Bokrecension: Aeneiden | Vergilius

Aeneiden är skriven av Publis Vergilius Maro (70 fvt – 19 fvt). Jag har läst verket i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (f. 1927).

* * *

Grekerna hade Iliaden och Odysséen. Det var dags för det romerska imperiet att få sitt eget nationalepos. Vergilius tog sig an uppgiften, och skapade Aeneiden. Han hann emellertid aldrig bli färdig. Vergilius avled, men tack och lov gavs verket ut ändå, och därmed har vi i dag tillgång till en av världshistoriens mest betydande litterära verk.

Översättaren Ingvar Björkeson imponerar. Han lyckas tolka en text som Aeneiden, en text som hör hemma i en helt annan tid och en helt annan kultursfär än vår, till begriplig och njutbar svenska.

Naturligtvis blir inte Aeneiden omedelbart tillgänglig för det. Ju större förförståelse av antiken och grekisk-romersk historia och mytologi som man tar med sig till läsningen, desto mer kan man få ut av texten. Men Björkeson lämnar inte läsaren hjälplös bland alla dessa gudanamn, städer och människor. Med texten följer detaljerade slutnoter som spänner över åttio sidor, där man får det mesta förklarat för sig. Till det kommer ett efterord av Björkeson, en släkttavla, ett register och flera kartor. Och så en inledning av Bengt Holmqvist.

* * *

I grunden för historien ligger den trojanska sagocykeln. På den bygger Iliaden, om några dagar under slaget om Troja, och Odysséen, om en av de grekiska krigarnas hemfärd efter kriget.

Aeneiden har oräkneliga paralleller till dessa berättelser och bygger vidare på dem. Genom Aeneiden kopplas det antika Rom samman med Troja.

Trojanen Aeneas är son till gudinnan Venus. När staden faller räddar han sig, sin son och sin fader och drar iväg. Han är han bestämd att lägga grunden till det kommande romerska riket. Han hamnar i Karthago, där han har en kärleksaffär med drottningen Dido.

Men gudarna manar Aeneas vidare, hans uppdrag är inte utfört. Så han drar till trakterna av det framtida Rom.

Där lovar en lokal hövding sin dotter till hustru åt Aeneas. Dottern var dock redan bortlovad till en viss Turnus, som inte alls tycker det är en bra idé att främlingen skall få hans utsedda prinsessa till hustru. Så det blir krig i en motivmässig upprepning av vad som hände vid Troja, där ju Paris enlevering av Helena låg till grund för krigets utbrott.

Liksom Iliaden och Odysséen har två olika huvudupplägg, ryms inom Aeneiden två olika huvudupplägg. Den första delen berättar om vad vi möjligen kan kalla Aeneas irrfärder (en parallell till Odysséen), och den andra delen berättar om Aeneas strider i Latium (en parallell till Iliaden).

* * *

Trots de stora likheterna och de många parallellerna mellan de grekiska eposen och detta latinska epos är de ändå olika.

Iliaden och Odysséen är för det första långt mycket äldre, fastän alla tre verken utspelar sig i ungefär samma heroiska-mytiska forntid, säg en sådär 1200 år fvt. Iliaden och Odysséen levde dock först muntligt traderade, medan Aeneiden skapades för att bli bok.

Aendeiden blir därigenom mer konstruerad, medan de grekiska verken upplevs som mer framvuxna organiskt. Man kanske kan säga att Aeneiden är en utomordentligt skickligt uthuggen staty, där konstnären med öga för varje detalj går över sitt verk, och sedan hastigt får lämna det innan han riktigt hunnit blir klar, medan Iliaden och Odysséen är mer av naturkraft. Det blir som skillnaden mellan park och vildmark: båda typerna utomordentligt vackra, men ändå olika. Bengt Holmqvist skriver i sitt förord:

”Det är fråga om helt skilda saker, ändå inneslutna i ett större sammanhang.”

* * *

Aeneiden har varit utomordentligt populär. Och jag förstår varför. Texten för oss till det romerska rikets glansdagar, och det är från denna utkikspunkt vi tillsammans med Vergilius och hans läsare (eller kanske snarare åhörare) får spana ut över ett mytiskt förflutet, såsom han komponerade det på äldre föreställningar, sägner och myter.

Vi får se hur Vergilius använder det förflutna för att låta det med gudomlig precision leda fram till hans egen tids imperium. Det står:

”Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.”

Det är en våldsam historia. Vergilius sparar inte på detaljer när han skildrar krigets intensitet.  Som exempel kan anföras när amasonen Camilla under en strid dödar Orsilochos:

”... resande sig i sin fulla längd fördubblar hon yxans
hugg mot hans skalle och hjälm, hur han än tigger och bönar.
Hjärnans varma substans stänks ut över panna och kinder.”

Och det är en ödesbestämd historia. Ödet har bestämt hur allt skall gå från första början, och det har både människorna och gudarna att förhålla sig till. Själve Jupiter får utröna vad ödet bestämt i slutstriden mellan Aeneas och hans motståndare och rival Turnus. Det står:

”Jupiter håller i handen en våg med tungan i jämvikt
där han i skålarna lagt de bådas olika öden
för att se vem av dem som är dömd och nedtyngs av döden.”

* * *

Mer än tvåtusen år har gått sedan Vergilius dog. Hans Aeneid, som bevarar så mycket av romersk tankevärld och historiesyn, finns kvar och odödliggör hans stämma, så att också vi kan få höra detsamma som kejsar Augustus fick höra, och som antikbeundrare under all den tid som sedan dess förlupit kunnat höra. I verket lämnar Aeneas beständigt sin Dido, strider han beständigt mot Turnus, lägger han beständigt grunden för Rom.
- - -
Aeneiden, Vergilius. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning: Bengt Holmqvist. Natur & Kultur 2012. ISBN: 978-91-27-13286-3. 395 sidor.

Bokrecension: Jökeln | Johannes V. Jensen

Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen) är skriven av den danske författaren Johannes V. Jensen (1873-1950). Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur år 1944.

Boken utkom första gången på danska år 1908. Jag har läst en upplaga från 1942 i svensk översättning av Sam Kellin.

* * *

Det är något särskilt med myter som litterär genre. Vi hittar dem ju över hela världen, även om vi kanske är mest bekanta med dem som tillhör vår kultursfär: de bibliska och de norröna myterna. I regel säger de något om gudar, men kanske ännu mer om människor. Genom mytiska berättelser har människor velat ge fast form åt förklaringar till de saker vi ser omkring oss: hur världen uppstod, vilka de första människorna var, varför vi talar olika språk, och så vidare.

Det är denna genre som Johannes V. Jensen experimenterar med i Jökeln, som är den första boken i en serie om sex som kallas "Den lange rejse".

Med stor fantasirikedom gestaltar Jensen i Jökeln de nordiska människornas ursprung, i förlängningen de vita människornas ursprung. Ja, boken kom 1908 och har ett rejält inslag av rasbiologi. Men det vore anakronistiskt att döma Jensen för detta, även om det är kusligt att den symbol han beskriver som dessa nordbors egen, en anordning för att tända eld, nog får förstås som – hakkorset.

* * *

Två personer står i centrum i den serie av myter som Jökeln består av.

Den första personen kallas i svensk tolkning Ung. Han lever under den tilltagande istiden. Ung dräper en stamfrände och går i exil från gruppen. Han klarar sig bra, lyckas finna ett eldstål så att han får elden i sin makt och ett samhälle byggs sakta upp, med början i hans egen familj, efter att han hittat en kvinna att leva samman med.

Jensen skildrar en civilisatorisk process. Ung är inte den första människan – men i någon mån blir han den första människan som civiliseras.

Lång senare lever en ättling till Ung, kallad Vitbjörn. Vid det laget har en kult växt fram av Ung. Vitbjörn kommer i konflikt med en ledare för denna kult och som ett eko av förfadern går också han i exil.

Nu upprepas melodin i någon mån, fast i en annan tonart. Vitbjörn tar civilisationsprocessen ytterligare några steg. Jensen visar hur han till sist lyckas tämja elden, hur han bygger skepp, hur han reser omkring. Allt under det att istiden drar sig tillbaka. Så blir till sist också Vitbjörn en kultisk figur, antar övermänskliga proportioner.

* * *

Nordborna, de vita människorna, framställs i Jökeln som civilisationsspridarna från Norden. De sprider sitt sätt att leva till mindre civiliserade folk, som de emellertid delar ett gemensamt ursprung med.

Folken i öst förmår imitera Vitbjörns konster, men inte att själva skapa något nytt. Det ligger mycket nära till hands att läsa bokens beskrivning av de olika folkslagen i termer av över- och underordning. De ljusa nordborna tillskrivs alla goda egenskaper; människor från det ociviliserade, djuriska östfolket får tjänstgöra som välfödda och nöjda roddarslavar i Vitbjörns skepp.

Ur denna aspekt har Jökeln åldrats ohyggligt illa. Särskilt naturligtvis med tanke på vad som skulle ske några decennier efter att boken publicerats. I all synnerhet i och med att hakkorset beskrivs som de vita nordbornas symbol.

Men som litterärt experiment äger boken ett värde. Jensen väver skickligt in vissa judeokristna mytologiska drag och vissa norröna mytologiska drag i sina nya myter, så att det framstår som att dessa äldre mytologier i själva verket är avspeglingar av de myter han berättar.

Så blir Ungs dråp av stamfränden en parallell till Kains brodermord av Abel. Och när Vitbjörn navigerar efter en vulkanisk eld om natten och dess rök om dagen blir det en parallell till Gamla testamentets molnstod som ledde judarna genom öknen.

Vidare mister Ung ett öga: han blir den enögde. Och Vitbjörn rider omkring i vagn och använder gärna en hammare. Så framställs dessa två män i Jökeln som det euhemeristiska ursprunget till dessa två viktiga norröna gudomligheter.

Jökeln är rik på naturbeskrivningar. Dialog saknas helt och hållet. Människorna som förekommer får vi främst lära känna genom vad de gör; vad de säger vet vi lite om, vad de tänker vet vi ännu mindre om. Språket påminner något om de isländska sagornas hårdkokta sätt att uttrycka sig.

* * *

Johannes V. Jensen skänker i Jökeln en mytologi åt den nordiska, vita mänsklighetens tidiga historia. Berättelsen är chauvinistisk och har inget med verkligheten att göra. Men en författare äger ju självklar rätt att utforma sina berättelser som det honom behagar: att låna, omforma, dikta och skapa något nytt med tillhjälp av det gamla.

Boken ger en tänkt legitimitet åt en över- och underordning mellan folken, främst mellan de nordiska och de sydliga eller östliga. Från norr, civilisationen. Från söder och öst, det djuriska – som behöver tämjas och läras eller som tas i tjänst. Vi bör emellertid notera, att Jensen inte blev inte nazist. Han tog tvärtom avstånd från användandet av hans idéer i nazistiska sammanhang när nazismen blivit en realitet. Men det rasbiologiska inslaget gör likväl Jökeln ohjälpligt besk att läsa.
– – –
Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen), Johannes V. Jensen. Övers. Sam Kellin. Saxon & Lindströms förlag 1942. 254 sidor.

Bokrecension: Herakles | Theodor Kallifatides

Herakles är en roman skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången 2006.

* * *

Den grekiska antika kulturen rymmer ett myller av myter, som i sin tur rymmer en oöverskådlig mängd personer och händelser: gudar, heroer, kungar, krigare, stodåd, krigsdåd, underliga dåd.

Att den grekiska mytologin därför gett näring åt konsten är inte märkligt: i den grekiska mytologins märkliga väsen, och varelser, världar och vedersakare finns massor som speglar den mänskliga tillvarons djupaste villkor: liv, död, hat, kärlek, avund.

I direkt eller indirekt form når oss dess historier ibland även i populärkulturen. Men jag har svårt att påminna mig en litteratur som går direkt på myterna själva, utöver de samlingar som återger myterna rentav.

Vad Theodor Kallifatides gör, är att han tar myterna om Herakles – Herkules på romersk tunga – och sätter samman dem till en litterär helhet. Myternas stiliserade heros blir hos honom en människa, skildrad i ett sagoskimrande, poetiskt språk. En person som äter, som småpratar och dricker.

Och det är ingen genomtrevlig gestalt som formas i Herakles. Tvärtom, han blir en livsfarlig sälle, driven av en oemotståndlig kraft inom sig att begå våldsdåd, att döda. Just när han fått det ganska bra, så förstör han det genom att slå ihjäl någon, nästan mot sin vilja. Det är som om ett mäktigt vattuflöde inom honom tvingade honom i den riktningen: han måste gå med strömmen. Måste slå. Måste döda. Måste våldta.

Och hela tiden är han omsvärmad av de gamla myterna, tolkade av Kallifatides. Han utför sina hjältebragder och hans rykte far i höjden eller ner i marken beroende på om han för tillfället gjort något storartat eller något omotiverat grymt och hänsynslöst. Till de senare hör hans hastiga mord av sina tre söner.

* * *

Jag får intrycket att Herakles söker. Söker något, kanske vet han inte riktigt själv vad. Något att slå sig till ro vid, kanske? Svar om sitt ursprung, möjligen? Han söker något, men finner inget, och förblir rastlös, nedsjunker i missmod när han inte ständigt sysselsätter sig. Herakles är ingen filosof, men famlar ändå efter filosofiska, livsavgörande svar.

Nej, Herakles framstår inte som en sympatisk människa eller gudamänniska i Kallifatides tappning. Ändå kan man inte låta bli att på något plan förstå honom. Han är vilsen. Hans främsta tillgångar är den väldiga styrkan och den stora förmågan till fysiska dåd. De är också hans förbannelse: de som möjliggör hans våldsamhet, en våldsamhet han inte kan avstå ifrån.

* * *

Herakles pulserar av sensualitet och sexualitet. Kallifatides låter den grekiska miljön vara full av åtrå, upphetsning, samlag, på ett sätt som 1800-talskompilatorer av myter aldrig hade tillåtit sig, fastän de från början nog knappast var fria från sådant.

Herakles själv åtrår. Och när hans kärlek inte finner ömsesidighet kan han ta vad han vill ändå. Den prinsessa som avvisar honom under ett parti i boken, när han tidigare vunnit tävlan om att få gifta sig med henne, blir senare våldtagen under flera dygn.

* * *

Det är något med språket i Kallifatides Herakles. Kapitlen är korta, koncentrerade, men inte stiliserade. Jag landar i att kalla prosan poetisk, kapitlen blir något som närmar sig prosapoemets uttrycksfullhet, dess förmåga att skänka syner, dofter, känsla. Det är oerhört vackert och uttrycksfullt skrivet.

Den som är hemmastadd i de grekiska myterna finner i Herakles ett förmänskligande av dem, utan att de övernaturliga inslagen tas bort. Och den som inte är lika van vid de grekiska historierna finner här en god ingång.

I äldre biblar skrev man över evangelierna "Evangelium enligt Matteus", "Evangelium enligt Markus" och så vidare. Vad vi har här är "Herakles enligt Kallifatides". Och frågar nån mig rymmer Kallifatides Herakles minst lika mycket av av mänsklighet och djup som någonsin ett evangelium. Nej, Herakles blundar inte för avgrunden, utan vi får se hur en människa – eller gudamänniska – sjunker ner i den, och ändå ständigt förblir människa.
– – –
Herakles, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2006. ISBN: 91-0-011116-3. 317 sidor.

Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:

"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."

Och i ett annat:

"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."

Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.

Bokrecension: Grekisk bukett | Vilhelm Ekelund (övers.)

Charon, från Gustave Dorés
illustrationer till Dantes Inferno.

Grekisk bukett är en samling epigram tolkade av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utgavs 1906.

Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga.

* * *

Epigrammet är ett sällsamt poetiskt uttrycksmedel. Det fungerar i sin knapphet snarast som en snapshot av någonting: inte sällan av något idylliskt i naturen, till exempel en källa, eller av en reflexion kring människans dödlighet och död.

Åtminstone är dessa två motiv vanliga i det urval som antikvännen Vilhelm Ekelund gjort för sin Grekisk bukett, där ett sjuttiotal epigram finns representerade samt några längre poem.

En mycket stor mängd epigram är bevarade från antiken; de skrevs under en lång tidsperiod. Många av dem har genom tiderna samlats i antologier, till exempel Grekiska antologin, som sammanställdes på 900-talet.

* * *

Epigrammet är i regel betraktande, tillbakalutat, fridsamt. Ekelund skriver i sitt förord:

”Hvila och frid eller trött kontemplativ resignation är epigrammets karaktär.”

Så kan ett epigram i några få rader handlar om en humlas flykt, myrors gång eller likaväl om ett barns död eller om vilan vid en källa i en lund. Åtskilliga epigram i Ekelunds urval handlar just om detta sista: uppmaningar till vandrare att slå sig ner och vila i närheten av en källa, där, som i ett fall:

”… svalt Zephyrens sus fläkte hans hjärta till ro.”

Och på en annan plats förkunnas att i närheten

”… sorlar ur svala klippans famn det renaste källsprång …”

Men annars är det döden som återkommer som motiv gång efter annan, mer bestämt den dödes färd till Hades, till exempel på den

”… isiga farkosten …”

Det vill säga Charons båt, ”bräddfull av dödens folk”.

Ett annat epigram berättar att vägen till Hades är lätt att gå, ”den är banad god”, det är bara att gå rakt fram. Åter ett annat epigram förklarar att resan till Hades inte blir mer fjärran vart än man utgår ifrån, den

”… är lika lång, hvar du än resan begynt.”

I ett epigram vädjar diktaren till Charon att fara varsamt fram med en död pojke, som i ångest närmar sig färjkarlen. Poeten skriver

”Charon, fatta ej hårdt i hans hand, den förstummade gossens …”

I ett annat epigram, riktat till Hades själv, berättas om en annan pojke, vars kära röst

”…nu upplifvar din ödsliga boning …”

Dödsriket utmålas inte som en munter plats, utan som en ganska dyster ogästvänlig sådan. Men det är ju inte heller fråga om en strafftillvaro. Det är helt enkelt en dunkel skuggornas ort.

Och det är lätt att komma dit.

”Endast ett ringa tryck af en hand, och hämmadt är lifvets
fina ström …”

Så lätt är det att dö, så lätt är det att färdas till Hades.

* * *

Epigrammen reflekterar över liv och död, över detaljer i tillvaron likväl som över de största känslor. Genom sin koncisa form ger de inte utrymme för mycket pladder, utan i korta strofer måste poeten uttrycka det som är hans eller hennes avsikt att avbilda. Den korta formen kommer sig av att epigrammen ursprungligen fanns på gravstenar eller som inristningar, där varje bokstav torde kostat stort i möda.

* * *

Grekisk bukett är en nätt samling dikter från olika tider under antiken. De vittnar som så ofta antikens skrifter gör, om människornas prioriteringar då; och vi känner igen motiven och funderingarna och idyllerna; ännu tänker vi kring livet och döden, ännu kan vi längta till en vilostund i det fria.

De grekiska epigrammen i Grekisk bukett blommar ännu.
– – –
Grekisk bukett, Vilhelm Ekelund (övers.). Wahlström och Widstrand 1906. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Olympen | Martin P:n Nilsson

"Apollo", Jacob Matham
Bild: LACMA

Olympen är skriven av Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia.

Bokverket utkom i två volymer första gången 1918-1919, men har tryckts i fyra ytterligare upplagor enligt en snabb sökning, den senaste utgiven år 2003. Jag har läst utgåvan från 1964.

Olympen har varit ett standardverk vad beträffar klassisk mytologi. Den är uppdelad i två avdelningar: en som rör enskilda gudar eller gudaväsen, och en del som rör de mytologiska berättelserna.

* * *

Olympen är en nästan obegripligt koncentrerad översikt rörande antikens Greklands gudar och myter. Faktakoncentrationen kräver uppmärksamhet av sin läsare. På bara ett på måfå valt uppslag ur avdelningen om gudar möter man följande namn och geografiska platser (här i grundform):

Asklepios, Apollon, Branchidai, Chryse, Delfi, Delos, Didymai, Erysbios, Foibos, Hektor, Klaros, Kolofon, Lykios, Lykien, Miletos, Paian, Mindre Asien, Olympen, Patroklos, Pythia, Sminthios, Troja, Zeus.

När vi sen kommer till myterna blir det än mer komplicerat, ty genealogierna i grekisk mytologi är inte att leka med på något som helst vis, inte minst som Nilsson ibland redovisar alternativa genealogier till de traditionella versionerna som är mer kända.

Det finns naturligtvis inte någon större chans att lägga allt detta på minnet, inte ens med hjälp av släktträden mot slutet av boken. Istället får man svepas med i flödet och doppas ner i alla historierna, en efter en.

Den grekiska mytologin är följaktligen mycket rik. Nilsson berättar om den med särskilt beaktande av hur mytologin har uttryckts i konsten, främst på vasmålningar och i skulpturer. Boken är i linje med detta välillustrerad.

Särskilt intressant är det när författaren analyserar myterna för att frilägga olika lager i dem, som möjligen kommer från olika tider: han visar på vad som kan vara mer ursprungligt i myterna, och vad som kan vara av yngre ålder. Intressant är också hur han menar att visa myter eller inslag i myter kan vara reflexer av historiska händelser: inte minst folkförflyttningar.

Särskilt bör också nämnas de strålande genomgångarna av händelserna i Homeros Iliaden och Odysséen, samt i Vergilius Aeniden.

* * *

Det finns något sympatiskt i grekisk mytologi och religiositet, liksom i den romerska mytologi som adopterar sin besläktade grekiska dito. Det finns ingen utarbetad dogmatik. Fokus ligger istället på riterna, inte på berättelsernas sanningshalt.

Nilsson skriver på ett ställe:

”Man får tro vad man vill, blott man förrättar kulten på övligt sätt.”

Denna flexibilitet gör att andra folks gudar lätt kan inympas i den egna mytologin. En viss gud hos ett annat folk identifieras helt enkelt med en av de egna gudarna, och så smälter de i någon mån samman. Exakt det hände ju de romerska gudarna, som identifierades med vad man såg som deras grekiska motsvarigheter.

Friheten i förhållandet till mytologin kommer kanske också till uttryck i att rena sagomotiv kan leta sig in i gudaberättelserna.

Så för Nilsson är det självklart att göra skillnad på religiositet i sig och mytologi. Mytologin rör berättelserna om gudarna som kan anses vara sanna eller inte. Religiositeten rör mer direkt människornas utövande av sin religiositet.

Ur dogmatisk synvinkel finns det alltså något i mitt tycke mycket sympatiskt i den gamla antika, grekiska mytologin. Även om sådant som de rikliga djuroffren och i äldre tid kanske även människooffren naturligtvis är svårare att förlika sig med.

Men det finns andra aspekter som också är tilltaladen. Den grekiska mytologin är inte det minsta pryd. Att den är obesvärad av sådant som nakenhet märks inte minst i den bevarade konsten. Och även om Nilsson girar runt de mer explicita sexuellt laddade inslagen i myterna, så lyser sensualismen, sexualiteten och den obesvärade inställningen till dessa saker igenom ändå.

* * *

Den första utgåvan av Olympen är nästan hundra år gammal. Till andra upplagan, som jag läst, utgiven 1964, 45 år efter föregångaren, har Nilsson skrivit ett nytt förord. Han skriver att han gjort en rättelse, ett tillägg, och att antalet illustrationer skurits ner.

Och nu, drygt femtio år senare, står sig fortfarande Olympen om man vill veta mera om Zeus och om Hera, om nymfer och satyrer, om Argonauternas tåg, om kriget vid Troja, om Oidipus och om Minotauren och om många andra och mycket annat.

Om man nu har kraften att ta sig igenom den kompakta faktaintensitet som man vid läsningen kommer att möta.
– – –
Olympen, Martin P:n Nilsson. Prisma 1964. 273 sidor.

Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)

Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:

• ”Agamemnon”
• ”Gravoffret”
• ”Eumeniderna”

Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":

"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."

Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.

Bokrecension: Iliaden | Homeros

Iliaden tillskrivs traditionellt Homeros. Jag har läst verket i Erland Lagerlöfs (1854-1913) översättning, som bearbetats och försetts med inledning av Gerhard Bendz (1908-1985).

* * *

Iliaden börjar

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles ..."

Och det kan nog vara en av de mest bekanta inledningar som existerar i världslitteraturen. Och med all rätt, för så börjar preludiet till västerlandets första väldiga epos, berättelsen om en period av det tioåriga trojanska kriget.

Iliaden är inget litet verk. Det spänner över närmare 15 700 rader på hexameter. Man tror att texten skrevs ner på 700-talet f.v.t, vilket gör det ungefär samtida med en sådan gestalt som profeten Jesaja eller ungefär hundra år äldre än Budda. Kanske var det en grek vid namn Homeros som sammanställde materialet, såsom traditionen anger, kanske var det inte det.

Hursomhelst var det trojanska kriget redan sedan länge historia när Iliaden kom på pränt. Det bör ha ägt rum under 1200-1100-talet f.v.t. Att ett större krig i Troja ägde rum under denna period har arkeologin kunnat visa; huruvida det är reminiscenser av kriget som når oss i form av Iliaden är svårare att avgöra säkert, men får väl sägas vara sannolikt.

* * *

Iliaden spänner inte över hela det utdragna kriget, utan enbart under en kortare period, kanske några veckor. Om krigets början berättas inte utförligt, och om krigets slut – med trojanska hästen – berättas inte alls.

I sammandrag handlar Iliaden om hur grekiske kung Akilles blir fly förbannad på krigets härledare, kung Agamemnon, för att denne lagt beslag på en flicka, som han själv fått som krigsbyte. Som en konsekvens ställer sig Akilles och de myrmidoner som han anför helt enkelt utanför kriget.

Men kriget rullar på ändå. Än har grekerna framgång, än trojanerna.

Berättaren har ett starkt aristokratiskt perspektiv, och därför är det främst de väldiga kämparna på båda sidorna som läsaren – eller en gång lyssnaren – får lära känna. Hos grekerna finns sådana figurer som Menelaos, Agamemnon, de två Ajas, Diomedes, Nestor, Odysseus och många fler. Hos trojanerna är det främst prins Hektor som framstår som den främste krigsmannen.

Omsider trycker trojanerna tillbaka federationen av grekiska stammar och Akilles ger sin älskade vän och vapenbroder Patroklos tillåtelse att dra med myrmidonerna ut i fält. Patroklos stupar.

Förkrosselsen över att ha mist sin vän leder till att Akilles själv ger sig in i kriget. Trojanerna trycks tillbaka till sin stad och Akilles dräper Hektor i envig utanför stadsmuren.

Berättelsen avslutas med att kung Priamos av Troja med gudomligt bistånd löser ut den döda kroppen efter sin son, prins Hektor, och kan därefter anställa gravbål och gravsättning av honom.

* * *

Iliaden är ovärderlig av många skäl.

Texten ger en utomordentlig inblick i den grekiska gudavärlden. För gudarna är ständigt närvarande, ofta synnerligen handgripligt, genom att de hjälper eller stjälper för stridsmännen runt Troja. Ofta har gudarna själva tagit parti för olika sidor i kriget och det händer att de inte drar sig för att ge sig på varandra med anledning av detta. Och högt över dem alla tronar den mäktige Zeus, som alla andra gudar till sist måste lyda.

En aspekt som belyses är föreställningarna om dödsriket.

De döda tänktes av texten att döma anlända till Hades, där guden med samma namn härskar tillsammans med sin drottning Persefone. Dödsriket finns i underjorden. Det finns en port ditin, och utanför porten flyter en flod.

De döda tänktes inte i allmänhet nedsjunka i dödsriket med kropp och allt, enligt Iliadens vittnesbörd. Nej, istället är det själen som gör resan. Om Patroklos står det när han dör, liksom om Hektor:

"Själen ur lemmarna flög och till Hades' boningar nedfor ..."

Och Akilles säger vid ett tillfälle:

"Gudar, så finnes i sanning ju än därnere i Hades
dock ett slags själ och gestalt, men de sakna det verkliga livet."

De döda i Hades verkar äga en högst dimmig och dyster existens, utan några större glädjeämnen. Om Patroklos heter det, att han genom sin död till själens sorg skildes "från käckhet och ungdom". Detsamma sägs om Hektor.

Akilles nämner möjligheten att det i Hades kan vara "glömska av allt", fastän han likväl där ej skall glömma vännen Patroklos. Men Akilles utbrister också efter att han dödat Hektor, att Patroklos må glädjas i dödsriket över detta. Liksom senare att han inte ska vredgas för att han utlämnat Hektors kropp åt dennes fader.

Men de dödas exakta tillvaro i Hades är mindre klar: det verkar inte säkert huruvida de döda förnimmer något av livet uppe på jorden.

Men att åtminstone de nyligen döda påverkas av skeenden på jorden visas åtminstone av att Patroklos vålnad i en dröm visar sig för Akilles efter sin död, och meddelar att han inte kommer in genom Hades portar med mindre än att hans kropp blir gravsatt. Patroklos vålnad säger:

"Skynda att jorda mitt lik, jag vill in genom porten i Hades!
Andarna driver mig bort, de hädansomnades skuggor,
och de låta mig ej över floden sälla mig till dem,
utan jag irrar omkring vid den väldiga porten till Hades!"

Och vidare:

"... aldrig jag mera
kommer från Hades igen, så snart ni förunnat mig bålet."

Här skymtar åtminstone fram en tanke om att de som en gång kommit in i Hades också förblir i Hades.

Mer frånvarande är tanken på en straffinstans efter döden, även om Agamemnon vid ett tillfälle anger att Hades härskare straffar de som begått mened. Men någon paradisisk tillvaro efter döden förnims inte alls i Iliaden. De döda går in i skuggorna.

* * *

Sedan är Iliaden naturligtvis viktig ur en fler kulturhistoriska aspekter. Den är visserligen inte en artefakt från 1200-1100-talet f.v.t., men den vittnar om hur man såg på det förflutna i den tid då verket tillkom. Det finns också sådant, som jag förstår det, som kapslats in i de sannolikt ursprungliga muntliga berättelserna, som vittnar om äldre tider än när Iliaden skrevs ner.

Vidare slås man som läsare av Iliaden hur förträffligt lättläst den ändå är: det är fart nästan rakt igenom, de känslor som gestalterna i den ger uttryck för är djupt mänskliga, och de skildras fint. Det finns oerhörda grymheter beskrivna, och krigets blodighet illustreras utförligt med klara ord, när bronsspetsar sticks rakt igenom nackar och bålar.

Men det finns också sådant som djup vänskap beskriven, främst då kanske vänskapen mellan Akilles och Patroklos. Det har till och med föreslagits att de två var älskare. Enligt mig ger inte texten skäl för en sådan tolkning, men utesluter den inte. Homosexualitet var som bekant inte okänt för grekerna. Hursomhelst är de två uppenbarligen mycket fästa vid varandra.

* * *

Iliaden är ett verk jag rekommenderar alla humanistiskt sinnade människor att läsa. I vers efter vers dansar texten fram med ömsom lätta steg och ömsom militäriskt stamp, dock alltid i hexametertakt.

Det är en berättelse som innehåller det mesta, om än rent romantiska inslag inte är särskilt framträdande, däremot många andra rent mänskliga känslor: vänskap, hat, vrede, fruktan... Så Iliaden må vara en berättelse som skrevs ner på 700-talet f.v.t. om händelser på 1200- eller 1100-talet f.v.t. Men den är likväl en berättelse för alla tider.
– – –
Iliaden, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf. Bearbetning, inledning: Gerhard Bendz. Wahlström & Widstrand 1994. ISBN: 91-46-16559-3391 sidor.

Bokrecension: Grekiska myter och sagor | Claes Lindskog

Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning är skriven av Claes Lindskog (1870-1954), professor i grekiska och högerpolitiker.

Bokens första utgåva kom 1926. Den har därefter utgivits åtskilliga gånger. Jag har läst den i 1966 års upplaga.

* * *

Den karga nordiska mytologin äger en nackdel jämfört med den bubblande antika grekiska dito. Den nordiska mytologin har nämligen blivit bevarad i mycket liten grad, och då i huvudsak av personer som antagit en ny religion. Vi har smulor kvar, av vad som en gång torde ha varit ett smörgåsbord av myter. I den grekiska mytologin finns mycket mer bevarat. Den är närmast oöverskådlig i sin rikedom av gestalter, historier och platser. Därför är det gott att då och då läsa en översikt i ämnet.

En sådan översikt är Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor. I ytterligt koncis men inte torr stil går han igenom alla de mer kända myterna och befolkningen i myterna. Översikten tillåter ingen detaljskärpa, men väl avrundade sammanfattningar. I Lindskogs bok möter Kronos och Zevs, Prometevs, Herakles, Tesevs, Oidipus, Argonavterna, trojanska kriget och både Odyssevs och Aineias irrfärder, kung Midas, Narkissos, Orfevs och Evrydike – och mycket mer. Mest utrymme viks åt Odyssevs.

I sin kulturhistoriska inledning sätter Lindskog in berättelserna i sitt sammanhang och presenterar de olika gudarna och kultbruken. Och i företalet skriver Lindskog att han med sin bok syftar till att öka förståelsen för kulturelement som påverkats av den grekiska mytologin, såsom konst och litteratur.

Jag vet inte hur mycket tid som ägnas grekisk mytologi i skolan. Min magkänsla säger att den inte övergår något enstaka lektionstillfälle. Om man nu inte läser någon specialutbildning.

Det är tråkigt. För den grekiska mytologin är en enastående källa att ösa ur. Naturligtvis vad gäller kunskap om antiken, men också om allmänmänskliga frågor, och den skänker hisnande äventyr som tangerar dagens fantasygenre men föregår den med över tvåtusen år: heroer, hydror, minotauren, harpyor och allsköns varelser existerar i den värld där de grekiska myterna utspelar sig.

Men sen är det ju också detta som Lindskog nämner i företalet. Den grekiska mytologin är av stor betydelse för litteratur och konst; man stympar alltså förståelsen för vår egen tid om man inte känner till de grundläggande myterna och personerna i antikens Greklands berättelsetraditioner.

* * *

En käck myt av de många som presenteras i Grekiska sagor och myter är den om Apollon och Dafne. Dess huvuddrag är som följer.

Apollon retar Afrodites son Eros för att denne har så små pilar. Eros blir upprörd och avser därför visa Apollon vad nytta hans pilar kan göra. Dessa är av två slag: med spets i guld och med spets i bly. Den som träffas av guldpilen blir hejdlöst förälskad i nästa person han eller hon möter, den som träffas av blypilen känner därefter avsmak för kärleksäventyr.

Så Eros skjuter Apollon med en guldpil och Dafne, en dotter till en flodgud, med en blypil. Apollon får givetvis strax därefter syn på Dafne, och blir över måttan förälskad, samtidigt som Dafne naturligtvis inte alls är upplagd för något sådant, fastän det är själve Apollon som förälskat sig i henne.

Så börjar en jakt, där Apollon helt enkelt jagar Dafne, intill dess att hon nästan blir upphunnen. Då ropar hon till sin fader, flodguden om hjälp, hon ropar att hon hellre måtte dö eller genomgå en förvandling, än att hamna i Apollons händer.

Fadern hörsammar hennes bön, och snabbt förvandlas hon till ett lagerträd. Detta blir hädanefter Apollons heliga träd, varifrån han hämtar den lagerkrans han beständigt bär runt huvudet.

Och på så vis fick också Eros, Afrodites son, bevisat att hans pilar, fastän mindre än Apollons, förmår uträtta stora ting.

* * *

Att Lindskogs bok utkommit i flera nya upplagor säger något om dess värde som introduktion till den grekiska mytologin. Den må vara kortfattad på gränsen till lakonisk, den må väl snabbt hasta förbi det starka erotiska inslaget i många förbindelser inom den grekiska mytologin, men som översikt fungerar den bra. Och det strama språket bidrar till känslan av att man läser just en orientering och inte en fördjupning.

Och en sak till — när hade vi senast en riksdagsman och minister som var professor i ett humanistiskt ämne...? Kommer vi någonsin att ha det igen?
– – –
Grekiska myter och sagor: Med kulturhistorisk inledning, Claes Lindskog. Natur och Kultur 1966. 202 sidor.

Bokrecension: Valda skrifter | Lukianos

Valda skrifter: Ny följd är en samling dialoger av Lukianos (c. 120 - c. 180). Texterna har tolkats till svenska av Hans Hult. Samlingen utgavs av P. A. Norstedt & Söners förlag 1917.

* * *

Lukianos kom från Samosata i dåvarande romerska provinsen Syrien. Numera heter platsen Samsat och ligger i Turkiet. Omsider hamnade Lukianos i Athen, där han ägnade sig åt författarskap. Han kom att avlida i Egypten, där han fått en befattning.

En hel del av Lukianos skrifter finns bevarade till vår tid. Främst är han känd för de många satiriska dialoger som han författade. I Valda skrifter har 85 stycken sådana dialoger återgivits tolkade till svenska.

* * *

Det är underhållande läsning, dialogerna. I den svenska språkdräkt som Hult skänkt dem är prosan lättflytande, elegant, klar och slagkraftig. Den tydligen något idiomatiska snarare än bokstavliga tolkningen hjälper väl oss att tillgodogöra oss texterna i dag.

De satiriska inslagen är sällan särskilt elaka, utan snarare godmodigt lustiga, när Lukianos driver stillsamt med gudarna och deras förehavanden och inbördes konflikter eller med pretentiösa filosofer.

Lukianos, som medborgare i det romerska imperiet men verksam i den gamla hellenistiska kulturen rör sig ledigt i den mytologiska världen och det är väl så, att läsaren får desto mer ut av sin läsning ju mer bekant man är med de olympiska gudarna och de grekiska heroerna och de gamla sagornas gestalter samt framstående personer ur den grekiska historien såsom Sokrates, Platon och Diogenes.

Att Lukianos tydligt ställer sig på kynikernas sida mot de förstnämnda idealisterna behöver kanske knappt nämnas.

Dialogerna är utspelar sig i fyra olika sammanhang. Det är i den olympiska världen, på havet, i dödsriket samt bland hetärer. Själv intas jag mest av de samtal som förs mellan dem som vistas i dödsriket: de är kanske mest existentialistiska och ställer frågor om döden och livet som alltjämt på ett särskilt sätt kan uppfattas som aktuella.

Dialogerna vittnar också om att man i den kultur där Lukianos var verksam hade nått så långt att man fritt kunde driva också med det heliga, med gudarna. Kristendomen hade ännu inte vuxit sig stark nog att vara en särskilt betydande kraft, och den gamla religionen kan med fog antas ha sekulariserats, åtminstone i viss utsträckning.

* * *

Låt oss ta ett exempel på hur satiren kan te sig. Jag väljer då dialog 30, "Minos och Sostratos" ur avdelnignen "Samtal bland de döda", som illustrerar fatalismen på ett elegant vis.

Sostratos kommer inför Minos. Den senare är satt att döma över de döda.

Minos inleder med att kasta ut en fördömelse över Sostratos. Sostratos har emellertid mål i mun. Han erkänner att han ägnat sig åt "skurkstreck och mordgärningar i massor", som Minos säger, men frågan om ansvarighet är en annan sak. Sostratos poäng är att ju alla människor styrs av "Moirans slända", ödesgudinnorna. Om nu människan inte kan handla emot det öde som bestämts av dessa gudinnor — hur skulle hon då kunna hållas ansvarig för det hon gjort?

Minos tvingas erkänna Sostratos argumentering i steg efter steg. Sostratos säger:

"Inser du då inte, hur orättvist det är af dig att straffa oss, som endast såsom Klotos tjänare verkställa hennes befallningar, men däremot hedra dessa för det goda de uträttat på andras vägnar? Ty det kan ju aldrig blifva tal om någon möjlighet att sätta sig upp emot nödvändighetens lag."

Minos säger till sist åt Hermes att släppa Sostratos och att han inte mer ska straffas. Han avslutar emellertid med en åthutning:

"Men, Sostratos, understå dig icke att lära de andra döda att komma med likadana frågor."

* * *

Förutom att vara nöjesam läsning i sin egen rätt, ger dialogerna också intressanta inblickar i den hellenistisk-romerska världen. Inte minst avsnittet om hetärerna skänker sådana, vad gäller det mer vardagliga livet, medan de andra skänker främst inblickar i de mytologiska föreställningarna.

Hetärerna var ett slags professionella sällskapsdamer som herrar kunde betala för att umgås med och ligga med. Hetärerna kunde av dialogerna att döma ha en relativt fri tillvaro, där de kunde välja vilka män de skulle ägna sin uppmärksamhet och där de kunde spela ut olika mäns svartsjuka mot varandra.

Det är klart att det både för hetärer och män kunde vara fråga om djupt känslomässiga band, inte bara affärsmässiga, även om penningar och gåvor var inblandade i bandens upprätthållande.

* * *

När man läser Lukianos kommer man kanske att tänka på en fornnordisk parallell, nämligen Lokesenna, som också är en drift med gudarna, de fornnordiska gudarna i det fallet.

Men parallellen är i stort giltig blott vad gäller att författaren tillåtit sig driva med de gudomliga; Lokesenna är nämligen betydligt råare och mer ursinnig än Lukianos fina drift. Båda texterna vittnar emellertid om en kultur där man faktiskt kan göra sig lustig på gudarnas bekostnad.

Lukianos stannar dock inte med att driva med gudarna. Han driver ju dessutom gärna med pompösa filosofer eller som i dialogen "Menippos och Teiresias" där siarna får sig en släng, när den kyniske filosofen Menippos skojar med siaren Teiresias, känd från Iliaden. Menippos avslutar dialogen med konstaterandet:

"Det är ju en specialitet för Eder, siare, att inte tala ett enda ord sant."

* * *

Jag gillar verkligen Lukianos dialoger: deras rapphet och snärtighet är tilltalande. Att sedan Lukianos inte ger mycket för metafysiska sofismer av platonskt snitt gör inte saken sämre. Lukianos står som fri ande, och lutar hän mot kynikernas flärdfria och avförtrollade betraktelsesätt på tillvaron. På så vis blir Lukianos en realist, i en tid som stod i begrepp att snart drabbas av en ny, stor korsmärkt förtrollning.
– – –
Valda skrifter: Ny följd, Lukianos. Övers. Hans Hult. P. A. Norstedt och Söners förlag 1917. 175 sidor.

Bokrecension: Sju grekiska sagor | Ivar Harrie

"Argo" av Constantine Volanakis

Sju grekiska sagor: Essäer är skriven av Ivar Harrie (1899-1973). Harrie var tidningen Expressens första chefredaktör, men innan dess hade han avlagt licentiatexamen i både klassisk fornkunskap och grekiska.

Essäerna i Sju grekiska sagor var ursprungligen sex radioföredrag och till dem har lagts ytterligare en text. Föredragen hölls under 1930-talet, boken utgavs första gången 1939 samt i en andra upplaga 1962. Jag har läst ett nytryck från 1987.

* * *

Sju grekiska sagor återberättar inte sju grekiska sagor. Kunskapen om sagornas huvuddrag förutsätts vara läsaren bekant. Det handlar om Orfeus, Herakles, Oidipus, Sköna Helena, skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons döttrar.

Vad boken istället gör, är att erbjuda djupdykningar ner i sagorna. Harrie gräver sig ner lager för lager i dem, utrönar vad som är mest ålderdomligt i dem, vad som tillkommit senare och vilka influenser sagorna haft på långt mycket mer sentida författare.

För att ge ett exempel på Harries rön kan vi tillåta oss en liten utvikning rörande Orfeussagan.

Kärnan i sagan är ju att Orfeus hustru Eurydike blir biten av en orm och avlider. Orfeus reser till dödsriket och lyckas utverka att Eurydike får återvända, med det förbehållet att han, när han vandrar upp ur dödsriket, inte får vända sig om för att se på henne. Orfeus kan inte motstå detta, och Eurydike försvinner återigen ner i dödsriket.

Harrie spårar upp den miljö i den långt förflutna tid där myten utspelade sig och hur den senare kom att användas. Han visar hur Orfeusmotivet står i förhållande till myterna om Dionysos, rusets gud. Han visar hur det utvecklades en slags väckelsekult kring Orfeus och hur dess anhängare tedde sig.

Och det förefaller förga märkligt att en saga med motiv som behandlar hur en man besöker dödsriket och återkommer lyckades förvandlas från saga till teologi: motivet känner vi även från andra håll och platser, senare.

* * *

Sju grekiska sagor bjuder således på en fördjupad förståelse för de sagor boken behandlar.

Särskilt intressant är också hur sagorna lyckats inspirera författare långt, långt senare, såsom Goethe, till exempel. Det är något med de grekiska sagorna som gör att de håller sig vid liv som berättelsetraditioner: deras allmängiltiga inslag kan anpassas till varje tid och antikens historier kan bubbla och sjuda likväl i ett förromerskt Athen som i Europa under 1800-talet eller 1900-talet.

Det är skada om vi numera är blinda för sagornas potens, om vi tappat bort antikens arv genom att helt enkelt inte vara medvetna om dess innehåll. Studier av sagorna, till exempel genom Harries Sju grekiska sagor, är ett sätt att motarbeta en sådan kunskaps- och insiktsförlust och istället vidga fantasin, inte bara i rummet, utan även låta den sträcka sig tusentals år tillbaka i tiden.
– – –
Sju grekiska sagor: Essäer, Ivar Harrie. Bokförlaget Prisma 1987. ISBN: 91-518-2070-6. 148 sidor.

Bokrecension: Grekiska sagor | Eva Hedén

Grekiska sagor är skriven av läraren Eva Hedén (1882-1976). Boken utgavs första gången 1956.

* * *

Varför ska man lägga tid på att lära sig om grekiska sagor? Ja, varför ska man lägga tid på att skapa ett djupseende i tillvaron över huvud taget?

De grekiska sagorna har haft en oöverskattbar påverkan på västerländsk kultur i tusentals år, de ligger inbäddade i själva språken och i berättelsestrukturer. När man bekantar sig med de grekiska berättelserna bekantar man sig också med sin egen kultur, vari dessa återspeglas. Obegripliga dikter blir plötsligt begripliga och blir än skönare. Gåtfulla ord får sin förklaring, då man blir medveten om hur de syftar på en hel sagocykel.

Men de grekiska sagorna äger också relevans i sig själva.

Dels är de goda historier, spännande och rejäla. Men liksom vid allt tillgodogörande av myter säger de icke så mycket om några faktiska gudar, som om människorna som skapat myterna och den tid vari de har verkat. På så sätt fördjupar de grekiska berättelserna inte bara vår förståelse för det nutida, utan även för det förflutna. När berättelserna inkorporeras i våra medvetanden smälter vi också samman med de människor som en gång berättade dem för tusentals år sedan.

* * *

För inte längesen läste jag Grekiska hjältesagor av Karl Kerényi. Jag borde ha läst Eva Hedéns Grekiska sagor dessförinnan. Hedén skänker en pedagogisk och rapp genomgång av det grekiska sagomaterialet, och särskilt riktar hon sig till skolungdom. Kanhända är det delvis därför som sagorna är tillrättalagda på så vis att de värsta grymheterna har något av madrassering omkring sig och sexualiteten är i princip helt ställd i karantän.

Därför kompletterar Kerényis Grekiska hjältesagor och Hedéns Grekiska sagor varandra så väl: hos Kerényi möter vi de grekiska traditionerna i hela dess gestalt, intet är där skylt, men läsaren förlorar sig lätt i vindlingarna och partikulariteterna. Men hos Hedén får vi den nödvändiga överblicken, liksom en karta över sagornas terräng.

Fokus i Grekiska sagor är just sagorna, även om dessa inbegriper en hel del möten inte bara med heroer och vanliga människor, utan även med gudarna, som ju i sagorna är verksamma på många olika sätt. Iliaden och Odysséen har fått var sin avdelning, och skänker en god översikt över de däri skildrade händelseförloppen.

Dessutom har Hedén valt att på vissa dramatiska ställen inskjuta citat ur de antika källorna, som gör att läsaren än mer med de för längesedan levandes ögon får se historierna såsom de en gång såg dem. Citaten skänker dynamik åt berättelserna.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Eva Hedén är en god författare. Hon gestaltar historierna utan onödiga krumbukter, och fastän däri inte finns någon isländsk karghet är det dock något kompakt men ingalunda trångt, över historierna hon delger läsarna.

Örjan Lindberger (1912-2005), litteraturhistoriker och professor, skriver i sitt förord till boken att Hedéns berättar ”på ett sätt som är mättat och sakrikt, men ändå lätt att följa”. Det är ett omdöme som jag håller med om.
– – –
Grekiska sagor, Eva Hedén. Förord av Örjan Lindberger. Illustrerad av Yngve Svalander. Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB 1961. 261 sidor.

Bokrecension: Grekiska hjältesagor | Karl Kerényi

"Orpheus and Eurydice on the Banks of the Styx" av John Roddam Spencer Stanhop 1878

Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen) är skriven av Karl Kerényi (1897-1973), ungersk religionshistoriker och filolog. Boken utgavs ursprungligen i Tyskland 1958. I Sverige trycktes den 1960.

* * *

Grekiska hjältesagor utgör egentligen del två av en genomgång av grekisk mytologi. Den första delen är Grekiska gudar och myter, medan den andra delen alltså behandlar de grekiska heroerna.

Heroerna är en slags antikens övermänniskor, icke sällan av halvgudomligt ursprung då åtminstone en av föräldrarna eller någon eller några av förfäderna ofta är en gud. Mest känd av heroerna är säkerligen Herakles (lat. Hercules). Men det finns många fler, bland vilka vi märker andra välkända namn som Perseus, Oidipus, Teseus, Iason och Orfeus. Emellertid är det Herakles dåd och leverne som får mest utrymme i framställningen.

Kerényi återberättar inte endast myterna och legenderna om dessa forntida gestalter. Han vrider och vänder på dem. Grundmyternas olika versioner i olika traditioner av olika åldrar uppmärksammas. Stoffet hämtar han icke bara i litterära källor, utan även från motiven på mångtusenåriga bildframställningar på t.ex. vaser, av vilka åttio stycken finns återgivna på planscher mot slutet av boken.

Framställningssättet gör att myternas innehåll fördjupas, men också kompliceras.

Det är för mig som läsare svårt att nå en översikt, när detaljrikedomen är överväldigande. Jag borde kanske inte ha nalkats verket med så skrala förkunskaper: jag tappar lätt orienteringen bland alla namn, orter och alternativa traditioner. Och det känns lite som att Kerényi förutsätter åtminstone en grundläggande kunskap om grekisk mytologi. Det hade nog varit lättare att förhålla sig till verket om jag haft åtminstone en rejäl stomme att använda som orienteringspunkt, när Kerèny tar mig med på utvikning efter utvikning.

* * *

För att illustrera den översvallande mängden information, slår jag på måfå upp ett uppslag i boken. Det blir sidan 246-247. På dessa sidor möter du följande namn — egennamn och namn på geografiska platser:

• Adriatiska havet
• Aietes
• Apollonios
• Apsyrtos
• Ares
• Argo
• Artemis
• Asterodeia
• Brimos
• Donau
• Faeton
• Fasis
• Grekland
• Halys
• Hekate
• Herakles
• Iason
• Istrien
• Istros
• Joniska havet
• Kaukasus
• Kerkyra
• Kirke
• Korčula
• Medeia
• Paflagonien
• Persefone
• Svarta havet
• Tantalos

— Ja, det var alltså namnen nämnda på ett enda på måfå valt uppslag i boken...

* * *

Men som klassisk filolog håller Kerényi sig till de gamla texterna, och han påvisar tydligt textförankringen genom att den drygt 300 sidor långa genomgången av myterna är försedda med icke färre än drygt 3600 källhänvisningar i notform.

Det filologiska handlaget med texterna blir också tydligt i det att Kerényi nästan konsekvent översätter de grekiska namnen på människor, gudomligheter och halvgudomligheter för att därigenom fördjupa förståelsen för gestalterna.

* * *

De grekiska myterna är amoraliska - icke omoraliska - men etiken tar ingen framträdande plats, eller yttrar sig i form av helt alternativa former än vad man är van vid från en kristen kultursfär.

Läsaren möter våld, sex, incest, våldtäkt, pederasti, krig, tidelag, brudrov, vendettor, människoslakt, våld, sex, våld, sex och våld. Bristen på hänsyn är befriande och gränssprängande, när det ryms i historier som spränger nutidens ramar.

Berättelserna i Grekiska hjältesagor är inte friserade eller återgivna i barntillåtna versioner: nej, de är intellektuellt hederligt, eller man kanske ska kalla det akademiskt ärligt, framställda - i all sin råhet, men också i all sin heroism och skönhet. De resta templen, de vida haven, de smäktande kärlekshistorierna samsas i berättelserna med sådant som jag nyss nämnde: våld, mord, död. Och inte ens gudarna är förandligade eller idealiserade: de är i mångt och mycket som människorna själva, vilket skänker dem blod och liv.

* * *

Kerényis bok är definitivt inte lättläst. Den är full av stickspår som beskrivningarna drar i väg på titt som tätt för att ge fördjupningar. Vi kan få veta hur en myt lyder, bara för att styckena efter få ett antal alternativa lydelser, för att sedan återvända till ursprungsversionen. Det gör mytlandskapet svåröverblickbart. Läsningen blir som att köra bil i rusningstid i en stad man inte är bekant med: man hamnar än här och än där även om man följer en generell riktning.

Det blir inte lättare av det ofta är oklart om "han" eller "hon" i texten syftar på den person som nyss nämnts, eller om det i själva verket syftas på nån som nämnts aningen tidigare.

Grekiska hjältesagor är förvisso en fördjupning. Men för att få maximal behållning av den bör man nog försett sig med flythjälp i form av någorlunda gedigna förkunskaper på området. Eljest är risken att man som läsare bli överväldigad. Överväldigad blev jag, men också fascinerad.
– – –
Grekiska hjältesagor (ty. Die Heroen der Griechen), Karl Kerényi. Övers. Alf Ahlberg. Natur och Kultur 1960. 387 sidor.