Bokrecension: My Experiences as an Executioner | James Berry

James Berry

My Experiences as an Executioner är skriven av den engelske skarprättaren James Berry (1852-1913). Boken utkom 1892. Jag har läst Project Gutenbergs eboksversion av verket.

* * *

Dödsstraffet har inte utövats i Sverige på över hundra år; de med direkta erfarenheter av denna straffpåföljd är nog få i vårt land. Läget var ett annat på 1800-talet, då avrättningar inte var helt ovanliga händelser, och länge dessutom helt offentliga sådana. 

Vår siste skarprättare, eller bödel, var Anders Gustaf Dalman (1848-1920). Han avrättade under sina  tjugofem år i yrket sex personer, samtliga med bila, utom den siste, som togs av daga med giljotin.

Ungefär samtida med Dalman var den engelske skarprättaren James Berry. Hans verksamhetstid som bödel, 1884-1891, var betydligt kortare, men under de åren avrättade han 130 personer, samtliga genom hängning. Till oöverskattbart kultur- och mentalitetshistoriskt värde för eftervärlden är hans redogörelse för sitt yrke, boken My Experiences as an Executioner, som utgavs 1892.

I boken berättar Berry detaljerat hur han rent tekniskt gick till väga vid avrättningarna: egenskaperna hos de rep han använde, lämplig fallhöjd för att åstadkomma omedelbar död istället för strypning, och tidsåtgång från det att han fängslar delinkventen i dödscellen till dess att denne är död. 

Han gör också psykologiska reflektioner och resonerar kring dödsstraffet som institution.

Det är alltså som upplagt för sensationalistisk-morbid läsning. Men Berry aktar sig för att utlämna de mest råa sidorna av sin yrkesutövning; han förblir koncist redogörande utan onödigt målande beskrivningar. Och ett syfte med sin berättelse formulerar han så här, efter att ha gått igenom ett antal avrättningar där han tjänstgjort som skarprättare:

"I have tried to avoid sensationalism, but I want to make every reader think. I want to make them think that murderers are, after all, men and women, with human sympathies and passions."

* * *

Berry hade en bakgrund som polis, men verkar strax innan att han började arbeta som skarprättare sysselsatt sig med skoförsäljning. Inkomsterna från detta värv var dock låga, och efter att han blivit bekant med en tidigare skarprättare ansökte han att efter att denne slutat att få inleda sin nya karriär. 

Det förefaller vid denna tid inte funnits ett offentligt bödelsämbete i England, utan dödsstraffet ålades den lokale sheriffen att utföra, som i sin tur i allmänhet kontrakterade själva hanteringen åt en inhyrd skarprättare. Berry resonerar om det olämpliga i detta: han såge hellre att han fick en fast statlig lön, snarare än att få ersättning per utförd avrättning, något som han tycker är olämpligt.

Men Berry synes blivit en mycket flitigt anlitad skarprättare. En del av fallen berättar han om i boken, också om de få fall där avrättningen inte gått helt enligt planerna, bland dem den gången då hustrumördaren Robert Goodale hängdes. Hans nacke klarade inte av påfrestningen när snaran stramades åt efter fallet. Huvudet slets av.

Det inträffade ledde inte till att Berry klandrades, men Berry utarbetade därefter en ny detaljerad tabell, som utifrån den dömdes vikt indikerade lämplig fallhöjd vid hängningen för att åstadkomma tillräcklig kraft för att nacken skall bröts av, utan större yttre åverkan på kroppen än nödvändigt. Siffrorna kunde han sedan anpassa efter uppskattad fysiskt skick på de dömda.

Berry eftersträvade snabba, smärtfria avrättningar, utan blodsutgjutelse. En äldre tids avrättningar via hängning ansåg han smärtsammare, eftersom den dömde då hissades upp och på så sätt, genom den lägre hastigheten, ströps långsamt till döds. 

* * *

Utifrån Berrys egen redogörelse förefaller han tagit sitt jobb som ett hedervärt arbete i samma grad som andra arbeten, och han ogillar det sociala stigma som yrket medför, särskilt som det drabbar hans familj. 

Berry är i sina egna ögon helt enkelt en sakkunnig och noggrann yrkesman, vars arbete må vara ovanligt, men inte tadelvärt. På ett ställe använder han formuleringen: "I am a servant of the public". Och på ett annat ställe:

"I am not ashamed of my calling, because I consider that if it is right for men to be executed (which I believe it is, in murder cases) it is right that the office of executioner should be held respectable."

Berry är inte likgiltig inför dem han avrättar. I denna bok ifrågasätter han inte dödsstraffet principiella legitimitet, men han visar påfallande förståelse för de förmildrande orsaker som kan göra att en person kanske inte lämpligen borde ha dödats, utan snarare rehabiliterats. Berry skriver: 

"To me, a murderer is a study. He is a man who has doen an ill deed, who may or may not be naturally vicious, who may or may not be reallys responsible for his actions, who may or may not be devoutly penitent."

Det är onekligen inte så för Berry, att en mördare är en mördare är en mördare. Han ser bakom epitetet och förstår att miljö och annat kan ha inverkat vid dådets utförande, och att om sådan miljö inte förelegat dådet kanske aldrig blivit utfört. 

Särskilt betonar han hur frekvent alkohol inverkat för att ett mord skall ha genomförts. Om nedbrytande omgivningar och alkoholens inverkningar skriver han:

"... in such deplorable circumstances, I say, that even an angel could hardly keep himself unspotted from such a world."

Och på ett annat ställe:

"My main object is to induce people to look more into the pre-disposing causes of crime. I want them to consider whether in many cases prevention is not beter than cure, and whether more can not be done to remove the causes."

Detta innebär inte att Berry vid detta skede i sitt liv är motståndare till dödsstraffet som sådant. Det är bibliskt och därmed rättfärdigt i hans ögon, det är dessutom nödvändigt att ha för de grövsta brottslingarna, menar han. Men däremot vill han reformera när dödsstraffet tillämpas.

* * *

Några tekniska detaljer ur Berrys redogörelser kan vara värda att notera av kulturhistoriska skäl. 

Således använde Berry gärna samma rep vid flera avrättningar. Det var tretton fot långt med en mässingring i ena ändan varigenom repet kunde dras för att forma en snara. Snaran hölls på plats med en flyttbar läderbit som satt tätt runt repet. 

Han skriver att ett rep använde han vid sexton hängningar, fem andra har han använt vid tolv avrättningar vardera. Detta kunde han fortsätta med till 1890, då nya regler trädde i kraft som stipulerade att repet efter avrättningen skulle brännas tillsammans med den avrättades kläder.

Berry hade också räknat på tidsåtgång. Han behövde tre minuter från det att han fängslade den dömdes händer i förvaringscellen, till dess att avrättningen genomförts. Eftersom avrättningar vid denna tid på de flesta platser, enligt Berry, tydligen genomfördes klockan 08.00, trädde han därför oftast in till den dömde tre minuter i åtta.

* * *

En saklig genomgång av dödsstraffets praxis av en skarprättare kan förefalla skrämmande, och kanske rentav läsaren av en sådan redogörelse framstår som en aning suspekt. Åtminstone det senare vill jag protestera mot. 

Dödsstraffet är inte en historisk relik: det utövas som bekant fortfarande av många länder. Dödsstraffet har varit en följeslagare till mänsklig civilisation i tusentals år, och får därmed anses vara en djupt mänsklig åtgärd av kollektivet för att komma till rätta med oönskat beteende hos individer i samhället. Att studera dödsstraffets historiska praktik blir därför en del i att studera människan som samhällsvarelse .

Dessutom kan en historisk studie av dödsstraffet, såsom läsningen av James Berrys My Experiences as an Executioner, ge också oss, i ett land som inte har dödsstraff, direkta insikter i hur det genomförts och uppfattats direkt av skarprättaren själv, han som är satt att utföra påföljden på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: anskaffning av rep, uträkning av fallhöjd, fängslande av händer, och så vidare.

My Experiences as an Executioner är avkylande och saklig läsning. Den ger ovärderliga insikter i dödsstraffets historiska praxis och en viss psykologisk inblick i en människas psyke som arbetade med att tillämpa det.

* * *

James Berry blev, vad jag förstår, med tiden frälst och en ivrig motståndare till dödsstraffet. 

Denna bok utkom innan dess, och är sammanställd Henry Snowden Ward (1865-1911), som även försett boken med dess inledning (utgår jag ifrån), samt dess första kapitel, som presenterar Berry som privatperson. I övrigt förefaller bokens innehåll vara sammanställd utifrån Berrys anteckningar och diktamen. Den rymmer också ett antal brev och andra excerpter.

– – –
James Berry, My Experiences as an Executioner. London: Percy Lund & Co, 1892. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Poltava | Peter Englund

Poltava: Berättelsen om en armés undergång är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom första gången 1988. Jag har läst en eboksversion från 2016.

* * *

Nämn ett populärhistoriskt verk av yppersta kvalitet! — För min del kommer då Peter Englunds Poltava lätt i tankarna. Jag läste den för många år sedan, men kom mig nu för att läsa om den. Fortfarande imponerar boken stort genom sitt historieberättande, sin djupa mänsklighet och sina utsökta stilistiska kvalitéer.

Poltava är berättelsen om hur den svenska stormaktsarmén gick under sommaren 1709. Timme för timme tar Englund med läsaren genom förberedelserna inför slaget vid Poltava, själva drabbningen och vad som hände under dagarna efteråt. Men vi får också insikter i vad som ledde fram till Poltava: den större bakgrunden.

Det hade inte behövt gå så illa som det gjorde. Visst var ryssarna numerärt överlägsna. Och visst var den svenska armén hungrande och krigstrött. "Armén var helt enkelt körd i botten", skriver Englund. Men den invanda offensiva taktiken kunde möjligen ha fungerat också den dagen. Så blev det inte.

Överraskningsanfallet som planerats och började sättas i verket i mörkret natten till måndagen den 28 juni 1709 gick i stöpet. Trots vissa framgångar, blev slutet att svenskarna besegrades i grund.

Förlusterna var enorma. Englund nämner till exempel Upplands regemente. De hade gått in i slaget med en styrka om 700 man. Några dagar senare kunde endast 14 återfinnas.

Av de omkring 19 700 personer som var engagerade i själva slaget dog omkring 6900 personer, mer än tre gånger så många döda som allierade döda under D-dagen. Och då har vi inte räknat med de då sårade eller tillfångatagna. Gör man det hamnar förlustsiffrorna på 49-57 procent, vilket gör att

"[s]laget vid Poltava måste [...] räknas till en av de blodigaste drabbningarna i världshistorien."

De retirerande styrkorna kapitulerade några dagar senare. Omkring 20 000 krigare och medföljande civilister blev då krigsfångar. Blott runt 1300 personer kom att följa kung Karl XII på dennes fortsatta färd mot Turkiet. Englund skriver:

"Av den här som den föregående sommaren räknat drygt 49 000 soldater återstod denna första dag i juli bara 1300 – de som lyckats korsa floden med kungen – och av dem var en del sårade och sjuka."

* * *

Peter Englund skriver en populärhistorisk bok. Men det betyder inte att han förenklar. Det han gjort är, som han skriver, att han tagit bort de historievetenskapliga resonemangen, och blott låtit slutsatserna bli kvar. Några fotnoter finner man inte heller, om än en omfattande bibliografi. Det som kunde varit en avhandling har därigenom blivit en historia, uppburen av den borne historikerns argumentation, som dock här får förbli under ytan av prosan.

Visst finns det delar som tangerar det skönlitterära, men också detta är illustrationer av hur den sannolikt var, och fungerar som narrativt lim som fogar allt samman till en åskådlig helhet. Ett exempel från en skildring av slutstriden:

"Hettan var enorm, linjerna var omslutna av damm och krutdunster. Trupperna marscherade och red fram över de sårade och döda och sargade dem ytterligare. De svenska infanteristerna slogs för sina liv i röken. Fångade i ett kvävande grepp av blixtrande muskötmynningar och pikar kämpade de för att hålla ryssarna tillbaka, för att få komma undan, för att få leva."

Det är vidare ingen lätt uppgift att göra trupprörelserna på ett slagfält begripliga. Ett antal skisser visar i boken hur de olika arméerna och platserna förhåller sig till varandra.

Men Englund är tydlig: i grova drag kan man mycket väl sätta sig in i var man befinner sig under olika partier i boken. Vare det sedan vid någon av redutterna, i belägringsverken utanför Poltava, vid det ena eller andra frontavsnittet.

Sedan är det givet att det är en hel mängd personer som passerar revy. Det är en viktig del av det i boken som förvandlar vad som kunde vara en torr redogörelse över det ena eller andra regementets rörelser till en känslomässigt engagerande historia.

Englund är frikostig med att återge repliker som fällts av officerare och andra och som lyckats bevaras i källorna. Och ibland stannar han liksom upp och ger en kort biografisk notis om en person som befann sig på ett visst ställe, eller som pratade med en viss person, eller som på annat sätt helt kort hamnar nära berättelsens brännpunkt.

Ur ett hav av blåklädda soldater och officerare framträder så människor med hemvist, familjeförhållanden och öden.

* * *

Det går inte, åtminstone förmår inte jag det, att sätta sig in vad som hände måndagen den 28 juni 1709 och dagarna efter utanför den lilla staden Poltava.

Hur tusentals blåklädda uttrötta karoliner gick mot död och omärkta gravar, mot lemlästning och krigsfångenskap i främmande land. Hur katastrofen blev allt mer tydlig ju längre fram på dagen man kom. Hur till slut nästan hela den tidigare så segerrika armén gick under.

Jag skriver inte detta i ett nationalistiskt-patetiskt sorgposerande, utan i en uppriktig häpenhet över hur hårt nedslagen den svenska armén blev de där dagarna för drygt trehundra år sedan.

Några år senare skulle Karl XII stampa fram en ny armé och ge sig ut på nytt krigsprojekt, ett krigsprojekt som ändade med en kula genom hans huvud. Men kvar under jorden av den ukrainska slätten låg de döda soldaterna som stred vid Poltava, och av dem som kapitulerade några dagar efteråt satt fortfarande många kvar i rysk fångenskap. De flesta av dessa kom aldrig att återse sitt hemland igen.

Peter Englund reste genom sin klassiska bok om Poltava ett värdigt och bestående minnesmonument över dem som sårades, dem som fördes bort, dem som blev kvar.
– – –
Poltava: Berättelsen om en armés undergång, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. ISBN: 978-91-0-057900-5.

Bokrecension: Brokiga iakttagelser | Edith Södergran

Edith Södergran.
Bild: Svenska litteratur-
sällskapet i Finland

Brokiga iakttagelser är en samling aforismer av Edith Södergran (1892-1923).

Det är nästan omöjligt att skriva något sammanhängande om aforismsamlingar, ja, man gör snarast våld på aforismerna, om man försöker föra in dem i ett system: aforismen är till sin natur icke-systematisk; de är enskilda fragment, avsedda att bära sig själva. De är sammanhängande helheter i sin knapphet, avsedda att säga just det de säger, intet mer eller mindre.

Däri ligger deras konstnärliga värde: ett värde som projektiler.

* * *

Men likväl. Jag har läst Edith Södergrans Brokiga iakttagelser som är just en samling aforismer. Kanhända kan man ur dem utläsa något om författarens livshållning eller åtminstone något om det som hon bär inom sig.

Först:

”Den fria viljan är ett absurt antagande, något oavhängigt opererande på egen hand i en abstrakt tankerymd.”

Detta är, läser jag det som, ett försvar för determinismen; att den fria viljan inte existerar som ett objekt utanför en kedja av orsak och verkan: även viljan är underkastad kausalitetens lagar och opererar inte utan föregående orsaker. Endast tanken kan omfamna idén om en vilja som hänger fri i rymden, utan att vara rotad i den verklighet som den fysiska tillvaron består av.

Den fria viljan blir absurd, ty ingenting kan existera utan att ha sina orsaker: inget kan sättas i rörelse utan att något rör vid det.

* * *

Vidare:

”Den stora framgångens människor äro realister och fatalister.”

Här återkommer motivet med den trälbundna viljan.

Den stora framgångens människor, skriver Södergran, accepterar att viljan är bunden: att allt sker såsom det måste ske, inte, tänker jag, för att något utomvärldsligt bestämt det, utan för att ingenting förmår stå utanför kausalitetens intrikata och oöverskådliga väv.

Den framgångsrika människan kan anlägga ett realistiskt perspektiv på detta, inse trälbundenheten, vila i sitt fatum, sitt öde, och vara fatalist. Den framgångsrika människan vet sig vara där han måste vara, fruktar inte, vandrar trygg.

* * *

Och i en annan aforism:

”Alla långa sanningsrötter äro misstänkliga, sanningen får man endast ut i korta brutna bitar.”

Vi återvänder här till aforismens antisystematiska natur: den utgör i sig själv ”korta brutna bitar”, och bygger inte system, drar inte ”långa sanningsrötter”, framställer inte ett helt utöver sig självt.

Aforismerna är fragment, hela i sig själva, men inte en del av en större helhet. De är, för att alludera på Nietzsche, försök – försök att nå sanning, försök att måla en sann bild av tillvaron. Så når oss kanske sanningen blott och bart i små bitar, som ljusstrålar genom en gisten vägg som är vår själva tillvaros förutsättning; vi är instängda i oss själva, blott i brutna stycken når oss ljuset.

* * *

Ytterligare mer:

”Från sin innersta ärkevidskepelse avstår man aldrig, det vore ens undergång.”

Kan vi kanske ur detta utläsa, att vi alla har våra föreställningar, som vi lever och dör på, som vi behöver för att stå hopplösheten emot? Vidskepelsen att något har en betydelse utöver den vi tillskriver den, en betydelse fäst i något utanför oss själva som människor? Kanske är det därför vi förmår ta till oss sanningen bara som ”korta brutna bitar”, för att vi skulle förkolnas i det klara solskenet, utan vidskepelsernas skygd?

* * *

Och mer:

”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.”

Kanhända kan också denna aforism belysas av fatalismens ljus? Ty där allting sker med nödvändighet, är naturligtvis något sådant som skuldkänslor absurt.

Varför känna skuld för vad som måste vara, inte kan vara på annat vis? Känner stenblocket skuld för att den krossar en buske under sitt fall från en klippa? Hade det varit rätt att förutsätta att stenblocket, oförmögen att påverka vare sig sitt fall eller sin bana, skulle känna skuld över vad den åstadkommit? Vad hade det båtat?

* * *

Edith Södergrans författarskap är något för sig. Brokiga iakttagelser utgavs år 1919, när Edith var på sitt 27:e levnadsår. Kanhända har det sammanställts under lång tid dessförinnan. Verket är inte minst påverkat av hennes läsning av Nietzsche.

Vid utgivandet hade hon fyra år kvar att leva, innan tuberkulosen tog hennes liv.

Aforismsamlingen drar mot harmoni, mot hyllande av det starka. Liksom den så ofta sjuke Nietzsche, torde hon i sin svaghet sett hän mot styrkan, hälsan. Och liksom Nietzsche var materalistisk determinist, förefaller även Södergran vid detta läge i sitt liv skriva under på samma uppfattningar.

Samlingen är kort. Ibland förstår jag inte vad aforismerna betyder, eller håller inte med dem. Men de vittnar som solstrålar emanerande från en stark och längtande själ i en sjuk kropp: de sprider Södergrans ljus.
– – –
Brokiga iakttagelser, Edith Södergran. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1919. Digitaliserad som epub av litteraturbanken.

Bokrecension: Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 | Thomas Sörensen

Några portalgestalter under Amerikanska inbördeskriget:
Jefferson Davis, Robert E. Lee, Stonewall Jackson,
William T. Sherman, Ulysses S. Grant, Abraham Lincoln

Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är skriven av Thomas Sörensen (f. 1964), universitetslektor i historia. Boken utkom år 2016. Jag har läst den digitala upplagan.

* * *

Det amerikanska inbördeskriget inleddes i april 1861, när ett fort i South Carolina tillhörigt den federala staten besköts av konfedererade styrkor.

Det var resultatet av en tids spänningar mellan sydstaterna och nordstaterna, det vill säga konfederationen och unionen, där de förra kämpade för delstaternas autonomi och deras rätt att hålla sig med slavinstitutionen gentemot den federala regeringen, och där de senare kämpade för unionens sammanhållning.

Valet av Lincoln till president skyndade på utvecklingen, då han ansågs stå för federalismen samt för den så viktiga frågan om slaveriets begränsande. Slaveriet var ytterst viktigt för sydstaternas ekonomi, då den i mycket var beroende bland annat av den lukrativa bomullsodlingen, medan nordstaterna alltmer industrialiserades.

Kriget kom att bölja fram och tillbaka mellan den resursstarka unionen och den nationalistiska utbrytarkonfederationen under flera år. En viktig vändpunkt kom vid det tre dagar långa slaget vid Gettysburg 1863, då unionens styrkor besegrade konfedererade styrkor.

Manskapsbrist, demoralisering, ekonomisk utarmning, deserteringar, trycket från nordstaternas arméer och egna förluster ledde till en ohållbar situation för konfederationen och orsakade omsider dess stegvisa kapitulation under våren och sommaren 1865.

Lincoln mördades dock den 15 april 1865 av sydstataren John Wilkes Booth, fem dagar efter huvudarméns kapitulation under general Lee.

Kriget krävde över 600 000 dödsoffer, varav drygt 200 000 i strider.

* * *

Det är om detta krig, dess orsaker, följder, huvudpersoner och deltagare som Thomas Sörensen skriver i sin bok Amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Berättelsen flödar över sidorna i en flod av händelser och personer; det är omöjligt att inte svepas med, även om jag ibland får svårt att hålla isär de olika generalerna och militärerna. Och som öar i flödet kommer då och då insprängda små biografier över några i sammanhanget särskilt viktiga gestalter.

Sörensen har onekligen en talang för att känna av språket han skriver: han är medveten om rytmen, och låter ibland skildringen framföras i korta, projektillika meningar, ibland i längre betraktande dito. Prosan är vidare konkret och utan förställning: Sörensen har en mäktig historia att berätta, och han berättar den med kraft, elegant och utan krusiduller, med entusiasm och inlevelse.

* * *

Måhända associerar de flesta hela kriget med slavfrågan. Boken visar dock att krigets orsaker var mer mångfacetterade än så, även om slavfrågan uppenbarligen var en mycket stor anledning till att det skar sig så totalt mellan de olika delarna av USA. Sörensen visar tydligt vilken skillnad det var mellan nord- och sydstaterna även i övrigt: hur näringslivet såg annorlunda ut, hur kulturen såg annorlunda ut, hur de politiska uppfattningarna generellt skilde sig åt.

Det är lätt att se Unionen som den goda sidan och Konfederationen som den onda.

Men riktigt så svartvit är inte den verkliga bilden, visar Sörensen. När till exempel Lincoln under kriget proklamerade de afroamerikanska slavarna för fria i sydstaterna, gällde det inte slavarna i de stater som behöll slavinstitutionen i nordstaterna, för några sådana stater fanns. Lincoln var realpolitiker och insåg att det var viktigt att hålla kvar dessa slavstater i unionen, och inte tvinga över dem på motståndarsidan.

Även krigföringen var annorlunda än vad man tidigare var van vid, lär oss Sörensen. Södern hade nog räknat med att föra ett gentlemannamässigt krig, soldater mot soldater. Nordstatarna slog in på ett modernare slags krig, där civilisterna fick känna på det totala krigets konsekvenser. Unionens arméer utkämpade i stor utsträckning inte bara kriget på konfederationens territorium, utan lät också de civilister som bodde där hemsökas av krigets förstörelse.

* * *

Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 är en spännande fackbok med populärvetenskapligt tilltal. Ämnet har vad jag förstår inte förut beskrivits så ingående på svenska som i Sörensens bok. I boken finns dock medtagen en massiv litteraturlista för den som vill skaffa sig fördjupade kunskaper via engelskspråkiga böcker.

Prosan i Sörensens bok är mycket tilltalande och lockar stundtals nästan till högläsning. I texten finns också mängder av citat insprängda, som fungerar som fragment bevarade från tiden då kriget utkämpades. De ger människorna som levde då en tydlig röst.

Nu har det gått över hundrafemtio år sedan de konfedererade fick erkänna sig slagna av den federala unionen. Men fortfarande är skillnaderna mellan Sydstaterna och Nordstaterna påtagliga i dagens USA. Amerikanska inbördeskriget 1861-1865 förklarar viktiga beståndsdelar i dessa kulturskillnader.
– – –
Amerikanska inbördeskriget 1861-1865, Thomas Sörensen. Historiska Media 2016. ISBN e-bok: 978-91-7545-381-1.

Bokrecension: Grekisk bukett | Vilhelm Ekelund (övers.)

Charon, från Gustave Dorés
illustrationer till Dantes Inferno.

Grekisk bukett är en samling epigram tolkade av Vilhelm Ekelund (1880-1949). Boken utgavs 1906.

Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade upplaga.

* * *

Epigrammet är ett sällsamt poetiskt uttrycksmedel. Det fungerar i sin knapphet snarast som en snapshot av någonting: inte sällan av något idylliskt i naturen, till exempel en källa, eller av en reflexion kring människans dödlighet och död.

Åtminstone är dessa två motiv vanliga i det urval som antikvännen Vilhelm Ekelund gjort för sin Grekisk bukett, där ett sjuttiotal epigram finns representerade samt några längre poem.

En mycket stor mängd epigram är bevarade från antiken; de skrevs under en lång tidsperiod. Många av dem har genom tiderna samlats i antologier, till exempel Grekiska antologin, som sammanställdes på 900-talet.

* * *

Epigrammet är i regel betraktande, tillbakalutat, fridsamt. Ekelund skriver i sitt förord:

”Hvila och frid eller trött kontemplativ resignation är epigrammets karaktär.”

Så kan ett epigram i några få rader handlar om en humlas flykt, myrors gång eller likaväl om ett barns död eller om vilan vid en källa i en lund. Åtskilliga epigram i Ekelunds urval handlar just om detta sista: uppmaningar till vandrare att slå sig ner och vila i närheten av en källa, där, som i ett fall:

”… svalt Zephyrens sus fläkte hans hjärta till ro.”

Och på en annan plats förkunnas att i närheten

”… sorlar ur svala klippans famn det renaste källsprång …”

Men annars är det döden som återkommer som motiv gång efter annan, mer bestämt den dödes färd till Hades, till exempel på den

”… isiga farkosten …”

Det vill säga Charons båt, ”bräddfull av dödens folk”.

Ett annat epigram berättar att vägen till Hades är lätt att gå, ”den är banad god”, det är bara att gå rakt fram. Åter ett annat epigram förklarar att resan till Hades inte blir mer fjärran vart än man utgår ifrån, den

”… är lika lång, hvar du än resan begynt.”

I ett epigram vädjar diktaren till Charon att fara varsamt fram med en död pojke, som i ångest närmar sig färjkarlen. Poeten skriver

”Charon, fatta ej hårdt i hans hand, den förstummade gossens …”

I ett annat epigram, riktat till Hades själv, berättas om en annan pojke, vars kära röst

”…nu upplifvar din ödsliga boning …”

Dödsriket utmålas inte som en munter plats, utan som en ganska dyster ogästvänlig sådan. Men det är ju inte heller fråga om en strafftillvaro. Det är helt enkelt en dunkel skuggornas ort.

Och det är lätt att komma dit.

”Endast ett ringa tryck af en hand, och hämmadt är lifvets
fina ström …”

Så lätt är det att dö, så lätt är det att färdas till Hades.

* * *

Epigrammen reflekterar över liv och död, över detaljer i tillvaron likväl som över de största känslor. Genom sin koncisa form ger de inte utrymme för mycket pladder, utan i korta strofer måste poeten uttrycka det som är hans eller hennes avsikt att avbilda. Den korta formen kommer sig av att epigrammen ursprungligen fanns på gravstenar eller som inristningar, där varje bokstav torde kostat stort i möda.

* * *

Grekisk bukett är en nätt samling dikter från olika tider under antiken. De vittnar som så ofta antikens skrifter gör, om människornas prioriteringar då; och vi känner igen motiven och funderingarna och idyllerna; ännu tänker vi kring livet och döden, ännu kan vi längta till en vilostund i det fria.

De grekiska epigrammen i Grekisk bukett blommar ännu.
– – –
Grekisk bukett, Vilhelm Ekelund (övers.). Wahlström och Widstrand 1906. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Inferno | August Strindberg

Strindberg 1892-93. Beskuret foto.
(Källa: Kungliga biblioteket)

Inferno är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken skrevs på franska, men utgavs i svensk översättning av Eugène Fahlstedt 1897 innan den utgavs i Frankrike året efter.

Jag är läst boken i Albert Bonniers förlags e-boksversion från 2013.

* * *

Det är inte självklart hur man bör klassificera en bok som Inferno. Enligt författaren själv är boken självbiografisk och bygger på hans egna dagböcker. I vilken mån Strindberg format texten och därmed bilden av sig själv till något utöver självbiografins självbetraktande är omöjligt att säga, åtminstone rörande de avsnitt som vi inte äger alternativa källor till.

I boken följer vi Strindberg under några år i mitten av 1890-talet. Han vistas vid denna tid i Paris, i Skåne, i Österrike. Men de yttre resorna är av underordnad betydelse. Vad som är fokus är istället Strindbergs inre resa och den kris han genomgår.

Det är nämligen så, att Strindberg i Inferno skildrar hur han själv lider av vad läsaren måste kalla paranoia, av överspändhet, av vanföreställningar.

Själv ägnar han sig åt alkemi och ockultism. Han försöker genom kemiska experiment framställa guld, och han ägnar sig åt magi. Samtidigt är han övertygad om att en dunkelt anad försyn leder honom, men att också någon form av onda krafter plågar honom, måhända i form av avundsjuka människor, måhända och i synnerhet betonat senare i boken i form av demoniska krafter.

Strindberg ser tecken i allting. Upphittade papperslappar ger honom budskap. Ljud från grannarna övertygar honom om att de är ute för att plåga honom. Återkommande skildrar han övertygelsen om att elektricitetsmaskiner används genom väggarna för att skapa lidande hos honom. Han lider av sömnlöshet och högt upptrissad oro.

Vad gäller den egna åskådningen talar han mycket om lidande och om makter. Han skriver:

"O crux ave spes unica"
["O kors, var hälsat mitt enda hopp"]

Samma text återfinns på Strindbergs gravvård. Men Strindberg uttrycker i denna latinska mening i Inferno inte något kristet hopp. Istället är det fråga om en bekännelse till lidandet, och att lidandet skall föra honom till "Visheten" med stort V.

Boken igenom blir de antydda makter som styr, beskyddar och prövar Strindberg otydliga. I stor utsträckning är det inte fråga om en traditionell kristen föreställningsvärld, även om vi känner igen kristna begrepp. Men det är fråga om något annat.

I Strindbergs tankar inträder fenomen som återfödelse, buddhism, ockultism, andar. Men från teosofin tar han bestämt avstånd.

* * *

Nåväl, in i själen förföljd av sina egna kval tar Strindberg till sist sin tillflykt till Österrike, där hans lilla finns dotter. Där upptäcker han också mystikern Swedenborgs texter och via Swedenborg och under inflytande av sin dotters mostrar förs han närmare katolska kyrkan. Inferno avslutas genom att Strindberg inväntar svar från ett belgiskt kloster, om han där kan få finna en tillflykt.

Strindberg skriver med avseende på de dunkla makterna, medveten om sin egen åsiktsutveckling:

"I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att inom tio år skolen I vederlägga religionen."

Ja, liksom Strindberg reser från trakt till trakt i Inferno, är han också helt medveten om den inre resa han gjort.

* * *

Om Inferno verkligen är av självbiografisk art mer än till ythändelserna, är det ett rörande porträtt av en själ stadd i skälvning, ett medvetande på högvarv som i allt söker bekräftelse för att krafter utom honom själv både vill störta respektive skydda honom. Strindberg själv är medveten om hur det verkar: han skyr att tas in på mentalsjukhus.

Det torde ha krävts ett visst mod att utge en bok av det slag som Inferno är, ett verk som är så djupt personligt och blottande. Men vad jag förstår rönte verket emellertid inget större uppseende när det kom ut; världen var trött på ockultism.

Kvar står för oss likväl en volym som är omistlig vad gäller förståelsen av personen August Strindberg under en period som till stor del för honom var ett helvete på jorden.
– – –
Inferno, August Strindberg. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok. ISBN: 978-91-0-013298-9.

Bokrecension: Brev från Jorden | Mark Twain

Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth) är en samling textfragment av Mark Twain (pseud. för Samuel Langhorn Clemens) (1835-1910), publicerade postumt första gången 1962.

* * *

Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.

Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.

* * *

Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.

Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.

Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".

* * *

"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.

Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.

Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:

"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."

Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:

"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."

Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.

Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.

Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.

* * *

Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.

En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.

Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.

Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.

* * *

Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.

* * *

I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.

Bokrecension: 101 historiska möten | Daniel Rydén

101 historiska möten är skriven av journalisten Daniel Rydén.

* * *

En bok innehållandes listor över ditten eller datten riskerar att bli katalogartad. Så ej 101 historiska möten, som tack vare ett mycket tillgängligt språkbruk och ett välvalt urval av episoder naglar läsaren vid texterna utan att läsningen känns rapsodisk.

Temat är, som titeln avslöjar, möten - möten människor emellan. Förvisso är inte alla av världsomvälvande slag. Men de vittnar hur som helst oavlåtligt om den historiska tid som de inträffade i.

Ofta handlar det om relationer som långt senare skulle blomma ut till fruktbärande samarbeten, som till exempel när Marx första gången träffade Engels. Men när mötena inträffar är gestalterna inte nödvändigtvis berömda personer, utan folk som ännu inte nått dit de skall nå. De framstår som ytterligt mänskliga.

Däri ligger också något av den främsta tjusningen vid läsningen av 101 historiska möten: vi skådar genom de många huvudpersonernas möten avförtrollade människor: en berusad Stagnelius, en ung skönsjungande Christina Nilsson, en H. C. Andersen som gör sig föga populär som gäst hos Charles Dickens.

* * *

101 historiska möten följer inte en kronologisk ordning och det är nog bra. Det motverkar tröttnad vid de många berättelserna att Rydén valt att hoppa fram och tillbaka i världshistorien, med tyngdpunkt på de två senaste århundradena.

Språket är mycket tillgängligt och med nästan skönlitterärt konsthandlag utmålar Rydén de händelser som han beskriver, fastän han alls inte lämnar källkritiken därhän utan gärna förklarar hur det sägs att ett möte gått till i kontrast till vad källorna egentligen säger. — Det hindrar emellertid inte att han med den skönlitteräre diktarens frihet kan dramatisera skeenden till dialog, vilket jag möjligen har lite svårt att förlika mig med i en fackbok av historiskt slag.

101 historiska möten är lustläsning för den anekdotsugne och i sina intressen historiskt böjde läsaren. Det är levande historia, det är litterärt kött på vittrande historiska ben.
– – –
101 historiska möten, Daniel Rydén. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-173-2.

Bokrecension: En korsfarare hos Djingis Khan | Henrik Höjer

Piraten Anne Bonny

En korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer är skriven av historikern Henrik Höjer (f. 1968).

* * *

Bland historiens minsta beståndsdelar hittar vi individerna. Och det är individer som vi möter i Höjers essäsamling, individer som på något sätt är gränsöverskridande. Det är personer som levde i en viss tid, men som i flera av fallen stack av och var något mer än sin egen tids barn.

Många av gestalterna har dessutom levt i eller nära invid stora historiska skeenden, och också dessa skeenden får läsaren perspektiv på utifrån dessa individers plats i historien.

Jag tycker om essän som litterär genre. Den är vetenskaplig på så vis att den är garanterat facklitterär, men samtidigt krävs av en god essäist ett gott handlag med språket: en essä i prydno är inte bara ett exempel på ett resonerande och vetenskapligt förhållningssätt, utan rymmer också stilsäkerhet, ja, en litterär skönhet, helt enkelt.

Och det gör definitivt Höjers texter. De är rappt skrivna, täcker in mycket inom de epoker där huvudpersonerna levde, men förlorar inte skärpan i de detaljer som måste rymmas för att skänka liv åt berättelserna.

* * *

I boken får vi möta t.ex. engelsmannen som nog hette Robert, som blev tempelriddare, uteslöts och med tiden hamnade i Djingis Khans tjänst. Vi råkar också på de två kvinnliga piraterna Anne Bonny och Mary Read som härjade i de amerikanska vattnen under 1700-talet.

Bekantskap stiftas därtill med publicisten Anders Lindeberg som till myndigheternas förtret lyckas bli dömd till döden för majestätsbrott för sina skriverier för att verka för fri teaterverksamhet i det tidiga 1800-talets Sverige. Endast med juridiskt finlir lyckas makten komma ifrån att exekvera domen, som hade gjort Lindeberg till en liberalismens martyr i Karl XIV:s dagar.

Apart men ändå intressant i sammanhanget är essän om läkaren Peter Charles Remondino, som fått omskärelse på hjärnan och till icke ringa del ligger bakom att sekulär omskärelse fortfarande i dag är vanligt i USA. Remondinos motiv var att förhuden enligt honom orsakade allehanda nervproblem och sjukdomar och inte minst ett osunt masturberande.

Utöver dessa möter ytterligare ett gäng fascinerande människor upp på bokens sidor.

* * *

Det är avkopplande likaväl som bildande att med Höjer resa genom historien. Historiska utvecklingslinjer och faser anas genom alla berättelserna, och efter läsningen äger man förvisso en aning vidgade horisonter och en aning djupare insikter kring vad som varit — och kanske också något större förståelse för vad som ännu är.
– – –
En engelsk korsfarare hos Djingis Khan: Historiska essäer, Henrik Höjer. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014250-6.

Bokrecension: Vad hade hänt om ... | Kristian Gerner (red.)

Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier är sammanställd av Kristian Gerner (red.) (f. 1941), professor emeritus i historia. Utöver Gerner själv har ytterligare sju historiker och författare medverkat med texter.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning kittlar nog de flesta — mig också. Tanken på hur långtgående konsekvenser ett enda litet val kan få, och hur annorlunda saker och ting kunnat bli, om valet fallit annorlunda än vad det verkligen gjorde, fascinerar både fantasin och vår syn på den verklighet vi lever i. Som Kim Salomon skriver:

"Den kontrafaktiska blicken sporras förstås av att ett annorlunda förflutet leder till en annan samtid och framtid."

I Vad hade hänt om ... möter vi åtta olika scenarier, där större eller mindre förändringar av de faktiska händelseförloppen diskuteras – och vad som då kanske hade kunnat ske.

Per T. Ohlsson skriver en nästan skönlitterärt elegant berättelse om hur Sverige kunde ha påverkats av om oroligheterna 1917 hade mötts med polisiärt våld, som det på en hårsmåns när gjorde. Dick Harrison resonerar kunnigt om hur Europas historia kunde skrivits, om kardinal Richelieu valt att sluta fred 1636 under det 30-åriga kriget: hade det månne i förlängningen lett till att Portugal aldrig blivit en stat, och dansk fortfarande varit skåningarnas nationalitet?

Daniel Rydén diskuterar vad som kunde skett om kronprins Fredrik av Preussen tackat ja till att överta kronan när hans far erbjöd honom den 1862. Monica Braw skriver om hur andra världskriget och världen utvecklats om atombomberna aldrig fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Kristian Gerner själv reflekterar över vad som hänt om Beria övertagit statsrodret i Sovjet efter Stalins död, och Kim Salomon består med det mest apokalyptiska scenariot: om Kubakrisen lett till atomkrig och ett rekordkort världskrig.

Avslutningsvis skriver Staffan Skott och Klas-Göran Karlsson om vad som kunde tänkas ha skett om Sovjet aldrig hade avvecklats.

* * *

Författarna angriper sina uppgifter på olika sätt. Några skriver som om den kontrafaktiska historien var den reella historien; en slags historiskt dokumentär skönlitteratur, alltså. Andra resonerar mer kring ämnet, särskilt Dick Harrison, som nogsamt väger olika möjligheter mot varandra med den borne historikerns känslighet.

Spretigheten i sätt att skriva kontrafaktisk historia i boken bryter väl av enhetligheten, men ger å andra sidan volymen spänst och dynamik.

Själv är jag övertygad historisk determinist; jag vill mena att ingenting kunde skett annorlunda än vad det gjorde, eftersom de krafter som i en given stund var tillstädes tvunget måste verka på just de sätt de gjorde.

Likväl är det svårt att motstå tjusningen i möjligheten att små, små händelser: som t.ex. en amerikansk officers förhastade reaktion på Guantánamo under Kubakrisen i Kim Salomons scenario, leder till oöverskådliga konsekvenser på lång sikt, och formar vår historia.

Eller som i Per T. Ohlssons text, där kommissarie Anders Gustaf Kempes själsnärvaro när han förhindrade sin chefs kommendering av skingring av demonstranterna utanför riksdagshuset 1917 kan ha förhindrat en svensk regeringskris med vittgående konsekvenser.

För det är nog i dessa små händelser (en order, en handrörelse) med stora konsekvenser som den kontrafaktiska möjligheten är som störst. Det är då det ligger allra närmast till hands att tänka, att det lika gärna kunde ha blivit på ett helt annat sätt. Där finns tjusningen åtminstone för mig.
– – –
Vad hade hänt om ...: Åtta kontrafaktiska historier, Kristian Gerner (red.). Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-265-4.

Bokrecension: Skräcknoveller | H. P. Lovecraft

Skräcknoveller rymmer 37 berättelser av H. P. Lovecraft (1890-1937).

* * *

Några av novellerna i Skräcknoveller har jag läst i andra sammanhang. Men det gör ingenting: det är kära återseenden. Trots att vissa av berättelserna inte är nya för mig fängslar de ändå.

H. P. Lovecraft berättar om fördolda ting och uppvisar genom detta ett skönjbart släktskap med Edgar Allen Poes prosa. Texterna avslöjar en fascination för det märkliga i det alldagliga, för det skrämmande som ryms alldeles bredvid allfarvägarna. Så utspelar sig åtskilliga av historierna i ordinära samhällen i New England, men med avstamp i det bekanta och vanliga för författaren läsaren med in i ett dunkel som med hisnande hastighet blir kompakt mörker.

Om jag skulle sätta ett ord som beskrivning på novellerna som torde vara någorlunda heltäckande, skulle det möjligen vara "drömskt" eller rentav "mardrömskt". Så fick också Lovecraft inte sällan sin inspiration från just sina egna drömmar, som Martin Andersson skriver om i textkommentarerna mot slutet av boken.

Tid och rum förvrids och förvrängs. Dimmor rymmer mysterier och monster bor på havsbottnen. Det förgångna räcker handen genom det okända och tar tag i nutiden. Magi för de stackars huvudpersonerna till vansinne, ja, huvudpersoner som ofta är nyktra och förnuftiga skakas om, förskräcks, och förvandlas till något annat: till spillror av sina en gång förskonat okunniga gestalter.

Och det som agerar i skuggorna är inte alltid konkret; det anas mer - ofta som något uråldrigt, något monstruöst, något "förbjudet" eller "namnlöst" för att ord som återkommer hos Lovecraft själv. Hans monster deklareras alltså ofta vara obeskrivliga, och läsaren möter icke sällan bara antydningar om det som är förfärligt. Men visst, ibland utmålas det bestialiska i alla sin vidunderlighet.

Lovecraft skriver.

"Det finns svarta zoner av skugga nära våra dagliga vägar och då och då banar någon ond själ sig en väg därigenom."

Och vidare:

"Det finns fasor bortom livets rand som vi inte har en aning om, och då och då manar människans onda snokande dem precis inom räckhåll."

Och ej alltid är det ens en ond själ som råkar vandra rakt in i mörkret alldeles bredvid allfarvägarna. Det räcker i Lovecrafts värld att man har ett intresse för det mystiska för att ligga i riskzonen.

* * *

Miljöerna som berättelserna utspelar sig är dock åtminstone delvis välbekanta. Den gamla koloniala staden Arkham i New England, "det av häxor förbannade, legendomspunna Arkham", är kuliss för flera av historierna. Dessutom är de givna ockulta böckerna med, och främst av dem Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. I novellerna förekommer också fiktiva volymer som skapats av andra skräckförfattare.

Lovecraft rör sig dessutom i ett någorlunda koherent universum: det bestiarium han skapat har sina tentakler spridda i flera av berättelserna: samma monstervärld kan återspeglas i olika historier.

Lovecraft skriver onekligen på sitt eget vis; hans prosa är lätt att känna igen på de många, många adjektiven. I allmänhet är flitigt adjektivbruk väl knappast något att rekommendera, men i Lovecrafts fall är denna sed så inarbetad att den blivit som ett signum för hans berättelser, att man hade saknat dem och känt sig vilse om de saknats.

* * *

Några av novellerna gör särskilda intryck på mig.

En av dem är "I gravkammaren" om en inte särskilt exemplarisk begravningsentreprenör som blir inlåst i en bisättningskammare tillsammans med ett antal kistor. Vad han upplever den natten gör att han för alltid lämnar sitt yrke.

Den novell som Lovecraft själv höll högst var "Färg bortom tid och rum", och den är verkligen bra. Den handlar om en lantmätare som under sina undersökande vandringar i ett område som skall läggas under vatten vid ett dammbygge stöter på en större askgrå yta ute i skogen, och hur han fascineras av detta område, och trots lokalbefolkningens ovilja att tala om vad som hänt där lyckas lirka ut besked ur en äldre man.

Intressant och direkt mardrömslik är också "Jägaren i mörkret" om en man som från sitt fönster i staden har utsikt över en fjärran kulle och byn där med en till synes övergiven kyrka. Mannen graviteras mot denna kyrka och dras in i de mörka och fördolda ting som döljer sig inom dess väggar.

* * *

Det har sagts att Lovecraft bör läsas i original. Men översättningarna i Skräcknoveller, i de flesta fallen utförda av Sam J. Lundwall (f. 1941), äger en sådan naturlig rytm och har så passande ordval att berättelserna känns helt okonstlade att ta del av på svenska. Översättningarna funkar, helt enkelt; de funkar mycket väl.

I Skräcknoveller ryms, förutom Lovecrafts texter, även tillkomsthistoriska anmärkningar av Martin Andersson och en bibliografi över Lovecrafttexter som utgivits på svenska.

För den som är nyfiken på H. P. Lovecrafts skräckproduktion rekommenderas starkt Skräcknoveller som ingångsport: urvalet är omfattande och brett. Så vitt jag kan bedöma har samlingen lyckats fånga upp de flesta av de mer kända historierna, men även sådana som kanske inte är lika bekanta.
– – –
Skräcknoveller, H. P. Lovecraft. Övers. Sam J. Lundwall, m.fl. Vertigo förlag 2011, e-bok 2014. ISBN: 978-91-8656-755-2.

Bokrecension: Ensam på Mars | Andy Weir

Ensam på Mars (eng. The Martian) är skriven av Andy Weir (f. 1972). Svensk översättning är gjord av John-Henri Holmberg. Den ursprungliga utgåvan gav Weir ut på eget förlag 2011, varefter ett förlag köpte rättigheterna och gav ut boken på nytt 2014. I Sverige gavs Ensam på Mars ut av Bookmark 2015.

* * *

Ensam på Mars utspelar sig i en snar framtid. Människan har besökt Mars tidigare, och astronauten och botanikern Mark Watney är medlem av den tredje expeditionen dit. Expeditionen får emellertid avbrytas i förtid på grund av en sandstorm. När basen evakueras träffas Watney av metallskrot och försvinner. Den övriga besättningen tror att han avlidit och lämnar planeten.

Men Watney dog inte. Snart märker man på foton från Nasas satelliter att Watney lever. Och läsaren får följa utvecklingen dels i form av Watneys logganteckningar, och dels i olika former av prosastycken, som till exempel berättar om vad som händer hemma på jorden.

* * *

Ensam på Mars innehåller en mängd tekniklingo som åtminstone för mig är nästan omöjligt att hänga med i. Vad jag förstår har Weir strävat efter att vara så korrekt som möjligt i alla sina beskrivningar; hur som helst skänker terminologin onekligen realism åt berättelsen.

Och maskinerna är livsnödvändiga för Watney, som förutom botaniker är ingenjör och därför har gott handlag med dylika ting. För att ens ha en chans att överleva en längre tid på en främmande och fientlig planet tvingas han till mer eller mindre vågade experimentella lösningar.

Lyckade uppfinningar blandas med diverse nederlag och katastrofer. Det gör romanen spännande.

Men mest intressant är ändå själva scenariot, som skänker oss en slags Robinson Kruse på en främmande himlakropp, en Robinson Kruse för det 21:a århundradet. Ensamheten är hemsökande men Watney lyckas på något vis skapa sig en slags tillvaro i expeditionens övergivna habitat, med expeditionens övergivna fordon, övergivna instrument, datorer, personliga tillhörigheter och omgiven av planetens outtömliga förråd av sand, sand, sand.

Det som skildras är den mänskliga livsviljans kraftfulla manifestering i form av att våga hoppas, och våga sträva efter mål — fastän de synes smärtsamt avlägsna — om de blott kan hjälpa till att bevara livet.

* * *

Jag ska inte avslöja hur det går för Watney. Därför kan jag inte heller gå in i detalj på vad han tar sig för och vad han råkar ut för som strandsatt på en öde planet. Men ett hisnande äventyr är det fråga om, ständiga livsfaror tränger sig på, och en övergripande kapplöpning mot tiden är hela tiden närvarande.

Romanen är välskriven. Åtminstone i den svenska översättning av John-Henri Holmberg som jag läst, äger prosan en påtaglig realistisk stämning.  Watney framstår som en äkta person, och då som en ganska humoristisk figur, som sitt stora kunnande som expeditionens botaniker och ingenjör till trots är helt jordnära, nästan lite charmigt barnslig.

* * *

Ensam på Mars kommer som film i höst. Det ska bli intressant att se vad filmmakarna gjort av berättelsen. Jag hoppas att de bevarar Watneys genuinitet, men också den lite kusliga känslan av den röda planetens ödslighet.

Och så får vi se hur bokens generalfråga ställs — nämligen hur stora offer är det värt att göra för att rädda en enskild människas liv?
— — —
Ensam på Mars (eng. The Martian), Andy Weir. Bookmark 2015. ISBN: 978-91-87441-11-0.

Bokrecension: Vampyrernas historia | Katarina Harrison Lindbergh

Vampyrernas historia är skriven av författaren Katarina Harrison Lindbergh (f. 1976).

* * *

Vi lever i en vampyrvurmande tid. På teve går serier som True Blood och på bio Twilightsagan. I litteraturen är vampyrerna inte ovanliga och inte heller i populärkulturen generellt. Det finns rentav människor som lever som vampyrer — vare sig de nu dricker blod eller livsenergi.

Katarina Harrison Lindbergh har skrivit en kulturhistorisk exposé över det fenomen som vampyren är. Vi får i Vampyernas historia får vi lära oss om vampyrernas historiska föregångare i mesopotamiska traditioner, över den egentliga vampyrens födelse under 1700- och 1800-talet med sin otvetydiga höjdpunkt i Bram Stokers roman Dracula, och vidare till våra dagars skimrande och nästan mänskliga huggtandsförsedda varelser.

Boken är uppdelad i tre avdelningar. Den första följer vampyrernas genealogi från de äldsta vampyrliknande figurerna i folktro och mytologi och framåt. Den andra delen fokuserar på vampyren i litteratur, teater och film. Den tredje delen handlar om verklighetens vampyrer och människor som fått vampyrrykte.

Särskilt intressant blir Vampyrernas historia när den avslöjar moderna myter om blodsugarna. Så är till exempel detta med att vampyrer skyr silver något som tillkommer under 1800-talet, när den moderna, egentliga vampyren skapas.

Och Vlad Dracula, vojvoden över Valakien, ansågs aldrig vara något slags övernaturligt, blodsugande väsen i sin samtid — endast namnet lånade Bram Stoker från honom, inte en uppsättning legender eller sägner knutna vid namnet.

Dessutom fördjupas kunskaperna om vampyrlitteraturen rejält genom de analyser av viktiga romaner och noveller på temat som Harrison Lindbergh bjuder på.

Särskilt bör också de personhistoriska porträtten av Gilles de Rais, Erzsébet Báthory och Vlad Dracula lyftas fram: Harrison Lindbergh nyanserar betydligt bilden av dessa förvisso inte särskilt angenäma historiska personer. I synnerhet de två förstnämnda bör nog kunna kallas monster även för sin egen tid, men då i mänsklig mening; vampyrer var de definitivt inte.

* * *

Min främsta invändning mot framställningen är att Harrison Lindbergh använder begreppet "vampyr" en aning anakronistiskt; åtminstone får jag intryck av det. Hon menar att det går en röd tråd från de urgamla gengångartraditionerna till dagens vampyrföreställningar. Jag är inte övertygad om att den tråden är så påtaglig som Harrison Lindbergh menar.

Jag anar nämligen en benägenhet hos författaren att kalla väl mycket "vampyr" som även före vampyrbegreppets genomslag på 1700-talet äger en viss likhet med dessa varelser. Jag tror att det urvattnar fenomenet "vampyr" att låta definitionen vara alltför bred.

Varelserna som vi kan kalla protovampyrer ägde egna namn. Att alltför oproblematiserat kalla allt som stiger upp ur graven för att skada människor och möjligen äta deras kött eller blod för vampyrer skapar illusionen av att vampyrer alltid funnits som just vampyrer, snarare än att folk i alla tider tänkt sig att de döda återvände som gengångare som ställer till med ofog eller rentav var direkt livsfarliga för människorna.

Jag hade därför gärna sett ett tydligare markerande i boken av att protovampyrerna rimligen endast med lite god vilja var vampyrer i någon meningsfull betydelse av ordet — men att de för all del mycket väl kan ligga till grund till de föreställningar som utvecklades till de blodsugande figurerna så som vi är vana vid att tänka oss dem.

Harrison Lindbergh skriver:

"Från att ha varit en synonym till gengångare har vampyren kommit att uppfattas som en speciell typ av blodsugande, odöd varelse."

Jag skulle vilja hävda att vampyren är just den blodsugande och odöda varelsen; att det som var dessförinnan som förvisso påminner om vampyrer, ännu ej blivit vad det kom att bli.

Men till sist är det givetvis en definitionsfråga – nämligen vad man är beredd att låta inkluderas i ordet "vampyr".

* * *

Vampyrerna, visar Harrison Lindbergh, har genomgått en evolution. Även om man bara fokuserar på de senaste trehundra åren visar det sig tydligt.

Vampyrerna har gått från att ha varit helt onda rovdjur, så som t.ex. Dracula är i Stokers roman, till förmänskligade varelser med känslor, ömhet, skönhet. Harrison Lindbergh visar vidare hur denna dandyfierade form av vampyrer modellerats på ingen mindre än diktaren Lord Byron. Vampyren har förvandlats från en demonisk varelse till en aristokratisk övermänniska.

"Under 1800-talet tog vampyren steget från att vara ett ocharmigt, illaluktande och dödsbringande lik till att bli en förfinad, välklädd individ att väva romantiska drömmar kring."

Litteraturen har skapat den moderna vampyren.

Steg för steg har våra uppfattningar av vampyren formats av en mängd böcker med vampyrtema, och därtill av teateruppställningar och i dag inte minst av filmen. Vampyren har förändrats under sin existenstid, vare sig man nu räknar den fyratusen år tillbaka i tiden eller trehundra år. Den har en självklar plats i vår föreställningsvärld.

Och vi vet i allmänhet vad den är, när vi möter den.

* * *

Vampyrernas historia är välskriven och lättläst. Exemplen som förekommer är väl valda. Det källkritiska perspektivet är uttalat och bidrar till att man känner förtroende för de slutsatser som Harrison Lindbergh drar. Var och en som vill fördjupa sina kunskaper om dessa varelser bör definitivt läsa en bok som borde bli ett svenskt standardverk i ämnet.
– – –
Vampyrernas historia, Katarina Harrison Lindbergh. Nordstedts 2011. ISBN: 978-91-1-303339-6.

Bokrecension: Tidningsuppsatser | Gustaf Fröding

Tidningsuppsatser volym 1-4 innehåller krönikor och texter författade av Gustaf Fröding (1860-1911) under företrädesvis 1880- och 1890-talet. Albert Bonniers har låtit digitalisera texterna och sammanställt dem i en och samma e-bok; det är den jag har läst. Ursprungligen gavs samlingen ut 1922.

Samlingen är inte komplett, men i avdelningar som följer på varje del av boken listas även de i volymerna ej medtagna krönikor, samt texter som sannolikt skrivits av Fröding, ibland kommenterade. Dessvärre uppges – åtminstone inte i den digitaliserade versionen – ej vem som kommenterar, men det bör röra sig om Ruben G:son Berg (1876-1948), som var utgivare av Frödings samlade texter, ur vilka Tidningsuppsatser synes vara hämtade.

Tidningsuppsatser volym 1-4 fungerar utmärkt som fortsättning till Prosa volym 1 och 2. I något fall överlappar de två samlingarna dessutom varandra.

* * *

Under pseudonymer som A.K. och Hans Sax likväl som under sitt eget namn skrev Gustaf Fröding en mängd texter, främst kåserande krönikor, för i synnerhet Karlstad-Posten.

Krönikornas ämnen är av mycket olika slag, men återkommande är politiska stridsfrågor, livet i småstaden, recensioner av då nyligen utkomna böcker eller teateruppställningar och olika typer av beskrivningar av vistelser på främmande orter som författaren antingen hittat på eller faktiskt besökt.

Få ämnen är heliga, och inte minst kyrkan och storsvenska pretentioner drabbas mer än en gång av Frödings godmodigt svidande penna.

* * *

Ironi är en svår konst, inte minst i skriven form. Det är emellertid en konst som Gustaf Fröding behärskar till mästerskap. Han är den borne ironikern.

I text efter text låter han en fin, nästan öm, ironi genomsyra tonen i de krönikor som han skriver. Det må röra ett prästmöte, en galafest eller någon politisk het potatis som rösträttsfrågan eller frågan om huruvida Försvaret bör skaffa en pansarbåt: ironi, ironi, ironi, som blåser in en distans mellan författaren och ämnet, som sätter ämnet i rätt proportioner, som gör diverse allvarliga företrädare för än det ena och än det andra milt förvridna i en skrattspegel.

Det är mycket effektivt, och gör texterna särskilt njutbara för läsaren att ta del av, när vi nu inte längre retar upp oss nämnvärt över själva ämnena i sig, som att Norge lämnade personalunionen eller spannmålstullar.

Det är sällan man gapskrattar åt Frödings texter, åtminstone numera. Men de är för det mesta småtrevligt och smålustigt humoristiska med kvicka infall, associationer och ordlekar.

Den politiska tendensen i det Fröding skriver är väl försiktigt reformvänlig och i värderingsfrågor är Fröding tämligen frisinnad; han driver gärna med överklassmanér och konservativa och anakronismer. Det kan ta sig uttryck i så jordnära saker som drift med hur folk irriterar sig på titulering eller - för att nämna något gammaldags då på väg ut - seden att lyfta hatten när man hälsar och på så vis blotta sin glesnande hårkalufs.

"Naturligtvis är hövlighet en rätt god egenskap, men varför den just skall bestå i att visa alla sina bekanta att man är flintskallig, är svårt att begripa."

* * *

Fröding själv hade ju sina demoner att kämpa med, men av deras rumsterande i hans huvud och strupe märks intet i hans krönikor. De är tvärtom livaktiga, spänstiga, fågellätta, med en prosa som flödar lätt och ymnigt utan hinder och fördämningar. Det blir alltså aldrig tungt att läsa Frödings krönikor och de äger i det närmste konsekvent den borne humoristens distans till det som avhandlas.

Undantaget från denna frihet är möjligen några texter mot slutet av samlingen, där Fröding försiktigtvis backar från några av sina för tiden mer radikala uppfattningar om könsliv och nakenhet.

* * *

Gustaf Frödings uppsatser bjuder på kulturhistoriskt intressanta inblickar i livet under 1800-talets sista decennier, inblickar skänkta av en skarpsynt iakttagare. Därigenom blir texterna inte bara underhållande i allmänhet att läsa nu, på grund av deras kvickhet, utan också historiskt intressanta, när de för oss uppdagar vad man då diskuterade i tidningarna, hur man diskuterade i tidningarna, och vidare något om hur livet måste ha tett sig för en fri själ under en tid av förhållandevis strikta sociala restriktioner.

Dessvärre dras den digitala versionen av Tidningsuppsatser med en besvärande mängd korrekturfel, som månne har sin orsak i att ursprungsböckerna transkriberats maskinellt. En genomläsning extra hade kunnat åtgärda dessa små väghinder för läsningen.

– – –

Tidningsuppsatser volym 1-4, Gustav Fröding. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014484-5. 

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Bokrecension: Martin Eden | Jack London

Martin Eden är en roman av Jack London (1876-1916). Romanen publicerades först i magasinet Pacific Monthly 1908-1909 och utgavs sedan i bokform 1909. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version.

* * *

Martin Eden skall vara en delvis självbiografisk skildring av en ung arbetares väg mot litterärt genomslag. För mig är det emellertid omöjligt att avgöra i vilken grad berättelsen bygger på Jack Londons eget liv, förutom att jag kan konstatera att titelpersonens politiska övertygelse justerats i förhållande till författarens. Jack London var socialist, Martin Eden är individualistisk nietzschean.

* * *

De första två tredjedelarna av Martin Eden är nästan oläsliga. Då är berättelsen indränkt i huvudpersonens svärmiska förälskelse i borgarflickan Ruth, en blek, eterisk varelse i ett fint hus, som Eden träffar genom att han räddar hennes bror från ett slagsmål och vid det tillfället blir bjuden hem på middag.

Genom sin kontakt med bourgeoisien får sjömannen och diversearbetaren Eden en vilja att höja sig själv, bildningsmässigt. Med Ruths hjälp lär han sig tala mer formellt, och på egen hand söker han bibliotekets böcker. Snart har han delat in dygnet i två delar: en handfull timmar då han sover, samt resten av tiden då han arbetar med att antingen läsa eller skriva noveller, poesi, artiklar.

Ruth faller med visst motstånd för den av livskraft vibrerande Eden. Och Eden har snart genom sin formidabla vilja och sitt skarpa intellekt vunnit långt fler insikter än vad som ryms i den kälkborgerliga bildning som Ruth och hennes skyddade likar besitter.

Men de är blinda för Edens genialitet.

Lika blinda är tidningarna som han sänder sina noveller till. De kommer tillbaka och han skickar dem till åter nya tidningar. Och hela världen är på Eden om att han måste skaffa sig ett jobb, skaffa sig en "position". Men naturligtvis framhärdar han intill dess att han förfrämligats från sin arbetarklassfamilj lika mycket som från Ruth och hennes klass.

När genombrottet kommer förändras allt. Plötsligt, när väl dammen fått ett bräck, svämmar efterfrågan över alla bräddar: alla vill publicera Eden. Hans svågrar, som grymt avvisat honom i hans svältnöd, sträcker ut sina händer. Till och med Ruth, som till sist hade brutit med honom, söker honom igen.

Men då är det försent. Eden, trogen sin nietzscheanism, ser blott hyckleri och hjordmentalitet; de älskar inte honom, de älskar bilden av vad han blivit — en celebritet, mannen för dagen, en litterär meteor som lyser upp himlen. Han försjunker i letargi och anträder sin resa mot undergången.

* * *

Martin Eden får sitt värde genom det peripeti som äger rum i den sista tredjedelen av boken, då Eden till sist nått framgång och han inte längre räknar cent i fickan utan dollar i tusental på banken.

Först då når berättelsen sin intensiva realism, när världen avmaskeras, när illusionerna som Eden själv haft om borgerligheten fallerar och han i deras ställe ser bara falskhet, inskränkthet, insiktslöshet.

Och hyckleriet uppstår i sin vackraste prydno när hans en gång så åtrådda Ruth – hon med sin universitetsexamen, hon som lett honom de första stegen upp på kultiveringens branta trappa – smyger in på hans hotell och förklarar sig återigen vara beredd att äkta honom, fastän hon redan från början fått läsa allt Eden skrivit, och alltså borde insett hans litterära storhet, men då förkastat den.

Ruth kommer tillbaka för att Eden fått ett rykte, för att han blivit någon — för att man i de fina salongerna ivrar för att bjuda honom till sig.

Men Eden är alienerad. Han känner ingen vördnad för de välbärgades litterära konvenans och brackighet, men inte heller känner han sig hemma i den råa arbetarmiljö som han kommer ifrån. Han är ensam, och ensam drar han bort. Och på något vis blir denna desillusion och alienering det mest påtagliga och realistiska i hela den relativt svårlästa romanen.

* * *

Jack London skrev Martin Eden till sjöss.

Han hade, också han desillusionerad vad gällde det egna litterära kändisskapet, tillsammans med sin hustru begett sig ut på en två år lång seglats i Söderhavet. Mot denna fonden bör man kanske tänka sig Edens återkommande drömmar om att ge sig ut till havs; havet blir snarast en symbol för friheten från redaktörernas och allmänhetens press.

Eden går under, enligt ett brev av Jack London, inte för sin brist på tro på gud, utan på grund av sin brist på tro på människan. Övermänniskan, som står över dem omkring sig, som tar gestalt i författaren Eden, krossas till sist av den värld där hjordarna regerar.

* * *

Martin Eden är en icke alldeles njutbar roman. Likväl äger den sitt värde som tragik, när berättelsen på ett kvidande vis vänds kring sitt eget nav, och uppåtsträvandet vänds i handfallenhet och uppgivenhet.
– – –
Martin Eden, Jack London. Digitaliserad som epub hos Project Gutenberg; digitala upplagan baserad på romanutgåvan från Macmillan and Company 1913.

Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.

Bokrecension: Karthago | Joyce Carol Oates

Karthago (eng. Carthage) är en roman skriven av Joyce Carol Oates (f. 1938). Boken utgavs både på engelska och svenska år 2014.

* * *

Det är svårt att skriva om Karthago utan att avslöja för mycket. För likt ett pussel läggs i romanen del till del, så att läsaren först mot slutet får ihop en någorlunda fullständig bild av de skeenden som utspelar sig i berättelsen.

Men historien tar avstamp i att Cressida, 19 år gammal, försvinner från den lilla staden Carthage i New England. Hon kommer från en välbärgad och i trakten välkänd familj. Morgonen efter försvinnandet hittas den unge krigsveteranen korpral Brett Kincaid stupfull i sin Jeep, med spår av strid i ansiktet, med blod på vindrutan och med hårstrån på passagerarsidan. Kincaid var intill helt nyligen förlovad med den försvunna flickans syster.

* * *

Karthagos största styrka ligger i de säkert utförda psykologiska porträtten. Inte minst gäller det Cressida och korpral Kincaid.

Man anar att Cressida lider av någon form av psykiskt handikapp. Det specificeras inte, men kanske återfinns det inom autismspektrat; det yttrar sig till exempel på så vis att hon har svårt för socialt samspel, samt att hon har en förmåga att bli synnerligen uppslukad av det hon för tillfället ägnar sig åt, som vid ett tillfälle ett projektarbete om Frankensteins monster.

Vad gäller tecknandet av korpral Kincaid når Oates enastående nivåer. Kincaid har svåra psykiska såväl som fysiska trauman från kriget. I hans huvud flyter den innevarande verkligheten samman med vad han sett tidigare; han har svårt att separera vad han varit med om i Mellanöstern från vad han upplever nu, inte minst när han snart blir anklagad för att ha med Cressidas försvinnande att göra.

* * *

Jag kan förstå poängen och fördelarna med att berätta en historia på det vis som Oates i Karthago gör: hon låter läsaren möta del efter del av händelseförloppet utan att nödvändigtvis följa en strikt kronologisk ordning. På så vis hålls spänningen ständigt på en hög nivå. Vanligtvis brukar jag inte ha alldeles lätt för såna hopp på tidsaxeln, men i detta fallet lär jag mig att uppskatta skrivsättet.

Möjligen kan jag tycka att Karthago inte hade förlorat på att vara kanske hundra sidor kortare. Kanske hade en del utvikningar kunnat bli mer begränsade då, men å andra sidan hade det psykologiska djupet på så vis möjligen riskerat att bli grundare.

Karthago är en psykologiskt intressant berättelse som inte låter läsaren vila i sina uppfattningar om de förekommande personerna; de senare förändras och visar nya sidor kapitel för kapitel. Karthago är också en hjärtknipande skildring av hur en katastrof slår ner mitt i vardagen och ställer en familjs tillvaro på huvudet.
– – –
Karthago, Joyce Carol Oates. Övers. Ulla Danielsson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-014152-3.