda gebit som man ägnar särskild tid. Ja, hon bör rentav vara fokuserad i sin läsning, och inte räkna med att kunna hänga med inom alla fält. Men Key menar att man likväl bör blanda upp det bekanta "med värdefulla böcker också från andra områden." Ty enformighet kan också det hindra själens utveckling.

Man måste också ta sig tid att läsa; man ska inte hasta igenom böcker, utan ta sig tid att tugga dem, att verkligen förstå dem.

"Nutidsmänniskronas allra största fel är att de läsa sina böcker för fort."

* * *

Key sammanfattar själv sina poänger i sin skrift.

Den första poängen, eller regeln, är:

"att vi icke skola tro att vi böra eller kunna läsa allting, utan att vi måste göra ett urval..."

Den andra regeln säger:

"att vi till ledning för vårt urval böra taga vår egen håg."

Urskiljandet och individualism är således något av nyckelord.

* * *

Jag tror att jag i min egen läsning följer Keys anda ganska väl. Fokus i min läsning ligger väl på olika historiska skildringar. Så historia ur olika aspekter är min litterära hemmamark, både vad gäller facklitteratur och den tid som romanerna jag läser gärna får utspela sig i. Men jag är inte främmande för att då och då ge mig ut i marker som jag annars sällan besöker: någon naturvetenskaplig bok passerar, och så vidare. Men det är definitivt inte min husmanskost.

Vad gäller den renodlade skönlitteraturen graviterar jag mot prövade klassiker, och nån gång mer obskyra, i synnerhet äldre, verk. Det är sällan att jag läser mer samtida romaner, och det är än mer sällan som en nutida genredeckare slinker ned. Måhända har jag en föreställning om att jag genom att läsa omvittnade klassiker får rikhaltigare litterär näring, och en större upplevelse, än om jag läser litteratur som jag får en känsla av är här i dag, och borta i morgon.

Men jag läser inte bara för att utveckla själen, även om en strävan efter bildning helt visst finns hos mig. Främst är dock den omedelbara känslan, ja, njutningen, min främsta motivation för läsandet.
– – –
Om läsning, Ellen Key. Folkupplysningsföretagets förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Om bildning | Ellen Key

Ellen Key, ca. 1890

Bildning. Några synpunkter är ett föredrag av Ellen Key (1849-1926) som hölls för Stockholms allmänna (socialdemokratiska) kvinnoklubb 17 januari 1897. Föredraget trycktes i den smått legendariska serien Verdandis småskrifter. Den utgåva jag läst gavs ut av Albert Bonniers förlag 1897.

* * *

I Bildning drar Ellen Key en lans för den den bildade människan. Med bildning avser hon emellertid inte uteslutande en rikedom av kunskaper — även om kunskapen väger tungt i hennes skildring.

För Key är begreppet bredare än så. Hon tar det tillbaka till sin etymologiska grund: att bilda — det vill säga, med Keys ord, "att dana något".

För att en person ska kunna kallas bildad, måste ett flertal faktorer stråla samman och samverka, menar Key.

Dels måste den kunskapsmässiga basen finnas, men denna kunskap skall äga liv, på så vis att den satts i förbindelse med den inre föreställningsvärlden — fantasin — så att den förmår väcka rika associationer.

Dels ska bildningen medföra ett förfinat sätt: en slags världsvanhet som gör att den bildade människan förmår att föra sig på ett civiliserat sätt i de sammanhang där hon finns. De olika bildningsmomenten skall så smälta samman till "alla förmögenheters växelvärkan sins emellan".

* * *

Den i Keys ögon bildade människan äger utöver sina kunskaper en hjärtats bildning, som gör att hennes personlighet och genuina intresse sätts i förbindelse med det kunskapsstoff hon äger och förmår att bearbeta: där ska finnas en "personlig hängifvenhet".

Detta är något som inte kan tvingas fram: vissa människor, konstaterar Key, är helt enkelt inte kapabla att bli bildade människor i egentlig mening, de må sedan vara hur kunskapssprängda eller hur enkla som helst.

"För bildning fordras nämligen naturanlag."

Den bildade människan är alltså en särskild typ av människa, med vissa medfödda förutsättningar att omsätta kunskaper till en syntes inom sig, som berikar det personliga livet. Och den som har dessa medfödda förutsättningar, dessa anlag för bildning, kommer att försaka andra ting för att "tillfredsställa sina bildnings- eller skönhetskraf."

Men dessa medfödda förutsättningar kan, menar Key, "utvecklas eller undertryckas".

Key är synnerligen kritisk mot samtidens skolväsende, som prioriterar läxplugg och automatiska kunskaper: skolan ger, menar Key, kunskaper teskedsvis, istället för att sätta eleverna i kontakt med de egentliga källorna, ja, istället för att ge en djupare förståelse. Kunskapen förmedlas ytligt och "ensidigt förståndsmässigt", så att elevernas känslo- och fantasiliv lämnas utanför.

Detta gör att "det lefvande lifvet" liksom hamnar utanför utbildningen, istället för att den ingår i allians med "fantasien och känslan". De olika bildningsmomenten har inte smält samman.

Key skriver:

"...bildningsresultaten blifva allt mindre, medan kunskapsmassorna blifva allt större."

Key vill istället tidigt i skolan lägga ett större fokus på litteratur och historia, eftersom dessa kategorier i sig medför så rik stimuli för både känsla och fantasi, och ställer eleven inför etiska frågeställningar och belyser kausalitetens betydelse i livet: att saker och ting hänger ihop, att saker och ting inte existerar som fristående öar.

Läraren bör uppmuntra eleverna att själva dra slutsatser, och ej servera dem färdigtuggad kunskap, genom att anlita olika kunskapsdiscipliner, så att det blir fråga om "en äkta själsodling, icke blott döda insikter." Elevernas "fantasi, känsla och tanke" ska förbindas: och denna förbindelse "skiljer den bildade från den endast kunnige."

Skolans högsta mål blir då att lära eleverna urskiljning, som är en förutsättning för att de sedan ska kunna fortsätta sin "kulturutveckling." Key menar rentav att denna förmåga i hennes tid mer hittas hos de som inte drillats i skola och akademi, utan "gått själfbildningens väg". De har, får vi förmoda, tvingats att lära sig kunskapsavvägning och urskiljning på egen hand. Sockenbiblioteken kan därvid spela en större roll, menar Key, förutsatt att de inte kontrolleras av prästerna.

Den som så medelst självbildning eller genom träning övat upp sin urskiljningsförmåga, väljer sedan att ägna sin uppmärksamhet åt de större intrycken hellre än åt de lägre, det vackra snarare än det mindre vackra, och så vidare. Hon är vaken för det innehållsrika, och likgiltig för det betydelselösa.

* * *

Bildningen är något hela livet pågående. Den är "en lifsprocess för hvilken man måste skaffa näring lika väl som för kroppens."

Personligen uppskattar jag Keys syn på bildning. Även om hon i slutet mot sitt föredrag blir en aning moralistisk.

Jag instämmer med henne, att en stegrad bildningsnivå berikar livet. Ju mer man vet om den värld som finns omkring en, och i ju större grad man förmår sätta ihop dessa kunskapsbitar i växelverkan och associationer, desto rikare blir livet man lever.

Vi kan till exempel se en å som rinner fram under vägen vi passerar. Vet vi blott det, stannar vi kanske vid det konstaterandet: "där går en å".

Men om man känner till dess utlopp och dess källa, dess vindlande väg, dess betydelse för folk utmed dess fåra, dess historia och vad man kan förvänta sig att finna i den, så blir upplevelsen av den där ån man passerar så oändligt mycket rikare än det ytliga. "där går en å".

Och på samma sätt med det mesta vi möter i livet.

Ju fler intryck vi lyckas associera och samla till en helhet kring det vi betraktar, desto större förståelse får vi för den omvärld som är omkring oss, desto mer förstår vi att vi så lite vet, och desto mer berörs väl vår inre föreställningsvärld, så att det liv vi lever expanderar från den punkt vi står på, och sträcker sig både bakåt i historien, framåt mot den förmodade framtiden, upp i höjden för översikten, och ner i djupet för detaljkunskapen. Och allt må bilda ett sammanhang.

Key citerar Goethe:

"Den råa människan är nöjd, blott hon ser något försiggå; den bildade vill känna, den genombildade äfven tänka."

– – –
Bildning. Några synpunkter, Ellen Key. Studentföreningen Verdandis småskrifter 67, Albert Bonniers förlag 1897. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokmalen — hemfallen åt tadel

Ur en handbok från Allers Familje-Journal, 1928
Bild via Litteraturbanken.se

E-läsning

Den första boken jag läste i min nya e-bokläsare blev alltså Hjalmar Bergmans Clownen Jac. Jag har många gånger förut skrivit om hur tveksam jag varit gentemot e-boksgrejen, ja, om hur jag vill kunna känna böckerna, och hur lukten från sidorna spelar roll för upplevelsen och så vidare.

Nå, så är det.

Men det går faktiskt utmärkt att läsa litteratur på läsplatta också.

Jag köpte en enkel apparat. Sony PRS-T2 heter den. Displayen är svartvit och inte upplyst, utan bygger på nåt som tydligen kallas e-ink. Det gör att den endast drar batteri när man byter sida, och det gör batteritiden oerhört lång på varje laddning — flera veckor, vad jag förstår.

Apparaten, stor som en tunn pocketbok, har en display som är mild att vila ögonen på, liksom en matt boksida är behaglig att titta på. Typsnitt kan man välja, och textens storlek likaså. Det är lätt att stryka under i texten, och bläddra fram och tillbaka.

Så jag är mycket positivt överraskad. Jag har nu gett mig på bok två, av mer facklitterärt slag: Hjalmar Söderbergs Den förvandlade Messias, och läsupplevelsen är — fastän jag är trycksvärtedoften och ljudet av pappersprassel förutan — superb. Det går lika lätt att läsa några minuter på en liten paus, eller att läsa långa stunder i sträck. Och mellan läsningarna dyker den lätt ner i innerfickan på en jacka, eller nån annanstans. Skrymmande är den definitivt inte.

Det ska gå att lägga ut citat ur böckerna direkt till Facebook genom att koppla upp sig mot WiFi. Får se om jag bryr mig om att koppla in det: ju enklare funktioner, desto bättre. På så vis är det mindre ting som kan krångla dessutom, liksom en pappersbok sällan krånglar vid hanteringen.

* * *

Än så länge är många e-böcker ofattbart dyra. Nyare titlar är i regel långt dyrare än en pocketbok, och beskattas än så länge dessutom med 25 procents moms, snarare än bokmomsens 6 procent. Måhända kan den generella prisbilden ändras, när väl e-boksindustrin kommit igång på allvar.

Men man får inte glömma, att det finns en fullkomlig litteraturskatt på ställen som Litteraturbanken,  Projekt Gutenberg och Projekt Runeberg där böcker vars upphovsrätt gått ut finns fritt tillgängliga, helt utan kostnad. De två förstnämnda ställena har dessutom satsat e-boksanpassade epub-filer för nedladdning.

Så man skulle kunna ägna en livstid bara åt att läsa klassiker, innan man ens har behov av att börja läsa ny, dyrare e-litteratur...

* * *

Jag tänker inte kasta ut mina tusentals fysiska böcker, aldrig i livet. Men att kombinera läsningen av traditionella böcker med att läsa böcker i e-läsaren innebär inte någon sorts konflikt för min del, och jag uppmanar ivriga läsare att göra detsamma.

Citat: "Read widely, and without apology" | J. C. Oates

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

– Joyce Carol Oates

Det snopna i att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det känns alltid lite snopet att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst. Men jag har ändå inga hangups när det gäller sådant: en bok som gör mig less, som jag retar mig på, eller som inte ger något igen, lägger jag gärna ifrån mig. Fastän det känns lite snopet.

I dag gjorde jag det igen. Den här gången rörde det sig om en något äldre facklitterär bok i ett ämne som jag är någorlunda bevandrad i. Och den annars välrenommerade författaren gör sådana makalösa hypotetiska skutt i resonemangen, att det till sist underminerade hela framställningen — och jag tröttnade.

Sånt här händer ibland.

Nåt liknande hände för någon månad sedan. Då läste jag en annan facklitterär bok, också då i ett ämne som jag är någorlunda bekant med. Och jag lyckades lokalisera tre, fyra sakfel på lika många sidor. Då fick de kvarstående hundratals sidorna helt enkelt vara. Förtroendet för framställningen var underminerat också där.

* * *

Jag läser av två skäl — för njutningen och för att öka på min bildning. Om jag inte får ut någotdera av det i tillräcklig grad, så får det vara. En skönlitterär bok som är träig kan jag möjligen tvinga mig igenom, om det är så att jag bedömer att bildningsvärdet är tillräckligt högt. Och även om bildningsvärdet är lika med noll, kan en synnerligen njutbar bok vara mer än värd att läsa.

Men det blir givetvis alltid en avvägning. Vare sig det nu gäller fack- eller skönlitteratur.

När tiden är begränsad, och böckerna är oräkneliga, får man ta sig friheten att välja och vraka.

Citat: Kafka om böckers verkan

Ur ett brev från Franz Kafka till Oskar Pollack, skrivet 8 november 1903.

"Manches Buch wirkt wie ein Schlüssel zu fremden Sälen des eigenen Schlosses."

Övers.

"Mången bok fungerar som nyckel till främmande salar i det egna slottet."

Citat: Det skrivna ordets fördelar

"Det skrivna ordet har fördelen att det är varaktigt och kan bevara tankar och känslor klädda i ord över både tid och rum. Det ger oss möjligheten att kommunicera inte bara med människor här och nu, utan också med dem som befinner sig långt borta, liksom med kommande generationer."

– Anki Mattsson

"Enkla retoriska knep", ur Bästa språktipsen, Prodicta 2011.

Citat: J. C. Oates om att läsa utan hänsyn

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

— Joyce Carol Oates

Brev: Kafka om vilka böcker man bör läsa

Franz Kafka 1906

"Ich glaube, man sollte überhaupt nur solche Bücher lesen, die einen beißen und stechen. Wenn das Buch, das wir lesen, uns nicht mit einem Faustschlag auf den Schädel weckt, wozu lesen wir dann das Buch?"

"Jag tror att man överhuvudtaget endast borde läsa sådana böcker, som slår och sticker en. Om boken som vi läser inte slår oss ur sadeln med ett knytnävsslag, varför läser vi den då?"

— Franz Kafka
Ur brev till Oskar Pollack 27 januari 1904

Citat: Carl Sagan om tidsresor genom litteraturen

"One glance at a book and you hear the voice of another person, perhaps someone dead for 1,000 years. To read is to voyage through time."

— Carl Sagan (1934–1996)

Den litterära skolan: En förhoppning

Malin Siwe skriver i Expressen en text — Trivselterrorn — som får det att vända sig i magen på mig. Den handlar nämligen om skolans brist på boklighet. — Siwe berättar om hur Amanda Fondell, Idol-vinnare och gymnasieelev, på en fråga från DN om vilken bok hon senast läst, helt enkelt svarar att hon inte läser böcker. Siwe skriver också att Eric Saade sagt att han tänkt köpa och läsa Zlatans självbiografi — vilket då skulle bli den första bok han köpt och läst i sitt liv. Vidare skall en viss Måns Zelmerlöf aldrig ha läst en dikt, hur nu det är möjligt.

Fyfan.

* * *

Detta vittnar om två ting.

För det första om några personliga misslyckanden, i det att tre personer, någorlunda kända i musikvärlden åtminstone för tillfället, genom egen förskyllan gått miste om den litterära världen, med dess referenser och berättelser, gestalter och stilar. Men även litteraturens förmåga att forma och utveckla det egna språket.

Hur en musiker med någon vilja att skriva egna texter med genuin livskraft, dynamik och djup helt enkelt kan prioritera bort den litterära erfarenheten övergår mitt förstånd. Jämför ett sådant förhållningssätt med en musikens poetiska gudfader, Morrissey, vars extremt litterära texter skapar ett band mellan honom och hans hängivna lyssnare, som torde vara starkare än de flesta band mellan utövare och publik... —

Men främst vittnar det, som Siwe är inne på, om den svenska skolans misslyckande.

Kan det verkligen vara så, som Siwe antyder, att den svenska skolan slängt litteraturen överbord, för att istället skapa en så trivsam skola som möjligt, en skola med låga trösklar? En skola där man skyggar för att sätta god litteratur i händerna på eleverna, månne med hänsyn till dem som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig den?

Själv är jag av den uppfattningen, att skolan behöver mycket mer litteratur, och att en av skolans främsta uppgifter, måste vara att lära och stimulera eleverna till att handskas mer med texter: både att tillgodogöra sig dem, och att utforma dem. Och vad bättre sätt kan finnas att nå detta, än att försänka eleverna i vår mest slitstarka litteratur, att diskutera litteratur, och förhoppningsvis hos eleverna skapa incitament att även ägna fritid åt läsning.

* * *

Jag minns min mellanstadietid. Då läste jag mycket Olov Svedelid, nämligen hans historiska ungdomsromaner. Kanske lades där grunden till mitt idag monumentala intresse för det skrivna ordet. På en vägg långt bak i klassrummet, hade vår lärare satt upp ett stort ark med ett diagram, där man fortlöpande fick skriva in hur många sidor man läst: målet var ettusen lästa sidor. Vid sidan av litteraturens egen förmåga att skapa intresse, gav det diagrammet givetvis ytterligare incitament för läsande: det blev en lek, en tävling.

Genom litteraturen har jag funnit ett medel för själen att uttrycka sig: en dikt av Ekelöf kan sätta medvetandet i darrning, och betyda mycket som en textlig medvandrare, som en tolkning av en känsla, som en illustration av vem jag verkligen är. Under min gymnasietid hade vi en gång att ägna oss åt dikttolkning. Läraren utsåg särskilt åt mig att ta mig an just Ekelöfs "Jag tror på den ensamma människan", som då slog an ett helt ackord i mig. Dels kände jag mig sedd, dels fick jaget i djupet genom dikten ord på sig.

Så skulle jag vilja att skolan fungerade: sätt dikter i händerna på eleverna; inte nödvändigtvis trehundra år gamla kylslagna och gammaldags dito, utan lyrik som kan fungera här och nu, som säger nåt till dem om deras liv, för att travestera Morrissey. Använd litteraturen som utgångspunkt för diskussioner i olika ämnen: filosofi, svenska, historia, språk, religion... Bered mark i elevernas medvetanden, så att de blir mottagliga för litteraturen: sky den icke, vänj dem vid den.

Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha läst en mängd böcker som faktiskt säger något till dem om deras liv. Ingen elev skall behöva ha gått igenom skolan, utan att ha fått alla förutsättningar för att bli litterärt intresserade individer.

Citat: Boken som portal

"Buying a book is not about obtaining a possession, but about securing a portal."

– Laura Miller, amerikansk författare

Fragment: Att läsa

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Jag får erfarenheter som andra människor förvärvat. Jag får ett vidsträckt landskap av referenser. Jag lär känna människor som levt för längesen och som sedan längesen är döda; ja, jag lär rentav känna människor som aldrig funnits. Jag får uppleva andra människors öden, så nära dem, att jag finns innanför deras skallben. Jag utsätts hela tiden för språket, vilket får mina öron (eller ögon!) att skorra, när ett ord är felstavat eller en mening inte fungerar uppbyggd.

Om jag än bara minns en hundradel av all kunskap som passerar på boksidorna framför mig, så är det ändå en hundradel mer kunskap än vad jag haft, om jag aldrig läst alla de där boksidorna. Jag vänjer mig vid att låta scenarier spelas upp i mitt huvud, så att fantasivärlden inom mig alltid utvidgas. Jag får en känsla för källkritik: vilka böcker man kan lita på, vilka man inte kan lita på. Jag lär mig urskiljning: vilka böcker som är kvalitativa, och vilka böcker som aldrig borde ha tryckts — eller kanske borde skrivits om, eller kanske kortats ner. I mig smälls argumenten, färgerna, åsikterna ihop; och allteftersom jag utsätts för dem, fogas en syntes samman av de fragment som överlever — och det är mitt andliga jag.

Jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa av att läsa mycket.

Citat: Faran med de belästa...

"Who knows who might be the target of the well-read man?"

– Ray Bradbury, Fahrenheit 451

Fragment: Litteratur

Litteratur är verklighet. Försjunken i den goda romanen försvinner världen omkring läsaren, och läsaren fasas med sin stigande koncentration in i en parallell värld, med sin egen befolkning, sina egna lagar, sina egna katastrofer... Det är en flykt som är djupt omoralisk, sa någon en gång: en flykt som är helt nödvändig, säger jag. En dikt kan störta begreppen mot varandra, riva förlåten itu, och lyfta sinnet några fot över dyn vari det nu söker fotfäste. Den perfekta formuleringen kan få en ärrad och trött litteraturvetare att leta efter en överstrykningspenna, kan tvinga tanken i nya banor, kan slå sönder en hel föreställningsvärld eller lägga grunden för en ny. — Litteraturen är en drog och ett beroende som jag gärna, så gärna, dras med...

Citat: Huxley om läsarens mångfaldigade existens

»Every man who knows how to read has it in his power to magnify, to multiply the ways in which he exists, to make his life full, significant and interesting.«

– Aldous Huxley

Den viktigaste boken

Ett tecken på hur stort intryck en bok gör på mig, är hur mycket understrykningar och kommentarer jag gör i den.

Av de böcker jag äger, är Så talade Zarathustra en av de vari jag använt överstrykningspennor mest. Jag har boken i några olika översättningar, och på tyska. Men bruksboken är Nikanor Teratologens alldeles särdeles stilsäkra översättning.

Så talade Zarathustra upptäckte jag första gången i gymnasiets bibliotek för kanske ett tiotal år sedan, när jag fortfarande var kristen. Och boken hemsökte mig sedan. Och bland enskilda böcker, är den boken en av de som starkast inverkade på att jag lämnade kristendomen, religiositeten och drevs mot den frihet och värdenihilism jag hör hemma hos i dag. Inte för att Nietzsche är värdenhilistisk – långt därifrån. Men det är ändå vad boken åstadkom i mig.

Så talade Zarathustra uppfattas nog, i sitt pretentiösa, bibelhärmande språk som gymnasial av en och annan. Eller, kanske snarare den som vördar den som alldeles speciell uppfattas som gymnasial. Det är okej. Det förändrar inte bokens värde för mig. Och kraftigare medel än hån får komma till, för att jag ska anse boken som oväsentlig.

Vad Zarathustra gjorde för mig, var att tvinga mig till nya perspektiv, som inte var möjliga från en inomkristen miljö. Jag såg kristendomen utifrån, och anade de krafter av ressentiment som går som underströmmar, under all dess luftslottsarkitektur av dogmer och antaganden. Och som sedan övertagits av ideologier som bär den kristna kulturen inom sig, utan att bekänna dess namn.

Så blir Zarathustra, genom sin uttalade antikristlighet en antibibel, där Nietzsche på ett fritt sätt får framställa sin filosofi för läsaren, ja, på ett skönlitterärt sätt. För mig, synnerligen väl bevandrad i Bibeln, fungerar det naturligtvis alldeles utmärkt, och gör ett stort intryck.

Jag har läst många böcker som går till frontalangrepp på kristendom och religiositet efter att jag kom i kontakt med Så talade Zarathustra, och det var nog nödvändigt för att rensa mitt tänkande på metafysiska antaganden. Men ingen av dessa har hittills kommit nära den formidabla kraft, som Zarathustra har och har haft hos mig. Filosofen med hammaren må vara lika död som Gud. Men hans skrifter lever tamigfan vidare...

* * *

Så, en bekännelse till en av de böcker som påverkat mig mest... och som fortsätter att påverka mig. Nietzsche ville inte ha några lärjungar. Det är ett svårt bud att lyda.