Bokrecension: Den narraktige boksamlaren | Lukianos

Den narraktige boksamlaren är skriven av Lukianos (c. 120 - c. 180). Den svenska översättning jag läst, som utgavs 1948, är gjord av Emil Zilliacus (1878-1961). Den lilla boken är försedd med förord av Ejnar Munksgaard (1890-1948) och teckningar av Jan Thomæus (1918-1991).

Den narraktige boksamlaren lär ursprungligen vara skriven omkring år 169.

* * *

Det går inte att beteckna Den narraktige boksamlaren som något annat än en grov smädesskrift, vindlande, spretig och brysk. Den elegans vi kan bekanta oss med av Lukianos penna i Valda skrifter är definitivt inte framträdande i detta verk.

I skriften attackerar Lukianos en man — med verklig förlaga eller ej — som samlar böcker för syns skull. Lukianos framställer samlaren som en riktig filister: han äger inga kunskaper om böckerna han läser utöver deras titel, fastän han bär omkring på dem, och inte heller synes han äga förmåga att tillgodogöra sig innehållet.

I sitt karaktärsmord av samlaren påpekar Lukianos att denne mer bryr sig om böckernas yttre skönhet, än om de tankar böckerna är bärare av.

Högfärdig är karln också, där han går med huvudet tillbakadraget, och tror sig likna en bildad konung, med det fåfänga hoppet att just en konung ska ta honom till sig på grund av ryktet om hans lärdom, vilken alltså inte består i mera än att han äger böcker, snarare än tar deras innehåll till sig.

Tji får samlaren, menar Lukianos, för nog har kungen reda på vad samlaren är för en typ: nämligen en liderlig typ med två passioner: samlandet och "kraftiga ynglingar som kommit över gosseåldern".

Och så smädar Lukianos gärna även fortsättningsvis samlaren för hans nattliga äventyr, och uttrycker en förhoppning att han ägnar sig åt slavar och inte åt fria män för dessa sina lustars tillfredsställande.

Efter att ha kritiserat samlarens och hans vänner vanor, bland annat att de sminkar sig, hur de rör sig och hur de talar, förklarar Lukianos att vad han är för en kan inte döljas:

"Kort sagt, för att tala med ordspråket: det är lättare att gömma fem elefanter under armen än en enda pervers person."

* * *

Nåväl, Lukianos anser att samlaren inte förmår ur böckerna hämta det som man bör hämta.

"Två ting kan man lära av de gamles skrifter, konsten att uttrycka sig och att handla rätt genom att eftersträva det bästa och sky det dåliga."

Och eftersom samlaren inte förmår detta, är hans bokmani endast till nytta för mössen som bland dem får leka, och till föga gagn för slavarna som riskerar prygel om de inte tar rätt hand om böckerna.

Samlaren gör alltså bäst i att låta böckerna vara, han lär ändå inte ha tid med dem, icke på dagen, för då har ändå ingen sett honom läsa, inte på natten, för då har han fullt upp med annat.

* * *

Det saknas strikt stringens i denna Lukianos lilla skrift. Han flänger än åt ena hållet, än åt andra, för att klämma åt målet för tadlet.

Summan är ändå den, att den som inte förmår läsa böcker och förstå dess innehåll, utan istället skaffar dem för att ge sig ett sken av vishet, den är en – tarvlig person. Och i just denne samlarens fall läggs skada till skada, ty han föredrar ju dessutom ynglingar som sängkamrater.

Man får nog förstå detta senare som ytterligare ett argument för Lukianos att samlaren inte förmått ta till sig av litteraturen och låta sitt liv formas av densamma: till "det bästa", bort från "det dåliga". Där ser vi ett tydligt moralistiskt drag av smädaren och satirikern: litteraturen ska inte bara skänka kunskap, den ska också, rätt läst, omforma personen handlingsmässigt.

* * *

Nog är Den narraktige boksamlaren lättläst. Ett antal fina kulturhistoriska inblickar skänker den dessutom genom de flerfaldiga historiska paralleller som Lukianos använder för att illustrera samlarens fåfänga samlande.

Kompositionsmässigt ligger dock dialogerna i Valda skrifter framom denna råa smädesskrift. Och söker man romersk råhet med en lite mer prosaisk syn på tingen kan man måhända vända sig till den förträfflige Martialis istället.

Men skall man dra en mycket nedkokad slutsats av Den narraktige boksamlarens budskap till oss sentida boksamlare och bokläsare får det nog vara, att böcker inte må vara blott en inredningsdetalj i rummet, utan en erfarenhet förstådd och upplevd i det inre.
– – –
Den narraktige boksamlaren, Lukianos. Övers. Emil Zilliacus, med förord av Ejnar Munksgaard och teckningar av Jan Thomæus. Wahlström & Widstrand 1948. 50 sidor.

Bokrecension: Ord mot ordningen | Bengt Åhlén

Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria är en postumt utgiven bok av bibliografen Bengt Åhlén (1897-1955). För färdigställandet av boken stod Åhlén hustru Agneta Åhlén (1913-2011), Lillemor Widgren Matlack (f. 1934) och Christer Hellmark (f. 1946). Boken utgavs på Ordfronts förlag 1986.

* * *

Bengt Åhlén fascinerades av tryckfrihetens historia i Sverige. Intresset för ämnet ska ha väckts hos honom när han studerade hur censurverksamheten ströp svensk tryckfrihet under andra världskriget.

Som bibliograf planerade han att sammanställa en volym som listar böcker och texter som censurerats, indragits eller som på annat sätt ansetts farliga i konungariket Sverige mellan åren 1500 och 1950. Hans arbete ledde till att han spårade upp och indexerade över 1000 misshagliga böcker och andra texter under den undersökta perioden. 300 av skrifterna hade kommit ut mellan åren 1940-1943.

Hans register finns fortfarande tillgängligt i Uppsala Universitetsbibliotek, där varje enskild bok behandlas i en egen akt.

Till denna förteckning över farliga böcker påbörjade Åhlén författandet av en historisk inledning. Det är denna inledning som ur Åhléns anteckningar sammanställts och som jag läst, en inledning som i själva verket är en hel bok i sig på över 250 sidor om hur makten agerat repressivt gentemot folkets frihet att trycka vad det behagar.

Eftersom Åhlén avled innan arbetet blev klart har hans hustru Agneta Åhlén med hjälp av Lillemor Widgren Matlack och Christer Hellmark av hans kvarlämnade papper färdigställt manuskriptet till inledningen, och där det endast förelegat i fragment - företrädesvis mot slutet av den skildrade tidsperioden - har de skapat en löpande prosatext med grund i Åhléns anteckningar.

* * *

Åhlén skriver med geist. Han verkar uppriktigt förbannad på det maktmissbruk och den ängslighet som många gånger föranlett att författare dels fått sina alster indragna och ej sällan dessutom själva fått finna sig i att ha dragits inför rätta. Åhlén sparar inte på omdömen om de personer som vi möter genom århundradena verksamma inom denna dystra sfär av samhället.

För makten blev det emellertid tidigt klart, att tryckfriheten måste kontrolleras:

"För auktoritär statsmakt och religiös ortodoxi stod det mycket snart klart att den växande bokfloden måste ledas in i fåror, som noga kunde kontrolleras."

Det blir uppenbart i Ord mot ordningen att särskilt några ämnen ansetts så farliga genom tiderna, att det allmänna ingripit mot böcker eller andra texter. Vi kan sammanfatta dessa särskilt brännbara områden som:

• Kritik mot konung och styrelse
• Kritik mot utländsk statsmakt
• Kritik mot kyrkan och kristendomen i dess ortodoxa form

Syftet med censureringen kan sägas vara flerfaldig: att inte uppvigla folket mot statens styrelse, att inte oroa utländsk makt och att inte rucka på fastställda trosdogmer. Måhända kan även någon form av ömfotad omsorg skönjas: att folket inte ska utsättas för och lida av olämplig litteratur — på senare tid till exempel erotisk sådan.

* * *

Det gällde att se upp med vad man som författare skrev. Åhlén skriver:

"Religion och stat var lika ömtåliga om sina dogmer, och skribenterna fick se sig noga för så att varken den ena eller den andra myndigheten träddes för nära."

Vad särskilt gäller kyrkan, som jag intresserar mig särskilt för, har dess fokus justerats genom tiderna.

I allmänhet har konsistorierna eller andra former av den kyrkliga makten själv fått vara med och utpeka texter som i deras mening ej varit gagneliga att ge ut.

Under reformationen motarbetades först protestantiska skrifter, sedan katolska. Längre fram jagades pietistiska texter. Slutligen, bortåt 1800-talet, var målet istället ofta fritänkarskrifter. Allt mättes mot den förment rena läran, från vilken avsteg var något förskräckligt i somliga höga herrars ögon.

Den som avvek det minsta från den hävdvunna, förstelnade ortodoxa teologin få finna sig i att få sina skrifter förbjudna, om än författaren var biskop själv.

Straffen har tidvis varit drakoniska. Det fick den unge Gävelebon Johannes Olai Rahm, 19 år, erfara när han 1671 sades ha talat emot kyrkans syn på Jesus och Gud. Han hävdade sig ha citerat och läst en alkemistisk bok och ytterligare några förbjudna volymer. Han dömdes till döden genom halshuggning varefter kroppen skulle brännas upp.

Ett annat straff i straffskalan som var i verkställighet mellan 1565 och 1864 var landsflykt. Det drabbade konstnären Adolf Petter Pettersson efter att han i tidningen Demokratien drivit med Kristi himmelsfärd. Han utvisades 1851 och tog sin tillflykt till USA. Eljest har dryga böter kunnat bli konsekvensen eller tillrättavisningar. Eller fängelse. Eller straffarbete.

* * *

Men även sekulära texter gällde det givetvis att författa försiktigt.

Under genombrottet för tidningspressen under 1800-talet uppstod en närmast parodisk situation, beskriver Åhlén, där en utgivare, när denne fått sitt utgivningstillstånd indraget och tidningen förbjuden, helt enkelt skaffade en bulvan som stod som ny utgivare av en tidning med ett nästan likadant namn. Blev också den nya versionen av tidningen förbjuden, ja, då var det bara att fortsätta med nästa bulvanutgivare och ett något förändrat namn på tidningen igen.

Mest kända exemplet på detta är väl Aftonbladet, som, berättar Åhlén, på tre år drogs in 14 gånger mellan 1835 och 1838 och på den tiden bytte namn 17 gånger. Tidningen kunde således heta: "Det nionde Aftonbladet", eller den direkt därpå följande "Det tolfte Aftonbladet".

* * *

Vad Ord mot ordningen särskilt gör för mig, är att öppna mina ögon för att det fria ordet nästan konsekvent varit satt under stränga tyglar och mer eller mindre godtyckligt åthutats genom vår historia.

Se till exempel på studenter som studerat utomlands under Karl XII:s regenttid. Åhlén berättar, att när dessa återvände till Sverige fick de snällt visa upp vilka böcker de hade med sig för censorn, så att inget misshagligt bland dem återfanns och alltså fördes in i riket.

Eller när man under franska revolutionen helt enkelt satte sig före att blockera alla tryckta nyheter som behandlade situationen i Frankrike.

* * *

Ord mot ordningen är en kraftfull bok. Den ger en god översikt över det ämne den undersöker och är skriven på ett tillgängligt sätt med ett pedagogiskt och kronologiskt upplägg.

För den som vill fördjupa sig i censurhistoria torde boken utgöra en utmärkt ingång med mängder av uppslag till fördjupningar på temat. Boken fungerar också som en tydlig illustration av hur det samhälle kan se ut som förtrycker det fria ordet. Det samhället var för inte längesen det svenska.
– – –
Ord mot ordningen: Farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria, Bengt Åhlén. Redaktion: Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack, Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1986. ISBN: 91-7324-275-6. 270  sidor.

Bild: Der Bücherwurm | Carl Spitzweg

 "Der Bücherwurm" (detalj)

Carl Spitzweg 1808–1885

Tips: "21 Hilarious How-To Books" | Huffington Post

Någon på nättidningen Huffington Post torde läsa den utsökta bloggen Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier (FABUC), där vi får ta del av de knepigaste böckerna man kan tänka sig. För Huffington Post har nu lagt ut en lista med tjugoen mer eller mindre märkliga guideböcker: 21 Hilarious How-To Books.

Bland dessa:

The Manly Art of Knitting av Dave Fougner

How to Date a White Woman: A Practical Guide for Asian Men av Adam Quan

How to Write a How to Write Book av Brian Piddock

Tipset om artikeln hittade jag hos Dagens Nyheter: Guideböckerna du inte trodde fanns.

Tips: Christopher Hitchens om sitt bibliotek

Christopher Hitchens skrev en krönika 2008, om sitt bibliotek. Mycket läsvärt, och med hög igenkänningsfaktor för oss som samlat på oss en hel del böcker.

Läs gärna: "Prisoner of Shelves" hos City Journal.

Tipstack till Ulf!

Litterär hållbarhetstid

Den som till äventyrs följer bloggen, kanske har observerat, att jag inte tar särskilt stor hänsyn till när böcker givits ut. Det är medvetet. Jag tror nämligen inte, att intressant litteratur med nödvändighet definieras som sådan genom att den givits ut i år, eller ens det här decenniet.

Jag tänker så här: om en bok som gavs ut 1925 eller 1955 innehåller material som är värt att ta till sig och som ger mig som läsare något, så har den litteraturen rätt till samma utrymme i min läsning som nyare dito. Dessutom, även litteratur som på något sätt blivit förlegad — till exempel facklitteratur som inte längre presenterar något i enlighet med aktuellt forskningsläge — kan äga sin tunga relevans, som ett historiskt vittnesbörd om hur man såg på saker och ting när just den litteraturen var dagsfärsk.

Internetiseringen av samhället har också gjort det förfärligt mycket enklare att komma åt äldre litteratur. Via sidor som Antikvariat.net, Bokbörsen och Tradera tillgängliggörs ofantliga mängder böcker, som tidigare säkerligen kunde vara hart när omöjlig att få tag på — om man inte bara vill låna den på ett välförsett bibliotek, utan faktiskt äga den.

Visst, fortfarande gör jag mängder av fynd av intressanta böcker som jag inte visste fanns på fysiska antikvariat och diverse utförsäljningsställen, som t.ex. Röda korset. Men många gånger är det också litteraturlistor i böcker som riktar mitt intresse mot någon viss volym. Och är inte volymen oerhört ovanlig, så går den i regel enklast att få tag i via någon av dessa kanaler.

Så jag tror inte — om nu någon gör det — på tanken att litteratur äger aktualitet främst när den är ny. För mig äger texter betydelse så länge de faktiskt säger någonting som är intressant för mig att ta del av, vare sig det handlar om skönlitterära mästerverk som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, eller, som den facklitterära bok jag nu läser — Alf Åbergs bok Karolinerna och Österlandet från 1967.

För mig är det ovidkommande om en bok är välläst, sönderläst eller om ryggen aldrig knäckts och sidorna är bländande vita. Tvärtom, jag kan ofta tycka att det är charmigare att läsa en bok som är lite medfaren: gulnade blad, åldrad typografi och ett språk som frusit fast i den tid då det skrevs.

Så — litteratur har en hållbarhetstid på exakt så lång tid som den av någon anledning fortfarande är intressant att ta del av.

Bokrecension: Spöket på Canterville och Andra Berättelser | Oscar Wilde

Oscar Wilde
Foto: 1889. Detalj

Novellsamlingen Spöket på Canterville och Andra Berättelser är skriven av Oscar Wilde (1854–1900). Spöket på Canterville var den första novell av Oscar Wilde som publicerades, och året var då 1887.

* * *

Jag hittade en utsökt liten volym på Röda korset: i halvfranska band hade någon låtit binda in en ordentlig samling med texter av Oscar Wilde. Jag funderade först på att först recensera när jag läst hela samlingen, men beslutade mig ändå, för att göra det något mer behändigt, att recensera allteftersom. Således recenserar jag här den första samlingen — den jag nämner ovan. Boken jag fann uppger som tryckår för denna samling 1929.

* * *

I samlingen ingår Spöket på Canterville, Lord Arthur Savilles brott, Sfinxen utan hemlighet, Millionären som modell och Porträtt av mr W. H. Låt oss ta dem en och en, helt kort.

* * *

Spöket på Canterville är en hänsynslös drift med modernitetens konflikt med romantiken. Det förhåller sig nämligen så, att på slottet Canterville håller ett spöke från 1500-talet till. En amerikansk familj köper huset, och med huset kommer spöket. Amerikanerna blir givetvis varnade för det hiskeliga spöket, men sånt bryr sig inte de moderna och synnerligen pragmatiska amerikanerna om.

Till exempel finns på en plats i huset en blodfläck som inte går att ta bort. Sades det. Till dess att nye ägaren, minister Otis, beslutar sig för att använda "Pinkertons Champion Stain Remover and Paragon Detergent" på missfärgningen. Fläcken försvinner, och spöket får ett omak att skaffa fram en ny fläck varje natt, emedan blod är svårt att få tag på. Följaktligen använder han färg: först rött, och sedan helt enkelt vad han kommer över.

Spöket framstår som alltmer löjligt i sina försök att skrämma de blaserade amerikanerna. Endast dottern i familjen känner medlidande med spöket, som blivit kvar eftersom han en gång mördat sin hustru. Dottern och spöket får kontakt, och hela berättelsen lämnar mot slutet den komik den börjat i, och antar renodlat romantiska former.

* * *

Lord Arthur Savilles brott handlar om determinism och berör därmed frågan om fri vilja. Lord Arthur blir spådd i handen att han kommer att döda en släkting. Eftersom Lord Arthur står i begrepp att gifta sig, vill han inte riskera att förstöra ett framtida äktenskap genom sitt framtida mord, utan beslutar sig att försöka få det överstökat snarast möjligt. Lord Arthur snärjs helt av handläsarens ord, och gör vad han kan för att uppfylla sitt förutsagda öde.

* * *

I den korta novellen Sfinxen utan hemlighet får vi möta Lady Alroy som blir kurtiserad av Lord Murchison. Men Murchison har den bestående känslan av att det finns en hemlighet i Lady Alroys liv; liksom ett skimmer står omkring hennes person, och hennes hemlighetsfullhet är uppenbar. Lord Murchison gör således vad han kan, för att komma sin tilltänkta inpå livet. Han vill veta: finns där en hemlighet, och vad är den månne då?

* * *

Millionären som modell är också den en kort novell, vari Hughie Erskine gör en välgärning mot en trashank som avporträtteras av hans konstnärsvän. Men givetvis visar sig trashanken vara allt annat än fattig, varvid Erskine blir rikeligen belönad.

* * *

Märkligast i samlingen är dock Porträtt av mr W. H., vari berättarjaget kommer i kontakt med en teori, om att den vittomsjungne ynglingen i en del av Shakespeares sonetter kan identifieras som en viss Willie Hughes. Berättarjaget är först betagen i teorin, avfärdar den senare, men finner att den får sin försvarare i en vän.

Berättelsen som sådan är väl mer än lovligt nötande, åtminstone för nån som inte är särskilt insatt i Shakespeareforskningsfältet. Men! Och det är ett stort men! — På grund av det kontroversiella ämnet, Shakespeares homoerotiska sonetter, måste berättelsen naturligtvis ha varit kontroversiell i sin samtid. Även om idén om att ynglingen skulle varit denne undflyende Willie Hughes ingalunda var ny. Betänker man Oscar Wildes egen sexualitet och de kretsar av homosexuella som han umgicks i, måste det väl åtminstone för honom varit förlösande att så öppet skriva om något så känsligt.

* * *

Oscar Wildes berättelser utspelar sig i övreståndsmiljöer. Det är Lorder och Ladies överallt. Emellanåt framställs de nästan som karikatyrer; men ytan menar jag är förrädisk. De fyller en funktion i sin stilisering, där de får gå omkring och fälla fantastiskt skarpa repliker, sådana som Wilde ju kom att bli känd för.

Så får den amerikanske ministern blir en symbol för modernismen i Spöket på Canterville. En hertiginna i Lord Arthur Savilles brott får träda fram som symbol för en förytligad överklass, utan andra intressen än att underhållas. Miljonären i Millionären som modell får visa att det lönar sig att vara god mot de svaga: trashanken var stormrik, och kom att bli sin välgörares välgörare.

Att det sen är oemotståndligt charmigt att herrarna springer på sina viktorianska klubbar, det är en sak för sig, och speglar den tid vari berättelserna skrevs, och ett fenomen som väl avtagit.

* * *

Den största behållningen efter läsningen är dock Oscar Wildes fjäderlätta och utsökta stil. Även i Porträtt av mr W. H. behålls den lätta, nästan svävande stilen, som dock aldrig missar sitt mål. Det känns aldrig tungt att läsa Oscar Wildes texter i denna samling. Och trots att översättningen nu har många år på nacken — och är en översättning — lyser Oscar Wildes ordkonst kraftfullt igenom. Citat ur hans skrifter har blivit bevingade och fyller böcker. Denna formulering, ur Lord Arthur Savilles brott, kan jag dock inte minnas sen tidigare:

"Nej, jag är icke alls cynisk, jag har endast skaffat mig en viss erfarenhet, vilket dock kan vara samma sak."

Jag räknar med att plocka upp min Oscar Wilde-volym — köpt för femton kronor på Röda korset — och fortsätta njuta av detta språkgenis konst.
— — —
Spöket på Canterville och Andra Berättelser, Oscar Wilde, övers. Einar Nylén, Världslitteraturens förlag 1929. 192 sidor.

Citat: Pete Hamill om att samla böcker

"There are 10,000 books in my library, and it will keep growing until I die. This has exasperated my daughters, amused my friends and baffled my accountant. If I had not picked up this habit in the library long ago, I would have more money in the bank today; I would not be richer."

– Pete Hamill
Amerikansk journalist och författare

Citat: Plikten att ha böcker

"A little library, growing larger every year, is an honourable part of a man's history. It is a man's duty to have books. A library is not a luxury, but one of the necessaries of life."

– Henry Ward Beecher (1813-1887)

Bokrecension: Tankar och hugskott | Heinrich Heine

Tankar och hugskott är en samling citat av Heinrich Heine (1797-1856), sammansatt av Johannes Edfelt och översatta av Brita Edfelt.

Tankar och hugskott är en mycket inbjudande bok redan till formatet: en pocketbok i ordets bokstavliga betydelse: 12,5 centimeter hög och drygt 8 cm bred i hårda pärmar och med inlagan i tjockt papper. Den ryms inte bara i innerfickan, utan även i fickan på de tightaste Cheap Monday-jeans.

Boken börjar med en inledning av Johannes Edfelt, där han sätter Heine i släktskap med Nietzsche, och konstaterar honom vara en föregångare till den modernistiska lyriken, där även med jordnära ämnen får diktas om, och inte bara det högstämda har företräde. Heine var, berättar Edfelt, en företrädare för franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap, i kontrast till tysk konservatism. — Så bodde också tysken Heine en längre tid i Paris.

Återstoden av bokens 65 sidor, består till största delen av aforistiska citat ur Heines skrifter. I dessa framstår Heine som individualist och människovän.

Heine deklarerar sig vara fristående i förhållande till politiska strömningar:

»Jag tillhör inget parti, eller kanske ändå — mitt eget parti.« (sid. 18)

En mängd träffsäkra formuleringar ryms också, såsom:

»Ett ansikte som ett foster i sprit.« (sid. 20)

I allmänhet värjer jag mig mot alltför rikt användande av metaforer och liknelser i de texter jag läser, men här har vi ändå ett exempel på en utbyggd liknelse kombinerat med metaforer, som jag tycker fungerar:

»Hennes leende är som ett lysande nät, hon kastade ut det, och min själ trasslade in sig i det, och den sprattlar nu sedan åratal tillbaka som en fisk i de ljuva maskorna.« (sid. 20)

Följande formulering är också spännande:

»Mahabarata, Ramayana och liknande jättefragment är andliga mammutkotor som lämnats kvar på Himalaya.« (sid. 34)

* * *

Och så har vi då kyrkan. Själv var Heine av judisk härkomst. Detta verkar dock vara ett genealogiskt faktum, snarare än en religiös bekännelse. — Kyrkan beskrivs i en del fräna fragment:

»Den romerska kyrkan dör av den sjukdom, från vilken ingen tillfrisknar: utmattning genom tidens makt. [...] Ändå kommer hennes dödskamp att vara länge än. Hon kommer att överleva oss alla, författaren till detta, sättaren som trycker det, till och med den lille lärlingen som hämtar korrekturet.« (sid. 37)

Och än har vi ju inte sett den romerska kyrkans lik. Om än dess påvars. Men han beskriver även att kristendomens deklination har inletts på fler ställen, som här:

»Vemodig orgelton, kristendomens sista dödssuckar.« (sid. 40)

* * *

En formulering som jag själv tilltalas särskilt av, är denna:

»...varje enskild människa är redan en värld, en [värld] som föds med henne och dör med henne; under varje gravsten ligger en världs historia...« (sid. 49)

* * *

Edfelts sammanställning av Heine-citat är ett fint arbete. Visst hade jag önskat att boken vore av det dubbla omfånget. Men det ligger en charm även i det koncentrerade utförandet. Översättningen är välgjord, såtillvida att svenskan är mycket njutbar. Huruvida den stämmer med originalet kan jag inte säga. Men på svenska flyter det bra.

Heine har jag inte läst tidigare, och det är vådligt och direkt vanskligt att uttala sig om ett stort författarskap endast på basis av de citat som ryms i en bok av denna storlek. Så jag låter bli. Förutom att jag kan säga, att de små stycken som jag i boken får ta del av, är goda, fina tankar och formuleringar, som jag nästan i sin helhet bejakar: även om jag känner tveksamhet inför tesen som han presenterar, när han menar att rikedom snarare bringar den rike i ett slavförhållande till sin egendom, än att den befriar honom. (sid. 45)

* * *

Jag hoppas kunna återvända till Heines texter framöver. Det är en bekantskap jag nu blivit hastigt introducerad för, och som jag gärna vill fördjupa.
– – –
Tankar och hugskott, Heinrich Heine, Bokförlaget Piccolo AB 1965. 65 sidor.

Tips: Böcker bundna i människohud

Föreställningen som måhända någon går och bär på, att nazisterna var först med att binda in böcker i människohud kan vi skrota. På Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier kan vi läsa en högintressant essä om böcker bundna just i hud från människor, till exempel en bok om den år 1828 avrättade William Corders brott: den lär ha bundits in i Corders eget skinn.

Läs essän Böcker bundna med människohud.

Böcker jag hade velat läsa

Några böcker jag hade velat läsa och äga —

Markisens hemligheter: En psykoanalytisk studie av Markis de Sades publicerade verk, bara för att det vore fantastiskt intressant...

Nietzsche: Samlade verk, i en pocketboks storlek, satt i minimalt men läsligt typsnitt, två spalter per sida. Så att man alltid kan ha vägkost med sig. (Ja, men nu tänker vi tanken, att det vore möjligt...)

Begravningsdikter: Dikter vid begravningar, 700 sidor med vår bästa utländska och inhemska lyrik som avhandlar temat död, begravning och sorg – till hjälp för alla begravningsentreprenörer, borgerliga officianter och präster. Skinnband med guldsnitt.

Kyrkan och homosexualiteten: En studie i brott, tre band om kyrkans förbrytelser mot homosexuella under hela sin existens.

E. M. Cioran: Samlade verk, för de saknas på svenska.

Skeptikerns bibelkommentar, en bibel med vers- för verskommentering av våra främsta ateistiska och religionskritiska filosofer och forskare, lika omfattande i sina detaljer, som någonsin en bibelkommentar av pastor Fjellstedt.

Samtal mellan Ayn Rand och Bertrand Russell, den fantastiska publiceringen av nyupptäckta nedteckningar av tidigare okända timslånga samtal mellan Ayn Rand och Bertrand Russell.

* * *

Nåväl, jag har fortfarande tillräckligt med böcker i bokhyllorna för att underhålla mig själv ett bra tag framöver... Och naturligtvis, på antikvariaten, på Tradera, på Röda korset, på nätboklådor och till äventyrs i vanliga boklådor och i mataffärerna, där finns mängder av mängder av böcker jag bör läsa... Jag ser fram emot nya litterära upptäckter... Men, ändå —

Bokhandeln Röda korset

Var förbi ett av mina favoritställen här i stan för att hitta billig, högoktanig litteratur: Röda korset.

I dagens kasse återfanns efter mitt utträde från affären följande volymer:

– Manon Lescaut, Abbé Prévost
– Så fann jag Livingstone, H. Morton Stanley
– Berättelser ur min levnad, Vilhelm Moberg
– Farväl till vapnen, Ernest Hemingway
– Lysande utsikter, Charles Dickens
– Den gamle och havet, Ernest Hemingway

Summa summarum för dessa inköp: 40 kronor... Ungefär som en ny pocketbok, alltså.

Mina böcker får gärna vara gamla. Jag gillar den patina de får av att redan vara genomlästa en eller flera gånger. Nån understrykning här eller där, eller nån anteckning i marginalen, skadar knappast läsupplevelsen. Snarare sätter de mig – i någon mening – i subtil kontakt med tidigare läsare, vare de sen annars hur anonyma som helst.

Fromma anteckningar i Almanacka, år 1892

Avdelningen obskyra särintressen: Ytterligare en åldrad almanacka har landat hos mig – denna gången Almanack 1892. En sida saknas, så för mig förblir utgivaren okänd. På insidan av pärmen står, bland annat: »Fröken Helena de Freses Almenacka [sic!] och anteckningar!«. Det stämmer bra. Fröken de Freses har på lediga sidor plitat ner sammanfattningar av predikningar och andra gudfruktiga tal.

Hur skulle jag kunna låta bli att lägga ut en av texterna! Här, en text från den 18 december 1892, Andra söndagen i Advent, skriven med fin reservoarpenna och vacker 1800-talsstil:

»18/12 Efter döden. Luc. 24.

En vacker varmhjertad framställning af vår lära om lifvet efter detta. Död, om vi dermed mena förintelse, existerar icke. Hvad vi kalla död är endast en öfvergång till det verkliga lifvet. Den andliga kropp vi få efter uppståndelsen är begåfvad med alla de förmögenheter som vi behöfva för att kunna vara till nytta för dem som ännu dväljas här på jorden o för dem som redan öfvergått till den andliga verlden. Lifvet i Kristus är föreningsbandet. 'Blifven i mig o jag i eder'

Ett poêm upplästes, utgörande ett samtal mellan Kristus i en sörjande Ande, den Nya kyrkans lära om våra kära aflidnas ständiga närvaro vackert framställdes. _ Tack Gode Gud för allt hvad jag fått lära under detta år!!«

* * *

Anmärkningar:

Det gör mig ont att läsa fromma texter som dessa. Återigen visar de fromma antagandena sin makt över sinnena, när den mest kraftfulla, avbräckande, förgörande kraften i tillvaron inte bara förminskas, utan förnekas. »Död [...] existerar icke.« Och tröstande läror som dessa, är fröken de Freses tacksam över att ha fått i sig. Och så kan hon fortsätta sin vandring, tryggt förvissad om att de döda icke alls är döda, utan på något sätt närvarande, vad det verkar av hennes sammanfattning; döda, men ändå inte frigjorda från existensen, fortfarande tjänande de som ännu lever. Knappast en ortodox tanke, men så har hon uppfattat det.

Och, inte nog med det. Inte bara döden förringas, utan – vad värre är – dessutom livet här och nu – det enda liv vi de facto känner till. Det verkliga livet, menar fröken de Freses, kommer först efter det att vårt liv här och nu har upphört. – Så skjuts det subjektiva driften efter njutning här, bort till ett ovanefter, på andra sidan graven – som om det där fanns något annat, än det som fanns före vi kom till medvetande när vi föddes en gång.

Gammal läsning är inte alltid glädjande läsning. Men likväl kan det vara intressant.
– – –
Tillägg 12/1:

Signaturen »Sleipner« påpekar, att anteckningsbokens ägare sannolikt är Helena de Freses (1848-1921), hemmahörande i Stockholm. Inte med stavningen »de Fretes«, alltså. Jag tackar för kommentaren, och justerar texten i inlägget, efter att ha undersökt i almanackan och funnit det sannolikt att stavningen är just så som Sleipner föreslår.

Lyrikboken, igen. Nu i konstskinn!

– Jo, jag har skrivit om Lyrikboken några gånger nu. Men jag gjorde slag i saken, och vandrade iväg och letade efter ett skinnstycke. Det visade sig då att konstskinn var betydligt billigare, så jag köpte en ordentlig bit, och så skaffade jag textillim. Och efter en kväll av klippande, klistrande och försiktigt knåpande, hade jag lyckats klä in min älskade poesiantologi i svart konstskinn, så att den nu är påfallande lik en sekelgammal Bibel – en bok den vida överglänser vad gäller texternas skönhet, djup och tilltal. (Vad är Psaltaren mot Ekelöf! Vad är Klagovisorna mot Lagerkvist!)

Så mitt råd: har du en bok du särskilt tycker om – knalla i väg och skaffa lite konstskinn och textillim, och applicera försiktigt detta på din bok, utsätt pärmarna för tryck i omgångar och – ah, det blir vackert!