fredag 20 augusti 2021

Bokrecension: Också ett liv | Sven Aurén

Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942 är skriven av Sven Aurén (1906–1985). Boken utkom 1973.

* * *

Aftonbladets yngste reporter Sven Aurén satt sommaren 1933 i gamla rikskansliet i Berlin. Han satt utanför en stor mahognydörr. Bredvid honom sitter hans ciceron, riksrådet Boggs, och äter en medhavd smörgås. Plötsligt står den unge Aurén framför Tysklands nye rikskansler Adolf Hitler, en man i blå kavajkostym, avspänd och lugn. 

Det var med honom den svenske journalisten hade beviljats en intervju. Aurén ansåg Hitler annorlunda än karikatyrerna.

"Han föreföll mig som en ganska typisk tysk av den effektiva, säkra och hårda sorten."

Hitler gestikulerade och pratade om den tyska socialdemokratins korruption och undergång och nationalsocialismens uppgång. Avslutningsvis hälsade Hitler med nazisthälsning och det hela var över.

Att Aurén den dagen träffat en notorisk man stod nog klart för honom, men ingen kunde rimligen ana omfattningen av den notorietet som skulle komma att vidhäfta den tyske ledaren allteftersom tiden gick och allteftersom den tyska nazismens blodtörstighet blev känd.

Detta blev Auréns enda intervju med Adolf Hitler. Han skulle se honom vid fler tillfällen. Bland annat på ett riksdagssammanträde.

"... i talarstolen en helt annan man än den, som tagit emot mig på rikskansliet: likblek, uppjagad, med stel blick." 

Om Hitlers tal i allmänhet skriver Aurén också:

"Ordvalet och tonfallen, hånen och hatet, kloakdoften – anrättningen kunde inte varit mera vulgär. Inga medel var för grova."

Han frågar sig hur alltsammans kunde accepteras i så breda lager, och konstaterar: "De motstridiga förklaringarna och analyserna kan fylla ett bibliotek."

* * *

Sven Aurén fokuserar i denna volym på hågkomster från tidsperioden 1932–1942. Han besparar oss i stort minnen av mer privat slag, och följer istället två andra linjer: dels får vi en allmän redogörelse för världshistorien under den aktuella perioden och dels får vi specifika minnesbilder från hans många möten med både människor och platser. 

Intressantast är givetvis de specifika minnesbilderna, som utgör unika vittnesbörd, även om de nedtecknats långt i efterhand. Till dem hör det första mötet med Hitler som refererats ovan. Det kan synas vara av kuriosaslag, men påminner om att Hitler långt ifrån alltid uppfattades som en skrikande teaterfigur, vars svarta ögon hypnotiserade var och en som han råkade se på.

Ett annat möte med en högt uppsatt nazist hade Aurén 1940. 

En av Tyskland arrangerad resa från Berlin till Paris och åter igen för arton svenska journalister avslutades med att det utvalda sällskapet fick träffa Joseph Goebbels. Han tog emot i sitt arbetsrum och han gjorde vad det verkar ett avgjort obehagligt intryck på Aurén: 

".. de stickande ögonen förde tankarna mot en ödla". 

Goebbels pratar om de tyska framgångarna och frågar en av de närvarande svenskarna vad han tror om utgången av kriget. När denne svarar "Ungefär fifty–fifty" utlåter propagandaministern sitt omdöme om mannen, som visst gick ut på att den svarande var en idiot som svenska journalistkåren gott kunde vara utan. 

Det möjliga syftet med resan, att visa den tyska överlägsenheten, hade möjligen inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

* * *

Många fler berättelser ryms i Också ett liv. Aurén är närvarande i norska Nybergsund, när norske kungen och kronprinsen får fly för tyska jaktplan. Han är också med på en konvoj med brittiska fartyg som far från London till Skottland. Och till Skottland far han flera gånger per mörklagda flygplan från Bromma. 

Alla dessa häpnadsväckande och nervpåfrestande händelser verkar emellertid Sven Aurén, åtminstone så här i efterhand, ta med gott mod. Det ligger föga av svårmod över hans berättelser, snarare en vilja att dela med sig av vad han varit med om. 

Han inser helt och fullt att han som journalist haft en ofta privilegierad ställning: när till exempel svenska myndigheter inte lät kung Haakon VII övernatta på den svenska sidan av gränsen under sin flykt från tyskarna utan att löpa risk att bli internerad, kunde Aurén korsa gränsen och sova gott.

Också ett liv är mycket givande läsning. Jag har en känsla av att boken skulle ha kunnat bli dubbelt så omfattande, och jag hade gärna läst den i långt utvidgat skick, om bara det som tillkommit varit mer av det unika slag som Aurén presenterar när han berättar om sina intryck av dignitärer likväl som av städer satta under hot eller ockupation. 

Auréns upplevelser levandegör på ett konkret vis den tid som han behandlar: 1932–1942, tiden fram till och början av andra världskriget, allt sett med en försigkommen och begåvad journalists ögon.
– – –
Sven Aurén, Också ett liv. En journalists minnen 1932–1942. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973. 210 sidor.

måndag 16 augusti 2021

Bokrecension: Stridsskrifter | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson
Stridsskrifter är en samling texter av Ivar Lo-Johansson (1901–1990). Boken utkom år 1946 och texterna i den hade i de flesta fallen tidigare publicerats i olika sammanhang och på olika vis.

* * *

Ivar Lo-Johansson är väl i dag mest känd för sina böcker om statarna. Därför är det knappast ägnat att förvåna att flera av texterna som samlats i Stridsskrifter på olika sätt förhåller sig till statarna i allmänhet och till statarna i litteraturen i synnerhet. 

För den som månne är obekant med statarinstitutionen kan mycket hämtas ur Lo-Johanssons "Statarklassen i Sverige", som detaljerat presenterar gruppen: ett slags lantarbetarproletariat om hundratusentals människor som bodde i nära anslutning till de stora godsen, och som fick ut en betydande del av sin lön i natura, i form av mat, bostad, med mera, utöver ekonomisk ersättning. 

Statarna städslades i regel per år, och varje höst gick flyttlassen tätt mellan somliga statargårdar, när statarfamiljer sökte något bättre hos en annan gårdsherre i närheten. Även mannens hustru förväntades tjänstgöra som mjölkerska och därtill kom en större eller mindre barnaskara som hjälp. Vad gäller klassresor stod, vad det verkar, de största möjligheterna kring att med tiden lyckas bli torpare, ett steg upp på samhällsstegen.

Lo-Johansson kommer själv ur statarnas samhällsgrupp och äger därmed särskilt bekantskap med dess kultur, vanor och villkor.

Det är också kring denna grupp som Lo-Johansson ser stor litterär potential: gruppen har möjlighet att få sin röst hörd genom litteraturen, en realistisk litteratur, som får lov att vara grå och avromantiserad. Nu, när Lo-Johansson skriver, har statarna själva börjat få möjlighet att uttrycka sig, när de tidigare varit hel- eller halvanalfabeter. 

Men de har uppenbarligen att kämpa också mot krafter inom statargemenskapen. I självbiografiska texter man hittar i Stridsskrifter beskriver Lo-Johansson själv misstänksamheten mot böcker inom klassen, och dessutom misstänksamheten mot begåvningar som stammar ur de egna leden och försöker bryta sig loss till nya banor.

Vad gäller barn- och ungdomens egen läsning berättar Lo-Johansson gripande i en av de självbiografiska texterna om hur han själv läste när han vallade kor; han skriver också om hur han fäste en bräda på en rensningsmaskin på logen, där han kunde ställa en bok och så tröska och läsa på samma gång. Man fick ta de tillfällen som gavs.

* * *

Statarinstitutionen avskaffades i Sverige definitivt 1945, efter att ha varit en föga uppmärksammad del av landsbygdsbefolkningen under hundratals år. 

Men nu ser alltså Ivar Lo-Johansson vägen öppen för klassen att skildras litterärt. Han vill bort från den klassiska individbaserade skildringen, och vill skildra gruppen som kollektiv. Det är ju också ditåt hans egna ansträngningar gått i de många böcker han själv skrivit om statarna.

* * *

I Stridsskrifter hittar man också den besynnerliga, kanske något ökända, novellen "Jag tvivlar på idrotten", som jag främst uppfattar som en skiss. 

Texten är i huvudsak en dialog mellan berättarjaget och fotbollsspelaren Kvickenberg. Tillsammans funderar de kring idrottens skadliga inverkan på kulturen och samhället. 

Man kunde vänta att en författare så djupt grundad i arbetarrörelsen, där arbetarrörelsen har så starka band till den framväxande idrottsrörelsen skulle mer oreserverat hylla idrotten som fenomen. Men istället lyfts andra perspektiv fram: idrotten framställs som passiviserande, den förtar de intellektuella ansträngningarna dess kraft och leder till en osund träning av kroppen. Idrotten riskerar att tränga ut kulturen. 

Liknande tankar kommer också fram i "Statarklassen i Sverige", där Lo-Johansson skriver:

"Idrottsrörelsen med dess masspsykos har till stor del  berövat svensk ungdom intresse för någonting annat än det, som leder till yttre, för alla uppmätningsbara resultat. [---] Idrottsrörelsen i Sverige har i hög grad fått avstå från kulturellt intresserade ledare och har därför näranog kommit i ett motsatsförhållande till bildningsrörelserna."

Det är ord och inga visor, det.

* * *

För Ivar Lo-Johansson synes det vara självklart att litteraturen inte bara kan, utan bör vara tendentiös, äga ett socialt budskap. Därför skyr han den konst som finns för sin egen skull, och försöker sätta in konsten i en samhällelig funktion, bortom det estetiska. Han skriver:

"All litteratur är propaganda därför att den vill tvinga läsaren att se på ett visst sätt. Så, som författaren ser. Författaren hör hemma nånstans. Är han borgerlig är dikten borgerlig. Är han radikal är dikten radikal."

Den enskilda individen är på det stora hela ointressant: det är klassens, gruppens, kollektivets rörelse som han vill se skildrad. Det är denna typ av litteratur som han vill bana vägen för, ja, ropa fram på scenen.

Vad gäller arbetarlitteraturen förstår vi, att Lo-Johansson anser att bäst lämpade att skriva arbetarnas litteratur är arbetarna själva. Man ska nämligen skriva om det man känner till, det man behärskar bäst. Därigenom kan man förmedla den egna erfarenhetssfärens och de egna insikterna till andra. 

* * *

Det är inte nödvändigtvis så, att jag anser Lo-Johansson ha rätt i samtliga sina åsikter, hur välformulerade de än är. 

Jag är helt övertygad om att en skicklig författare förmår behandla ämnen långt utanför sin egen klass och bakgrundsmiljö, givet att författaren sätter sig noga in i det han skriver om. Eljest vore väl allt utom den rena självbiografin omöjlig eller tadelvärd litteratur. 

En författare behöver inte själv ha ridit en häst för att äkta och inkännande skildra hur en figur i hans roman rider en häst. En kvinnlig författare behöver inte själv ha varit en man för att skildra erfarenheten av att vara en man. En arbetare behöver inte själv varit greve på 1600-talet för att skildra erfarenheten av att vara greve på 1600-talet: allt kommer an på inlevelseförmåga och kunskap.

Nog är rimligen till exempel statarens egen beskrivning av sin mest hemtama miljö ovärderlig i sig inom den litterära konsten. Däremot har jag svårt att inse att det bara vore den som växt upp som eller levt som statare som har möjlighet att på ett trovärdigt och sant sätt berätta om dem.

Vidare har jag givetvis också svårt för att avfärda den konst som görs för konstens egen skull, utan tanke på samhälle eller program — hur individualistiskt eller möjligen elitistiskt det än kan förefalla. För mig är det inte alls självklart att en borgerlig författare skriver borgerligt eller en arbetarförfattare skriver arbetarlitteratur. För mig äger den skicklige författaren förmåga att stå utanför sådana alltförmänskliga kategoriseringar.
– – –
Ivar Lo-Johansson, Stridsskrifter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1946. 302 sidor.

söndag 8 augusti 2021

Bokrecension: Livets gäster | Sven Edvin Salje

Foto: Christer Mårtensson (Pixabay). Beskuren.

Livets gäster är skriven av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Livets balansräkning slutar inte nödvändigtvis med svarta siffror. Men det får gå ändå. Det är något av detta vi lär oss av Sven Edvin Saljes dystra bonderoman Livets gäster

I centrum står familjen Önnersson i den lilla sydsvenska byn Apeltofta. Elvin och Karin har fattat tycke för varandra. De har träffats på en folkhögskola, och hon tar honom med hem till gården hon växt upp på med sina tre bröder. 

Det blir senare Elvin och Karin som tar över gården, men hennes tre bröder har sina fordringar i arvet, tunga fordringar, som är Elvin svåra att bära: han lider. 

Till sist blir lösningen plötslig och radikal — han tänder eld på en loglänga, i avsikt att med försäkringspengarna köpa ut sina svågrar. Men elden sprider sig, och nästan alla hus brinner ner, däribland boningshuset. Det uppdagas inte, men kvar står Elvin med sitt svidande samvete. 

* * *

Elvin är inte av samma skrot och korn som de storvuxna svågrarna: ingen hårdhudad karl med smak för brännvin. Han spelar sin fiol, sjunger i kyrkokören, läser Marcus Aurelius och om fåglar. Livet som jordbrukare var nog inte vad han tänkt sig en gång, men ödet förde honom till den plats där han hamnade och han gör sitt allra bästa för att få allt att fungera, fastän passformen mellan detta hans liv och hans natur inte är optimal.

Karin och Elvin får barn. Yngst av dem Yngvar, som av en händelse som liten pojke ser tillräckligt av händelseförloppet brandnatten för att förstå vad som hänt. Också han bär med sig detta som ett skavsår i hjärtat. Han, som är den som visat mest håg för att en dag ta över gården, drar sig alltmer undan, hittar intressen i det politiska. Långa år i beredskapen under andra världskriget kyler ner honom ytterligare.

* * *

Den tidsram inom vilken Livets gäster utspelar sig är huvudsakligen från åren omkring första världskriget till strax efter andra världskriget. 

Den nya tiden bryter in i den traditionsbundna jordbruksbygden med bilar och traktorer. Tidningar och radio bär in nyheter om förloppen ute i världen till den idylliska dalen med den vita kyrkan och sjön. 

Människor kommer till och människor faller av. Men Salje behåller fokus på familjen Önnersson, och särskilt fadern Elvin och sonen Yngvar, även om många fint tecknade bifigurer hela tiden kommer in i deras liv. 

* * *

På det stora hela är Livets gäster en djupt tragisk historia. Det är inte fråga om någon feel good-litteratur. Tvärtom slår döden och besvikelser ner lika oväntat i romanen som i verkligheten. Förtrycket är obarmhärtigt på samma vis som det kan vara obarmhärtigt i den verkliga världen. Ångesten som lagt sig över främst fadern, men även sonen, känner man också som läsare. 

Romanen är ytterligt realistisk, ned i varje svettfuktig skjorta och torr jordkoka. Men det realistiska sträcker sig inte bara till frammaningarna av den materiella tillvaron i Apeltofta, utan också till själstillstånden hos de människor som bebor byn. 

Där har vi Elvins hustru, den väna och lugna och förstående, men ibland sjukliga, Karin. Och den skrävlande f.d. husaren Ryttare, som en gång visat sin skicklighet inför konungen. Och den vagabondartade vandraren Nätlagaren. Och äldste sonen Mårten, som blir journalist och får en penninggåva, överskottet från försäkringspengarna, och köper sig en motorcykel.

Livets gäster är ett konstverk av en mycket hantverksskicklig konstnär. Konstverkets halt lyckas dessutom motivera bokens längd; — en av mina käpphästar brukar ju i recensioner annars vara att den ena eller andra boken gott kunde koncentrerats och kortats ner. Men i här fyller bokens berättelse väl ut omfånget. 

Jag har inte läst något av Sven Edvin Salje förut, men efter denna litterära upplevelse vill jag mer än gärna stifta mer bekantskap med hans författarskap.
– – –
Sven Edvin Salje, Livets gäster. Stockholm: LTs förlag, 1955. 439 sidor.