måndag 24 april 2017

Bokrecension: I stället för samtal | Ingemar Hedenius

I stället för samtal är skriven av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1958.

* * *

Hur skall man klassificera en bok som I stället för samtal? Det är inte givet. Den rymmer en mängd korta texter, ofta några rader långa, ibland fyller de några sidor. Texterna äger inte den koncisa aforismens hårda skal. Jag får stanna inför ordet reflexioner. Det är en bok av tankar, en tankebok, med utrymme också för ett antal modernistiska dikter.

I dessa tankar framträder professor Hedenius inte som kristendomens sylvassa kritiker, inte som filosofen med sin begreppsapparat, utan texterna synes framfödda ur den tänkande människans så ofta tvingande behov att också skriva.

Och det skrivna i I stället för samtal är avslappnat, personligt till det intimas gräns, utan att man för den sakens skull nödvändigtvis kommer nära författaren; en naturlig distans finns där hela tiden. En aning kryptiskt blir det gärna.

* * *

Boken är uppdelad i ett antal block. Ett av blocken handlar i sin helhet om författarens möte med en viss gäckande herr Fredriksson på ett pensionat. I andra block möter vi tankar om livet, livsföring, människor och livet bland människorna.

Man anar kanske en viss resignation, samtidigt som Hedenius sträcker sig efter livsglädjen, liksom i ett försök att glädjas över livet så som det är. Ibland verkar han lyckas. Han är ingen pessimist, ingen misantrop. Han verkar vilja ta livet just som det är, och skriver:
"Att göra sig tankar om livet är bara fåfänglighet. Få har haft glädje av det."
Det som han kallar "[d]e intellektuellas dödshysteri" tar han avstånd ifrån, och utbrister själv: "Jag älskar livet."

Hedenius förundras över mörkrädslan, han framhäver nyttan med praktiskt arbete för andra framför onyttigt medlidande, "fega tårar". Musiken som var så viktig för Hedenius får utrymme på flera ställen. Naturligtvis finns kristendomskritiken med, men inte i polemik, utan i konstateranden. Att söka en tillvaro bortom denna kallar han att "försöka skolka från livet".

Stora tänkare och filosofer skymtar förbi, men inte som huvudpersoner, utan som en naturlig del i framställningen. Själv tillhör Hedenius samtidens intellektuella elit. Men kärleken till dem som inte tillhör den intellektuella sfären lyser igenom, liksom stundom distansen till andra intellektuella.

* * *

Trots att boken inte är en samling aforismer finns i texterna en rad formuleringar som med lätthet låter sig brytas ut och användas som sådana. Några exempel följer.
"Dumma människor är ofta hyggliga, och intelligenta människor stundom fasligt osympatiska, det är min erfarenhet."
"...dumheten är en utvecklingshindrande makt av enorm styrka."
"Anonymitet är kanske en förutsättning för det goda livet – vara känd endast av dem som känner dig."
"Skulle inte livet bli ett helvete, om hatet försvann?"
Eller varför inte:
"Ångesten är lika romantisk som tandvärk och skön på ungefär samma trista vis som otvättade kalsonger."
* * *

Det ligger något postumt över I stället för samtal, oaktat att boken kom ut när Hedenius var i femtioårsåldern och hade decennier kvar att leva. Men det fragmentartade skapar en sådan atmosfär, liksom att texterna ibland huggs av mitt i en mening, och lämnar något outtalat.

– Nej, det är inte lätt att bli klok på I stället för samtal. Störst intresse äger den kanske som en pejling av Hedenius inre: vad han behövde fästa på pränt, vad han i ett samtal med sig själv vill uttrycka av ledsnad och glädje, känslor och något om livet som sådant. I stället för samtal rymmer skärvor av en livshållning.
– – –
I stället för samtal, Ingemar Hedenius. Albert Bonniers förlag 1958. 122 sidor.

söndag 23 april 2017

Bokrecension: Ingenting är sant och allting är möjligt | Peter Pomerantsev

Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia) är skriven av Peter Pomerantsev (f. 1977).

Boken utkom först på engelska 2014 och i svensk översättning av Djordje Zarkovic och Helena Hansson 2016.

* * *

Ryssland förhäxar och förskräcker. Dess enorma vidder med sina ortodoxa kyrkor, dess miljoner och åter miljoner invånare i datjor och sovjetiska kuber, dess våldsamma historia och dess nuvarande ambivalens... Det är detta land, dess människor av i dag och dess förflutna som Peter Pomerantsev ger sig i kast med i sin Ingenting är sant och allting är möjligt.

Det är onekligen ingen upplyftande bild som genom mängder av mikrohistorier och impressionistiska teckningar framträder på sidorna i denna personligt hållna redogörelse över vad Pomerantsev varit med och mött om under sina nio år i Ryssland, bland annat som teve-producent för ryska TNT.

Men få personer torde kunna göra ett lika kontrastrikt reportage som just Pomerantsev. Hans föräldrar lämnade Sovjet när Pomerantsev vad helt ung och själv kom han att bli engelsman, men genom sin bakgrund väl saturerad i det ryska.

I sin bok beskriver han ett Ryssland som ständigt förändrar sig. Ett Ryssland där gårdagens gangstrar än dagens affärsmän, där lyhördheten inför och närheten till Kreml är avgörande för den enskildes framgång, och där förmögenheter skapas lika snabbt som de försvinner. Ett land fullkomligt genomsyrat av mutor. Ett land som förvandlar sig inför både sig själv och omvärlden, där människor ideligen får omskapa sig själva.

Genom sitt dokumentärskapande märker han hur maktens stämma måste inlyssnas rörande vad som just för tillfället passar sig att sända; det får inte vara för allvarligt: folket skall hållas nöjt. Regimkritik får förekomma, men på regimens egna villkor, vilket leder till att en oppositionsrörelse mycket väl kan vara finansierad av Kreml, för att också stå under dess yttersta kontroll.

Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.

* * *

Pomerantsev träffar mängder av människor. Han har betraktat den ryska nationens själ, och den framstår som plastisk och undflyende. Men där ryms bland annat den storryska stoltheten och värnandet om det genuint ryska i motsats till det som uppfattas som västerländskt.

Men Pomerantsev verkar inte sky Ryssland. Boken framstår inte som en hatskrift. Han, liksom snart läsaren, förundras snarare över detta märkliga fenomen, så skenbart modernt i vissa avseenden, men samtidigt så annorlunda gentemot allt västerländskt.

En vän av Ryssland kunde kalla boken konspiratorisk. Jag tror inte den är det, eller ser den åtminstone inte som det. Den är snarare ett ytterst personligt vittnesbörd om det Ryssland som Pomerantsev själv möter under sina år i landet. Det är orden från en ropandes röst. Om ett land som resten av världen måste förhålla sig till, hur hala och undflyende dess konturer än är, hur svårgripar dess kärna än må vara.

* * *

Ingenting är sant och allt är möjligt har undertiteln Det nya Rysslands surrealistiska själ. Det är just med en känsla av surrealism som jag läser boken. Surrealism formulerat med ett direkt och vackert språk. Jag kan efter läsningen givetvis inte hävda att jag lärt känna Ryssland, men kanhända har jag som läsare fått en liten glimt av en del av det ryska.
– – –
Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia), Peter Pomerantsev. Övers. Djordje Zarkovic, Helena Hansson. Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-957-4. 259 sidor. 

tisdag 18 april 2017

Bokrecension: Boken i rännstenen | Robert Darnton

"Stilleven met boeken", Jan Davidsz. de Heem (1625-30). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime) är skriven av den amerikanske historikern Robert Darnton (f. 1939). Boken utkom första gången 1982.

Boken har översatts av Ulf Gyllenhak (f. 1958) och utkom på svenska 1984.

* * *

Under l’ancien régime i Frankrike, innan revolutionen, fanns en omfattande svart bokmarknad. Ofta trycktes böckerna utomlands och smugglades sedan in i Frankrike.

Det är denna skuggrika kulturmiljö som Robert Darnton ägnar sitt intresse i Boken i rännstenen. Dess flöden, dess gestalter, dess svårigheter och möjligheter drar han fram ur dunklet och ställer i historikerns ljus. Detta blir möjligt genom ett omfattande källmaterial som Darnton fått tillgång till: papper efterlämnade av det schweiziska förlaget Société typographique de Neuchâtel (STN). Bland annat finns i materialet 50 000 brev.

Från franska statens sida försökte man hantera och motarbeta denna marknad. Man delade upp böcker i tre kategorier, som vi kanske kan kalla tillåtna böcker, knappt tolererade böcker och förbjudna böcker. Det hindrade inte att man genom välplacerade mutor och allianser kunde lyckas få förbjudna böcker genom den stränga kontrollen och levererade till försäljningsplatser.

De förbjudna böckerna kunde vara av olika slag. Dels filosofiska, dels vetenskapliga, dels pornografiska, dels smädande. Ibland en kombination av dessa varianter. Det var synnerligen populärt att grovt smäda högt uppsatta människor genom att beskriva vad som uppfattades som deras dekadenta leverne.

De enskilda bokmånglarna visar sig inte sällan vara personer från samhällets socialt sett lägre skikt. Kanske var de mer eller mindre misslyckade författare – författare med drömmar om framgång som aldrig infriats, och som för sin försörjning kanske ägnade sig åt brödskrivning å deras vägnar som betalade eller åt att fylla olika funktioner i distributionskedjan av förbjudna böcker.

* * *

Boken i rännstenen består av sex essäer som belyser olika aspekter av den illegala bokmarknaden i Frankrike. Enskilda livsöden beskrivs utifrån efterlämnade brev, men också omfattande statistiska analyser presenteras, för att försöka spåra vad som egentligen lästes under franska 1700-talet.

Det är onekligen spännande livsöden läsaren får ta del av, ibland med stor detaljskärpa, när källmaterialet så tillåter.

Inte minst gäller det abbé Le Senne, om det nu var hans verkliga namn, en präst som genom intensiva kontakter med STN försöker tjäna sitt levebröd: han försöker förmedla manuskript, presenterar idéer, ber om jobb. På flykt från lagen genomför han långa vandringar och gömmer sig hos vänligt inställda kolleger.

* * *

Boken i rännstenen skildrar ett utsnitt av en mycket dynamisk tid med stora samhälleliga spänningar. Vad vi får upp ögonen för är bland annat att de stora, tidiga filosofernas verk inte tycks ha haft rykande åtgång; de enklare, smädande texterna förefaller ha gått åt bättre. Vi får också följa katt- och råttaleken mellan representanterna för makten i frankrike och de krafter som underminderar densamma.

Det som också slår läsaren är hur mycket märg, ben och blod som Darnton lyckas gräva fram ur de tidigare så förbisedda breven och räkenskaperna. Han rekonstruerar helt enkelt en hel värld, som tidigare om inte varit okänd, så i alla fall betydligt mindre känd.
– – –
Boken i rännstenen: Bland författare, kolportörer och boktryckare i Upplysningstidens under värld (eng. The Literary Underground of the Old Regime), Robert Darnton. Övers. Ulf Gyllenhak. Ordfront 1984. ISBN: 91 7324 206 3. 231 sidor.

fredag 7 april 2017

Bokrecension: Erik XIV | Ingvar Andersson

Erik XIV, tillskriven Steven van der Meulen (1561). Beskuren.
Bild Nationalmuseum / Wikipedia Commons.
Erik XIV är skriven av historikern och senare Svenska akademiledamoten och riksarkivarien Ingvar Andersson (1899-1974).

Bokens första upplaga utkom 1935. Jag har läst den fjärde, utvidgade upplagan, som först utkom 1948.

* * * 

Erik XIV känner vi igen. Vi ser honom nog framför oss: en tunnare version av fadern, Gustav Vasa. Det långa, tvådelade skägget. Ingvar Andersson försöker komma nära denne vår kanske enda riktiga renässansfurste i nordisk version. Han beskriver hur bilden av Erik formats av hans fienders nedsvärtande av honom, men Andersson går till källorna och försöker genom dem återskapa Erik såsom han möjligen var.

Erik fick inte ett lätt liv, fastän hans bana började så lysande, som Sveriges förste arvkonung.

Han regerade landet i 8 år, men efter ett uppror lett av hans bröder hertigarna Karl och Johan avsattes han och fängslades. Han tillbringade resten av livet i fängelse. 9 år. Han avled år 1577, med all sannolikhet som en följd av arsenikförgiftning, enligt en undersökning gjord 1958, efter att Anderssons bok givits ut.

Själv påvisar Andersson hur Johan III, Eriks bror, förelade Eriks väktare hur de skulle ta livet av honom om det skulle behövas, men skriver inte explicit ut att Erik blev mördad eller under vilka omständigheter det kan ha skett.

Erik är väl i dag känd för sin psykologiska disposition. Andersson upplåter också en hel del utrymme åt detta ämne, även om han aktar sig för att diagnosticera kungen. Uppenbarligen drogs Erik med en till förföljelsemani gränsande misstänksamhet. Men sett utifrån tidens eget perspektiv var misstänksamheten inte ogrundad. Erik var en renässansfurste och regerade utifrån machiavelliska ideal, där statsnyttan trumfade allt annat, och staten och fursten smälte samman till ett.

En sådan makt som Erik hade och strävade efter bland annat genom att hålla aristokratin på plats var farlig både för folk omkring honom och för honom själv.

Men någon form av sammanbrott skedde efter de berömda Sturemorden, som initierades av Erik. Ett antal aristokrater fick sätta livet till, och dessutom Eriks egen lärare som råkade finnas i närheten. I samband med händelsen försvann Erik ut på landsbygden och återfanns inte förrän efter flera dagar.

Sturemorden analyserar Andersson också, och försöker återigen se på händelsen utifrån samtidens perspektiv, inte eftervärldens.

Han påvisar då hur aristokraterna som dödades faktiskt var dömda till döden, även om domen ännu inte helt formaliserats. Till det kommer furstens unika position. Morden var således inte självklart olagliga enligt tidens sätt att se på saken. I fångenskapen försöker Erik också genom logiska resonemang föra i bevis att han inte handlat fel i detta.

* * *

Erik XIV var uppenbarligen en mycket intelligent man. Han var bildad, så bildad som man kan bli som nordisk kung under denna tid. Han var en god stilist, han skrev och spelade musik. Han var mycket intresserad av och insatt i astrologi, som då betraktades som en intrikat vetenskap. Han talade flera språk.

På vissa sätt var Erik en helt annan typ av person än sin far, rikshushållaren utan betydande humanistisk bildning. Erik var en modern furste av europeiskt snitt.

Till det kommer den råhet som följde med furstevärdigheten. Han förde krig och genom den så kallade höga nämnden, där Jöran Persson, prokuratorn, ställde människor inför rätta rensade han bland misstänkta människor. Erik kunde inte låta någon kränka hans konungsliga ära. Som furste sammansmält med staten måste han vara upphöjd över alla andra.

* * *

Två lärdomar bär man särskilt med sig efter läsandet av Anderssons initierade och på källstudier grundade biografi. Det ena är vikten av att analysera historiska personer och händelser utifrån dess egen horisont, inte eftervärldens. Placerar man inte analysen inom den studerade tidens egen horisont blir analysen anakronistisk och missvisande.

Det andra är vikten av att se igenom senare tiders vittnesbörd om en historisk person eller händelse och gå direkt till de närmaste källorna.

Eriks person har, förklarar Andersson, varit överlagrad av senare tiders omdömen av honom: segrarna skrev som så ofta historien, själv fick han inte möjlighet att forma sitt eftermäle såsom hans far till exempel gjorde. Andersson söker Erik XIV i hans egna och hans samtidas ord, och i hans gärningar.

* * *

Ingvar Andersson skriver en prosa som redan 1935 när den första utgåvan av boken kom ut måste ha känts en aning gammaldags med sina gamla verbändelser och sina formuleringar. Språkbruket är alltså konservativt. Det stör inte mig, men  jag lägger märke till det.

Det saknas fullskaliga biografier över Erik XIV. Utöver Herman Lindqvists bok om kungen är Ingvar Anderssons den enda jag känner till. Så vitt jag kan bedöma håller Anderssons biografi i allra högsta grad i dag, även om naturligtvis 1958 års upptäckt beträffande arsenikförgiftningen rimligen hade fått utrymme i boken om den skrivits senare.
– – –
Erik XIV, Ingvar Andersson. Wahlström & Widstrand 1979. Fjärde utvidgade upplagan. ISBN: 91-46-13566-9. 319 sidor.