Bokrecension: Europa, mitt Europa! | Arthur Koestler

Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967 (eng. Drinkers of Infinty) är skriven av Arthur Koestler (1905–1983). Boken utkom på engelska 1968 och i svensk översättning av Margareta Nylander 1970.

* * *

Arthur Koestler är i dag mest ihågkommen som författaren av Natt klockan 12 på dagen (1940, sv. öv. 1941), en klaustrofobisk roman om Moskvarättegångarna som skildrar helvetet för dem som då fängslades av sovjetregimen.

Men Koestler skrev också mycket annat, inte minst essäer. En samling av dessa essäer, artiklar och tal möter vi i Europa, mitt Europa! Samlingens texter är tydligen i stor utsträckning utvalda på grund av sina kopplingar till andra verk av Koestler. 

Flera av essäerna behandlar ämnen som endast mycket begränsat finns på min kunskapshorisont, och jag kan därför på intet vis bedöma Koestlers insatser som insatt amatör på fälten evolutionsbiologi och psykologi. Och ärligt talat står jag tämligen främmande inför det som där för mig ofta framstår snarast som vetenskapliga teknikaliteter, även om mer insatta personer säker kan förklara varför det han tar upp är av mycket stor betydelse, vare sig nu han har fått rätt eller fel.

Koestler ägnar sig också en hel del åt vetenskapshistoria. Han belyser bland annat i vilken stor utsträckning vägröjande vetenskapsmän samtidigt som de kom något stort på spåren i annat i högsta grad var barn av sin tid: hur klarsynen så att säga kunde vara begränsad. Han vill också lyfta fram hur Galileo Galileis obstinata hållning gjorde att han hamnade i betydligt större konflikt med kyrkan än vad som hade varit nödvändigt. 

Helt andra ämnen finns också representerade, såsom exempel på hur Koestler engagerade sig mot dödsstraffet i England och exempel på hur han engagerade sig mot Englands absurda karantänsregler för hundar och katter. Det senare kan kanske för någon synas perifert, men Koestler lyckas genom dessa texter visa hur en statsapparat kan göra sig fullständigt blind för förnuft och bita sig fast i hållningar av ren blind envishet.

Till de mest intressanta texterna i samlingen hör kanske Koestlers småroliga och hyllande beskrivning av Norge och dess folk. Dit hör också beskrivningen av en lång kanotfärd i Frankrike, som innebar paddling på dagtid och god mat och dryck på kvällarna. 

Även beskrivningen av Österrike några år efter Andra världskriget är mycket givande och påminner också om hur landet led under den sovjetiska frammarschen, med 86 000 fall av dokumenterade våldtäkter, innan åtminstone Wien slets ur den sovjetiska björnens käftar och staden föll i västmakternas intressesfär, även om delar av Österrike till långt senare stod under sovjetisk ockupation. 

Koestler glömmer inte vidrigheterna då landet legat under den Nazi-tyska makten. I Wien finns 1954, då Koestler besöker staden för första gången sedan 1934, inga av hans vänner kvar, de flesta judar. De har emigrerat eller dött i gaskamrarna. Likväl finns hos Koestler en optimism avseende Österrikes framtid.

* * *

Europa, mitt Europa! tyngs av naturvetenskapliga inlägg som nog bara kan fängsla de i ämnena insatta; det är uppenbart att Koestler intresserade sig för sådana saker som återgång i evolutionen som möjliggör ytterligare evolutionära steg och för den konstnärliga och naturvetenskapliga skaparprocessen, inte minst dess undermedvetna inslag, men beskrivningarna är svårt tekniska och avsedda för insatt publik, inte för mig. 

Den som är specialintresserad av Koestler eller ämnena må läsa med intresse. Jag kan inte ha en åsikt om vad han i dessa saker skriver. Mer givande blir för mig är då hans texter i andra, mycket blandade, ärenden.
– – –
Artur Koestler, Europa, mitt Europa! Essäer 1955 – 1967. Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts, 1970. 211 sidor.

Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.

Bokrecension: Det kulturella djuret | Patrik Lindenfors

Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling är skriven av Patrik Lindenfors (f. 1964), docent i zoologisk ekologi och forskare. Boken utkom 2019.

* * *

Vad är en människa? 

— Åtskilliga svar på och förklaringar kring denna fråga möter i Det kulturella djuret. Boken blir en resa genom årmiljoner och genom mängder av vetenskapliga rön, där pusselbit läggs till pusselbit för att skänka en bild av den enorma komplexitet som finns inom människan, inte minst inom hennes skallben.

Det som slår mig mest, ja, fascinerar mig, är i vilken liten grad människan som individ bestämmer själv över sin varelse: generna och miljön samt betingning bevisas om och om igen vara utslagsgivande för att göra oss till dem vi är. Ja, Lindenfors ger visserligen utrymme för en variant av fri vilja i sitt avslutande kapitel, det som kallas kompatibilism. Men den fria viljans själva natur kan alltjämt ställas i fråga, så vitt jag förstår, när allt vad vi är predisponerats genom faktorer som vi inte har någon kontroll över: det rör alltifrån hur människans medvetande och tankeprocesser fungerar och vad som styr dem, till hur hennes kropp fungerar och vad som styr den. 

Jag måste dra slutsatsen att vi får lära oss inte bara att spela med de kort vi fått, utan också att viljan kring hur vi spelar ut korten ligger utanför vad vi kan påverka med en vilja frigjord från kausalitet.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Det kulturella djuret. Bokens ämnen spänner över vida landskap, och vad man än fokuserar på i dessa landskap möter man något intressant, tankeväckande och ofta förbluffande. 

Vad sägs till exempel om forskningsresultatet att personer som vunnit stora pengar på lotteri och personer som förlamats i en olycka en tid efter händelserna föga skiljer sig åt vad gäller upplevd lyckonivå? Människan verkar återgå till sin grundnivå oavsett yttre omständigheter, oavsett om denna grundnivå på individuell nivå kan vara lutad åt mer eller mindre positiv eller negativ riktning från person till person. 

Eller vem hade intuitivt trott att uppfostran i hemmiljön har mycket mindre betydelse för hur den egna personligheten blir jämfört med de egna genetiska predispositionerna och påverkan i det yttre umgänget, såsom i skolan eller kamratgruppen?

Framförallt handlar Det kulturella djuret om hur evolutionära processer fungerar, både biologiskt och kulturellt. För det visar sig att evolution inte bara är tillstädes i biologiskt avseende, utan att dessutom kulturella ”memer”, idéer, kunskaper sprider sig, tillväxer eller försvinner enligt evolutionära principer. 

Ett annat särskilt genomgående ämne är hur människan förvisso är en typ av djur, men ett djur som med tiden – i relativa termer sagt helt nyss – fått en alldeles avgörande sammansättning, som, om jag förstått det rätt, möjliggjort sekventiellt tänkande. Därigenom har människan fått ett inre verktyg som utvecklat språk och därigenom avancerad kultur.

* * *

Jag är i grund och botten humanist. Därför nalkades jag Det kulturella djuret med viss rädsla för att inte förstå eller hänga med. Och visst, det var säkert åtskilligt som flög över huvudet på mig, men jag upplever ändå att Lindenfors påtagliga pedagogiska framställningssätt, kryddad med humor, gör att jag lyckas ta till mig det han berättar om. Läsaren förs med in i svåra forskningsfält, men aldrig på ett sådant sätt att man av författaren lämnas utan stöd i att förstå vad forskningen innebär. 

Det kulturella djuret tar alltså upp många ting kring ett nav som utgörs av den generella evolutionsteorin. Den hågade kan vidare fördjupa sig genom de mångfaldiga litteraturtips man hittar litteraturlistan längst bak i boken, samt i de 366 slutnoterna, som förankrar det som författaren skriver om i forskningen.

Vad är en människa? Ett helt uttömmande kan kanske aldrig ringas in, men många, många nycklar som öppnar förståelse av människans väsen hittar man onekligen i Det kulturella djuret.
– – –
Patrik Lindenfors,
Det kulturella djuret. Om människans evolution och tänkandets utveckling. Stockholm: Ordfront, 2019. 284 sidor.

Bokrecension: Onda makter och goda | Bengt Lidforss

Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utgavs 1909.

* * *

Biologen, skribenten, socialisten Bengt Lidforss kunde vara långt mer än en nagel i ögat på sina motståndare; de som träffades av hans polemik upplevde det nog ofta som att de fått ett elegant och välriktat verbalt slag i ansiktet.

Genom att lyfta fram de argument och resonemang som hans fiender själva använt, och sedan belysa var de brister, lyckas Lidforss i allmänhet sätta fingret på det han uppfattar som de angripnas grundlösa uppfattningar, deras förstockelse – deras dumhet.

Bengt Lidforss synes nämligen vara helt allergisk mot dumhet och intellektuella brister när dessa egenskapers bärare framträder med pretention att övertala och bli tagna på allvar.

Han drar ner alla himlens blixtar och oväder över var och en som propagerar för reaktionära åsikter, fumlar runt med naturvetenskapen – som är en av hans paradgrenar som biolog – eller företräder en kristendom som kräver tro på det orimliga och övernaturliga.

Och lyckas någon uttala sig i en kombination av dessa perspektiv – ja, då är det ingen ände på den förödmjukelse de har att vänta, när väl Lidforss tagit till pennan.

* * *

Det är mot etablissemanget som Lidforss rasar. Själv är han socialdemokrat, och dessutom den förste universitetsläraren i landet som ansluter sig till partiet. Han tar lika tydligt avstånd från rörelsens vänsterflygel som från reaktionen.

Steget att gå med i partiet var nog så radikalt i hans hemmiljö: ett konservativt professorshem. Nog fick Lidforss problem att ta sig fram karriärmässigt inom universitetsmiljön, där politiska uppfattningar emellanåt satte folk på tvären mot hans avancemang, men omsider blev han dock, liksom sin far, professor.

Men Lidforss slår mot sina ståndsbröder, ofta i försvar för arbetarna. För honom är det givet att begåvning inte står i samband med vilken samhällsgrupp man tillhör. Ser han idioti eller galenskaper eller arbetarfientlighet bland bland akademiker, kyrkans folk eller andra, så agerar han utan hänsyn, ett enfant terrible av den högre borgerliga miljön.

Och nog hamnar han snett ibland.

Det finns stråk av misogyni i texterna, liksom av rasbiologiska slutsatser och antisemitism. I dessa avseenden är Lidforss onekligen ett barn av sin tids idéer; han genomskådar inte alltid samtidens idéer. Men rasbiologins legitimitet var given för honom som biolog, och det vore kanske orimligt och anakronistiskt av oss i dag att förvänta oss att han landat i andra åsikter än han därvidlag gjorde.

* * *

Nu är de strider som fyller många av sidorna i Onda makter och goda sedan länge begravda, liksom de personer som en gång var inblandade. Det gör inte texterna antikverade. De är nämligen fantastiska exempel på en utsökt stil.

Lidforss är kvick, elegant elak, stundom förintande kritisk, utan att bli vulgär eller tappa balansen. Det är, om man så får skriva, en mycket aristokratisk polemik han skriver: upphöjd utan att dra sig för att ta upp ämnen av vad slag det vara må, elitistisk utan att bli högdragen, och på gott humör även när han är uppretad.

* * *

I grova drag kan artiklarna i Onda makter och goda delas upp i två kategorier: dels mer politiska texter, dels mer polemiska.

I en text skriver han ett mycket fränt porträtt av den ryske tsaren Nikolaj II, som då fortfarande regerade. Kejsar Wilhelm II porträtteras också, men det porträttet mynnar oväntat nog ut i en hyllning av Bismarck. Han skriver:

”Kraft och mod äro dock dygder alltför sällsynta för att man icke skulle kunna hylla dem även hos en motståndare.”

Lidforss angriper också professor Vitalis Norström, en då för tiden känd konservativ filosof. Efter att i detalj gått igenom och trasat sönder två artiklar där professorn angriper arbetarna och socialisterna, blir Lidforss omdöme om Norström, att:

"… som socialfilosof är han ingenting annat än en stortalig moralist med bristfälliga kunskaper, oklart huvud och ett tarvligt hjärtelag."

En del utrymme ägnas också åt kristna naturvetare som försöker kombinera evolutionsteorin med kristen religion. Då är Lidforss på hemmaplan. Han är ju forskare i biologi och vet alltså vad han talar om, när han talar om evolutionen, och han är väl inläst på de senaste teologiska rönen från kontinenten, vilket får de svenska företrädarnas religiositet att framstå som föråldrad och förstelnad.

Rent besynnerligt blir det när en professor Quennerstedt försöker försvara Jesu obefläckade avelse – att Jesu moder Maria blev gravid utan att en man hade sex med henne – genom att dylika saker faktiskt är kända från naturen.

Lidforss verkar road av denna obstinata nödadvokatyr.

Han påpekar att de moderna teologerna tillhör jungfrudogmens ”argaste motståndare”, och andrar sedan att graviditeter utan befruktelse från en hane visserligen förekommer, hos t.ex. vattenlöss, men också hos en del andra arter genom yttre manipulation, varför Lidforss uppmanar ”den modärne apologeten” att visa:

"… huruvida det varit värme, mekaniskt tryck eller kemisk inverkan, som försatt ’den ädla jungfrun’ i det tillstånd, vartill annars mannens personligaste medverkan brukar vara nödvändig."

Lidforss fortsätter genom att skriva, att om nu jungfrufödelse kan ske naturligt bland människor, varför då inte anta att de många andra "religionsstiftare och heroer" som skall ha fötts på så vis, också gjorde det, och så slutklämmen:

"Ja, vem vet om det icke mitt ibland oss än i dag finns heliga män som ha uppkommit genom jungfrufödsel! Man gör ju stundom bekantskap med skribenter så blottade på allt manligt tänkande att man närmast skulle tro dem härstamma från en ändlös rad av gamla jungfrur, som sedan urminnes tider fortplantat sig partenogenetiskt."

Kvickheten är nattstånden nu, men man kan nästan känna träffen den fick in när det begav sig.

* * *

Onda makter och goda innehåller nitton uppsatser, några av dem uppdelade på ett par eller några delar när de först publicerades som tidningsartiklar.

Somliga av texterna äger intresse av historiska skäl – till exempel Lidforss referat av möten han varit med på, som ger oss en känsla av hur det kunde låta på socialistiska möten vid seklets början. Andra är intressanta främst på grund av sin formuleringskonst – som de många polemiska artiklarna.

Man kommer att bli obehagligt berörd då och då när man läser Lidforss. Måhända när han skriver något om rasblandning, måhända när han skriver något om kvinnor.

Men vi berövar oss upplevelsen av en enastående stilist om vi av dessa anledningar skyr hela hans produktion. Och inte bara hans produktion skulle ju i så fall få låsas in i giftskåpet: också mycket annat av det som skrevs när det begav sig skulle få stå vid Lidforssartiklarnas sida.

Istället får det som vi idag reagerar mot säga oss något om den tid i vilken texterna skrevs. Och vi får läsa med kritiska ögon, som vuxet och medvetet folk brukar. Kanhända kan vi rentav få lära oss något av Lidforss texter som kan vara oss till gagn i de opinionsstrider vi måhända ramlar in i än i dag.
– – –
Onda makter och goda: Uppsatser i blandade ämnen, Bengt Lidforss. Framtidens förlag 1909. 233 sidor.

Bokrecension: Ateisten och den heliga staden | Georg Klein

Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar är skriven av Georg Klein (1925-2016), professor i tumörbiologi.

Boken utkom första gången 1987. Jag har läst en utgåva från 1988.

* * *

Så här är det: jag är ärkehumanist. På många sätt står jag helt främmande för naturvetenskapliga ämnen, särskilt sådant som kemi, fysik, biologi. Men jag känner mig hemma när humaniora kommer på tal: språk, historia, kultur, ideologi. I Georg Klein har vi en man där dessa två så ofta separerade världar förenades.

Klein är som professor i tumörbiologi och cancerforskare extremt insatt i allt som gäller gener, kromosomer, virus, DNA, RNA och allt vad det heter. Faktum är att han i en del av de mer medicinskt inriktade uppsatser som Ateisten av den heliga staden består av, helt tappar bort mig, som har svårt att på förhand göra skillnad på de olika begreppen, och än mer tappar taget när begreppen följer på varandra.

Desto mer uppskattar jag de kulturhistoriska texter vi hittar i boken, och de skildringar av excentriska människor han under sitt liv träffat på. Och de är inte få.

Kleins verksamhet som ledande cancerforskare har fört honom runt all världen och satt honom i förbindelse med forskare av alla de slag. Molekylärbiologen Sol Spiegelman (1914-1983) är en av dem. Fysikern Leo Szilard (1898-1964) en annan.

* * *

Klein ger intressanta inblickar i hur vetenskapligt arbete fungerar: hur resultat läggs till resultat och ibland kullkastar tidigare rön.

Det blir tydligt att vetenskapligt arbete är ett ständigt pågående, ständigt föränderligt verksamhetsfält. Och fältet är inte, liksom ej heller andra fält, fritt från konformism. Det kan ta tid innan nya rön förstås eller implementeras i större sammanhang. Men nyckeln är om och om igen att experiment faktiskt fungerar och kan upprepas.

Klein visar också hur det vetenskapliga arbetet är något som sker i en forskningsgemenskap. Enskilda personers resultat infogas i en större helhet, där oöverskådligt många andra resultat smälter samman till vad vi kan kalla vårt samlade kunskapsläge, ett kunskapsläge som ständigt omprövas.

En aspekt av arbetet inom Kleins forskningsområde som han inte diskuterar men som det hade varit intressant att ta del av hans tankar om är experimenten på djur. Kanske har han resonerat om det i någon av sina andra böcker.

Faktum är ju, att framgångarna på tumörbiologins område i betydande utsträckning möjliggjorts genom ett intensivt arbete med att studera hur olika typer av djur i laboratoriemiljö reagerar på inympade celler, virus, sjukdomar. Beroende på dessa experiments utfall har man kunnat dra för mänskligt liv fruktbara slutsatser.

Hur ser Klein på problematiken med att låta dessa levande, kännande varelser lida för att minska mänskligt lidande? Det får vi inte veta, åtminstone inte här.

* * *

Bokens titel, Ateisten och den heliga staden, syftar väl först och främst på den avslutande texten i boken, som fått samma namn. Där skriver Klein om sin relation till Jerusalem och dess invånare. Själv är han övertygad ateist, vars ortodoxa judiska vänner inte kan acceptera att han nog inte egentligen är religiös. Det är han inte, menar han.

"Gud är människans största önsketänkande. Vi är ensamma i ett kallt och likgiltigt universum."

Det är väl därmed knappast förvånande att Klein redan nu upptäcker Richard Dawkins och hans aktuella bok The Selfish Gene (1976). Detta är ju långt innan Dawkins blev känd som ateistisk aktivist, främst genom boken The God Delusion (2006).

I The Selfish Gene handlar det om att människan främst är en vehikel för sina gener, som endast strävar efter att reproducera sig. Möjligen finns dock, framhåller Klein, en möjlighet att övervinna vår programmerade egenskap som genbärare, eftersom vi har en i vår värld unik reflektionsförmåga: vi kan agera för mål mer fjärran än det omedelbart genetiskt gynnsamma, vi kan möjligen nå altruism.

"Vi kan på allvar diskutera hur vi skulle kunna befrämja något som inte har någon hävdvunnen plats i naturen och i själva verket aldrig har existerat under hela världshistorien: den rena, från egna intressen frigjorda altruismen."

Jag, liksom väl också Dawkins och Klein själv, förhåller mig skeptiskt till en sådan framtidsutsikt.

* * *

Ateisten och den heliga staden är en personligt hållen bok, som blandar rent naturvetenskapliga redogörelser med Kleins egna erfarenheter av möten med människor och sina många resor.

Blandningen är sammantagen en aning spretig. Humaniora och naturvetenskap låter sig inte nödvändigtvis sömlöst sammanfogas till en helhet; fastän de båda är givna storheter i vår mänskliga tillvaro.

Klein själv är emellertid ett strålande exempel på universalbegåvningen som förmår kombinera dessa två världar inom sig: intresset för medicin, intresset för kultur. Själv bär jag inte den förmågan; jag är hänvisad till det fält där humanioran finns, och får häpna inför personer som Kleins kompetens när det kommer till den andra världen.
– – –
Ateisten och den heliga staden: Möten och tankar, Georg Klein. MånPocket 1988. ISBN: 91-7642-395-6. 248 sidor.

Bokrecension: Sapiens | Yuval Noah Harari

Vitruvianske mannen, Leonardo da Vinci. Detalj.

Sapiens: En kort historik över mänskligheten är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2012. Jag har läst den i svensk eboksversion från 2015.

* * *

Det är inga små saker Harari behandlar i sitt visionära historiska och samtidigt framåtblickande verk.

Med avundsvärd pedagogisk säkerhet och otaliga välfunna exempel berättar han människans historia, från dess att hon och schimpansen gick skilda evolutionära vägar för sex miljoner år sedan, över diversifierade arter av släktet homo, kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen, industrialiseringen och avslutningsvis med avstamp mot framtiden.

Detta är makrohistoria.

Det är historiens stora undervattensströmmar som analyseras: idéer som går genom årtusenden, levnadssätt som generation efter generation efter generation i sekler tillbaka tillämpat. Och Harari visar gång på gång att det vi tar som självklart är långt ifrån självklart: att kulturella uppfattningar, frågor om etik och frågor om livets mening är långt ifrån konstanta eller universella.

Man kunde tro att ett sådant överväldigade stort ämnesområde skulle bli ohanterligt. Det blir det inte i Hararis händer. Med populärt språk och utan att köra fast i detaljer, ehuru detaljer icke saknas, lyckas han föra hela sin stora berättelse i mål.

* * *

Sapiens är sprängfylld med information och nya tankeväckande infallsvinklar.

Som läsare får jag många aha-upplevelser. Särskilt fascinerar mig Hararis framställning av hur stora idéer, föreställningar, myter format och drivit mänskligheten vidare, som till exempel den enastående föreställningen om pengars värde.

Harari visar effektivt hur fiktionen eller föreställningen varit nödvändig i människans föränderlighet, intill dess att vi nu står inför kanske de största förändringarna i mänsklighetens historia.

En gång skilde homo sapiens ut sig från sina apsläktingar; måhända skiljer sig något nytt snart ut från homo sapiens, när vi nu äger förmågan att designa och förändra vår egen biologi.

* * *

Och intressant är att Harari i sin historia över mänskligheten inte begynner med de första civilisationerna för några tusen år sedan – där historieskrivning brukar ta avstamp – utan går längre, mycket längre tillbaka. Hans perspektiv är inte fågelns, utan satellitens, för att låna en liknelse av författaren själv.

Harari urskiljer tre banbrytande vägskäl i mänsklighetens historia.

Dessa är för det första den kognitiva revolutionen, som avskilde människan från sina meddjur och gav henne förmåga att skapa idéer, såsom religion, seder, etik, kultur. Detta inträffade för ungefär 70 000 år sedan, skriver Harari. Människan fick tillgång till fiktionen.  Det gav på sikt upphov både till ett rättssystem och föreställningen om mänskliga rättigheter.

För det andra är det fråga om jordbruksrevolutionen, när människan upphörde att vara nomadisk jägare-samlare och blev bofast träl under jorden; ett liv som med all sannolikhet blev hårdare och svårare än vad livet någonsin varit förut.

Och för det tredje är det fråga om den vetenskapliga revolutionen som Harari sätter inledningen för under 1500-talet, när människan lärde sig att inte nöja sig med religionernas svar, utan började söka ny kunskap: människan lärde sig att gå ifrån uppfattningen att allt relevant eller nödvändigt redan var känt – genom till exempel religionen – till insikten att ack så mycket ännu var okänt. Hon blev en utforskare både geografiskt och ur i princip alla andra aspekter.

* * *

Det hade inte varit svårt att skriva en hel uppsats rörande de många intressanta fakta och hypoteser man möter i Hararis bok. Det avser jag emellertid inte göra. Men jag kan likväl garantera att Sapiens utgör en djup mimersbrunn att ösa ur för den nyfikne.

Inte minst gäller det förmågan Harari besitter att — som han i synnerhet inledningsvis gör —sätta människan såsom varelse i perspektiv, som ett djur bland andra, men med ack så blodiga händer.

”Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.”

Homo sapiens påverkade inte nämnvärt omgivningen på tusentals år, för att efter kognitiva revolutionen sprida sig över världen och göra sig till dess härskare. Andra döda djur låg överallt i hennes spår.

Vi må också betänka att det inte – ur mänsklighetens historias synpunkt – var längesen homo sapiens var långt ifrån den enda arten av människa.

För inte mer än 30 000 år sedan befolkades jorden förutom av sapiens även av de berömda neanderthalarna, men också av andra arter av människor som alltså inte är föregångare till oss, utan parallella arter. Men förmodligen tog vi död på dem också. Harari skriver:

”Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter.”

Av dem var homo sapiens — vi — bara en, och vi hade vid det laget funnits som biologisk art i kanske femtiotusen år, menar han.

* * *

Sapiens är en utmärkt perspektivskänkare. Därtill är boken mästerligt pedagogisk. Aldrig springer den spränglärde författaren i förväg, aldrig blir han magistral. Av den bågnande volymen källitteratur i fotnoterna lyckas Harari snida fram en smäcker berättelse om människan såsom hon varit och är under sin vistelse på jorden, och låter oss ana sina visioner för framtiden: hur homo sapiens förvandlas till något annat genom genteknik, bioteknik och artificiell intelligens.

Är vi beredda på övermänniskans ankomst?
– – –
Sapiens: En kort historik över mänskligheten, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2014. Ebok 2015. ISBN: 978-91-27-14040-0.

Bokrecension: Vetenskap eller villfarelse | Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson

Vetenskap eller villfarelse är en antologi med texter om vetenskaplighet och pseudovetenskaplighet. Redaktörer för boken är Jesper Jerkert (f. 1975), civilingenjör, och Sven Ove Hansson (f. 1951), professor i filosofi.

* * *

Det kan inte råda någon tvekan om att vår kultur har en underström av kvasivetenskaplighet. En del kan vi ganska enkelt klassificera som tillhörigt det som generaliserande kallas New Age, och annat letar sig kanske lättare in i de finare salongerna med vissa självklara vetenskapliga anspråk.

Vetenskap och villfarelse innehåller texter av vetenskapsmän som synar dessa rörelser och fenomen i vetenskaplighetens utmarker. I synnerhet ägnar sig de flesta författarna åt ämnesområden som faller inom den naturvetenskapliga sfären; någon gång – ledsamt nog – utdelas till och med gliringar åt det humanistiska verksamhetsfältet.

* * *

Till de ämnen som behandlas hör slagrutor, astrologi, homeopati, jordstrålning, kreationism, evighetsmaskiner, glödvandringar, alternativmedicin, rasindelning av mänskligheten, så kallad helig geometri, UFO:n, utanför-kroppen- och nära-döden-upplevelser. Med mera.

Och mönstret upprepar sig gång på gång: pseudovetenskapliga verksamheter, som inte sällan använder en terminologi som kan förefalla mycket vetenskaplig, fallerar samtliga vad gäller vetenskaplig pålitlighet, som till exempel upprepningsbara resultat. Det betyder inte att ämnena inte ska undersökas vetenskapligt. Naturligtvis inte. Men man bör som intresserad av fenomenen rimligen konsultera vad vi med skäl kan säga om fenomenen redan nu, utifrån vetenskapliga resultat.

Emellanåt, som i fallet alternativmedicin, kan resultat uppnås – men inte nödvändigtvis av det skäl som utövare själva anför. Alternativmedicin som fungerar har en tendens att fasas in i traditionell och beprövad skolmedicin.

Ett särfall är det som brukar kallas parapsykologi, där man undersöker möjligheten av tankeöverföring, etc., där det förvisso finns forskare som tar sitt uppdrag på yttersta allvar. Här saknas istället främst resultat som ger belägg för att det man studerar överhuvudtaget existerar. Som James E. Alcock skriver i sin essä:

"Sammanfattningsvis har parapsykologer aldrig kunnat komma med en demonstration som på ett tillförlitligt sätt kan upprepas av forskare i allmänhet. [---] Om paranormala fenomen existerar är de fortfarande lika mystiska som någonsin."

I antologin ges också åtskilliga möjliga förklaringar till varför diverse pseudovetenskapliga fenomen förefaller fungera utanför laboratoriemiljön – och ibland även i laboratoriemiljön. Det synes långt troligare att sådana alternativa, men helt naturliga, förklaringar på ett mycket mer tillfredsställande sätt ger svar på vad det är utövarna upplever, än att någon form av övernaturligheter skulle vara vid handen.

Ray Hyman skriver angående parapsykologiska fenomen något, som även passar in mer generellt på de fenomen som beskrivs i boken:

"För en skeptiker kan även ytterst osannolika möjligheter förefalla mer sannolika än paranormala fenomen."

I synnerhet som de paranormala fenomenens faktiska existens icke har kunnat ledas i bevis.

En hel del utrymme ägnas också åt att beskriva genuina och pålitliga metoder för att nå vetenskapliga resultat. Metoderna är givetvis av yttersta vikt i vetenskapliga sammanhang, för att man inte ska nå resultat som är felaktiga, vinklade eller undermåliga på annat vis.

* * *

Särskilt beaktande bör läsaren ge religionshistorikern Olav Hammer. I en utmärkt, och humanistiskt inriktad, essä lägger han ut texten om varför folk vänder sig till kvasivetenskapliga och religiösa verksamheter.

Hammer påpekar risken med att bli hemmablind. I sak är det inte konstigare att tro på andlighetsbatterier än på Jesu uppståndelse, icke mindre märkligt att tro på Muhammeds himmelsfärd än på scientologernas E-mätare. Det som är besynnerligt är således inte i första hand vad människor tror på, utan varför de tror på det som de tror på.

Kulturens inverkan på vad vi uppfattar som pseudovetenskapligt är således påfallande. Jag kunde därför ha önskat, att man i boken även vikt något utrymme åt att undersöka pseudovetenskaplighet exempelvis inom de teologiska fakulteterna och institutionerna i Sverige, institutioner vars verksamhet vi är vana vid sedan hundratals år.

I boken påpekas hur akademiker från allehanda områden legitimerar sin pseudovetenskaplighet i andra områden genom sin titel. Månne samma ansats kunde ha gjorts inom det teologiska gebitet, när personer som visserligen inom sin akademiska verksamhet är vetenskapligt inriktade och beskriver hur människor uppfattat sin gud, i sin fritidsverksamhet i kyrkor och dylikt lämnar den deskriptiva, vetenskapliga verksamheten och blir konfessionella.

Ett annat ämne som kunde varit särskilt relevant, och som människor i allmänhet möter mer än pseudoarkeologi och slagrutemän, är pseudopsykologi. Coacher och allehanda mer eller mindre självutnämnda experter ger föreläsningar om hur människans psyke fungerar och hur man bör tänka för att fungera bättre som människa. En undersökning inom detta jättefält hade varit mycket intressant att ta del av, vilket Stephen Briers i år utgivna bok Psyksnack! demonstrerar.

* * *

Jag delar Jes Wienbergs uppfattning, som han framför i ett sammanhang om särskilda arkeologiska mönster i landskapet. Uppfattningen kan nog sägas vara relevant för samtliga de pseudovetenskapliga ämnen som behandlas i Vetenskap eller villfarelse. Wienberg skriver:

"Även om det i många fall är omöjligt att övertyga såväl professionella som amatörer om deras misstag så kan kritik fungera som ett slags konsumentupplysning för läsarna och andra som vill forska vidare."

Inbitna astrologer eller slagrutemän lär inte imponeras av allehanda minutiöst utförda vetenskapliga studier, som kraftfullt indikerar åt att det de håller på med inte har någon vetenskaplig grund, eller kort sagt: inte har något med den faktiska verkligheten att göra, på det vis som utövarna själva menar. De har investerat tid i sitt engagemang, och kanske i flera år själva erfarit att det visst fungerar.

Boken blir istället det Winberg också skriver: konsumentupplysning för den som söker information om fenomenen icke blott i de redan frälstas skara, utan dessutom utanför deras skrank.

Den som söker en vetenskaplig syn på fenomen som synes fantastiska eller övernaturliga, men som inte själv redan är övertygad om fenomenens relevans och existens kan med fördel vända sig till Vetenskap eller villfarelse och andra texter som framför den sansade och likväl hänsynslösa vetenskapens faktabaserade uppfattningar. Det gör personen rimligen vaccinerad mot att utan kritik svälja de läror som allehanda gurus eller förespråkare av pseudovetenskapliga verksamheter predikar.

* * *

Vetenskap och villfarelse är en intressant bok. Måhända hade somliga texter tjänat i läsbarhet på att målgruppsanpassas på ett bättre sätt gentemot läsare som inte är alldeles hemtama i naturvetenskaplig terminologi.

Läsningen av Vetenskap och villfarelse bör inte lämna läsaren oberörd. Kanhända kan man som sensmoral dra något sånt här: Tro inte på allt folk säger i vetenskapens namn. Undersök vad de styrker sina uttalanden med.
– – –
Vetenskap eller villfarelse, Jesper Jerkert & Sven Ove Hansson (red.). Leopard förlag 2005. E-boksproduktion Elib 2012. ISBN: 91-7343-104-4.

Betraktelse 19: Om solen

I dag har jag sett solen. Inte bara så där allmänt, utan jag har sett solen i dess vårglans: stark och nyuppstånden, en Balder i Gimle, strax efter Ragnarök. Ännu är den icke trött av sommar, ännu icke mjältsjuk av höst. Blek och nymornad blinkar gatstenar och människor mot densamma.

Det är som när Eddan beskriver en morgon, långt innan människan fanns, innan urgudarna samlat sig till råd:

"...gröna örter
grodde i marken."

Och vi kan också instämma i samma skriftsamlings bedömning, att "solens syn" är bland det bästa "för barn av människor".

Och redan har vi fått Harbards ord till Tor bekräftade i den årstid som nu bryter in:

"Snön nog smälter,
då solen stiger."

När jag nu först lade märke till solen, ackompanjerades dess sken av fågelsång. Och dagen blev genast en smula gladare, en aning lättare.

* * *

Det enorma klotet i rymden, som vi kallar sol, och som är vår närmaste stjärna, har varit dyrkad i religioner och prisad av poeter genom människans hela kultur.

Instinktivt förstår vi att dess förtärande hetta, så här på lagom avstånd, är förutsättningen för livet. Dess 5650 grader varma yta får snödropparna i vårt behagliga vårklimat att slå ut sina knoppar.

Solens hetta må vara svår att sätta i perspektiv. Men som jämförelse: En cigarettglöd är omkring 600-700 grader varm. I ett stearinljus låga kan temperaturen vara 1000 grader. Lågan i en eldkastare blir kanske 1300 grader. En husbrand kan möjligen nå upp till 2000 graders värme. Och en krematorieugn värms upp till omkring 800 grader. Men inne i solens centrum tror man att värmen uppgår till 15 000 000 grader.

Men även solens storlek är nog svår att omfatta med tanken. Solen innehåller i sig nästan 99,9 procent av solsystemets totala massa. Den skulle rymma jordens egen massa inom sig 333 000 gånger. Och känner man för att gå en promenad runtom dess ekvator, så har man en vandring på över fyra miljoner kilometer framför sig.

Och om man istället tar i hågen att genomföra en rymdpromenad från jorden till solen, får man färdas 150 miljoner kilometer. Går man då i en marschtakt om 6 km/h, kan man räkna med att vara framme om närmare tretusen år.

* * *

Men jag kan slå de fantastiska måtten och avstånden ur hågen. Jag kan nöja mig med att vända ansiktet mot den glödande skivan en stund, höra fågelsången, och glädjas åt att den här stjärnan - den är på alldeles perfekt avstånd och av alldeles perfekt storlek för min del.