Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Grisjakten | P. C. Jersild

Grisjakten är en roman av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Lennart Siljeberg för dagbok. Det är genom hans dagboksanteckningar vi får del av historien och händelseutvecklingen under de ungefär tolv månader, de flesta av dem under året 1967, varunder Grisjakten utspelar sig.

Lennart Siljeberg utnämns till byråchef för nystartade Statens boskapsinspektion (SBI). Han har fru och tre barn. Han är torr och stram, men en effektiv administratör. Och SBI får ett uppdrag: att döda grisar. De ska dödas effektivt, kliniskt, och köttet skall brännas upp. Man anser det viktigt att instrumenten som används hålls obesudlade på alla vis.

Det är upp till Siljeberg att organisera detta väldiga grismassmord med hjälp av sina allt fler medhjälpare, både inom den egna organisationen och inom försvaret.

Och allt tar sin början på Gotland, som delas upp i sektorer. Man tar in anbud från olika håll, och diverse idéer för effektivast möjliga avlivning diskuteras. Och man landar till sist i en metod som går ut på att grisarna snabbdjupfryses levande.

Man rensar steg för steg Gotland från grisar. I dagboken blandar Siljeberg sina kommentarer om uppdraget med personliga notiser om livet som familjefar och  privatperson.

Men något kommenteras aldrig.

Aldrig någonsin.

Och det är varför i hela världen staten fått för sig att inrätta ett statligt verk för att avliva grisar. Siljeberg själv förefaller inte reflektera över det. Ingen annan heller. Man betalar rimligt för att köpa grisar av uppfödare, och i allmänhet ställs inga frågor. Blott i några få fall släpps grisar fria i skogen eller smugglas för att undgå massdödandet.

* * *

Grisjakten kan rimligen uppfattas som en mycket mörk satir över möjligheten att en administrativ, byråkratisk apparat mister sin mänsklighet och dess mänskliga beståndsdelar mister förmågan att fråga efter syfte och mening.

Parallellerna som måste dras till Förintelsen gör berättelsen än mer obehaglig: inte minst när det talas om att gasa grisarna till döds innan de ska brännas. Vidare känns väl inte parallellen mellan Tredje rikets offer och grisar särdeles smakfull: det må nu bero på en fördom mot grisar, men ändå.

Men obehaglig är också Lennart Siljeberg själv. Han reflekterar över sin karriär, över strategier, över kompetenta eller inkompetenta medarbetare och chefer. Men inför själva uppgiften verkar han helt likgiltig; den självklara frågan är frånvarande som om det varit en kafka-värld han befann sig i. Ingen frågar varför. Varför döda grisarna? Varför bränna köttet? Varför så noga med den nästan kliniska saniteten? Varför hemlighetsmakeriet?

Det ligger alltså något djupt absurt över hela romanen i all dess hyperrealism. Först när Siljeberg själv kommer i kontakt med en förrymd gris som händer något med honom: men det är sent i boken och utgör snarast bokens epilog.

* * *

Grisjakten är en märklig bok. Den saknar egentligen riktigt sympatiska personer. Siljeberg är inte sympatisk. Inte ond heller. Bara tom.

Nästan alla som dyker upp i Siljebergs dagboksanteckningar om verksamheten bedöms utifrån sin effektivitet. De kan därtill vara trevliga, lättare eller svårare att arbeta med. Men effektiviteten och förmågan att uppnå målen verkar överordnat.

Grisjakten är vidare en dystopisk bok. En bok där människor utmålas som funktioner inom ett statligt verk snarare än som reflekterande individer. Och som funktioner är de beredda att utföra det som åläggs dem utan ifrågasättande eller rimlighetsanalyser.

Så vi får nog uppfatta romanen som en varning. En varning för att det som förut skett, och som sker i boken, inte må ske: en byråkratisering av samhället som eliminerar det mänskliga ur själva byråkratin.
– – –
Grisjakten, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1971. 157 sidor.

Bokrecension: Tidsmaskinen | H. G. Wells

Tidsmaskinen (eng. The Time Machine) är skriven av H. G. Wells (1866-1946). Jag har läst den i nyöversättning av Oskar Källner (f. 1978).

Boken utgavs på engelska första gången 1895.

* * *

Kanske är det så att böcker om framtiden säger minst lika mycket – om inte mer – om den egna tiden, än om den tid i det kommande som de porträtterar. Man kan som bekant inte lyfta sig i håret, lika lite tror jag att man kan lyfta sig ut ur sin egen tids föreställningar och grepp om verkligheten.

Därför blir det inte minst intressant att läsa H. G. Wells Tidsmaskinen för att ställs inför den samtid där boken tillkom, utöver att sugas in i den framtid som han därifrån målar upp. En tid där evolutionsteorin var ny och där den socialistiska diskursen fått ordentligt med luft under vingarna.

* * *

Tidsresenären, den genom hela boken utan namn försedde huvudpersonen, berättar i Tidsmaskinen om vad han nyss varit med om. Inne i sitt laboratorium har han nämligen en tidsmaskin, som nyss slungat honom fram till år 802 701, där han levt några dagar.

Världen om drygt 800 000 år är en mycket annorlunda plats.

Mänskligheten finns kvar, men har utvecklats till korta, vackra, enkla varelser, som leker sig genom dagarna, har mist skriv- och läskunnigheten och intellektuell spänst. De väldiga ruinerna i landskapet vittnar om en passerad storhetstid, och i ruinerna söker varelserna, eloierna, natthärbärge och där äter de.

Snart nog blir det uppenbart att eloierna skyr mörkret, och att i mörkret finns något annat. Mänskligheten, får vi snart veta, har i själva verket utvecklats till två raser. I underjordiska gruvor bor de bleka, vilda morlockerna.

Tidsresenären funderar kring hur det kunnat bli så här och en hypotes finner han vid anläggandet av ett klassperspektiv. Han antar att eloierna är ättlingar till kapitalister som fått alla sina behov tillgodosedda av arbetare, som förpassats med sina industrier till underjorden och blivit morlockerna.

Utan faror och utmaningar har eloiernas väsen förflackats, medan morlockernas underjordiska tillvaro har gjort att de har kvar mer av sin slughet.

* * *

Spänningen mellan morlockerna och eloierna är påtaglig.

Läsaren får känslan av att en revolution är nära förestående; att de till underjorden förpassade och anpassade skall kasta världsordningen över ända; på nätterna hemsöker de jorden, och det antyds att de då och då rövar med sig en av de fruktätande eloierna och nyttjar dem som mat.

* * *

Tidsmaskinen berättar om en framtid som inte är ljus. Mänskligheten har i Wells framtidsvision gått tillbaka efter att ha nått sin högsta höjd. Den har splittrats i två delar. Den lärda kulturen och komplexa civilisationen är där Tidsresenären ankommer med sin tidsmaskin redan i stor utsträckning förlorade. Och ingen verkar ens längre ha ett minne av hur det varit.

Wells framtidsvision blir genom eloiernas menlöshet och svaghet och genom hotet från de underjordiska morlockerna obehaglig. Romanens vision är att mänsklighetens kulturutveckling kommer att gå upp, ja visst, men sedan ner. Och Wells antyder att mänskligheten kanske till sist försvinner inte med en smäll, utan uttynande, som en återgång till en enklare livsform.

* * *

Tidsmaskinen skrevs för över hundratjugo år sedan. Det gör inte att den förlorat sin aktualitet som klassisk Science Fiction. I modern svensk språkdräkt, genom Oskar Källners försorg, kommer berättelsen till sin rätt som en historia lika aktuell som andra.
– – –
Tidsmaskinen (eng. The Time Machine), H. G. Wells. Övers. Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration: Andreas Raninger. ISBN: 978-91-88511-18-8. 146 sidor.

Bokrecension: Invasion på Mars | Ray Bradbury

Mars. (Foto: NASA via Wikimedia Commons)

Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles) är skriven av Ray Bradbury (1920-2012). Boken utgavs första gången 1950, men har därefter utgivits ånyo i olika versioner. Den svenska översättning av Olle Moberg (1917-2002) med verser tolkade av Alf Henrikson (1905-1995) som jag läst utgavs 1961.

* * *

Dispositionen av Invasion på Mars är kalejdoskopisk. Boken består – i den version som jag läst – av tjugosex mikronoveller som tillsammans berättar, men endast delvis överlappande vad gäller persongalleri, om vad som händer mellan åren 1999 och 2026.

Huvuddragen är, att jorden hotas av atomkrigskatastrof. Allt fler expeditioner sänds till grannplaneten Mars, som visar sig fungera bra som mål för kolonisation. Mars är emellertid inte obebodd. Två olika avancerade raser finns där: en mycket människoliknande, humaniod, med påtaglig telepatisk förmåga att påverka jordmänniskornas medvetanden, och en mer eterisk ras, som visar sig som strålande, svävande, blå klot.

Den första rasen drivs till utrotningens gräns, icke genom planerade åtgärder, utan genom att de smittas av vattkoppor. Rasen dyker emellertid upp allteftersom, och visar sig i regel i skepnad av människor som kolonisatörerna mist till döden långt tidigare. Den andra rasen håller till i bergen och vill mest vara i fred.

Civilisationen på Mars var redan när människorna började komma, och föga välkomnande togs emot, på nedgång. Planeten är full av uråldriga, döda marmorstäder.

Den hastiga och omfattande kolonisationen avbryts hastigt när kriget väl bryter ut på jorden, och Mars överges förutom av ett mycket litet fåtal som blir kvar som vagabonder i en nästan tom värld.

* * *

Det ovan skisserade är ramberättelsen. Inom denna ramberättelse skapar Bradbury enskilda människoöden som vi får följa i någon eller några sidor, som prästerna som kommer för att upptäcka utomjordiska synder de inte känner till – och bekämpa dem.

Eller som några av de första expeditionsdeltagarna som landar i en stad befolkad av för dem döda anhöriga. Eller som kolonisatören som gjort det till sitt uppdrag att plantera trädfrön i den martianska myllan.

Eller som mannen som efter utrymningen av Mars försöker hitta den kvinna som han händelsevis fått telefonkontakt med. Och så vidare.

Mikronovellerna står i allt väsentligt på egna ben och vissa av dem har, vad jag förstår, också publicerats i tidskrifter som enskilda berättelser.

* * *

Invasion på Mars har hyllats genom tiderna som en framstående science fiction-bok. Mig övertygar den emellertid inte riktigt.

Jag avskyr när recensenter skriver att de inte riktigt kan sätta fingret på vad de inte uppskattar, men likväl är det lite så för mig i detta fallet. Något övertygar inte.

Kanske är det för att fantastiken eller den inre logiken emellanåt fjärmar mig: som när de planterade träden efter ett regn skjuter i höjden över en natt (varför skulle de göra det?). Eller kanske för att jag inte förstår varför hundratusentals kolonisatörer plötsligt skulle vilja återvända till jorden när där pågår ett världskrig med atomvapen?

Därmed inte sagt att boken är dålig – men det är alltså något med den som inte riktigt når mig. Samtidigt kan jag ändå aldrig riktigt värja mig mot dystopiska historier, och därför fortsätter läsa med intresse.
– – –
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles), Ray Bradbury. Övers. Olle Moberg, verser tolkade av Alf Henrikson. Bokklubben Vår bok 1961. 246 sidor.

Bokrecension: We | Yevgeny Zamyatin

Jevgenij Zamjatin av Boris Kustodijev

We är en dystopisk roman av den ryske författaren Yevgeny Zamyatin (sv. Jevgenij Zamjatin) (1884-1937). Boken stoppades av sovjetiska censuren 1921, men utgavs på engelska 1924. I Sovjet utgavs den först 1988. Jag har läst romanen i engelsk översättning.

* * *

Zamjatin, ursprungligen ingenjör, hade ett ansträngt förhållande till den sovjetiska regimen. Själv en gång bolsjevik såg han med oro på samhällsutvecklingen. Han arresterades mer än en gång och vistades långa tider utomlands och gick till sist i exil, beviljad av Stalin själv. Han har kallats en av de första sovjetiska dissidenterna.

We är Zamjatins dystopiska mästerverk, som sägs ha inspirerat verk som Orwells 1984 och Huxleys Brave New World.

* * *

I We möter vi inte bara den totalitära staten, utan den totala staten, där medborgarna reducerats till nummer, där varje individ följer ett exakt, kollektivt schema för vad de ska ta sig för, och där fantasi anses vara något som det är lämpligt att operera bort förmågan till.

Staten har blivit en maskin och människorna dess komponenter. Man känner som medborgare sin tabellreglerade ofrihet och är stolt över den - man anser sig helt enkelt ha nått så långt som möjligt i den historiska utvecklingen: man har nått historiens slut och uppgått i idealet.

Staten är inramad av en mur som håller ocivilisationen ute och civilisationen inne. Civilisationen inne består av arbete, av marschmusik under promenaderna, av schemalagd egentid, av genomskinliga glasbyggnader som döljer intet - utom när man fått en kupong för att ha sex, då får man sänka draperierna. Utomhus är mikrofoner monterade. Avvikare likvideras ceremoniellt.

Matematiken har blivit den högsta vetenskapen, och till och med poesin i Staten lovprisar sådant som multiplikationstabellen. Allt är superrationellt. Och allt övervakas av Väktarna. Och över allt regerar Välgöraren.

I denna värld, åtskilliga sekler in i framtiden från vår egen tid, lever D-503, som arbetar med prestigeprojektet att bygga en rymdraket som är tänkt att sprida Statens evangelium till andra världar, som tänks vara Staten utvecklingsmässigt underlägsen.

D-503 diagnostiseras emellertid av en läkare med att han utvecklat en själ — en obotlig åkomma. Påverkad av den förföriska och fria anden I-330 förvirras och förändras långsamt hans syn på tillvaron.

I den dagbok han för – som är tänkt att sändas med raketen som ett vittnesbörd om den egna kulturens höghet – märker vi hur D-5033 går från ett chauvinistiskt försvarande av Staten som den bästa av alla tänkbara världar, till tvivel och vilsenhet. Han alieneras från kollektivets vi.

* * *

We ställer läsaren inför viktiga frågeställningar, som till exempel om det är önskvärt att leva i ett samhälle där den materiella rationalismen överflyglar allting annat: även sådant som fantasin, föreställningsförmågan och de enskilda individernas frihet att själva styra över sina liv – för det allmännas bästa.

Och hur agerar man när den personliga friheten kommer i kollisionskurs med vad som matematiskt och ur kollektivets synvinkel sett är irrationellt? Som att t.ex. ägna sig åt något som inte direkt främjar samhällsgemenskapen, men ligger i linje med de egna intressena? Att försvinna in i fantasivärldar som litteraturens olika verkligheter?

Eller att helt enkelt tugga maten färre gånger innan man sväljer än vad Staten förordar?

Och hur önskvärt är det för en dödlig människa att tillbringa sin tid i livet med att anpassa sig efter kollektivet snarare än efter sin egen vilja, oaktat detta kan gå ut över en tänkt lyckonivå? Trumfar kollektivets bästa automatiskt individens frihet? Och är det att föredra att alla individer når ett bekvämt liv, om det sker på bekostnad av den personliga friheten?

Vill vi tvingas ingå i ett kollektiv som detaljstyr vårt liv i avsikt att det ska bli så bekymmersfritt och lyckligt som möjligt - och där egna strävanden utanför de marscherande leden innebär att man lider risk att bestraffas? Och där konst för konstens egen skull är bannlyst till förmån för Statens nytta?

Naturligtvis inte. Men We lyckas med förbluffande träffsäkerhet, om än i parodins uppförstorade gestalt, förutsäga de stora totalitära staternas experimentella individkontroll under decennierna som följde publiceringen. Och än i dag blir Zamjatins skapelse en profetia över tillståndet i Nordkorea.

Han var klarsynt, Zamjatin.

* * *

Språket i We är intressant. Zamjatin skriver med djärva penndrag; meningar avbryts, styckenas innehåll inom kapitlen faller ibland långt ifrån varandra. Men det speglar effektivt huvudpersonens tilltagande förvirring, och lyckas dessutom något förvirra läsaren.

Zamjatin dog 1937, i exil och fattigdom. Men hans roman lämnar åt eftervärlden ett rikt arv: en varning – och en ruskig historia.
– – –
We, Yevgeny Zamyatin. Övers. Mirra Ginsburg. EOS 1999. ISBN-13: 978-0-380-63313-5. 232 sidor.

Bokrecension: The Scarlet Plague | Jack London

Jack London

The Scarlet Plague är en novell eller kortroman av Jack London (1876-1916). Texten utgavs första gången i London Magazine 1912.

* * *

Man får väl säga att det varit en blomstrande filmgenre att skildra världens undergång. Kanske är det ämnets aktualitet genom dessa filmer som gör att jag upplever The Scarlet Plague som så modern. Med en del ändringar av tidsmarkörer kunde den mycket väl ha skrivits i dag.

Berättelsens nu är en dag på 2070-talet. Vi möter en åldrad man i en postapokalyptisk värld, som berättar för sina nästan helt förvildade barnbarn, om vad som hände sommaren år 2013, när scharlakanspesten ("The Scarlet Plague") på rekordtid slog ut i stort sett hela mänskligheten och återskänkte världen åt naturen.

Den åldrade mannen, Granser (för "grandpa"), visar sig ha varit universitetslärare i engelsk litteratur när det begav sig. Då lystrade han till namnet James Howard Smith.

Han beskriver hur sjukdomen slår till snabbt och skoningslöst. Den spreds över världen inom loppet av en vecka. Kaos blev resultatet, och många arbetare passade på att göra uppror mot den förtryckande överklassen och degenererade till regelrätta mördarband som tände eld på hus i sin väg, innan också dessa flockar dog ut.

Granser är en av mycket få som visade sig vara immun mot sjukdomen.

Men nu har det gått sextio år. Små stammar av människor har börjat växa fram: sakta, mycket sakta, återvänder mänskligheten, nu berövad civilisation och med ett språk som hunnit förfalla. Granser är, så vitt han vet, den siste ännu levande person som upplevt världen före pesten.

Det blir uppenbart att de förvildade barnbarnen, gossar i tolvårsåldern, varken kan eller vill förstå vad han berättar. Flera av dem hånar honom snarare än intresserar sig för vad han har att säga.

För Granser verkar det självklart vad som kommer att ske: mänskligheten kommer under hundratals generationers gång att resa sig igen: genom blod, genom krig.

"The human race is doomed to sink back farther and farther into the primitive night ere again it begins its bloody climb upward to civilization."

Ekorrhjulet har slagit runt, och fortsätter snurra.

* * *

Vad The Scarlet Plague påminner läsaren om är civilisationens ömtålighet. Romanen har skapat ett scenario där en sjukdom fullkomligt hänsynslöst slår ner allt i sin väg. För att överleva beskriver Granser hur man var tvungen att göra sitt hjärta till järn, att inte lyssna till rop på hjälp: att bli kall för att fortsätta leva. Likväl föll allt samman.

"Ten thousand years of culture and civilization passed in the twinkling of an eye ..."

I Jack Londons vision sprids sjukdomen över världsdelarna med luftskepp: föga kunde han väl tänka sig jumbojets som för tusentals människor över oceanerna varje timme. Dock såg han rätt klart hur telekommunikationerna skulle utvecklas: trådlös telefoni verkar finnas i Londons föreställning.

Aningsvis får vi också en bild av det samhälle Jack London tänkte sig år 2013. Någon form av kapitalistisk världsråd styr, och ett enormt skiktat klassamhälle har bildats, där vad man får kalla ett slavkast står för arbetet och en elit njuter frukterna av samma arbete. Det är dessa förslavade som revolterar när pesten bryter ut, och sprider än mer lidande och förstörelse.

Granser förefaller resignera och släppa hoppet om att genom konstgjord andning få igång kulturen igen. Han har sparat böcker i en grotta, fastän nästan ingen längre kan läsa, annat än enkel bildskrift — så han har konstruerat en läsnyckel. Men inte tycks han ha tilltro till att böckerna kommer att bli lästa.

Särskilt förbannad är han på de medicindoktorer, som tagit sig namnet doktorer, men som endast sysslar med besvärjelser och vidskepelse. Helst hade han velat skjuta den främste av dessa död.

* * *

The Scarlet Plague är en dystopi; världen som mänskligheten kände gick sönder och förföll. En ytterst liten, men livskraftig, spillra blev kvar. Måhända kan man fråga sig om den lilla skara som fortfarande finns kvar egentligen lever i en sämre värld: borta är det förtryckande klassamhälle som fanns, men kvar finns ändå den starkes makt över den svage, utan regleringar. Kulturen är avliden.

Vi har nu icke det kastsystem som London antyder. Därför må vi nog låta eventuella roussauska drömmar om en återgång till ett civilisationsstadium av barbari förbli drömmar och vara tacksamma att vi mödosamt byggt vår kultur på tusentals föregångares ryggar.

Skulle likväl civilisationen kollapsa utav bara helvete, så ger London dock en trovärdig bild av hur det då kunde bli.
– – –
The Scarlet Plague, Jack London. The MacMillan Company 1915. Digitaliserd som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Aniara | Harry Martinson

Aniara är en episk och dystopisk dikt av Harry Martinson (1904-1978).

* * *

Det är en besynnerlig upplevelse att läsa Harry Martinsons klassiska diktverk Aniara. Inte ens när jag läst den kan jag riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den. Så jag får stanna vid konstaterandet, att det är en läsning jag icke velat vara utan.

I etthundratre sånger tar Martinson oss med på en drömsk – mardrömsk — resa ut i rymden. Verserna är ibland sammansatta med rim eller inrim och ibland friare konstruerade. Man känner sig därmed som läsare inte inlåst i ett allting betvingande formspråk.

Berättelsen förs fram, sång för sång, kryddad med allehanda termer konstruerade av Martinson själv: det gör att ett slags effektfullt främlingskap uppstår, som bidrar till den suggestiva kraften i texten.

Huvudskeendet är som följer,

Jorden, kallad Doris dalar eller Doris land, har förhärjats av krig, som gjort henne obeboelig.

"... i dessa år då Jorden nått därhän
att hon för strålförgiftnings skull beredes
en tid av vila, ro och karantän."

Människorna från skilda länder, i denna odefinierade men tusentals år avlägsna tid, skickas till Mars och till Venus för sin överlevnads skull. Vi förstår snart att strålningen som dödar jorden kommer sig av väldiga krig, som skördat många offer. "Det trettiandra kriget var just slut", berättas det.

"Och stenarna glaserades
intill ett djup av fyra tum.
I vissa trakter gick det djupare:
en smältfot eller mera
av granitens yta kokade.
Men det slapp folk att se.
De hade virvlat före, runt och runt
som lyftad aska."

Evakueringen sker med tusentals stora rymdskepp, kallade goldonder. Ett av dessa är Aniara, som alltså är titeln på dikteposet. Skeppet är sextontusen fot långt och tretusen fot brett, alltså närmare fem kilometer långt och en kilometer brett. Hon har fyratusen rum som härbärgerar åttatusen själar.

Dessvärre kommer Aniara ur kurs, och driver okorrigerbart bort mot stjärnbilden Lyran genom den öde rymden. Den stjärna som är solen blir alltmer avlägsen. Människornas öden ombord på detta skepp förtäljs oss oftast av mimaroben, som sköter den halvt gudomliga datormaskinen ombord, kallad Mima. Men även andra gestalter ombord kommer emellanåt till tals. Mimaroben har inget personligt namn, efter att ha trätt i Mimas tjänst.

Känslan av ödslighet är kompakt. De tusentals människorna ombord är förvisso i varandras gemenskap, men omgivna av en rymdöken så väldig, att den trotsar all beskrivning. Hugsvalelse finner de i Mima som kan snappa upp signaler både från den döende jorden, och från andra civilisationer. Och de söker tröst i religion, sex, och i den förströelse som först Mima skänker, och sedan genom en slags avskärmande tevebilder som med hjälp av strålning visas utanför själva farkosten.

Men Mima bryter samman, går sönder, dör. Och ödsligheten blir än mer tom. Mimaroben försöker reparera henne, hela henne, men lyckas inte. Och Aniara driver vidare i "evighetens oerhörda öknar", år efter år.

Och allteftersom åren går desillusioneras resenärerna – "ingen mer av tröstens ord berördes" – innan de dör i farkosten vari de både skyddas och är isolerade.

Till sist når Aniaras resa sitt slut. Det har då gått femtontusen år, och allt som är kvar av människorna ombord är "ting och ben", "torra växter", "skuldfri mull".

* * *

En så suggestivt och svårfångat poetiskt verk som Aniara lånar sig gärna till tolkningar. Själv är jag benägen att läsa berättelsen som en skildring av en människans obotliga ensamhet, även i gemenskap. Hon försöker, tycks diktaren mena, bryta ledsnaden genom de medel som står henne till buds, men dessa är till sist utanverk, och hon far genom öde rymder ändå: både skyddad och isolerad av det som uppehåller livet.

I en av sångerna heter det:

"Jag säger som det är och som det var:
sin egen tomhet ingen dölja kan."

Och är det något som jag tar med mig efter läsningen av Aniara, så är det Martinsons skildringar av ödsligheten, den klaustrofobiska ödsligheten i evigheten, som näppeligen kan fångas i ord, men som kan utpekas: det är vad Martinson gör, och det med bravur.
– – –
Aniara, Harry Martinson. Bonniers 1956. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Wool | Hugh Howey

Wool är en dystopisk framtidsskildring skriven av Hugh Howey (f. 1975). Den utgör del ett i en planerad serie om tre böcker.

* * *

Det är problematiskt att beskriva vad Wool går ut på. Mycket av läsupplevelsen består i att läsaren tillsammans med huvudpersonerna långsamt, steg för steg, får veta mer och mer om hur den verklighet ter sig, som berättelsen utspelar sig i. Och den upplevelsen vill jag inte förstöra.

Men låt oss säga så mycket: något fruktansvärt har hänt i världen för flera hundra år sedan. Luften är giftig och en spillra av mänskligheten lever i en hundratals våningar djup, underjordisk silo. Däri finns en borgmästare som väl närmast kan översättas med "president", och en sheriff som basar över rättsutövningen.

Det finns ett ultimat straff. Det är att släppas ut. Via de projektorer som visar hur det ser ut utanför silon kan man se hur de som släppts ut inte kommit långt från silon, innan de segnat ner, förgiftade, döda.

Juliette är mekaniker. I en annan värld hade hon kallats street smart. På rekommendation kommer hon att utses till ny sheriff i silon. Då får hon möjlighet att ana lite av vad som döljer sig bakom maktens yta, och att allt inte är som det verkar. Att allt verkligen inte är som det verkar.

* * *

Hugh Howey målar upp en grym och hård värld. Svek kan ofta förutsättas som en metod att utöva makt. Ifrågasättande har blivit en dödssynd. När de som har makten hör det viskas i skrymslen och vrår gör de vad de kan för att tysta viskandet och människor försvinner. Och att befria sig från världen inne i silon innebär vad som förefaller vara en säker död utanför densamma.

 * * *

Låt det bli sagt att jag gillar Wool. Den ger på många sätt en trovärdig skildring av en värld som i mycket gått åt helvete. Men jag har också invändningar.

För att en bok ska motivera att svälla ut till 536 sidor krävs ett visst driv i handlingen. Jag menar att det drivet som finns i Wool alltför ofta drunknar i själva berättartekniken. Detaljbeskrivningarna är legio. Ett bestigande eller nedgående för den i silon centralt belägna trappan beskrivs på sida upp och sida ner.

Visserligen får det läsaren att känna samma leda vid den enahanda ansträngningen som den som går där i trappan. Men för mig är det en effektivare och mindre störande skildring att, när man ändå använder sig av ett allvetande berättarperspektiv, helt enkelt förklara att den och den med stor möda tog sig ner hundra våningar via trapporna och blev  trött, och så snart återgå till själva nerven i berättelsen: konspirationerna, sveken, hemligheterna.

Men lika mycket som läsaren ställs inför en kausal handling, så placeras läsaren inne i handlingen. Genom de långrandiga och detaljerade beskrivningarna förs läsaren in i den klaustrofobiska silon, med in i dunklet, i skiten.

* * *

Så kommer jag att läsa de två följande delarna i serien? Det är jag osäker på. Men en stark upplevelse av en värld, såsom den skulle kunna komma att se ut, tar jag med mig från Hugh Howeys dystra Wool.
– – –
Wool, Hugh Howey, Century 2013. ISBN: 978-1-780-89124-8. 563 sidor, inklusive extramaterial.

Bokrecension: Människors barn | P. D. James

Människors barn är en dystopisk roman skriven av P. D. James (f. 1920).

I romanen tas vi med till en inte särskilt avlägsen framtid, även om den var något decennium längre bort när James skrev sin bok 1992. Men nu befinner vi oss i Oxford år 2021. 1995 föddes det sista barnet, och därefter blev, av okänd anledning, alla män sterila. Världen åldras långsamt, byar och samhällen avfolkas, och England under diktatorn Xan förbereder sig på att långsamt avveckla sig självt och göra tillvaron så uthärdlig som möjligt för de som blir kvar längst.

Den aristokratiske Xan är inte en särdeles ond diktator. Han är ingen Hitlergestalt. Genom sitt råd styr han England så gott det nu är möjligt, samtidigt som en desillusionerad befolkning alltmer ger upp hoppet om att testerna av befolkningen till sist ska ge som resultat att en fertil man hittas.

Huvudperson, varken hjälte eller antihjälte, är emellertid Xans kusin, litteraturläraren vid Oxfords universitet Theodore Faron, filosofie doktor. Theo är en förhållandevis självupptagen person, en distanserad människa med, vad det verkar, vissa emotionella problem.

Av en händelse blir han dock halvt motvilligt involverad i en mikroskopisk rörelse, som vill motarbeta regimen, och främst sätta stopp för den grymma behandlingen av brottslingar och statens eutanasiprogram för åldringar.

Och så har vi uppställningen klar för romanen.

* * *

Den största behållningen av Människors barn har jag av den känsla som den i sina finaste stunder lyckas skapa, av en värld som insett att den är döende och en mänsklighet som berövats sitt hopp. Det är den ruskiga och obehagliga ton som hänger kvar i mig efter att ha lagt ifrån mig boken. En känsla av ödslighet.

Själva händelseförloppet tappar paradoxalt nog fart efter ungefär halva texten, när ett stilla betraktande sätt att berätta övergår till ett mer actionspäckat upplägg. Ja, berättelsen som fängslar mig i början, får mig att tappa intresset mot slutet. Kanske delvis på grund av den romans som uppstår inne i motståndargruppen, och som tillåts ta så mycket plats att den skymmer situationen de befinner sig i.

Människors barn innehåller, för min smak, för många ord. Det karga i miljön som målas upp motsvaras inte av en karghet i språket. Den är absolut inte dåligt skriven. Och översättningen av Elsa Svensson är förtjänstfull. Men jag vill inte bara se ett panorama målas upp framför mig. Jag vill känna orden slå mot bröstet, avslipade, hårda, vassa.
– – –
Människors barn, P. D. James, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-048-0. 286 sidor.

Bokrecension: Järnhälen | Jack London

Jack London 1914

Järnhälen är en dystopi, författad av Jack London (1876–1916).

* * *



Jag fick först upp ögonen för Jack London när jag läste hans utomordentligt gripande The People of the Abyss, vari han berättar om de månader 1902 då han for till London och levde undercover bland de allra fattigaste. Känslan för det tragiska finns också i den vackra Skriet från vildmarken.

Och nu ramlade jag av en händelse över framtidsskildringen Järnhälen. Boken är skriven på ett ultrarealistiskt sätt. Tanken är att själva brödtexten är ett manuskript från början av 1900-talet, som sedan hittas sjuhundra år in i framtiden. Den fiktive utgivaren har sedan försett manuskriptet med textkritiska anmärkningar i fotnotsform.

När London ger ut boken 1908 befinner sig de händelser som manuskriptet berättar om fortfarande några år in i framtiden. Den framtid han gestaltar har för längesen passerats, och det som beskrivs inträffade inte. Hur det blir med den fiktive utgivarens värld, som man emellanåt anar i kommentarerna, återstår att se.

* * *

Jack London var socialist. I Järnhälen lägger han fram sina marxistiska teorier i romanens form. Författare till manuskriptet sägs en ung före detta socitetsdam Avis Everhard vara, vilken skriver boken för att berätta om den kamp mot kapitalisterna som hon och den socialistiske ledaren, tillika hennes make, Ernest Everhard fört. Manuskriptet har stilen av en text, skriven i en hast, med utvecklingar och kanske en del upprepningar. Och så slutar den tvärt, halvvägs genom en mening. Tillsammans med de fortlöpande kommentarerna, suggegerar texten fram en hög känsla av realism.

Boken berättar om hur något händer i USA i början av 1900-talet. Kapitalismen förfaller till en oligarki med en härskande klass. Arbetarna och "avgrundens folk" under dem förtrycks. Socialisterna är många och organiserade, men med lagens hjälp eller genom att töja på lagen, marginaliseras de mer och mer av de makthavande, intill dess att öppna, våldsamma konflikter bryter ut.

Genom kommentarerna får vi tidigt klart för oss, att det Avis Everhard berättar om, endast är den ringa begynnelsen till en lång tids oligarkidiktatur, som kommer att innebära många stora upplopp, innan man till sist når det himlalika, klasslösa samhälle, som utgivaren uppenbarligen lever i.

* * *

Berättelsen är spetsad, och förutsätter att de makthavande oligarkerna med sin lilla klass är mer eller mindre genomonda, som inte drar sig för att använda legosoldater för att döda upprorsmän, och som infiltrerar deras organisationer och såsom femtekolonnare drar igång upplopp, för att eliten ska få förmånen att krossa dem. Londons urspårade kapitalism är en mardrömskapitalism, där allt gått fel och demokratin satts ur spel, domstolarna, kyrkan och en del fackförbund hamnat i oligarkernas händer, och parlamentet upphört att fungera som en folkrepresentation.

Mest roande tycker jag den debatt är, där Ernest Everhard går i klinch med ett gäng kyrkliga potentater, när de alla samlats på samma middagsbjudning. Med utsökt vältalighet låter London Ernest argumentera sönder deras metafysik, till förmån för en medveten materialism. Mest gripande blir en av dessa biskopars omvändelse — när han blir medveten om de fattigas situation, och aktivt börjar verka för deras sak. Med den följden att han först spärras in på mentalsjukhus.

* * *

London var duktig på att hantera språket. Trots att hans egen stil här i någon mån kanske får stå tillbaka för att skapa känslan av att det är en ung kvinna från sociteten, som blivit frälst för socialismens sak, som skriver, så märks han av just genom sin frånvaro: hans specifika berättarröst döljs under Avis Everhards prosa. Det fungerar således utmärkt.

Järnhälen är en fin dystopi. Trots att jag inte delar Londons samhällssyn, utgör texten en illustration av hur illa det kan gå, och hur snabbt det kan gå illa, när centrala funktioner i en demokratisk stat manipuleras eller slutar att fungera.
— — —

Järnhälen, Jack London, Folket i Bilds förlag 1958. 275 sidor.

Bokrecension: Du sköna nya värld | Aldous Huxley

Dystopin Du sköna nya värld (eng. Brave New World) är skriven av Aldous Huxley (1894–1963), och utgavs första gången 1932.

* * *

Vi befinner oss i år 2540, eller enligt det nya sättet att räkna, i Fords år 632. Platsen är London. Och verkligheten har förändrats mycket, från hur den en gång var. Numera föds inga barn av mödrar; alla barn skapas i flaskor och klonas fram i tusental, och fostras av världsstaten, bland annat genom hypnos under sömnen.

Somliga människor skapas till Alfa-människor, och får intelligens och andra egenskaper för att ta de mest högställda positionerna i samhället. Och sedan finns en fallande skala till Epsilonsemimoroner, vars tilltänkta arbetsuppgifter inte är av avancerad art och framförallt inte intellektuellt krävande.

Men nästan alla är nöjda. Det finns inte längre några krig. Gemenskapen mellan människorna är nästan total. Det må vara högst skamligt att tala om mödraskap, men lika obegripligt är det för människorna i Du sköna nya värld att tala om monogami: vill man ha någon, så tar man någon. Sexualitet är en fritidssysselsättning som man ägnar sig utan några som helst hämningar, och håller man fast vid en och uteslutande en och samma partner under någon månad, så anses man suspekt. Alla tillhör alla, lyder mottot.

Och för att inte bli uttråkade eller lida av ångest, får alla sin beskärda del av en drog som kallas "soma". Det pacificerar människan, ger henne sköna hallucinationer och allmänt välbehag. Resten av fritiden ägnas gärna åt — förutom sex — till exempel sportutövning.

* * *

Bernhard Marx är en Alfa-människa med en hög position på "Inre Londons centralanstalt för kläckning och fostran". Men Bernhard är inte som alla andra. Han har behov av att vara för sig själv, och föredrar inte alltid gemenskapen. Han trånar efter en och samma kvinna. Därmed anses han vara något av en kuf, och skvallret går, att något inte gick riktigt rätt när han var i sin flaska som foster.

Men Bernhard får dock med sig sin kärleks föremål, Lenina, till ett vildmarksreservat i USA, där indianer ("vildar") får leva enligt forna sedvänjor. Där råkar de på en mor med hennes yngling till biologiska son som en gång kommit från civilisationen, men fastnat i reservatet. Det är sedan i mycket genom denne son, "Mr. Vilde", eller John, som berättelsen fortsätter.

För väl i London finner John, Vilden, att inte mycket är som han tänkt sig i det civiliserade samhället. Han längtade bort från stamsamhället han kom ifrån, men trivs inte i den uniforma verklighet som finns där utanför. I den kliniska civilisationen finns till exempel inte längre plats för hans älskade Shakespeare; böckerna hålls undan, och de efterfrågas inte heller. Dissidenter skickas till avlägsna öar för forskningsarbete i avskildhet.

Så uppstår den märkliga situationen, att den sköna, nya världen kontrasteras med Shakespearska ideal, och vilden John kräver rätt till enskildhet, till kärlek till en enda människa. Och han kräver rätten till sitt eget lidande, hellre än den njutningslystnad som regerar i världsstaten.

* * *

Du sköna nya värld kan kanske anses annorlunda som dystopi, genom att samhället den målar upp inte är genomont: lidandet har minimerats, krigen och instabiliteten har utrotats och åldrandet är borta: man är frisk och fräsch nästan ända fram till sin plötsliga död.

Men kostnaden för det, blev att individen dog. Nu existerar bara det skiktade, men kollektiva samhället, där människorna gör vad de gör med bravur, för de har fostrats och formats till det sen före sin födsel. Och för att hålla tankar på död och Gud och lidande och annat borta, förses de med sin drog och sina sporter och diverse platta kulturevenemang.

Den melankoliska, reflekterande människan är nästan borta. Och de gånger hon ändå uppstår och skymtar, så är det bland Alfamänniskorna, de med högst intelligens. De avrättas inte eller så, men skärs bort från kollektivet, och får ägna sig åt sitt kätteri på sina avlägsna öar.

Kvinnosynen i Du sköna nya värld kan kanske diskuteras. Ingen kvinna framstår som särskilt sympatisk. Lenina är platt och ytlig och vill mest ha sex med allt och alla. Vildens mamma Linda verkar egentligen vara av samma slag.

* * *

Kanske kan Huxleys bok i dag mest fungera som en varning mot det förytligade samhället. Som en varning mot att låta platta nöjen tränga bort utrymmet för reflexion, för tankeverksamhet, för litteraturens värld. Kanske vill boken varna oss för att bli ett själlöst kollektiv med alla medicinska fördelar och fred och välmående, men utan någonting under fasaden.

* * *

Jag har läst Du sköna nya värld i svensk översättning av Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg. Hur texten som sådan är i original kan jag därför inte uttala mig om; i den svenska version min upplaga är upplever jag dock texten som något otymplig.
— — —
Du sköna nya värld, Aldous Huxley, övers. Greta Tiselius, reviderad av Olof Starkenberg, Wahlström och Widstrand 1963. 210 sidor.

Bokrecension: Tjänarinnans berättelse | Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse är en dystopisk roman författad av kanadensiska författaren Margaret Atwood (f. 1939).

I Tjänarinnans berättelse har USA genomgått en revolution. Efter ett antal sabotage mot kärnkraftsanläggningar och ett attentat mot kongressen, som leder till att författningen upphävs, har kristna fascister tagit makten.

Något år efter revolutionen utspelar sig huvuddelen av Tjänarinnans berättelse. Vi befinner oss då, eventuellt, nånstans i slutet av 1990-talet. Barnbristen är skriande, och i gudsstaten Gilead — som USA numera heter — kan kvinnor arresteras om de genomgått skilsmässa eller haft utomäktenskapliga relationer. Straffet: att bli tjänarinna, det vill säga, att existera som vandrande livmoder åt en så kallad Anförare i den nya staten, då Anföraren inte kan skaffa barn genom sin hustru. Tjänarinnan får då, i en märklig ritual, ha sex med Anföraren. Förhoppningen är att ett nytt barn skall avlas.

Så avförmänskligade är dessa kvinnor, att deras gamla namn inte används. Istället får de namn efter Anföraren de tjänar hos: Offred, i vår berätterskas fall. Det vill säga: "Of Fred", och anförarens namn är då Frederick.

* * *

Inte många år har gått sedan revolutionen. Ändå har Offred på något sätt lyckats att acklimatisera sig i den nya tillvaron; inte utan missmod, och inte utan hopp att återigen få träffa pojkvän och dotter, men ändå med resignation. Hon tar på sig sin röda i övrigt nunneliknande klädsel varje dag, gör sina ärenden, och avvaktar nästa befruktningsritual. I stan hänger regimens avrättade fiender upphängda på en mur; de hänger där, som konkreta hot mot dem som funderar på att inte underordna sig.

Men det finns underjordiska motståndsrörelser. Offred får kontakt med dem, antydningsvis, och som av en händelse. Men samtidigt kämpar hon med riskbedömning: har hon det inte bättre där hon är, än död på muren?

* * *

Berättelsen som Atwood skrivit är medvetet fragmentarisk. Dess ständiga, dagboksliknande introspektioner skänker en — förvisso tröttsam — autenticitet åt skildringen. Allt vi vet om Gilead vet vi genom Offreds upplevelser. Författarjaget är Offred själv. Genom ett oväntat tilläggskapitel — som dock ingår på ett fullt naturligt sätt i romantexten — får vi veta, att texten till Tjänarinnans berättelse ursprungligen ska ha talats in på band, av Offred själv eller av en annan kvinna, varvid man fått försöka pussla ihop de olika delarna till en så enhetlig text som möjligt.

Tjänarinnans berättelse är en osedvanligt trögläst historia. Men berättelsen känns genom sin långsamhet helt naturlig och realistisk. Och den upplevs ge en plausibel inblick i den människas tankevärld, som lever i en allomfattande diktatur. Det torde krävas en genuin författartalang, för att inte falla ur sin förklädnad: att förbli Offred, och att tala utifrån hennes horisont, inte sin egen. Och Atwood blir Offred på ett utmärkt sätt.
— — —
Tjänarinnnans berättelse, Margaret Atwood, Prisma Pocket 1987. ISBN: 91-518-2155-9. 349 sidor.

Bokrecension: Metro 2033 | Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033 är en dystopisk skildring av framtiden, skriven av ryske författaren Dmitrij Gluchovskij (f. 1973).

Vad gäller dystopiska romaner, har World War Z av Max Brooks varit min favorit den senaste tiden. Nåväl, den platsen får zombieromanen nu dela med Metro 2033.

Kärnvapenkriget blev verklighet för omkring tjugo år sedan. En del av Moskvas invånare lyckades rädda sig ner i de bombsäkra tunnelbanestationerna, medan världen ovanför blev obeboelig. I denna underjordiska värld lever den unge mannen Artiom, som visserligen levde sina första år ovan jord, men knappt har nåt minne av det. Artiom får sig förelagt att frambära ett budskap, som kräver att han tar sig fram genom tunnelbanesystemets mörka grottor från station till station. — Så börjar denna parallellberättelse till Homeros Odysséen.

Stationerna har utvecklats till miniatyrstater, med sinsemellan olika förbund. Det finns kommunistiska stationer, fascistiska, kapitalistiska, sekteristiska och så vidare. Det är alltså ingen lätt uppgift som förestår Artiom. Men under sin långa vandring möter han allehanda udda figurer som hjälper honom på vägen: hårdkokta militärer, åldringar, religiösa halvstollar...

Och överallt finns hotet från märkliga, dolda varelser som radioaktiviteten skapat. De kommer från ytan. Och de kommer från djupen.

* * *

Metro 2033 målar upp en kolsvart verklighet, en skitig och rå värld, där mänskligheten inte ens efter den totala katastrofen förmår att hålla sams. Människan är lika småaktig som alltid. På ett mästerligt sätt för Gluchovskij in de yttre hoten, mutanterna, monstren, — eller vad de egentligen är. Det dröjer nämligen innan man som läsare får någon reda på vad som är dröm, vad som är rykten, och vad som är verklighet. Och det är ett utmärkt sätt att hålla spänningen på topp: man vet helt enkelt inte vad det är man har med att göra.

Samtidigt som boken utgör en fiktion, erbjuder den också författaren möjlighet att kommentera samtiden, inte minst genom de olika schatteringars ideologier, som Artiom möter i tunnelbanesystemet. Inte minst får religion i olika former ge vika för Artioms pragmatik och fatalism.

* * *

Metro 2033 har fått en uppföljare i Metro 2034, en bok jag ser fram mot att ta del av. Vad jag nu läst är ett mästerverk. Metro 2033 är dryg läsning, med tätskrivna sidor, och blir därmed en bok som håller länge rent lästtidsmässigt. Språket är mästerligt, spänningen konstant och miljöerna obehagliga. Moskvas mörka tunnelbanesystem efter atomvapenkriget kommer att följa med i bakhuvudet länge, fastän boken nu slagits igen.
— — —
Metro 2033, Dmitrij Gluchovskij, Pocketförlaget 2011. ISBN: 978-91-86675-21-9. 478 sidor, inklusive ett smakprov av Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko.

Bokrecension: Fahrenheit 451 | Ray Bradbury

Dystopin Fahrenheit 451 är skriven av svenskättlingen Ray Bradbury (f. 1920), och publicerades första gången i sin nuvarande form 1953.

Huvudperson i denna mörka framtidsskildring är brandmannen Guy Montag. Brandmännen har emellertid i romanen fått en helt annan roll i samhället, än vad vi är vana vid. Deras syfte är att spåra upp boksamlingar och bränna dem, emellanåt även tillsammans med böckernas ägare. Guy Montag börjar emellertid tvivla i det rimliga i detta förfarande, tvivlar, och blir med tiden själv en förkämpe för litteraturen.

Detta avståndstagande från litteraturen har möjliggjorts, genom att folk helt enkelt vänt sig från den bokliga bildningen och förströelsen, och hållits nöjda med interaktiva teveprogram. Samhället har blivit ytterst ytligt, och riktiga samtal förs inte längre: endast trivialiteter och glättighet anses vara goda uttryck för medborgarna. Böckerna hade den märkliga inverkan, att de fick människor att fundera, att bli allvarliga, och att lämna glättigheten därhän; de gjorde helt enkelt folk olyckliga, och att vara olycklig är i det närmaste en synd. Glädje framför allt!, så lyder den nya ordningens dictum.

Så folk övergav böckerna. Enskilda människor började förstöra böcker, innan dess att staten gjorde det olagligt att inneha dem, och omsider började efterspana dem, och ge brandkåren i uppgift att bränna dem. Bokförstöringen kom alltså inte i första hand som ett direktiv uppifrån, utan folket självt, som fann sitt nöje i det ytliga, startade rörelsen mot kulturskymningen.

Men fortfarande vandrar det omkring gamla lärare och studenter och andra bokälskare ute i vildmarken. De bär inte böcker i fysisk form, utan har memorerat dem, och genom ett nätverk har de koll på var nånstans personer håller till, som har just en särskild bok inuti sitt huvud, med förhoppningen om att de en dag skall kunna skrivas ner igen och komma allmänheten till godo. Men böckerna ses inte som frälsningen från denna glättighetens fascism, men dock som nödvändiga uttryck för en reell kultur, där ifrågasättande inte ses som något fult.

* * *

Värdet i Bradburys bok ligger väl i dag mest i dess metafor över det kulturberövade samhället, där bröd och skådespel slängs till medborgarna, för att de skall hålla sig glada och nöjda. Ingenting skall störa den ron med oro. — För bokläsarna i Fahrenheit 451 utgör dock litteraturen ingen frälsningslära i sig, men den kan göra människor eftertänksamma, den kan ge uttryck åt människans estetiska sida, den kan förmedla kunskap om den egentliga verkligheten och skapa ett kritiskt tänkande som i någon mån vaccinerar mot konspirationsteorier, politiskt och annat bedrägeri och andra övergrepp mot den autonoma, läsande människan.

Boken i sig är såsom litteratur betraktad inget mästerverk, även om författaren själv verkar ha synnerligen höga tankar om sin bok i den i boken bifogade intervjun. Men den är en intressant, skruvad illustration av vårt eget samhälle, där humanioran attackeras (tänk bara på rapporten från Svenskt näringsliv häromsistens), där få är egentliga läsare, och där teven fylls av andefattiga dokusåpor och lättsmälta underhållningsprogram.
– – –
Fahrenheit 451, Ray Bradbury, Ballantine Books 2008. ISBN: 0-345-34296-8. 190 sidor.

Bokrecension: The War of the Worlds

The War of the Worlds (Världarnas krig) är en dystopisk sciencefictionberättelse skriven av H. G. Wells (1866-1946).

The War of the Worlds skrevs 1898, och är ett barn av sin tid vad gäller sättet att skriva. Viktoriansk omständlighet och relativ återhållsamhet i grafiska beskrivningar – med våra mått mätt – kännetecknar romanen, även om den säkerligen var nog så expressiv för samtidens läsare, som inte var vana vid den typen av spänningslitteratur som vi är.

I boken berättar den namnlösa författaren vad han var med om, när utomjordingar från Mars kom till jorden med död, förstörelse och förintelse. En av marsianernas farkoster slår ner (snarare än landar) inte långt från berättarens hus. Efter ett tag visar den sig innehålla en tentakelförsedd varelse. Senare har fler farkoster slagit ner i trakten kring London, och tillsammans bygger utomjordingarna märkliga, höga trebenta krigsmaskiner, som med värmestrålar sätter eld på allting omkring sig. De använder sig även av en form av tung, svart gas, som tar livet av alla människor som råkar få den i sig.

Varelserna i sina krigsmaskiner vandrar mot London, och Londons förstörelse får vi del av, genom att berättaren återberättar sin brors erfarenheter, eftersom denne bodde i London vid tillfället för attacken. Det blir med tiden uppenbart, att varelsernas mål inte bara är att döda människorna, utan dessutom att äta dem.

Läget verkar hopplöst för människorna, trots våra vapen, men det visar sig emellertid, att varelserna inte tål av vår bakterieflora, och det blir till sist dessa som hindrar utomjordingarnas framfart och tar död på dem.

* * *

I bakgrunden flimrar flera idéströmningar förbi. Berättaren möter en förespråkare för en hård darwinism, som menar att i en ny, underjordisk mänsklig civilisation endast de nyttiga och starka ska få finnas med, medan resten gott kan stå som boskap i utomjordingarnas läger, i väntan på att ätas upp. Huvudpersonen slår också ett tag följe med en präst, som ställd inför dessa nya hissnande perspektiv tappar all sans, ber till Gud ena stunden, och är hysterisk andra stunden. De religiösa porträtteras inte särskilt smickrande, även om berättaren emellanåt också uppsänder en bön.

Det tidstypiska språket, format som ett vittnesbörd om personliga upplevelser, är charmigt och fungerar fortfarande. Det ger läsaren stor behållning, även om jag aldrig blir skrämd. Men visst kan jag känna en förväntansfull spänning! Inte heller drar Wells ut berättelsen i absurdum. Han håller den på omkring 150 sidor, och det är alldeles lagom för den berättelse han ger oss. Ju mer koncis en berättelse hålls, desto mindre utrymme ges det för tomgång.

Något som lägger en viss dimma över läsförståelsen är dock den mångfald av ortsnamn och stadsdelsnamn som är frekventa i texten. En londonbo hade säkerligen inte haft några som helst problem att följa berättarens vandringar och resor, men för mig är det inte samma sak. Men, jag gör som Luther sa att man skulle göra inför besvärliga bibelpassager: jag lyfter på hatten och går förbi.

H. G. Wells The War of the Worlds passar nog sciencefictionläsaren, dystopifantasten och viktorianahängivna personer alldeles förträffligt.
– – –
The War of the Worlds, H. G. Wells, Dover Publications, Inc. 1997. 145 sidor. ISBN: 0-486-29506-0.

Bokrecension: Efter floden

Efter floden är en dystopisk framtidsskildring skriven av P. C. Jersild.

Det har gått omkring fyrtio år sedan kärnvapen gjorde slut på civilisationen. Spillror av mänskligheten finns kvar. En av de mycket få som fötts efter undergången är Edvin Fittmun – tillnamnet kommer sig av hans harmynthet. I berättelsens början är han skeppspojke på båten Diana, där han först och främst tjänstgör som älskare till kaptenen. Kvinnor är det nämligen mycket ont om – utan att man riktigt får reda på varför, även om det verkar som om kvinnor rent allmänt, i den mån man träffar på dem, helt enkelt våldtas och lämnas åt sitt öde.

Edvin är drygt trettio år gammal. En så låg ålder att de flesta andra i berättelsen snarast ser med hån och misstro på honom. Emellertid framstår han som mycket yngre i sättet att tänka och agera. En tonåring, kanske. Många av de andra gestalterna är emellertid betydligt äldre, och har minnen av den stora katastrofen, även om de högst motvilligt talar om den. Jersild har valt att på ett effektfullt sätt blåsa upp förintelsens omfattning, genom att helt enkelt inte berätta om den. Och liksom Hitchcocks diktum om att en okänd fara är den mest skrämmande fungerar, så fungerar även Jersilds berättartekniska giv om att inte berätta om atomkriget.

Kärnvapenkriget efterföljdes av en stor översvämning. Men nu har världen långsamt börjat att återhämta sig till flora och fauna. Smådjur finns här och var, fåglar, brännässlor, vass, näckrosor... Piratar härjar på haven, och rudimentära gemenskaper har uppstått på ön där Edvin hamnar efter att ha övergivits av sin kapten. En ö som antyds vara Gotland.

Jersilds berättelse är en kall skildring av en tillvaro utan civilisation, stat och ordning. Människolivet står lågt i rang, och man tar i regel vad man behöver, om man kan komma undan med det. Edvin frågar sig hur stöld kunnat ses som något ont – hur skulle man annars kunna överleva? Vidskepelse härjar de överlevandes sinnen, och en religiös, med tiden apokalyptisk, gruppering skymtar också förbi. Men framförallt ställs Edvins villkor av själva naturen: av stormar, översvämningar, bristen eller tillgången på mat, regn, gassande sol.

Jag läser ut Efter floden mest på grund av min fascination för allt dystopiskt. Själva storyn är inte särskilt märkvärdig, utan vindlande och utan egentlig början eller egentligt slut. Känslan i boken, som har något slags släktskap med Cormac McCarthys The Road, är den största behållningen av läsupplevelsen. — Om civilisationens undergång utövar någon sorts lockelse, kan det vara värt att leta reda på Jersilds Efter floden.
– – –
Efter floden, P. C. Jersild, Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-132-5. 265 sid.

Bokrecension: Kallocain

Kallocain är en dystopi skriven av Karin Boye.

Huvudperson och berättare i den fruktansvärda skildringen av en absolutistisk byråkrati, är kemisten Leo Kall. Kall uppfinner en kemisk substans, som fungerar som sanningsserum. Medlet får namnet Kallocain. Med det blir det möjligt att kontrollera Statens medsoldater inte bara till gärningen, utan även till tanken.

Kallocain gavs ut 1940. Kommunismen i öster och nazismen i söder torde ha påverkat Boye, när hon satte sig ner och konstruerade en stat mer kontrollerande än någondera dessa stater, ja, mer kontrollerande än ens Nordkorea av i dag. Vi får aldrig veta exakt vilken ideologi som motiverar Världsstaten, men det blir uppenbart att ideologin föraktar individen och ser Staten som tillvarons mål.

I Världsstaten är medborgarna snarast matematiskt inordnade i olika underjordiska städer. Leo Kall arbetar och bor i Kemistaden nummer 4. I varje lägenhet finns ett polisöga och ett polisöra – apparater som avlyssnar och bespejar medsoldaterna. Angiveriet är naturligtvis omfattande, och Kall själv blir angiven, när han håller ett tal under en av de ideliga samlingarna, där han antyder att en moder kan känna ledsnad över att hennes barn tas ifrån henne för att utbildas av Staten.

Men Kall är en nyttig idiot. Han lever för Staten som kristna lever för Gud. Han sväljer propagandan och avskyr sin milde chef, Rissen, som verkar ha medlidande med de försökspersoner, som sanningsserumet testas på. Där Kall lever helt för staten, enligt devisen, att staten inte finns för individen, utan att individen finns för staten, verkar Rissen vara oroväckande öppen för individualism. Men i Kallocain får läsaren följa Kall, allteftersom han, fruktansvärt motvilligt, får sina ögon öppnade.

* * *

Karin Boye målar upp en fantastiskt obehaglig bild av en stat, där en fascistoid-kommunistisk statlig byråkrati fullständigt tagit kontrollen över de enskilda medborgarna. Hon skildrar det bisarra i att varje medborgare till sist, genom ny lags införande, ska kontrolleras inte bara till gärningen, utan även till tanken, och hur då – med Rissens ord – ingen över fyrtio års ålder kan vara oskyldig. Men Boye visar också på hur det även bland de avskärmade människorna finns tvivel, på att det monolitiska statstillbedjandet är det enda och bästa sättet att leva. De vet kanske inte alltid vad alternativet är, men de anar och längtar på ett snarast religiöst sätt, efter alternativ.

Kallocain är en mycket bra bok, och jag kan bara vara förvånad över att den inte är obligatorisk läsning på gymnasieskolornas svenskakurser (eller för all del i livsåskådning eller historia). Boyes språkbruk är naturligtvis utsökt, och fastän boken är sjuttio år gammal, känns den nästan helt modern. Det borde vittna om hur oerhört fräsch den måste ha känts när den kom ut 1940.

Läs Kallocain.
– – –
Kallocain, Karin Boye, Albert Bonniers Förlag 1965. 227 sid. Ej ISBN.

Bokrecension: Moria land

Moria land är skriven av Sven Delblanc (d. 1992).

Moria land syftar på det berg där Abraham av Gud befalls att offra sin son Isak som ett brännoffer. Men, som bekant är, ingriper Gud i sista minuten och Abraham befalls att istället offra ett lamm. Moria blir på så vis en symbol för den yttersta prövningen. I Moria land blir det också symbolen för en svår relation mellan en far och en son.

Berättelsen består av den namnlösa huvudpersonens dagboksanteckningar och brev till sin son. Vi befinner oss i en odefinierad framtid. Boken gavs ut 1987, så ett rimligt antagande utifrån omständigheter i boken är att den odefinierade framtiden torde vara ungefär synonym med vår egen tid. Sverige har blivit en kommunistisk diktatur, en lydstat under en asiatisk nation som vi väl får förmoda är Kina. I norr kämpar rebeller mot makten. I Stockholm arbetar huvudpersonen som någon sorts tjänsteman på Nationalmuseum.

Och huvudpersonen skriver sina texter till sonen som han inte haft kontakt med på åtskilliga år. Han vet inte om sonen lever. Han vet inte om han är rebell. Själv har han inte varit rebell. Han avundas sonen dennes avståndstagande från regimen. Själv har han flutit med. Själv är han gammal bekant med diktatorn, kallad Ledaren, från sin studietid. Men han planerar ett dåd, för att utplåna sin overksamhet: ett meningslöst dåd, men ett dåd i protest: han planerar att döda sin chef på Nationalmuseum.

Allteftersom vi läser vidare i boken framstår den åldrige tjänstemannen som alltmer senil och förvirrad. Verkligheten flyter ihop med en drömvärld på ett mycket skickligt vis. Tjänstemannen förlorar sig i sina minnen, drar om och om igen sina paralleller mellan den egna situationen och Abrahams situation, ställd inför befallningen att offra sin son.

Och så når vi upplösningen, som ställer historien på ända, och som på ett sätt rättfärdigar de ganska långa textpartier när jag som läsare frestas att lämna boken åt sidan, partier när huvudpersonen verkar hopplöst förlora sig i sina minnen.

Det är en mycket pessimistisk bok. Delblancs skildringar är ofta dystra och misantropiska. Moria land är inget undantag. Berättelsen är en dystopi upplevd inifrån ett förtvivlat och förvirrat psyke. Dystopier är ju ofta intressanta att läsa, både som skildringar av det andra, en annan möjlig värld, och för att avslöja de dystopiska drag som måhända faktiskt finns i den faktiska tillvaron. Själv ser jag Moria lands värld som en psykologisk geografi över hur det måhända kan vara att ha levt som medlöpare i Nazityskland; sen må Moria land skildra en kommunistisk angivarstat – mekanismerna torde likna varandra i båda ideologierna.

Läs Moria land för att ta del av en allt annat än upplyftande berättelse om mänsklig svaghet, förvirring och eskapism. Och läs Moria land för överraskningarna du får i bokens slutskede.
– – –
Moria land, Sven Delblanc, Bonniers 1987. ISBN: 91-0-047247-6.

Bokrecension: Plague of the Dead

Plague of the Dead: The Morningstar Strain är en zombiebok skriven av framlidne Z. A. Recht (d. 2009). Han blev bara 26 år gammal. Boken gavs ut första gången 2006, och Recht blev därmed yrkesförfattare vid 24 års ålder.

När man läst igenom Plague of the Dead är det uppenbart att detta är del ett i en serie. Del två heter Thunder and Ashes, och kostar nu drygt 74 dollar på amazon.com. Jag förmodar att detta beror på att författaren nyss avlidit. Recht skrev på en tredje del, Survivors, när han gick bort, och enligt information från förlaget kommer de ej färdigställda manuskripten att sammanfogas och redigeras av ytterligare en författare, som dessutom ska fylla de luckor som finns, för att därefter ges ut.

Plague of the Dead är en ovanligt realistisk skildring av zombieapokalypsen. Det som gör folk till zombies slås redan tidigt fast är ett virus, och inget mystiskt övernaturligt fenomen. Blir man infekterad medan man lever, exempelvis genom att få i sig blod från en annan infekterad person, dör man inte och återuppstår som en zombie: men man förändras till ett rovdjur, som bara lever för att smitta ner andra: man har sin rörlighet och sin snabbhet kvar, vilket gör dessa zombies ovanligt farliga. Emellertid – skjuter man sådan levande zombie, så återuppstår den som en klassisk, död zombie. Dessa levande döda andas dock, långsamt, och har en, långsam, puls. Och de kan på traditionellt sätt endast dödas genom massivt våld mot huvudet.

Virussmittan kallas »The Morningstar Strain« och uppstår någonstans i Afrika. Man försöker först helt enkelt kapsla in Afrika, rädda så många överlevande som möjligt, och undvika att några infekterade, men ännu inte insjuknade, kommer över gränserna – och naturligtvis inte heller de som insjuknat och blivit zombies. Nå, det blir givetvis ohållbart att hålla en så överväldigande stor landmassa i karantän, och smittan sprids över världen.

Ett antal personer står i centrum för berättelsen, och deras liv vävs effektivt samman med varandra. Några av de mest centrala gestalterna är general Sherman, som leder sina militära styrkor. Vi har Rebecca, som arbetar för Röda korset. Vi har soldaten Brewster, oborstad och vulgär. Vi har forskaren Anna Demilio. Vi har journalisten och nyhetsankaret Julie. – Och många fler. Man får i Rechts berättelse en rätt bra bild av hur de fungerar som personer: realistiskt och befriande fritt från onaturligt övermänskliga hjältar.

Plague of the Deads största styrka ligger i att den på ett sätt som uppfattas som realistiskt skildrar de odöda: de framstår inte som monster, utan helt enkelt som smittade människor. Våldsamma, ja. Men fortfarande inte monster. Tempot i berättelsen är rappt. Utfyllnad existerar inte. – Och ja, jag vill läsa del två med tiden.
– – –
Plague of the Dead: The Morningstar Strain, Z. A. Recht, Pocket Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7673-3.

Bokrecension: Beyond Exile

Day by Day Armageddon: Beyond Exile är uppföljaren till Day by Day Armageddon, båda skrivna av J. L. Bourne.

Beyond Exile fortsätter där föregångaren hastigt slutade. Berättarjaget, en marinsoldat i en värld full av zombies, är kvar i den stora bunkern med ett antal andra överlevare. Men snart börjar de få kontakt med vad som verkar vara kvar av den ordinarie armén, och bunkern blir en allt viktigare bas. Men ett rutinuppdrag i helikopter går åt helsicke. De kraschar, och berättarjaget är strandsatt, långt från basen. Nu börjar hans resa tillbaka.

Dagboksformatet är kvar, och vi för följa utvecklingen genom berättarens anteckningar allteftersom han genomlever dem. Det ger fortfarande en känsla av närhet, och med den första boken som bakgrund fördjupas karaktärerna något, och huvudpersonen har till och med en romans med en annan överlevare; men romansen är en bisak: kampen mot zombies och kampen för överlevnad är det centrala.

J. L. Bourne är själv soldat. Det kan säkert förklara förkärleken för att lista vapenmodeller och militära förkortningar; även detta skänker autenticitet åt berättelsen, även om jag knappast vet exakt vad han pratar om emellanåt.

Känslan av att jag i själva verket sett en hyfsad amerikansk miniserie dröjer sig kvar efter läsningen. Men upplägget är sådant, att Bourne nog skulle kunna skriva uppföljare efter uppföljare, och också Beyond Exile slutar på en ton som ger alla möjligheter åt en fortsättning. Jag reagerar på den starka fokuseringen på Amerika, och undrar förbryllad vad som hänt med resten av världen: sådana reflektioner saknas i stor utsträckning hos huvudpersonen. Kanhända är han för upptagen med att massakrera zombies... Men zombiesarna är inte särskilt skrämmande. Kanske är jag härdad, men boken är främst en spänningsroman, snarare än en rysarroman. Men den skänker underhållning åt läsaren, åtminstone om läsaren är zombiefantast.

Om Bourne skriver en fortsättning är det nog sannolikt att jag läser den också.
– – –
Day by Day Armageddon: Beyond Exile, J. L. Bourne, Gallery Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7752-5.