ESSAY: Empress of Ireland

RMS Empress of Ireland

Empress of Ireland

Den 29 maj 1914 inträffade en sjökatastrof i S:t Lawrencefloden, i närheten av Quebéc. Oceanångaren RMS Empress of Ireland rammades av lastfartyget SS Storstad. Oceanångaren sjönk på fjorton minuter. Händelsen kostade över tusen människoliv.

    Men vi ska börja från början. 

En oceanångare byggs

Arbetet med att bygga RMS Empress of Ireland och hennes systerskepp RMS Empress of Britain påbörjades i Glasgow 1904. I januari 1906 sjösattes hon och i slutet av juni samma år påbörjades jungfrufärden från Liverpool till Quebec. 

    Synen måste varit mäktig: Empress of Ireland var 170 meter lång och hade med sina sju däck plats för 1542 passagerare fördelade på 1:a, 2:a och 3:e klass. — För att sätta siffrorna i perspektiv kan vi jämföra med den betydligt större Titanic som var närmare 270 meter lång och hade plats för 2435 passagerare. Vi kan också jämföra med Estonia som var 157 meter lång och hade kapacitet att ta 2000 passagerare. 

    Empress of Ireland var alltså inte ett enormt fartyg, men likväl stort, snabbt och påkostat. Förstaklasspassagerarna hade tillgång till bibliotek, rökrum, café och andra bekvämligheter. Även andraklasspassagerarna kunde njuta av lyx på en nivå som på andra skepp endast erbjöds i första klass.

Haveriet

Men så till de ödesdigra sista dagarna. 

    Det är den 28 maj 1914 och klockan är 16.30 lokal tid. Empress of Ireland kastar loss från Quebéc med destination Liverpool. Detta är tänkt att bli hennes 96:e atlantöverfart. Ombord finns 1057 passagerare och 420 i personalen, bland dem den ganska nye kaptenen ombord, den rutinerade sjöbjörnen Henry Kendall, som gått till sjöss redan som fjortonåring 1888. Han hade dessutom överlevt ett skeppsbrott 1901. 

    Bland passagerarna ombord finns många emigranter, som bestämt sig för att återvända till Europa.

    Efter midnatt har man hunnit en bra bit ut i S:t Lawrencefloden i riktning mot Atlanten och lotsen lämnar fartyget. Innan dess har man gjort ett stopp vid det lilla samhället Rimouski, där post lastas ombord. Därefter fortsätter färden. Det är kallt, bara strax över nollgradigt.

    Klockan 01:38 siktar utkiken lanternor från den norska kolfraktaren SS Storstad. Strax därefter börjar en tung dimma lägga sig över vattnet. Dimman döljer fartygen från varandra. Exakt vad som sedan hände finns det olika uppgifter om. De två fartygen kommunicerar i vilket fall med hjälp av signaler för att indikera hur man avser att navigera. Men klockan 01:56 kolliderar Storstads för med Empress of Irelands styrbords långsida och slår upp ett nästan fem meter stort hål. Empress of Ireland springer läck under vattenlinjen. 

    Det bästa hade nu varit om Storstad kunnat stanna kvar där hon var, för att försöka hålla allt stabilt, men strömmen för bort henne från Empress of Ireland. Och nu går allt mycket fort.

    Vatten forsar in i oceanångaren och ingen har tid att stänga vattentäta dörrar, eller så går de inte att stänga på grund av den tilltagande lutningen. Kapten Kendall förstår hur illa läget är och beordrar uppassarna att väcka passagerarna, dela ut flytvästar och få i väg dem till livbåtarna.

    Strömmen går efter någon minut. Fartyget lutar allt mer åt styrbord. Vattnet går in genom öppna fönsterventiler. Många som befunnit sig i hytter i fartygets lägre delar måste snart ha drunknat medan de längre upp får försöka ta sig till livbåtarna. Bara de på styrbords sida går att använda: de på babords sida slår in i fartygssidan när man försöker sänka ner dem. Totalt lyckas man endast få några få livbåtar i vattnet.

    Till sist lutar hela fartyget så mycket, med babord sida upp, att folk kan klättra ut genom fönsterventiler och upp på sidan, och fartyget verkar först ha lagt sig till ro. Men det går bara någon minut, så reser sig aktern något och Empress of Ireland går till botten. Hela förloppet tog fjorton minuter. 

    Kvar flytande står norska lastfartyget Storstad. Med en kraftigt demolerad för börjar hon sända ut sina livbåtar för att rädda dem som kan räddas. Två andra fartyg kommer att ansluta under de närmaste timmarna. Storstad kan senare fortsätta för egen maskin till Quebec.

Döda och överlevande

Man kommer att kunna konstatera att av de 1477 personerna ombord överlever 465, av dem 10 svenskar. 1012 personer förolyckas, av dem 18 svenskar. 

    Bland de överlevande befann sig kapten Henry Kendall. När Empress of Ireland fick slagsida slungades han överbord och räddades av folk på en livbåt i närheten. Han tog befälet på livbåten och såg till att den fylldes med överlevande som sedan transporterades till Storstad. Gång på gång gav sig kaptenen sedan ut på räddningsaktioner, tills allt hopp om att hitta ytterligare överlevande fick anses ute. 

    Med ombord hade också 167 soldater från Frälsningsarmén varit. Av dessa dog 159. Grace Hanagan, en dotter till två av soldaterna, överlevde och blev med tiden den passagerare från Empress of Ireland som levde längst: hon dog 1995, 87 år gammal. Hon var ett av de endast fyra barn som överlevde haveriet. Men 134 barn dör.

    En annan överlevare från Empress of Ireland var William Clarke. Hans öde trotsar all sannolikhet: han lär nämligen ha tjänstgjort som brandman på Titanic vid hennes undergång. Det bör kanske tilläggas att rörande Clarke är källäget emellertid inte det allra klaraste.

    De överlevande fördes till det närliggande Rimouski, där lokalborna ställde upp för att ta hand om dem som inte fick plats på varvet eller tågstationen. Många fördes senare med tåg ner till Quebec. Tjugotvå av de personer som överlevt själva haveriet dog av skador de åsamkats under natten, fyra redan på Storstad. 

    Letandet efter kroppar pågick i flera dagar. En del kom att begravas i Rimouski. Identifieringsarbetet kunde vara svårt: många av de döda hade endast nattkläder på sig, eller inget alls. Somliga kunde inte identifieras av anhöriga med säkerhet, eftersom de var så skadade. Men alla fotograferades och traktens begravningsentreprenörer kallades in för att genomföra balsameringar. Enkla kistor skaffades fram. På många av dem skrevs något eller några beskrivande ord: ”kvinna”, ”man”. De döda som förblev okända begravdes i gravar märkta ”okänd”. 

Sjöförklaring

Längre fram hölls en sjöförklaring, det vill säga en slags rättegång, om det inträffade. Undersökningen leddes av John Charles Bigham, senare Lord Mersey, som två år tidigare fyllt samma funktion i samband med Titanics förlisning. 

    Det visade sig att man från respektive fartyg hade helt olika syn på vad som hänt. Kommissionen kom emellertid fram till att det rimligen måste varit Storstad som ändrat kurs under mötet med Empress of India och därmed varit den direkta orsaken till haveriet. 

    En norsk undersökning kom i sin tur att fria det norska fartyget från skuld, och placerade den istället på kapten Henry Kendall, som hela sitt liv kom att vidhålla att han inte agerat felaktigt den där natten. 

    Ägarna till Storstad dömdes emellertid att betala två miljoner dollar, något som de fick sälja Storstad för att kunna klara av. Storstads vidare historia blev dock inte lång. Hon sänks av en tysk ubåt den 8 mars 1917, sydväst om Irland.

Dykningar

Vraket efter Empress of Ireland låg inte djupt, bara omkring fyrtio meter. Man lär till och med en tid kunnat se hennes mast och skorstenar under ytan. Fartyget hade dessutom värdefull last, både post och en ansenlig mängd silver. Därför hade man först planer på att försöka bärga fartyget, men då det visade sig ogörligt kom man under sommaren 1914 att genomföra dyk på platsen. Man lyckades få upp 318 säckar med post och 212 silvertackor och dessutom omkring 250 kroppar efter avlidna.

    I dag utmärks platsen där hon och hundratals döda vilar av en boj. Platsen, 8,3 kilometer från land, är skyddad i lag, men tillåten att besöka. Vraket lutar 65 grader åt styrbord. Vattnet är kallt året runt och dessutom strömt. Fortfarande finns omkring 600 döda där. Och flera personer har mist livet vid dykningar. Somt gods har plundrats från Empress of Ireland, till exempel porslin och en av hennes propellrar. Å andra sidan har också åtskilliga artefakter kunnat tas till vara.

    RMS Empress of Ireland kom under några år att frakta drygt hundratusen emigranter till Kanada och gick ett hemskt öde till mötes, men i dag är hon inte särskilt ihågkommen i det allmänna medvetandet. Fartyget var inte störst av sin typ. Antalet dödsoffer var högt, men andra förlisningar innebar fler offer. Dessutom mullrade första världskriget igång bara någon månad efter att hon gått under. Empress of Ireland hamnade på så vis för eftervärlden i skuggan både av Titanic som sjunkit två år tidigare och kriget som började strax efteråt. 

    Det är beklagligt. 

¤ ¤ ¤

KÄLLOR

Logan Marshall, The Tragic Story Of The Empress of Ireland And Other Great Sea Disasters, 1914
Empress of Ireland 1914 2014
Encyclopedia Titanica: ”Was there a Titanic crewmember named Clarke who also survived the Empress of Ireland” 
IrishCentral: ”On This Day: The Empress of Ireland, 'Canada's Titanic,' sinks in 1914” 
The Irish Times: ”First Titanic, then Empress: an Irish man’s lucky escapes” 
National Museums Liverpool: ”The Empress of Ireland” 
Norway Heritage: ”The Collision between the S/S Empress of Ireland and the S/S Storstad” 
Parks Canada: ”Wreck of RMS Empress of Ireland National Historic Site of Canada” 
The Past And Now: ”The RMS Empress of Ireland sinking resulted in the deaths of more passengers than the RMS Titanic disaster.” 
PBS: ”Empress of Ireland” 
Power & Motoryacht: ”The Tragic Story of the ‘Empress of Ireland’” 
Shipwreck World: ”RMS Empress of Ireland” 
Titanic Norden: ”Empress of Ireland” 
Wikipedia: "Grace Hanagan" 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” (Svenska) 
Wikipedia: ”SS Storstad”

Uppsägningen

Bäste Henning!

    Ursäkta ett långt mail, men det har gått nästan två månader sen jag sa upp mig, och du förtjänar en förklaring.

Du måste undra vad fan som hände. Kanske tror du att det har med Amanda att göra? Nå, hon var en grinig jävel och hon var inte den bästa chef man kan tänka sig, men jag skyller inte alls på henne. Det var nåt helt annat. Du får tro mig om du vill, men jag ska skriva som det var. Radera mailet när du läst det, är du snäll.

Ja, det är ju ingen hemlighet att konstigheter händer på firman. Saker flyttar sig. Saker försvinner. Visst vande vi oss vid det, kan knappt ens minnas att vi pratade om det. Men det var värre än att pennor slutade fungera och att stolar drogs omkull. Jag ska berätta om tre tillfällen som ändrade allt för mig.

Första, för några år sen. Jag satt i lunchrummet. Det var ett jävla oväder. Regnet slog mot fönstren. Det var bara jag där. När jag druckit kaffet gick jag tillbaka till kontoret. 

    Det satt nån i stolen vid datorn. En ung flicka. Hon vände sig mot mig. Och hon hade inga ögon, ingen näsa. Det var bara ett stort gap i ansiktet. Och det rann liksom in dimma där, som om rök sögs in i henne. Ja, fan, vad hjärtat slog hårt i bröstet på mig. — Så befann jag mig genast ute i korridoren på väg mot kontoret igen, och när jag öppnade var det tomt. Jag fattade ingenting.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den där händelsen. Som om det aldrig hänt.    

    En annan gång kontrollerade jag produktionstabeller. Det var sent, men jag ville få det klart. Jag bläddrade mellan dokumenten på datorn för att kolla upp sånt som möjligen inte stämde. Det var långsamt, tråkigt, manuellt arbete. När jag satt där och skrev slocknade skärmen.

    Jag blev rädd att jag inte sparat vad jag gjort och tryckte snabbt på on-knappen. Skärmen vaknade igen. Men nu var det nåt annat där. I ett svagt grått ljus såg jag korridoren utanför kontoret, korridoren ner mot lunchrummet. Det var fullt av folk där, de gick i långa led, som om de stod i kö. En kö i ena riktningen, en kö i andra riktningen. Jag såg inga ansikten, bara gestalter, och hur de stelt rörde sig. Genast iskall vände jag mig mot dörren. Och det knackade! — Amanda tittade in. ”Är du kvar än?”, sa hon. 

    På nåt sätt fann jag mig och sa att jag ville bli klar med kontrollen innan jag gick hem. Amanda sa att hon avrundade nu och sa god kväll. ”Hej, hej”, sa jag. När hon stängt vände jag mig mot skärmen igen. Nu var de långa tabellerna med siffrorna där igen.

    Jag lyckades låta bli att tänka på den händelsen också.

    Det sista hände ju ganska nyss, några dagar innan julledigheten. Jag kom som vanligt in vid åttatiden, hängde av mig på kroken bakom dörren. Sen gick jag till lunchrummet och hällde upp en kopp kaffe som jag drack medan jag bytte några ord med dig, Henning. – Ja, du var faktiskt i tid den gången. Vi pratade om din nya Volvo. 

    Jag hade några avstämningar med kunder att göra, så efter en stund lämnade jag dig där, och gick korridoren ner till kontoret igen. Jag öppnade dörren. Innanför fanns inget rum, inte mitt kontor. Det var ett stort, djupt hål, en avgrund. Tjock dimma rann ner för väggarna och försvann i djupet. Medan jag stod där och stirrade knuffade nån mig åt sidan, in i dörrkarmen. Jag hann inte se mer än en skugga. Men utan ett ljud hoppade den ner, föll och försvann långt ner i mörkret. 

    Jag kände hur jag blev tung i hela kroppen och höll på att falla framstupa, när du ropade på mig. Instinktivt vände jag huvudet mot dig, och du stod där vid sidan om mig och undrade om vi skulle gå ut och ta en lunch den dagen. — Jag svarade inte, kaffemuggen i min hand hade jag lutat så att jag spillt på skjortan. ”Åh, herregud, det får du ta och byta”, sa du. Förvirrad tittade jag in i kontoret igen. Allt var som vanligt. I hyllan hade jag en t-shirt, som jag snabbt fick på mig när jag krängt skjortan över huvudet.

    Det blev ingen lunch med dig den dagen, Henning. Jag sa upp mig på stående fot. Amanda skällde, men jag gick och var ute från fabriken inom en halvtimme. Sen hörde du väl inget från mig förrän min dödsannons kom i tidningen. — Det var nåt med avgrunden jag sett som inte släppte taget – jag kunde inte sluta tänka på den, jag var tvungen att veta mer, den drog mig till sig. Den satte sig inuti mig och drog ner mig inifrån och ut. 

    Nu vet jag vad den var, nu vet jag vilka det var som gick i korridoren, och jag vet till och med vad det var som satt i min stol utan ögon, utan näsa, bara med ett stort gap. Jag inbillade mig inte, bäste Henning!

    Men nu måste jag sluta. Du har fått en förklaring som räcker en bit på vägen. Kanske ses vi en dag.

    Din vän och kollega,
    Paul R.

Mordet i Mossebo 1850

På fredagsförmiddagen den 26 augusti 1853 halshöggs i Svenljunga Eric Johansson från Mossebo. Han var 24 år gammal. Brottet han dömts för var mord. Han hade skjutit ihjäl sin husbonde, klockmakaren Anders Johansson från småländska Näs i Båraryd. 

    I detaljerna skiljer sig berättelserna om vad som egentligen hände, men i det följande skissas fram vad som kan tänkas vara de huvudsakliga dragen.

    Eric Johansson hade en kamrat som kallades Eric i Grälebo. I Grälebo hade Eric Johansson varit dräng och kamraten Eric var son på platsen. Och de två verkar ha ägnat sig åt allehanda mer eller mindre kriminella aktiviteter, där Eric i Grälebo sägs ha varit drivande. Till sist hade drängen Eric Johansson fått lämna sin plats där på gården, för att få ett slut på stöket. Då fick han istället tjänst som dräng på andra sidan landskapsgränsen, hos klockmakaren Anders Johansson i Småland.

    Men nog verkar Eric i Grälebo och Eric Johansson haft fortsatt kontakt. De sade till klockmakaren att de kände till en man från Marks härad som tjänat stora pengar på postrån, men att denne nu inte vågade använda de heta pengarna. Men om klockmakaren kunde tänka sig att betala tusen riksdaler, så kunde han för det få den större summa pengar som rånaren själv inte vågade nyttja. Och jodå, det gick klockmakaren med på.

    Klockmakaren Anders Johansson tog ett lån för att få ihop beloppet och begav sig den 14 oktober 1850 åstad med sin dräng mot Svenljunga gästgivargård, där rånaren skulle möta upp och utväxlingen ske. Klockmakaren hade med sig en bössa, som Eric Johansson fick bära åt honom. 

    När de vikit av från en större väg för att ta sig fram på en stig mellan Bållsjö och backstugan Sandbrinken i Mossebo blev det allt besvärligare att ta sig fram. Eric Johansson befarar att husbonden skall vilja vända om. Det är då han skjuter honom i ryggen. Och så gömmer han kroppen under granris, ett stycke in i skogen. Men Eric Johansson blir trots den uttänkta planen förskräckt och tar sig från platsen. Man tror att Eric i Grälebo senare gick dit och tog hand om pengarna.

    När Eric Johansson på eftermiddagen kommer hem frågar klockmakarens hustru vart hennes make tagit vägen. Hon hade ju sett dem ge sig i väg tillsammans. Eric Johansson svarade att bonden fortsatt mot Halland och skulle förbli borta några dagar. 

    Man var misstänksam. Man upptäckte att Eric Johansson hade sin husbondes vita vantar, som bar spår av blod, och inte heller hade någon sett de två färdas på de vägar som Eric Johansson uppgett att de tagit. Eric häktades medan man undersökte vad som blivit av klockmakaren.

    Dagarna gick, och den försvunne kom inte åter. Man letade, men hittade honom inte. 

    Det hela började rullas upp när Eric i Grälebo försökte få femhundra riksdaler växlade hos en handlande. Denne tyckte det var märkligt mycket pengar, och undersökte saken. Sedeln kom från de pengar som klockmakaren lånat sig.

    Rättegång hölls vid Kinds häradsrätt. Eric Johansson erkände allt. Eric i Grälebo dömdes mot sitt nekande  till tre års fästning. Vart pengarna tog vägen berättade han aldrig. Eric Johansson, som ju avfyrat det dödande skottet, dömdes till döden. När hans huvud skildes från kroppen blev det den sista avrättningen som genomfördes i Svenljunga. 

    Om avrättningen skedde uppe på galgbacken utanför samhället eller vid det centralt belägna tingshuset har källorna olika uppgifter om, men det förefaller sannolikt att galgbacken vid detta tillfälle övergivits: i Borås Tidning (1/9 1853) omnämns ”afrättsplatsen wid Swenljunga tingsställe”. — Men Eric Johanssons kropp kom att begravas utanför kyrkmuren i Mossebo. I kyrkboken står antecknat:

”Drängen Eric Johansson
för mord och rån afrättad.”

I spalterna för dödsdag och begravningsdag står samma datum.

    Eric i Grälebo kom efter avsutten tid på fästningen i Karlsborg åter hemåt. I Mossebo ville först ingen ta honom i sin tjänst, men han fick omsider bli dräng på gården Hallåsen, bara några hundra meter från den plats där hans gamle vän Eric Johansson begravts utanför kyrkogården vid Mossebo kyrka.

* * *

KÄLLOR:

Jönköpings Tidning 23/10 1850 (länk)

Borås Tidning 31/10 1850 (länk)

Tidning för Wenersborgs Stad och Län 6/11 1850 (länk)

Borås Tidning 1/9 1853 (länk)

Rötter (länk)

Mossebo kyrkarkiv, Födelse- och dopböcker, 1827–1860

Alf Jernlind, Ingemar Herngren, Svenljunga. En bok om dess historia och utveckling. Svenljunga: Svenljunga Hembygdsförening, 1994.

Mossebo bygdekommitté, Mossebo socken. Kyrkan - Bygden - Folket. Mossebo: Mossebo bygdekommitté, 1994. 

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Följande händelse fick jag kännedom om via ett sponsrat inlägg på Facebook från "Nya Gamla Nyheter". Jag bestämde mig för att undersöka fallet i arkiven. En tragisk berättelse växte fram. 

Tragik i mäster Johannes skrädderi

Det var på kvällen den 9 oktober 1894, en stund efter skymningen. I skräddarmästare Johannes Janssons verkstad, belägen vid korsningen mellan Södra Kyrkogatan och Lilla Kyrkogatan i Borås, befinner sig skräddarmästare Johannes själv och hans unge lärling Hjalmar Ljungqvist, som varit hos Johannes i bara två dagar. 

    De arbetar båda när någon som gått över innergården kommer in genom bakdörren och förmaket. Det är Karl Gustafsson. Han är välkänd för Johannes. Karl har arbetat för honom under två år, och först för omkring två veckor sedan slutat. Han hade redan tidigare under dagen besökt verkstaden. Men vid detta andra besök har han med sig en dubbelpipig hagelbössa och en revolver.

    Karl Gustafsson är drucken och ställer sig några steg från sin förre chef och frågar om inte denne vill se hans bössa. Men Johannes säger åt honom att genast gå ut. Då avfyrar Karl Gustafsson ett skott på nära håll. Haglen träffar Johannes i högra lungan och sliter upp ett stort hål i hans kropp. Johannes ropar av smärta och lyckas ta sig ut på gatan innan han faller ihop i famnen på en poliskonstapel som han möter där.

    Nästan genast efter att Gustafsson skjutit Johannes vänder han sig mot den unge Hjalmar, som rusar mot dörren. Gustafsson säger senare, att han siktar mot ryggen mellan axlarna på pojken. Hagelsvärmen träffar Ljungqvist bland annat i bakhuvudet, som spräcks sönder.

    Sedan tar sig Gustafsson därifrån. Han försvinner ut genom bakdörren igen och någonstans utanför sätter han gevärets kolv mot marken och pipan mot munnen och skjuter sig själv; han träffar överläppen och nässpetsen. Han tar då revolvern och skjuter sig själv två gånger bakom högra örat, men träffar inte rätt, eftersom han har svårt att röra armen. En polis hittar honom i en pöl av blod. Polisen reser upp Gustafsson i sittande ställning, och lyckas prata med honom. Gustafsson skall ha bett om att bli skjuten.

    Både Johannes Jansson och hans lärling Hjalmar Ljungqvist förs till mjölboden bredvid. Därifrån förs Johannes Jansson till lasarettet, där han snart avlider. Hjalmar konstateras död på platsen. — Skräddarmästare Johannes Jansson var änkling och blev femtioett år gammal. Han efterlämnade sex barn. Skräddarlärlingen Hjalmar Ljungqvist blev bara sexton år gammal.

    Karl Gustafsson förs också till lasarettet. Där är han vid medvetande och man kan samtala med honom; man märker inte av att han skulle vara berusad. Det sägs att han ber en vaktmästare om gift, och han sliter även av sina bandage. Men han kommer med tiden att bli återställd.

    På porten till skräddarmästarens verkstad upptäcker man texten ”Lefve anarkien!” som Gustafsson kritat dit.

Karta över Borås från 1855. Sannolik, ungefärlig plats för Johannes Janssons skrädderi markerad. Karta via British Library.

Rannsakning

Rannsakning med förhör rörande fallet hålls vid flera tillfällen i rådhusrätten. Vid det första tillfället, den 6 november 1894, ger Karl Gustafsson sin bild av vad som hänt. Med omlindat huvud svarar han stående i flera timmar på frågor från borgmästaren. 

    Det blir klart att Gustafsson mått mycket dåligt tiden närmast före morden. Han hade inget jobb längre och han hade tänkt ta livet av sig när han gjort av med sina pengar, om inte livet då blivit bättre. Han super oupphörligt. Under denna svåra tid har han emellanåt besökt sin före detta arbetsgivare, Johannes Jansson, men denne tyckte inte alls om att han drack, och rådde honom att ta sig från staden ett tag och skaffa sig nytt sällskap. Kanske kunde han få arbete hos Jansson igen längre fram. 

    Men Gustafssons sparpengar började ta slut. Han bestämde sig för att den 8:e eller 9:e oktober ta sitt liv. En kamrat som tyckte illa om skräddarmästaren hade flera gånger sagt att Jansson borde dö, och Gustafsson fattade ett hastigt beslut om att ta Jansson med sig i döden. 

    När rådhusrätten pressar Gustafsson om anledningen till att han skjutit Jansson, säger han att orsaken varit ”[m]itt onda lif och fyllan”. Han säger också att han hade ”[ä]n mindre skäl att döda” Ljungqvist. Och han förnekar inte vad han tydligen tidigare uppgett, att han ”var ond på hela mänskligheten o.s.v.”.

* * *

Rannsakningen fortsätter i en andra omgång den 13 november 1894, då olika vittnen hörs. Det berättas att Gustafsson verkar ha haft en en normal uppfostran. Det berättas också om hans drickande under tiden före morden. Tidigare i livet har han inte varit hemfallen åt omfattande alkoholbruk. En polis som känt Gustafsson i elva år vittnar om hur denne varit ”en arbetsam, sparsam och nykter person” under denna tid. 

    Det verkar inte heller varit något helt okänt för folk i Gustafssons omgivning att han övervägde självmord; tvärtom verkar han ha yttrat sig om det tämligen ofta i antydande ordalag. Dessutom bar han ständigt en revolver på sig. — Med anledning av texten på porten utanför skräddarens verkstad uppehåller rätten sig vid frågan om hur Gustafsson egentligen förhåller sig till den anarkistiska ideologin. Det verkar som att han har vissa, möjligen vaga, begrepp om den, men skriften på porten verkar inte varit grundad i politisk övertygelse.

    Vi får också veta att skräddarmästare Johannes Jansson ansetts vara en rejäl och ordningsam man, om än något knapp i maten till sina arbetare. Men Janssons brorsdotter berättar att Gustafsson själv aldrig klagat på maten förr, och säger dessutom att Gustafsson ”städse varit snäll och vänlig.”

* * *

Det tredje rannsakningstillfället äger rum den 20 november 1894. 

    Det vittnas då om att Karl Gustafsson på det stora hela av omgivningen tidigare verkar ha uppfattats som helt normal, åtminstone fram till dess att han gick utan anställning och började dricka hejdlöst. Även den mördade skräddarmästaren Johannes Janssons bror Lars Jansson hade haft Gustafsson anställd, och hade inget annat än gott att säga om honom, förutom att han tydligen arbetade en del vid sidan av. Det talas också om uppskov för att också kunna höra de läkare som skött om den skadeskjutne Gustafsson, men Gustafsson själv vädjar om att få en snabb dom — en dödsdom.

* * *

Den 26 november samlas rådhusrätten åter till rannsakning. Man försöker då få ett klart motiv ur Gustafsson, som tvekar, men verkar landa i att det i alla fall bidragit att han inte fått lov att återgå i Janssons tjänst. Man får intrycket att han faktiskt inte riktigt vet själv hur det blev som det blev. När han får frågan om mordet på Ljungqvist var oåterkalleligt när han fann också honom i verkstaden, svarar han: 

”Jag hade inga tankar då. Jag mins [sic!] inte, att jag tänkte på något. Allt gick på ett ögonblick. Jag tror inte, att en katt en gång kommit undan.” 

Och Gustafsson upprepar att han önskar dödsstraffet.

    Så blev det nu inte. Den 28 november 1894 dömer rådhusrätten i Borås Karl Gustafsson till livstids straffarbete för dråp på skräddarmästare Johannes Jansson och tio års straffarbete för dråp på skräddarlärling Hjalmar Ljungqvist. Därtill kommer vissa ekonomiska utbetalningar. Så avförs senare Gustafsson till Vänersborgs länsfängelse. Domen underställs Göta hovrätt som skärper påföljden: Karl Gustafsson döms till livstids straffarbete för båda dråpen.

* * *

Händelsen på kvällen den 9 oktober 1894 i centrala Borås framstår som påtagligt tragisk. Skräddarmästare Jansson verkar på alla sätt ha varit en redlig arbetsgivare, och Gustafssons antydningar om dålig kost verkar kunna avfärdas. Det berättas till och med av någon, att Johannes Jansson velat låna pengar av Karl Gustafsson, för att på så sätt förvara dem åt honom. Så blev det inte. 

    Av allt att döma hamnade Karl Gustafsson i någon slags psykisk kris. Han drabbas av tvingande självmordstankar, och att han väljer att ta sin tidigare arbetsgivare och vän med sig i döden och dessutom dennes helt nye lärling verkar ha varit ett hastigt infall, eller åtminstone inte ha föregåtts av någon längre planering. Man tycker sig ana en man som släpper allt och kastar sig i fördärvet. 

    Uppenbarligen är det verkligen Karl Gustafssons avsikt att döda också sig själv efter att han skjutit Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Det vittnar hans avskjutna överläpp och nästipp och de två skotten mot huvudet om. Därom vittnar också hans vädjan till polisen som finner honom, och hans önskan om att få gift på lasarettet. Därom vittnar kanske också hans vädjan om att dömas till döden. 

    Borås Tidnings referent vid rannsakningarna, som citaten ovan kommer ifrån, återkommer till att Gustafsson verkar skärpt och intelligent. Gustafsson är knappast sinnesförvirrad och är åtminstone i efterhand helt på det klara med att han har dödat. Men hans först uttalade vilja om att dömas till döden går ej i uppfyllelse: han döms till livstids straffarbete, och när han avförs till länsfängelset i Vänersborg försvinner han från min horisont. 

    Det vore intressant att söka vidare efter honom i källorna — och se vad det blev av honom. Blev han kanske med tiden frisläppt? Sådant hände. Eller blev straffarbetet hans lott livet ut?

    Vad som är klart, är emellertid att sju dagar efter den där kvällen i skrädderiet är Borås kyrka, nuvarande Caroli kyrka, välbesökt. Denna dag begravs både Johannes Jansson och Hjalmar Ljungqvist. Johannes Janssons procession utgick från dennes hem, och Hjalmar Ljungqvists från lasarettet. Kyrkan hade prytts med granar, och kistorna med blommor. 

* * *

Källor:
"Ett morddrama", Borås Tidning, 11/10 1894
"Dubbelmordet", Boråsposten, 12/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson", Borås Tidning, 13/10 1894 
”Förhör”, Borås Tidning, 20/10 1894
"Dubbelmördaren Gustafsson inför rätta", Boråsposten, 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 7/11 1894
”Dubbelmordet i Borås.”, Borås Tidning 15/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 22/11 1894
”Dubbelmordet.”, Borås Tidning 27/11 1894
”Dubbelmördaren”, Borås Tidning 29/11 1894
”Dubbelmordet i Borås”, Borås Tidning 7/2 1895
Borås. Död och begravningsbok 1877–1894 via Riksarkivet.

Fiktiv genretext: Griftetal I

Griftetal av komminister Gert Berg, hållet under begravningsgudstjänsten i S:t Markus kapell, Göteborg, fredagen den 20 maj 1988.

♦ ♦ ♦

– I Jesu namn.

Vi har samlats för att ta avsked av en älskad make, far, familjemedlem, släkting och vän: Erik Rolf Söderskog, och överlämna honom i Guds händer.

Jag påminns när jag tänker på Eriks liv om den gången Jesus gick på vattnet. Av lika förunderliga slag kan Eriks liv synas vara för oss som inte kände honom närmare: jag har ju bara hört vad ni sagt om honom. Men det blir ändå så tydligt: han företog sig det ena efter det andra och det är nästan obegripligt hur en enda människa kan ha hunnit så mycket under de femtiofem år som han vandrade här ibland oss. – Det var ju nästan något övernaturligt över honom!

Erik gick till sjöss när han var sjutton år. Han anlöpte hamnar i Buenos Aires, Rio, Panama, Singapore, Hongkong, Nordkap, Edinburgh, och inte minst Göteborg, där han fyra år senare träffade Ingela. Och från den ena dagen till den andra bestämde han sig för att gå i land. Utan vare sig lägenhet eller arbete lyckades han efter några veckor på motell ordna också det. Först jobbade han i en kiosk, och sedan på olika fabriker under några år, innan han fick jobbet som resesäljare för Tuxolight. Där sålde han reklamtryck åt olika företag runt om i Skandinavien. 

Det tog ett tag, men han och Ingela flyttade ihop i Biskopsgården och senare gick flytten till Majorna. Lägenheten där hade sina brister, förstår jag, men helgerna ägnade Erik och olika personer i hans bekantskapskrets åt att fixa och ordna, så att det med tiden blev både bekvämt och vackert.

Dock slutade aldrig sjön att ropa på honom. Ni fick möjlighet att skaffa en motorbåt, och så var alla lediga stunder upptagna med att åka mellan öar och kobbar i skärgården, och någon gång över till Danmark, innan motorbåten byttes ut mot Diana, den smäckra segelbåten. 

        Med Diana kunde också allt tagit slut. Ett tag efter att Jonas kommit till världen låg ni ute med Diana i Bohuslän, i närheten av Marstrand. Båten gick på grund, tog in vatten och hotade att sjunka. Men det var inte djupare än att hon lade sig på botten, medan ni tre fick ta jollen in i land. Naturligtvis såg Erik till att bärga, reparera och renovera Diana, och nästa sommar var hon sjöduglig igen, och kanske ännu mer i ordning än hon någonsin varit förut. Och då hade ni också fått tillökning i form av Robert.

När Erik hunnit bli fyrtio år lämnade han Tuxolight och öppnade eget tryckeri, Söderskog Tryck. Affärerna gick lysande, men innebar mycket arbete och många sena kvällar. Erik föredrog i början att göra så mycket som möjligt själv, men efter några år kunde han expandera, och de sista åren hade företaget åtta anställda.

Det var förra året som Erik märkte att något inte var som det brukade. Han blev andfådd lätt och det högg i bröstet. Det visade sig att hjärtat inte var i bästa form. Trots mediciner och en planerad operation orkade inte hjärtat längre än att det till sist stannade en vårdag för snart tre veckor sedan. Då hade Erik varit sängliggande i några dagar, och blivit allt sämre. Och alla ni i familjen hann ta er till lägenheten i Majorna, där han fick vara kvar ända till den sista kvällen, då ambulansen hämtade honom.

Ingela berättade, att nu är det så tomt där i lägenheten. Och hur hon fortfarande kan höra Eriks röst: han ropar eller kommenterar något. — Ja, hon sa, att ibland flyttar han på möblerna, så att fåtöljen står rakt framför teven eller så är stolen där han brukade sitta vid köksbordet utskjuten. Några gånger har hans jacka fallit från sin krok innanför dörren. — Vi märker så hur stark sorgens kraft är att skapa nästan påtagliga minnen, som om de vi saknar aldrig riktigt gått ifrån oss. Något liknande hände mig när jag satt och skrev detta griftetal. Jag hörde en röst över axeln som sa: ”Se nu till att nämna båtarna, de var viktiga”, ja, tre gånger hörde jag samma mening, lika klart som om nån stått bredvid mig. Era minnen har alltså nått även mig och gjort stort intryck på mig. 

Liksom Petrus sjönk i vattnet när han skulle gå till Jesus och inte riktigt trodde, så är det också för oss människor lätt att sjunka i förtvivlan, och tro att vi är ensamma, att vi aldrig mer skall se varandra. Det är dock inte vad kyrkan lär: en dag skall vi se varandra igen, de döda likaväl som de ännu levande. Det är vårt hopp, och håller vi fast vid Jesus i alla stormar och över alla vatten, så skall det hoppet, det tror jag, förverkligas för oss alla. 

        Amen.

Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?

Höstkvällsmöte

Det var en sen tur den kvällen. Kistan behövde vara framme i bårhuset tidigt dagen efter, så vi tyckte att jag lika gärna kunde göra den fem mil långa resan efter arbetstid och spara in tid inför begravningen i morgon. Är det något man aldrig har tillräckligt av på en begravningsbyrå, så är det tid.

    Det var fem, sex år sedan, någon gång i slutet av oktober, kanske hade det redan blivit november. Det regnade inte, men hängde fukt i luften, likt vattenånga som blev droppar på vindrutan. Torkarna gick i långsamma intervaller hela resan ut i skogen. Jag minns att jag tänkte, att jag skulle behöva skölja av bilen när jag kommit hem igen, eller försöka klämma in det dagen efter. En smutsig begravningsbil hedrar inte en begravningsbyrå.

    Jag kom fram till kyrkogården någon gång vid åttatiden. Några lyktor lyste upp kyrkogårdsgångarna och kastade ett svagt sken på bårhuset. Jag backade intill bilen, öppnade bakluckan och den gråputsade byggnadens gammaldags dörrar. Kistan var inte särskilt tung: damen inuti hade jag kistlagt på förmiddagen, och hon var mycket gammal, mycket tunn. Svepskjortan hade sett alltför stor ut på henne, så jag hade fått justera den i kragen runt nacken. Det var väl inte så att familjen skulle se henne, men man visste aldrig: alltid bäst att göra så fint det bara är möjligt. Om inte annat för ens egen skull. — 

    Men jag drog ut kistan över en liten vagn, balanserade in den i det innersta rummet där ett kylaggregat dånade aggressivt, och såg till att låsa ordentligt när jag gick ut igen. 

    Jag lutade mig en stund mot sidan av motorhuven och tände en cigarill. Den blev nästan genast fuktig och smakade dåligt. Men jag stod där och rökte, njöt av tystnaden och stillheten, de långa skuggorna som gravstenarna kastade i lyktljuset och synen av kyrktornet som försvann upp i mörkret. Nu var det fem mil tillbaka, ungefär en timmes resa på de värmländska småvägarna. Jag hade ingen brådska, funderade väl antagligen på att kanske sticka in på byrån en timme och få ordning på några papper och beställningar. 

    Den blöta luften gick över i vanligt regn när jag körde österut igen. Vindrutetorkarna fick gå fortare. Och jag förstår fortfarande inte varför, men jag blev inte alls rädd när jag märkte att det i passagerarsätet bredvid mig satt en kvinna. Jag kände igen henne: det var den lilla damen jag kistlagt i förmiddags och för en liten stund sedan ställt in i kylrummet.

    "Vad vill du", frågade jag.

    "Berätta”, sa hon, "en liten stund". 

    "Jag ska lyssna", svarade jag.

    Så berättade hon om något som hänt under hennes barndom. Hon hade bott i ett torp inte mer än några stenkast från kyrkogården jag nyss varit på. En dag skulle hon gå till granntorpet. Gräset var högt på ängarna som skilde stugorna åt och hon plockade, sa hon, en del vackra blommor där hon gick. På armen bar hon en korg med ägg att byta mot några flaskor mjölk. 

    Grannens torp låg högt och syntes långt omkring. Därför hade hon snart sett att dörren stod öppen, men ingen människa syntes till. Väl framme ropade hon namnen på dem som bodde där, men ingen svarade. Så steg hon in, och från taket hängde familjen hon sökte: fader, moder, tre barn, där det yngsta var lika gammalt som hon själv. De hängde helt stilla och var alla blå i ansiktet. Faderns tunga stack ut mellan svartnade läppar, under honom låg en kullvält pall. På moderns panna gick två flugor. Flickan i hennes egen ålder hade ögonen lite öppna, med de hade torkat och mörknat. De såg inte längre.

    "Det var fruktansvärt", sade kvinnan i sätet bredvid mig. "Men det var inte allt."

    Hon hade märkt att hon inte var ensam i stugan. Bredvid spisen stod en lång, ung man, klädd i svarta söndagskläder och med blankt, svart hår och små glasögon. Han stödde sig med ena handen mot en av plattorna och tittade rakt på henne med klargröna ögon. Det såg ut som en katts ögon, sade hon. Mannen gick sedan förbi henne, hyssjade med ett långt pekfinger för munnen när han passerade och fortsatte ut genom dörren. 

    Ja, hon sprang efter honom, men utanför fanns ingen. På ängarna bara grönska och blommor. På tunet ingen. Hon hade skymts från att se honom bara som tiden mellan två hjärtslag, men han hade försvunnit. Hon hade sprungit runt stugan, men också där var det helt tomt. —

    "Sedan sprang jag hem", fortsatte hon, "men jag berättade aldrig för någon om vem jag mött. Man sa att det var hemskt, det som hänt, men sedan var allt förbi. Och jag berättade aldrig för någon att jag sett djävulen själv i stugan den där dagen."

    Jag såg åt sidan och där var tomt igen. Jag hörde radion på låg volym. Och en mötande bil blinkade på mig för att jag inte slagit av helljuset. — Jag har aldrig berättat om mitt möte med den döda kvinnan den höstkvällen. Vem skulle jag väl säga något till? Prästen på begravningen? Hennes familj? — De hade trott att jag mist förståndet. — 

    Dagen efter sänktes damen ner i jorden på den lilla värmländska kyrkogården i klaraste solsken. Men jag kunde bara tänka på den regniga kvällen innan, hörde inget annat än rösten från henne som berättat vad hon inte sagt till någon annan: att hon såg djävulen själv i stugan den gången.

Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."

* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.

* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.

* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.

Fragment: När jag köpte mjölk. (Ett prosapoem)

Gick till affären och plockade ett paket mjölk. – Bakom kasssan stod en högrest man med horn i pannan och överkroppen bar. ”Pan,” sa jag, ”är inte död.” – Han såg på mig med kattsmala ögonen, log med skarpa tänderna. ”Nej,” sa han, ”den store guden Pan lever.” – Så gav han mig växel och utanför, när jag vänt mig om, såg jag – det var stängt och släckt. ”Den store guden Pan lever,” tänkte jag och gick hem. Gryningen glödde på mina händer.

Epiktetiskt

Vem lyssnar på Epiktetos? Jag gjorde det, och det kärva-kyliga stötte bort mig: läran var inte för mig. Kanske står denna nya känsla inför läran, som jag erfar, i samband med mitt nya studium av Vilhelm Ekelund. Trådarna löper från hans hjärta till antiken.

* * *

Vem vill inte lära sig att leva? Epiktetos uttalar sin lära, och lär oss att inte tala om den. Den ska levas. Den skall omforma oss. Oss – det är vi som har öron att uppskatta hans musik. Vi som är villiga att experimentera med livet.

* * *

Vad vinner den som lyssnar? Att sjön längst in är blank. Att blicken är rak. Att inte vara röet i vinden – utan rötterna i marken. 

* * *

Det ligger något stickande över det mänskliga utan sinnesron.

* * *

Epiktetos lär oss att ge akt på oss själva, inte på andra. En sådan oerhörd banalitet är i själva verket bland det djupaste den lyssnande kan höra. Och Epiktetos lär oss – att häva våra föreställningars makt över oss: en lära om att acceptera och låta passera. Att bevara den inre sjön – blank – sval – djup.

Reflexion: En hednings tankar om Svenska kyrkans identitetskris

Jag är hedning in i hjärtegrunden, fiende till kristendom liksom till religiös kult överlag.  Men jag har en bakgrund som svenskkyrkligt engagerad lekman. Jag har viss insikt i kyrkans inre liv, och jag har inte undvikit att följa kyrkans värld efter att jag lämnat den.

Så vad är det som händer med Svenska kyrkan? Medlemsraset pågår oavbrutet. Otydligheten från delar av kyrkans ledning rörande vad som är kyrkans innersta tro är kompakt.

Jag tror att kyrkan sedan länge går igenom en identitetskris. Hon ger intryck av att inte veta hon är, inte heller vem hon vänder sig till, med det resultatet att få känner någon djupare samhörighet med henne. Kritiken drabbar henne från alla håll: från de som menar att hon inte är konfessionell nog, likaväl som från dem som menar att hon inte är samhällspolitisk nog.

Mitt intryck är, att Svenska kyrkans äldsta vänner sedan länge är utfrysta eller satta på undantag, till exempel för att man hållit fast vid den allmänna kyrkans syn på ämbetet. Eller känner sig vilsna, för att de inte längre upplever att kyrkans ledning talar tydligt om Gud och hans son Jesus Kristus som "frälsare och saliggörare", som det hette en gång.

Andra som vet föga om Konkordiebok, Bibel eller gudstjänst insisterar på att finnas med på partipolitiska listor som vid kyrkovalet ger dem en rak väg in i kyrkans beslutsfattande organ, där de äger stort inflytande över den gudstjänstfirande församlingen - i den mån den finns.

Åter andra tycker det är trevligt med kyrkkaffe, men finner det föga värt att uppsöka den kristna gemenskapen den förutan, den förutan och förutan trallvänliga psalmer, korta predikningar och helst ingen mässa. Men gärna en familjegudstjänst där prästen sätter sig på knä och talar enkelt med barnen omkring sig.

Jag har läst något av Svenska kyrkans nyare publikationer om sin egen tro. Inte blev jag klokare av det. Traditionella begrepp fyllda med tvåtusen år av mening är utspädda till oigenkännlighet. Den tydlighet som t.ex. katekesen en gång gav i rent lärosyfte, liksom en ideologisk innehållsdeklaration, skys som röta i klockstapeln. Tydlighet är olat, verkar någon ha bestämt. Det är, får jag intryck av, betydligt finare att smälta ner de gamla trosartiklarna och låta dem omformas i något mer behändiga, mindre taggiga skepnader. Varifrån man fått mandat till det förstår jag inte.

Och så står där till sist en landsvid religiös förening som en dag framstår som en politisk lobbygrupp, en dag som en kvasifilosofisk samtalspartner, en dag som själavårdsinstitut, en dag som högkyrklig ceremonileverantör. — Men hjärtat? Var finns kyrkans hjärta? Hennes innersta packe med nerver? Jag hör det så sällan pulsera.

I min ungdomsgrupp sjöng vi en sång som innehöll strofen "Jag vill lära känna Jesus, vara hans förtrogna".

Det är vad jag tror att en genuin kyrka behöver göra: att nalkas sin Gud, Jesus Kristus, lära känna honom, bli hans förtrogna. Detta tror jag leder till genuin kristen fromhet – snarare än att sträcka sina händer i alla riktningar, att låta munnen tala maktspråk mot dem som inte håller med om programmet för dagen vare sig detta drabbar inom- eller utomkyrkliga grupper, och att sänka trösklarna så lågt att man snubblar i urgröpningarna och slår pannan i de med kyrkoantikvariskt bidrag betalda, omsorgsfullt polerade, kyrkgolven.

* * *

Så. Var detta svepande? Generaliserande? Orättvist? Säkert. Men det redovisar vad jag tänker, när jag tänker på Svenska kyrkan.

Utflykt till Svenljunga avrättningsplats

På lördagskvällen åkte jag på en liten utflykt. Det var en utflykt jag länge tänkt göra, men som inte blivit av. Målet var den gamla avrättningsplatsen i Svenljunga, omkring tre mil söder om Borås. Galgberget.

Jag har besökt avrättningsplatser förut som ett del av mitt historiska intresse, men detta var speciellt på så vis, att avrättningsplatsen i Svenljunga var platsen där avrättningar skedde i häradet som jag kommer ifrån – Kinds härad i sydöstra Västergötland.

Nåväl, jag lokaliserade galgbacken på Riksantikvarieämbetets utmärkta karttjänst Fornsök, lade in koordinaterna i mobilen och gav mig i väg. Jag hittade en avfartsväg från landsvägen som passerar platsen, och där en skogsväg försvann in i terrängen kunde jag ställa bilen. Och så upp med kamerastativet på ryggen och kameran över axeln; sen var det bara att traska ut i markerna med kartappen i mobilen som vägvisare.

Det var inte svårt att hitta Galgberget. En del stigar kunde jag följa, och efter något hundratal meter nådde jag en större kulle eller ett litet berg. Väl uppstigen därpå såg jag en långsmal platå, kanske åtta meter bred och kanske ett femtiotal meter lång.

Ingenting däruppe minner om vad som en gång hänt där. Den exakta platsen för halshuggningarna och steglingarna kan inte längre röjas, fastän en uppgift gör gällande att lämningar efter avrättningar funnits kvar en god tid efter att den sista avrättningen ska ha genomförts 1828. Min gissning blir ändå, att halshuggningarna skedde på en del av platån som vetter mot landsvägen, och som är nära kullens brant. Det är den öppna ytan som syns på bilden högst upp i detta inlägg.

Jag tog några fotografier och gick lite fram och tillbaka. Bilarna på vägen hundrafemtio meter bort hördes tydligt, men syntes inte alls. Alldeles för många träd har vuxit upp sedan förr, då berget skall ha varit synligt där nerifrån. Androm till skräck och varnagel.

Det kan inte förnekas att jag kände ett lätt obehag. Att jag kände mig betraktad. Att platsens historia grep tag i mig. Men det är också en del av syftet med mina utflykter av detta slag: att skapa en förbindelselänk till det förflutna genom att befinna mig på samma geografiska plats där något speciellt hänt.

Och det krävs inte mycket föreställningsförmåga för att där se delinkventen föras fram, se skarprättaren med sin yxa, se männen i spetsgården som håller de många nyfikna på avstånd.

Alla åskådarna är borta nu, platsen är i det närmaste glömd och inte utmärkt i skogen på något vis. Men det är troligt att de som dödats där fortfarande ligger begravda någonstans på eller bredvid kullen: man gjorde ofta så.

Jag tog mig ner från galgbacken, kom lite snett och ramlade ut på landsvägen något hundratal meter från bilen. Jag rökte en cigarett samtidigt som bilar med husvagnar och folk från trakten körde förbi mig. Det var en lyckad utflykt.