Bokrecension: Stunder | Bo Bergman

Stunder är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1952.

* * *

Det är inte lätt att recensera lyrik. Poesin rör sig i en annan sfär än prosan, även om god prosa gärna i mina ögon får ha släktskap med poesin. Men poesi, tycker jag, är i allmänhet mer svårfångad, inte sällan också mer svårförståelig än skönlitteratur. Dess komprimerade natur kräver en särskild uppmärksamhet på språkliga nyanser, referenser, bilder.

Likväl tycker jag om poesi. Inte nödvändigtvis all poesi, så klart, men poesi som konstart. Att läsa dikterna och prosapoemen i Bo Bergmans Stunder gav en djup känslomässig tillfredsställelse. Det rör sig en stämning genom de flesta av texterna som inte kan undgå att beröra.

Det handlar om höststämning, aftonstämning. Det handlar om vemod. Det handlar om känslan av nostalgi och förgänglighet. Inte på ett maniererat vis, utan helt naturligt. Så är dikterna också skenbart okonstlade, naturliga, musikaliska i sina rim, stundom täta rim, stundom utdragna: levande hela tiden.

* * *

Bergman ger uttryck för en desillusionerad syn på livet – och döden. Lyckan är flyktig.

"Vi lever i stunder
och dör i ett liv …"

Här finns inte ynglingens känslomättade Weltschmerz, utan den gamles trötthet: dens trötthet som smakat livet och nu är mätt. Det är vilsamt, nyktert, bakåtblickande. Pessimistiskt utan att vara bittert. Och då en pessimism grundad på livet, inte på idéer som stipulerar en sådan livshållning.

"Otaliga som öknens
sandkorn och havets
är människornas plågor."

Bergman ger uttryck för ett främlingskap i sin egen tid. Från förr kommer skuggor och talar till honom med språk som han förstår; inte nutidens språk. Han är ensam. "Jag lever hos det som jag mist", skriver han.

"Hela min levnad är
en spökhusatmosfär."

Allt får plats i Bergmans dikter, allt får färg av hans språkanvändning. Tåget. Staden, som oftast är Stockholm. Drömmar och sömn återkommer flera gånger. En sopstation passerar förbi. En schavott. Ett hotell.

Dagen är inte nödvändigtvis en bild för det positiva hos Bergman. Han talar om "det svårmodsalstrande middagsljuset". Nej, poeten hör mer hemma i kvällens mildare belysning.

Ibland kan man i denna värld av skuggor märka av ett hopp – om något efter döden. Men livet på jorden blir i dikterna om och om igen fråntaget glans och härlighet. Möjligen kan det finns något där: ögonblicket som inte förstörs av grubbel, av skuld. Och vidare, på annan plats:

"Möt det svåra,
bittra, tunga
med ett tappert livsbegär."

Dikten fortsätter med att konstatera att vi endast kan vi nå en himmel på jorden

"... när
våra mödor sjunga ..."

* * *

Inte bara den egna stämningen uttrycks i dikterna. Där finns också illustrationer av världen utanför honom.

"Jorden, det gamla rövarskeppet,
kränger för ödets kast."

På annan plats beskriver Bergman hur hatet gått över jorden, men att det finns frid, långt borta, dit tron och modet kan ta mänskligheten. Jag tror inte att detta skall tolkas som religiös bekännelse, religiöst hopp: men kanske ett hopp om att något annat, något bättre än vad som då var, i de omskakande tider vari poemet måste tillkommit, ändå finns någonstans. Men med detta sagt märks likväl stundom öppningar för religiösa möjligheter i Bergmans diktning.

* * *

Det finns inget ungdomligt över Bergmans dikter i Stunder. Det finns inget febrigt, hetsigt. Men det finns mognad och stillhet och ro. Det är dikter att återkomma till. Ungefär som man återkommer till vissa vemodiga sånger, för ibland är det skönt att få lov att höra på något som går i moll och inte försöker vara glättigt, hippt och ytligt. Utan något som formulerar att det faktiskt är helt okej att känna vemod.
– – –
Stunder, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1952. 198 sidor.

Bokrecension: Slutord | Sven Delblanc

Slutord är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1991. Jag har läst en upplaga från 1992.

* * *

Hösten 1990 diagnosticeras författaren, litteraturvetaren, kulturpersonligheten Sven Delblanc med cancer. Den konstateras vara obotlig.

När vårvintern 1991 kommer har Delblanc, efter en svår höst och vinter, tillräckliga krafter för att skriva ner de femtiofem dagboksliknande anteckningar om hans erfarenhet av att vara lidande och döende som utgör Slutord.

* * *

Från sitt lidandestillstånd betraktar Delblanc världen. Han ser hur vännerna som med gemyt hört om hans många ryggskott nu drar sig tillbaka när de hör om cancern. De kan inte hantera det. Han skriver att han själv flydde från sin sjuke kusin.

Han skriver: "Att tala naturligt om döden tycks omöjligt i vår kultur." Kommer vännerna måste de hantera att det finns onämnbara ämnen. Det hämmar dem. Han är ensam, och vill kanske vara just det.

Delblanc är inte troende. Den tröstegrunden har han inte. Han har dödsskräck. Döden kallar han återkommande "Ingenting" genom boken. Han har dock hopp. Hopp om att leva ännu ett tag, hopp om ett naturens – inte religionens – mirakel.

* * *

Delblanc skriver om sin kroppslighet. Hur smärtan anfaller honom. Hur han inte kan sova, utan att först hitta en ställning som är dräglig: så kan han ligga en liten stund. Att ens resa sig ur sängen är en process. Det är till sist kroppsligheten som regerar, menar han.

Och han berättar om hur han måste avvänjas från morfinet. Han kommer att behöva dess fulla effekt senare.

Rationaliseringar av döden kan friska ägna sig åt, inte de plågade, menar han. Vi kan dikta om människors erfarenhet av dödsskräck, av rädsla för döden, men om döden själv?

"Meningslöst. Döden är Ingenting."

Delblancs typiska cynism finns också med i boken. Han får besök av en vän, som märker att han för tillfället verkar må ganska bra. Delblanc noterar vännens besvikelse: när vännen väl gjort sig mödan och kommit dit kunde han väl åtminstone bete sig som en döende.

* * *

Halvskrivna manuskript ligger i kuvert. Delblanc sörjer sin förlorade arbetsförmåga: han orkar inte skriva. Men samtidigt står han inte ut med att inte arbeta, inte skriva. Han vet att han inte kan skriva en roman i sitt nuvarande hälsotillstånd: fragmenten återstår.

Här och var finns också insprängda litterära reflexioner. Han skriver om vikten av kopplingen mellan det muntliga och det skriftliga. Om hur han i sitt skrivande använt sig av symbolism å ena sidan och realism å andra sidan. Men också om hur teorier förgiftar skrivandet. Om hur bestsellermentalitet förstör. Men han hånar en kulturell elitism.

* * *

Slutord innehåller inga uppenbarelser. Ingen blick in något mystiskt, okänt bortom döden. Slutord är dagboksliknande fragment från en man som drabbats av en obotlig sjukdom och kämpar med att förhålla sig till den situationen, och att förhålla sig till smärtan och den kroppsliga nedbrytningens kuvande av sinnet. Och att förhålla sig till sin förståelse av att döden är Ingenting.

Men boken är också en utsträckt hand; Delblanc skriver på baksidan av boken: "Det är bara en privat berättelse om en medmänniskas känslor och tankar i sjukdomens första stadium. Jag vore glad om den kunde vara till nytta."

Den Delblanc som på hösten 1990 lider svårt hämtar sig något. Han lever till december 1992. I början av 1991 orkar han skriva ner Slutord. Han fick inget naturens mirakel, men han fick tid att ge ut en bok om Homeros, och att skriva den självbiografiska Agnar, som gavs ut postumt.

Slutord är och förblir en mycket allvarlig och karg bok med iakttagelser från ett land som friska människor ofta skyr. Det är mycket ödmjukande läsning.
– – –
Slutord, Sven Delblanc. MånPocket 1992. ISBN: 91-7642-805-2. 77 sidor.

Bokrecension: "Det går en åska genom tidevarvet" | Carl Jonas Love Almqvist

"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), i urval och redigerade av Folke Isaksson (1927-2013), som även skrivit inledning och efterord, samt kommentarer till de enskilda texterna.

Boken utkom 1972.

* * *

Carl Jonas Love Almqvists liv blev minst sagt omväxlande. Förutom författare, poet och journalist var han även präst och ett tag rektor. Efter att ha anklagats för giftmordsförsök gick han i landsflykt. Han kom aldrig att återvända hem och dog utomlands. Huruvida han var skyldig eller inte diskuteras fortfarande.

Numera ges Almqvists samlade verk ut i vetenskaplig edition av Svenska Vitterhetssamfundet. Hittills har 24 volymer utkommit. Men utöver denna edition har även Gidlunds förlag gett ut ett urval om elva volymer språkligt moderniserade skrifter av Almqvist. En mängd urvalsvolymer finns också tillgängliga antikvariskt. En tidigare utgåva av de samlade skrifterna är från första hälften av 1900-talet.

Folke Isaksson har ur Almqvists enorma produktion plockat fram sjutton texter som på ett bra sätt illustrerar Almqvists radikala idéer och politiska hållning, om tillåter sig att se dem som uttryck för Almqvists egna uppfattningar, fastän de ingår i ett litterära verk. Ett litterärt berättarjag är ju inte nödvändigtvis detsamma som författarjaget.

Texterna kommer ur olika källor, men har många gemensamma drag.

* * *

Värnandet om folket framom herrarna är till exempel genomgående i texterna. Det finns ett slags tidig socialism närvarande, även om väl Almqvist själv skulle kalla sig liberal. Arbetarnas väl står honom varmt om hjärtat, och han skriver:

"I själva verket tyckes det såsom om mästaren eller herren skulle befinna sig i lika stor angelägenhet och nödvändighet om den fattiges arbete, som denna av den förres penningar."

Ett annat genomgående drag är den emancipatoriska inställningen till kvinnornas situation i det samtida Sverige. Det är inte fel att tala om tidig feminism. Till exempel förordar Almqvist inte bara att kvinnan ska få bli myndig, utan att hon dessutom, på grund av att "hon tidigare mognar, än han", ska bli myndig före mannen.

Och så skriver Almqvist, inte minst, om nödvändigheten av en representationsreform. Ståndsriksdagen må ha sin historiska förklaring, men inte längre försvarbar. Särskilt adels- och prästeståndets utrymme kritiserar Almqvist: den är inte proportionell.

Almqvist är demokrat. Han menar, att om inte folket får ha inflytande genom ombud där hennes angelägenheter avhandlas, kan man inte heller förvänta sig att det ska bära de bördor som åläggs henne av staten.

Men någon vän av våldsamma revolutioner är Almqvist inte, men han inser mycket väl att när kokpunkten nås kan dylika fenomen uppträda. Men uppenbarligen föredrar han förändring inom lagens råmärken. Folket kan hursomhelst inte hållas i mörkret.

"… att de styrande klasserna ännu kunna inbilla sig, att deras yttrande till folket numera tagas av det för annat än vad dessa yttranden äro – ett tomt spegelfäkteri – det utgör det närvarande samhällsskickets mest gigantiska självbedrägeri."

Almqvist är på det klara att stora samhällsförändringar är på gång. Den gamla tiden lutar mot sin grav, och en ny tid växer fram. "Europas framtid står hos oss alla i förstugan, och vill in", skriver han. Och framtiden kommer att slå in dörren, där den inte öppnas. Själv ställer sig Almqvist på den framtidens sida: "Jag är en förbättringens vän, och i och med detsamma en av framtidens vänner."

Religionen finns också med här och var i samlingen. Almqvist kritiserar den andliga överheten, men räknar inte det vanliga prästerskapet dit. Någon egentlig kritik mot kristendomen som sådan är svår att hitta, när kristendomen förstås som ett stöd och en tröst för folket, och inte som ett förtryckande instrument i överhetens händer. Kristendomen idéströmning klarar sig från tadel.

* * *

Folke Isaksson har vid redigeringen nystavat Almqvists texter. Det tycker jag rent principiellt egentligen inte om, men det underlättar antagligen läsningen ganska betydligt, med tanke på att ordväven även efter moderniseringen av språket är svårhanterlig.

Isaksson har inte gett sig på att justera Almqvists interpunktion; han har dock infört vissa styckebrytningar. Men meningarna kan för en modern läsare definitivt kännas som långdistanslopp och kräver åtminstone för min del ofta omläsningar för att jag ska ha någon pejl på den röda tråden genom bisats efter bisats.

Den kompakta och ändå vindlande prosan till trots får Almqvist dock ideligen till snygga formuleringar av snarast aforistiskt slag. Dessa aforistiska blixtar lyser upp även de långa vandringarna genom resonerande meningar som breder ut sig över raderna.

* * *

Almqvist är ett modernitetens rop, någon generation innan rösterna blev många fler. En vägröjare, om man så vill, för då radikala idéer.

Det besynnerliga och beklagliga är väl ändå, att i alltför stora delar av världen är rop av hans slag ännu radikala: rop om kvinnans likställighet med mannen, rop om rimlig representation i beslutande församlingar, rop om fri press, rop om balans mellan samhällsklasserna.

Vi får fortsätta att ropa i hans ställe.
– – –
"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik, Carl Jonas Love Almqvist. Red. Folke Isaksson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1972. ISBN: 91-1-721061-5. 156 sidor.

Bokrecension: Rannsakan | Fredrik Böök

Rannsakan är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1953. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det måste ha varit en medfaren professor som skrev Rannsakan. Fredrik Böök hade varit en av 1900-talets viktigaste röster i litterära frågor. Men hans ställningstagande för sitt älskade Tyskland hade efter andra världskriget gjort honom till en utstött.

Den så bildade mannen hade inte i tid genomskådat omfattningen av hitlerismens ondska. Nu har det gått några år. Han skriver delvis självbiografiska uppsatser och ger ut dem som Rannsakan.

* * *

Så mycket till Rannsakan blir det emellertid inte. Snarare redovisning. Och ytterst lite om det som gjort honom utstött. Nej, Böök går särskilt i den första uppsatsen tillbaka till sin ungdom och till sina studieår i Lund. Den tiden framstår i ett förklarat ljus.

Han skriver mycket ingående om sina filosofiska och litterära influenser. Det är väl snarast dessa gestalters påverkan på honom som rannsakas av författaren. Det blir för det mesta ytterligt torr läsning för alla som inte är mycket intresserade av Hegel och romantiken.

Men han skriver också om hur han han för sina första egna intjänade pengar köper fyra band med Goethes verk. Han skriver om de halvt legendariska lärare han mött och deras egenskaper och egenheter.

Och i tre separata uppsatser behandlar han sin relation till tre bekanta. Det är:

• Bengt Lidforss
• Vilhelm Ekelund
• Albert Nilsson

Två tjog år efter att Lidforss dött beskriver Böök hur han själv ett tag ingått i dennes clique i Lund. Han sätter visserligen inte Lidforss finare sidor under skäppan, men drar sig inte heller för att använda svärta i porträttet. Bacchanalerna, hetsigheten, könssjukdomen berättar han också om. Och så detta:

"Att Bengt Lidforss var homosexuell är jag övertygad om; visserligen har jag inte själv erfarit eller direkt iakttagit något som enligt gällande strafflag var brottsligt, men att han underhöll förbindelser av det antydda slaget kunde inte undgå mig."

Vi kan notera att Bööks porträtt modifierats av Nils Beyer i hans omfattande biografi Bengt Lidforss, där bland annat en av Böök anförd stöldhistoria helt avskrivs.

Så här på ytterligare ett drygt halvsekels avstånd kan vi väl cyniskt notera att det nog är möjligt att Bööks faktiska och konkreta minnen ingått äktenskap med vad han någon gång hört rykten om och som omformats till hågkomster.

Lidforss dog i alla fall tidigt, och den vänskap som en gång funnits mellan den unge litteraturvetaren och botanisten hade spätts ut med rejäla tryckta polemiker.

* * *

Relationen till Vilhelm Ekelund verkar ha varit mindre dynamisk. Böök framställer Ekelund som en lovande poet, ja, en överhövan genialisk poet, men ogillar den utveckling som hans diktning tog. Som person utmålas Ekelund som mycket allvarsam. Han skriver:

"Vilhelm Ekelunds yttre varelse kom en genast att förmoda att han inte var någon lycklig människa."

Litteraturvetaren Albert Nilsson verkar ha varit en person som Böök höll av som en vän. Böök beskriver honom med tydlig värme. De verkar av skildringen att döma ha haft något av en vänskaplig konkurrensrelation, där Böök framhåller Nilssons företräden och samtidigt gläds i de fall han kan ha gett honom något fruktbärande teoretisk impuls.

* * *

Helt utan reflexioner om andra världskriget är inte Rannsakan. Ett stycke som det följande är intressant:

"Alla åskådningar, alla folk och stater, alla samhällsgrupper och individer är underkastade ondskans makt och kan under givna förhållanden falla för frestelser, kan göra sig skyldiga till kallblodiga grymheter, till hat och hämnd, till hårdhjärtad egenrättfärdighet. Dessa egenskaper är inte häpnadsväckande abnormiteter, som man inbillar sig då man skyndar sig att konstatera dem hos sina fiender och motståndare; de är i stället utslag av de bristfulla och syndiga i själva den mänskliga naturen."

På ett sätt har Böök så klart rätt. Under vissa givna omständigheter kan en grupp föras att utföra vissa givna handlingar. Men argumenteringen är också en något som vrider blicken från koncentrationsläger och folkmord och säger "ni då", eller "det kunde varit ni" till dem som inte gjorde det.

Och som Böök fortsätter lite längre fram:

"Vill man inte ge sig in på sofistiken och advokatyren, så återstår det faktiskt ingenting annat än att ödmjukt böja huvudet och bekänna att alla människor är syndare, alla utan undantag, och först och främst vi själva …"

Så har vi gått varvet runt; den som pekar på koncentrationslägret och tadlar Tyskland borde kristligt ödmjuka sig och betänka sina egna synder.

* * *

Böök graviterar i boken mot kristendomen, men kan inte omfatta den som troende.

Det mest centrala för honom i kristendomen, det som han värdesätter och kommit till insikt om som särskilt värdefullt, är syndabekännelsen. Böök är inte materialist och inte heller religiös i någon djupare mening. Eller kanske just ändå i en djupare mening: en mening djupare än i den dogmatiska religionsformen.

Han skriver att han som konfirmand inte var troende, men att hans "behov av andakt och världsförklaring fann tillfredsställelse och näring i poesien, hos Tegnér och Goethe och Schiller."

Något av det finns nog kvar hos den äldre Böök, ett drygt halvsekel senare. Han blev aldrig, som Lidforss, en motståndare till kristendomen. Han aktade den och drogs väl i någon mening till den, även om han inte blev kristen.

* * *

Bööks språk. Naturligtvis skriver Böök en alldeles utmärkt svenska, han är en mycket god stilist. Men stilen kommer från gångna tider, är svårt överladdad. Ja, det är nu en gång den Böökska stilen, och hade den varit annorlunda hade den inte burit hans signum.

Men för att efterapa lite elakt – istället för att skriva något i stil med: Vilhelm Ekelund var en god vän, så skulle han skriva något i stil med Vilhelm Ekelund, denna likt klipporna karga diktarpersonlighet, där klipporna stundom i hans ungdom ännu bar skira blomster, stod mig nära, om än inte som en broder eller en nära vän, dock som en person i min närhet som jag trivdes med.

Förlåt. Men det är ett påfallande drag, som jag kanske hellre bort illustrera med faktiska exempel. Och det är ett något i detta som jag bara alltför väl anar i det jag själv skriver. Det överlastade.

* * *

Böök framstår som en man som erfarit mycket, som lärt mycket, som bidragit mycket. Men det är ändå någon tvådimensionellt över honom. Jag saknar bastoner i melodin. (Nu blev jag bööksk igen.) Jag saknar rejäla skuggor på konstnärens duk.

När jag läser Lidforss, för att välja en person i Bööks bekantskapskrets, är det något annat: där finns någon form av gnista som jag inte hittar hos Böök. Jag kan inte sätta fingret på det mycket närmare än så. Bööks person når inte fram till mig, åtminstone inte på samma sätt som jag upplever att Lidforss’ och Ekelunds respektive personligheter berör mig. Böök blir i sin vanlighet likväl främmande.

Likväl bjuder Rannsakan på intressanta inblickar inte minst i student- och akademikerlivet i Lund under det tidiga 1900-talet.
– – –
Rannsakan, Fredrik Böök. Albert Bonniers förlag 1953. 264 sidor.