Bokrecension: Vägen till Klockrike | Harry Martinson

Vägen till Klockrike är en roman av Harry Martinson (1904-1978). Boken utkom första gången 1948. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det var inte en ovanlig syn att möta luffare i svenska byar eller på svenska vägar under senare hälften av 1800-talet och kanske ett sekel framåt. De gick sina vandringar runtom i riket, en del längre, en del kortare, och ville eller kunde inte inordna sig i det framväxande industrisamhället.

Istället tog luffaren till vägarna. Mat fann han i naturen eller fick av vänligt inställda människor där han knackade på. Ibland sålde han lättburna saker, som nålbrev.

Luffaren ställde sig utanför samhället: han gick inte upp på morgonen för att ställa sig i en dånande verkstad av något slag, utan värderade sin frihet högre, även om det innebar att han kunde få lida av svält och smälek. Och i värsta fall gripas för lösdriveri.

* * *

Vägen till Klockrike utspelar sig under 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet. Förändringen av samhället märks.

Kanske är luffaren ett skarvfenomen: något som uppstår mellan det gamla och det nya samhället, det som är varken-eller. Luffaren är inte torparen som drygar ut odlingen med inkomster från dagsverken, och luffaren är inte stadsbon med lägenhet och fabriksarbete som inkomstkälla. Han lever mitt emellan: på vägarna, på väg utan destination.

I romanen möter vi lufferiet det genom Bolle. Han var en gång handcigarrmakare, men handcigarrmakeriet trängdes ut av maskintillverkade cigarrer. Och när möjligheten att emigrera glidit honom ur händerna börjar han luffa.

Men Bolle är inte en traditionell huvudperson; det är mer så att det är genom honom läsaren upplever lufferiet. Vi ser med hans ögon. Vi möter de människor han möter. Och inte minst är "tadlet" den ständiga följeslagaren: de väletablerade människornas kritik av luffarens sätt att leva, deras anklagelser om arbetsskygghet. Därtill kommer den utbredda misstänksamheten mot luffarens hederlighet.

På vissa håll, åtminstone av romanen att döma, togs luffaren dock emot som en välkommen gäst som kanske rentav kunde göra ett handtag. Eller som åtminstone kunde få ett mål mat.

* * *

Genom romanen anläggs många olika perspektiv på lufferiet. Boken är episodiskt uppbyggd. Varje kapitel eller delkapitel berättar sin historia. Det kan röra sig om ett särskilt möte, en särskild händelse eller något annat, inte nödvändigtvis bundet till Bolle som person.

Vi får en känsla av hur luffaren kan ha upplevt sin situation, åtminstone såsom Martinson tolkar luffaren. Det är rädslan för de etablerade människornas misstänksamhet. Det är naturkärlek. Det är filosofiska övervägningar som lika gärna kan appliceras på livet som helhet som på lufferiet.

För det finns ett tydligt filosofiskt perspektiv i Vägen till Klockrike. Vi kan med andra kalla det civilisationskritik. Eller helt enkelt uppfatta boken som ett försvar för ett alternativt sätt att leva, det som inte underordnar sig förväntningar och traditionella normer och arbetssätt.

Det är inte att göra våld på romanen att låta lufferiet stå som en symbol för ett fritt liv. Det fria livet innebär kanske att man går på tvärs mot det etablerade, att man nås av "tadel", men man låter sig heller inte inrutas av förväntningar eller av andra människors begränsningar. Friheten utmanar.

"Ty verkligheten och hur den skall vara det bestämmes av de många, och mindretalet av människor får rätta sig efter dem eller gå under. Deras verklighet blir aldrig ansedd för annat än osannolik och overklig. Den kallas verklighetsfrämmande."

Ett budskap i Vägen till Klockrike kan vara att det är okej att inte vara så effektiv som möjligt: att det lite tillbakalutande, lugna livet är liv också det: kanske än mer liv, än det liv som förjagar sig självt i arbete, slit och möda på en och samma plats. Lufferiet blir på det viset – liksom boken – ett stilla rop mot industrialiseringens maskinering av människan: människan som kugge.

Och i vår tid kan budskapet kanske tala inte bara om alternativ till industrialiseringen, utan även till det samhälle som sätter vinstmaximering och tidsoptimering i centrum för det mänskliga arbetet, snarare än trevnad, medmänsklighet och, ja, ett lätt bohemeri.

* * *

Språket i Vägen till Klockrike är okonstlat och moget. Det känns så självklart att man riskerar att inte reflektera över hur vältonande det är, hur väl det passar till berättelsen. Där finns en berättare som bryter igenom ibland och rentav tilltalar läsaren, men oftast håller han sig dold. Det ger en sagoberättaraspekt åt historien.

I allmänhet är romanen realistiskt berättad, även om den mot slutet drar iväg in i något som kanske skulle kunna kallas en drömvärld.

Det var en upplevelse att läsa Vägen till Klockrike. Aksel Sandemose skriver någonstans att de guldkorn han hittat i sitt bokläsande under trettio år kan nämnas på en halv sida. Nåväl, det må vara krasst uttryckt. Men ändå – om jag hade en likadan lista, lika hårt gallrad, hade bestämt Vägen till Klockrike stått med bland mina guldkorn.
– – –
Vägen till Klockrike, Harry Martinson. Svalan, Albert Bonniers Förlag 1950. 362 sidor.