Bokrecension: Ghost Stories of an Antiquary | M. R. James

Ghost Stories of an Antiquary är skriven av den brittiske författaren och medeltidshistorikern Montague Rhodes (M. R.) James (1862-1936).

Samlingen utkom första gången 1904, även om enskilda berättelser tidigare publicerats i tidskrifter. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version av verket.

* * *

När jag häromdagen för första gången stötte på namnet M. R. James och fick veta att han skrev spökhistorier tänkte jag nog att det skulle röra sig om tämligen oförargliga historier: en brittisk akademiker som skrev ner spökhistorier till jul: hur hemska kunde de vara?

Jag misstog mig. Och erkänner det gärna.

De åtta berättelserna i Ghost Stories of an Antiquary är nämligen samtliga både välskrivna och kusliga på riktigt. James lyckas mycket väl med det som kanske får kallas navet i en bra spökhistoria: att skapa den där särskilda stämningen som gör att läsning av dem nattetid sker på egen risk.

Man kan säga att de flesta av historierna äger en liknande ram. Ramen består i att en brittisk gentleman och akademiker hittar eller studerar en äldre skrift, och vad som står i den leder huvudpersonen in i sammanhang där märkliga varelser lurar i mörkret, en grav kan öppnas inifrån eller en tavla bli levande. Som genuin bokälskare tilltalar fokuset på böcker mig starkt.

Fascinationen hos James för det skrivna ordets mystik är lätt att sätta i samband med en annan rysargenrens företrädare: H. P. Lovecraft, som mycket riktigt visar sig ha inspirerats av James.

* * *

En av spökhistorierna utspelar sig faktiskt i Västergötland. Den heter "Count Magnus", och det torde syfta på stormaktstidens Magnus Gabriel De la Gardie, även om han benämns Magnus De la Gardie i texten. Men så mycket mer än namnet och landet lånar den gamle adelsmannen inte åt James berättelse.

I historien kommer hur som helst en brittisk författare till Sverige för att skriva en reseskildring. Han besöker herrgården Råbäck för att studera några papper om familjen De la Gardie, och fascineras av den stränge gamle ägaren, som dessutom är begravd i ett appendix till den näraliggande kyrkan. — Fast ligger greven verkligen still i sin grav?

Herrgården Råbäck finns i verkligheten, och ligger utanför Götene. Den har ingenting med ätten De la Gardie att göra. Men en bra historia lyckas James få ihop ändå.

* * *

Förutom att förvånas över nivån av kuslighet i spökhistorierna kan man gott stanna upp inför det faktum att det händer att de har riktigt råa inslag: Ett ansikte slits av. Ett hjärta slits ut. Och det kontrasterar effektfullt mot de ofta  tillknäppta och en aning torra gentlemän som är huvudpersoner.

Ghost Stories of an Antiquary var M. R. James första samling spökhistorier. Den följdes av fler, som jag mer än gärna sätter tänderna i framöver.
– – –
Ghost Stories of an Antiquary, M. R. James. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.

Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.

Citat: Eyvind Johnson om svensk kristendom

Under åren 1947-1949 var Eyvind Johnson (1900-1976) med sin familj bosatt i Schweiz. Från den tiden stammar boken Dagbok från Schweiz, vars avsnitt först publicerats som artiklar i tidskriften Vi.

Om kristendomen i Sverige skriver han i juni 1947 så här:

"Den kristendom man försöker intellektualisera i Sverige är ju i själva verket en halvhet, ett slags förfalskning. För antingen har man tro eller också har man inte. En lek bland yngre präster hemma — kanske även äldre — tycks vara att uppträda som om — och viska bakom handen: 'Jag accepterar ju inte allt — jag följer med forskningen. Jag tror bara så där i största allmänhet på nyttan av kristendomen', viskar de. 'Det etiska i den. Och sakramenten är ju vackra former, varför skulle vi avskaffa dem — och bönen är liksom bikten profylax.' Antyder, mumlar, yttrar de. 

Det är denna skevhet som innebär förfalskningen — som är en förfalskning just för att den är så medveten."

Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnson.
Albert Bonniers förlag 1949. s. 30f.

Johnsons litterära karriär blev som bekant lysande. 1957 invaldes han i Svenska Akademien. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson.

Bokrecension: Vathek | William Beckford

Vathek: An Arabian Tale är en gotisk kortroman skriven av William Beckford (1760-1844). Boken utgavs 1786 i engelsk översättning av Samuel Henley (1740-1815).

Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.

* * *

William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.

Beckford var också känd för sitt byggande.

Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.

* * *

En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.

Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.

Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.

Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.

I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.

Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.

Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:

"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."

Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.

Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.

Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.

Detta är några av huvuddragen i sagan.

Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.

Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.

* * *

Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.

Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.

I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.

Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.

Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Monster | Bo Eriksson

Monster: En världshistoria om det skrämmande är skriven av historikern Bo Eriksson (f. 1970). Boken utkom år 2016.

* * *

Det finns monster ibland oss. Åtminstone i de fiktiva världarna som omger oss – där finns de: zombies, drakar, vampyrer. Men även dessa film- och tevestjärnor äger en historia som går tillbaka till tider då de inte var populärkulturella ikoner, utan mörka varelser som levde i dunklet som högst verkliga hot mot människan.

Bo Eriksson har skrivit deras historiska biografier, deras och många, många ytterligare monstruösa varelsers genom världshistorien. Tematiskt har han delat upp sin bok i olika världsdelar. Vi möter således de gamla europeiska monstren, de gamla mesopotamiska, afrikanska, amerikanska, asiatiska dito, och monster från trakterna norr om polcirkeln.

Det är en brokig skara av hybridvarelser som läsaren möter, och av drakar, kannibaler, gudomligheter och kaosmakter. I vissa fall har dessutom deras traditioner befruktat varandra, så att ett monster nog får sägas vara släkt med ett annat monster i en annan tradition.

Gemensamt för de flesta av dem är att de någon gång uppfattats som mycket skrämmande för människan: de har bringat död, de har förklarat naturfenomen, de har fungerat som avskräckare. Och inte sällan har de i någon mening stått som liminalvarelser: varelser som överträder eller befinner sig på gränser, till exempel gränsen mellan liv och död eller mellan det tillåtna och det som är tabu.

Ett monster som särskilt fastnar hos mig är av indianskt ursprung och kallas Wechuge. Eriksson beskriver det som ett slags monster som döljer sig i jorden, i dvala, men inte döda. De flesta av dem tänktes ha besegrats en gång för längesen av en hjälte, men inte alla. En del av dem finns kvar. Och måhända kommer de tillbaka en gång, utsvultna och hungrande efter människokött.

Dessutom, berättar Eriksson, kunde en människa som snarast besatt av en wechuge, vilket yttrade sig som en slags galenskap där den drabbade sökte människokött. Man kunde försöka driva ut galenskapen ur personen, men om detta misslyckades återstod att döda honom.

* * *

Färden genom världshistorien går i våldsam hastighet. Givetvis måste därtill ett urval av monster göras: det rör sig inte om en flerbandsencyklopedi, utan om en behändig orientering. Hastigheten planar något ut mot slutet, då särskild vikt skänks åt dagens monster som möter oss i fiktionen: i böcker, datorspel, på teve och så vidare.

Eriksson är också noga med att presentera genusteoretiska perspektiv på monsterforskningen, som jag inte alldeles övertygas av; mig förefaller det tveksamt om vissa kvinnliga monster kan förklaras som en projektion av ett hotat patriarkat.

Själva monstertrons möjliga uppkomst som något slags frö planterat i mänskligheten via evolutionärt betingade rädslor - ett kollektivt omedvetet antyds - skulle jag möjligen också behöva övertygas ytterligare om.

* * *

Men, vilka monster som finns och som mänskligheten bevarat som ett skräckkabinett, oavsett om någon längre tror på monstren eller inte!

Varje tid har väl måhända haft sina monster: kanhända har vår tids verkliga monster blivit till eller kommit till uttryck som utomjordingar, seriemördare, gengångare? Och kanhända framstår dessa typer som mer skrämmande än vissa av forntidens monster som i någon mån domesticerats?

Hursomhelst, Monster erbjuder intresserade läsare en omfattande inspirationsflöde av historiens monster, av vikt för alla som intresserar sig för historia i allmänhet och för de som söker monster i synnerhet; inte minst, tänker jag, författare av skräckgenren som vill förankra sina varelser hundratals och tusentals år tillbaka i tiden, såsom till exempel H. P. Lovecraft gjort.

Därtill kommer en mycket omfattande litteraturlista där jag personligen markerar flera böcker som jag gärna hade velat läsa och på så sätt fördjupa mig i ämnen som ligger under monsterbeskrivningarnas område eller i dess närhet.
– – –
Monster: En världshistoria om det skrämmande, Bo Eriksson. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-13562-8. 494 sidor.

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.

Bokrecension: Kejsaren | Ragnar Svanström

Wilhelm II 1898, porträtt av
Friedrich August von Kaulbach.
Bild: Wikimedia Commons. Beskuren.

Kejsaren: En bok om Wilhelm II är skriven av historikern Ragnar Svanström (1904-1988). Boken utkom 1978.

* * *

Kejsaren är inte och försöker inte vara en komplett biografi över Wilhelm II, fastän Wilhelm II är bokens ämne. Snarare kan volymen kanske beskrivas som en biografi i fragment, som belyser delar av kejsarens liv och hans omgivning samt de intriger som utspelade sig omkring tronen.

Wilhelm II var son till en kejsare, sonson till en kejsare och dotterson till drottning Viktoria i England. Han kom till makten som tysk kejsare och preussisk konung 1888. Så mycket mer aristokratisk kan man knappast bli.

Men Svanström visar hur kejsaren livet igenom hade att ta hänsyn till starka schatteringar omkring sig, i en värld där minsta ordvändning kunde innebära diplomatiska förvecklingar.

Så Wilhelm II levde under utomordentlig press från olika håll. Det är därför inte konstigt att hans nerver ibland gjorde sig påminda. Oaktat detta förefaller han varit en frispråkig man, oändligt medveten om sin egen betydelse.

Han var konservativ nationalist i ett rike där även andra röster kunde börja höras: röster från vänster och från satiriker. Och så var han militarist. Hans älsklingsprojekt var ett utökande av flottstyrkan, för att kunna utmana Storbritannien på allvar om herraväldet till havs. Och trots sina engelska rötter stod han ofta hätsk gentemot England och inte minst gentemot sin kusin kung Edward VII.

* * *

Svanström väljer att ge blixtbelysning åt olika delar av kejsarens liv och omgivning. Det kan handla om sådant som tiden för tronbestigningen, om hans gemål Auguste Viktoria, om hans agerande under första världskriget och exilen efter abdikationen i Holland.

Det är lärt, väl valt och upplysande. Språket är utsökt.

Även om Wilhelm II är svårgriplig lyckas Svanström skapa en bild av hur han var som person, och manar fram mannen bakom de väldiga talen han höll. Då anar vi en rastlös och ömtålig karl, mån som sitt lands ära och känslig för det som kränker riket, en man av stora ord men som inte är oförmögen att byta uppfattningar.

Särskilt griper mig Wilhelm II:s liv efter att han tvingats abdikera i slutet av första världskriget. Ex-kejsaren tar då residens i Doorn, Nederländerna. Där lever han i ett mycket mer blygsamt slott än vad han varit van vid i drygt två decennier, i ständigt hopp om att tyskarna skall återta honom som statsöverhuvud.

* * *

Kejsaren är en utmärkt bok att läsa för att stifta bekantskap med Wilhelm II, kejsare av Tyskland och kung av Preussen. Boken är välillustrerad och tar upp många intressanta aspekter av kejsarens liv och omgivning.

Wilhelm II:s inre liv kan följas, inte minst genom de personliga marginalanteckningar han hade för vana att skriva i de dokument som förelades honom, där de återspeglar hans reaktioner inför det skrivna. Utöver det har dagboksanteckningar och andra noteringar varit Svanström till god hjälp för att släppa läsaren in i Wilhelms liv och närmaste krets.

Sammanfattningsvis får Wilhelm sägas ha spelat rollen av en gestalt i en grekisk tragedi: hans kejsardöme gled honom ur händerna, folket vände honom ryggen, och senare delen av sitt liv fick han tillbringa i landsflykt.
– – –
Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Ragnar Svanström. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1978. ISBN: 91-1-783022-2. 339 sidor.

Bokrecension: Från Fronten i väster | Sven Hedin

Antwerpen 1914. Sven Hedin besökte staden strax efter att tyskarna intagit staden. (Beskuren)
Bild: Wikimedia Commons

Från Fronten i väster är skriven av Sven Hedin (1865-1952), upptäcktsresande, författare, akademiledamot, filosofie doktor. Boken utkom 1915.

* * *

På hösten 1914 for den då mycket berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin på eget initiativ till västfronten. Han kommer att förbli i närheten av den framryckande tyska armén under knappt två månader.

Hans avsikt är att skaffa sig egna erfarenheter av den tyska krigföringen och situationen vid fronten och att av sina erfarenheter skapa en resebok som beskriver tyskarnas förehavanden på västfronten.

Makalöst nog lyckas han skriva en åttahundra sidor tjock bok, fylld med hundratals egentagna bilder, flera kartor, samt några skisser, och få ut den redan i början av år 1915. Boken kom att ges ut på svenska, men översattes även till tyska och kom tyska frontsoldaterna till del.

Sven Hedin var en mycket tyskvänlig man. För honom består första världskriget i den germanska folkstammens självförsvar mot främst engelsmännen och ryssarna. Själv hade han studerat i Tyskland och där också avlagt sin doktorsexamen. Han är väl bekant med åtskilliga högt uppsatta tyskar, många av dem möter han under sina resor utmed fronten.

Det är alltså fråga om ett tyskchauvinistiskt verk, som inte försitter några chanser att slå ner på det engelska styret eller lögner i den engelska propagandan om tyskarnas barbari. Frankrike talar han däremot i allmänhet gott om.

Hedin står på andra sidan av detta spektrum: för honom framstår varje tysk som en högst hyvens gosse, som med leende på läpparna och en vilja av järn kastar sig i elden för att försvara nation och hembygd och kejsare. En kejsare som han under resan två gånger träffar, en kejsare som givetvis mycket väl känner till den tyskvänlige svenske upptäcktsresanden.

* * *

Under sina månader i Tyskland, Frankrike och Belgien hinner Hedin besöka frontavsnitt, prata med tyska soldater och franska, belgiska och engelska krigsfångar. Han diskuterar och dinerar med tyska officerare som ofta är tyska aristokrater: kanske en friherre, en hertig, en prins.

Särskilt intresserar han sig synbarligen för hur sjukvården fungerar: den fungerar, konstaterar han, alldeles utmärkt, inte minst krigsfångarna åtnjuter förträfflig vård innan de skickas till läger i Tyskland.

Det är påtagligt hur likgiltig Hedin är inför det direkta lidandet och döden. Jag drar slutsatsen att målet överskuggar allt annat: det han ser som Tysklands kamp för överlevnad, för vilka inga offer är för omfattande, inget blod kan rinna för rikligt.

Alltsomoftast företar han resorna mellan de olika destinationerna medelst bilar, som ställs till hans förfogande med chaufför och kanske en vakt. När de passerar vaktposter synes många bli hänförda över sin berömda gästs närvaro. Så kan det naturligtvis mycket väl ha varit. Hedin var ingen okänd man.

I stor detalj beskriver han resan från by till by, dag till dag. En kamera införskaffar han och kompletterar skildringarna med många fotografier av soldater, fångar, förstörda byggnader och militärt intressanta installationer.

* * *

Det vore naturligtvis omöjligt att i dag ge ut en bok som Från Fronten i väster. Rasismen påtaglig och självklar i skildringen. Världen har dramatiskt förändrats och idéer som var självklara och okontroversiella då, är sunkiga och förlegade i dag.

Men med det sagt bör det inte förbigås att Hedin är en mycket skicklig författare. Han skriver levande och med en exemplarisk meningsbyggnad, och visst är hans tyskar heroiska gestalter, men han åstadkommer påtagligt skickligt utförda porträtt av dessa. Man kan inte ta ifrån Sven Hedin hans talang som skriftställare.

Det skriftställeriet skulle under hans levnad resultera i många böcker. Ja, inte långt efter att Från Fronten i väster kommit ut, beger sig Sven Hedin ut på en ny resa, denna gång till östfronten. Också utifrån där gjorde iakttagelser producerar han en resebok, denna gång på över 950 sidor och med än fler fotografier. Sven Hedin var helt enkelt infernaliskt produktiv skribent, som lyckades kombinera förmågan att skriva utförligt med förmågan att skriva bra.

* * *

Sven Hedin var känd för sin tyskvänlighet. Efter att tyskvänligheten också hållit i sig under andra världskriget hamnade han i vanrykte under de återstående åren av sitt liv. Tyskvänligheten har väl i dag helt överskuggat hans litterära produktion och hans långa upptäcktsresor till vita fläckar på kartan i det inre av Asien. I den mån han alls är ihågkommen.

Så efter läsningen av Från Fronten i väster måste man vara tvehågsen.

Man gör halt inför den osande chauvinismen, men tillerkänner Sven Hedin samtidigt storartad begåvning vad gäller formuleringskonsten. I sig blir boken ett vittnesbörd dels om kriget, men dels också om hur den tyskvänliga opinionsbildningen kom till uttryck hos en man som personligen, om än i privilegierad position, sett kartescher explodera i sin närhet och hört tyska batterier avfyras.

Sven Hedin är en problematisk gestalt att förhålla sig till, men fortfarande läsvärd. Från Fronten i väster är hursomhelst ett intressant tidsdokument.
– – –
Från Fronten i väster, Sven Hedin. Albert Bonniers förlag 1915. 801 sidor.

Återbesök: Handbok i livets konst | Epiktetos

Efter några år återvänder jag till Epiktetos och hans nätta skrift Handbok i livet konst. Detta efter att jag häromdagen läst Marcus Aurelius Självbetraktelser. Aurelius stod ju i samma åskådningsskola som Epiktetos och påverkades av denne, även om de båda herrarnas inställning förefaller mig äga olika nyanser.

Stoicismen fascinerar hursomhelst. Såsom den bevarats i Epiktetos och Marcus Aurelius ord är den inte främst en filosofi bestående av abstraktioner, utan tvärtom en systematiserad form av levnadsvisdom, en lära om hur man lämpligen bör leva om man vill undvika oro och smärta.

Jag tror inte att stoicismen är förlegad. Jag tror fortfarande att den kan hjälpa människor att leva sina liv lite lättare än de eljest hade gjort.

* * *

Men med det sagt står Epiktetos lära fram som en kärvare variant av stoicismen än Marcus Aurelius variant. Det är en lära för människor som är av järn eller vill bli till människor av järn. Inte för att det är något särskilt tilldragande i hårdheten i sig, utan för att oberoende av den yttre världens påverkan på dig skall bevara dig från både stötar och slag.

Och där kommer Epiktetos kärvhet fram så tydligt.

Kärnelement i hans stoicism är att orsaken till vår inre oro är de föreställningar om den yttre världen som vi gör oss. Att någon talar illa om oss får oss att lida, inte för att vårt rykte försämras därav, utan för att vi har föreställningen att ett försämrat rykte är något vi bör lida av. Problemet är alltså inte bakdantaren och hans ord, utan att vi uppfattar bakdantaren och hans ord som något som bör få oss att oroa oss eller känna smärta.

Nå, på den nivån äger förhållningssättet relevans. Men Epiktetos drar det långt. Som att en människa inte bör brytas ner om ens barn dör, för döden är en del av livet, och naturens gång kan vi ändå inte hindra. Därför bör vi inte ha föreställningen att att vi drabbats av något ont i och med barnets död: det har bara skett som i naturen sker.

Adderat till detta finns stoicismens fatalism: att det som sker i naturen sker är en sak. Determinismen föreskriver därtill att det som sker måste ske. Därigenom blir orsaken till inre oro än mindre: varför oroa sig över nåt man ändå inte kan påverka? Människan åligger det bara att styra sitt inre liv och sina föreställningar, så att det inre lugnet bevaras. Exakt hur en sådan styrning kan vara möjlig i en deterministisk värld kan vi kanske lämna därhän: emfasen ligger hursomhelst på den inre världens balans för att motverka obalans i den yttre världen.

Jag har tidigare varit starkt negativ till Epiktetos. Min recension av Handbok i livets konst från 2011ger uttryck för det. I dag är jag inte lika negativ, även om jag inte kan bli hans efterföljare. Det betyder emellertid inte att jag avfärdar hans livsfilosofi i sin helhet: han kan lära människor att må bättre. Men må de då inte förlora sin mänsklighet och bli blott järn.
– – –
Handbok i livets konst, Epiktetos. Övers. Nino Runeberg. Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Likt en kula inom dig kan själen
förbli oberörd av alla yttre stormar.

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121-180), romersk kejsare.

Jag har läst Sjösala förlags nyutgåva av boken från 2017, i översättning av Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez, och med ett förord av Sven-Eric Liedman.

* * *

Marcus Aurelius Självbetraktelser är något enastående i världslitteraturen. Enklast kan boken kanske beskrivas som en antik självhjälpsbok. Annars kan den beskrivas som en praktisk lärobok i stoicismens ideal.

Men det som gör den särskilt enastående, är hur väl den stått sig genom seklerna. Fortfarande i dag, långt efter att kejsaren i fält skrev ner sina betraktelser och senare blivit stoft och dimma, förmår skriften kraftfullt tala till och trösta människor. Inte minst erfar jag själv det vid läsningen. Lärdomar man drar av kejsarens livsfilosofi kan mildra ångest, ge perspektiv på den mänskliga tillvaron, lindra oro för döden, hjälpa människan att leva ett liv i samhället.

Det är därför en välgärning att Sjösala förlag låtit ge ut en ny, utomordentligt vacker, upplaga av Självbetraktelser. Översättningen är gammal, men moderniserad. Ursprungligen gjordes tolkningen till svenska av Ellen Wester (1873-1930).

Jag hoppas dock att några extra korrekturläsningar genomförs inför nya upplagor (må de bli många!), ty dessvärre dras förstaupplagan med en del inslag av väl hårdhänt bearbetning eller av korrekturfel. Som i exemplet från tolfte avdelningen, stycke 22. Där står det i originalöversättningen som följer:

"Undanröj alltså föreställningen, och liksom seglaren, då han svängt om udden, kommer du in i en lugn, spegelklar vik."

Men i denna upplaga har betydelsen blivit motsatsen:

"Undanröj alltså föreställningen att du, precis som om seglaren när han svängt om udden, kommer in i en lugn, spegelklar vik."

En modernisering bör förtydliga, inte fördunkla.

* * *

Självbetraktelser syftar till att utrusta läsaren med tankar som förmår henne att genomleva livet på ett lugnt och lyckligt vis.

Ofta är råden mycket påtagliga. Målet är att människan ska kunna möta alla ödets skiftningar med ett upphöjt lugnt, medveten om att allt som sker måste ske. Hon skall också, som den samhällsvarelse hon måste vara, arbeta på att nedmontera all fåfänga och oro inför vad andra människor tycker.

Dygder i form av plikttrogenhet, sanningskärlek och kärlek till medmänniskan ska guida henne, intill dess att de beståndsdelar som sammanfogats för att bilda henne återigen upplöses. Ty allt är förändring.

Marcus Aurelius och stoikerna förespråkar inte epikuréernas tillbakadragenhet från det allmänna. Tvärtom är det i det allmänna och till det allmännas tjänst idealmänniskan befinner sig och arbetar. I sig, likt en kula, skall dock hennes själ, oberörd av yttre stormar, vila stilla och oantastbar av allt yttre.

Naturligtvis finns mycket i Självbetraktelser som stöter en ateist för pannan. Där finns en hel del metafysik som jag inte kan acceptera. Och där jag förvisso accepterar determinismen, kan jag inte gå med på en teleologisk determinism: att det som sker inte bara sker för att det måste ske, utan också sker för att det är bestämt att så skall ske.

Gudarna är frekvent omnämnda och bortom dem anar man en yttersta gudomskraft. Visst ger Marcus Aurelius också utrymme åt tankarna att allt är atomer och att intet finns efter döden och att inga gudar finns. Men det är tankar som han förkastar. Men det är ändå intressant att sådana idéer helt tydligt finns i hans tankevärld.

* * *

Självbetraktelser är en bok man läser med behållning.

Det är frestande att fundera på hur västvärlden tett sig om tankar som kejsarens fått råda och predikas i tvåtusen år istället för de tankar som Paulus från Tarsos spridde runt Medelhavet. Vi hade då fått höra ideal predikas om förnuftets överhöghet, om inre frid genom egna förhållningssätt till tillvaron, om vikten för människan att följa sin natur.

Det hade kanske inte varit så tokigt.
– – –
Självbetraktelser, Marcus Aurelius. Övers. Ellen Wester, bearbetad av Daniel Martinez. Sjösala förlag 2017. ISBN: 978-91-87193-25-5. 144 sidor.

Bokrecension: Resa till Tyskland och Polen 1916 | Fredrik Böök

Resa till Tyskland och Polen 1916 är skriven av litteraturkritikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom första gången år 1916.

* * *

År 1916 reser Fredrik Böök omkring i Tyskland och Polen. Färden går gärna med bil. I sin samma år utgivna resebok berättar han om sina intryck.

Det går inte att missta sig på Bööks generellt välvilliga inställning till Tyskland. Han beskriver på snart sagt varje sida tyskarnas obrutna vilja, deras organisationsförmåga, deras förträfflighet. Första världskriget rasar, men i Bööks Tyskland är allt ganska bra, ehuru maten är lite knappare. Men till och med krigsinvaliderna verkar vara vid gott mod.

I det ockuperade och inte på länge självständiga Polen varifrån ryssarna nyss drivits bort uträttar tyskarna stordåd. Välvilliga tyska representanter skjutsar igång lantbruket och ägnar sig åt restaurering av förstörda städer.

Inga moln, eller endast få, syns på Bööks klara himmel.

* * *

Fascinerad är han vidare av de polska judarna, östjudarna, vilkas tillvaro han ägnar två särskilda kapitel. Han behandlar däri dem med en blandning av medlidande och nedlåtenhet. Antisemitiskt? Nja, åtminstone inte bekväm läsning.

Resa till Tyskland och Polen 1916 osar av den tyskvänlighet vars förlängning in under Tredje rikets dagar skulle leda till Bööks vanrykte tjugo år senare. Böök var då knappast nazist. Men hans uppenbara och ogrumlade beundran för Tyskland, synlig redan i denna bok, leder till att han inte ser på sitt älskade Tyskland i rosenskimrande kulörer. Redan här är grundlagd en kärlek som gärna undviker att yttra något egentligt negativt om tyskar eller Tyskland.

Hur då förhålla sig till en bok som Resa till Tyskland och Polen 1916? Jo, inte minst är den intressant som vittnesbörd om hur Tyskland kunde uppfattas av en del av kultureliten i Sverige vid denna tid, enkannerligen av Böök själv. De starka banden mellan Sverige och Tyskland läggs här bara.

Dessutom skriver Böök mycket bra. Visst, det är en aning pastoralt. Men stilkänslan är påtaglig. Gestaltningen av möten träffsäker. Det går lätt och ledigt att läsa Böök.

Och oaktat det protyska bias som finns skildrar han onekligen en verklig del av Tyskland: optimismen som ännu verkar ha funnits, kanske något av den tyska självuppfattningen. Dess välgörande inverkan på polsk utveckling är knappast inbillning. Så Bööks berättelse är nog inte förljugen, men jag skulle tro att den är selektiv.

Polen å sin sida skildras främst ur två aspekter. Dels som föremål för tyskars välvilja. Och dels som något genuint och fint, men primitivt.

* * *

Det har nu gått drygt ett sekel sedan Bööks resa i Tyskland och i Polen. Vi vet vad som hände sen. Att Polen skulle komma att bli en självständig nation inom några år kunde han nog inte föreställa sig från sin utkikspunkt. Att Tyskland skulle förlora kriget var nog honom lika otroligt.

Så blir Resa till Tyskland och Polen 1916 en intellektuell tyskväns ögonblicksskildringar av en nation i krig, en nation vars framtida utveckling han inte kan känna till. Men vars kraft han beundrar.
– – –
Resa till Tyskland och Polen 1916. Fredrik Böök. P. A. Norstedt & Söners förlag 1916. 177 sidor.

Bokrecension: Helt vanliga män | Christopher R. Browning

Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland) är skriven av den amerikanske historikern Christopher R. Browning (f. 1944).

Boken utgavs första gången 1992. Jag har läst den i svensk översättning av Inger Johansson, utgiven 2006.

* * *

Många böcker har skrivits om Nazityskland. Helt vanliga män torde vara en av de mer skakande av dessa. Den berättar nämligen inte uteslutande något om det förflutna, utan också om människans förmåga att utföra uppdrag som hämtade ur en mardröm.

Helt vanliga män fokuserar på en enskild reservpolisbataljons göranden, när den sänts österut för att medverka i den slutgiltiga lösningen: utrotandet av judarna i Europa.

Materialet som gör det möjligt att nalkas de omkring femhundra männen i bataljonen utgörs främst av förhörsprotokoll från 1960-talet, då 210 av de gamla reservpoliserna frågades ut. Det är ett material som naturligtvis minst sagt är vanskligt att förhålla sig till.

* * *

Det är skakande att läsa om hur dessa framförallt hamburgska män skjuter ihjäl tusentals judar och sänder tusentals till förintelseläger. Centralt i boken är att undersöka gärningsmännen: vad förmådde företrädesvis tyska arbetarkarlar att sätta pipan mot andra människors nackar och trycka av – gång på gång på gång?

Titeln förråder synen på dem: de var i mångt och mycket helt vanliga män, män med familjer hemma, med arbeten av olika slag, med en vardag som bröts när de uttogs som reservpoliser. Browning skärskådar deras beteenden när det fortfarande är skönjbart: hur vissa var villiga bödlar, hur andra mådde dåligt men ändå deltog, hur en och annan aktivt försökte undvika den blodiga tjänstgöringen.

Mellan 1942 och 1943 deltog bataljonen vid 38 000 arkebuseringar och 45 200 deporteringar till Treblinka. Detta är minimiantal, sammanställda av Browning. Den första arkebuseringsaktionen ägde rum i Jósefów i juli 1942, då 1500 personer sköts. I regel togs offren ut i skogen i mindre grupper, fick lägga sig på mage, och blev skjutna i nacken.

Browning visar hur en viss tillvänjning uppenbarligen skett.

Efter den första aktionen var mannarna betryckta. Inför aktionen när han gav sina instruktioner till manskapet lär major Wilhelm Trapp, 53 år gammal yrkespolis kallad "Pappa Trapp", ha gråtit. Men vid senare uppdrag utkristalliserades grupper: de som ville eller åtminstone kunde tänka sig att skjuta, och de som höll sig undan. Några personer drog sig undan uppdraget redan i Jósefów och kunde under major Trapps beskydd befrias, åtminstone vid denna tidpunkt.

Polisbataljonens uppdrag bestod dels i rena arkebuseringsuppdrag: massmord och massakrer.

De deltog också i så kallade judejakter i skogarna, tömningar av getton, inklusive skjutande av personer oförmögna att förflytta sig, och olika former av tjänstgöring vid deportationer av judar till Treblinka, till exempel vakttjänstgöring utmed marschvägen till järnvägsstationen.

* * *

Helt vanliga män består av två huvudblock.

Det första blocket rekonstruerar bataljonens verksamhet. Det andra blocket inventerar de olika förklaringsmodeller som använts för att försöka förklara hur vanliga tyska män kunde förmås och förmå sig att skjuta ihjäl andra människor i tusental och leda ännu fler till sin död.

Till Brownings stora företräden hör att hans prosa är lidelsefri och mycket nykter. Det är inte en förbannande predikan över gärningsmännen som läsaren tar del av, utan en mycket nykter och detaljerad framställning där vi steg för steg invigs i hur det gick till vid reservpolisbataljonens tjänstgöring och hur mannarna i densamma reagerade på sitt värv.

Det är upp till läsaren själv att förfäras, ja, att må dåligt, av det beskrivna.

* * *

Vad beträffar förklaringarna är de mångfaldiga.

Jag får intrycket att Browning själv företräder uppfattningen att svaret på frågan "varför?" inte nödvändigtvis är helt löst, men att man kan få delar av svaret genom en kombination av olika saker.

Grupptrycket är en sådan förklaring, oviljan att framstå som vek inför kamraterna. Orderlydnad är en annan, att följa auktoriteternas bud, att vara lojal, plikttrogen. Rasismen är ytterligare en: att tyskarna under lång tid marinerats i antisemitisk ideologi, även om reservpoliserna i bataljon 101 företrädesvis haft sina formande år före nazisternas maktövertagande.

Rasismen bidrar hur som helst till den avhumanisering av offren som underlättar deras likvidation.

Oavsett varför har vi dock faktum: helt vanliga män förmåddes med- eller motvilligt att döda tusentals och åter tusentals människor eller att skicka dem i döden. Frågan är inte om det kan hända: det har redan hänt.

Den avgrundsdjupa frågan dallrar under läsningen outsagd: vad är det som säger att inte vi hade agerat precis som reservpoliserna gjorde om vi var satta i samma omständigheter? Vad är det som säger att vi hade varit vaccinerade mot grupptrycket, hierarkin, rasismen: vaccinerade mot att trycka på avtryckaren?

Må vi aldrig hamna i en sådan situation att vår kapacitet i detta avseende prövas.
– – –
Helt vanliga män: Reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (eng. Ordinary men: Reserv Batallion 101 and the final solution in Poland), Christopher R. Browning. Övers. Inger Johansson. Norstedts 2006. ISBN: 91-1-301521-4. 282 sidor.

Bokrecension: Hellas' arv | Martin P:n Nilsson

Hellas' arv är skriven av filologen Martin P:n Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia. Boken utkom år 1928.

* * *

Hellas' arv består av sex radioföreläsningar av Martin P:n Nilsson.

Nu är jag ingen särdeles flitig radiolyssnare, men den nivå Persson Nilsson håller vad beträffar begrepp och faktiskt kunskapsmässigt innehåll torde vara ovanligt hög: föreläsningarna måste ställt rejäla krav på lyssnarens koncentration när det begav sig. Ja, de håller utan tvekan universitetsnivå, kanske motsvarande en introduktionskurs om det antika Greklands andliga liv.

För fokus i Hellas' arv ligger i stor utsträckning just på den andliga delen av tillvaron: konst, filosofi, intellektualism i form av grundläggande av vetenskaplighet, statskonst, individualism och mera. Mer specifikt handlar föredragen om följande ämnen: "Den religiösa friheten", "Litteratur och konst", "Tankens frihet", "Den politiska friheten", "Individens frigörelse" samt "Vetenskap och forskning".

Särskild hänsyn tas, som titeln antyder, till vad av grekiskt väsende som vi än idag bygger vidare på eller står under inflytande av.

Naturligtvis har gestalter som Sokrates, Platon och Aristoteles i boken sin givna plats. Men jag uppskattar att dessa inte ensamma får stå som  representanter för den grekiska filosofin, ej heller skänks sådan plats att de helt skymmer bort andra personers intellektuella betydelse under eran. Särskilt sofisterna, i deras roll som ifrågasättare av det hävdvunna, lyfts fram av P:n Nilsson.

* * *

Hellas' arv är gammal, men ger så långt jag kan bedöma en utmärkt översikt av de gamla grekernas tankevärld i koncentrat. Naturligtvis märks åldern i språket - hur klar prosan än är i sin tuktade ton - och inte skulle vi idag tala om ras som här sker, möjligen snarare kulturella särdrag, eller något sådant.

För egen del påminns jag genom läsningen om i vilken grad vi än idag står som arvtagare till det som en gång började spira och växa i de grekiska stadstaterna. För att nämna några saker: Det vetenskapliga betraktelsesättet. Demokratin, så klart. Filosofin. Och litteraturen, inte minst.

Men författaren blundar inte för det i grekiska tankesätt som utifrån våra andra perspektiv visat sig vara återvändsgränder, främst då astrologin. Möjligen hade en nyare framställning balanserat upp författarens på det stora hela ganska hyllande framställning genom att ge större utrymme åt avigsidorna vad beträffar antikens Grekland.

Men, som också författaren framhåller, bör man akta sig för att bedöma en annan tids företeelser utifrån vår egen tids företeelser. Det vore, vill jag mena, ett anakronistiskt sätt att nalkas det förflutna.

Hursomhelst är det nyttigt att få upp ögonen för att vår kultur har många och djupa rötter. Hellas' arv fungerar utmärkt som en introducerande ögonöppnare.
– – –
Hellas' arv, Martin P:n Nilsson. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1928. 162 sidor.

Bokrecension: Sten Sture den äldre | Sven Ulric Palme

S:t Göran och draken, Stockholms storkyrka. Beskuren.
Foto: Wikimedia Commons / Albert Jankowski.

Sten Sture den äldre är en biografi skriven av Sven Ulric Palme (1912-1977), docent, sedermera professor, i historia. Boken utkom 1950. Jag har läst en utgåva från 1968.

* * *

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ca. 1440-1503) är en man som står höljd i dunkel och skuggor, fastän han vid medeltidens slutskede under trettio år stod i en helt central position i det svenska riket. Han var då dess kanske mest inflytelserike och förmögne man.

Sven Ulric Palme strävar i sin klassiska biografi över riksföreståndaren efter att skingra en del av det som skyler Sten Sture för oss, och låta honom ta gestalt igen.

Det är ett imponerande arbete Palme genomfört.

Herr Sten, som vi inte har något säkert porträtt av och som vi inget har kvar efter som med säkerhet är skrivet av honom personligen, kan manas fram genom att Palme spårar hans handlingar, såsom de bevarats i det spröda och svårhanterliga källorna.

Palme visar på Sten Stures stora ekonomiska intressen, hans många godsköp, hans fallenhet för förhandlingar framom väpnad strid, fastän det senare inte var honom främmande. Framförallt visar Palme hur Sten Sture agerade utifrån ekonomiska bevekelsegrunder och en vilja att bevara, befästa och förmera sin makt. Inte, såsom det ofta utmålats, utifrån någon form av nationalistisk grund.

* * *

Sten Sture den äldre har nu en del år på nacken. Om rönen om Sten Sture förändrats sen dess tillkomst vet jag inte. I den arton år efter första upplagan utgivna utgåvan av boken som jag läst skriver Palme i ett efterord att senare forskning snarast bekräftat hans bild.

Men åldern visar sig också i det gammaldags språket, som redan vid utgivandet måste ha upplevts som påfallande konservativt. Men elegant är det, och precist likaså.

Efter läsningen av Sten Sture den äldre är riksföreståndaren fortfarande inte tydligt projicerad. De riktigt personliga dragen kommer vi inte längre åt, förutom kanske att han led av en ögonsjukdom och att han synes haft ett uppbrusande humör, kanske lite som sin systerson Gustav Vasa. Och det finns en möjlighet att riddarens drag på den samtida skulpturen S:t Göran och draken i Stockholms storkyrka äger en likhet med riksföreståndarens anlete.

Men Palme har genom sitt ingående studium, sina ingående källanalyser, förmått att ge biografins föremål konturer och drag som vittnar om en typisk medeltidsstorman begåvad med hänsynslöshet, agitatorisk förmåga och ett sinne för hur han skulle hålla sig i maktens toppskikt under en dramatisk tidsepok i svensk historia, då släkter stod mot släkter, och då den nordiska unionen knakade.

– – –

Sten Sture den äldre, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1968. 303 sidor.

Bokrecension: Färjan | Mats Strandberg

Färjan är en skräckroman skriven av Mats Strandberg (f. 1976). Boken utkom på Norstedts förlag 2015.

* * *

Nånstans fick Mats Strandberg en riktig snilleblixt. Snilleblixten bestod i miljön där hans skräckroman utspelar sig: en färja. Därigenom fick han tillgång till ett avskilt universum, där han kan låta vilka hemskheter som helst hända, utan inblandning från den yttre världen. Till och med mobiltelefonerna med deras potential att tillkalla hjälp blev han av med på det sättet: till havs är täckningen förskräckligt dålig.

Så när jag hörde talas om att det fanns en skräckroman som utspelade sig på en färja visste jag att jag ville läsa den. Till sist blev det av, ett tag efter att alla recensionerna strömmande in.

Färjan är en riktigt bra berättelse. Idén med Finlandsfärjan som stävar fram genom natten bäddar för det utmärkta som följer, och i Mats Strandbergs händer blir historien levande. Språket står i släktskap med Stephen Kings skrivkonst.

De nästan stereotypa gestalterna som befolkar fartyget blåser Strandberg liv i, så att de blir helt trovärdiga: de två kvinnorna, som dricker lite för mycket, är lite för högljudda, har lite för små kläder... den narcissistiska f.d. schlagersångaren som är en av underhållningsvärdarna ombord... den mycket ensamma kvinnan som lätt berusad på impuls köpt sig en biljett för att komma ut från lägenheten...

Färjan fylls av verkliga människor.

Till deras fasta former hör Strandbergs ovanligt goda förmåga att skriva dialoger. Bland det svåraste att skriva torde dialoger mellan barn vara. Men Strandbergs penna när det gäller de tolvåriga kusinerna Albin och Los konversationer är helt stilsäker, skenbart obekymrat, rentav.

* * *

Nåväl. Vi har alltså en färja som ska fara till Åbo och tillbaka på ett dygn. Vi har hundratals festsugna människor, varav ett antal av finns med som huvudpersoner i boken och än fler som bipersoner. Och så har vi två personer till, personer som är mycket äldre än de ser ut, mycket hungrigare än de verkar. En gosse och hans moder.

Med dem med i berättelsen förvandlas omsider romanen till något av en maritim korsning mellan True Blood och The Walking Dead.

* * *

Det är inte en lycklig historia, fastän Färjan strävar mot en upplösning där åtminstone några huvudpersoner förhoppningsvis fortfarande kan finnas i livet. Men vägen genom natten ledsagas av många dödsfall. Men inte bara det: mycket tragik i övrigt finns där också.

Strandberg drar sig sannerligen inte för att vara grym mot sina romanfigurer både i känslomässigt och bloddrypande fysiskt avseende. Och när historien väl når sitt slut, är det ett slut med nalkande, svarta ovädersmoln.

Så inte är Färjan en upplyftande bok, och inte vill den vara det heller. Men den lyckas definitivt med att skapa en atmosfär av obehag, en värld av människor och monster. Den är välskriven och håller ett bra tempo, ett tempo som möjligen kunnat bli något mer rappt om boken varit kanske femtio sidor kortare.

Färjan är ett utmärkt tillskott till genren vampyr- och zombieberättelser, och skulle dessutom säkert lämpa sig för filmatisering.
– – –
Färjan, Mats Strandberg. Norstedts 2015. ISBN: 978-91-1-306030-9. 476 sidor.

Bokrecension: Skiljedomen | Menandros

Skiljedomen (gr. Epitrepontes) är en komedi skriven av Menandros (ca. 342/341 fvt – ca 291/290 fvt).

Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.

* * *

1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.

I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.

Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.

Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.

I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.

* * *

Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.

Det kan kanske behövas.

Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.

Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.

Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.

Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.

Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.

Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.

* * *

Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.

Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.

Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.

Bokrecension: Kapare och pirater | Lars Ericson Wolke

Jean Bart besegrar en holländsk fregatt 1677, Yves Marie Le Gouaz (1806). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856 är skriven av Lars Ericson Wolke (f. 1957), professor i historia.

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst en upplaga från 2015.

* * *

Kapare och pirater är en bok som framförallt handlar om kapare. Piraterna finns med i titeln och piratverksamhet nämns i boken, särskilt när kaperiet går över gränsen till det illegala. Men främst är detta en bok om den form av krigföring som kallas kaperi.

Kaperi fungerar på så vis, att en stat ger tillåtelse åt vissa fartyg att å statens vägnar kapa andra skepp, företrädesvis handelsskepp, som antingen tillhör fienden eller som möjligen tillhör neutrala länder som fraktar gods till eller från en fiendestat.

Efter att ett sådant handelsskepp uppbringats skall det föras in i hamn, där en särskild myndighet avgör om lasten och skeppet var tillåtet rov, så kallat gott pris, eller om det skall återlämnas till ägaren. Det kunde bli en synnerligen utdragen process.

Ericson Wolke visar hur kaperiet inte är något nytt. Han följer fenomenet genom tiden i sin brett uppslagna men detaljrika exposé över kaperiet under 800 år. Geografiskt ligger begränsningen till sådant som berör Nordeuropa.

Det säger sig självt att ett så brett upplagt ämne kan vara svårt att hålla ihop. Men jag vill hävda att Ericson Wolke lyckas ro det hela i hamn, även om jag ibland förvirras av kronologin.

* * *

Med i boken finns givetvis en sådan gestalt som Lars Gathenhielm, som Ericson Wolke för övrigt även ägnat en egen bok: Lasse i Gatan (1997/2006)

Men även de legendariska svenska aristokrat-piraterna Draken och Skytten finns med, odödliggjorda genom Viktor Rydbergs roman Fribytaren på Östersjön, som använder stoff från deras öden i sin berättelse.

Vi möter också vitaliebröderna som gjorde livet till sjöss osäkert under medeltiden, och får en särskild inblick i hur Gotland under lång tid blev ett favorittillhåll för flera kaparverksamma personer, såsom den avsatte kung Erik av Pommern och Sören Norby.

Och långt fler kaptener, amiraler, flottor, hamnar, fartyg och nationer passerar revy. Allt samverkar för att ge en helhetsbild över hur omtyckt kaperiet var som metod för att åvägabringa fienden ekonomiska förluster. Och i långliga tider synes våghalsiga människor sett en möjlighet till inkomst – och säkert äventyr – genom att ge sig in på statligt sanktionerad piratverksamhet.

* * *

Kaperiverksamheten är fokus och ämne för Kapare och pirater. Men på köpet får man en hel del allmän historia, när Ericson Wolke sätter in kaperiet i sitt historiska sammanhang. Det går inte att skriva kaperiets historia utan att samtidigt skriva de länders historia som ägnar sig åt kapningar.

Boken ger också åtskilliga uppslag till fördjupade studier, vilka torde underlättas av den gedigna litteraturlistan. Själv fastnar jag särskilt för Draken och Skytten, det vill säga Gustav Drake och Gustaf Adolf Skytte, och deras besynnerliga öde, då de ställde till med massmord till sjöss för att sedan i Skyttes fall arkebuseras och i Drakes fall gå i landsflykt, innan han faktiskt åter togs till nåder.

Och därtill har vi ju barbareskstaternas renodlade pirat- och utpressningsverksamhet i Medelhavet, som också drabbade nordiska sjöfarare. Det är också något jag skulle vilja fördjupa mig i.

* * *

Kapare och pirater är en populärhistorisk bok, som nog ändå kräver ett visst intresse för nautiska och militära ting av sin läsare. Detaljskärpan är hög och vittnar om författarens gedigna kunskaper.

Språket flyter i sin täthet väl, även om boken kanske behövt en genomskrivning till, för att komma ifrån en del märklig kommatering och i något fall en detaljdisposition som kan förvirra den ouppmärksamme.
– – –
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-309-5. 352 sidor.

Bokrecension: Skeptiska essäer | Bertrand Russell

Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays) är en samling texter av den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970). Boken utgavs första gången på engelska 1928. Jag har läst en svensk översättning av Anders Byttner (1904-1978) från 1950.

* * *

I sexton essäer utöver en inledning skriver Bertrand Russell i Skeptiska essäer skepticismens och intellektualismens lov. Det är inte en världsåskådning han för fram, utan ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen genom ett ständigt vägande av sakskäl för att undvika att förfalla till att bedöma tillvaron utifrån våra fördomar, vår tro om densamma. Russells mål är att försöka förmå oss att gå bortom våra ideologier, våra tröstegrunder, och se tillvaron såsom den verkligen är.

Russell, som var agnostiker, riktar inte främst sin kritik mot religioner, även om han avfärdar dem så snart han är i närheten av dem. För honom är religionen och dess idéer ett överståndet stadium, vilket är tämligen befriande. Han skriver:

”Jag tar själv avstånd från alla kända religioner, och jag hoppas att alla slag av religiös tro skall dö ut. Jag tror inte att den religiösa tron när allt kommer omkring varit en kraft i det godas tjänst. Ehuru jag är beredd att erkänna att den under vissa tider och på vissa ställen har medfört vissa goda verkningar, betraktar jag den som tillhörande det mänskliga förnuftets barndom och ett utvecklingsstadium, som vi nu håller på att växa ifrån.”

Historien skulle kanske inte ge Russell helt rätt i detta avseende, men citatet vittnar dock om hur religionen är någonting överståndet ur hans aspekt.

* * *

Men religiösa uppfattningar är långt ifrån de enda idéer som Russell menar att vi håller oss med, utan att dessa äger sakskäl för sig. Han skriver:

”Det övervägande flertalet av de åsikter på vilka vi stöder oss i vårt dagliga liv är ingenting annat än en förklädnad för våra önskningar, som här och var på isolerade punkter korrigeras genom hårda sammanstötningar med fakta.”

Sålunda går Russells kritik av våra försanthållanden långt utöver en snäv religionskritik, då religiösa uppfattningar blott utgör en del av de försanthållanden som människor bär med sig. Russell fortsätter:

”Var en människa går, är hon omgiven av ett moln av trösterika övertygelser, som följer med henne som flugor en högsommardag.”

För Russell är det viktigare att uppfatta verkligheten som den är, än att tolka in den i ett förutbestämt idékomplex. Det gäller att forma idéerna efter verkligheten, inte tvärtom. Det gäller att ”utan undanflykter fatta vår verkliga plats i världen.” Däri ligger en glädje, menar han, fastän det samtidigt är djupt mänskligt att lägga sig till med trosföreställningar ”som räddar vår självaktning”.

Hursomhelst bör vi eftersöka inte en ”vilja att tro, utan en önskan att få veta …”

* * *

Russell gör också en del politiska utläggningar. Själv är han öppen med sin socialistiska grundhållning, som väl främst kommer till uttryck i hans förkärlek för resursomfördelning. För honom är det till exempel givet att en naturresurs som hittas på någon enskilds mark skall komma det allmänna till godo.

Vad gäller framtiden gör han också några förutsägelser.

I hans egen tid är världen uppdelad i ett västligt, amerikanskt block och i ett östligt, kommunistiskt, block. På längre sikt tror han att någon form av världsregering kommer att komma till stånd, som äger makt att förhindra väpnade konflikter, inte minst genom sin ekonomiska makt att stödja eller att inte stödja olika projekt. Alternativet till den kontrollerande, världsomspännande centralmakten är, menar Russell, katastrof.

Gentemot politiker i sin egen tid hyser han en skarp misstro. Skolorna ser han som institutioner att uppfostra de unga i rådande ideologi, för att de unga skall bli beredda att låta sitt liv i väpnade konflikter. Fritänkeriet ser han som satt på undantag i skolorna, eftersom lärare inte kan räkna med någon tjänst om de själva åsiktsmässigt avviker från vad som är gängse ideologisk hållning.

* * *

Skeptiska essäer skrevs i en annan tid, med en omvärld stadd i delvis radikalt andra förutsättningar än dagens samhälle. Det gör inte boken obsolet. Dess rop om skeptiskt tänkande beträffande alla idéer och försanthållande är minst lika relevant i dag som det en gång var. Russell ger rådet:

”En ung man bör lära sig att betrakta alla frågor såsom oavgjorda och att följa ett resonemang till slut, vart det än leder.”

Det gäller för oss också: unga män, unga kvinnor, ja, gamla män och gamla kvinnor också: för alla. Genom ett sådant skeptiskt förhållningssätt kan vi förhålla oss till även dessa delvis hoppingivande ord av Russell:

”Världen är full av kunskap av alla slag, som skulle kunna bringa en lycka som aldrig existerat sedan människan först uppstod; men gamla missanpassningar, snikenhet, avund och religiösa grymhet står i vägen.”

Och vägen för att komma till rätta med det som står i vägen torde ur Russells perspektiv vara klart: att genom kritiskt tänkande komma tillrätta med det som är galet, genomföra förändring med utgångspunkt från detta och därigenom skapa en bättre värld för alla.

* * *

Bertrand Russell skriver en alldeles speciell prosa. Den är gentlemannamässigt torr, men samtidigt full av underfundig humor och ironi. Det är den typ av humor som man kanske – fördomsfullt – i allmänhet tror sig hitta hos brittiska aristokrater. Hans rika produktion, klartänkthet och goda prosa torde ha samverkat för att ge honom nobelpriset i litteratur 1950.

Och fastän det närmar sig ett sekel sedan Russell skrev Skeptiska essäer, behåller de en fräschör, oaktat de många tidstypiska formuleringarna, som väl inte kunnat komma ur trycket i dag.

Åtminstone känner jag en förnyad energi att förhålla mig skeptisk till alla idéer efter att ha läst denna essäsamling. Och då inte enbart beträffande religiösa antaganden, utan antaganden i allmänhet. Och det är ju alltid nåt.
– – –
Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays), Bertrand Russell. Övers. Anders Byttner. Natur och kultur 1950.

Bokrecension: Horan i bondesamhället | Jonas Frykman

Horan i bondesamhället är skriven av etnologen Jonas Frykman (f. 1942) och utgör hans doktorsavhandling. Frykman blev sedermera professor i etnologi vid Lunds universitet.

Horan i bondesamhället utgavs år 1977. Jag har läst en upplaga från 1982.

* * *

Ordet hora är kanske bland de mer nedsättande man kan använda om en kvinna i dag. I vår nu invanda betydelse av ordet försstår vi det som prostituerad eller som en kvinna som håller sig med flera män.

Under 1800-talet hade ordet en vidare betydelse. Det syftade inte enbart på en prostituerad kvinna eller en kvinna som var äktenskapsbrytare. Hora var också den person som fick ett barn utanför äktenskapet. Och det var något djupt nesligt i samhällets ögon och kunde mycket väl innebära en social katastrof för modern och även påverka fadern negativt.

Det är horan i denna senare betydelse som Jonas Frkyman undersökt i sin doktorsavhandling. Frykman söker i främst etnografiskt och statistiskt material för att rekonstruera hur livet konkret tedde sig för en person som fått ett utomäktenskapligt barn, hur det omgivande samhället inklusive kyrkan agerade mot henne, vilka troskomplex som förknippades med henne och hur synen på den ogifta modern varierade geografiskt inom landet.

Det är mycket intressant läsning, som visar hur mentaliteten dramatiskt förändrats i Sverige på bara några generationer. Ingen utom den mest förhärdade moralistiska fundamentalist reagerar väl nu på om någon får ett barn utan att vara gift. Då, under 1800-talet, kunde det förändra en människas hela liv.

* * *

Frykman ger många exempel på hur den ogifta moderns roll förändrades i och med nedkomsten.

Till att börja med var det i de konservativa mellansvenska områdena vanligt att tänka sig att horan orsakade barnsjukdomen horeskäver, det vill vanligen säga rakitis. Att undvika horan var därför hälsomässigt fullkomligt nödvändigt i den sfär där kvinnan annars återfanns: i hemmet, skötande barn och hushåll.

Särskilt farliga ansågs löndahororna vara: de kvinnor som begått hor och var gravida, men där omständigheterna inte blivit kända.

Från Skåne omtalas i samband med detta den bisarra seden med gåsagång, vars syfte var att avslöja just sådana personer. Då gick helt enkelt byns gifta kvinnor två gånger om året omkring och klämde på den unga kvinnornas bröst, för att se om de frambringade mjölk. Om så var fallet befanns den undersökta vara hora, och fick ikläda sig en särskild form av huvudklädnad, som ett tecken på sin skam. Denna sed förekom under 1800-talets första hälft.

Frykman beskriver också kyrkans inställning till den ogifta modern.

Kyrkan reflekterade i någon mån den folkliga inställningen. Både kvinnan och mannen förväntades genomgå enskild skrift, på sina håll även långt efter att detta såsom lagkrav avskaffades i en kunglig förordning 1855. Enskilt skriftermål innebar helt enkelt att de två fick bekänna sina synder för att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen.

I praktiken var det oftast endast kvinnan som genomgick denna ceremoni, som var tänkt att ske i avskildhet, men där Frykman anför exempel på hur nitiska präster kunde se till att det alls inte skedde i det fördolda. Till exempel kunde den felande skriftas i sakristian i nära anslutning till söndagens gudstjänst, men med dörren öppen. Skriftermålet skulle i teorin avlösa syndaren från sin synd, men i folks ögon förefaller ceremonin snarare ha befäst densamma.

En horstämplad kvinna hade alltså en extremt utsatt position i 1800-talets bondesamhälle. Hon stöttes ut från den naturliga gemenskapen med byns kvinnor och i värsta fall ålades hon, under epokens första hälft, av det sociala trycket i byn att bära ett tecken på sin skam på huvudet: en särskild klut eller hormössa. Även barnet kunde vid dopakten märkas ut, till exempel genom att dopet försiggick på annan plats än annars var vanligt, eller att faddrarna utsågs bland kyrkofunktionärerna, eftersom andra inte ville ställa upp.

I värsta fall kunde kvinnans roll som hora leda till att hon i framtiden helt enkelt hade få andra val än att bli byhora.

* * *

Intressant nog visar Frykman hur inställningen var något annorlunda i landets norra delar.

Där var den sociala hierarkin inte lika uttalad som i regioner längre söderut, och jag får intrycket att flickor och pojkar hade större frihet att umgås, om än inte på så intimt vis att samlag var aktuellt. Söderöver var samhället mer hierarkiskt, och giftermål var i stor utsträckning en fråga mindre för den enskilde och mer för familjen. Den sociala ordningen bröts alltså genom att en flicka och pojke utan föräldrars godkännande länkade varandra samman genom ett barn.

Männen som ogifta blivit fäder kom emellertid lindrigare undan än kvinnorna.

Det var förvisso ingen heder med saken, och visst kunde dåligt rykte vidlåda männen som avlat barn utom äktenskapet, men de tvingades inte bära något särskilt tecken för att markera skammen. Dessutom vad det tydligen ytterligt vanligt att männen inte inställde sig för enskild skrift i kyrkan. Kvinnorna kan ha skyddat männen på så vis, genom att de anförde att fadern var okänd. Det verkar dock ha ansetts hedersamt om mannen såg till att betala underhåll för det barn han satt till världen.

* * *

Frykman har skrivit en noggrann och mycket pedagogisk avhandling. Han skriver fortlöpande vad han avser visa, samt vad han menar ligga utanför avhandlingens område, men som kan vara intressant att analysera i vidare forskning.

Materialet består i huvudsak av uppgifter ur folkminnen, sådana som var så vanliga att nedteckna under 1900-talets första hälft, där äldre personer fick berätta om allt mellan himmel och jord som de upplevt förr. Sådana uppteckningar i sin ovärderliga rikedom är givetvis en källa av oöverskattbart värde när det gäller att komma åt både seder och traditioner förr liksom mentaliteten i tider som flytt.

Prosan är överlag stram men inte torr. Frykman räds inte att använda tidens begrepp för de fenomen som han beskriver. Ordet hora reagerar en nutida läsare kanske för, men det är ju exakt det ord som användes när det begav sig.

Sammanfattningsvis ger Horan i bondesamhället en viktig och detaljerad bild över hur det samhälle fungerade, som ligger oss så nära i tiden, men så långt bort vad beträffar värderingar.
– – –
Horan i bondesamhället, Jonas Frykman. LiberFörlag 1982. ISBN: 91-40-04432-7. 236 sidor.

Bokrecension: I egen sak - och andras | Ingemar Hedenius

I egen sak - och andras är en samling texter av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1976.

* * *

Texterna som utgör I egen sak - och andras har i vissa fall tidigare varit införda som artiklar i tidningar. Endast en har förut varit tryckt i bok.

Samlingen är därför med nödvändighet en aning fragmentarisk och de enskilda texterna är givetvis uttryck för då i tiden aktuella fenomen. Texterna har dock ansetts ha sådant värde att de tryckts i bok, som ju är av hållbarare karaktär än tidningsartiklar. Det må vi läsare drygt fyrtio år efter utgivandet vara tacksamma över.

Stor tematisk ordning åstadkommes dock genom indelningen av texterna i ett antal block. Det första blocket innehåller texter av livsåskådningsfilosofisk art: om döden, om livet, om känslor. Andra blocket en del om det akademiska livet, tredje blocket innehåller personporträtten, fjärde delen teologiska ärenden och sista blocket försvarstexter rörande Israel.

* * *

Att läsa Hedenius är en aning som att nå öppet hav. Prosan ger klara vyer, friska vindar. De många starkt polemiska inslagen i boken är aldrig, så vitt jag kan bedöma, dunkla, utan raka och ibland obarmhärtiga. Där han visar hur hans kritiker är dolska, ljuger och missuppfattar, bländar Hedenius med sitt ljus.

Hedenius berättar i åtskilliga av texterna hur han blivit sanslöst kritiserad, främst från kristendomens försvarare. Han invänder inte mot angrepp där man till äventyrs använt sakskäl, utan mot angrepp som försökt desauvera honom som person, som ryter på honom utan att förankra det i vad han faktiskt skrivit.

Men Hedenius är inte en man som man sätter sig på. Han äger huggtänder, och i de fall där han blivit hänsynslöst kritiserad, kan han mycket väl vara fullkomligt tillintetgörande tillbaka. Dessa lustmord i textform är en fröjd att läsa, för polemiken bemästrar Hedenius till mästerskap.

* * *

Av bestående värde är de personporträtt av en gång kända kulturpersonligheter som Hedenius känt.

Särskilt utrymme får den ännu högst aktuelle Vilhelm Moberg. Men även andra, i dag mindre ihågkomna, akademiker och författare har i boken sina minnestexter skrivna. Filosofen Gunnar Oxenstierna är bland dem. Författaren Arnulf Øverland också.

Texterna är i regel välvilligt hållna; det är ju Hedenius vänner det handlar om. Men han blundar inte för sina vänners brister eller mörkare sidor när det är befogat att omtala sådant.

* * *

En av de texter som tidigare tryckts, då i Om dödshjälp, är "Prästernas dilemma och humanisering". Hedenius låter den inflyta även i denna bok, för att motverka det intrycket att han i själva verket står på de fundamentalistiska prästernas sida.

Det är inte så enkelt, låter Hedenius oss förstå.

I essän ställer professorn två typer av präster mot varandra.

Den ena typen av präst är vad vi kan kalla human. Han låter sådant vika i kristendomen som är människofientligt, och predikar det som kan uppfattas som gott.

Den andra typen av präst är den ortodoxa, det vill säga den renläriga. För honom är det bibliska och ideologiska budskapet det viktigaste, även om detta gör att han genom en sådan hållning blir människofientlig.

Hedenius ser förtjänster och brister hos båda typerna.

Den humana prästen har den typ av kristendom som han i mänsklighetens intresse vill se som segrare. Men denne prästen tvingas vara inkonsekvent i förhållande till de bibliska budskapen och dogmatiken. Han sätter sitt eget omdöme över läran, och dömer över vad som kan vara ännu aktuellt och vad som får anses förlegat. Kanske kan man säga att en sådan präst styr kristendomen, snarare än att han låter kristendomen styra honom.

Den renläriga prästen uppfattar Hedenius, som jag förstår honom, som mer intellektuellt ärlig och konsekvent, fastän en helt konsekvent genomförd kristendom knappast är möjlig. Men denne präst följer sin ideologi dit den tar honom, även om det är inopportunt. Han tror vad han ger sken av att tro. Å andra sidan skapar denna form av hållning en avgjord människofientlighet med sin helvetestro – som Hedenius på andra ställen mycket uppehåller sig vid – och andra vidriga ting.

Hedenius ger alltså trots allt den renläriga prästen ett erkännande för sin intellektuella hederlighet och konsekvens. Han skriver om denne:

"Bland de kyrkliga tycks dessa, låt vara på ett ofullkomligt sätt, vara de enda bärarna av så fundamentala dygder som uppriktighet och intellektuell begriplighet."

Men den humana prästen vinner hans större gillande helt enkelt för att den typen av präst bättre tjänar om inte den gamla kristendomen så dock mänskligheten. Vi bör berömma dessa präster för deras humanitet, och klandra de andra för deras omänsklighet, snarare än att klandra de humana prästerna för deras inkonsekvens och berömma de renläriga för deras intellektuella redlighet.

Hedenius skriver:

"Hur i Jesu namn är den fritänkare beskaffad som inte föredrar humana präster framför till hälften konsekventa dogmatiker?"

Av dessa präster önskar dock Hedenius att de är öppna med att de inte är konsekventa i vad de tror på. Och han ser dessutom möjligheten av en "radikal reformation", där prästerna "i enlighet med förnuft och samvetets bud" kan "vraka rubb och stubb av uppenbarligen barbariska gudsord."

* * *

I egen sak - och andras är inte företrädesvis en bok med fackfilosofiska resonemang, även om de finns där, och särskilt Hedenius vilja att använda väl definierade begrepp lyser igenom.

Texterna är relativt ledigt hållna, men aldrig på något sätt slarviga. Och de är ständigt intellektuellt hederligt skrivna, så långt jag kan bedöma. Hedenius var inte bara en filosof, han ägde dessutom en betydande litterär begåvning som kommer till uttryck i de artiklar och essäer som ryms i denna samlingsvolym.

Hedenius är stimulerande att läsa. Att hans obarmhärtiga intellektuella nedslagskraft träffar sånt som han rimligen uppfattar som dimridåer – och vad vi i dag kanske skulle kalla flum – och att han därigenom framkallade så stor frustration och ilska kanske inte är förvånande.

Men det ruskade sannerligen om de fromma båtarna inomskärs, som fick en smak av fria nordanvinden i form av en professor från Uppsala.
– – –
I egen sak - och andras, Ingemar Hedenius. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91-29-47377-2. 287 sidor.