 |
| Hilma Angered-Strandberg |
* * *
I Lydia Vik får läsaren följa titelpersonen genom hennes barndom, uppväxt och stadgande som vuxen.
Lydia växer upp i ett borgerligt hem, där fadern är en frisinnad ämbetsman och modern djupt, tungt och mörkt religiös. Lydia är levnadsglad och utåtriktad, något som bidrar till att göra henne en aning vild. Hon hamnar på ett religiöst flickpensionat, där hon formas till kristen inför konfirmationen. Religionens tröja passar dock inte på henne.
Vi möter henne senare som sällskapsdam till en gammal grevinna på ett gammalt slott; där står hon i längden inte ut, utan lämnar slottet och inleder en relation med författaren Måns Löfvén, som ingår i en bohemisk konstnärskoloni.
Lydia Vik och Måns Löfvén ingår ett informellt äktenskap: ett äktenskap utan kyrklig vigsel. Det leder omsider till skandal, och de två gifter sig i kyrklig ordning; därmed överges också deras symboliska radikalism.
Samtidigt som Måns böcker går allt sämre i handeln känner Lydia inom sig hur hennes egen vilja till författande växer och hon skriver i smyg en bok i ett fallfärdigt utkikstorn utanför staden där de bor. Efter starka slitningar mellan makarna som hotar deras samvaro, bestämmer de sig emellertid för att fortsätta gå samman; Lydia överger sitt litterära verk till förmån för makens svartsjuka törst på eget litterärt erkännande.
* * *
Lydia Vik tecknas med skarpa drag som en kraftfull och dynamisk person. Hon är obändig och har ytterst svårt att anpassa sig efter konvenansen. Hon har vad vi kan kalla en konstnärssjäl, som föga passar in i en tänkt framtid där hon möjligen skulle kunnat räkna med att vara guvernant.
Båda föräldrarna dör när Lydia är ung, och hon får treva sig fram ensam i världen; snart nog dock med den självgode Måns. Han är först övertygad om sin egen förträfflighet som författare, men senare trycks han allt längre ner när hans framgång avtar. Han drabbas av tungt missmod, som dock inte hindrar att han försöker sätta hämsko på sin hustrus kreativitet. Han känner att han måste vara konstnären och väl den drivande kraften i deras relation.
Lydia vet dock hela tiden med sig att hon är en undantagsmänniska. Hennes självförtroende förblir orubbat: hon skall göra stora ting! När hon skickat prover på sina texter till en kritiker och fått gillande för dem stärks hennes självbild som någon som skall ta världen med storm.
Det extrema självförtroende som Lydia försetts med kan stöta läsaren för pannan, men fascinerar också. Hon har aldrig fått något utgivet, men är helt övertygad om sina väldiga möjligheter; som författare vet hon med sig att hon är skickligare än sin make, som en gång var radikal, men som nu fastnat i det förflutna: hon är framtiden.
* * *
När Lydia Vik är som bäst kan man gott jämföra med Strindberg. Det är när satirens udd är särskilt skarp – som när kyrkan eller aristokratin blir måltavla för hån. Livet i staden där Lydia och Måns bor, med invånarnas kontroll av varandra är också en träffsäker satir.
Andra gånger upplever jag att texten tappar i stabilitet; den blir fladdrande impressionistisk, och drömda partier övergår till exempel i andra partier utan tydliga övergångar. Och berättarrösten låter händelseförloppen hoppa från ena stycket till det andra. Det blir ryckigt och berättelsen drar då lätt den röda tråden ur läsarens hand.
Hade dessa partier stabiliserats, kunde boken blivit ett mästerverk.
* * *
Således är Lydia Vik som bäst när den satiriskt-realistiskt avbildar verkligheten. Att berättelsen slutar lite snopet med att Lydia överger sin bok får sättas på kontot att berättelsen inte är en idylliserande frigörelseberättelse, trots Lydias frigjordhet i mångt och mycket.
Trots Måns försök till dominans är det ändå hennes kraft som är starkast. Men hon väljer att låta sitt eget författarskap vika för någon slags hänsyn till maken, som tydligen inte kan stå ut med att vara något annat än den mest framstående författaren i hushållet.
Dock låter hon honom först förstå sin personliga kraft, låter framskymta för honom att hur han än sätter ett sken av överlägsenhet framför sina ögon, så är det hon som är den avgörande kraften i relationen.
Den givna upplösningen på romanen hade väl annars varit att Lydia lämnar den ynklige Måns och följer sin stjärna och försöker få sin bok utgiven. Angered-Strandberg överraskar oss med att inte följa det spåret, i det att hon istället låter den självsäkra – ja, självgoda! – Lydia ödmjuka sig och lämna författaraspirationen.
* * *
Bokens starkaste partier är de som utspelar sig fram till och med äktenskapet med Måns Löfvén. Den vilda flickans obändighet, den religiösa anpassningen på flickpensionatet, den spända tillvaron i adelsgodset, avskedet och flykten därifrån: allt dit är utmärkt. Sedan blir det svajigt.
Jag förstår aldrig varför Lydia fastnar för Måns Löfvén, utöver att hon med stort gillande läst en bok av honom. Men den romantiska attraktionen mellan dem synes mig artificiell. Jag tror helt enkelt inte på den.
Hon, vars mest framträdande egenskap är självständighet, inleder en relation med en något fördrömd, något dominant konstnär. Ja, vad hon egentligen ser i honom –förstår jag aldrig. Därför kan jag heller inte förstå vad som håller dem ihop, och varför hon faktiskt till sist lägger ner sitt stora projekt, sin bok, för att låta honom fortsätta sträva på samma bana, nu dessutom tydligen i religiös riktning.
* * *
Lydia Vik är en intressant roman.
För det första är den stundtals rent stilistiskt mycket högtstående.
För det andra vittnar den om en spännande radikalitet. Udden måste fortfarande 1904 ha varit synnerligen spetsig och träffat sina mål: en förtorkad aristokrati, prästerskapet, småstadsmentaliteten.
Numera är väl den egentliga bördsaristokratin som sådan mest ett kuriosum i samhället, kyrkan är en angelägenhet främst för de som har med den att göra, men nog kan småstadsskvaller fortfarande vara en påtaglig faktor, även om få numera upprör sig över att ett par lever tillsammans utan att vara kyrkligt gifta.
Jag blir hursomhelst nyfiken på att läsa mer av Hilma Angered-Strandberg, ett författarskap som onekligen hamnat i skuggan av andra författarskap från samma tid.
– – –
Lydia Vik: En själs historia, Hilma Angered-Strandberg. Wahlström & Widstrands förlag 1904. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2019.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar