måndag 16 september 2019

Bokrecension: Essayer och kritiker [1913] | Fredrik Böök

Essayer och kritiker är en samling artiklar av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1913.

* * *

Fredrik Böök var sin tids mest inflytelserika litteraturkritiker. Själv var han litteraturhistoriker, ett ämne han blev professor i 1920. En del av de essayer och recensioner han skrev under åren 1911 och 1912 samlades i den volym jag nu läst. Ytterligare texter har samlats i andra volymer.

Det ligger en påtaglig nostalgisk känsla kring att läsa gammal litteraturkritik: det innebär ett återvändande till de litteraturkulturella fenomen som fanns en gång, men som ibland helt försvunnit eller som ibland faktiskt fortfarande diskuteras.

Det innebär att en del av de författarskap Böök lägger ner mycket tid på att analysera och bedöma numera nästan helt fallit i glömska, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna. Andra gestalter är väl kända till namnet fortfarande men sällan lästa. Och ja, åter andra är fortfarande kanoniserade.

Böök skriver om Esaias Tegnér, redan då saligen avsomnad sedan länge. Han skriver om Per Hallström, som kallats den siste nittiotalisten, han skriver om K. G. Ossian-Nilsson, om Sigfrid Siwertz, Ludvig Nordström och Hjalmar Söderberg med många fler.

Bedömningarna är suggestiva och personliga, invävda i elegant prosa. Han drar sig aldrig för att säga vad han tycker. Särskilt Ossian-Nilsson får känna på hur Bööks penna kunde stinga. Om honom och dennes bok Ödets man skriver han:
"Tyvärr har hans sunda omdöme inte kunnat hindra honom att skriva denna smaklösa, ytligt högtragiska själfdeklaration. På intet område är han så misslyckad som på romanens — hans enda resurs där är den raska och lifliga, men lösa och okoncentrerade stilen."
Sigfrid Siwertz Mälarpiraterna klarar sig betydligt bättre och hyllas. Boken kallas "alldeles förtjusande", samt att "man måste högtidlige gratulera författaren till att ha lärt både af Homeros och Mark Twain utan att förlora sin själfständiga värdighet av Stockholmsgrabb."

Att Hjalmar Söderbergs radikala frispråkighet inte kunde vinna gillande hos den konservative Böök är väl kanske inte ägnat att förvåna. När Böök recenserar Den allvarsamma leken skriver han att det är som att "bevista ett slags litterär bouppteckning: här har rubb och stubb tagits med, utan urval eller hänsyn, gamla anekdoter och gamla romanfigurer, självbiografiska bagateller och hela osmälta verklighetskomplex, där författaren nätt och jämnt gittat att byta om ett par bokstäfver i de verkliga namnen."

Nå, till saken hör att Söderberg i Den allvarsamma leken låter en viss docent Löök skriva i Nationalbladet. Så möjligheten av ett visst personligt agg gentemot Söderberg går knappast att utesluta.

* * *

Litteraturhistoriskt är det naturligtvis mycket intressant att läsa Bööks texter. Man får ett utmärkt panorama över den svenska litteraturen några år in på det nya seklet.

Men vidare har Böök oss sentida läsare också en hel del att lära om stil: han skriver nämligen en visserligen något gammaldags men alltid slagkraftig prosa. Det kan kanske hända att metaforerna kommer i överflöd, men de är likväl friska, om än ovana för en nutida läsare.

Och det finns ett personligt och vuxet tilltal i texterna som inbjuder till läsning. Där finns också stundom inslag av polemiska uddar, om än sällan av samma våldsamhet som hos Bengt Lidforss.

Man kan också få sig några tips till livs. Hilma Angered-Strandberg har aktualiserats på senare tid. Böök stöter sig på antiklerikalismen i romanen Hemma. Men han menar att boken ”har en obestridlig rätt till uppmärksamhet”. Kanhända får Angered-Strandberg en förnyad uppmärksamhet i våra dagar.
– – –
Essayer och kritiker, Fredri Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1913. 288 sidor.

0 kommentarer: