Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund

In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II. 

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Det finns annan frukt än apelsiner | Jeanette Winterson

Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit) är skriven av Jeanette Winterson (f. 1959).

Boken utkom på engelska första gången 1985. Jag har läst boken i svensk översättning av Lena Fries-Gedin, i e-boksupplagan från 2015.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner låter sig inte läggas i ett enskilt genrefack; den är alltför många olika typer av text för det.  Romanen experimenterar med olika genrer.

Det finns uppenbarligen självbiografiska inslag, men samtidigt är helheten en roman. Och i romanen finns insprängda sagofragment, som på allegorisk nivå lägger ut huvudberättelsen. Men man får enligt min mening anstränga tolkningar rejält för att sagofragmenten ska fungera på ett befruktande snarare än ett förvirrande sätt i relation till romanens övriga delar.

* * *

Huvudberättelsen står däremot stadigt på egna ben, med eller utan sagoinslag.

Huvudpersonen heter Jeanette, precis som författaren, och hon växer upp i sextiotalets Lancashire. Hon har adopterats av ett frikyrkligt par, där modern är en synnerligen dominant gestalt. Modern tänker uppenbarligen forma sin adoptivdotter till vad hon ser som en sann kristen. Och den unga Jeanette blir barnpredikant i församlingen.

Emellertid förälskar sig Jeanette i tonåren i en annan flicka och de två inleder en relation. Detta kommer till moderns och kyrkans kännedom, och de ser så klart demoners verksamhet i detta. Det blir stor uppståndelse och relationen tvingas upphöra.

Men när Jeanette ett år senare blir påkommen med en ny flicka leder det till en brytning med familjen: hon kastas ut, eftersom hon vägrar att ta avstånd från vad som förevarit.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner blir en spretig historia på grund av sagoframentens inbrytning i huvudhistorien. Jag skulle rentav kunna tänka mig att hävda, att sagorfragmenten saboterar något av romanens effekt. Fragmenten höjer inte berättelsen, den förvirrar den snarare, och förser den med överlastad och otydlig symbolik.

Berättelsen ger dock utrymme åt en hel del ironisk humor; trots den absurda religiösa fanatismen betraktar berättaren uppväxten med distans. Och det är inte så att berättaren – som alltså inte nödvändigtvis är identisk med författaren – tar avstånd från sin mor, trots allt. Det finns något band där, som skildras som att modern bundit en tråd runt en av Jeanettes knappar. Något förenar dem trots brottet i relationen.

"Hon hade knutit en tråd runt min knapp, att rycka i när helst hon behagade."

Religion i form av referenser och språkbruk mättar hela romanen. Till och med kapitelrubrikerna är lånade från gammaltestamentliga böcker – och titlarna speglar innehållet. Så blir till exempel "Genesis" (Första Mosebok) det första kapitlet, där Jeanettes yngre år skildras, och  "Domarboken" det kapitel där Jeanette tvingas till uppgörelse med modern.

Någon samvetsnöd kring den egna homosexualiteten i relation till Guds och Bibelns förmenta och kyrkans konkreta krav ger Jeanette inte uttryck för, även om hennes gudstro som sådan genomgår en förändring. Jeanette verkar accepterar sina egna romantiska känslor på ett befriande sätt, som jag tror är ovanligt i djupt religiösa sammanhang. När hon tvingas välja, väljer hon att följa hjärtat och inte grupptrycket från församlingen.

* * *

Det finns annan frukt än apelsiner ser jag till syvende og sidst som ett djärvt genreexperiment som möjligen hade fungerat bäst som en traditionell roman med självbiografisk lutning. Sagodelarna splittrar den i grunden kraftfulla berättelsen om en homosexuell ung människas uppväxt i en homofientlig kyrka.
– – –
Det finns annan frukt än apelsiner (eng. Oranges Are Not The Only Fruit), Jeanette Winterson. Övers. Lena-Fries-Gedin. Wahlström & Widstrand. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-46-22966-7.

Bokrecension: Tony växer upp | Agnes von Krusenstjerna

Tony växer upp är en roman av Agnes von Krusenstjerna (1894-1941). Boken utkom första gången 1922 och utgör första delen i en trilogi. Jag har läst en utgåva av boken tryckt 2013.

* * *

Jag är fördomsfull. Hade jag fått informationen att en roman från 1920-talet handlar om en flickas uppväxt till ung kvinna, hade jag föreställt mig något skirt, försiktigt, ofarligt. Och så läser jag då Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp, och får något långt mer intressant.

Tony är adelsflickan som växer upp till ung kvinna, men skildringen är inte skir och försiktig, den är förbluffande rak och kroppslig och väjer inte för ämnen som långt fram i tiden får sägas ha hanterats med långt dunklare beskrivningar än vad von Krusenstjerna använder.

Tony växer upp rymmer många intressanta aspekter. Adeln, såsom Tony möter den, är gammal och trött och tillhör redan det utgående. Likväl har Tony själv en privilegierad ställning, även om hon inte själv direkt reflekterar över det, åtminstone inte i detta skede. Hon har annat att sysselsätta sig med, inte minst modern, som gått in i sinnessjukdom och blivit kvar i mörkret, onåbar.

Det rör sig om en släktsjukdom, och nog finns där en alltmer accentuerad oro att Tony själv en dag skall drabbas.

* * *

Boken är skriven i jag-form. Vi får tänka oss att huvudpersonen Tony skriver sin självbiografi på ett visst tidsavstånd från sin uppväxt under 1900-talets början. Men skildringen är så intim och personlig, att berättelsen nästan får karaktär av dagbok; sådana är förtroendena Tony delar med sig av i sitt tillbakablickande.

Så berättar hon om hur hon upptäcker sin kroppslighet och de njutningar kroppen kan bjuda henne. Och hon berättar om sin nära vänskap med skolkamraten Maud. I Maud finns en mycket stark erotisk drift, som får henne att vurma för ynglingar allteftersom hon träffat dem, och lämna dem kort efter att hon kommit på avstånd från dem.

Men det är inte allt. Maud har en erotisk dragning också till personer av det egna könet. Uppenbarligen är hon förtjust i Tony, och det yttrar sig i kyssar och beröringar som Tony har svårt att förhålla sig till. – Tony är överlag mycket oskyldig: hon har länge aldrig ordentligt fått lära sig om sexualiteten.

Tony känner inte för Maud vad Maud känner för henne, och vänskapen torpederas. Kort efteråt relegeras Maud från skolan efter att ha upptäckts på toaletten med en yngre flicka.

Vi kan alltså notera att samkönad fysisk attraktion knappast odelat gillas av Tony – men heller inte skildras i enbart fördömande ordalag. För Tony verkar närheten vara både avskräckande och i någon mån lockande.

Synen på det kroppsliga är relativt bejakande i romanen, men på grund av sin oerfarenhet upplever Tony tanken på sex med en man som skrämmande, efter att hon fått sig beskrivet hur samlag fungerar. Hon associerar det till minnesbilden av två hundar som hon sett para sig. Det hela verkar framstå som något djuriskt och rått för henne. Samtidigt träffar hon omsider en man som hon känner stark attraktion till.

* * *

Tony växer upp är en rak och dynamisk berättelse. Den känns inte på något vis förljugen, det finns ytterst lite av höljande försköningar, utan den är tvärtom en historia som kunde varit sann: man tror på berättelsen. Romanen trampar inte ner sig i intetsägande vitsärksromantik utan låter hela tiden berättelsen vibrera och knaka av inre spänningar.
– – –
Tony växer upp, Agnes von Krusenstjerna. Dejavu 2013. ISBN: 9789174513677. 370 sidor.

Bokrecension: Falskmyntarna | André Gide

Falskmyntarna (fr. Les faux-monnayeurs) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utkom första gången 1925. Jag har läst den i svensk översättning av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Att läsa Falskmyntarna är en säregen upplevelse. Lite som att lyssna till ett långt, klassiskt musikstycke utan egentlig början, utan slut.

Eller ska jag jämföra romanen med ett höglitterärt prosapoem, där författaren experimenterar med olika stilar vilka tillsammans utgör helheten: fragment ur dagboksanteckningar, metadiskussioner som författarrösten för om boken under det han skriver den, traditionell berättande prosa, dialoger, uppbruten kronologi... Men där allt verkar ha sin givna plats: som i poemet.

Handlingen är också svår att ringa in. Bland de mer centrala gestalterna i boken är författaren Édouard, hans halvsysters son Olivier, dennes vän Bernard, den unge greven de Passavant — men det räcker inte långt: ett myller av gestalter förkommer, dock utan att bli över hövan förvirrande.

Alla personernas öden utvecklar sig inför läsarens ögon. Édouard arbetar med sin bok — betitlad liksom Gides egen bok, "Falskmyntarna" — och han använder sig av människorna omkring sig som stoff i boken. Èdouard är en god kraft som samtidigt lever i en homoromantisk spänning med sin systerson Olivier, en ung man i studentåldern.

Det homoerotiska temat som går genom hela boken är inte lätt att sätta fingret på heller: det finns där genom antydningar, handtryckningar, förstulna dialogstycken, tillgivenhet som går utöver det kamratliga. Och inte bara mellan Èdouard och Olivier, utan också mellan Olivier och den unge greven de Passavant, blasé, rik och framgångsrik författare. Åtminstone greven synes vara medveten om att det talas om honom och Olivier.

Men Falskmyntarna rymmer också tragiska djup: familjehemligheter dolda under en fernissa av borgerlig moralism, religiösa övertygelser som månne hålls av nödtvång av en präst som inget annat vet av, ett äktenskapligt snedsprång som resulterar i grossess, förtvivlan och försoning.

Spänningar, åtrå, känslor. Romanen är bräddfull av sådant, och Gides mästerliga skildringar gör att läsaren naglas vid berättelsen, fastän den egentliga handlingen inte rör sig från punkt a till punkt b, utan vecklar ut sig i alla riktningar via vänskapsband, släktband och andra relationer.

* * *

Falskmyntarna är ett litterärt mästerverk. Det trovärdiga levandegörandet av de många gestalterna, inblicken i högborgerlig, fransk miljö, frammanandet av övertygande känslor, lojaliteter och brutna lojaliteter: allt borgar för att göra romanen till ett verk man inte snart glömmer.

Man kan vidare fördjupa sig i berättelsen och analysera de olika personerna utifrån någon slags symbolisk tolkning: att Édouard representerar en god kraft, att prästen representerar en oreflekterad tro, att greven representerar den farliga, aristokratiska cynismen, att åter någon annan framstår som djävulen själv... Ja, Falskmyntarna som konstverk ger gott om rum att röra sig i.

Och ur ett gay-perspektiv kan man notera hur Gide, som själv var öppet homosexuell, på ett finkänsligt vis förmår berätta om homo- eller bisexuella känslor genom de finaste antydningar, utan minsta slipprig eller vulgär utfyllnad i syfte att skriva läsaren på näsan.

Det vore ett misstag att kalla Falskmyntarna lättläst; och varför skulle vi förvänta oss att den skulle vara det? — Vad den är, är en värld i en bok. Vad den är, är en läsupplevelse av sällsynta proportioner.
– – –
Falskmyntarna, André Gide. Övers. Gunnar Ekelöf. Forum 1972. ISBN: 91-37-03505-3. 319 sidor.

Öppet brev till Tommy Dahlman

Andreas Creutz, Tommy Dahlman

Med anledning av de senaste dagarnas mediestorm om pastor Tommy Dahlman och hans vänner som undertecknat en debattartikel där de som lever som homosexuella förklaras icke äga tillträde till himlen.

Bäste Tommy, 

Vi har känt varandra några år, även om vi sällan haft kontakt den senaste tiden. Det var ett bra tag sen vi satt ner och förtroendefullt pratade om svåra ämnen och du bjöd på dyr whisky som smakade så gott. Men jag har inte släppt dig ur synfältet, jag har betraktat vad du haft för dig på avstånd. Jag har sett ditt återtåg till kyrka och kristendom. 

Och vad jag sett har gjort mig frustrerad. Jag har sett hur du har gått från en dialoginriktad och problematiserande samtalspartner, till en fundamentalistisk biblicist med självklara svar på svåra frågor. Jag har sett dig omforma varje komplext mönster till en enda linje. 

Och om och om igen har fokus hamnat på frågan om homosexualitet. Dina ord har blivit allt skarpare; från dess att du lät mig läsa ett blogginlägg i förväg för att bedöma det, intill dess att du nu förklarar att homosexuella människor hamnar i helvetet. 

Och vet du vad? Jag håller i viss mån med dig. Jag håller med dig om att bibeln, läst i sin helhet och med hänsyn tagen till kontext, svårligen kan fås att förespråka eller tolerera homosexuellt samliv. Varje gång bibeln uttalar sig om samkönad sexualitet är det i stränga, mycket stränga, ordalag. 

Men så uppstår då problemet. 

I stället för att se bibeln för vad den är: en samling skrifter från olika århundraden av okända författare med obefintliga insikter i psykologi, biologi, sexologi och med skriande kunskapsluckor om omvärlden jämfört med valfri tioåring av idag, så väljer du att gudomligförklara varje kommatecken du kan hitta i textsammanhopningen av dessa människor. 

I stället för att se dess budskap för vad det är: mängder av människors föreställningar om gud, så väljer du att se det som ett enda, sammanhängande budskap, icke från människor, utan från Gud själv. Din övertygelse är så stark därom, att du låter varje ansats till anständighet, varje rimlighetsbedömning, varje hänsynstagande fara. Du bjuder medmänskligheten på dörren med hjälp av vad du själv, med naiv självklarhet, uppfattar som gudagiven sanning. 

Om du kunde nalkas bibeln som filologen nalkas Iliaden eller som historikern nalkas Eddan hade mycket varit vunnit; du hade haft frihet att väga, att välja, att inte vara låst. Om du kunnat ha ett vetenskapligt förhållningssätt till bibeln hade du kunnat tillåta dig att vara skeptisk, att förkasta det motbjudande, att fördjupa dig i det intagande. Men icke. Närsynt låser du dig vid bokstaven och ser inte meningen. 

* * * 

Nu går drevet mot dig. Du upplever det nog som ett helgande martyrium, ett lidande för din Gud. Tillropen från andra fundamentalister styrker dig. Men i själva verket är människors avvisande reaktioner mot vad du uttryckt nog bara en ryggradsreaktion mot en inställning som i civiliserade sammanhang stinker av förflutenhetens likdoft, uppstigande från gravar som aldrig borde ha öppnats igen. 

Du må se dig som ett Kristi sanningsvittne, men agerar som en avgrundens apostel när du med fariséartat högburet huvud dömer kristna medmänniskor till helvetet beroende på vem de råkar älska. Och jag har svårt att se hur du, den vältalige, vänlige Tommy som jag kände, kan ställa dig bakom din egen retorik. 

Jag hoppas att du återigen vågar dig på att problematisera. Jag hoppas att du framöver släpper in lite dagsljus i den krypta av unkna föreställningar där du nu murar in dig. Jag hoppas att det blir så för din skull, men också för alla deras skull som måhända påverkas av det svavel som pyr i dina ord. 

Din forne vän, 

Andreas Creutz

Bokrecension: Giftas I - II | August Strindberg

August Strindberg

Giftas I – II: Äktenskapshistorier är skrivna av August Strindberg (1849-1912). Giftas utgavs första gången 1884 och uppföljaren Giftas II 1886. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade version av Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I – II. Äktenskapshistorier, redigerad och kommenterad av Ulf Boëthius.

* * *

Giftas är en novellsamling där övergripande tematan till största delen är äktenskapet, kvinnoemancipationen och sedlighetsfrågor. Om kvinnoemancipationen tycker Strindberg icke. I Giftas uttrycker han de problem han ser med i synnerhet överklasskvinnornas krav i skönlitterär form.

I dag upplevs nog Giftas som tämligen misogyn i sitt konstanta nedrackande på kvinnan. Men vad jag förstår är Strindberg inte ute efter ett egentlig nedvärderande av kvinnan som sådan, utan efter en jämställdhet och rättvisa i betraktelsesättet på könen. En romanfigur utropar:

”Och fan må ta den som retade opp mänsklighetens två hälfter mot varandra!”

Strindberg menar, att när mannen i överklasskulturen är den som arbetar äger inte kvinnan med självklarhet rättighet att beteckna sig själv som slavinna, när hon i själva verket får sig allt givet. Han utmålar borgar- och överklasskvinnan som en frigid själ, mer intresserad av nöjen än av att ta del i familjens gemensamma angelägenheter, samtidigt som hon förnekar mannen lisa i sin möda. Kvinnan vill liksom häva sig upp över mannen på dennes bekostnad. Strindberg skriver:

”Kvinnan föder barnet, säger man ursäktande; ja det är sant, men mannen föder både hustru och barn.”

Äktenskapet å sin sida framställs i novellerna ej sällan som ett slags överenskommelser snarare än en kärleksgemenskap; i de fall han skildrar ingångna äktenskap där parterna varit förälskade synes flamman snart slockna i vardagen, när ungdomens skönhet falnar och familjen vare sig man önskar det eller ej utökas.

Som ideal framställer Strindberg istället det okonstlade bondäktenskapet, där båda parter sliter och har del i familjens uppehälle, om än ej med identiska uppgifter. Han beskriver i sitt förord hur bondmoran sliter i kök, sköter om kassan, har hand om barnens uppfostran, och hur mannen är ute i markerna och arbetar med djur och grödor.

I dessa fall verkar Strindberg mena att man och kvinna är jämställda och tillsammans drar arbetet.

I överklasskulturen har kvinnan blivit en madonna som uttråkad satts på vagnen, medan endast mannen drar. Hon blir uppassad av pigor, ammor, make och allehanda tjänsteandar, men hävdar sig ändå vara fånge och tjänarinna och går därför till kamp mot mannen i kvinnorättssaken. Man kan med en anakronistiskt term hävda att novellerna utmålar kvinnan som mycket benägen att ikläda sig en rejäl offerkofta.

I sin förgyllning av det naturliga bondäktenskapet och sin polemik mot det förkonstlade kulturäktenskapet känner man en air av Rousseau: det går igen också i hur Strindberg uttrycker sig; han drar sig inte för att tala till exempel om könslivet på ett för sin tid synnerligen progressivt sätt.

Han duckar inte särdeles mycket för att tala om prostitution, onani, sexualitet eller homosexualitet.

Just detta sista förvånade mig. En av novellerna, ”Den brottsliga naturen” är nämligen vikt åt ämnet samkönad kärlek, där två kamrater är rörande överens om en mer avslappnad attityd gentemot homosexualitet. En av dem säger:

”Naturen har nycker för sig, och kulturen hjälper till, men människorna skulle vara så upplysta vid det här laget att de icke straffade lyten.”

De berättar därpå två historier för varandra på temat. De beskriver två situationer. Dels en amiral som lägger an på en av de berättande herrarna när denne var kadett, och dels en gift man som inte finner sig tillrätta med kvinnorna och som lärare råkar i trubbel och hamnar i ett nedtystat polisförhör.

Historierna är inte charmerande och vet inte av en jämställd samkönad relation mellan två älskande. Men berättarnas tolerans för ”lytet” får väl ändå ses som ett fall framåt.

* * *

Än tydligare tolerans ger novellerna uttryck för gentemot prostitution. Flera gånger frågar sig män i berättelserna varför endast kvinnorna får betalt, när både mannen och kvinna njuter.

Samtidigt beskrivs många av äktenskapen som otillfredsställande ur sexuell aspekt, eller så har makarna rentav kommit överens om att ha ett syskonlikt förhållande i avseende till det könsliga, med separata sängar, till exempel.

”Det har blivit skam att vara mor, att vara kön, att påminnas om att man var hona”, 

reflekterar en man i en av novellerna.

Kort sagt verkar texterna för att visa det osunda i en reaktionär sexualmoral och äktenskapsbunden sexualitet; de lantliga bruken med föräktenskapliga förbindelser framlyfts som föredömligt både ur äktenskaps- och hälsosynpunkt.

Vidare vill novellerna visa att det är orimligt att dyrka kvinnan som ett högre väsen, som en avskild madonna utan sinnlighet. Berättelserna vill utmåla kvinnan som människa, inte som gudinna, med samma trasigheter och behov som mannen själv.

Ur en replik hämtar vi reflexionen:

”Vilken helvetes förruttnelse låg icke under denna lögnaktiga moral, detta vansinniga emancipationsraseri från den sunda naturen, idealismens och kristendomens askesteorier inplanterade i nittonde århundradet.”

Emellertid slår texterna inte sällan över i vad som knappast kan kallas annat än misogyni, även om de vann anklang i och beröm av även en del av samtidens kulturkvinnor; Victoria Benedictsson uttalar sig gillande om Giftas.

Och angreppet var trots allt riktad mot vad Strindberg uppfattade som en konstlad och överkultiverad överklassmiljö och, skriver Ulf Boëthius i efterordet, boken ”gjorde de breda lagrens värderingar och synsätt till sina.”

Tydligast och mest svårsmält blir emellertid de misogyniska utfallen i det i boken inkluderade men i originalutgåvan i stor utsträckning strukna förordet till Giftas II. Där utbrister en upprörd Strindberg till exempel:

”Jag har icke sett ett äktenskap, där ej mannen varit duperad, underkuvad, förnedrad av kvinnan.”

* * *

De två delarna av Giftas är olika. Den första är mycket välskriven, den andra är mer skissartad och anekdotisk, något som av det mycket informativa efterordet att döma Strindberg själv var helt på det klara med. Giftas II känns i själva verket mer som ett appendix till Giftas än som ett självständigt verk.

Efterordet av Ulf Boëthius redogör utförligt både för böckernas tillkomst- och receptionshistoria. Strindberg blev ju som bekant åtalad efter att första boken kommit ut, men då till väl hans egen förvåning inte för osedlighet, utan för hädelse, eftersom han i en av texterna driver med nattvarden. Det är okänt vem som väckte åtalet, men huvudsumman av det hela blev att Strindberg frikändes.

Rent stilmässigt är Strindberg i högform. Den polemiska pennan är vässad till en knivspets, som måhända emellanåt sticker igenom papperet. Han synes hänsynslöst skriva sin mening i skönlitteraturens form utan hänseende till lojaliteter.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I-II. Äktenskapshistorier, August Strindberg. Red. Ulf Boëthius. Almqvist o& Wiksell förlag 1982. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: En pojkes egen historia | Edmund White

En pojkes egen historia är skriven av Edmund White (f. 1940). Den utgör den första delen i författarens autofiktiva trilogi.

* * *

Edmund White skriver i En pojkes egen historia hänsynslöst öppet om sin uppväxt under 40- och 50-talet. Men samtidigt är berättelsen draperad i det vi kan kalla autofiktion: White skriver om sitt liv med en skönlitterär författares friheter. Det är en självbiografi klädd i en romans kläder.

Han begynner inte i början och slutar inte heller i slutet: med suveränens känsla plockar han upp en tråd och följer en stund, och tar sedan tag i en annan, för att i tredje andetaget återigen anknyta till den första. Trots vad man kan förvänta sig ger inte det ett upphackat intryck: tvärtom smälter hela sviten av upplevelser och intryck samman till ett porträtt av White själv och hans omvärld under några formativa år före och efter puberteten.

White åtrår män. Det evigt pulserande temat i boken är denna hans djupt kända upplevelse av sitt annorlundaskap, orsakat av att han inte är som andra pojkar. Men inte bara homosexualiteten särskiljer honom: han är sällsynt lillgammal och existerar i ett slags – i viss mån självvalt – permanent utanförskap.

Det känns som att han endast kan vara äkta inför sig själv, mer äkta än eljest, när yttre störningsmoment i form av andra människor är avlägsnade. White skriver:

"Jag kunde inte komma på något sätt att åstadkomma äkthet, utom när jag var ensam."

White intresserar sig för litteratur, för konst, för musik, för religion. Men inte för kristendomen, som är honom väsensfrämmande, utan för buddismen. När en präst förebrår honom hans då erkända homosexualitet på så vis att den förklaras vara synd, rör det inte den unge studenten i ryggen.

* * *

Läsaren får ta del av hur den unge White lär känna sig själv och hur han mer eller mindre motvilligt lär sig hantera sin homosexualitet. Helst vill han se sig som heterosexuell – som bara råkar åtrå män. Det innebär inte en celibatär tillvaro, tvärtom. White har själv beskrivit hur han i själva verket fått tona ner sin promiskuitet i romanen. Och White skriver:

"Jag inser nu att det jag önskade var att bli älskad av män och älska dem tillbaka, men utan att bli homosexuell."

Likväl, öppenheten är total, utan att bli snaskig eller sensationell: han skriver utan hänsyn men också utan avsikt att väcka anstöt. När han beskriver sitt första samlag med en annan pojke är det just en beskrivning vi möter, där fokus ligger på hans vemod över att vilja nå bortom det fysiska, till en romantisk förening, där hans kamrat bara vill nå stundens njutning.

Den unge White söker främst en äldre man, dels för att i denna sin drömda idealgestalt finna omsorg och omtanke, men i andra stunder för att genom sin ungdom förmå dominera. Att han köper sex av en ung man, eller att han som tonåring förvecklar sig i en ménage à trois med en latinlärare och dennes hustru förändrar inte målet för hans åstundan.

Drömmen om idealmannen förblir, liksom den vurm han kan erfara inför en bild av en viss europeisk staty eller en fotografisk nakenstudie. Trånad, icke uppfyllelse.

Boken fylls dessutom av diverse egensinniga gestalter som gör entré och försvinner ut i periferin allteftersom historien fortsätter. Vi möter hans en tid hett åstundade kvinnliga vän Helen, som han vid ett tillfälle går på dejt med, men som sedan förskjuter honom när han brevledes förklarar henne sin kärlek. Vi möter också hans filosofiske och nazistiske kamrat på privatskolan. Och vi har den tragiske pojken på sommarlägret som alla föräldrar varnar för, eftersom han är översexuell. Och vi har läraren som undervisar i jazzmusik och langar droger till sina elever.

En pojkes historia är inte en munter historia. Rent materiellt har White allt, som son till en tydligen stormrik affärsman som efter en kärleksaffär vid sidan av skiljer sig från sin hustru och Whites mor, vilken ändå försöker upprätthålla ett jetsetliv.

Men det är ändå en historia om utanförskap och om en killes utveckling, där det han känner också med tiden tillåts bli en i någon mån accepterad del av honom, i en värld där det alls inte är accepterat, fastän så vanligt förekommande när man väl ser bakom kulisserna.

Detta skådande bakom kulisserna är White mästerlig på att ta med läsaren på. Det kan handla om hur han genomskådar hans moders desperata jakt på en ny man, eller hur tragiskt och kallt hans fars antisociala liv är, eller om hyckleriet när den kristna moralens väktare själva ägnar sig åt det de vill förbjuda andra.

* * *

En pojkes egen historia är en omtumlande läsupplevelse. Hänsynslösheten som White skriver med går inte att ducka för. Inte heller för pojkens och senare den unge mannens både utanförskap. Jag kan inte påstå att jag känner direkt sympati för berättelsens jag, men likväl förståelse och beundran för hans alltmer tilltagande mod i att bli den han är.

Edmund White smyckar sin berättelse med ett översvallande bildspråk som jag inte är bekväm med. Liknelserna sväller och rinner emellanåt över alla bräddar. Formuleringar som:

"... näsan i sin tur var en bön som steg upp från läpparnas altare ..."

må vara vackra, men verkar överlastade på mig. För min egen del hade måhända utsattheten hos White gått fram än starkare, om språket svarade mot den ödslighet som Whites autofiktiva yngre motsvarighet verkar ha levt i.
– – –
En pojkes egen historia (eng. A Boy's Own Story), Edmund White. Övers. Thomas Preis. Modernista 2013. ISBN: 978-91-7499-427-8.

Textkritisk kommentar: Kan man välja sin sexualitet eller inte? | Världen idag

I en ledare med titeln "Kan man välja sin sexualitet eller inte?" i fundamentalistiska Världen idag formulerar chefredaktör Lukas Berggren något rörigt sina tankar kring kyrkan och homosexualitet, utifrån det kommande inslaget i Uppdrag Granskning om präster som vill bota samkönad attraktion.

Man kan notera att Berggren gång på gång använder sig av laddade begrepp och dessutom använder försåtliga formuleringar. Vi får således veta, att de präster som konfronteras med att ha velat be till Gud om att en homosexuell man ska bli heterosexuell, "ska dras i smutsen", snarare än att de ifrågasätts. Ärkebiskop Wejryd "ställs till svars", han ombeds inte kommentera inslaget (som alltså varken jag eller Berggren själv har sett i sin helhet ännu). Berggren menar att prästerna i reportaget som han inte sett "likställs med rasister och skulden läggs blytung på deras axlar".

Efter att på detta vis målat upp ett scenario där prästerna är offer för Uppdrag Granskning, snarare än att de som eventuellt uppsöker prästerna när de brottas med sin sexualitet sätts i en fruktansvärt svår position, när de får sig förklarat att det som är det naturliga för dem i själva verket är nåt som kan är ett problem. Det är alltså de homofientliga prästerna som det är synd om, inte de som blir måltavlor för deras sexualsyn, som alltså inte delas av Svenska kyrkans ledning.

Mitt i ledartexten drar så Berggren fram en provokativ och humoristisk diskussionsbok med namnet "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor. Berggren förefaller hävda, att bokens själva existens och de samtal som förs utifrån den gör, att "vår kultur" vill verka för en missionerande homosexualisering av samhället: "Till detta ska folk uppmanas." Så är givetvis inte fallet.

Tanken verkar inte ha slagit chefredaktören, att boken är just ett lite provokativt verk avsett att skapa diskussion om normer i samhället, snarare än en genuin programförklaring gentemot heterosexuella kvinnor. Berggren har uppenbarligen bestämt sig för vad bokens syfte är och förmår inte sätta den i ett större diskursivt perspektiv.

Sedan kommer då Berggrens länge förväntade poäng! Jo, visst är det motsägelsefullt, verkar han vilja säga, att man kan uppmana folk att bli homosexuella, men inte tvärtom! Berggren är uppenbarligen själv omedveten om vilket snävt perspektiv han då anlägger på hela ämnet.

Homosexuella människor är en minoritet som fortfarande i vårt land diskrimineras – om än i allt mindre grad – och i andra länder förföljs öppet med hot om fängelsestraff eller till och med dödsstraff. Homosexualitet ses där och i vissa svenska sammanhang som något klandervärt eller, som en av prästerna som är med i Uppdrag Granskning uttrycker det i ett radioprogram, som en "defekt".

Men, att genom en diskussionsbok förmå heterosexuella människor att se världen utifrån en homosexuell människas perspektiv är en välgärning, som måhända kan stämma även religiösa sinnen till eftertanke. Nästan ingen förfäktar väl på allvar att man kan göra en straight människa gay – trots att Berggren förefaller mena att hela vår kultur anser att det är så – men man kan måhända genom sådana tankeexperiment erfara eller inse saker som man utifrån ett heterosexuellt perspektiv inte hade förmått göra.

Homosexuella, däremot, är i regel högst medvetna om de heterosexuella perspektiven, eftersom dessa varje gång de är i ett nytt sammanhang förutsätts vara en del i ett heterosexuellt majoritetssamhälle, vilket kan exemplifieras med fikabordssamtalet där en arbetsledare stolt utbrast att han minsann inte kände några homosexuella, helt omedveten om att mannen bredvid honom var en av dessa, som ännu inte kommit ut. Mannen bredvid teg. Mannen bredvid var jag.

Att däremot framhärda i att den förtryckta och på många håll förföljda minoriteten kan och borde göras om, med eller utan gudomlig assistans, är en helt annan sak. Genom att hävda det går man in i förtryckarens gestalt och föreskriver den grupp som står i underläge att förändra sig för att få nådigt beskydd och gillande av Gud och människor, ungefär som mobbaren som föreskriver sitt offer hur det ska bete sig för att slippa bli utfryst och ernå en vänlighet av sitt plågoris.

Berggren skriver, att "[n]är historien om vår tid skrivs lär varken hederlighet eller logiskt tänkande lyftas fram som tydliga kännetecken". Jag tror att det är sant. Men de exempel som då kommer att lyftas fram på bristande hederlighet eller logiskt tänkande, kommer att vara de bigotta människornas brist på förståelse, medmänsklighet och vanligt sunt förnuft.

Bokrecension: Rosenmiraklet | Jean Genet

Omslagsbild: Anna Theodora

Rosenmiraklet (fr. Miracle de la rose) är en delvis självbiografisk roman av franske författaren Jean Genet (1910-1986). Boken publicerades första gången 1946. Modernistas upplaga från 2013, som jag har läst, är försedd med ett förord av Bo I. Cavefors.

* * *

Genet skildrar i Rosenmiraklet sin, eller berättarjagets, tillvaro dels i ungdomsvårdsanstalten Mettray någon gång på 20-talet, och dels i fängelset Fontevrault under den nazistiska ockupationen av Frankrike.

Genet satt verkligen som tonåring i Mettray under två och ett halvt år, men inte på Fontevrault. Rosenmiraklet torde således bestå av en blandning av fiktion och egentliga åminnelser.

* * *

Genet berättar om romantiskt anslagna vänskapsband och den avskilda tillvarons villkor, om sex och om trånad.

Det är en rå berättelse samtidigt som den är oerhört öm och full av vemod. Genet skildrar hur pojkarna på anstalten och grabbarna på fängelset suktar efter kärlek, och finner den hos varandra: i vänskap som antyds genom subtila tecken – där ett erbjudande om en cigarettfimp blir ett en vänlig introduktion, i romanser lika känsliga som snöflingor, och i eroticism med sin tydliga hierarki av "pullor" och "hårda grabbar", älskade och älskare.

Själv suktar Genet efter Bulkaen, som han känt sedan ungdomsanstalten, där Genet säger sig ha hamnat efter att med en pennkniv ha stuckit ut ögat på en pojke. Men samtidigt är Genet själv älskad av Villeroy.

Mycket av Rosenmiraklet förblir Genets egen nostalgiska meditation över vad han varit med om – eller säger sig varit med om – och han vrider och vänder på dem han känt eller dem han skapat, för att få fram vackrast möjliga profil.

* * *

Genom hela den starkt religiöst tonade och mystiska skildringen av de hårda tjuvarna, ligisterna och hallickarna går homoerotiken som en ständig möjlighet. Genet gör brottslingarna till erotiskt färgade och halvt ouppnåeliga helgon, och brottet till något helgande. Fängelset blir "en mystisk enhet, en församling", han "använder det språk som tillhör mystiker av alla religioner".

Och Genet skriver:

"...det är helgonskapet som jag söker i redogörelsen för detta äventyr."

Heligast av alla är Harcamone, "ärkeängeln", som sitter avskild i en cell, i väntan på sin dödsdoms exekverande, då hans huvud skall skiljas från hans kropp. Genet graviterar ständigt mot denne man, som mot ett ouppnåeligt ideal och en outsinlig kraftkälla. Genet menar sig "leva i Harcamone på samma sätt som när man säger leva i Spanien."

Mannen som mördat en flicka och fått livstid och sedan en fångvaktare för att befrias genom ett dödsstraff blir i Genets värld den goda kraften i en grå värld.

Om honom skriver Genet:

"...ur hans mord strömmar rosendoften fram så starkt att han själv förblir fylld av dess vällukt, liksom hans minne och minnet av hans vistelse här intill tidernas ände."

Värderingarna är alltså inverterad i förhållande till samhällets normer. Det sköna har ett direkt samband med blod och våld. Här helgar brottet, det fördömer icke. Genet fortsätter längre fram:

"Blodet renar, höjer den som har utgjutit det till sällsynta höjder. Genom sina mord hade Harcamone nått en sorts renhet."

Notera den religiösa språkapparaten, som blir ytterligt tydlig i en beskrivning av Genets älskade Bulkaen:

"Bulkaen skall vara den benådade Frälsaren, förtrogen och levande."

* * *

Rosenmiraklet är skriven i en flödande stil, där den kronologiska ordningen flyter isär, och det förflutna och det samtida möts i samma ström. Jag har inte alldeles lätt att ta till mig ett sådant sätt att skriva. Mitt ideal liknas enklare vid en stenmur, där varje mening är inpassad precis och exakt med de andra, i en avvägd ordning, där inget flyter ut, utan befinner sig där det känns som att det måste befinna sig.

Boken bryter således mot mitt ideal. De dispositionella friheterna gör min läsning förvirrad och frågande. Jag får svårt att orientera mig. Vad som är självbiografiskt och vad som är dikt är oklart: och det får det väl gärna vara. Men jag hade önskat mig att oftare känna mig säker på vad som är upp och vad som är ner i berättelsen.

Likväl övervinner berättelsen steg för steg min ambivalens och jag som läsare dras med i den suggestiva, halvt drömmande, halvt råa skildringen. Det är en bok lik få andra böcker.
– – –
Rosenmiraklet, Jean Genet, Modernista 2013. Övers. Bengt Söderberg, Marc Ribes. ISBN: 978-91-7499-340-0.

Betraktelse 15: Om ett ryskt problem

Mitt intresse för sport och idrott är obefintligt. Därför borde arrangemangen vid det annalkande OS i Sotji vara mig fullkomligt främmande. Omständigheter gör dock, att det är mig närmare än något OS tidigare varit.

För människorättsfrågor bryr jag mig om. Inte minst ligger frågor som rör homosexuellas situation i världen mig nära: det är en hjärtefråga.

Och där kolliderar för mig det i sig ointressanta OS-spektaklet med den för mig högintressanta frågan om förföljelse av homosexuella.

För så här är det: I Ryssland är det illegalt att, om minderåriga kan möta det, offentligt framställa samkönade relationer som jämställda med heterosexuella relationer. Bär du offentligt en regnbågsflagga kan du bryta mot lagen. Likaså om du skriver positivt som samkönad kärlek på Facebook.

Du kan bli straffad för att framföra homovänliga åsikter, enligt en komplicerad skala. Är du utlänning riskerar du böter, fängelsestraff eller deportation.

Allt detta är vidrigt och ovärdigt ett civiliserat land på 2000-talet. Likväl är detta situationen som råder. Vi kan notera att en europeisk HBT-organisation rankar Ryssland som det land i Europa som erbjuder minst skydd för HBT-personer. Och inrikesministeriet i USA har gått ut med en varning till amerikanska HBT-personer, vad gäller att resa till Sotji. Och själv säger borgmästaren i Sotji att det inte finns några homosexuella alls i staden...

International Olympic Committee (IOC) hänvisar till Regel 50, där politisk, religiös eller rasbaserad propaganda förbjuds på platser där OS hålls och ser därför inte med blida ögon på de idrottare som önskar visa sin solidaritet med Rysslands utsatta HBT-minoritet. Inte heller har IOC gjort något uttalande med anledning av den ryska lagstiftningen som drabbar HBT-personer i det land där de valt att förlägga OS.

Och det stör mig. Mycket.

För här har vi en möjlighet att få ett genomslag för idén om alla människors jämställdhet. Om man från IOC:s sida lät bli att blunda för att det land som är värd för spelen har en vidrig lagstiftning som går i strid med vad den olympiska andan borde stå för, och istället lät olympierna agera fritt, hade mycket varit vunnit.

Små, små symboler av sympati kan betyda mycket: ett regnbågsarmband på en elitidrottare, ett besök av höga tjänstemän inom IOC på en lokal gaybar, skapande av plattformar för samtal om homosexualitet i sportmiljö, etc.

För det går inte att vara neutral i frågor som rör medmänsklig omsorg och människovärden. Det är inte bara "politik", det är större än så. Man står antingen i kampen för utbredande av civilisationen var den än riskerar att barbariseras, eller så vänder man ryggen till, stänger av empatin och låtsas som att folk inte far illa, inte lider, inte lever under förtryck.

Det, mina vänner, är inte värdigt.

Bokrecension: Den moderna homofobin | Eva Borgström (red.)

Den moderna homofobin är en antologi med texter om homofobi, beskriven ur en mängd olika skribenters perspektiv. Redaktör för boken är Eva Borgström.

* * *

Den uppenbara homofobin är mer sällsynt i samhället nu, än vad den var för något decennium sedan. Flera av texterna i Den moderna homofobin ger belägg för det. Men det innebär inte att förvånansvärt vulgära yttringar för homofobi fortfarande visar sig. Andra gånger är den mer subtil, och finns kanske i det outsagda, när någon förutsätter heteronormativitet, och helt enkelt inte låtsas om homofrågor och homomänniskor.

Till de mer vulgära uttrycken hör den homofobi som motiveras utifrån religiösa skäl.

Jag har flera gånger fått höra att det var rätt av Gud att i Tredje Moseboken befalla judarna att döda män som ligger med män. Och en präst i utbrytarorganisationen Missionsprovinsen förklarade för mig att homosexualitet är den värsta av alla synder.

Dessa homofober är inte ursäktade på grund av sina religiösa motiveringar. Snarare tvärtom, enär de på så viss frånsäger sig eget ansvar för de uppfattningar de hyser och de ord de formulerar, som fördömer kärleken och skadar, genuint skadar, människor omkring dem. De är kräk. Och det håller nog de flesta med om.

Subtilare är kanske den homofobi som yttrar sig som kommentarer av slaget: "Det är helt okej att du är bög, så länge du inte stöter på mig" – men inte mindre kränkande.

* * *

Den moderna homofobin tar upp olika slags yttringar av homofobi ur många olika perspektiv, när personer med olika expertiser får möjlighet att ganska fritt berätta om ämnet utifrån sina utgångspunkter och intressen. Det samlade intrycket av boken efter läsningen är, att det svenska samhället hunnit långt, men att det är väg kvar att gå.

Och man bör vara vaksam på det som Stephen Fry uttryckte i sin utmärkta dokumentärserie "Out there": rättigheter som vunnits hastigt, kan hastigt tas tillbaka. Ryssland kan månne vara ett avskräckande exempel på detta.

Eva Borgström skriver i förordet:

"Homofobin har inte upphört att existera bara för att det i de flesta sammanhang inte längre är politiskt korrekt att ge uttryck för den."

Det kan också vara värt att nämna, att "homofobi" i detta sammanhang inte bara syftar på dess rent etymologiska betydelse av "en omotiverad rädsla för homosexuella", utan begreppet har muterat och vidgats till att beteckna alla typer av negativa attityder och yttringar gentemot HBT-personer. Somliga religiösas försvar för att de inte är homofober, enär de inte hyser någon rädsla för homosexuella, är alltså ovidkommande och blir ett försök att blanda bort korten från den homofientlighet som de ger uttryck för.

Eller med Sune Innalas kärnfulla beskrivning:

"Homofobin visar sig som känslor inför, attityder till och beteenden riktade mot homosexuella personer."

* * *

Eftersom jag ägnat en tid i konservativa kristna sammanhang, är det av naturliga skäl skildringar av religiös homofobi som fångar mig mest. Inte minst prästen Lars Gårdfeldts beskrivning av hur han gick från en "glad liten smygbög till en "argbigga" allteftersom hans engagemang växte i kyrkliga hbt-frågor.

Gårdfeldt tar inte avstånd från Svenska kyrkan. Han är verksam inom den, och det är hans och hans meningsfränders progressiva uppfattningar som steg för steg vunnit insteg i Kyrkoordningen och blivit Svenska kyrkans officiella hållning.

Men dessa segrar är häpnadsväckande nykläckta. Den organisation som borde ha värnat om samhällets utsatta, har istället kränkt dem, och fortfarande i dag har den inte gjort upp med sitt homofoba förflutna: fortfarande avlönar den många, många präster som genom sitt agerande och sina ställningstagande skadar sin nästa: sin homosexuella nästa.

Gårdfeldt beskriver hur staten i mitten av nittiotalet inför partnerskapslagen. Kyrkliga bröllop var det definitivt inte möjligt för troende bögar och lesbiska att få: den som förrättade partnerskapets ingående måste vara en borgerlig officiant.

Biskoparna i Svenska kyrkan sände 1995, samma år som partnerskapslagen trädde i kraft, ett brev till alla sina präster. Däri slogs fast vad välsignelse över deras ingångna partnerskap skulle komma att innebära. Akten skulle icke likna en heterosexuell vigsel. Släkt och vänner till paret fick icke närvara.

Gårdfeldts reaktion var, att han "som präst aldrig skulle kunna utsätta ett par för något så förminskande och förnedrande som den tacksägelsebön som biskoparna föreslog."

Så när ett gaypar sökte Gårdfeldt för att officiera vid en ceremoni som var av traditionellt slag: med släkt och orgelspel och hela alltet, agerade han mot biskoparnas råd, och tillät det i hemlighet. Det blev "sagolikt", skriver han. De två männen hade fått tillgång till något som de flesta svenskkyrkliga medlemmar tar för en given rättighet: ett bröllop av traditionellt snitt.

Men saken kom till medias kännedom, när paret som skulle gifta sig efter gayparet kom tidigt till kyrkan, och bevittnade en stor del av ceremonin. Tydligen kände de sig kränkta över vad de sett och genomlidit, och noterade dessutom att de vid sitt bröllop fick ha samma blommor på altaret, som bögparet haft.

Och så fick den modige Gårdfeldt springa medialt gatlopp.

1999 skriver biskoparna ett nytt dokument, som prästerna har att läsa. Biskoparna slår då fast, att välsignelseakten över de ingångna partnerskapen icke fick vara vigselliknande, och de fick icke ha offentlig karaktär, även om kyrkan nu, i sin stora mildhet, lät anhöriga till paren närvara vid välsignelsen.

Då tar Gårdfeldt ännu ett modigt steg. När ett samkönat par ska välsignas av honom, bjuder han in den borgerliga vigselförrättaren till kyrkan. Gårdfeldt håller sen i hela ceremonin, förutom själva ingåendet av partnerskapet, som vigselförrättaren får sköta.

Gårdfeldt tillrättavisas av biskopen och 2001 uttrycker biskoparna i ett dokument, att borgerliga vigselförrättare icke får tillträde till kyrkolokalen. Dessutom förbjöds prästerna att närvara vid borgerligt partnerskapsingående.

Men Gårdfeldt står icke rådlös. Det må vara förbjudet att bjuda borgerlig vigselförrättare till kyrkan. Men näppeligen till kyrktrappan! Så 2001 håller han ett samkönat bröllop i en Stockholmskyrka. När det är dags för löftena tågar hela församlingen ut på kyrktrappen, och så sker själva den juridiska momentet där.

Nåväl! I maj 2009 legaliserades könsneutrala äktenskap i Sverige. Svenska kyrkan tog efter detta ett halvår senare och godkände samkönade äktenskap, bara några år efter att den så förnedrat samkönade par som sökte kyrkans välsignelse och tjänster, då de inte ens tillåtit parens närmaste anhöriga att närvara vid välsignelseakten.

Gårdfeldt är en riddare för sin sak, övertygad om det rättfärdiga i sin kamp, utan att i texten problematisera kring fiendens ideologi. Gunlög Fur är mer resonerande i sin text om i synnerhet frikyrklig homofobi. Hon beskriver på ett smärtsamt vis, hur snett kyrklig homofobi kan gå. Där Gårdfeldt gör en beskrivning av ett segertåg, gör Fur en beskrivning av de lidande och sårade i striden.

* * *

Kyrkan är en extrem miljö, där extrema uppfattningar finns. En del av dem var sanktionerade från kyrkans högsta ledning tills helt nyligen. Men Bettan Andersson beskriver även idrottsrörelsen som "en av vårt samhälles allra mest homofoba platser."

I manliga lagsporter, som enligt Bettan Andersson ofta rymmer den mest uttalade homofobin kan det handla om ideliga bögskämt från både ledare och lagkamrater i idrottssammanhang, där väl tanken näppeligen slagit någon, att en närvarande grabb skulle kunna gilla killar snarare än tjejer, och som genom ord och attityder skadas på allvar av de vänner och förebilder som är bland hans närmaste.

Vi vet till exempel, som Eva Tiby skriver, att

"[s]jälvmord och försök till självmord är mycket vanligare bland gay- och transungdomar än bland andra."

Eva Tiby har också påvisat, att uppskattningsvis omkring hälften av alla homo- och bisexuella personer i Sverige har "utsatts för våld eller hot om våld, enbart på grund av sexualitet och/eller genus."

Så en förminskande attityd mot hbt-personer kan få och har hiskeliga konsekvenser, som drabbar dels den enskilda personen, men givetvis också hela dennas familj och sociala nätverk. Eller, som Gunlög Fur beskriver vad homofobin kan göra:

"Den gör oss rädda, tysta och ensamma."

Så det duger inte att ledare helt enkelt duckar för frågan, genom att säga att det bara är idrotten som spelar någon roll, när de som utövar idrotten inte känner sig med på samma villkor som sina kamrater, när de hela tiden förväntas passa in i en heteronormativ mall och tala om heteronormativa ting.

Eftersom idrotten många gånger gör hbt-frågan till en icke-fråga, tror man sig vara exkluderad från problemet med homofobi, när man i själva verket bidrar till att befästa den.

Vad skulle till exempel hända om en fotbollskille i omklädningsrummet började tala om en pojkvän på samma självklara sätt som en kamrat kan prata om sin flickvän? Skulle det förresten ens vara möjligt att dela duschar? Att på samma sätt delta i den fysiska närhet som många idrotter innebär? Säkert är detta inget problem i vissa sammanhang. Men i andra vet vi att det är det. Och det är vad Bettan Andersson fokuserar på i sin text.

Hon råder idrottsledare: förutsätt inte att alla är heterosexuella. Och ha nolltolerans mot homoskämt.

* * *

Men det finns subtilare homofobi än den som ryms inom kyrkans murar eller i svettdoftande omklädningsrum.

Det kan handla om utfrysning på arbetsplatser. Flera kvinnliga textförfattare beskriver en unken miljö också i akademiska sammanhang, när genusfrågor och hbt-frågor började lyftas som forskningsfält: någon verkar ha framlevt åratal i forskningsprojekt, helt uteslutna från arbetskollegialitet.

Det talas också om hur författarna i sina tidigare yrkesliv mött homofobi, också från personer som varit högutbildade medicinare eller forskare; om hur fördomar har haft en tendens att leva kvar, fastän det finns tillgänglig forskning som dödat myter och gett ny information. Enligt Sune Innala finns det dessutom psykodynamiker som fortfarande har kvar "trosföreställningar och myter som forskningen sedan länge har avvisat."

* * *

Den moderna homofobin är en viktig bok. Den visar på att vi ju visserligen är långt ifrån situationen för hbt-personer i Uganda, och att fantastiska framsteg gjorts på bara ett tjugotal år, men att vi ändå inte är framme vid målet, om målet är ett samhälle där sexuell läggning inte utgör ett strukturellt eller mellanmänskligt problem för en människa, som avviker från heteronormen.

Artiklarna är genomgående mycket välskrivna, även om jag vid något enstaka tillfälle störs av en politisk agenda som sticker fram: det måste dock få finnas där, särskilt som författarna uppmanats att vara personliga, vilka flera verkligen är.

Så låt oss då avsluta med att konstatera, vad än trångbröstat folk må tycka om det, att homosexualitet inte är ett samhällsproblem. Det är däremot homofobi.
– – –
Den moderna homofobin, Eva Borgström (red.). Charlie by Kabusa 2011. ISBN: 978-91-979284-7-2.

Bokrecension: A Problem in Modern Ethics | John Addington Symonds

John Addington Symonds 1889.

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists är skriven av den brittiske poeten och litteraturkritikern John Addington Symonds (1849-1893). Första utgåvan utkom 1891.

* * *

A Problem in Modern Ethics är ett mycket tidigt försvar för homosexuella mäns rätt att inte klassificeras som kriminella. Texten problematiserar också sjukdomsstämpeln som vidlåder fenomenet.

I dag framstår det boken hävdar i mycket som självklart och rentav konservativt i upplysta sammanhang, och de enda som väl skulle protestera är religiofascistoida människor som forfarande hyllar Justinianus lag från 500-talet som kom att leda till kriminalisering av tusentals och åter tusentals människor i västvärlden under närmare ett och ett halvt millennium.

I Symonds tid, i det viktorianska och pryda England, hade dock vetenskapen börjat komma ikapp den allmänna opinionens stränga dom över homosexualitet — "the love that dare not speak its name", som Lord Alfred Douglas formulerade det 1894 — och juridikens kriminalisering av samtyckande, samkönade vuxna människors gemensamma sexualliv.

Den medicinska uppfattningen, som Symonds belyser den, blir allt oftare, att för ett stort antal av de homosexuella männen, så är den sexuella läggningen medfödd och oföränderlig. Dessa män synes i stor utsträckning inte på något vis vara mer lastbara än heterosexuella män, eller avvikande på annat sätt.

* * *

I sin genomgång, som han alltså i synnerhet riktar till psykiatriker och jurister, belyser Symonds ur många olika aspekter fenomenet homosexualitet. — Han nämner faktiskt ordet några få gånger, men oftare använder han sig av det begreppet "inverted" från termen "inverted sexual instinct", eller det samtida ordet "uranier" (engelska "urning"). I denna recension använder jag för enkelhetens skull i regel begreppet homosexuell.

Någon gång används i Symonds text begreppet "pederaster". I synnerhet i referenser till behandlade medicinska verk. Det skall då inte förstås som sexualitet riktad mot underåriga, utan begreppet sätts snarast som liktydigt med "homosexuell". Symonds påpekar att ordet är olyckligt valt. Och att det är det är svårt att hitta ett rättvist beskrivande ord, "which will not seem to soil this paper."

* * *

I en kort historisk exposé visar Symonds så, på hur homosexualitet förekommit i alla tider och i olika sammanhang: i det krigiska Sparta likväl som i hålor i städerna i Symonds egen tid. Överallt, skriver Symonds, där män kommer i kontakt med män hittar man även homosexualitet. Fenomenet har överlevt allt förtryck. Symonds skriver:

"Every family runs the risk of producing a boy or a girl whose life will be embittered by inverted sexuality, but who in all other respects will be no worse or better than the normal memebers of the home."

Symonds deklarerar, att vulgära människor förväntar sig att hitta de homosexuella bland folkets avskum: men inte! Man möter dem varje dag — man hittar dem på banken, på universiteten, på tronen, på arbetsplatsen, vid plogen, under officerens epåletter och under advokatens peruk...

"The majority differ in no detail of their outward appearance, their physique, or their dress from normal men."

Förtrycket och förföljelsen av homosexuella spårar Symonds till den tid då den kristna eran trängde in i lagstiftande församlingar, och distanserade sig från den hedniska, mer avslappnade inställningen till samkönad sexualitet. De nya lagarna, skriver Symonds, infördes när vetenskap inte existerade och studiet av mänskligheten inte hade kravlat ur vaggan ännu. Likväl förkunnade de kristianska lagarna, att

"what had hitherto been viewed as immorality at worst should henceforth be classed among crimes against God, nature, humanity, the state."

Och det kristianska juridiska arvet har sedan Västvärlden fått dras med in i Symonds egen tid, då dock Frankrike och Italien dragit tillbaka sina antihomosexuella lagar.

Det som började med kristna romerska kejsares lagar mot homosexuella gärningar, gav skalv genom seklerna. Lagarna kunde inte utrota homosexualiteten från Europas länder. Men de hade makt att göra de homosexuella pariah, att plåga dem, att döda dem. Att lära dem, att det de kände var fel. Och förtrycket pågick ännu under Symonds tid. Han skriver:

"Society lies under the spell of ancient terrorism and coagulated errors."

* * *

Symonds går i sin avhandling noggrant igenom ett antal forskares syn på homosexualitet: han sammanfattar deras syn, lyfter upp det han tycker verkar rimligt, och kritiserar det han tycker är bristfälligt.

Det skulle bli för omständligt att referera allt det materialet här, men den allmänna tendensen i de forskares verk som han behandlar, är att man inte bör anse homosexualitet vara lastbart i sig, att homosexuella gärningar inte borde anses vara kriminella, och flera verkar anse att homosexuella hellre skulle få medicinsk hjälp än att sättas i fängelse.

Ett stort undantag från den lätta nedlåtenhet som i vissa stycken anas hos dessa forskare inför de homosexuella, är den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs, som är något av en förgrundsgestalt i kampen för homosexuellas rättigheter under 1800-talet.

Man får känslan av att Symonds riktigt tar spjärn mot Ulrichs för att föra fram sina egna uppfattningar; blir kanske Ulrichs rentav språkrör för Symonds själv? Utifrån dennes slutsatser driver Symonds sin mest progressiva kritik av situationen såsom den såg ut i England och delar av Västvärlden på hans tid.

Ulrichs menar, att att homosexuella på intet sätt är andra män underlägsna, och att de inte lider av någon sjukdom eller är på något sätt fördärvade.

Det abnorma i den sexuella instinkten är inte ohälsosamt.

Det drabbar på intet sätt de länder, där man lossat på fördömelseoket över samkönad sexualitet. Man kan näppeligen heller bli förförd till att bli homosexuell: homosexualitet uppstår i regel spontant hos mannen. Där homosexuella händelser sker mellan heterosexuella — i regel på platser där inga kvinnor finns: privatskolor, armén, på skepp, etc. — återgår i regel de heterosexuella personerna till heterosexuella vanor när de får tillgång till kvinnor.

* * *

Det kan vara värt att påpeka, att Symonds även angriper vanliga missuppfattningar eller fördomar.

Han slår fast, att homosexuella män inte är farligare för småpojkar än vad heterosexuella män är för småflickor. Inte heller förefaller homosexuella vara särskilt lastbara eller ohälsosamma på något vis som inte heterosexuella män är, med hänsyn tagen till den omständigheten att de homosexuella männen tvingas leva ett liv där deras innersta känslor måste hållas hemliga, känslor som för dem själva är lika naturliga, som den heterosexuella mannens känslor för kvinnan.

Att den homosexuella mannen skulle skada samhällets fortbestånd kan knappast heller hävdas. Redan vid slutet av 1800-talet såg världen för Symonds ut att vara överbefolkad som den var.

Till argumentet, att samkönad sexualitet uppfattas som motbjudande av heterosexuella svarar Symonds någorlunda sexistiskt, genom att fråga sig vad som uppfattas som mest motbjudande: att ha sex med en utsliten kvinna som fött sitt fjortonde barn, eller tanken på hur frihetshjältarna Harmodius och Aristogeitons omfamnar varandra...

Att kräva celibat av homosexuella är förkastligt (jag har hört åtminstone en ännu tjänstgörande svenskkyrklig präst uttrycka den uppfattningen för inte alldeles många år sedan). Homosexuella borde ha rättigheten att leva såsom naturen skapat dem, menar Symonds. De har inte avlagt några frivilliga prästlöften, så att de måste avstå från att leva ut sin sexualitet.

* * *

Den tiden är nu förbi, menar Symonds, då det är rimligt att anse homosexuella vara kriminella, när de följer sin egen — av allt att döma i de flesta fallen medfödda — natur. Efter sin undersökning, menar han att hans samtida läsare borde känna sig obekväma med hur lagarna ser ut. Det åligger den som stöder de då rådande lagarna att visa, hur homosexuella själva lider av sin läggning, eller på vad sätt samhället kommer i fara av att de finns i samhällskroppen.

För Symonds blir så huvudfrågan, trots att han gått igenom ledande forskares uppfattningar i frågan om vad homosexualitet beror på, om samhället har rätt att straffa de män, som föds med homosexuell instinkt — en instinkt som vare sig bör ses som sjuklig eller kriminell? — Det underförstådda och självklara svaret var för honom och den tid som skulle komma — ett härskri som tydligt uttyds som "NEJ!"

* * *

A Problem in Modern Ethics bär sin tids kännetecken: den är centrerad kring mannen, och i ett exempel ovan har ett ganska grovt sexistiskt exempel tagits med för att belysa dess tidsbundenhet.

Det förtar dock inte, att A Problem in Modern Ethics är en av flera tidiga skrifter i kampen för homosexuellas frigörelseprocess — en process som på många håll i världen pågår än i dag: på sina håll även med livet som insats, eller med risk att bli fängslad. Symonds och Ulrichs hade nog glatts storligen åt hur utvecklingen blev i England (avkriminalisering 1967), Tyskland (avkriminalisering 1968/1969) och inte minst i Sverige (avkriminalisering 1944). Lika bedrövade hade de sannolikt blivit över hur det än i dag ser ut i delar av Afrika, Mellanöstern och i Ryssland.

A Problem i Modern Ethics, med sina brister och fördelar, markerar ett steg, ett viktigt steg, i utvecklingen av kampen mot förtrycket: att man åtminstone började prata ur ett vetenskapligt perspektiv, snarare än ett religiöst dito, och att homosexuella, försiktigt, började kräva sin rätt — att inte vara illegala.

– – –

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists, John Addington Symonds. London 1896. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Textkritisk kommentar: "Farligt att bejaka trasigheten" | Dagen

Av en händelse läste jag en gästkrönika i Dagen, som skrevs i maj 2012. Den är skriven av prästen Anna Sophia Bonde. Krönikan i Dagen fick namnet "Farligt att bejaka trasigheten" och handlar om vad hon uppfattar som farliga utmaningar från "queervärlden".

Anna Sophia Bonde är svenskkyrklig präst och styrelseledamot i kyrkpartiet Frimodig kyrka. Hon är dessutom "inspiratör" i partiet, och ansvarar särskilt för dess opinionsmaterial.

Märkliga inlägg av det slaget som Bonde skrev i Dagen borde kanske gå de flesta förbi i välsignad tystnad.

Men eftersom Bonde nu arbetar med att maximera röster på det konservativa partiet Frimodig kyrka inför kyrkovalet, kan det vara värt att sätta ögonen på vad hon uttryckte om HBT-rörelsen och homosexuella så sent som förra året, i nämnda krönika – som är av sådant slag, att det förvånar mig att Dagen valde att publicera den.

Svenska kyrkan är en stor organisation, med över sex miljoner medlemmar: vilka som är med och styr organisationen torde ligga i dess många medlemmars intresse, men också i vårt intresse,  vi som inte är medlemmar.

Anna Sophia Bonde skriver i en kommentar på Frimodig kyrkas webbplats 31 maj om biskop Per Eckerdals medverkan i Göteborgs Pride-parad under West Prides kulturfestival. Hon kommer att tänka på vad Jesus sägs ha sagt i Matteusevangeliets 18:e kapitel om att förföra barn, berättar hon.  — Bonde skriver sen inte ut i klartext vad det står där, men det kan vi göra åt henne. Hon applicerar alltså dessa ord på biskopen för att han väljer att med glädje gå med i pridetåget: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup." — Och det är rätt allvarliga ord. Som låter oss förstå, att Bonde nog inte ändrat inställning till HBT-frågor sedan krönikan i Dagen skrevs, förra året.

Låt oss nu titta närmare på krönikan i fråga.

* * *

Bonde skriver inledningsvis att hon inte har "närmare insyn i queervärlden" (vad nu queervärlden är för något), men menar sig tydligen ändå ha tillräckligt på fötterna, för att kommentera den utförligt detta till trots. Hon menar att det är fråga om en rörelse som ständigt provocerar, och då provocerar för provokationens egen skull.

Visserligen, menar hon, kanske konsten kan ha en poäng med att provocera, men samtidigt är "ingenting som Gud gett oss så gott att människan inte kan korrumpera det." Och eftersom Bonde strax därefter fortsätter att tala om "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt), torde hon syfta på att den rörelse som arbetar för homosexuella personers jämställdhet med heterosexuella personer korrumperar det goda som Gud har gett — dock oklart exakt vad: förmodligen den heterosexuella relationen mellan man och kvinna, välsignad av Gud genom det kyrkliga äktenskapet.

— Korrumpera betyder enligt Svenska Akademins ordlista att moraliskt fördärva. Om vi alltså tänker tanken ut, som Bonde lägger grunden för, så fördärvar alltså queervärlden på ett moraliskt sätt den heterosexuella av Gud välsignade äktenskapliga relationen mellan man och kvinna. En synnerligen enastående prestation av folk som bara vill få sin egen kärlek bedömd som likvärdig med andra personers kärlek, kan man tycka.

* * *

Men inte nog med att homosexuella på detta vis förstör för de heterosexuella i deras heterosexuella relationer — de är dessutom "trasiga". För Bonde "kan inte låta bli att misstänka" — utan att redovisa några grunder eller källor — att det bland homosexuella som söker sig till "queera sammanhang" (vad nu queera sammanhang är för nåt) finns de som söker sig dit blott för att hitta människor lika trasiga som de själva: människor som "lidit under en despotisk eller frånvarande pappa, en missbrukande, en självömkande mamma".

På ett rätt typiskt vis märker vi här, att Bonde slirar på utgångna psykologiska orsaker till homosexualitet som få psykologer med självaktning i dag skulle ta i sin mun. Hon anför ingenting till stöd för sina yttranden, som alltså äger lika liten relevans, som om jag skulle säga att jag inte kan låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker sig till kyrkliga sammanhang för att hitta andra trasiga människor, på grund av missbrukande föräldrar, och så vidare.

Och när Bonde anför utgångna psykologiska förklaringar till homosexualitet, märker vi hur hon samtidigt inte använder något utrymme åt att tala om biologiska orsaker till homosexualitet. Hon antyder — och lämnar ämnet. Uteslutandet av biologiska förklaringar till homosexualitet är dock inte ovanligt: är det yttre orsaker allena som orsakar homosexualitet, är det också lättare att utkräva ansvar av människor för det, än om de blivit födda med det — med sexualiteten som en självklar del av dem själva.

Och att folk måhända söker sig till HBT-sammanhang för att hitta en gemenskap som inte kastar spe, för att bekämpa fördomar tillsammans med andra, och för att helt enkelt ha det kul med kompisar, det säger inte Bonde något om heller. Alls.

* * *

Vidare! — Genom att ifrågasätta normerande föreställningar i samhället häcklar HBT-rörelsen äktenskapet och kärnfamiljen. Detta gör man tydligen inte på grund av att man vill påvisa en skevhet i samhället, utan för att "besvärja sina mardrömmar". För tydligen har homosexuella personer mardrömmar om heterosexuella relationer. Eller vad månde Bonde mena? Jag undrar osökt vilka sina mardrömmar HBT-personer försöker besvärja när de ägnar sig åt normkritik — som för övrigt inte bara är en sysselsättning homosexuella håller på med.

* * *

Men vad är då vägen framåt? Det är hursomhelst inte att "bejaka trasigheten", vilket vi får tolka som att ge homosexuella personer samma rättigheter och möjligheter i samhället som alla andra. Och vi kommer allesammans att bli alltmer trasiga, ju mer kritik av normer får pågå. Så är tydligen inte bara homosexuella personer trasiga, utan alla som ägnat sig åt normkritik.

* * *

Till skillnad från Berit Simonsson, kyrkomötesledamöt för Frimodig kyrka och vice ordförande, skriver Bonde inget som att HBT-rörelsen skulle stamma från djävulen själv. (Se inlägget "Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag")

Men Bondes generaliseringar är ändå breda som rallarsvingar, och träffar både människa, himmel och mark utan urskillning. I kommentaren från häromdagen får Biskop Eckerdal henne att tänka på, att det vore bättre för honom om han sänktes med en kvarnsten i havens djup än om han gick med i pridefestivalen. Och i den krönikan får vi lära oss, att de som diskuterar normkritik i själva har verket mardrömmar som skall besvärjas, och bland dem som finns i den mystiska queervärlden kan Bonde inte låta bli att misstänka att det finns trasiga människor som söker andra trasiga människor.

Kan man tänka sig — när jag läst Anna Sophia Bondes text kan jag inte låta bli att själv fundera kring, om det inte till Frimodig kyrka sökt sig människor som är trasiga, och som blott söker sig till andra trasiga människor.

Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag

I den kristna tidningen Världen Idag publicerades en märklig ledare 15 februari 2013. Den har titeln "Grodor kokas bäst långsamt", och är skriven av Oas-rörelsens inspiratör Berit Simonsson.

Med tanke på det häpnadsväckande innehållet kan en textkritisk kommentar äga sin relevans.

* * *

Redan genom titeln kan vi komma att dra öronen åt oss. Metaforen med att grodor inte märker att det vatten de sitter i kommer att koka, om bara uppvärmningen går tillräckligt långsamt är uttjatad och dessutom rent faktiskt en faktoid; sakförhållandet existerar alltså icke.

Men genom rubriken vet vi, att här ska vi få oss några varningens ord!

Och nog får vi det. Berit Simonsson vänder sig mot "enkönade" äktenskap. Hon konstaterar att detta med att två personer av samma kön kan ingå äktenskap — något som var "otänkbart för några år sedan" — nu applåderas och påhejas. Och det är tydligen inte bra.

Berit Simonsson ser i hela samhället en blindhet: "artister, massmediafolk, politiker, trendsättare, lobbyister och andra makthavare" säger "det förväntade". Exakt vad det förväntade är får vi inte veta, men eftersom Berit Simonsson också skriver att "Sveriges blivande statschef" nyligen gjort det, får vi sluta oss till att det återigen handlar om HBT-frågor. Kronprinsessan Victoria gjorde ju bejublad entré på QX Gaygala, och tog som första svenska kunglighet genom historien ordet "homo" i sin mun i ett offentligt sammanhang.

Över detta jublar dock inte Berit Simonsson, utan hon menar att det blott kan ske, eftersom vi inte varit uppmärksamma, att gränserna förskjutits, att vi varit naiva. Vad är det då vi varit naiva inför, när samhället accepterar - i allt högre grad - samkönade relationer?

Jo, Berit Simonsson förklarar, att bakom denna utveckling ligger inget annat än demoniska krafter, "ondskans andemakter i himlarymderna", och i kulisserna, skriver hon, står månne djävulen själv och "gnuggar händerna i triumf". Det faktum att den blivande statschefen delar ut pris på en gaygala är alltså ett steg i en utbredning av djävulens makt i Sverige.

Sen ansluter sig Berit Simonsson till det logiska felslut som kallas "sluttande planet", och som det varnas för i varje gymnasiekurs i retorik. Nämligen: för att ett steg tagits i en viss riktning, måste rimligen ytterligare steg tas i samma riktning, intill dess att en oönskad extrem uppnåtts. — Man hoppas att utbildade människor kunde undvika den typen av argumentatoriska fällor, men inte i det här fallet.

Så! Vad är Berit Simonssons råd till dem som vill vara Jesus trogna? Jo, dessa ska spetsa sina öron, för möjligen har det aldrig förut varit så viktigt att lyssna till rätt röst, inte till majoritetens. Man skall bedja till den helige Ande och läsa sin Bibel. Och därigenom ska man få veta vilka värderingar som bör styra den kristnes ställningstaganden.

* * *

Självmordstalen bland unga HBT-personer är alarmerande höga, mycket högre än motsvarande siffror bland andra ungdomar. Många vittnar om ett hjärtslitande utanförskap och mobbning som lämnar sår för livet. Hur stor andel av befolkningen som är homosexuell är omtvistat, men andelen är inte alldeles liten.

Helt klart är dock, att bland de som läser Berit Simonssons ledare i Världen idag, är det många, många som själva är homosexuella, förmodligen unga och i utsatt position i fundamentalistiska hem.

Vad är då Berit Simonssons ord till dem i deras situation? Jo, att det är demoniska krafter som ligger bakom de rörelser som arbetar för homosexuellas likställdhet med heterosexuella. Och att djävulen själv månne gnuggar händer när HBT-rörelsen har politiska framgångar.

Det må vara sagt, att det är ingalunda kärleksfullt eller gott att måla upp en sådan bild. Genom att göra det gör man sig medskyldig till den bedrövliga situation som många, många homosexuella har, i kampen med sig själva och sin gud. Denna oförsonlighet gentemot en läggning som människan föds med vittnar blott om hjärtats hårdhet, kärlekslöshet och andligt mörker.

* * *

Överlag är Berit Simonssons ledare "Grodor kokas bäst långsamt" svepande och svagt antydande. De slutsatser som utifrån texten dragits ovan är emellertid rimliga. Man kan därför fråga sig, om vare sig Världen Idags redaktion eller Oasrörelsens ledning ställer upp på en så svartvit verklighetsbeskrivning som Berit Simonsson här uttrycker, nämligen att de rörelser som kämpat t.ex. för att samkönade relationer ska få samma legala status som heterosexuella äktenskap, i själva verket orkestreras av "ondskans makter i himlarymderna."

Eftersom Berit Simonsson använder sig av "sluttande planet"-felslutet, kan det också vara intressant att reflektera över var utvecklingen mot total jämställdhet för homosexuella och heterosexuella relationer borde ha stoppats.

En enskild förening — som en religiös rörelse — kan givetvis diskriminera bäst den vill. De kan neka personer av samma kön att välsignas av vad skäl de vill: att det står i Bibeln eller för att tandfén sagt det.

Men när den religiösa rörelsen gör anspråk på hur samhället runtomkring skall organiseras, och att somliga av dess medborgare skall diskrimineras i juridisk eller social mening, då är det en annan sak. Så, var det till exempel fel att avkriminalisera homosexualitet 1944? Var det fel att ta bort homosexualitetens klassificering som mentalsjukdom 1979? Var skulle månne gränsen ha dragits, enligt de som menar, att hela utvecklingen i detta ärende och andra samhälleliga frågor drivits av demoniska krafter?

* * *

Det är viktigt att notera att uppfattningar som dessa alltså kan beredas fritt utrymme i en större kristen tidning, och nå tusentals läsare. Det visar med all önskvärd tydlighet, att en biblicistisk-fundamentalistisk, konservativ kristendomsuppfattning i Sverige ännu har en viss mängd anhängare. Dessbättre märks allt mer sällan flagranta övertramp av Berit Simonssons slag i ledaren.

Men uppfattningarna finns. Och de människor finns, som faktiskt menar att de som kämpar för homosexuellas likabehandling i samhället, t.ex. rätten att på samma juridiska premisser som heterosexuella par ingå äktenskap med den person man älskar, drivs av demoniska krafter. Så slår kristna ner på en minoritet i samhället med Bibeln i hand, liksom kristna tidigare slagit ner på andra minoriteter, vare sig det nu varit fråga om färgade människor i USA, läromässigt avvikande personer under reformationen eller homosexuella under alla tider.

* * *

Avslutningsvis kan det väl vara på sin plats här citera ur samtalet mellan förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på Bokmässan 2009, när samkönade äktenskap diskuterades:

Elisabeth Sandlund: "Jag hittar inte ett enda bibelord som stöder idén om äktenskap mellan människor av samma kön."

KG Hammar: "Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln."

Off topic: Stanley Sjöberg, homofientlig

Twitter, måndagen den 3 september 2012

Bokrecension: Om homosexualitet och hermafroditi | Anton Nyström

Anton Nyström

Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser är skriven av läkaren Anton Nyström (1842–1931), och gavs ut 1919. Boken består av de två avdelningarna "Homosexualiteten inför vetenskapen och lagen" och "Hermafroditen: Dess uppkomst och olika slag samt dess förhållande till homosexualitet".

* * *

Anton Nyström kom att bli den förste som i Sverige aktivt verkade för att avkriminalisera homosexuella relationer, efter att 1864 års strafflag införts, där homosexuella handlingar, "otukt som mot naturen är", kan få upp till två års straffarbete som straff.

I denna bok tar Nyström ordet.

I den första delen fokuserar Nyström specifikt på homosexualiteten som sådan. I dag tycker vi att texten är kryddad med många missförstånd och förutfattade meningar. Men då, 1919, var dess mildhet och yrkanden snarast revolutionära.

* * *

För att sammanfatta vad Nyström för fram, kan följande nämnas.

Nyström avser behandla medfödd homosexualitet, alltså icke förvärvad eller genom yttre påverkan åstadkommen homosexualitet. Denna läggning visar sig, skriver Nyström, i regel tidigt — redan i barnaåren eller ynlingaåren.

Nyström berättar, att homosexualitet förekommer hos alla folk och har gjort så i alla tider, "alldeles oberoende af kulturen". Särskilt allmän är den, skriver Nyström, hos naturfolken — varmed han vill bevisa, att homosexualitet inte är en konsekvens av en degenererad kultur. Homosexualitet förekommer vidare i alla samhällsklasser, och även hos bildade människor.

"Allt utvisar, att den är en universell naturföreteelse, beroende på anlag i vissa människors organisation, en könsdrift tillhörande vissa personers natur, hvilken sålunda ej är 'onaturlig', fast den är en anomali eller en från den normala könsdriften, de heterosexuellas, afvikande företeelse."

Nyström driver tesen, att homosexualitet i sig inte är något onormalt för den homosexuella människan. Tvärtom är det högst naturligt, det enda naturliga, för honom eller henne.

* * *

Nyström går vidare genom att skissartat beskriva homosexualitetens historia; hur man finner den i grekernas gossekärlek, men även i en dyrkan av ynglingakroppen både i Grekland och Rom, och påvisar hur en diktare som Catullus påpekar att samkönad kärlek till unga män var mycket vanlig i Rom. Homosexualitet  var alltså ett känt fenomen i antiken. Nyström uppehåller sig vid hur denna kärlek kunde vara både av fysisk och själslig art — vilket även avspeglar sig i grekiska epigram.

Med kristendomen kom en ny inställning. Homosexualitet började dömas, och dömas strängt. Kristna kejsare, berättar Nyström, införde dödsstraff: "först bålet, sedan halshuggning." Nyström menar att en sådan inställning kan vara befogad när det gäller de handlingar som utförs "på grund af liderlighet", men att den helt bortser från de genuint homosexuella. De som begår sina brott på grund av liderlighet är snarare att jämställa med sådana heterosexuella som förgriper sig på kvinnor.

Vidare vänder sig Nyström mot den sammanblandning som här antytts: att det liksom i homosexualiteten själv ses något lastbart: att hela den samkönade dragningen är ett tecken på etiskt förfall. Man har slagit ihop den liderlighet som begåtts mot offer av samma kön, med den naturliga homosexualiteten.

För att belägga, att homosexuella kan vara högfungerande människor i samhället, ger han en rad historiska exempel på homosexuella människor: Michelangelo, Shakespeare, Oscar Wilde, Tjajkovskij, H. C. Andersen, Walt Whitman med flera. På något mer osäker grund inför han även Gustaf III i dessas skara, liksom även drottning Kristina.

* * *

Med tanke på att Nyström i inledningen nämner den grekiska gossekärleken, kan det också vara värt att nämna, att Nyström senare betonar, att "dragning till minderåriga" förekommer "ytterst sällan", och "afskys av flertalet homosexuelle" och anför därefter den legendariske tyske sexologen Krafft-Ebing, som menar att det helt enkelt är hittepå att homosexuella skulle vara farliga för ungdomen. Nyström fortsätter, med att skriva att homosexuella inte är farligare för samhället än heterosexuella människor.

* * *

Nyström anför nyare forskning. Att forskare tidigare sett på homosexuella som sinnessjuka, är inte svårt att förstå, menar han, eftersom de så sällan träffat på välfungerande homosexuella i samhället — utan blott de som de kommit i kontakt med å yrkets vägnar, inom sin psykiatriska verksamhet.

Där man förut ansett homosexualiteten vara en form av sinnessjukdom, visar nyare forskning, skriver Nyström...

"...att själssvaghet är långt ifrån allmän hos homosexuella, utan att värklig [sic!] homosexualitet är en anomali, som finnes hos många till kropp och själ fullkomligt friska personer, som ofta utmärkas af hög intelligens och ej visa några psykiska defekter."

Här har vi något av det revolutionerande i Nyströms budskap: homosexualitet är inte ett tecken på degeneration, utan på variation. Med Nyströms terminologi: man bör inte tala om sjuk och frisk i sammanhanget, utan "abnorm" och "normal".

"Det konstitutiva i kärlekslifvet är hos de homosexuella detsamma som hos heterosexuella, fast det gäller det egna könet; de älska i enlighet med deras natur eller sådana de skapats, och ehuru detta beror på en anomali, är deras kärlekslif för dem det naturliga. Den homosexuella kärleken är därför ingen lastbarhet, kan ej anses som 'otukt mot naturen' och således ej straffbar enligt lagen."

Och därmed förordar Anton Nyström explicit att homosexualitet i sig inte skall vara straffbart i lagen. Senare skriver han också:

"Man bör förstå nödvändigheten att afskaffa lagparagrafer från medeltiden, som aldrig förhindrat homosexualiteten, men låtit många olyckligt anlagda människor, som kanske ingen förseelse eller förbrytelse begått, lefva i ständig fruktan för utpressare eller fängelse och slutligen ta lifvet af sig."

Därefter fortsätter doktor Nyström med att i "humanitetens och vetenskapens namn" hoppas att lagar som kan tillämpas på homosexualitet i allmänhet snaraste kan avskaffas.

* * *

Man kan inte kräva av den homosexuella människan att hon ska vara avhållsam. Det vore, skriver Nyström, orimligt. Hur skulle man kunna kräva det av de homosexuella, när man inte kräver det av de heterosexuella, menar han. Av de homosexuella krävs dock, att de ska vara lika laglydiga som alla andra människor: "de ha samma skyldigheter mot samhällsordningen som de heterosexuella".

Ett svårare piller att svälja, är väl Nyströms tes, att homosexualitet är en form av hermafroditi, alltså tvåkönighet. För Nyström förefaller det alltså inte ha uppgått, att en man kan älska en man och en kvinna älska en kvinna — utan att för den sakens skull vara mer kvinnlig respektive manlig än en heterosexuell människa.

Nyström anför också fler föreställningar, som att homosexuella män skulle vara särskilt intresserad av sånt som "konstsömnad och kokkonst", samt att många "ha håg att samla böcker, konstvärk och antikviteter". (Nå — böcker samlar jag, men för konstsömnad känner jag intet...) Vidare är homosexuella män ofta skygga för fysiskt arbete, och föredrar andligt dito. Homosexuella män har vidare ofta ett utvecklat estetiskt sinne. Säger Nyström.

* * *

Den senare delen av boken skildrar alltså hermafroditi, och är till sin natur mycket teknisk. Jag väljer att i denna genomgång lämna det avsnittet åt sidan, med den anmärkningen att jag — från mitt perspektiv mer än nittio år efter bokens utgivning — ändå måste berömma Nyströms försök att hitta förklaringar till homosexualiteten, även om hans resultat numera inte känns angelägna. Allra minst kan jag uppskatta, att han i bokens slut verkar pratar om hur man kan bota homosexualitet, åtminstone temporärt, genom injektioner av körtelpreparat.

* * *

Anton Nyström var en pionjär. I sin ungdom kände han professor Pontus Wikner, vars Psykologiska självbekännelser jag recenserade nyligen. Nyström visste nog vad han talade om, och hans ömmande för homosexuella var äkta — men det finns ingenting som tyder på att han själv var homosexuell eller hade direkta homosexuella erfarenheter. Kanske blir Nyströms pamflett därigenom mindre en partsinlaga, än vad den blivit annars, även om texten varit identisk: här skriver en heterosexuell läkare, expert på sexologi, om vad homosexualitet egentligen innebär för den homosexuelle, och hur samhället bör se på det hela. Man måste ha lyssnat.

Även om det dröjde till 1944 innan homosexualitet avkriminaliserades och till 1979 innan den avkategoriserades som psykisk störning.
— — —
Om homosexualitet och hermafroditi: Belysning af missförstådda existenser, Anton Nyström, Svanbäck & komp. 1919. 46 sidor.