måndag 31 juli 2017

Bokrecension: Från Fronten i väster | Sven Hedin

Antwerpen 1914. Sven Hedin besökte staden strax efter att tyskarna intagit staden. (Beskuren)
Bild: Wikimedia Commons
Från Fronten i väster är skriven av Sven Hedin (1865-1952), upptäcktsresande, författare, akademiledamot, filosofie doktor. Boken utkom 1915.

* * *

På hösten 1914 for den då mycket berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin på eget initiativ till västfronten. Han kommer att förbli i närheten av den framryckande tyska armén under knappt två månader.

Hans avsikt är att skaffa sig egna erfarenheter av den tyska krigföringen och situationen vid fronten och att av sina erfarenheter skapa en resebok som beskriver tyskarnas förehavanden på västfronten.

Makalöst nog lyckas han skriva en åttahundra sidor tjock bok, fylld med hundratals egentagna bilder, flera kartor, samt några skisser, och få ut den redan i början av år 1915. Boken kom att ges ut på svenska, men översattes även till tyska och kom tyska frontsoldaterna till del.

Sven Hedin var en mycket tyskvänlig man. För honom består första världskriget i den germanska folkstammens självförsvar mot främst engelsmännen och ryssarna. Själv hade han studerat i Tyskland och där också avlagt sin doktorsexamen. Han är väl bekant med åtskilliga högt uppsatta tyskar, många av dem möter han under sina resor utmed fronten.

Det är alltså fråga om ett tyskchauvinistiskt verk, som inte försitter några chanser att slå ner på det engelska styret eller lögner i den engelska propagandan om tyskarnas barbari. Frankrike talar han däremot i allmänhet gott om.

Hedin står på andra sidan av detta spektrum: för honom framstår varje tysk som en högst hyvens gosse, som med leende på läpparna och en vilja av järn kastar sig i elden för att försvara nation och hembygd och kejsare. En kejsare som han under resan två gånger träffar, en kejsare som givetvis mycket väl känner till den tyskvänlige svenske upptäcktsresanden.

* * *

Under sina månader i Tyskland, Frankrike och Belgien hinner Hedin besöka frontavsnitt, prata med tyska soldater och franska, belgiska och engelska krigsfångar. Han diskuterar och dinerar med tyska officerare som ofta är tyska aristokrater: kanske en friherre, en hertig, en prins.

Särskilt intresserar han sig synbarligen för hur sjukvården fungerar: den fungerar, konstaterar han, alldeles utmärkt, inte minst krigsfångarna åtnjuter förträfflig vård innan de skickas till läger i Tyskland.

Det är påtagligt hur likgiltig Hedin är inför det direkta lidandet och döden. Jag drar slutsatsen att målet överskuggar allt annat: det han ser som Tysklands kamp för överlevnad, för vilka inga offer är för omfattande, inget blod kan rinna för rikligt.

Alltsomoftast företar han resorna mellan de olika destinationerna medelst bilar, som ställs till hans förfogande med chaufför och kanske en vakt. När de passerar vaktposter synes många bli hänförda över sin berömda gästs närvaro. Så kan det naturligtvis mycket väl ha varit. Hedin var ingen okänd man.

I stor detalj beskriver han resan från by till by, dag till dag. En kamera införskaffar han och kompletterar skildringarna med många fotografier av soldater, fångar, förstörda byggnader och militärt intressanta installationer.

* * *

Det vore naturligtvis omöjligt att i dag ge ut en bok som Från Fronten i väster. Rasismen påtaglig och självklar i skildringen. Världen har dramatiskt förändrats och idéer som var självklara och okontroversiella då, är sunkiga och förlegade i dag.

Men med det sagt bör det inte förbigås att Hedin är en mycket skicklig författare. Han skriver levande och med en exemplarisk meningsbyggnad, och visst är hans tyskar heroiska gestalter, men han åstadkommer påtagligt skickligt utförda porträtt av dessa. Man kan inte ta ifrån Sven Hedin hans talang som skriftställare.

Det skriftställeriet skulle under hans levnad resultera i många böcker. Ja, inte långt efter att Från Fronten i väster kommit ut, beger sig Sven Hedin ut på en ny resa, denna gång till östfronten. Också utifrån där gjorde iakttagelser producerar han en resebok, denna gång på över 950 sidor och med än fler fotografier. Sven Hedin var helt enkelt infernaliskt produktiv skribent, som lyckades kombinera förmågan att skriva utförligt med förmågan att skriva bra.

* * *

Sven Hedin var känd för sin tyskvänlighet. Efter att tyskvänligheten också hållit i sig under andra världskriget hamnade han i vanrykte under de återstående åren av sitt liv. Tyskvänligheten har väl i dag helt överskuggat hans litterära produktion och hans långa upptäcktsresor till vita fläckar på kartan i det inre av Asien. I den mån han alls är ihågkommen.

Så efter läsningen av Från Fronten i väster måste man vara tvehågsen.

Man gör halt inför den osande chauvinismen, men tillerkänner Sven Hedin samtidigt storartad begåvning vad gäller formuleringskonsten. I sig blir boken ett vittnesbörd dels om kriget, men dels också om hur den tyskvänliga opinionsbildningen kom till uttryck hos en man som personligen, om än i privilegierad position, sett kartescher explodera i sin närhet och hört tyska batterier avfyras.

Sven Hedin är en problematisk gestalt att förhålla sig till, men fortfarande läsvärd. Från Fronten i väster är hursomhelst ett intressant tidsdokument.
– – –
Från Fronten i väster, Sven Hedin. Albert Bonniers förlag 1915. 801 sidor.

lördag 29 juli 2017

Återbesök: Handbok i livets konst | Epiktetos

Efter några år återvänder jag till Epiktetos och hans nätta skrift Handbok i livet konst. Detta efter att jag häromdagen läst Marcus Aurelius Självbetraktelser. Aurelius stod ju i samma åskådningsskola som Epiktetos och påverkades av denne, även om de båda herrarnas inställning förefaller mig äga olika nyanser.

Stoicismen fascinerar hursomhelst. Såsom den bevarats i Epiktetos och Marcus Aurelius ord är den inte främst en filosofi bestående av abstraktioner, utan tvärtom en systematiserad form av levnadsvisdom, en lära om hur man lämpligen bör leva om man vill undvika oro och smärta.

Jag tror inte att stoicismen är förlegad. Jag tror fortfarande att den kan hjälpa människor att leva sina liv lite lättare än de eljest hade gjort.

* * *

Men med det sagt står Epiktetos lära fram som en kärvare variant av stoicismen än Marcus Aurelius variant. Det är en lära för människor som är av järn eller vill bli till människor av järn. Inte för att det är något särskilt tilldragande i hårdheten i sig, utan för att oberoende av den yttre världens påverkan på dig skall bevara dig från både stötar och slag.

Och där kommer Epiktetos kärvhet fram så tydligt.

Kärnelement i hans stoicism är att orsaken till vår inre oro är de föreställningar om den yttre världen som vi gör oss. Att någon talar illa om oss får oss att lida, inte för att vårt rykte försämras därav, utan för att vi har föreställningen att ett försämrat rykte är något vi bör lida av. Problemet är alltså inte bakdantaren och hans ord, utan att vi uppfattar bakdantaren och hans ord som något som bör få oss att oroa oss eller känna smärta.

Nå, på den nivån äger förhållningssättet relevans. Men Epiktetos drar det långt. Som att en människa inte bör brytas ner om ens barn dör, för döden är en del av livet, och naturens gång kan vi ändå inte hindra. Därför bör vi inte ha föreställningen att att vi drabbats av något ont i och med barnets död: det har bara skett som i naturen sker.

Adderat till detta finns stoicismens fatalism: att det som sker i naturen sker är en sak. Determinismen föreskriver därtill att det som sker måste ske. Därigenom blir orsaken till inre oro än mindre: varför oroa sig över nåt man ändå inte kan påverka? Människan åligger det bara att styra sitt inre liv och sina föreställningar, så att det inre lugnet bevaras. Exakt hur en sådan styrning kan vara möjlig i en deterministisk värld kan vi kanske lämna därhän: emfasen ligger hursomhelst på den inre världens balans för att motverka obalans i den yttre världen.

Jag har tidigare varit starkt negativ till Epiktetos. Min recension av Handbok i livets konst från 2011ger uttryck för det. I dag är jag inte lika negativ, även om jag inte kan bli hans efterföljare. Det betyder emellertid inte att jag avfärdar hans livsfilosofi i sin helhet: han kan lära människor att må bättre. Men må de då inte förlora sin mänsklighet och bli blott järn.
– – –
Handbok i livets konst, Epiktetos. Övers. Nino Runeberg. Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.

måndag 24 juli 2017

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Likt en kula inom dig kan själen
förbli oberörd av alla yttre stormar.
Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121-180), romersk kejsare.

Jag har läst Sjösala förlags nyutgåva av boken från 2017, i översättning av Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez, och med ett förord av Sven-Eric Liedman.

* * *

Marcus Aurelius Självbetraktelser är något enastående i världslitteraturen. Enklast kan boken kanske beskrivas som en antik självhjälpsbok. Annars kan den beskrivas som en praktisk lärobok i stoicismens ideal.

Men det som gör den särskilt enastående, är hur väl den stått sig genom seklerna. Fortfarande i dag, långt efter att kejsaren i fält skrev ner sina betraktelser och senare blivit stoft och dimma, förmår skriften kraftfullt tala till och trösta människor. Inte minst erfar jag själv det vid läsningen. Lärdomar man drar av kejsarens livsfilosofi kan mildra ångest, ge perspektiv på den mänskliga tillvaron, lindra oro för döden, hjälpa människan att leva ett liv i samhället.

Det är därför en välgärning att Sjösala förlag låtit ge ut en ny, utomordentligt vacker, upplaga av Självbetraktelser. Översättningen är gammal, men moderniserad. Ursprungligen gjordes tolkningen till svenska av Ellen Wester (1873-1930).

Jag hoppas dock att några extra korrekturläsningar genomförs inför nya upplagor (må de bli många!), ty dessvärre dras förstaupplagan med en del inslag av väl hårdhänt bearbetning eller av korrekturfel. Som i exemplet från tolfte avdelningen, stycke 22. Där står det i originalöversättningen som följer:
"Undanröj alltså föreställningen, och liksom seglaren, då han svängt om udden, kommer du in i en lugn, spegelklar vik."
Men i denna upplaga har betydelsen blivit motsatsen:
"Undanröj alltså föreställningen att du, precis som om seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik."
En modernisering bör förtydliga, inte fördunkla.

* * *

Självbetraktelser syftar till att utrusta läsaren med tankar som förmår henne att genomleva livet på ett lugnt och lyckligt vis.

Ofta är råden mycket påtagliga. Målet är att människan ska kunna möta alla ödets skiftningar med ett upphöjt lugnt, medveten om att allt som sker måste ske. Hon skall också, som den samhällsvarelse hon måste vara, arbeta på att nedmontera all fåfänga och oro inför vad andra människor tycker.

Dygder i form av plikttrogenhet, sanningskärlek och kärlek till medmänniskan ska guida henne, intill dess att de beståndsdelar som sammanfogats för att bilda henne återigen upplöses. Ty allt är förändring.

Marcus Aurelius och stoikerna förespråkar inte epikuréernas tillbakadragenhet från det allmänna. Tvärtom är det i det allmänna och till det allmännas tjänst idealmänniskan befinner sig och arbetar. I sig, likt en kula, skall dock hennes själ, oberörd av yttre stormar, vila stilla och oantastbar av allt yttre.

Naturligtvis finns mycket i Självbetraktelser som stöter en ateist för pannan. Där finns en hel del metafysik som jag inte kan acceptera. Och där jag förvisso accepterar determinismen, kan jag inte gå med på en teleologisk determinism: att det som sker inte bara sker för att det måste ske, utan också sker för att det är bestämt att så skall ske.

Gudarna är frekvent omnämnda och bortom dem anar man en yttersta gudomskraft. Visst ger Marcus Aurelius också utrymme åt tankarna att allt är atomer och att intet finns efter döden och att inga gudar finns. Men det är tankar som han förkastar. Men det är ändå intressant att sådana idéer helt tydligt finns i hans tankevärld.

* * *

Självbetraktelser är en bok man läser med behållning.

Det är frestande att fundera på hur västvärlden tett sig om tankar som kejsarens fått råda och predikas i tvåtusen år istället för de tankar som Paulus från Tarsos spridde runt Medelhavet. Vi hade då fått höra ideal predikas om förnuftets överhöghet, om inre frid genom egna förhållningssätt till tillvaron, om vikten för människan att följa sin natur.

Det hade kanske inte varit så tokigt.
– – –
Självbetraktelser, Marcus Aurelius. Övers. Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez. Sjösala förlag 2017. ISBN: 978-91-87193-25-5. 144 sidor.

torsdag 13 juli 2017

Bokrecension: Resa till Tyskland och Polen 1916 | Fredrik Böök

Resa till Tyskland och Polen 1916 är skriven av litteraturkritikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom första gången år 1916.

* * *

År 1916 reser Fredrik Böök omkring i Tyskland och Polen. Färden går gärna med bil. I sin samma år utgivna resebok berättar han om sina intryck.

Det går inte att missta sig på Bööks generellt välvilliga inställning till Tyskland. Han beskriver på snart sagt varje sida tyskarnas obrutna vilja, deras organisationsförmåga, deras förträfflighet. Första världskriget rasar, men i Bööks Tyskland är allt ganska bra, ehuru maten är lite knappare. Men till och med krigsinvaliderna verkar vara vid gott mod.

I det ockuperade och inte på länge självständiga Polen varifrån ryssarna nyss drivits bort uträttar tyskarna stordåd. Välvilliga tyska representanter skjutsar igång lantbruket och ägnar sig åt restaurering av förstörda städer.

Inga moln, eller endast få, syns på Bööks klara himmel.

* * *

Fascinerad är han vidare av de polska judarna, östjudarna, vilkas tillvaro han ägnar två särskilda kapitel. Han behandlar däri dem med en blandning av medlidande och nedlåtenhet. Antisemitiskt? Nja, åtminstone inte bekväm läsning.

Resa till Tyskland och Polen 1916 osar av den tyskvänlighet vars förlängning in under Tredje rikets dagar skulle leda till Bööks vanrykte tjugo år senare. Böök var då knappast nazist. Men hans uppenbara och ogrumlade beundran för Tyskland, synlig redan i denna bok, leder till att han inte ser på sitt älskade Tyskland i rosenskimrande kulörer. Redan här är grundlagd en kärlek som gärna undviker att yttra något egentligt negativt om tyskar eller Tyskland.

Hur då förhålla sig till en bok som Resa till Tyskland och Polen 1916? Jo, inte minst är den intressant som vittnesbörd om hur Tyskland kunde uppfattas av en del av kultureliten i Sverige vid denna tid, enkannerligen av Böök själv. De starka banden mellan Sverige och Tyskland läggs här bara.

Dessutom skriver Böök mycket bra. Visst, det är en aning pastoralt. Men stilkänslan är påtaglig. Gestaltningen av möten träffsäker. Det går lätt och ledigt att läsa Böök.

Och oaktat det protyska bias som finns skildrar han onekligen en verklig del av Tyskland: optimismen som ännu verkar ha funnits, kanske något av den tyska självuppfattningen. Dess välgörande inverkan på polsk utveckling är knappast inbillning. Så Bööks berättelse är nog inte förljugen, men jag skulle tro att den är selektiv.

Polen å sin sida skildras främst ur två aspekter. Dels som föremål för tyskars välvilja. Och dels som något genuint och fint, men primitivt.

* * *

Det har nu gått drygt ett sekel sedan Bööks resa i Tyskland och i Polen. Vi vet vad som hände sen. Att Polen skulle komma att bli en självständig nation inom några år kunde han nog inte föreställa sig från sin utkikspunkt. Att Tyskland skulle förlora kriget var nog honom lika otroligt.

Så blir Resa till Tyskland och Polen 1916 en intellektuell tyskväns ögonblicksskildringar av en nation i krig, en nation vars framtida utveckling han inte kan känna till. Men vars kraft han beundrar.
– – –
Resa till Tyskland och Polen 1916. Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. 177 sidor.

lördag 8 juli 2017

Bokrecension: Helt vanliga män | Christopher R. Browning

Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland) är skriven av den amerikanske historikern Christopher R. Browning (f. 1944).

Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.

* * *

Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.

Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.

Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.

* * *

Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?

Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.

Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.

Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.

Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.

Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.

De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.

* * *

Helt vanliga män består av två huvudblock.

Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.

Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.

Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.

* * *

Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.

Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.

Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.

Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.

Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.

Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?

Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.

lördag 1 juli 2017

Bokrecension: Hellas' arv | Martin P:n Nilsson

Hellas' arv är skriven av filologen Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. Boken utkom år 1928.

* * *

Hellas' arv består av sex radioföreläsningar av Martin P:n Nilsson.

Nu är jag ingen särdeles flitig radiolyssnare, men den nivå Persson Nilsson håller vad beträffar begrepp och faktiskt kunskapsmässigt innehåll torde vara ovanligt hög: föreläsningarna måste ställt rejäla krav på lyssnarens koncentration när det begav sig. Ja, de håller utan tvekan universitetsnivå, kanske motsvarande en introduktionskurs om det antika Greklands andliga liv.

För fokus i Hellas' arv ligger i stor utsträckning just på den andliga delen av tillvaron: konst, filosofi, intellektualism i form av grundläggande av vetenskaplighet, statskonst, individualism och mera. Mer specifikt handlar föredragen om följande ämnen: "Den religiösa friheten", "Litteratur och konst", "Tankens frihet", "Den politiska friheten", "Individens frigörelse" samt "Vetenskap och forskning".

Särskild hänsyn tas, som titeln antyder, till vad av grekiskt väsende som vi än idag bygger vidare på eller står under inflytande av.

Naturligtvis har gestalter som Sokrates, Platon och Aristoteles i boken sin givna plats. Men jag uppskattar att dessa inte ensamma får stå som  representanter för den grekiska filosofin, ej heller skänks sådan plats att de helt skymmer bort andra personers intellektuella betydelse under eran. Särskilt sofisterna, i deras roll som ifrågasättare av det hävdvunna, lyfts fram av P:n Nilsson.

* * *

Hellas' arv är gammal, men ger så långt jag kan bedöma en utmärkt översikt av de gamla grekernas tankevärld i koncentrat. Naturligtvis märks åldern i språket - hur klar prosan än är i sin tuktade ton - och inte skulle vi idag tala om ras som här sker, möjligen snarare kulturella särdrag, eller något sådant.

För egen del påminns jag genom läsningen om i vilken grad vi än idag står som arvtagare till det som en gång började spira och växa i de grekiska stadstaterna. För att nämna några saker: Det vetenskapliga betraktelsesättet. Demokratin, så klart. Filosofin. Och litteraturen, inte minst.

Men författaren blundar inte för det i grekiska tankesätt som utifrån våra andra perspektiv visat sig vara återvändsgränder, främst då astrologin. Möjligen hade en nyare framställning balanserat upp författarens på det stora hela ganska hyllande framställning genom att ge större utrymme åt avigsidorna vad beträffar antikens Grekland.

Men, som också författaren framhåller, bör man akta sig för att bedöma en annan tids företeelser utifrån vår egen tids företeelser. Det vore, vill jag mena, ett anakronistiskt sätt att nalkas det förflutna.

Hursomhelst är det nyttigt att få upp ögonen för att vår kultur har många och djupa rötter. Hellas' arv fungerar utmärkt som en introducerande ögonöppnare.
– – –
Hellas' arv, Martin P:n Nilsson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1928. 162 sidor.