onsdag 28 februari 2024

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

söndag 25 februari 2024

Bokrecension: Kriget mot Ryssland | Sven Hedin

Övergivet ryskt skyttevärn.

Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915
är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom år 1915.

* * *

När första världskriget rasat i omkring ett halvår gör den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin en resa på östfronten. Han far omkring där mellan mars och augusti 1915 och resultatet är en rejäl bok, en motsvarighet till hans lika omfattande bok om sin resa på västfronten, Från fronten i väster.

Visserligen är Sven Hedin en privilegierad resenär genom sitt då stora kändisskap och sin stora tysklandsvänskap: tyskarna tjänar uppenbarligen på att ha en vän från ett neutralt land som skildrar de tyska framgångarna, och Hedin får tillgång till avspärrade områden och högt uppsatta militärer, ja, även till kejsaren av Tyskland, som han blivit bekant med, och kejsaren av Österrike-Ungern, som han också träffar.

Sven Hedin älskar Tyskland, vars folk han ser som nära befryndat med det svenska. Han ser i Tysklands engagemang mot Ryssland en direkt parallell till Karl XII:s krig mot Ryssland tvåhundra år tidigare: båda fenomenen är för honom germanska ansträngningar med vapen i hand att hålla Ryssland på plats. Om och om igen visar Hedin ett slags historiskt dubbelseende; Hedin befinner sig i sin egen tids krig på olika platser, och samtidigt refererar han vad som hände den karolinska armén på samma marker långt tidigare.

”Det var i karolinernas spår, tyskar, österrikare och ungrare tågade fram, och det var Karl XII:s tanke att resa en germansk mur mot slaviska stormvågor, som blivit upptagen och fortsatt av våra blodsfränder.”

Det finns ett tydligt ärende och en tydlig politisk underton i Hedins väldiga verk om sin resa på östfronten. Han vill inte att hans eget hemland ska stå vid sidan av, utan sluta upp i en strid som för Hedin gäller den germanska, västerländska kulturen, som han upplever hotad av österns inträngande västerut. Det Sverige en gång gjort under stormaktstiden och framförallt under Karl XII:s tid bör det göra igen, innan det är försent.

”Den dag lärer dock icke vara långt avlägsen, då alla germaner måste sluta sig tillsammans för att upptaga den avgörande striden mot österns framvällande massor.”

Tydligare kan Hedins mening knappast formuleras.

* * *

Vi kan således konstatera att Kriget mot Ryssland har tydliga ärenden. 

Boken upphöjer det i Hedins ögon enastående och svårt utsatta Tyskland och deras allierade Österrike-Ungern. Och boken verkar för att väcka svenska folket till medvetenhet om ett historiskt uppdrag som det inte bör svika för bekvämlighet och neutralitet. 

Med facit i hand är det lätt att göra sig lustig över Hedins svulstighet, men för Hedin var hotet högst reellt: han såg en civilisationernas kamp utspela sig framför ögonen när han på fronten ser de brinnande polska byarna, när granaterna slår ner och när tusentals soldater marscherar förbi honom.

Hedin reser oftast omkring i bil, skjutsad av tyska eller österrikisk-ungerska officerare eller soldater. Men han gömmer sig inte på bekvämt avstånd från striderna; ofta är han på plats där ryssarna nyss evakuerat timmar eller kanske en dag före. Han rör sig på platser som fortfarande beskjuts. Han hukar i skyttegravar för att inte synas från andra sidan. Han är på intet sätt feg, även om han ofta tillbringar sina nätter i bekväma hotellrum, och äter kvällsmat med generaler och aristokrater.

Kriget mot Ryssland utgör ett mycket intressant tidsdokument. Merendels uppfattas nog Tyskland under första världskriget numera hos oss som de man inte sympatiserar med, och det beror nog i inte ringa grad på det som senare skulle följa: andra världskriget och det nazistiska styret. 

Allt det finns dock ännu inte när Hedin skriver. Vad Hedin ser är en kultursfär som hotas, en kultursfär som han anser vara hans egen, och som måste försvaras till varje pris, mot Ryssland, men också mot det av honom djupt hatade England, vars ränker han anar bakom ryssarna. Ja, om Englands agenda genomförs ska skandinaverna räkna med att få se ”våra städer och byar brännas, våra hus och hem plundras, våra kvinnor skändas och våra män bortsläpas till den sibiriska träldomen.”

* * *

Man skulle kunna ägna en doktorsavhandling åt Hedins tendenser, beskrivningar och värderingar i Kriget mot Ryssland. Här kan bara några antydningar göras beträffande språk och innehåll. 

Språket är utmärkt. Hedin är en strålande stilist, lättläst och driven, övertygande och målande, med öga för både detalj och stora drag. Även om krigsansträngningarna ofta antar en polerad heroisk skepnad lyser också det mörka, makabra igenom, och han väjer inte för detta. 

Det skildrade lidandet uppväger kanske inte den allmänna och scoutmässiga hurtighet Hedin stundtals skriver med, men det ger åtminstone svärta åt skildringen. Även i det rika fotografiska illustrationsmaterialet förekommer emellanåt eländet tydligt: Sven Hedin låter inte bli att fotografera lik.

Några fragment av krigets elände:

”... i snön begrovos de fallna. Nu, då det vita täcket smälte bort, kommo liken i dagen.”

”Framför [skytte-]graven löpte hoptrasslade, med spanska ryttare försedda taggtrådsnät, i vilkas obarmhärtiga snår av järn ohyggligt massakrerade, uppsvällda och blåsvarta lik sutto fast. En vidrig stank spred sig kring platsen.”

”De, vilka stupat på sin post i den grav, som upptagits invid muren, lågo täckta allenast av nedrasat grus och stensplitter, och när man – utan att veta detta – gick däröver, kändes marken försåtligt mjuk.”

”I ett fattigt litet hem, bebott av en ung moder med två barn och en äldre kvinna, hade en projektil slagit ned och dödat alla. Blod, hjärnsubstans och muskeltrasor sutto fastsmetade kring väggarna. För övrigt hade de olyckliga redan jordats.”

Beskrivningarna drabbar läsare också mer än hundra år efter att händelserna inträffat.

* * *

Beskrivningarna av tyskarna och det tyska är synnerligen gillande. Germaner övar ”mildhet mot de besegrade”. Och ”[g]rymhet mot den besegrade strider helt och hållet mot germanens sinnelag och natur.” Den tyska armén ”är främmande för alla asiatiska vanor.” 

När Hedin träffar några tyska officerare utlåter han sig så här: ”Det är uppfriskande att se en sådan skara verkliga män, vackra, friska väderbitna och krutbestänkta germaner.” Tyskland är för Hedin uppenbarligen ett ideal.

Men Hedin ger sig också hän åt en slentrianmässig antisemitism som i hans tid inte var ovanlig, men som i vår tid inte kan annat än att sticka i ögonen. 

Hedin talar om ”judekvarteret med dess eländiga kyffen och snuskiga bodar, och den mustiga doft, som utmärker varje ghetto”. Allt judiskt framställs i allmänhet som smutsigt och beklagansvärt. Och Hedin skriver om judarna, att ”[f]ör övrigt äro de främmande för patriotiska känslor. För dem är den egna vinsten huvudsaken.” 

Om varför vissa byar räddats från att brännas ner av ryssarna anför Hedin: ”Hur kommer det sig, att somliga ställen gått fria? Kanske judarna mutat dem, som skött brandfacklorna?” Och i Warszawa: ”En tragisk syn erbjöd också här israeliterna i sina små svarta mössor, sina långa skägg och långa fingrar, smutsiga och rufsiga som alltid.”

De antisemitiska schablonerna sitter djupt och självklart i Hedins berättelse om tillvaron i östeuropa.

* * *

Kriget mot Ryssland ger tunga bilder av krigets destruktivitet, men också tydliga drag av hur en man som Hedin såg på omvärlden och vad han befarade för framtiden. 

För Hedin var hotet från öst överhängande, och tyskarnas krigföring en livsnödvändighet för vad han skulle kalla den germanska och västerländska civilisationen. Det är utifrån detta perspektiv man behöver försöka förstå honom, tror jag. Hedin ser en världsbrand som hotar att ödelägga allt han värnar, och därför vill han också att allt må göras för att tvinga tillbaka denna förtärande eld. 

Kriget mot Ryssland är fylld av fotografier, många tagna av Hedin själv, som också försett sitt verk med åtskilliga teckningar som han gjort, ofta porträtt av människor han mött. Därtill kommer en mängd svårlästa kartor. 

Särskilt fotografierna av krigets direkta konsekvenser hjälper en sentida läsare att tillsammans med texten skapa sig åtminstone aningen av en förståelse för hur överväldigande stort lidandet var då detta första världskrig drog fram över Europa. På fotografierna ser vi flyktingar, nedbrunna hus, nedskjutna döda och nedskjutna skadade människor. Vi ser män i uniform vandra rakt mot sin egen död. 

Det är kanske den ton som längst klingar kvar efter att ha läst Hedins Kriget mot Ryssland: det oerhörda, meningslösa lidandets ordlösa skrik.
– – –
Sven Hedin, Kriget mot Ryssland. Minnen från fronten i öster mars – augusti 1915, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1915. 964 sidor.

onsdag 7 februari 2024

Bokrecension: Vad händer med svenska språket? | Inge Jonsson (red.)

Ur ABC- och läsebok av B. C. Rodhe.
Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien utkom år 1976. Inge Jonsson (1928–2020) var professor i litteraturvetenskap.

Boken har försetts med ett förord av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), då Svenska Akademiens ständige sekreterare.

* * *

Vad är ett gott skrivspråk? Det är svårt att inte anta att svaret främst kan besvaras ur en subjektiv synvinkel. Olika människor reagerar rimligen olika på olika sätt att skriva. En språkvetare tänker säkert i allmänhet annorlunda än en tonåring. 

Jag inbillar mig att jag har ett relativt väl uppövat språköra vad gäller svenskan. Och liksom någon som har ett relativt väl uppövat musiköra stör sig på dissonanser, gör jag detsamma i svenska språket, för att nu låna en liknelse från Vad händer med svenska språket? Ett avvikande skrivsätt stör mig. Men samtidigt anser jag att språket inte heller får förstelnas i sin skriftliga form. 

Idealet för mig är ett vårdat skriftspråk som ligger talspråket nära, utan att äga talspråkets naturliga lättja i uttalet. Det ligger ingen som helst fördel i att krångla till språket bara för att det är nedskrivet i stället för uttalat. Meningar är med fördel inte längre än nödvändigt och bör absolut inte vara överlastade. Å andra sidan ger det ett slarvigt, ja, nästan respektlöst, intryck på mig att skriva ”ja” istället för ”jag” eller ”mej” istället för ”mig” eller för den delen att förminska skriftspråkets uttrycksmöjligheter genom att inte använda sig av rimlig interpunktion. 

Jag förmodar att balans framstår som ett ideal för mig, balans mellan det hävdvunna och det dynamiska.

Det är i stor utsträckning frågor som dessa som behandlas i debattboken Vad händer med svenska språket? Boken har några år på nacken och trycktes 1976. Det är tydligt att det hänt mycket i språkutvecklingen på de närmare femtio år som gått sedan dess. En del debattörers anatema över språkliga barbarismer framstår nu som snudd på löjliga eller åtminstone svårt förlegade. Språket har trots allt utvecklats, och det som störde ett vältränat öra 1976 stör inte nödvändigtvis ett tränat öra i dag.

* * *

De olika debattörer som lämnat bidrag till boken angriper olika ämnen, även om frågor rörande språkriktighet dominerar. Dock finns där många andra ämnen representerade också, till exempel utvecklingen av Svenska Akademiens ordlista och fackterminologi. 

Nils-Erik Landell tar upp problemet med dimmig, uppblåst officiell prosa i somliga av Statens Offentliga Utredningar. Göran Palm visar på problemet med att inte målgruppsanpassa textinformation. Utrikeskorrespondenten Sven Åhman stormar över svenskans förfall utifrån hans perspektiv när han efter många år återvänt hem. 

Det reageras mot anglicismer, klichéer och ogrammatiska formuleringar. Någon reagerar på ordet ”tejp”, som väl numera får anses helt och hållet accepterat inom svenskt språkområde. Henrik Sandblad skriver med skärpa mot språket hos idrottsjournalister. 

En mer tillåtande attityd märks hos Bertil Molde, som skriver om hur flera olika sätt att uttrycka sig kan vara lika språkligt korrekta, och om hur olika människor inom den svenskspråkliga gemenskapen kan hålla sig med olika varianter av svenska, utan att den ena varianten nödvändigtvis är mer rätt än den andra. Till exempel är det lika självklart för en del att uttrycka ”från en synpunkt” som för en annan att uttrycka ”ur en synpunkt”. Och när det förut var vanligare att skriva att man tog fotografier på en person har det senare blivit vanligare att man tar fotografier av en person. Någon gång kan vad som uppfattas som dialektalt rentav vara en gamla versioner av uttal som levt kvar, till exempel att istället för ”blommor” säga ”blommer”.

* * *

De sexton texter som utgör Vad händer med svenska språket? är skrivna av personer från delvis olika sfärer. En del texter har tryckts förut, andra är nya för boken. Samtliga av dem som medverkar arbetar med språket på något vis, antingen genom att vara författare eller genom att studera språk. Infallsvinklarna är olika och det är också graden av språklig purism eller konservatism. Men i princip alla som bidragit har en grundhållning där man värnar om att språket ska vårdas som verktyg. Boken är inte en radikal skrift. 

De många exemplen på olika språkliga varianter och avarter ger tankeställare, även sedan det nu gått ett tag sedan boken först gavs ut. En del tankeställare har kraft att justera språk hos skrivande människor fortfarande, andra belyser hur språket förändrats och alltjämt fortsätter att förändras. Och genom att boken hunnit åldras något utgör den också i sig själv ett språkhistoriskt vittnesbörd om sin egen tid.
– – –
Inge Jonsson (red.), Vad händer med svenska språket? Debattbok sammanställd av Inge Jonsson och utgiven av Svenska Akademien. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1976. 211 sidor.