Hedendom på vift — en textkritisk kommentar

Det har seglat upp något på den hedniska himlen som vargen Skoll gärna får jaga undan, en rörelse med hakkorskinspirerad logga och ett sammelsurium av vidskepelse, avlagda vetenskapliga rön och vantolkad historia.

Rörelsen kallar sig Skandinaviska hedniska folkförbundet.

* * *

Då jag blivit ombedd att utveckla min kritik av ett inlägg på rörelsens hemsida, följer här en textkritisk kommentar till den text som där fått den något otympliga titeln "Det är bara vi Skandinaver som verkligen kan säga att detta är vårt eget, det är bara vi som ha urminnes hävd till detta kulturarv och land".

Redan där finns det saker att erinra om. Den etnocentriska jargongen är genomgående i inlägget.

Författaren hävdar att Skandinaviens fornarv är "otroligt mäktigt" samt att bara skandinaver kan hävda att "detta är vårt eget".

Om detta må sägas att Skandinaviens fornarv beträffande religiös kultur rent historiskt är beklagligt fattigt, inte minst i jämförelse med de antika kulturerna. Inte så att det inte har funnits en rik religiös kultur. Problemet är att den religiösa kulturen i stor utsträckning är onåbar för oss i dag, på grund av att skandinaver under sen järnålder och dessförinnan inte skrev, med undantag av runtexterna.

Det rörde sig om en kultur där berättelser och myter traderades inte via skrift utan via det muntliga ordet. Det innebär att alla berättande texter från fornnordisk tid passerat genom ett kristet filter, eftersom det var kristna skriftställare som bevarade berättelserna åt oss. 

Det utgör ett prekärt historiskt problem: vi kan helt enkelt endast med mycket stor svårighet rekonstruera vad fornnordiska människor trodde respektive inte trodde på. Vi hör inte de vikingatida rösterna genom Eddan, vi hör de kristna skriftställarnas tolkning av de fornnordiska berättelserna, och segrarna skriver som bekant historien.

Inte heller är våra myter något som kan märkas som "vårt eget". Flera myter bär mycket tydliga drag av kristna myter, till exempel den bekanta berättelsen om Tors fiskafänge, där liknande berättelser nedskrivits före vikingatiden, men då handlat om kristet folk. Vad som är en sameuropeiskt arv, vad som är indoeuropeiska ekon, vad som är specifikt nordiskt är nästan omöjligt att avgöra.

Vidare har vi ytterst lite text att gå på vad gäller östskandinaviskt område, det vill säga det geografiska område som blev Sverige. Eddan och de flesta sagorna, som samtliga nedtecknats av icke-hedningar, utspelar sig företrädesvis på Island och i Norge, ibland med avstickare till Danmark, brittiska öarna eller rentav ned på kontinenten. Svenskt område förekommer, men när det nämns är det av tveksamt historiskt värde.

Vad bonden öster om Vänern mer konkret faktiskt trodde på under äldre järnåldern är därför ytterligt svårt att säga något bestämt om. Vi har helt enkelt mycket lite att luta oss emot när vi hävdar att han trodde just på det som en kristen skriftställare skrev ner under medeltiden på Island. De arkeologiska fynden utgör artefakter, men deras tolkning är utmanande i allra högsta grad.

* * *

Författaren hänger vidare upp sig på begrepp som "etnisk" och reagerar mot "multietnisk" asatro. Det förefaller mig vara en djupt icke-hednisk hållning. Vi har inga som helst belägg för att den sena järnålderns skandinaver på något vis avvisade främlingar som anammade fornskandinavisk religiositet. Etnocentrism ljuder istället om den rasbiologiska hållning som blev i ropet under senare delen av 1800-talet för att sedan ebba ut i och med andra världskriget.

Författaren slår också ett slag för att inte följa den "historiska korrektheten", eftersom den tydligen inte "korrelerar" med "den dynamiska Nordisk/germanska folksjälen". Man hade här önskat en utveckling av exakt vad denna folksjäl består i. Åter ljuder en ton från 1800-talet, här dess nationalromantik.

Etnocentrismen fortsätter sedan i inlägget, genom att hävda att skandinaver har särskilda "medfödda talanger", att det finns ett "blodsminne", och att "DNA lagrar känslor och beteenden", därtill att skandinaver har "flera övernaturliga egenskaper".

Det är naturligtvis i sin helhet rappakalja som inte äger något som helst stöd i någon som helst vetenskaplig mening. En sann hednisk anda kan inte på detta sätt gå på tvärs mot vetenskapliga rön, utan måste arbeta med dem, annars blir hedendomen, liksom i stor utsträckning kristendomen, bara en inkapslad anakronism, som står kvar på ett sedan länge passerat kulturstadium.  Det är därför att göra hedendomen en stor otjänst, att kombinera den med inslag som helt enkelt inte har någonting alls som talar för sig.

Senare följer en kryptoarkeologisk utläggning, bland annat baserat på citat av en svårt kritiserad arkeolog, som på intet sätt vunnit gehör för sina utsagor i forskargemenskapen. Därtill inför författaren prat om så kallad jordstrålning. Det är en pseudovetenskap som hävdar att det finns en slags mystisk jordstrålning, som emellertid aldrig har kunnat påvisas existera i verkligheten.

* * *

Förbundet kommer nog att avfärda min kritik som riktad från så kallad akademisk hedendom med sin oönskade frätande skepticism. Må så vara.

Men skepticism är hedniskt: att inte vara godtrogen är en dygd. Att söka belägg för det någon hävdar är inte att söndra utan att söka bygga något på en grund som håller. Den grund som förbundet lägger är inte gedigen. Det finns ingen esoterisk kunskap att söka i blodet: den kunskap som finns är förmedlingsbar eller av föga värde. Hållningen gör inte skeptikern till en blodlös niding, utan en sanningssökare.

Och sanningen, vad gäller religion och kultur i sen nordisk järnålder, är att vi vet mycket mindre än vad många tror, och att vi måste leva i det spänningsfältet mellan vad vi tror och vad vi vet, vad som kan beläggas och vad som kan gissas.

Men även gissningar måste utgå från empiri, och inte det som uppfattas som övernaturliga ingivelser, hur övertygad man än må vara att man direktkommunicerar med krafter eller gudomar. Genuin hedendom hittar vi inte genom introspektion, utan genom ett ivrigt och nyfiket sökande i texter och i de arkeologiska upptäckter som ständigt görs. Där finner vi hedendomen, inte i en passerad etnocentrisk och esoterisk blodsmystik som alla kulturländer lämnade bakom sig för nästan ett sekel sedan.

Hedendomen i norrön version är värdefull. Att problematisera den är inte att förringa den.

För egen del förespråkar jag en avförtrollad sekulärhedendom, där dess kulturella värden tillåts bryta ytan och kontrastera inte minst mot den kristna hegemoni som länge rått över både Norden och västvärlden. Gudarnas existens är här inte av central relevans, men de berättelser som kan skönjas genom det kristna rastret har, menar jag, något som kan bidra till tolkningen av tillvaron och hjälpa oss att vara människor i världen.

Textkritisk kommentar: ”Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben” | Peter Jonasson

William Booth,
Frälsningsarméns grundare

Officeren i Frälsningsarmén, major Peter Jonasson, skriver en indignerad debattartikel i Dagens Nyheter 24/2, som fått rubriken "Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben".

Jonassons poäng är att kristna i allmänhet uppmanas att hålla sig undan, att det inte är bra, och att svenskar borde förstå att kristendomen är något förträffligt.

Texten väcker emellertid en del frågor.

Det första och mest uppenbara är vem tusan det är som uppmanat kristna att ”gå in i garderoben”. Inte verkar det vara särdeles många som lyssnat, för det kristna är synnerligen synligt i det svenska samhället.

Det borgar tusentals kyrkor för, som ses landet runt. Det borgar söndagarnas fridstörande klockklang för. Det borgar en livaktig kristen press för. Det borgar mängder av kristna skolföreningar för. Det borgar andaktsrum i sjukhusen för. Det borgar de kristna friskolorna för. Och naturligtvis: det borgar frälsningssoldaternas insamlingsbössor för.

Den gode majoren förkunnar dessutom att ”de kristna i Sverige blivit ifrågasatta” i decennier. Och det är väl för väl! Vilken annan samling människor med idéburen verksamhet undgår kritik? Är det månne vad majoren önskar: att kristendomen tas på så litet allvar att ingen ens ids ifrågasätta den? Kritik är ett tecken på att man faktiskt syns.

Vidare verkar majoren ha en tämligen mörk syn på den del av världen som inte råkar vara kristen. Han talar om de kristna som lampor, att kristna lyser upp i mörkret. Att Sverige ”till stora delar fortfarande är byggt på” värderingar från den kristna tron.

– Nåväl, jag protesterar! 

Jag vill hävda att vi nått så långt i jämlikhet, demokratiska värderingar, och liberala inställningar gentemot medmänniskor inte tack vare utan trots tusen år av kristendom. Ty om kristendomens funktion är att lysa upp mörkret, så har den då sannerligen under lejonparten av sin tid i Norden varit en ynka watt-svag glödlampa.

Det ljus den här haft har den i ack så stor utsträckning kastat över militärdiktatorer och över en maktfullkomlig kyrka som i detalj velat styra sina medlemmars privatliv och fortfarande kommer med uppfordringar rörande ett gudligt liv.

Den svenska staten av i dag torde i förvånansvärt låg grad vara produkten av kristna överväganden och värderingar. Rötterna går åt fler håll än in i bibelns brons- och järnåldersideologier och nya testamentets mysteriereligionsmumbo-jumbo. De går till upplysningens revolutionära budskap visavi förtryck. Och de går till gammal romersk rätt. Direkt kristet inflytande i lagboken utmönstras, såsom till exempel förbudet mot homosexualitet eller för den delen tvånget att tillhöra en religiös förening, som hängde med ända in på femtiotalet.

Att sen sjukhus och annat kan hänföras till munk- och nunnesysslor en gång i tiden gör inte deras verksamhet i dag till kristen i någon meningsfull betydelse.

Sen är det väl inte alls så att kristna människor, såsom majoren gör gällande, i allmänhet uppfattas som dumma i huvudet. För min egen del kan jag proklamera att några av de mest skärpta människorna jag haft nöjet att råka på har varit kristna. Det är bara det att de har en övertygelse om vissa metafysiska ting som jag inte delar, helt enkelt för att jag gärna ser att man bör sätta tro först och främst till det som det finns goda skäl att sätta tro till, för att parafrasera Hedenius. Och för de kristna, metafysiska antagandena finns det föga övertygande skäl som talar.

Och avslutningsvis: vad är det här snacket om garderober? Metaforen hör hemma i gaykulturen och Frälsningsarmén med sin solkiga relation till HBT-frågor äger icke hedervärd rätt att nyttja det begreppet. – Uppfattat, majoren?

Kommentar till "Baxa inte in tron i det privata livet" av Carl-Henrik Jaktlund

Carl-Henric Jaktlund, ledarskribent på den kristna dagstidningen Dagen, skriver 29/1 om sekularism och religionens roll i samhället under rubriken ”Baxa inte in tron i det privata livet”. 

Om jag förstår Jaktlund rätt ryggar han tillbaka från en samhällsgemenskap där religionen anses vara en privatsak. I stället vill han att kristendomen ska levas ut och ageras.

Det är ett märkligt förhållningssätt. Mig veterligen har ingen verkat för att kristendomen ska förbjudas, inte ens en kristendom som märks och tar plats. Tvärtom, ju mer sekulär varje samhällsinstans får lov att vara, desto större utrymme erbjuds för den religiöse att leva ut sin individuella tro.

Men hur ser det samhälle ut där religionen inte är en privatsak, utan motsatsen: en sak för det allmänna? 

Jo, då får vi en symbios mellan religiositet och statsangelägenheter som vi bara har alltför stor erfarenhet av, som när svenska staten förföljde oliktänkande i förhållande till statskyrkans dogmer, ja, som när enskilda religiösa samlingar genom konventikelplakatet var förbjudna, eftersom de riskerade att skada den religionsform som samhället bejakade. Så går det när religionen inte tillåts vara en privatsak: en sak för den enskilde.

Det finns helt enkelt inget rimligt alternativ till att låta religionen vara privat – en sak uteslutande för de enskilda medborgarna, och inte en sak för samhället att blanda sig i eller ens ta större hänsyn till än toleransens milda överseende.

Jag misstänker att Jaktlund inte skulle säga emot mig i detta.

* * *

Jag misstänker vidare att Jaktlunds förståelse av ordet ”privat” här är mycket snävt, mycket mer snävt än vad nog de flesta sekularister skulle förstå begreppet som. 

Privat har i detta sammanhang inget med hemlighållande att göra eller att hålla för sig själv, utan blott att det är den enskildes sak att förhålla sig till den ena eller andra religionen såsom en efterföljare eller såsom en avståndstagare. Samhället som sådant bör fungera som ett torg där allehanda yttringar av religioner är tillåtna, men där ingen religion äger supremati över någon annan eller på någon annans bekostnad. En milt överseende tolerans, som sagt, får känneteckna den gemensamma kontaktytan i samhället.

Däremot är det inte på något sätt givet att kristen aktivism nödvändigtvis gynnar demokratiska strävanden. En aktivism på kristen grund utgår inte från folkvälde utan från gudsvälde på så vis att man anser sig ha en uppfattning om vad Gud skulle vilja, och agerar och påverkar utifrån det, snarare än utifrån vad människor vill och åstundar.

Aktivismen behöver inte resultera i en ”uttalat kristen” stat, för att använda Jaktlunds formulering, men lyckas påverkan i någon mån har man i samhällskroppens lagstiftande organ fått in teokratiska element: lagar stiftade utifrån kristen ideologi snarare än ett människocentrerat förhållningssätt till tillvaron.

Sammanfattningsvis:  Religiositeten bör vara privat. Det innebär inte att religionen kastreras, men att man i den sekulära staten kringskär dess möjligheter att häva sig upp till någon form av överhöghet i samhället, hurudan överhöghet ideologin än må ha över dess enskilda trosbekännare. I gengäld bör staten hålla tassarna borta från den religiösa verksamheten, så länge den inte inverkar menligt på människor utanför densamma.

Jaktlund är fri att ropa kristliga budskap från hustaken, men riskerar det att rucka på statens livsåskådningsneutralitet, då går den utöver det privatas sfär och bör motarbetas.

Textkommentar: "Påven klokare än Charlie" | Ragnar Persenius

Biskop Ragnar Persenius av Uppsala stift lät den 18 januari publicera ett aningen märkligt inlägg på sin blogg under Svenska kyrkans domän. Det handlar om yttrandefrihet, Charlie Hebdo och religion. Persenius kallar inlägget: "Påven klokare än Charlie".

Persenius gör i inlägget klart att ”[v]i måste stå upp för […] yttrandefriheten”, att ”yttrandefriheten [ska] få finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras”, att yttrandefriheten inte får begränsas.

Så långt allt väl. Men sen kommer ett betänkligt men, som skjuter det ovan anförda i sank. Persenius ifrågasätter varför ”ingen i media diskuterar” vad Charlie Hebdo publicerar, och antyder konspiratoriskt att saken fått sådan spridning på grund av att det var just journalister som mördades. Persenius undrar varför ingen ”nämnvärd kritisk granskning” skett av den tidning som drabbats av det besinningslösa, råa våldet.

Det är emellertid något oklart vad en sådan granskning av den socialistiska Charlie Hebdo skulle ge för resultat i förhållande till deras rätt att använda den yttrandefrihet som Persenius säger att vi måste stå upp för och som han menar inte får begränsas.

Nåväl. Sedan tar Persenius till den helige Fadren i Rom, som häromdagen uttalade sig om att man inte kan använda yttrandefriheten för att kränka heliga ting. Det menar den svenskkyrklige biskopen äger sin poäng, och utbrister: ”Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro.”

Och där kommer skottet under vattenlinjen på vad Persenius redan förklarat: att yttrandefriheten inte får begränsas, att den måste få finnas även om vi inte gillar vad som yttras. För nu skall plötsligt religionen undantas som något särskilt känsligt, ömt och humorlöst: det om vilket man icke får skämta!

Riktigt irriterad blir excellensen av att tidningar världen över lät massproducera Charlie Hebdos senaste nummer: biskopen menar att ”en gräns passerades”, att tidningens ”oproportionerliga distribution” gynnar extremisterna och föder religiös intolerans.

Några reflexioner kan vara rimliga att göra inför biskop Persenius något tveeggade inlägg, som dels försvarar en obegränsad yttrandefrihet, och dels på något slags moraliskt plan vill undanta yttringar om andra människors religion från samma yttrandefrihet.

Satir av religiositet är ett uråldrigt vapen i handen på dem som förtrycks av religiösa strukturer. Få saker har gjort moralistiska och förnumstiga gudstroende så irriterade som när någon har mage att framställa deras antaganden om gudomligheter och etik i skrattspegel. Boccaccio drev med kåta medeltidsmunkar, Strindberg blev åtalad för att han drev med nattvarden och en skåning åtalades en gång för att ha drivit gäckeri med Guds Ord.

Men religionskritiken lät och låter sig inte tystas av överretade nerver hos präster och självupptagna martyrer: när religionens heliga företrädare försökt kväva kritiken framstår de i historiens synvinkel som just så löjliga, ynkliga och trångsynta som de hånades för att vara. Och som Amos Oz uttryckt det, så är ett säkert kännetecken på en fundamentalist att denne saknar humor; också detta är tillämpbart här — känner man att man måste mörda för att någon driver med ens religion, är man i djupaste själsliga nöd, fången i djup narcissistisk religiositet.

En sund reaktion inför detta är inte att kapitulera inför dessa själsliga vrak och vördnadsfullt tassa förbi deras ömma känslor när de som ställföreträdare lider i sina gudars ställe för de skymfer dessa fått utstå. Vi ska istället utan biskopliga reservationer och på riktigt utbrista: Säg vad fan du vill, så säger jag vad fan jag vill. Om ni vill slå ihjäl oss för det, ja, desto större är behovet av att vi ropar!

Textkritisk kommentar: "Äger vi rätten över vår egen död?" | Marcus Birro

Marcus Birro lyckas i en krönika i Expressen prestera ett sällsynt märkligt inlägg i debatten om dödshjälp. Min egen inställning i frågan är mycket simpel: lever man ett liv som innebär sådant lidande att det är outhärdligt, bör man få hjälp att avsluta det om man inte förmår göra det själv.

Birros argumentation går ungefär så här:

1. Ateister och vetenskapstillvända människor tror att de själva är gudar och har rätt att avsluta sina liv som och när de vill. 

2. Människan äger inte rätt att avsluta sitt liv, eftersom det är ett brott mot Gud och kränker livet. 

3. Eftersom människor emellanåt fattar beslut som inte är nyttiga för människan själv, borde de inte fatta beslut alls om sin egen död. 

4. Den sjuka människan bör inte avsluta sitt liv, för man kan ännu tillfriskna på samma vis som Birro slutade vara tonårsdeprimerad. Hursomhelst kanske man gärna vill höra ljudet av boksidor som bläddras en gång till. Det kan man inte när man är död.

Jag kan inte undgå tanken att Birro gör det ohyggligt enkelt för sig. Istället för att ge sig in på ett balanserat samtal om liv och död och empati, skär han av all vidare diskussion med ett ”Gud vill det”. Där finns inga nyanser, inga överväganden, ingen panna som läggs i veck.

Livet är heligt, menar Birro, och får därför endast tyna bort — med ohyggliga smärtor när så är fallet. Döden får man inte tillkalla som en utväg där morfin inte längre förmår dämpa ångest och lidande de sista dagarna eller veckorna innan hjärtat på den obotligt sjuke ger upp. Varför? För det är att kränka livet att avsluta det på annat sätt än genom en golgatavandring.

Nåväl. Ingen påstår att människor alltid fattar rationella beslut.

Men det faktum att alla våra val inte är nyttiga, innebär inte att alla våra val är onyttiga. Och jag frågar mig hur Birro kan våga tilltala den döende och terminalsjuke med självklarhet, att valet hon vill fatta om att få somna in är fel, är synd, att hon har en skyldighet att känna kroppen falla samman inifrån innan medvetandet till sist flyr. Därmed omyndigförklarar Birro den mycket svårt sjuka, och tar sig rätten att åt henne avgöra vad som är ett värdigt liv: och ett värdigt liv består tydligen i dennas fall av lidande, lidande resten av det korta återstående livet, lidande in i döden.

Birros text är direkt anstötlig i hans trivialisering av de obotligt och olidligt lidandes smärtor.

Marcus Birro har avskilt livet så långt från döden, att döden riskerar att bli något ont i sig självt som till varje pris ska undvikas. Men det är ju så, att döden inte omintetgör det liv som har levts, liksom att nå en resas destination inte omintetgör sträckan som tillryggalagts.

Livet kränks inte av döden, det når bara sitt slut genom den.

Livets värde förringas inte av döden, det når bara sin punkt genom den.

Låt oss inte förmena människor förmånen att få sätta den punkten där de själva vill, snarare än där Marcus Birro vill placera den.

Textkritisk kommentar: Kan man välja sin sexualitet eller inte? | Världen idag

I en ledare med titeln "Kan man välja sin sexualitet eller inte?" i fundamentalistiska Världen idag formulerar chefredaktör Lukas Berggren något rörigt sina tankar kring kyrkan och homosexualitet, utifrån det kommande inslaget i Uppdrag Granskning om präster som vill bota samkönad attraktion.

Man kan notera att Berggren gång på gång använder sig av laddade begrepp och dessutom använder försåtliga formuleringar. Vi får således veta, att de präster som konfronteras med att ha velat be till Gud om att en homosexuell man ska bli heterosexuell, "ska dras i smutsen", snarare än att de ifrågasätts. Ärkebiskop Wejryd "ställs till svars", han ombeds inte kommentera inslaget (som alltså varken jag eller Berggren själv har sett i sin helhet ännu). Berggren menar att prästerna i reportaget som han inte sett "likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar".

Efter att på detta vis målat upp ett scenario där prästerna är offer för Uppdrag Granskning, snarare än att de som eventuellt uppsöker prästerna när de brottas med sin sexualitet sätts i en fruktansvärt svår position, när de får sig förklarat att det som är det naturliga för dem i själva verket är nåt som kan är ett problem. Det är alltså de homofientliga prästerna som det är synd om, inte de som blir måltavlor för deras sexualsyn, som alltså inte delas av Svenska kyrkans ledning.

Mitt i ledartexten drar så Berggren fram en provokativ och humoristisk diskussionsbok med namnet "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Berggren förefaller hävda, att bokens själva existens och de samtal som förs utifrån den gör, att "vår kultur" vill verka för en missionerande homosexualisering av samhället: "Till detta ska folk uppmanas." Så är givetvis inte fallet.

Tanken verkar inte ha slagit chefredaktören, att boken är just ett lite provokativt verk avsett att skapa diskussion om normer i samhället, snarare än en genuin programförklaring gentemot heterosexuella kvinnor. Berggren har uppenbarligen bestämt sig för vad bokens syfte är och förmår inte sätta den i ett större diskursivt perspektiv.

Sedan kommer då Berggrens länge förväntade poäng! Jo, visst är det motsägelsefullt, verkar han vilja säga, att man kan uppmana folk att bli homosexuella, men inte tvärtom! Berggren är uppenbarligen själv omedveten om vilket snävt perspektiv han då anlägger på hela ämnet.

Homosexuella människor är en minoritet som fortfarande i vårt land diskrimineras – om än i allt mindre grad – och i andra länder förföljs öppet med hot om fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Homosexualitet ses där och i vissa svenska sammanhang som något klandervärt eller, som en av prästerna som är med i Uppdrag Granskning uttrycker det i ett radioprogram, som en "defekt".

Men, att genom en diskussionsbok förmå heterosexuella människor att se världen utifrån en homosexuell människas perspektiv är en välgärning, som måhända kan stämma även religiösa sinnen till eftertanke. Nästan ingen förfäktar väl på allvar att man kan göra en straight människa gay – trots att Berggren förefaller mena att hela vår kultur anser att det är så – men man kan måhända genom sådana tankeexperiment erfara eller inse saker som man utifrån ett heterosexuellt perspektiv inte hade förmått göra.

Homosexuella, däremot, är i regel högst medvetna om de heterosexuella perspektiven, eftersom dessa varje gång de är i ett nytt sammanhang förutsätts vara en del i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, vilket kan exemplifieras med fikabordssamtalet där en arbetsledare stolt utbrast att han minsann inte kände några homosexuella, helt omedveten om att mannen bredvid honom var en av dessa, som ännu inte kommit ut. Mannen bredvid teg. Mannen bredvid var jag.

Att däremot framhärda i att den förtryckta och på många håll förföljda minoriteten kan och borde göras om, med eller utan gudomlig assistans, är en helt annan sak. Genom att hävda det går man in i förtryckarens gestalt och föreskriver den grupp som står i underläge att förändra sig för att få nådigt beskydd och gillande av Gud och människor, ungefär som mobbaren som föreskriver sitt offer hur det ska bete sig för att slippa bli utfryst och ernå en vänlighet av sitt plågoris.

Berggren skriver, att "[n]är historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken". Jag tror att det är sant. Men de exempel som då kommer att lyftas fram på bristande hederlighet eller logiskt tänkande, kommer att vara de bigotta människornas brist på förståelse, medmänsklighet och vanligt sunt förnuft.

Akademiens vrede löjeväckande

Den fjortonde mars publicerade Peter Englund ett fradgesprutande inlägg på "Att vara ständig", en blogg där han skriver om arbetet i Svenska Akademien.

Orsaken till den ständige sekreterarens vrede är att Mercedes-Benz i en bilreklam använder sig av Karin Boyes vackra dikt "I rörelse".

Användandet kallar Englund okänsligt och genomkommersialiserat. Han ser det som "gravplundring". Dessutom anser han att bruket är "en grov förvanskning" av vad den vänstersinnade Boye själv stod för. Med hjälp av någon slags sluttande planet-argumentation förfasar han sig sedan för hur det kunde bli om Ekelöfs texter användes i blöjreklam eller Stagnelius dito i reklam för bonvax.

Med anledning av detta har Svenska Akademien avsänt ett brev till Mercedes-Benz, där de hotar att ställa företaget inför rätta om de inte slutar sända reklamen. Som stöd för detta krav anförs det så kallade klassikerstödet, som kan nyttjas efter att upphovsrättsskyddet upphört för ett verk, vars författare varit död i fler än sjuttio år.

Den aktuella lagbestämmelsen hittar vi i Upphovsrättslagen, dess 51:a paragraf:

"Om litterärt eller konstnärligt verk återgives offentligt på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen, äger domstol på talan av myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela förbud mot återgivandet. Vad nu är sagt skall ej gälla återgivande som sker under upphovsmannens livstid."

Svenska Akademien äger rätt att föra sådan ovan omtalad talan.

* * *

Mitt ödmjuka råd till den ärade Akademien är att icke utfara i sådana märkliga, vredesbestänkta utgjutelser. Är det något Sverige behöver, så är det inte strängare bruk av upphovsrätten, utan tvärtom en uppmjukning. Redan de sjuttio stipulerade åren som måste passera efter en författares död innan dennes verk blir fria, är för många. Femtio år hade räckt långt, och långt nog.

Jag kan inte se det som att Mercedes-Benz genom sin reklamfilm på något sätt "kränker den andliga odlingens intressen". Nog hade företaget kunnat infoga att texten är skriven av Boye, men principiellt har de definitivt inte ägnat sig åt någon "gravplundring"; det är ett snarast löjeväckande ordval i sammanhanget.

Vidare är det aningens bisarrt att åberopa hypoteser om vad Boye själv hade tyckt om publiceringen. Hon har varit död i sjuttio år, hennes texter är upphovsrättsmässigt fria, och vad för åsikter hon hade haft i dag, om hon levt och således varit 113 år gammal, kan vi ingenting veta om.

Enklare och bättre hade varit, att glädjas åt att Boyes underbara poesi kommer fler människor till del. Hennes böcker stängs inte för oss, hennes beundrare, för att några av hennes strofer förekommer i en bilreklam.

Hundratusentals människor som aldrig skulle öppna en volym med dikter av Boye, konfronteras nu med hennes ord. Kanhända söker åtminstone någon av dem upp Boyes författarskap och gör hennes bekantskap. Att måhända någon Mercedes säljs på kuppen må väl vara hänt.

Reklamfirman som gjort reklamfilmen heter ANR. Projektledaren för filmen, Fredrik Pantzerhielm, uttrycker sin syn på det hela i en artikel på SVT:s hemsida. Han formulerar sig väl:

"Det är en fantastisk dikt och att använda poesi i reklam är ganska ovanligt. Äldre musik får ju ofta en revival på detta sätt. Jag skulle se detta som ett sätt att popularisera dikten och kanske nå nya människor."

Ett tillåtande förhållningssätt, en "live and let live"-inställning, hade gjort att Svenska Akademien undvikit att, som nu, dra löje över sig, på ett sätt som får mig att fundera kring om de månne icke hade ställt själve Bellman inför rätta för att han på ett okänsligt sätt parafraserade bibeltexter i sina sånger, och kanske rentav fick betalt för framföranden av desamma nån gång emellanåt.

* * *

Boyes dikt är förkortad i Mercedes-Benz reklamfilmsversion. Här följer den i sin helhet, hämtad från Projekt Runeberg, återgiven i kraft av dess status som upphovsmässigt fri litteratur.

I rörelse 

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst. 

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd. 

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast. 

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång. 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Kommentar: Kristna värdepartiet

"Religion should be treated with ridicule, hatred and contempt, and I claim that right." 

Christopher Hitchens

Ambitiösa byggnadsställningar avsedda för ett nytt parti har rests. Idén till sammanslutningen har krupit fram ur regntunga gravar och mörka kapellvrår, släpandes på ett kors omöjligt att dölja. Partiet har fått namnet "Kristna värdepartiet" och består till absolut största delen av kristna fundamentalister och ökända bokstavstrogna hangarounds som föga taktiskt proklamerar att det är mord att utföra abort, och att homosexualitet ska hanteras med samhälleliga handskar.

Partiet kommer aldrig att få något egentligt inflytande. De kommer aldrig att känna doften av riksdagens korridorer. Det finns inte tillräckligt många fanatiska kristna i landet för att nå upp till de trygga spärrarna. Möjligen kan de frammana armsvett ur nån nån ängslig kristdemokrat.

"Kristna värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden", står det i principprogrammet. Den som är någorlunda beläst i historia vet hur den värdegrunden uttryckts genom tiderna. Det var en kristen värdegrund som fick Strindberg åtalad för att han drivit med kristendomens kannibalistiska rit som kallas nattvard. Det var en kristen värdegrund som tvingade svenska medborgare att vara organiserat religiösa intill år 1951. Det var den kristna värdegrunden som kriminaliserade homosexuella relationer intill år 1944.

Och det är i åberopande av en kristen värdegrund, som Kristna värdepartiet säger nej till att låta samkönade par få uppfostra barn genom adoption, som vill häva positiv undervisning om det som nedlåtande kallas "den homosexuella livsstilen" i konstlad kontrast till "det heterosexuella äktenskapet", som anspråksfullt förvägrar en outhärdligt lidande och sjuk människa rätten att själv bestämma över sitt eget livs slut.

Nåväl. Sverige är en sekulär stat. Dess värderingar är inte kristna, de är humanistiska. Vi har prövat den kristna värdegrunden: den ledde till förföljelse, förnedring och förringning av de människor som inte kände sig hemma och som vågade protestera.

Sverige är en stat där religiösa föreställningar om tillvaron prövas på sina egna meriter, och inte utifrån dess eventuella kopplingar till några osedda, ohörda gudar.

Sverige är en stat av allt fler fria, emancipierade medborgare, som icke kan tänka sig att tvingas in under ett religiöst färgat förmynderi.

Kristna värdepartiet kan för all del försöka driva utvecklingen tillbaka och försöka rulla upp de många framsteg som gjorts sedan kristna besvärjare och deras idéer övergavs som något kuriöst och löjeväckande. De kommer inte att lyckas. Ett moget och vuxet folk är vaccinerat mot det svarta gardets patetiska framryckningar.

Och kristendomen är död i vårt land. Dess fundamentalistiska anhängare må sitta vid graven och ropa att religionen lever hur mycket de vill: dess inflytande är begränsat till deras egen lärjungarund, och dess makt är knäckt och bruten. De obstinata propagandisterna må ta sin egen mästares ord till sig: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

För när de på det vis som nu sker blandar ihop de två, kommer vi som värnar om frihet, autonomi och alla människors lika rättigheter att strida såsom vi gjort många gånger förut. De kan inte vinna. Jag tror inte att vi behöver anstränga oss märkbart.

"...the gradual and growing rejection of Christianity — like the rejection of the faiths which preceded it — has in fact added, and will add, to man's happiness and well being." 

Charles Bradlaugh

Textkommentar: Broschyren "Kristen tro"

I en kyrka fanns ett broschyrställ. I broschyrstället fanns, bland flera andra, en broschyr på vars framsida stod med barnslig skrivstil: "Kristen tro".

Så glad jag blev!

Äntligen ett litet dokument med Svenska kyrkans logga på, som kan säga mig något om vad kristen tro är, i Svenska kyrkans ögon, i dag!

Vad som kanske kan kallas en sammanfattning av ett svar finns redan under rubriken. Om vi spaltar upp det, visar det sig vara femdelat:

Tron är, enligt pamfletten:

1.) En tillit.
2.) Ett stöd.
3.) Något som bär.
4.) Gemenskap.
5.) Glädje.

Remarkabelt nog nämns inte i sammanfattningen något om vad som är trons objekt: alltså vad man förväntas tro på, med den tro som enligt de fem punkterna ovan möjligen skulle kunna reduceras till att vara "tröst", eller varför inte en krycka - som ju bekant är nåt att lita på för den haltande, något som stöder den lytte, något som rentav bär när den med benvärk ska förflytta sig.

Nåväl! Öppnar man pamfletten från Svenska kyrkan, finner vi ännu fler satser, som med aningens fluffiga ord försöker ringa in vad tron är:

Tron är, vidare:

6.) Inte en åsiktsgemenskap, utan en gudstjänstgemenskap.
7.) Personlig.
8.) "den punkt där egna erfarenheter av livet möter Gud."
9.) En gåva.
10.) Förtröstan.

Jag förstår dock fortfarande inte, exakt vad det är jag ska tro på för att inte tron bara ska vara något fritt svävande och oförankrat i tillvaron.

Men vid nästa stycke försöker pamfletten dock göra trons objekt uppenbart för mig, genom att förklara att tron börjar "i skapelseögonblicket" – vad nu det är för nåt – och "sträcker sig mot evigheten" – vad nu det betyder. Vidare, att man i trons själva mitt finner inkarnationen (ja, något sådant ord användas ju inte, men det är vad som åsyftas): Jesu död och uppståndelse är tydligen en gestaltning av "en kärlek som kan bära allt".

Fortfarande är det något oklart vad som egentligen åsyftas, och den kritiske läsaren börjar nästan misstänka att idel fluffiga formuleringar och kristna plattityder staplats på varandra till ett litet oförargligt kartongslott. Men måhända finner vi en nyckel i en formulering som kommer sedan:

"Det förblir obegripligt, men här finns ändå kärnan i det vi tror."

Författaren medger alltså att det som beskrivs – inkarnationen och Jesu död och uppståndelse – inte kan förstås, inte kan gripas, inte kan ringas in. Likväl ska man tydligen genom detta motiv finna tillit, tröst, något som bär, gemenskap, förtröstan. Fastän man inte kan förstå det. Tron blir därigenom en appell till att överge resonerandet till förmån för ett antagande av en tro, som skall skänka dessa underbara håvor.

Eller lite mer drastiskt uttryckt: Fråga inte varför du ska tro, för du kan ändå inte begripa det. Tro ändå, för då får du vad vi utlovar.

Nog doftar det lite osunt om en sådan premiss?

* * *

En kritiker kunde månne fundera över, vad den sökare skall säga sig, som i kristendomen varken finner gemenskap, förtröstan, tillit, tröst eller något som bär. Måhända har den personen inte tillräckligt insett att hon inte kan förstå trons mysterium; kanhända har hon inte tillräckligt övergett försöken att faktiskt begripa vad det är hon förväntas tro på. - Ja, vad vet jag...

En kritiker kan vidare reflektera kring, hur en blodig död av Gud själv är ett uttryck för kärlek. Till exempel: varför var det nödvändigt för Gud att dö, för att visa oss kärlek? På sådant spörsmål ger emellertid pamfletten "Kristen tro" inga svar.

Men jag fortsätter läsa broschyren. — Kanhända ska mina ögon öppnas längre fram?

Jag får då veta, att förnedringen och dödandet av Jesus, som alltså är Gud, av Gud vänds till "ett löfte om nytt liv bortom döden". Om något så gör detta dunklet än mer kompakt! Gud dör, och det blir till ett löfte om liv efter döden! Nu kunde man kanske få för sig, att häftet med några väl valda ord kunde förklara hur det hänger ihop. Det gör emellertid inte författaren, utan deklarerar bara vidare, att "Gud förstår" och "Gud vet hur vi har det", och tidigare: "Gud [...] har all makt".

Så vi verkar få släppa tråden om trons kvaliteter. I stället för att liksom Lilla katekesens utveckling klart och tydligt deklarera vad man menar, väljer författaren att resa sina naiva och hart när intetsägande fraser på led efter varandra. Katekesen sade:

"Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling, och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare."

Där var det klara och intellektuellt redliga ord! Man ska tro och bekänna att Jesus är frälsare och den som gör en salig!

Men numera, dryga seklet efter katekesutvecklingens ord, ska man tro, för att få gemenskap, tröst, glädje, stöd. Ingenting om att tron är förutsättningen för att bli salig - det vill säga komma till himlen - enligt Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter.

Men för författaren av "Kristen tro" verkar inte människans tro – som är en gåva enligt henne själv – vara det primära, snarare är kanske det viktigaste "att få vila i att Gud tror på oss", vad nu det kan tänkas betyda och hur det yttrar sig, rent konkret.

* * *

Nåväl! Vi får också några rader till livs i "Kristen tro" om varför man bör vara kristen. Nu stegras förväntningarna på skriften igen, efter att något ha grumlats i de mörka vatten om tron varigenom vi vadat.

Vi får då lära oss, att den kristna tron är, "att pröva ett tolkningsmönster" – och så var vi genast tillbaka i talet om tron igen. Likaledes får vi veta, att tron förmedlar, att det finns "en mening med livet", och att "vår existens inte är tom och meningslös."

Dessvärre får vi inte i samma stycke veta vad denna mening med livet består i. Bara att den tydligen finns. Varför den kristna tänkta meningen med livet skulle vara att föredra framför till exempel en hednisk eller buddistisk mening med livet, framgår inte heller.

Och sen kommer pratet om gemenskap igen. För den kristne har tydligen en tillhörighet: den kristne tillhör rentav "Guds familj" genom dopet, som hon får en "gudsgemenskap" genom. Det framgår inte om de personer som väljer att låta sina barn själva välja om de ska döpas när de vuxit upp något på så vis utesluter sina barn från denna mystiska gudsgemenskap – som tydligen har sin essens i att Gud är med den döpte "under alla livets dagar".

Kritikern undrar då, om Gud inte är med de odöpta? Om Gud gör skillnad på person? Och förresten, om Gud är med den döpte under hela livet, varför drabbas då även kristna av de mest förfärliga olyckor? Står Gud och är med människan då - utan att göra något?

* * *

Avslutningsvis, på pamflettens sista sida, när vi kippar efter ett enda friskt andetag i texten, något tydligt och klart, får vi veta lite mer om tron. Den är:

11.) En hand som hjälper oss genom livet.
12.) Någon som går bredvid. (Tydligen går tron där, och inte Gud själv).

Skenbarligen – eller uppenbarligen – får vi genom Svenska kyrkans broschyr "Kristen tro" veta, att tron först och främst är en sak för tröst. Det kyrkans tradition och bekännelse sagt om tron som förutsättningen för det eviga livet tiger skriften helt med: kristendomskritikern tycker annars att det kunde vara en relevant sak att tala om så tydligt som möjligt, om man alls tror att tron är en förutsättning för frälsningen.

* * *

Broschyren "Kristen tro" med sin anonyma författare andas mycket av den anda som jag förknippar med den moderna Svenska kyrkan. Kanske kan vi våga beskriva den andan med ordet "barnslighet".

Jag ska förklara vad jag menar.

Redan layouten sätter an tonen: rubriken är satt med en naiv, snirklig text, som hämtad ur en träningsbok i skrivstil från lågstadiet. Men främst uttrycks det naiva i vad vi månde kalla den fjäderlätta prosan, som man aldrig riktigt låter ta mark, såsom den kyrkliga traditionens stora namn lät sina texter göra, med Martin Luther som en av de mest konkreta och jordnära teologerna.

Begreppen är konsekvent satta i abstrakta sammanhang. Man vågar inte alls nämna några av de så kallade "stororden": frälsning, himmel, försoningsdöd, arvsynd, utkorelse - och absolut inte, så klart, om något helvete... Att väja för dem ger ett intryck av, att man inte räknar med att läsaren klarar av att förhålla sig till dem. Man är alltså paternaliserande mot sin egen läsare, den som man vill vinna för sin sak. Och att vara nedlåtande fungerar dåligt för att attrahera proselyter. Den sökande människan söker näppeligen det luddiga, otydliga, dimmiga, dunkla, utan det fasta, klara, ljusa - det konkret uttryckta, som man kan ta konkret ställning till.

Och Svenska kyrkan har en mycket konkret och nedtecknad dogmatik att förhålla sig till, som enligt Kyrkoordningens första paragraf sammanfattar, förklarar och kommenterar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Varför är man då i sitt informationsmaterial mer otydlig än i det material som genom beslut antagits som Svenska kyrkans officiella lära?

Är det andliga självförtroendet så dåligt? Eller ryggar man för den evangelisk-lutherska bekännelse som är dess fundament?

Det är dessa två frågor som ringer i mina öron, efter att ha läst den lilla pamfletten "Kristen tro."
- - -
"Kristen tro", Verbum, beteckning: 7-0152 VERBUM JH.

Textkritisk kommentar: "Farligt att bejaka trasigheten" | Dagen

Av en händelse läste jag en gästkrönika i Dagen, som skrevs i maj 2012. Den är skriven av prästen Anna Sophia Bonde. Krönikan i Dagen fick namnet "Farligt att bejaka trasigheten" och handlar om vad hon uppfattar som farliga utmaningar från "queervärlden".

Anna Sophia Bonde är svenskkyrklig präst och styrelseledamot i kyrkpartiet Frimodig kyrka. Hon är dessutom "inspiratör" i partiet, och ansvarar särskilt för dess opinionsmaterial.

Märkliga inlägg av det slaget som Bonde skrev i Dagen borde kanske gå de flesta förbi i välsignad tystnad.

Men eftersom Bonde nu arbetar med att maximera röster på det konservativa partiet Frimodig kyrka inför kyrkovalet, kan det vara värt att sätta ögonen på vad hon uttryckte om HBT-rörelsen och homosexuella så sent som förra året, i nämnda krönika – som är av sådant slag, att det förvånar mig att Dagen valde att publicera den.

Svenska kyrkan är en stor organisation, med över sex miljoner medlemmar: vilka som är med och styr organisationen torde ligga i dess många medlemmars intresse, men också i vårt intresse,  vi som inte är medlemmar.

Anna Sophia Bonde skriver i en kommentar på Frimodig kyrkas webbplats 31 maj om biskop Per Eckerdals medverkan i Göteborgs Pride-parad under West Prides kulturfestival. Hon kommer att tänka på vad Jesus sägs ha sagt i Matteusevangeliets 18:e kapitel om att förföra barn, berättar hon.  — Bonde skriver sen inte ut i klartext vad det står där, men det kan vi göra åt henne. Hon applicerar alltså dessa ord på biskopen för att han väljer att med glädje gå med i pridetåget: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." — Och det är rätt allvarliga ord. Som låter oss förstå, att Bonde nog inte ändrat inställning till HBT-frågor sedan krönikan i Dagen skrevs, förra året.

Låt oss nu titta närmare på krönikan i fråga.

* * *

Bonde skriver inledningsvis att hon inte har "närmare insyn i queervärlden" (vad nu queervärlden är för något), men menar sig tydligen ändå ha tillräckligt på fötterna, för att kommentera den utförligt detta till trots. Hon menar att det är fråga om en rörelse som ständigt provocerar, och då provocerar för provokationens egen skull.

Visserligen, menar hon, kanske konsten kan ha en poäng med att provocera, men samtidigt är "ingenting som Gud gett oss så gott att människan inte kan korrumpera det." Och eftersom Bonde strax därefter fortsätter att tala om "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt), torde hon syfta på att den rörelse som arbetar för homosexuella personers jämställdhet med heterosexuella personer korrumperar det goda som Gud har gett — dock oklart exakt vad: förmodligen den heterosexuella relationen mellan man och kvinna, välsignad av Gud genom det kyrkliga äktenskapet.

— Korrumpera betyder enligt Svenska Akademins ordlista att moraliskt fördärva. Om vi alltså tänker tanken ut, som Bonde lägger grunden för, så fördärvar alltså queervärlden på ett moraliskt sätt den heterosexuella av Gud välsignade äktenskapliga relationen mellan man och kvinna. En synnerligen enastående prestation av folk som bara vill få sin egen kärlek bedömd som likvärdig med andra personers kärlek, kan man tycka.

* * *

Men inte nog med att homosexuella på detta vis förstör för de heterosexuella i deras heterosexuella relationer — de är dessutom "trasiga". För Bonde "kan inte låta bli att misstänka" — utan att redovisa några grunder eller källor — att det bland homosexuella som söker sig till "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt) finns de som söker sig dit blott för att hitta människor lika trasiga som de själva: människor som "lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, en självömkande mamma".

På ett rätt typiskt vis märker vi här, att Bonde slirar på utgångna psykologiska orsaker till homosexualitet som få psykologer med självaktning i dag skulle ta i sin mun. Hon anför ingenting till stöd för sina yttranden, som alltså äger lika liten relevans, som om jag skulle säga att jag inte kan låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker sig till kyrkliga sammanhang för att hitta andra trasiga människor, på grund av missbrukande föräldrar, och så vidare.

Och när Bonde anför utgångna psykologiska förklaringar till homosexualitet, märker vi hur hon samtidigt inte använder något utrymme åt att tala om biologiska orsaker till homosexualitet. Hon antyder — och lämnar ämnet. Uteslutandet av biologiska förklaringar till homosexualitet är dock inte ovanligt: är det yttre orsaker allena som orsakar homosexualitet, är det också lättare att utkräva ansvar av människor för det, än om de blivit födda med det — med sexualiteten som en självklar del av dem själva.

Och att folk måhända söker sig till HBT-sammanhang för att hitta en gemenskap som inte kastar spe, för att bekämpa fördomar tillsammans med andra, och för att helt enkelt ha det kul med kompisar, det säger inte Bonde något om heller. Alls.

* * *

Vidare! — Genom att ifrågasätta normerande föreställningar i samhället häcklar HBT-rörelsen äktenskapet och kärnfamiljen. Detta gör man tydligen inte på grund av att man vill påvisa en skevhet i samhället, utan för att "besvärja sina mardrömmar". För tydligen har homosexuella personer mardrömmar om heterosexuella relationer. Eller vad månde Bonde mena? Jag undrar osökt vilka sina mardrömmar HBT-personer försöker besvärja när de ägnar sig åt normkritik — som för övrigt inte bara är en sysselsättning homosexuella håller på med.

* * *

Men vad är då vägen framåt? Det är hursomhelst inte att "bejaka trasigheten", vilket vi får tolka som att ge homosexuella personer samma rättigheter och möjligheter i samhället som alla andra. Och vi kommer allesammans att bli alltmer trasiga, ju mer kritik av normer får pågå. Så är tydligen inte bara homosexuella personer trasiga, utan alla som ägnat sig åt normkritik.

* * *

Till skillnad från Berit Simonsson, kyrkomötesledamöt för Frimodig kyrka och vice ordförande, skriver Bonde inget som att HBT-rörelsen skulle stamma från djävulen själv. (Se inlägget "Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag")

Men Bondes generaliseringar är ändå breda som rallarsvingar, och träffar både människa, himmel och mark utan urskillning. I kommentaren från häromdagen får Biskop Eckerdal henne att tänka på, att det vore bättre för honom om han sänktes med en kvarnsten i havens djup än om han gick med i pridefestivalen. Och i den krönikan får vi lära oss, att de som diskuterar normkritik i själva har verket mardrömmar som skall besvärjas, och bland dem som finns i den mystiska queervärlden kan Bonde inte låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker andra trasiga människor.

Kan man tänka sig — när jag läst Anna Sophia Bondes text kan jag inte låta bli att själv fundera kring, om det inte till Frimodig kyrka sökt sig människor som är trasiga, och som blott söker sig till andra trasiga människor.

Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag

I den kristna tidningen Världen Idag publicerades en märklig ledare 15 februari 2013. Den har titeln "Grodor kokas bäst långsamt", och är skriven av Oas-rörelsens inspiratör Berit Simonsson.

Med tanke på det häpnadsväckande innehållet kan en textkritisk kommentar äga sin relevans.

* * *

Redan genom titeln kan vi komma att dra öronen åt oss. Metaforen med att grodor inte märker att det vatten de sitter i kommer att koka, om bara uppvärmningen går tillräckligt långsamt är uttjatad och dessutom rent faktiskt en faktoid; sakförhållandet existerar alltså icke.

Men genom rubriken vet vi, att här ska vi få oss några varningens ord!

Och nog får vi det. Berit Simonsson vänder sig mot "enkönade" äktenskap. Hon konstaterar att detta med att två personer av samma kön kan ingå äktenskap — något som var "otänkbart för några år sedan" — nu applåderas och påhejas. Och det är tydligen inte bra.

Berit Simonsson ser i hela samhället en blindhet: "artister, massmediafolk, politiker, trendsättare, lobbyister och andra makthavare" säger "det förväntade". Exakt vad det förväntade är får vi inte veta, men eftersom Berit Simonsson också skriver att "Sveriges blivande statschef" nyligen gjort det, får vi sluta oss till att det återigen handlar om HBT-frågor. Kronprinsessan Victoria gjorde ju bejublad entré på QX Gaygala, och tog som första svenska kunglighet genom historien ordet "homo" i sin mun i ett offentligt sammanhang.

Över detta jublar dock inte Berit Simonsson, utan hon menar att det blott kan ske, eftersom vi inte varit uppmärksamma, att gränserna förskjutits, att vi varit naiva. Vad är det då vi varit naiva inför, när samhället accepterar - i allt högre grad - samkönade relationer?

Jo, Berit Simonsson förklarar, att bakom denna utveckling ligger inget annat än demoniska krafter, "ondskans andemakter i himlarymderna", och i kulisserna, skriver hon, står månne djävulen själv och "gnuggar händerna i triumf". Det faktum att den blivande statschefen delar ut pris på en gaygala är alltså ett steg i en utbredning av djävulens makt i Sverige.

Sen ansluter sig Berit Simonsson till det logiska felslut som kallas "sluttande planet", och som det varnas för i varje gymnasiekurs i retorik. Nämligen: för att ett steg tagits i en viss riktning, måste rimligen ytterligare steg tas i samma riktning, intill dess att en oönskad extrem uppnåtts. — Man hoppas att utbildade människor kunde undvika den typen av argumentatoriska fällor, men inte i det här fallet.

Så! Vad är Berit Simonssons råd till dem som vill vara Jesus trogna? Jo, dessa ska spetsa sina öron, för möjligen har det aldrig förut varit så viktigt att lyssna till rätt röst, inte till majoritetens. Man skall bedja till den helige Ande och läsa sin Bibel. Och därigenom ska man få veta vilka värderingar som bör styra den kristnes ställningstaganden.

* * *

Självmordstalen bland unga HBT-personer är alarmerande höga, mycket högre än motsvarande siffror bland andra ungdomar. Många vittnar om ett hjärtslitande utanförskap och mobbning som lämnar sår för livet. Hur stor andel av befolkningen som är homosexuell är omtvistat, men andelen är inte alldeles liten.

Helt klart är dock, att bland de som läser Berit Simonssons ledare i Världen idag, är det många, många som själva är homosexuella, förmodligen unga och i utsatt position i fundamentalistiska hem.

Vad är då Berit Simonssons ord till dem i deras situation? Jo, att det är demoniska krafter som ligger bakom de rörelser som arbetar för homosexuellas likställdhet med heterosexuella. Och att djävulen själv månne gnuggar händer när HBT-rörelsen har politiska framgångar.

Det må vara sagt, att det är ingalunda kärleksfullt eller gott att måla upp en sådan bild. Genom att göra det gör man sig medskyldig till den bedrövliga situation som många, många homosexuella har, i kampen med sig själva och sin gud. Denna oförsonlighet gentemot en läggning som människan föds med vittnar blott om hjärtats hårdhet, kärlekslöshet och andligt mörker.

* * *

Överlag är Berit Simonssons ledare "Grodor kokas bäst långsamt" svepande och svagt antydande. De slutsatser som utifrån texten dragits ovan är emellertid rimliga. Man kan därför fråga sig, om vare sig Världen Idags redaktion eller Oasrörelsens ledning ställer upp på en så svartvit verklighetsbeskrivning som Berit Simonsson här uttrycker, nämligen att de rörelser som kämpat t.ex. för att samkönade relationer ska få samma legala status som heterosexuella äktenskap, i själva verket orkestreras av "ondskans makter i himlarymderna."

Eftersom Berit Simonsson använder sig av "sluttande planet"-felslutet, kan det också vara intressant att reflektera över var utvecklingen mot total jämställdhet för homosexuella och heterosexuella relationer borde ha stoppats.

En enskild förening — som en religiös rörelse — kan givetvis diskriminera bäst den vill. De kan neka personer av samma kön att välsignas av vad skäl de vill: att det står i Bibeln eller för att tandfén sagt det.

Men när den religiösa rörelsen gör anspråk på hur samhället runtomkring skall organiseras, och att somliga av dess medborgare skall diskrimineras i juridisk eller social mening, då är det en annan sak. Så, var det till exempel fel att avkriminalisera homosexualitet 1944? Var det fel att ta bort homosexualitetens klassificering som mentalsjukdom 1979? Var skulle månne gränsen ha dragits, enligt de som menar, att hela utvecklingen i detta ärende och andra samhälleliga frågor drivits av demoniska krafter?

* * *

Det är viktigt att notera att uppfattningar som dessa alltså kan beredas fritt utrymme i en större kristen tidning, och nå tusentals läsare. Det visar med all önskvärd tydlighet, att en biblicistisk-fundamentalistisk, konservativ kristendomsuppfattning i Sverige ännu har en viss mängd anhängare. Dessbättre märks allt mer sällan flagranta övertramp av Berit Simonssons slag i ledaren.

Men uppfattningarna finns. Och de människor finns, som faktiskt menar att de som kämpar för homosexuellas likabehandling i samhället, t.ex. rätten att på samma juridiska premisser som heterosexuella par ingå äktenskap med den person man älskar, drivs av demoniska krafter. Så slår kristna ner på en minoritet i samhället med Bibeln i hand, liksom kristna tidigare slagit ner på andra minoriteter, vare sig det nu varit fråga om färgade människor i USA, läromässigt avvikande personer under reformationen eller homosexuella under alla tider.

* * *

Avslutningsvis kan det väl vara på sin plats här citera ur samtalet mellan förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på Bokmässan 2009, när samkönade äktenskap diskuterades:

Elisabeth Sandlund: "Jag hittar inte ett enda bibelord som stöder idén om äktenskap mellan människor av samma kön."

KG Hammar: "Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln."

Textkommentar: "Den blomstertid nu kommer"

Med anledning av den årliga makalösa populariteten av psalmen "Den blomstertid nu kommer" i insändarspalter kring skolavslutningstiden gör jag här några textkommentarer till textens tre första verser, som brukar förekomma på skolavslutningar.

Texten som presenteras är J. O. Wallins bearbetning av densamma, som inte justerats av Britt G. Hallqvist. Därför är texten inte copyrightskyddad. I dag återfinns psalmen som nummer 199 i Den svenska psalmboken.

* * *

Den första versen är naturromantisk och lyder:

"Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött."

Texten som sådan skildrar sommarens pånyttfödande av naturen. Den fungerar dock även som en bekant liknelse för uppståndelsen i kristen mytologi: att liksom sommaren återföder jorden, skall de döda återfödas på uppståndelsens dag. Parallellen är uppenbar i inomkristna sammanhang.

Vers två:

"De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om."

Texten ger uttryck för tanken, att naturens all rikedom icke kommer av sig själv eller av sin inneboende kraft, utan skall härledas till den kristna guden. Ja, hela syftet med naturens skönhet sägs här vara, att vi ska påminnas om att Gud är god, så att vi tänker på att Gud har nåd som ständigt räcker.

Naturen och dess skönhet får alltså inte vara ett ändamål i sig självt, utan skall mana oss till eftertanke om den metafysiske kristne guden som i sig själv är bortom naturen och skapelsen, och dennes nåd med människorna, som alltså skall vara outtömlig: den "räcker året om".

Exakt vad denna nåd består i är inte utskrivet, men i relation till traditionell kristen teologi, får vi här dra slutsatsen, att det i själva verket rör sig om korsdödens nåd: att Jesu människooffer på korset på något magiskt sätt gjort, så att människan inte av Gud döms till helvetets eld, utan har möjlighet att tillbringa evigheten tillbedjandes den kristne guden.

Vers tre:

"Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!"

Iakttagelsen av att fåglarna sjunger skall sätta press på oss, att vi ska lovsjunga den kristna guden, som här bekänns vara vår Herre, alltså den som bestämmer över oss, och så att säga i praktisk mening äger oss.

Inte nog med att vi ska manas till denna lovsägelse av den kristne guden, vi ska dessutom upphöja denne gudens ära och sjunga av glädje över denne guden. Det är alltså fråga om en gud, en herreman, som skall prisas för att han vill "nära" oss, det vill säga, förse oss med näring. Äran skall icke gå till bonden, till chaukteristen, till vem det vara må: äran ska gå till den kristne guden.

Det konstateras även att denne guden vill "fröjda" oss, göra oss glada. Varför vi skall glädjas framgår inte explicit, men rimligen kan konstaterandet hänföras till den nåd som omtalas ovan, den nåd som den kristne guden genom korsdödsoffret förmåtts ha över oss, för att vi bryter mot den ordning han själv stipulerat.

R E F L E X I O N

Genom de vid snabbt påseende oförargliga tre första verserna till "Den blomstertid nu kommer" exponeras vi i själva verket för stora delar av den religiösa kristna världsbilden:

– Uppståndelsen från de döda och därmed förnekelsen av människans dödlighet.
– Gud som skapare av naturen.
– Nåden som följer på offerdöden på korset.
– Människans plikt att underordna sig Gud.
– Bekännelsen av Gud som Herre.
– Gud som den som förser människan med mat.

Det kan därmed konstateras, att texten inte på något vis är en sekulär visa eller på något vis kan passera som en konfessionslös eller religiöst urvattnad text.

Kort textkritisk kommentar | Christian Kastö: "Öppen kyrka mycket mer än HBT"

Läste i Borås Tidning en märklig replik på en insändare. Skrev en kommentar till repliken, och återger den nedan.

* * *

Några kommentarer till Christian Kastös replik (BT 15/5) på Andreas Jonssons debattartikel (BT 10/5)

Christian Kastö skriver, att han inte kan uttala sig om Jesusmanifestationen. Däremot har han ett antal luddiga funderingar kring HBT och kyrkan i största allmänhet. Eftersom Kastö tar sig rätten att tala om ämnet, gör jag detsamma. Fastän jag inte är kristen, men homosexuell och i grunden religionsvetare.

Samhället har blivit allt öppnare för HBT-personer. När kyrkor emellanåt och alltmer sällan uttalar sig avvisande gentemot samkönade relationer, sticker de av mot samhällsutvecklingen i övrigt. Att journalister och privatpersoner då vill undersöka dessa antikvariska uppfattningar är knappast märkligt. Inte märkligare än att det skulle väcka uppseende om en kyrka inte tillät färgade medlemmar.

Kastö tycker dock att det är konstigt. Frågan om huruvida man som kristen HBT-person får vara med i en församling anser han uttryckligen vara oviktigt. För de kristna HBT-personerna är det emellertid inte ovidkommande om de är välkomna på samma villkor som alla andra, eller inte.

Pastorn skriver också, att "många HBT-person har sin läggning som tolkningsmall för nästan allt". – Jag för min del väger det mesta i tillvaron mot min naturalistiska livsåskådning. Vad det har med min läggning att göra begriper jag inte. På vad sätt andra HBT-personer i sina liv gör annorlunda är svårt att se. HBT-personer till vardags är som alla andra: de har olika politiska uppfattningar, olika livsåskådningar, olika religioner.

Kastö menar också, konspiratoriskt, att HBT-personer påtvingar denna fiktiva ”tolkningsmall” på kyrkan. Snarare är det så, att de kristna HBT-personerna endast vill en sak: att bli accepterade i gemenskapen, på samma sätt som alla andra. Att de ska kunna gå till kyrkan bredvid sin partner lika naturligt som Kastö kan gå bredvid sin. Det är inte fråga om särskilda privilegier. Det är fråga om att få samma privilegier som andra tar för givna.

Slutligen menar Kastö att "vår strävan" (vilka som åsyftas med "vår" förklarar han inte) ska vara "att ha Bibeln som tolkningsmall i alla frågor". Det är en livsfarlig hållning. Med samma argument kunde man försvara vad vansinnigheter som helst, som förekommer eller förordas i Bibeln: att man bör aga sina barn, att det är okej med folkmord när det är Gud som står för dem, att kvinnan ska vara underordnad mannen, och så vidare.

Christian Kastö inordnar sig välvilligt i en kristen tradition av fördömande av det annorlunda. En stor del av kristenheten försöker göra upp med sin befläckade historia och gå vidare: vissa delar har nått mycket långt. Christian Kastö har inte gjort det. Hela hans text osar av den beklämda känsla han verkar ha, av att de kristna HBT-personerna kommit för att fördärva kyrkan, för att ta dess sälta ifrån den. Jag tror bara de vill ha del av samma gemenskap kring Kristus, som Kastö själv har.

* * *

Textkommentar: Marcus Birro | "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar"

Marcus Birro fortsätter sin kristna agitation i Expressen — nu i krönikan "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar".

Det enklaste vore att bara avfärda texten rentav; den är så substanslös, att det lätt låter sig göras. Men ändå, jag läser den och flikar några kommentarer till den.

* * *

Birro gör flera antaganden och beskyllningar i sin krönika. Förutom av en kanonad av metaforer och högstämd stil, består texten av ett antal uttalanden som knyter an till den konkreta verkligheten, och därför kan kritiseras på ett vis som ett poetiskt framställningssätt inte tillåter sig att göra.

* * *

Birro skriver:

"Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige."

Birro definierar inte konkret vad han menar med det. Han uppger inte vem eller vilka som kidnappat begreppet, och på vad sätt det kidnappats, förutom att han låter några luftiga meningar följa, om att moral inte handlar om vad som sker i hemmets lugna vrå, utan att "Moral är alla revolutioners moder".

Nåväl, Birro må väl få hålla sig med en egensnickrad definition av vad moral är. För egen del tänker jag mig moral som något i stil med de handlingar vi bör eller inte bör göra utifrån en viss etik. Det kan givetvis innebära att den privata etiken påbjuder revolutionära åtgärder, men den kan lika gärna påbjuda smärre handlingar — som att återlämna en tappad plånbok, om nu ens etik har något att säga om något sådant.

* * *

"Sverige riskerar inte sönderfall, Sverige står mitt i det."

Inte heller nu får vi veta på vilket sätt Sverige konkret står mitt i ett sönderfall. Den ständiga tekniska och idémässiga utvecklingen gör på det stora hela att allt blir bättre och bättre: medellivslängden ökar, informationsutbudet tillgängliggörs och förmeras, sjukvården finner nya och bättre metoder. Naturligtvis finns det de som far illa. Men samtidigt får vi lov att konstatera, att ur ett längre perspektiv och för de allra flesta, är det så oändligt mycket bättre för människan att leva i ett Sverige av år 2012 än 1912.

Likväl så traskar svenskarna mot undergången, utan att se "bojorna runt deras händer" och utan att "känna stanken av svavel". Kraftfulla bilder — men utan någon som helst förankring i den konkreta verkligheten utanför diktarens papper.

* * *

Sedan blir Birro något mer tydlig. Det som möjligen antyds vara orsaken till detta påhittade sönderfall, är att svenskarna lämnat "sin kristna grund" — vad nu det är. Vi kan emellertid vara lyckliga, menar Birro, för denna mystiska "kristna grund" bär även den som inte vill ha med Gud att göra. På vad sätt det yttrar sig är också något otydligt uttryckt. Eller, nej. Det uttrycks inte alls.

Den kristna grunden är tydligen en kraft mot ytligheten. Jag är böjd att anse det vara tvärtom. Vilken skenhelighet ryms inte bakom den kristna grunden, när den antas och försvaras av dem som inte har någon egentlig tro? Hur många känner sig inte bundna vid en läpparnas bekännelse till en kristen etik, men föredrar i själva verket en individualiserad etik, i samklang med tiden. En etik som inte fastnat i 1800-talets Sverige eller i ett Palestina omkring år 30.

Kristendomen är inte ett bålverk mot ytligheten; den är en själens ytlighet, ett enkelt försanthållande av en föråldrad mytologi. Tillvarons djup kan vi hellre finna där det verkligen finns djup: i kulturen, litteraturen, konsten... I filosofin, i det ivriga studiet av den verklighet som vi har omkring oss.

I detta sök efter djup behövs ingen Gud. Det innebär inte att vår "världsbild är begränsande och statisk". Jag har svårt att tänka mig något mer nedsättande eller förringande att säga, om den kultur som inte förutsätter en guds eller gudars existens, än dessa Birros tomt ekande ord.

Emellertid, Birro föreslår en väg ut ur denna ytlighet, en enda väg — och det är tydligen att älska varandra och vara kristna. Nåväl, att vara kärleksfull, och att älska med hela själen och hela kroppen är inget kristendomen äger ensamrätt till; snarare har väl få västerländska ideologiska system satt hårdare band på en fri och god och flödande kärlek än det kristna.

* * *

"Utan vår kristna tro som grund har vi ingen grund alls."

I näst sista stycken kommer så detta intellektuellt diskvalificerande yttrande. Birro underkänner här inte bara andra religioners möjlighet att utgöra grund, men också alla tvivlare och ateister och gudlösas ansträningar att lyckas nå fram till sinnesro i en grund de funnit själva — inte övertagit av en mångtusenårig institution, förvaltad av präster och läroivrare.

Birro avslutar med ett: "För Sverige i tiden." Och det kan jag i alla fall hålla med om. Det är dags — det var för längesen dags — att lämna det förgångnas ideologier bakom oss, och välkomna det nya samhället, med nya förutsättningar och nya utmaningar.