Bokrecension: Mulåsnan på Akropolis | Sture Linnér

Parthenon rekonstruerat, Athen

Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna är skriven av Sture Linnér (1917–2010), docent i grekiska språket och litteraturen, författare, översättare. Boken utkom 1996.

* * *

Det finns något som jag skulle vilja kalla historiskt djupseende. Och det är något jag eftersträvar att utveckla. Sture Linnér hade det. Linnér ser i sitt älskade Grekland inte bara dagens yta, utan också vidare och förbi genom seklerna. 

Med denna blick, med skärpan ställd ibland på dagen och i bland på tusentals år tillbaka i tiden tar han med stor berättarglädje läsaren med på en resa Grekland runt. Fritt och associationsrikt berättar han om de platser och ämnen han stannar till vid, innan vi drar vidare.

Sture Linnérs kärlek till Grekland är varm och hjärtlig, om än inte okritisk. Men man får intrycket att Grekland – i vilken tidsålder man nu än råkar befinna sig i – är hans hjärtas hemland. Han har tillbringat mycket tid där, kan grekiska och är alltså docent i landets språk och litteratur. Rimligen är han mer bekant med det grekiska än många greker själva torde vara.

Och något av denna passion för det grekiska vill han uppenbarligen dela med sig av. Där kommer boktiteln in. Den syftar på en historia Linnér återberättar där en mulåsna bär upp last på Akropolis. När den slitit duktigt får den vila vid sidan av, men går likväl före de mulåsnor som fortfarande traskar upp mot Akropolis och visar vägen. Något av den vägvisande funktionen tar sig Linnér an.

Och så berättar han. Han kunde nog berättat hur mycket mer som helst, och fyllt inte bara denna boken och alla de andra många böcker han skrivit om Grekland och det grekiska utan dessutom ytterligare volym på volym, hyllmeter efter hyllmeter utan att han för den sakens skull behövt upprepa sig. 

Men nog är han särskilt fri i denna bok; det ena följer på det andra, nästan som i ett muntligt berättande, med småutvikningar och tillägg och huvudlinjer och annat som får förbli mer fragmentariskt.

* * *

Fokus ligger dock på tre stora huvudepoker. Det är det antika Grekland, det är Bysans och det är det moderna 1900-talets Grekland. 

En röd tråd menar Linnér själv är det bestående grekiska genom de olika epokerna, till exempel hur de olika föreställningar gått över i varandra, från mytologin via kristendomen till folksagor till en unik sammansmältning. 

En annan röd tråd är hur ovanligt beständigt det grekiska språket varit och förblivit genom tiderna. Omständigheterna kring detta fenomen uppehåller han sig för övrigt särskilt vid. 

* * *

Sture Linnér var en verklig humanist. Hans bildning var kolossal och humanistiskt bred. Han illustrerar gärna sin framställning med citat från vår tids poeter och för så in dikten som en betydelsebärande komponent i berättandet på ett vis som inte är alldeles vanligt. I Mulåsnan på Akropolis kombineras dessutom denna bildning med självbiografiska inslag, till exempel från de tider då Linnér arbetat för Röda korset eller FN.

I Mulåsnan på Akropolis berättar Sture Linnér om Grekland, om Hellas, såsom han lärt känna det och såsom han ser det: ser både dess nutida yta och dess historiska djup. – Och när Linnér berättar lyssnar jag mer än gärna.
– – –
Sture Linnér, Mulåsnan på Akropolis. Mitt Hellas genom tiderna. Stockholm: Norstedts Förlag AB, 1996. 358 sidor.

Bokrecension: Obehagliga stycken | Stig Ahlgren

Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944 är en samling texter av litteraturkritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Boken utgavs 1944.

* * *

Hur elak får man vara i en recension? Hur hårt får man gå till angrepp mot en annan människa och dennes verk? Ja, så länge det sker på ett elegant – jag vågar säga: konstnärligt – vis, så bör nog ganska mycket anses tillåtet. Den snygga elakheten kan vara njutbar att läsa, vad nu än det må säga om människans natur.

Elakheten i skrift synes emellertid legat för den vänsterlutande litteraturkritikern Stig Ahlgren. Ett antal av de texter som samlats i Obehagliga stycken ger otvetydiga prov på detta, vilket väl också titeln skänker en förväntan om.

Det är här fråga om främst ett visst antal svenska författare som Ahgren med perfid kvickhet ger sig på. Den förste är en vid tiden för utgivandet redan tämligen fallen ängel: svensk litteraturkritiks nestor, vars ord en gång sägs ha kunnat fälla eller skapa ett författarskap. Vi talar om Fredrik Böök (1883–1961), som under andra världskriget inte i tid övergav sin protyska inställning. Det kom från då och framåt kommit att färga hans rykte.

Professor Böök avhyvlas i flera artiklar, samtidigt som Ahlgren – med all rätt – hyllar dennes språkhantering och intelligens. Men personen Böök manglas trots det och blir i Ahlgrens framställning en högfärdig, hycklande och uppblåst gestalt. 

"I själva verket är Fredrik Böök en fattig människa, så fattig som endast den kan bli vilken alltid varit och alltid med naturnödvändighet kommer att vara utestängd från självförglömmelsens extaser."

Berömd är annars, förstår jag, Ahlgrens avhån rörande poeten och författaren Sten Selander (1891–1957): Selander är, menar Ahgren, "tråkig som en påstigande i Alvesta." Och "[h]an gör sig aldrig till tolk för en åsikt, som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel." — Aj.

* * *

Men Stig Ahlgren är inte enbart frätande i Obehagliga stycken, även om också bör hans upprepade avrättningar av den synnerligen produktive borgerlige kåsören Erik Zetterström alias Kar de Mumma (1904–1997) bör nämnas. 

För egen del fästs min blick också vid Thorsten Jonssons (1910–1950) författarskap, som  jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men som jag nu ser fram emot att ta del av. Eyvind Johnsons (1900–1976) Krilon-trilogi avhandlas balanserat. Och den adlige poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) hanteras snarast ömsint.

Mer allmänt pekar artikelantologin på några av de författare och böcker som var aktuella mot slutet av 30-talet och början av 40-talet, och som kunde bli föremål för en mer eller mindre omfattande recension och analys. En del namn är i dag kanoniserade – vi kan ta Pär Lagerkvist (1891–1974) som exempel. Andras ser man sällan, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna och second hand-butikernas äldre bokutbud.

* * *

Den litteraturkritik Stig Ahlgren gav ut i Obehagliga stycken hör hemma i sin tid, och utgör därmed viktiga litteraturhistoriska kvarlevor; de är vittnesbörd om kritikerns röst, men också om hur några betydande författarskap då mottogs. 

Dessutom är Ahlgren värd att läsa för sin utsökta, om en ibland våldsamt elaka, stilistiska förmåga. Det torde nog i allmänhet varit bäst att stillatigande uthärda densamma om man nu en gång drabbats av hans ogillande: slå tillbaka hade man knappast haft mycket för – på samma sätt som man inte har mycket för att röra runt med handen i samma syra som frätt en på huden.
– – –
Stig Ahlgren. Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944. Stockholm: Tidens förlag, 1944. 251 sidor.