Bokrecension: Jag vill skriva sant | Jesper Högström

Tora Dahl

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen är skriven av Jesper Högström (f. 1965). Boken utkom år 2021.

* * *

Den som intresserar sig för litteratur från 1930- och 1940-talet i Sverige kommer med största sannolikhet att förr eller senare stöta på kritikern Knut Jaensson och författaren Tora Dahl. Det gifta paret, som då bodde på Parkvägen 10 på Lidingö, var nav i en umgängeskrets av författare och konstnärer, där många med tiden kom att bli mycket välkända. 

Man pratade litteratur, man festade, man söp, man skvallrade och hade en och annan affär. Man diskuterade allehanda frågor. Man blev ovänner och vänner.

Till den här kretsens mer fasta medlemmar hörde Gunnar Ekelöf, som tidvis mer eller mindre bodde på Parkvägen. Diktaren Erik Lindegren var också ofta sedd. Så även Artur Lundkvist. Harry Martinson och Moa Martinson likaså. Och så Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och Thorsten Jonsson. Med många fler. Flera av gestalterna kom alltså att hamna i Svenska Akademien vad det begav sig.

Tora Jaensson, känd som Tora Dahl, kämpade med sina egna litterära ambitioner. Men hennes eget genombrott som författare skulle ännu ligga längre fram i tiden, även om hon också på denna tid får böcker utgivna. 

Men Tora Dahl skrev också dagböcker. Flera stycken. Och mellan åren 1939 och 1944 en hemlig sådan, där hon särskilt öppet skriver om sitt eget liv och umgänget på Parkvägen. Jag uppfattar det som att den fungerar både som ett litterärt experiment och som en fortlöpande självterapi. 

Den hemliga dagboken deponeras senare på Kungliga Biblioteket med instruktioner om att den skall förbli förseglad till 1994. Vid det laget var de flesta som nämns i den döda. Även Tora Dahl själv.

* * *

Vad Jesper Högström har gjort är att försöka rekonstruera Tora Dahls liv mellan åren 1931 och 1944, särskilt utifrån hennes dagböcker, men också utifrån andra källor, såsom samtida brev. Han har gjort detta på ett sätt som både, vad jag förstår, försöker vara källorna mycket trogna – de citeras ofta utförligt – och har ett skönlitterärt anslag. 

Det är inte en fackbok så mycket som ett litterärt konstverk, dessutom ett mycket realistiskt och lyckat sådant, som av allt att döma är porträttlikt.

Det är alltså fråga om ett historieberättande mer än ett redovisande. Högström kombinerar författarens litterära driv med historikerns arbetssätt. Han har kastat om viss kronologi men nämner också hur han uteslutit sådant som inte kunnat verifieras. Källförteckningen är omfattande.

Boken blir genremässigt en syntes av skönlitteratur och biografi. Vida delar speglar verkligheten, men även sådant som måste vara konstruerat eller rekonstruerat ger intryck av att passa in i sammanhanget, i verkligheten. Det är skrivet utifrån de mönster som man faktiskt ser i källorna. Det är litterärt fruktbart, men givetvis historiskt diskutabelt. 

Bokens syfte har, skriver Högström i ett utmärkt resonemang om sitt arbetssätt, varit ”att mana fram atmosfären på Parkvägen och göra människorna där så levande som möjligt.” Detta har lyckats. 

Till avslöjandena i boken hör Tora Dahls utomäktenskapliga sexuella relationer. 

Knut Jaenson och Tora Dahl var förvisso gifta och levde tillsammans, men någon intim fysisk relation var det sällan fråga om. De var goda vänner. Men när Knut förälskade sig i någon kunde Tora flytta ut ett tag så att han fick pröva hur den nya relationen fungerade. Å andra sidan hade Tora sina egna romanser. Hon skriver i den hemliga dagboken om relationerna med Gunnar Ekelöf och med Erik Lindegren, båda modernistiska diktare.

* * *

Till mina stora litterära upplevelser hör Vilhelm Ekelund. I Tora Dahls kretsar var Ekelund högt aktad. Men han var inte någon man umgicks med: för det var han väl alltför svårnalkad och avskild. Men man talar om honom. Han verkar nästan vara med som en tyst närvaro, som en bild på väggen. Åtminstone är han en mycket naturlig och vördad referenspunkt.

Knut Jaensson anser ”att Ekelunds från antiken hämtade livsvisdom är det bästa som finns i svensk litteratur idag”. Han skriver: ”... man vördar Ekelund och tar då och då en styrketår ur hans journaler ...” Och Tora Dahl skriver: ”[b]åde Ekelund och Lagerkvist lyssnar ständigt efter de djupa livsflödena.”

* * *

Jesper Högström har skrivit en naken och intim berättelse om ett liv och flera liv under ett antal år, där inte mycket är dolt och där det inte moraliseras. Det är relationer. Det är kända författare och konstnärer som människor. Och det är mullret från omvärlden. Högström skriver en mycket vacker svenska där orden stillsamt och skonsamt fyller sidorna. Jag vill skriva sant är ett litterärt mästerverk om en kämpande, skrivande människa.
– – –
Jesper Högström, Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Stockholm: Weyler förlag 2021. 390 sidor.

Bokrecension: Expedition Kon-Tiki | Thor Heyerdahl

Expedition Kon-Tiki (no. Kon-Tiki ekspedisjonen) är skriven av Thor Heyerdahl (1914–2002). 

Boken utkom på norska första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1952, i svensk översättning av expeditionsdeltagaren Bengt Danielsson.

* * *

Efter att häromsistens ha läst en artikel i Populär Historia (”Kon-Tiki 1947: Heyerdahls vågspel”, 2012:11) av historikern och Kon-Tiki-experten Axel Andersson påminde jag mig att jag hade skaffat mig Thor Heyerdahls egen bok om resan, Expedition Kon-Tiki.

Jag letade reda på den och började läsa. Läsningen gjorde mig inte besviken.

Boken, som var oerhört populär på sin tid, utgör en blandning av äventyrsskildring och argumentering för Heyerdahls kontroversiella teorier om befolkandet av Polynesien. 

Teorierna går ut på att öarna befolkades via flottar från Sydafrika, och inte västerifrån. Heyerdahl berättar om gemensamma drag i mytologi och legender mellan öarna och amerikanska folk. Själva resan med flotten Kon-Tiki skall utgöra belägg för att den 800 mil långa färden är praktiskt möjlig på en flotte av sådant slag som kunde komma i fråga vid de aktuella tillfällena när befolkandet skulle ha skett, femhundra år efter vår tideräknings början, samt därtill enligt Heyerdahl i en andra våg omkring år 1100.

Heyerdahl samlar verkligen ihop ett team på sex personer, honom själv medräknad. När den fjorton meter långa flotten konstruerats och sjösatts i Peru bogseras den ut från hamnen och på ett smått obegripligt vis lyckas besättningen ta sig ända till ett rev utanför en obebodd ö i Polynesien. På den ön upptäcks de snart av invånarna på en ö i närheten. Öborna tar kontakt och efter att ha tillbringat en tid med dem kan expeditionsdeltagarna hämtas upp med fartyg, och flotten får de med sig. 

Heyerdahl hade således visat att en resa sådan som hans teorier krävde åtminstone var praktiskt möjlig att genomföra.

* * *

Kon-Tiki-expeditionen skedde 1947. Året efter hade Heyerdahl skrivit en skildring av den, och boken blev en succé. 

Det är inte svårt att förstå varför. Skildringen är full av färg och fläkt. Den bjuder på eskapism av mycket effektivt slag: vem trollbinds inte av dessa människors riskfyllda 101 dagar på en  balsaträflotte? De möter haj och guldmakrill och spolas av saltvatten. En gång faller en medlem överbord och räddas innan flotten hunnit driva för långt bort. Och hur spännande låter inte följande:

”Vid ett par tillfällen gled vi förbi en stor mörk varelse som låg orörlig under havsytan som ett undervattensskär. Den var stor som ett ordinärt matsalsgolv. Det var förmodligen den berömda jätterockan, men den rörde sig aldrig, och vi kom aldrig tillräckligt nära för att klart se konturerna.”

Och så presenterar Heyerdahl på ett sätt som kan låta övertygande sina idéer kring hur ett mystiskt skäggigt, vitt folkslag skall ha utvandrat från Sydamerika och befolkat Söderhavet. Detta folkslag, spekulerar Heyerdahl dessutom halsbrytande i, kan ursprungligen ha kommit från den gamla världen. 

Man får då notera, som Axel Andersson påpekar i samband med den inledningsvis nämnda artikeln, att idéerna inte fick och inte får resonans hos modern vetenskap: konsensus är än i dag att Polynesien befolkades västerifrån. Det Heyerdahl hävdar var inte och är alltså inte allmänt accepterat bland fackfolk, något som givetvis är svårt att upptäcka när man givetvis inte får mycket annat än Heyerdahls egna påståenden att förhålla sig till i hans egen text, även om det klart framgår att han kämpar för att bli hörd.

* * *

Heyerdahl må inte ha vunnit genklang för sina teorier om hur Polynesien befolkades. Men ett äventyr av stora mått producerade han och hans kamrater onekligen. Äventyret kan man med fördel läsa om i hans egen Expedition Kon-Tiki. 

Boken är dessutom försedd med åtskilliga fotografier, även sådana som tagits ombord på flotten under expeditionen.
– – –
Thor Heyerdahl, Expedition Kon-Tiki. Övers. Bengt Danielsson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1952. 221 sidor.