Bokrecension: Hack i häl på Minerva | Lars Gyllensten, Georg Klein

Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein utkom 1993 och rymmer de två författarnas brevväxling mellan åren 1987 och 1991.

* * *

Det är mycket som förenar Georg Klein (1925-2016) och Lars Gyllensten (1921-2006). Klein är medicinare och forskare och Gyllensten har en sådan bakgrund. Båda är författare, båda är naturvetare som kombinerar det med humanistisk bildning. Och båda är ohämmat intellektuella.

Givetvis är ett samtal mellan dessa två intressant att ta del av; tack och lov bestämde sig Klein att skriva ett brev till Gyllensten efter att den senare recenserat en av hans böcker. Följden blev omsider den volym som jag nu haft nöjet att läsa.

De två herrarna rör sig över vida ämnesfält och resonerar tillsammans om allt mellan politik och litteratur, medicin och kreativitet. Oftast har de liknande uppfattningar och bygger helt enkelt i breven vidare på varandras resonemang. – Någon gång ibland har de olika uppfattningar; de hanterar sådana diskrepanser utan all hårdhänthet, med mild diskussion och förklaringar.

En av de frågor som de inte har samma syn på är den om religionen.

Jo, de är båda ateister, ingen av dem tror på någon gud. Men deras ateism ser olika ut. Georg Klein är snarast antiteist och vill väl egentligen inte beblanda sig med religion alls, medan Gyllensten förklarar att han gärna använder sig av kristendomen på samma vis som han använder sig av grekisk mytologi eller Shakespeare. Han hittar värden i religionen även för en icke-religiös.

De kommer fram till att deras olika inställning nog har att göra med deras helt olika ingångar. Gyllensten kommer från en ickereligiös bakgrund, har aldrig varit religiös; ämnet är därför, får vi tänka oss, inte laddat. Han skriver själv att han på grund av denna bakgrund kan nyttja religionen friare.

Georg Klein är jude och engagerad i Israel-Palestina-konflikten, där han om och om igen har fått se fredstrevare gå under på grund av religiös fundamentalism på båda sidor. Därtill får väl kristendomens historiska belastning av antisemitism adderas till helheten. Klein skriver till Gyllensten:

"Skillnaden mellan oss är väl den att jag känner ett hot från en starkt religiös kultur, medan Du har upplevt den svenska religiösa kulturen som svag och så sekulariserad att den kunde inrangeras under myter och tankemodeller."

En annan sak där de två skiljer sig åt är förhållandet mellan ångest och kreativitet. Klein framför möjligheten att ångest kan vara en kraft som driver kreativiteten, medan Gyllensten, i allmänhet avogt inställd till psykologiska förklaringar, ser ångest och andra psykiska åkommor som enbart destruktiva. Klein konstaterar:

"Man kan kanske säga att jag har större tolerans för psykologin än Du, medan Du har större tolerans för religionen än jag."

Ja, det är vad breven ger intryck av.

* * *

Och så går samtalet genom månader och år. Klein dikterar tydligen sina brev i sin diktafon, ständigt sysselsatt med resor, som det verkar. Gyllensten skriver på skrivmaskin eller ordbehandlare.

De diskuterar medicinska forskningslägen, särskilt inom genetik, de utbyter tips om litteratur och författare; i det politiska framstår båda som smått missnöjda med läget. Kanske kan man ana en skepsis mot politiken överlag, åtminstone skriver Gyllensten:

"Det förkunnade politiska budskapet är ett skenbudskap – det är först och främst emballage för personer som vill fram."

Raoul Wallenberg dyker då och då upp som ett exempel på en enastående människa. Och de två talar en hel del om hur man ska se på Sovjet och Gorbatjov: skall upptiningen tas på allvar?

Och så Förintelsen. Georg Klein växte upp i Ungern och fick under andra världskriget känna av förföljelserna när han och familjen fick gå under jorden. Släktingar gick under i koncentrationsläger. Erfarenhetsmässigt är det onekligen ur denna aspekt här ett enormt gap mellan de två vännerna.

* * *

Jag tycker mig märka att Klein ursprungligen kommer liksom hukande till Gyllensten; den senare var ju då den mer etablerade författaren. Men med tiden sitter de på samma höjd; Klein talar allt klarare och rakare. Det är inte utan att jag tycker att Gyllensten någon gång blir lite mystisk – i betydelsen lutar åt någon slags mystik. Även om jag inte kan avskriva hans hållning att material av mänsklig erfarenhet också kan återfinnas i de religiösas skrifter, så är jag själv med sympatiskt inställd till Kleins mer reserverade inställning till religion.

Minerva var bland annat den romerska vishetsgudinnan. Och det är väl därför en lämplig titel Klein och Gyllensten satt på sin brevväxling: Hack i häl på Minerva. De två för ett gott samtal, utan påvisbara pretentioner på annat än att föra just ett gott, bildat samtal. Visheten kommer av sig själv och stammar ur deras respektive bildning och livserfarenhet.
– – –
Hack i häl på Minerva: Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein, Lars Gyllensten, Georg Klein. Albert Bonniers förlag 1993. ISBN: 91-0-055561-4. 315 sidor.

Bokrecension: En lång dag i Athen | Theodor Kallifatides

En lång dag i Athen är skriven av Theodor Kallifatides (f. 1938). Boken utkom första gången år 1989.

* * *

Det finns ett ankare i texten, som håller berättelsen inom en viss radie. Ankaret är skildringen av hur Kallifatides återkommer till Athen, där hans faders gravrätt har gått ut. Graven behöver grävas upp, benen tas till vara.

Detta är inte så udda som det låter för svenska öron: det förekommer vid Medelhavet - en grav grävs, och grävs sedan upp igen varpå benen flyttas. Nåt liknande skedde förr i Sverige. När en kyrkogård blev full och man stötte på ben där man grävde nya gravar, så togs dessa till vara och placerades i ett så kallat benhus.

Men grundhistorien utgör enbart förutsättning för berättelsen, som i själva verket är en vindlande vandring i Kallifatides eget minneslandskap. Minnena av fadern föder andra minnen, och vi får som läsare följa med när Kallifatides färdas genom sin personliga historia, och möter vänner från sin ungdom, möter släktingar som inte lever längre, kommer ihåg sin värnplikt och mycket mer.

Och mest av allt är det naturligtvis ett återvändande till fadern, till Pappa. Han är den tysta gestalt som står bredvid honom igen.

* * *

Kallifatides har fått vara med om mycket.

Inte bara det att han lämnar sitt fädernesland och emigrerar till Sverige, där han finner sig tillrätta inte bara i en ny kultur utan också i ett nytt språk, som han lär sig hantera till mästerskap, långt, långt framom de flesta som har svenskan som modersmål. Bara den erfarenheten av främlingskap både inför det nya och det som lämnats hade varit nog för att fylla böcker.

Men Kallifatides har erfarit mer. Han har sett döden; avrättningar var en verklighet för honom under hans uppväxttid. Och skildringen av hur sju skoputsarpojkar krossas mot en skenande buss är svår att smälta, drabbar hårt. Kallifatides konstaterar:

"Den gud som uppfann döden var nog ingen estet."

Och så har vi hans gammelmormor, hon som kallade Kallifatides bror för "storkuken" och honom själv för "storkäften". Grovkornighet i uttrycken synes överlag vara vanliga under uppväxttiden i Grekland.

Skällsordet framom andra är variationer på "bög", vilket väl vittnar om en machokultur utan all fräschör, men dess ideliga användande får antas återspegla tiden och framförallt miljön. Ja, Kallifatides egen far kallar sönerna kärvänligt för "småbögarna".

* * *

Kallifatides skriver mycket vackert.

Prosan är mättad, utan att bli överlastad. Den är rik på metaforer, men metaforerna blir aldrig långsökta, upplevs aldrig som konstgjorda.

Kärleken till och ömheten inför Pappa, folkskolläraren som vederfarits lidande av nazisterna när det begav sig, är tydlig och rörande. Och kärleken till ett Grekland som kanske åtminstone delvis blivit författaren främmande finns där också. Han skriver:

"Hemma i Grekland kan jag inte vara i naturen, där är jag i historien. Det är historien som är den verkliga naturen, allt annat är kulisser, havet och bergen och träden. Allt det synliga är kulisser, medan det osynliga är det verkliga."

I all sin rikedom är emellertid språket också - samtidigt - rakt. Kallifatides duckar inte för att bli intim. Det pulserar ofta en ganska brunstig sexualitet i hågkomsterna av det förflutna. Sexualiteten har inte raderats från minnets register. Det bidrar till att ge hela berättandet en äkthet, liksom återgivandet av de grova skällsorden. Berättelsen är inte tvättad eller kysk. Men den är äkta.
- - -
En lång dag i Athen, Theodor Kallifatides. Bonniers 1989. ISBN: 91-0-047737-0. 165 sidor.

Bokrecension: Speranza | Sven Delblanc

Speranza är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången 1980. Jag har läst en upplaga från 1983.

* * *

Sven Delblanc har själv skrivit om hur ett återkommande, djupgående tema i hans romaner är spänningen mellan ordning och frihet. Detta tema finns i Speranza. Dels kan boken läsas som en berättelse om en ung, idealistisk mans själsliga undergång, dels kan den läsas som en konkret illustration av konflikten mellan just ordning och frihet.

Den unge greven Malte Moritz von Potbus från Rügen sänds 1794 till en släkting i Västindien efter att han i samband med en kärlekshistoria samt med anledning av sina upplysningsfilosofiska ideal hamnat i konflikt med sina föräldrar.

Fartyget han far på tillsammans med sin informator och en tjänare hamnar i sjönöd och sällskapet får istället fortsätta färden på ett annat skepp, Speranza.

* * *

Det visar sig snart att Speranza är ett slavskepp. Och att på skeppet råder en egen ordning, egna lagar. Malte får outhärdligt svårt att kombinera sina tankar om frihet med vad han ser omkring sig.

Han försöker sätta sig på tvären, försöker att intellektuellt isolera sig från verkligheten, såsom verkligheten på skeppet ter sig, ideologiskt försvarad av den ombordvarande prästen vilken menar att slaveriet är något som får fungera som ett led på vägen mot ett gudsrike på jorden, ett nödvändigt offer för att nå ett högre mål.

Malte isoleras. Alla är emot honom och han  känner sig naiv som fortsätter att försvara sina frihetliga ideal, när han konfronteras med de som är emot honom.

Hans egen informator, som en gång väl varit avgörande för att göra honom till en man av upplysningen, distanserar sig från sin unge herre, blir en del av besättningen. Hans färgade, gycklande tjänare sluter sig till slavarna ombord.

* * *

Nu är ju Speranza en roman av Sven Delblanc. Läsaren kan därmed inte förvänta sig ett lyckligt slut, om man med ett lyckligt slut tänker sig en triumf för humanistiska, frihetliga ideal.

Tvärtom skildrar Delblanc hur Maltes inre konflikt växer, särskilt sedan han förälskat sig i en negress ombord och till sist gett efter för sin makt att få ligga med henne vare sig hon vill eller inte.

Skulden förtär honom, skulden för våldtäkten och skulden för att han inte agerar för slavarnas sak, och han flyr till sist in i en omvändelse till kristendomen och ett accepterande av ordningen ombord: han underordnar sig prästen, och blir ett instrument för behärskarna, slavdrivarna.

Den något stroppige, idealistiske unge aristokraten har fallit från sitt elfenbenstorn och fallit in i ledet; han står inte längre ensam, förtärd av en inre konflikt. Han följer. Han blir som de andra. Ångesten släpper.

* * *

Speranza är en drabbande bok. Den förvandling som Malte genomgår är omöjlig att slita ögonen ifrån. Framför läsarens ögon trasas ideologen sönder i mötet med en krass, mycket cynisk, verklighet. Den han var går under; något annat kommer istället, någon som står ut med att leva i den värld som finns ombord på Speranza.

Malte kämpar till sist inte längre mot sig själv, mot strömmen. Han följer med. Och följer kanske ett inneboende begär att få hänge sig.

Därmed blir också Speranza en illustration av hur lätt människan under press låter sig förvandlas till något annat än hon egentligen tror sig vara. Malte är väl egentligen Malte både som svärmisk vurmare för upplysningen och som förtryckare och våldtagare av slavnegresser. Men det han följer förändras: de höga idealen, respektive viljan att passa in och ge efter.

Så står vi till sist där själva, vi som är läsare. Vi står där med problemet framför oss själva — hur agerar vi själva när pressen sätter in? Hur motiverar vi hur vi ställer oss? Vad följer vi?
– – –
Speranza, Sven Delblanc. Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-112-0. 186 sidor.

Bokrecension: Tvivla, korsfarare! | Artur Lundkvist

Peter Eremiten

Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse är skriven av Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom första gången år 1972.

* * *

Den unge storbonden Eskil och fosterbrodern Anselm avger korsfararlöfte inför en munk de träffar på ett värdshus och beger sig snart iväg för att tillsammans med många andra återvinna Jerusalem och den heliga graven från de otrogna.

Där har vi ett koncentrat av handlingen i Tvivla, korsfarare!.

Tidpunkten är det slutande 1000-talet och under det att Eskil, huvudpersonen, kommer allt närmare Jerusalem träffar han på åtskilliga av de gestalter som historien berättar om som deltagare i det första korståget.

Hela boken består av ett radband anekdoter, den ena följer på den andra. Ibland är Eskil i centrum, ibland handlar de om skeenden som i högre grad överskrider det personliga. Anekdoterna eller textstyckena är var för sig sällan längre än två sidor. Men steg för steg för de oss genom medeltidens Europa och Mellanöstern, genom blodiga slag, ända fram till berättelsens mål och slut.

* * *

Eskil framstår som en påfallande modern person, och därigenom som något anakronistisk. Hans tankesätt är upplever jag mer som en 1900-talsmänniskas än en 1000-talsmänniskas.

Eskil blir alltmer tveksam till korståget som fenomen. Eskil han deltar i slag, han dödar emellanåt, men utan en sådan lust och trosiver som många andra korsfarare har.

Han ser hur korsfararna dödar, förföljer, slaktar, plundrar, våldtar var de kommer åt, hur judar förföljs. Särskilt inledningsvis, när han ingår i Peter Eremitens oorganiserade folkliga korståg, innan europeiska riddare flutit till rörelsen i tillräcklig mängd, framstår hela tåget som en spretig samling ivrare, pilgrimer och rövare varav många inte drar sig för att ställa till med vad skada som helst på vägen mot Jerusalem, det paradisiska Jerusalem.

Så han är en skeptiker och en betraktare, Eskil. Man kan inte säga att boken bjuder på en djuppsykologisk analys av honom; som läsare ser vi honom främst utifrån. Vi lär känna honom, men under huden kommer vi inte.

Han är en av många. Han är inte en av de aristokratiska anförarna, han är inte en kyrklig prelat, inte heller är han en trashank: han är en i mängden, tillräckligt rik för att föra med sig en häst och vapen på tåget, men på intet sätt en ledare.

Eskil är med när Jerusalem intas. Men Lundkvist skildrar Jerusalems fall på bara några få sidor. Därmed punkterar författaren också själva målets betydelse; det gör att målets fåfänglighet får en viss relief. Jerusalems intagande blir bara ännu en massaker utförd av korsprydda krigare.

* * *

Tvivla, korsfarare! är Artur Lundkvists vision av hur det första korståget kan ha upplevts både av de som var med och de som drabbades av det. Det finns inget förskönande i framställningen. Det är grymt och blodigt, inte ett skvatt krigs- eller religionsromantiskt. Det illustreras tydligt av hur Lundkvist låter Eskils reskamrat Anselm hastigt, osentimentalt och oväntat dö.

Tvivla, korsfarare! är också en varning för att följa mängden, att låta sig uppslukas av trosiver utan tvivel, att hålla det egna laget högt och förklara det andra laget som fiende utan något försonande drag.

Boken får väl också sägas vara en varning både för religiös fanatisms förmåga att agera motor åt destruktivitet, och människors förmåga att använda religion för att motivera fiendskap.
– – –
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse, Artur Lundkvist. Bonniers 1972. ISBN: 91-0-020018-2. 241 sidor.

Bokrecension: Historien med hunden | Lars Gustafsson

Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936-2016), författare, poet och professor i filosofi. Boken utkom första gången år 1993, och är den första delen av en trilogi.

* * *

Berättarjag i Historien med hunden är en viss konkursdomare i Austin, Texas, nämligen Erwin Caldwell. Han lever ett bekvämt övre medelklassliv, med hustru och hus vid texanska Coloradofloden.

Genom hans berättelser och brev får vi veta vad som händer.

Men det går en krusning genom historien, något som oroar. Steg för steg blir jag som läsare fundersam kring huruvida vi kan lita på Caldwell. Man oroar sig för att man egentligen har med en störd person att göra, att något inte är som det skall med konkursdomaren.

Det yttre händelseförloppet är relativt stillsamt. Några saker är genomgående. Bland dem domarens aptit på unga kvinnor, filosofiprofessorn Jan van de Rouwers självmord genom drunkning i floden som passerar domarens hus, och en hotfull stalker. Och en död hund.

Det sista är väl så viktigt.

Domaren har nämligen slagit ihjäl en kringströvande hund som rotat i soporna. Det skapar en dissonans i hans personlighet – åtminstone uppfattar jag det så som läsare. Det gör att jag ifrågasätter vem han verkligen är. Dödandet av hunden vittnar om en grymhet som inte borde finnas där annars.

Det vittnar om att domaren kanske är förmögen att genomföra än större grymheter.

Och man börjar undra än mer när man får veta ödet som drabbat den person som under en period förföljt domaren med mer eller mindre hotfulla brev.

Därtill — domarens fascination av den döde filosofiprofessorn får mig till sist att fundera kring huruvida denne verkligen tog sitt liv. Filosofiprofessorn får, fastän död genom hela romanen, nästan ett eget liv, allteftersom vi får ta del av hans liv och lära. Professorn, som en gång i tiden också undervisat Caldwell, ägnar sig mycket åt Anselm av Canterburys gudsbevis, han undervisar i etik, han engagerar eleverna och begär till sist av dem att de skall skriva självbekännelser – vilket får honom avvisad som lärare efter sin pension, utan möjlighet att hålla några kurser mer.

Och så får man senare veta, efter hans död, att han varit nazipropagandist i Holland under 1940-talet. Professorn blir en mycket komplex person som ger tillfälle till reflexioner kring etik och skuld.

* * *

Det outtalade i Historien med hunden förblir på något sätt i centrum; det som Gustafsson aldrig skriver ut, men som man som läsare finns precis utanför boksidan: frågan om vem Caldwell egentligen är, och vad han varit beredd att göra. Krusningen i romanens lugna yta blir allt mer påtaglig.

Men vi har bara Caldwells egna ord att gå på. Han är berättarjaget, ingen sidobelysning av honom från andra personer finns med, utanför hur han själv reflekterar andras uppfattningar i sina egna texter. Därför måste vi som läsare tolka hans ord; se vad de ger anledning till att anta, ana de möjligheter som finns under ytan.

Därmed är Historien med hunden en så att säga öppen bok. Den bjuder in läsaren att dra egna slutsatser kring vad den berättar om. Kanhända kommer jag som läsare att få större klarhet och kunna dra säkrare slutsatser om jag fortsätter läsa de två följande delarna i trilogin; och läser dem – det gör jag gärna.
– – –
Historien med hunden: Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev. Lars Gustafsson. Bokförlaget Natur och Kultur 1993. ISBN: 91-27-10243-2. 245 sidor.

Bokrecension: Anteckningar från en vindskupa | Lars Gyllensten

Anteckningar från en vindskupa är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en eboksversion från 2015.

* * *

Liksom Dostojevskijs Källarhålsman i Anteckningar från källarhålet berättar Anteckningar från en vindskupa om en självreflekterande särling. Han heter Johannes och bor i en vindsvåning. I samma hus hade hans föräldrar en gång en stor, representativ lägenhet, en lägenhet han ärvt och fortfarande har tillgång till.

Johannes är reklamman. En gång var han konstnär, men han flydde det mångtydiga, eller snarare de tolkningsraster som hans uttolkare lade över hans verk, för att söka det entydiga.

Själv känner han sig tom. Han lever inte i helvetet. Han lever inte i himlen. Han skriver att han lever i Hades skuggvärld. En skugga bland skuggor, onåbar för andra människor, liksom avkyld. Därmed osårbar för andra människor. Han skriver:

"Jag är ju oanträffbar – det är detta som är mitt kännetecken."

Johannes skriver sina anteckningar under en lång tid, får vi veta, med långa pauser. Han skriver också att han är mytoman: därmed tvingas vi också tvivla på det han berättar, både i det han skriver om sig själv och i det han skriver om sin och familjens historia.

I familjen, Johannes närhet, finns främst tre personer. En sträng Far, förmögen och driftig affärsman. En Mor, som blir allt sjukare men överlever sin make. Och Moderns kusin, till vilken Johannes tar sin tillflykt när han inte längre står ut hemma; han flyttar till henne, inleder en relation med henne. De är alla döda när Johannes skriver sina anteckningar.

* * *

Anteckningar från en vindskupa inbjuder läsaren att bli medskapare: att skapa sin egen förståelse för de meningar som kan utläsas ur romanen. Jag ser Johannes som en man utan närmare relationer och utan behov av känslomässiga band.

Han har skurit av sig från omvärlden och dessutom från sig själv. Han lever, men hans liv är ihåligt. Han kan be, men ber utan adressat. Under allt liv ser han själv döden. Och det är som om själva dödens kyla och mörker färgat av sig på honom själv, berövat honom känsla och inlevelse och engagemang.

Han skriver:

"Jag är en skugga, i skuggornas land – och envar annan, som jag ser eller hör, är skugga för mig, i skuggornas land."

För honom är både han själv och och människorna omkring honom blott skal.

"Vad är då vi människor? Bilder, chimärer, klichéer – det finns ingenting annat inuti oss – inget du i dig, eller i någon annan, inget jag i mig, inget du!"

Det måste väl kategoriseras som ett nästan konsekvent förfrämligande, en vidsträckt nihilism. Det verkar som att det enda som till sist är riktigt verkligt för honom är just döden.

Men något händer mot senare delen av romanen; när Johannes själv inte kan sova i föräldrarnas lägenhet, där han nu vistas. Han upplever de frånvarande döda som närvarande, som tittande på honom: först från porträtt på väggarna, men sedan porträtten plockats ner stirrar de osedda fortfarande på honom. Han nås av det förflutna.

Vad det har att betyda kan väl diskuteras. Kanske indikerar det att Johannes faktiskt kunde nås, om än blott av de redan döda, de frånvarande.

* * *

I den av Gyllensten senare skrivna Ljuset ur skuggornas värld möter vi något som liknar denna tidigare roman. Också där möter vi en Johannes, i ett hus som måste var detsamma som i Anteckningar från en vindskupa. Men det är ändå inte samma människor som lever där. Deras öden är annorlunda. Liven som skildras i Anteckningar från en vindskupa är mörkare.

Anteckningar från en vindskupa får kallas en filosofisk roman, ett gestaltande av en människa som inte tror på människorna, inte heller tror på några ideologier, inte på någon gud. Det är en människa som tagit avstånd från sig själv och andra, utan att det åsamkat honom känslor av saknad. Han har blivit kall, ensam, utan att verka vilja ha det på något annat vis. Han lever i en öken utan att vare sig vantrivas eller trivas; han andas men är i någon mening redan död för den värld han underkänner.

Det är en läsning som gör mig illa till mods, genom sin förnekelse av livet. Kanske för att jag delar någon slags grundsyn med Johannes. Men där han står tom, tillåter jag mig att skapa mening och hitta mening och låta den gälla som viktig och reell, för mig, som individ; en individ som lever.
– – –
Anteckningar från en vindskupa, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. E-bok 1.0, E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital. ISBN: 978-91-0-015955-9.

Bokrecension: Professionella bekännelser | P. C. Jersild

Professionella bekännelser är skriven av P. C. Jersild (f. 1935). Boken utkom år 1981.

* * *

Kanske ligger fortfarande ett romantiskt skimmer kring författaren: mannen eller kvinnan som lever på sin penna. P. C. Jersild ger emellertid realistiska inblickar i hur det är att faktiskt vara författare till yrket i sin litterära självbiografi Professionella bekännelser.

Självbiografin rör emellertid inte mycket av författarens privatliv. Det är Jersild som professionell författare vi möter. Förutom en del text om hans familjebakgrund och särskilt hans relation till sin mor och sin far, är den personliga sfären fridlyst. Han skriver om boken:

"Mitt privatliv har ingen med att göra. Så blev det en krönika över mina böckers tillkomst sedd från min sida av skrivbordet."

Och Jersilds yrkesverksamhet fram till bokens publicering 1981 fyller mer än väl utrymmet mellan pärmarna, utan att texten behöver skärskåda privatmannen Jersild.

* * *

Med Jersild får vi följa med i den process som är hans böckers tillblivelse. Vi får se hur vissa romaner kommer samman, skrivs ut, skrivs om och skrivs om igen; han berättar också om hur vissa projekt havererar, men hur motiv från dessa ej färdigställda böcker kan återkomma i ny kostym i anda verk.

Det verkar viktigt för Jersild, särskilt i början av sin verksamhet, att skriva långsamt: att inte stressa fram en text. En A5-sida verkar ha varit nog. Och för att kombinera sitt dåvarande arbete som läkare med författandet steg han upp en timme tidigare om morgnarna, och ägnade den så vunna tiden åt skrivande. Och ibland, när lugn arbetsmiljö inte var att finna i hemmet, kunde han sätta sig och skriva i bilen, parkerad på någon lämplig plats.

Jag tänker mig att det krävs en hel del envishet för att lyckas som författare. Detta att orka fortsätta sida efter sida, tills man når ett mål, bara för att därefter kanske finna att boken måste skrivas om, arrangeras om, gallras i, för att bli det författaren vill ha den till.

Och där krävs väl också mod: att våga skära i en historia, skära ut sådant som man en gång tyckt passat in, men som senare inte har en plats i helheten.

Så blir bokskrivandet en process av skrivande och omskrivande. Ja, Jersild beskriver hur En levande själ går igenom fyra versioner innan han landar i något som han tycker bär.

Professionella bekännelser tar upp många aspekter ur författarens verksamhetssfär i allmänhet och Jersilds i synnerhet.

Jersild berättar hur han en gång skrev under ett manifest för mer engagerad skönlitteratur, men hur han sedan vände sig från ett sådant tankesätt: han verkar vilja ha romankonsten ofjättrad vid politiska måsten och ideologiska hänsyn.

En annan aspekt är den om publiktillvändhet och exklusivitet. Är det till exempel bra att få ett verk antaget som Månadens bok, vilket gör att boken kommer ut i massupplaga: skadar det den litterära imagen? Och hur skall man egentligen som författare förhålla sig till recensioner? Jersild verkar helst vilja läsa dem efter ett tag, för att om möjligt låta flera recensioner dämpa intrycket av kanske enstaka illvilliga.

* * *

Det är intressant att se hur Jersilds böcker växer fram, hur motiv i dem kan ha långa rötter bakåt i författarens tänkande, hur han väljer mellan olika angreppssätt. Idéer verkar han få många: det hårda arbetet förefaller ligga i att uttrycka idéerna i en berättelse som fungerar och bär.

Språket i Professionella bekännelser är naturligt och okonstlat, samtalsartat utan att bli ytligt. Jersild berättar helt enkelt för en intresserad allmänhet om sina litterära intressen och ansträngningar, från tidiga år, över debuten med novellsamlingen Räknelära fram till den vid utgivandet nyss publicerade En levande själ och om tv-projektet Gråtvalsen som då pågick.

Fokus ligger hela tiden på böckerna och arbetet med dem, eller på de arbeten för scen och teve som han varit inblandad i, även om en del bekantskaper som varit relevanta i hans yrkesverksamhet också finns med här och var. En hel del citat ur hans arbetsdagbok illustrerar arbetsprocessen, och läsaren bjuds på utdrag ur outgivna böcker.

* * *

P. C. Jersilds Professionella bekännelser ger goda inblickar i vardagen för en författare. Boken visar på det engagemang och den uthållighet som krävs för att få till en roman; och hur författaren måste vara beredd att arbeta, och att arbeta om det han en gång fått på pränt.

Det är uppenbart att Jersild tar sig an författandet med stort allvar, först vid sidan av läkaryrket och sedan som heltidssysselsättning. Resultatet har som bekant varit mycket gott. Drygt ett fyrtiotal böcker ligger han bakom, senast förra året utkom romanen Tivoli, och Jersild har belönats med en lång rad litterära priser. Professionella bekännelser visar något av hur författaren Jersild blev till och hur de första två decenniernas arbete såg ut.
– – –
Professionella bekännelser, P. C. Jersild. Författarförlaget 1981. ISBN: 91-7054-362-3. 208 sidor.

Bokrecension: Folk som sjöng | Frans G. Bengtsson

Folk som sjöng är en samling texter av författaren, poeten, översättaren Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Samlingen sammanställdes efter Bengtssons död av historikern och riksantikvarien Ingvar Andersson (1899-1974). Boken utkom första gången 1955. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Ingen av de tjugosex essayer som vi hittar i Folk som sjöng publicerades av Bengtsson själv i någon av de essayböcker som han gav ut under sin levnad.

Ingvar Andersson har hämtat en del av innehållet ur Bengtssons litterära kvarlåtenskap och en del av innehållet har tidigare publicerats i tidningar och tidskrifter, i några fall har de fungerat som förord i böcker. Förordet till Bengtssons översättning av Thoreaus Skogsliv vid Walden fungerade för övrigt som hans licentiatavhandling och finns med i Folk som sjöng. Vidare är somliga av texterna beskurna, andra finns med i sin helhet.

Texternas tillkomsttid spänner nära tre decennier. Den äldsta är från 1922, den yngsta är från 1950.

Artiklar i tidningar försvinner lätt i arkiven eller hamnar där tidningar eljest hamnar när de blivit en dag eller två gamla.

Därför var det en välgärning av Ingvar Andersson att fästa dessa essayer inom pärmar i ett något mer beständigt medium än vad tidningssidan kan erbjuda. Bengtsson för själv i "Resor från ifjor" ett resonemang om de olika mediernas syfte och plats, där tidningar är förgängliga och skall så vara, medan böckerna har en annan beständighet. Och nog är det så. I boken får texterna ett längre liv, når lättare fler generationer. Om boken än står orörd i decennier på en hylla, finns den dock kvar, och kastas inte lika lätt som en tidning.

* * *

Det finns åtskilligt att ta vara på i Folk som sjöng. Där har vi Bengtssons vanliga fascination för speciella individer. Han berättar om Robert Lee, Thoreau finns med, och Plutarchos behandlas utförligt. Men det finns också många personliga reflexioner.

Därtill kommer åtskilliga essayer som också fungerar som litteraturrecensioner. Jag får flera boktips av Bengtsson; böcker jag känner att jag vill skaffa mig och vars innehåll jag vill ta del av.

En av de intressanta texterna berättar om hur Bengtsson började arbeta med sin fortfarande omtyckta roman Röde Orm.

Han skriver om hur han en morgon låg och tänkte på gamla kunganamn, och fastnade för Harald Blåtand. Till sist såg han denne nästan framför sig. Där har vi fröet till Röde Orm: utifrån infallet om Harald Blåtand kommer sedan epoken som romanen ska utspela sig i att slås fast.

Steg för steg växer en väv fram, där historien utspelar sig. Och han bestämde sig för att använda den hårdkokta, fornnordiska stilen, där förstärkningsord skall vara sällsynta liksom onödiga adjektiv. Vidare skulle skeendet betraktas helt från utsidan: inga psykologiska introspektioner skulle förekomma. Bengtsson skriver:

"Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet."

Och det är ju en stil som jag personligen uppskattar, men väl inte har lätt att efterfölja: att inte skriva med två ord, vad som lämpligen skrives med ett, att inte dränka i ord vad som lämpligen kan uttryckas enklare.

* * *

Av politiska uppfattningar märks föga.

Undantaget är "Att vara neutral" från 1940. Bengtsson inleder texten med en utflykt till Dantes Den gudomliga komedin, där de som inte tagit ställning för eller emot, ja, de neutrala, snart möter upp – så visar Dante oss änglarna som vid det stora upproret i himlen varken tog Guds eller Djävulens sida. Det får sägas vara en kraftfull bild att använda också då andra världskriget rasade och Sverige förhöll sig neutralt, åtminstone officiellt.

Bengtsson reflekterar över att vad vi som enskilda människor aldrig kommit undan med – att betrakta ett mord utanför vårt fönster utan att agera – kommer en stat undan med, genom att hävda sådant som "politik", "högre politik" eller "realpolitik". Han ser de svenska undanflykterna och undfallenheten, men fäster ändå ett medvetet svagt hopp att Sverige som stat aldrig skulle gå så långt som – de andra. Fienderna, våldsverkarna.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en lätt gammaldags prosa, utan att den verkar konstlad; han håller gärna kvar vid de gamla pluralformerna på verben. Ja, han gör rentav en poäng av att talspråkighet bör hållas på armlängds avstånd från skriven prosa.

Att det är en bildad mans texter vi tar del av är uppenbart. De är bemängda med citat, inte minst små poetiska stycken, sällan översatta i de fall de är på annat språk än svenska. Därtill kommer icke så få belysande och illustrerande anekdoter.

Bengtsson talar som en vuxen till en vuxen; oftast känner man sig dock mindre än författaren: man sitter så att säga vid hans fötter och lyssnar till hans utläggningar, och man gör det gärna, så medryckande som de är. Eller kanske rättare: Bengtsson tar vara på det skriftspråkliga; man känner sig som mottagare av utsökt författade epistlar.

Frans G. Bengtsson dog 1954, men hans texter, hur gammaldags de emellanåt än klingar, är vitala och i högsta grad levande ännu, för var och en som värdesätter humanistisk bildning och gott berättande.
– – –
Folk som sjöng, Frans G. Bengtsson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1970. 223 sidor.

Bokrecension: Det är du själv som bestämmer! | Sven Delblanc

Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier är en samling texter av Sven Delblanc (1931-1992), utgiven 2009.

Redaktörer för antologin är Lars Ahlbom (f. 1945) och Crister Enander (f. 1960). De har också skrivit var sin text om Delblanc som ingår i boken. som utkom år 2009. Ahlbom har även försett en del av texterna med kommentarer, som ger ett sammanhang.

* * *

 Det är du själv som bestämmer! innehåller förutom artiklar som varit publicerade i pressen även generösa utdrag ur Delblancs böcker Åsnebrygga, Trampa vatten och Fågelfrö. Det är du själv som bestämmer! överlappar och kompletterar delvis samlingen Kritik och essäistik 1958-1991.

Tillsammans med artiklarna bidrar Ahlboms och Enanders två efterord till en nyanserad och intressant bild av författaren, litteraturhistorikern, kritikern och outsidern Sven Delblanc.

Fokus i Det är du själv som bestämmer! ligger inte i första hand på litterära ämnen i snävare bemärkelse: här är snarare fråga om opinionsbildning, polemik, inlägg i debatter, politiska betraktelser. De ger material för att skissa en uppfattning om Delblancs egen politiska åskådning, särskilt tillsammans med Ahlboms och Enanders texter, där i synnerhet den senare analyserar Delblancs politiska åskådning.

Nog lutar Delblanc åt vänster. Delblanc har arbetarbakgrund och kommer från en tidvis besvärlig uppväxt. Relationen till fadern var minst sagt ansträngd. Kanske bidrar det – skulle en hobbypsykolog säga – till Delblancs konsekventa misstänksamhet mot makt och överhet. Delblanc överger aldrig sin bakgrund. Men blir heller aldrig partigängare, om man inte räknar hans medlemskap i en socialdemokratisk studentförening dithän.

Delblanc står lika avvisande mot sovjetisk aggression – och klagar på den svenska intelligentians tysthet inför denna – som han står avvisande mot en hänsynslös kapitalism. I praktiken verkar han beundra pragmatiska socialdemokrater med, liksom han själv, verklig arbetarbakgrund. Gunnar Sträng får så en uppskattande artikel i samband med sin 75-årsdag 1981.

För eliter av alla de slag ger han annars föga; det gäller också akademiska socialdemokratiska eliter utan verklig förankring bland dem de skall företräda.

Men Delblanc går inte i ledband. Han river av följande mot den socialdemokratiska hållningen i början av 1980-talet: "Tror de på sina egna ord? Tror de att vi är idioter?"

Delblanc är skeptiker, pessimist, tror inte på ideologier, än mindre på utopier.

Han skriver:

"Det måste ge en besynnerlig trygghet att se världen i svart och vitt, i änglar och bovar. Men så enkelt är det inte. Den tryggheten får man köpa till priset av självmotsägelser och lögner."

Där kommer Delblancs nyansering till uttryck, en nyansering som inte hindrar att han tar tydlig ställning. Mot atombomben. Mot kulturnivellering. Mot bilism. Mot imperialism. Mot pacifism. Ja, han är kritiker i mycket. Han värnar sin ställning som fri skriftställare.

* * *

Det är lätt att läsa Delblanc som artikelförfattare; hans skönlitterära författarskap lämnar mer osagt och antytt, för läsaren att hantera. I artiklarna är det rejäl schvung i formulerandet, i polemiken är han ofta rolig, ibland elak, alltid underhållande. Det är inte alltid man kan instämma med honom, men ofta är han mycket träffsäker.

Vidare ger Det är du själv som bestämmer! inblick i ett Sverige och en värld som nu är försvunna. Där stod delvis andra frågor på agendan än nu, och i stor utsträckning var det andra aktörer som stod på scenen. Vi som inte var med på 50-talet och decennierna närmast efter får på så vis lära känna den tiden, åtminstone ur Delblancs perspektiv.

Således är Det är du själv som bestämmer! ett utmärkt komplement till den mer omfattande och mer litteraturinriktade Kritik och essäistik 1958-1991. I Det är du själv som bestämmer! tas texter med delvis andra perspektiv upp som berikar helheten: bilden av Sven Delblancs tankevärld och den värld mitt i vilken han stod.
– – –
Det är du själv som bestämmer! Politik, samtidskritik och litteraturdebatt från tre decennier, Sven Delblanc. Red. Lars Ahlbom och Crister Enander. h:ström Text&Kultur  2009. ISBN: 978-91-7327-110-3. 298 sidor.

Bokrecension: Ljuset ur skuggornas värld | Lars Gyllensten

Ljuset ur skuggornas värld är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1995.

Ljuset ur skuggornas värld utspelar sig i samma miljö som Gyllenstens Anteckningar från en vindskupa (1993). Ljuset ur skuggornas värld står emellertid på egna ben.

* * *

Berättare i Ljuset ur skuggornas värld är en Johannes Wiktorsson. Vi får tänka oss honom som en man i sjuttiofemårsåldern, änkeman. Romanen utgör hans minnen, där han lager för lager ådagalägger sin egen historia och sin familjehistoria. I berättelsen kommer de döda honom till mötes, och ur det perspektiv han nu kan ta, bakåt, kan han omformulera den verklighet som han levt i.

Centralt i familjens liv har Firman varit, ursprungligen en skrot- och järnfirma, grundad var farmors far, driven vidare av Farfar och Farmor, senare av mor. Inte av far. Romanen uppehåller sig mycket vid hur Johannes rehabiliterar Far i efterhand.

I familjen var Far illa sedd. Farmor och farfar, affärsmänniskor, kalla, respekterade, respektkrävande, föraktade uppenbarligen sin son. Han var inte som de. Han var en drömmare, en man med svag personlighet – han var inte en dundrande, dominant gåpåare som de själva. De verkar ha överfört sitt hopp om Firmans framtid på sonsonen.

Men Johannes ser i sina minnen hur bilden av Far måste förändras. Den nedärvda bilden av Far, som han själv delat i sin barn- och ungdom, som någon att inte riktigt räkna med, förändras. Faderns personlighetsdrag framträder allt tydligare: han var en man som kanske inte riktigt fick veckla ut sina vingar, ty det fanns inte utrymme för det i hans familj. Han kippade efter andan i den atmosfär där han vistades. Han var vänlig, lyssnande, snäll, omtänksam.

Dessa mjuka värden stod lågt i kurs hos Farmor och Farfar. De önskade en affärsman. De fick en drömmare, en konstnärssjäl.

Mor verkar ha sett mer hos Far än vad Farmor och Farfar såg. Själv var hon av deras slag: hon arbetade själv för Firman på ansvarsfyllda platser. Men uppenbarligen såg hon något i honom, som gick de andra förbi.

Samtidigt, i Johannes tillbakablickande, framstår Farfar och Farmor som allt stelare och allt mer frusna. Det var såna de var. Själv är han väl varken riktigt av sina farföräldrars eller sin fars slag. Han verkar vara nåt mitt emellan, eller varken det ena eller det andra. Han har arbetat i Firman, men inte drivit den såsom Farmor och Farfar. Och väl inte heller gått där på nåder, som Far.

Johannes Wiktorsson tar oss med från tiden före sin egen födelse, via sin barndom och sin ungdom, till sin vuxna tid, och låter oss möta de människor som funnits omkring honom i Firman och i det stora, tunga hus i Stockholm som Farmor och Farfar låtit bygga och där Firman fanns.

Han möter kärleken, gifter sig, oroar sig för att hans hustru medvetet inte sökte läkarvård för att hon ville dö när cancern drabbade henne för längesen.

Johannes Wiktorsson möter de döda från sitt eget förflutet och gör i någon mening bokslut med dem. Han kasserar gamla bilder och skapar nya. Far framstår i nytt ljus, och kanske likaså Farmor och Farfar. Han värderar dem alla tre på annat sätt nu än han en gång gjort.

* * *

Ljuset ur skuggornas värld är en utmärkt berättad, nostalgisk och dyster skildring av en åldrande mans minnen av sin familj och det företag som stod i familjens mitt.

Berättaren anklagar inte, men vänder på det som varit, landar i något nytt. Tungt hänger minnena av de döda över honom. Själv är han den ende i berättelsen som lever, men i texten manar han de döda till liv igen.

Kanske kan romanen uppmana också sina läsare att fundera kring vad som varit och hur man skulle kunna se på det – om man väljer ett annat betraktelsesätt än det man först vant sig vid.
– – –
Ljuset ur skuggornas värld, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 1995. ISBN: 91-0-056044-8. 141 sidor.

Bokrecension: Den fjättrade Clio | Hugo Valentin

Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet är en essäsamling av historikern Hugo Valentin (1888-1963).

Boken utgavs första gången 1957. Jag har läst en upplaga från 1966.

* * *

Något vi som uppskattar att fördjupa oss i historia har att ge akt på, är att undvika att bli anakronistiska. Det vill säga, att anlägga perspektiv på det förflutna som var främmande för förflutenhetens människor själva; att ta med oss vår tids fördomar och uppfattningar som ett facit och bedöma det förflutna utifrån detta.

Det är nog omöjligt att helt utesluta ett sådant förhållningssätt: hur vi än gör färgar vår egen tid av sig på vår tolkning av det som har varit. Men som en tumregel är tanken viktig – att låta var tid tolkas utifrån sina egna förutsättningar, idéer och motivationer.

Det är något av den här problematiken som Hugo Valentin behandlar i sin essäsamling Den fjättrade Clio. Ett genomgående tema i bokens texter är nämligen hur historiker nalkas sitt material med sin egen tids bagage: hur historiens gestalter tolkas utifrån historikerns egen tids idéer och ideologier; hur de förflutna människorna i värsta fall får fungera som projektionsytor för de egna idealen.

Särskilt uppehåller sig Valentin vid tysk historia och historieskrivning. Han visar till exempel hur olika en person som Otto von Bismarck har uttolkats av senare tiders historiker, allt utifrån deras egna politiska och ideologiska preferenser.

Men Valentin tar också upp en annan jättegestalt, Napoleon, som också han förståtts på olika sätt av olika historiker. Vidare möter vi Livius historieskrivning, vi möter hur historiker behandlar så kallade "stora män" och han belyser frågan huruvida historien styrs av enskilda sådana eller av andra, underliggande strömmar, såsom ekonomiska eller sociala faktorer. Han behandlar också den svenske diktaren Snoilskys historiebruk och har med en text om svensk historieundervisning.

* * *

Hugo Valentin slår fast:

"Historikerns syn på det förgångna är alltid präglad av hans egen tid."

Och det måste vara så. Lika lite som vi kan destillera fram ett historiskt skeende, fritt från senare tiders pålagringar, lika lite kan en historiker lyfta sig själv helt ur sin egen miljö och tid.

Det är inte så att Valentin begär det omöjliga. Tvärtom kan han se hur tolkningar utifrån samtidens förutsättningar kan vara fruktbärande. Han gör oss emellertid uppmärksamma på problematiken i sig. Han gör oss uppmärksamma på att:

"[v]arje betydande historiskt verk är [...] historiskt intressant genom den belysning det ger dels åt den skildrade tiden, dels åt författarens egen tid."

Olika tider hittar olika saker att plocka fram och analysera ur det förflutna. Själva det valet – vad man anser vara intressant – vittnar om historikerns egen tid. Så kan till exempel en i sig givande klassanalys givetvis vittna om en marxistisk historiemetod och därmed om en tid då en sådan analys kommit till och använts. Likaså kan en nationalistisk läsning av det förflutna vittna om en tid då ett nationalistiskt läsande av de förflutna var aktuell.

Och ibland blir en radikal omtolkning av det förflutna nödvändig. Ett givet exempel är Tyskland efter andra världskriget. De nazistiska tolkningarna av det förflutna föll, och nya tolkningar blir nödvändiga att göra.

* * *

Det historiska skeendet i sig är onåbart. Det finns inte längre kvar.

Vad vi som ägnar oss åt det förflutna har att hålla oss till, och då den professionella historikern i synnerhet, är källorna. Det är källorna, använda med en iskall och analytisk källkritisk metod, som kan ta oss nära – så nära som det är möjligt.

Resultat kommer väl alltid att vara omstridda; källkritik är inte en exakt vetenskap och även statistiska resultat kan tolkas olika. Anakronistiska jämförelser kan kanske rentav ge intressant utfall.

Det hindrar emellertid inte att man nog bör ha det vällovliga uppsåtet att nalkas källorna så förutsättningslöst som möjligt, avklädd samtidens ideologiska perspektiv, ställa sina frågor till dem utan att förutsätta svaren. Självklart? Kanske det.

Men Hugo Valentin visar med all önskvärd tydlighet hur vi om och om igen låter vår egen tids tankeöverbyggnader överflygla de tankar som en gång tänktes i historien. Det bör vi åtminstone vara medvetna om.
– – –
Den fjättrade Clio: Sju essäer till belysning av historikerns tidsbundenhet, Hugo Valentin. Natur och kultur 1966. 165 sidor.

Bokrecension: Den sista grisen | Horace Engdahl

Den sista grisen är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom år 2016.

* * *

Välkommen till Horace Engdahls litterära värld! Välkommen till Den sista grisen...! Det är en elegant samling aforismer läsaren möter där, med smak av Cioransk bitskhet och doft av Gyllenstenskt ifrågasättande.

Det är desillusionerat, uppgivet, lite elakt, kallt betraktat, belevat. Jag tycker mycket om det.

Hur sanna är aforismerna? Sak samma, de är eleganta, träffsäkra. De är möjliga att inympa i den livserfarenhet många av oss har, som avväpnande lakonismer gentemot verklighetens förkonstling och skenverk. Det är djupt mänskligt – utan påtvingade leenden; åtminstone ett skådespeleri så realistiskt att det inte går att skilja från naturlighet.

Är det den riktige Horace Engdahl vi möter? Det vette tusan. Och det spelar väl föga roll: Den sista grisen står som litteratur på egna ben.

* * *

Vad jag tycker mig utläsa ur aforismerna är ett amor fati, en strävan efter att nöja sig med status quo; mödans obeständighet och förgänglighet. Det formuleras ur olika perspektiv.

"Missnöjet har dålig andedräkt. Det har kanske rätt, men man vänder sig bort."

I boken finns också tvivlet, ideologikritiken, liksom det mellanmänskliga behovet av lögnen.

"Trosvissheten och lögnaktigheten går han i hand, två hungriga barn utan samvete."

Vidare:

"Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre."

Åter vidare:

"Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern."

Ett annat tema som återkommer är döden. Döden som avdramatiserad händelse, och självmordets permanenta exil som given rättighet. Följande är vackert:

"Provisorier avlöstes av nya provisorier, och de blev till slut det verkliga livet. Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger."

Och så står där mycket om manligt och kvinnligt. Den biografiska kommentaren är svår att undvika, att dessa tämligen cyniska stycken hänger ihop med den skilsmässa Engdahl gick igenom samma två år innan boken kom ut.

* * *

Den sista grisen innehåller förutom aforismerna även ett teaterstycke, "Mannen på bryggan", en monolog. Men även i teaterstyckets skildring av en man som blir obehövd ligger aforistiken och livskänslan från de tidigare aforismerna insprängd.

När jag läser Den sista grisen blir jag alltmer övertygad om att det är en vishet jag får ta del av, en trött vishet, men likväl en vishet. Jag liksom nickar instämmande och igenkännande på insidan. Engdahl formulerar gång på gång mina erfarenheter av tillvaron. Hans aforismer inbjuder om och om igen till att bli citerade.

Jag hoppas att Horace Engdahl fortsätter att ha Moleskine-boken med sig på sina kafébesök även i fortsättningen. För det är så jag föreställer mig honom – sittandes där i kaffedoften, en bok på bordet, ett intryck: och så några pregnanta rader nedskrivna.
– – –
Den sista grisen, Horace Engdahl. Omslag: Sara R. Acedo. Porträtt, omslag: Jan Håfström. Albert Bonniers förlag 2016. ISBN: 978-91-0-015499-8. 277 sidor.

Bokrecension: Norge 9 april 1940 | Bjørn Bjørnsen

Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet) är skriven av den norske journalisten och författaren Bjørn Bjørnsen (f. 1937).

Boken utkom på norska år 1977. Jag har läst boken i svensk översättning av Marianne Pihlgren, utgiven 1978.

* * *

På natten till den 9 april 1940 inleder tyskarna invasionen av Norge. Samma sak händer i Danmark, men den här boken handlar om Norge. Tyska fartyg försöker ta sig in i ett antal norska hamnar. I vissa går det bra, i andra går det sämre. Vad som dock framförallt verkar känneteckna det första invasionsdygnet är förvirring.

Bjørnsen återskapar detta dygn – och i någon mån tiden före och efter – genom att låta en mängd personer komma till tals. Det är de stora händelsernas historia: hur regeringen lämnar Oslo och drar vidare för att undvika tyskarna. Men det är också de små händelserna: hur enskilda privatpersoner i Norge upplever dagen.

Björnsen skriver att närmare femhundra personer delgivit honom sina minnen. Utöver det vilar hans bok på en imponerande mängd källmaterial, både samtida tidningsartiklar och senare utredningar och historiska verk.

Nu är ju vare sig norsk inrikespolitik eller norsk geografi min starkaste sida. Det gör att den mycket stora mängden namn och de åtskilliga orter som figurerar gör att jag inte har helt lätt att hålla fast vid tråden. Ett antal kartor hade onekligen underlättat, liksom ett personregister, åtminstone för en utlänning.

* * *

Förvirring. Där har vi ett nyckelord. Först verkar många vara övertygade om att det nog är de allierade som är på väg: en incident tidigare under dagen före invasionen ger ytterligare skäl för den slutsatsen.

Måhända ville engelsmännen besätta Norge innan tyskarna hade chans att göra det. Måhända ville både de allierade och tyskarna skapa en krigsskådeplats utanför de egna territorierna: Skandinavien ligger då nära till hands.

Men det var tyskarna som bemannade de först oidentifierade fartygen. Mottagandet verkar först ha varit blandat. På vissa håll kan tyskar landstiga i hamnen. På andra håll utbryter intensiv beskjutning. Norge sänker den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden och tusen personer dör när fartyget går under.

Uppenbarligen är informationsöverföring en oerhört viktig sak i ett krisläge.

Boken beskriver gång på gång hur informationsbrist leder till att personer i ledande ställning har svårt att ta beslut; ska man till exempel mobilisera? Och i så fall – hur snabbt? Och vad är det som egentligen pågår? Och var pågår det? Ska vi strida? Ska vi lägga ner vapnen? Ska det evakueras?

Tyskarna säger att de kommer som vänner, för att beskydda Norge. Men samtidigt verkar de inte dra sig för att hota med vapenvåld för att få sin vilja igenom. Motstånd ser de inte vänligt på. Och ju längre dagen lider och kanske framförallt dagen därefter börjar en motståndsvilja växa fram i sådan utsträckning att den norska militären förefaller ha svårt att organisera den.

Regeringen försöker skaffa sig informationer, avvisar de tyska kraven, och är framförallt tillsammans med kungen tvärt emot att utse Quisling till ledare för en ny regering. Av boken att döma verkar Quisling snarast ha varit en belastning för tyskarna att ha som allierad och tilltänkt norsk ledare i detta läge.

* * *

Norge 9 april 1940 målar upp en jordnära bild av inledningen av tyskarnas ockupation av Norge.

Berättelsen får blod och puls genom att Bjørnsen väljer att inte bara beskriva de politiska och militära händelserna, utan även åtskilliga vanliga människor, och därtill de ledande personernas personliga liv: till exempel hur statsminister Nygaardsvold tillbringade kvällen innan invasionen, eller hur han den 10 april söker skydd i ett skjul för att undgå tyska jaktplans kulsprutebeskjutning.

Boken belyser dessutom vikten av korrekta informationer, och hur rykten lätt kan spridas snabbare än bekräftad information. Information var inte lätt att överföra under krisen 1940 – man fick så gott det gick lita till att det gick att etablera telefonkontakt med nyckelpersoner, och att den man nådde den vägen också hade korrekta uppgifter att meddela. Dessutom gällde det att rätt tolka vad den man fick tag i hade att säga eller i förekommande fall befalla.

* * *

Det är lätt att läsa historien baklänges: vi har facit, vi vet vad som hände. Från vårt perspektiv vet vi redan innan vi börjar läsa en bok som Norge 9 april 1940 att invasionen kommer att bli av, att Quisling kommer att få en ledande roll i de tyska nazisternas ledband.

Allt det vi ser kunde inte de agerande och beslutsfattande människorna då se. De tvingades göra antaganden om vad som kunde ske. De tvingades förhålla sig till frågan om vilken strategi som var lämpligast att hantera den uppkomna situationen genom. Ofta tvingades de agera utifrån skrala informationer.

Det är imponerande hur väl den norska ledningen och konungen förhöll sig till invaderande tyskarna: hur de satte sig på tvären så snart de tyska kraven presenterats för dem.

Frågan många måste ha ställt sig den 9 april 1940: "Är det krig nu?" kom att besvaras jakande. Åtminstone för en tid.
– – –
Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme (no. Det utrolige døgnet), Bjørn Bjørnsen. Övers. Marianne Pihlgren. Atlantis 1978. ISBN: 97-7486-008-9. 320 sidor.

Bokrecension: Så var det sagt | Lars Gyllensten

Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg är en samling texter av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom år 1992.

* * *

I sina romaner lämnar Gyllensten gärna utrymme för läsarens egen tolkning av de bilder han skänker. I de tjugosju texter som utgör Så var det sagt är han tydligare: här driver han teser, beskriver och argumenterar. Hans ämnen är ohöljda. Och det rör sådana saker som författare, religion och inte minst miljöfrågan.

Så är också boken uppdelad i tre block: "Om böcker, diktning och diktares frihet", "Om kristendom som språk och bild" samt "Om utbildning, vetenskap och politik", vari dessa tre nämnda ofta återkommande ämnen finner sina naturliga hem.

* * *

Mig intresserar särskilt Gyllenstens texter om kristendom.

Gyllenstens grundinställning är positiv, för att inte säga mycket positiv. Men han är inte en anhängare, inte en lärjunge: "Jag är inte kristen och inte på väg att bli det." Men det är uppenbart hur mycket han uppskattar den kristna kulturen, det kristna språket, de kristna bilderna; kulturen som färgats och påverkats av kristendomen.

Men han anser också att kristendomen kan fungera som livsåskådning, åtminstone en reformerad kristendom.

För Gyllensten är inte kristendomen – eller bör inte kristendomen vara – en samling försanthållanden, såvitt jag kan förstå. Därför menar han också att Hedenius och andras liknande kritik av kristendomen inte kan åstadkomma religionens försvinnande.

Istället ser Gyllensten kristendomens värde dels i de modeller den erbjuder för reflekterande kring existentiella bryderier, och dels i dess potential till radikala kärleksgärningar. Det är enligt honom djupt beklagligt att kyrkan hängt upp sig på lärostrider såsom den om kvinnliga präster: för honom förskjuter det fokus från det egentliga i kristendomen och drar kristendomen i vanrykte.

Det blir mycket gärningslära över Gyllenstens kristendom: mycket fokus på kristet färgad handlingskraft. Han skriver:

"Kanske är det rentav viktigare att handla än att försöka bygga upp en lära, en teologi."

Tron som ett anammande av en lära verkar honom främmande, därför kan han inte heller se att en sådan sak som en lärostrid i själva verket kan vara ett uttryck för en religiös innerlighet: viljan att följa Gud och hans vilja, även dit där det är inopportunt att stå.

Säga vad man vill – men det krävs ett visst mod att vara kvinnoprästmotståndare av religiösa skäl; och det krävs en viss intellektuell redlighet hos utomstående för att inse att en sådan hållning inte nödvändigtvis är född ur misogyni.

* * *

Största skulden till kristendomens tillbakagång finner Gyllensten inte i en yttre sekularisering, utan i kyrkan själv. Hon har förlorat genom att bli inaktuell och genom att hänge sig åt lärostrider.

Vad Gyllensten efterfrågar är en radikalt reformerad kristendom. En kristendom för vår tid, som inte hänger sig åt en tro på de "primitiva underverk" som en gång dög som övertygelsemedel. De underverk som Jesus sägs ha utfört kan, menar han, varit vad just den tiden behövde, men inte nödvändigtvis vad vår tid behöver; nu gör de på oss "intryck av orimligheter och primitiviteter".

Den gamla tidens "tankeformer och sederegler" är urvuxna, skriver han. Kyrkan behöver, får vi förstå det som, omforma sig för att bli relevant för nutiden.

Samtidigt menar han att det är en skada för Svenska kyrkan att hon så kapat rötterna med katolska och ortodoxa kyrkan och dess kulturella rikedom. Oaktat – tydligen – dessa kyrkors mycket rigida läror i trosfrågor. Men det är väl det kulturella Gyllensten vill åt: till exempel den katolskt färgade litteraturen, och så vidare.

Vidare har kristendomen fördärvats av sina allianser med makten: "Kyrkans seger har alltför ofta köpts till priset av en besegrad Kristus." Gyllensten vill inte ha tillbaka en maktkyrka. Han skriver med aforistisk skärpa: "När Kristus får makt blir han Anti-Krist."

Gyllensten ställer också kristendomen framom det han kallar "religionssurrogat", med vilket vi får förstå nyandliga rörelser, vilka han ställer i relation till ordinarie religioner som charlatanvetenskap till ordinarie vetenskap.

Vad som utgör kristendomens företräde framför dessa andra tankesystem är något oklart, utöver att kristendomen naturligtvis besitter ett mycket rikare kulturellt arv i form av texter, berättelser, myter, konst och så vidare. I grund och till väsen måste väl kristendomen likväl fattas som lika rimlig eller orimlig som månget nyandligt fenomen.

Jag kan inte låta bli att tänka, att det som blir kvar av Gyllenstens kristendom, om man extraherar den kulturella rikedomen, är en humanism med kristna förtecken. Men jag kan hursomhelst instämma i hans värdering av att kunna det religiösa språket: alltså, att vara bekant med den berättelsevärld och det sätt att uttrycka sig som kristendomen fört med sig.

* * *

I sina artiklar har Gyllensten i allmänhet ett ganska vindlande sätt att skriva, resonerande eller kanske snarare samtalande. Det är inte koncist. Kanske hade en del texter rentav vunnit på att hårdkokas en aning.

Det är givet att det är en intellektuell man som skriver, men också en idealist. Det blir tydligt i de många artiklarna som tar upp miljöfrågan. Han skriver på tal om sådant:

"Västvärldens demokratier står inför en exceptionell utmaning – att bryta den på sikt dödsdömda färden mot ekologisk katastrof – eller mot ett globalt gulag-helvete, ett internationellt apartheidsystem, som ingen hygglig människa skulle vilja leva under och ingen människa kan leva i utan att fördärvas till livet eller moralen."

Gyllenstens lösning är politiskt inopportuna omfördelningsplaner, ett minskande av bilismen, kamp mot kärnkraft – ja, något som går utöver dagssländepolitik.

* * *

Det är tankeväckande att läsa Lars Gyllensten.

Själv fascineras jag av hans idéer om modeller: att vi inte lever i verkligheten, utan i bilder av verkligheten. Alltså, att vår förståelse för verkligheten, vår tolkning av den, står mellan oss och tillvaron i sig själv. Själv talar Gyllensten också om ikoner i sammanhanget: de representerar något, men är inte i sig själva det de representerar. De är bilder av något, men är inte detta något i sig själva.

Det är inte alltid jag håller med Gyllensten. Jag kan inte värdera den kristna idétraditionen lika högt som han, i hur stor utsträckning den än befruktat kulturen. Hans syn på miljöfrågorna – ja, de framstår som en aning apokalyptiska.

Emellertid ändrar det intet av det faktum att det är stimulerande att läsa Gyllensten.
– – –
Så var det sagt: Essäer, artiklar, inlägg, Lars Gyllensten. Albert Bonniers Förlag 1992. ISBN: 91-0-055458-8. 265 sidor.

Bokrecension: Åsnebrygga | Sven Delblanc

Åsnebrygga: Dagboksroman är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången år 1969. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Åsnebrygga kallas dagboksroman. Det får vi anta betyder, att det dels är fråga om Delblancs hågkomster och dels att han åberopar sig på romanförfattarens frihet i gestaltandet av det han beskriver. Han tillåter sig åtminstone något att skapa fiktion för att skildra en sanning.

Åsnebrygga handlar om läsåret 1968-1969, då Delblanc var gästprofessor vid Berkeley i San Francisco och undervisar i svenska och nordisk litteratur. Han bor där och han håller till på universitetet. Men dagboken fylls ut av mer än hans vardagsliv.

Det är en dynamisk tid. Och Delblanc reagerar med pennan på allt som projiceras för honom. Det är studentrevolternas tid, valtider, det är en tid av rasism, månlandningen står för dörren, Vietnamkriget pågår... Och Delblanc biter till höger och till vänster och kryddar med bitterhet och desillusionering.

"Hur ett politiskt horhus som kongressen skulle kunna kallas folkrepresentation, är mer än jag begriper."

Så observerar han kristallklart rasismen i det amerikanska samhället och polisens övervåld och brutalitet. I dagboksromanen skildrar han hur han själv mer eller mindre av en tillfällighet själv hamnar mitt i en demonstration som beskjuts och övergjuts med tårgas, som får hans ögon att svullna samman. Hände det? Vet inte. Det kunde ha hänt.

* * *

I Åsnebrygga blandas det personliga med det politiska. Han berättar om hur han föräter sig på frukt, hur en reklamjingle upprepas i hans huvud, hur han kämpar med romanen han skriver. Han reagerar på guvernör Reagans universitetspolitik. Han observerar hippies. Då och då skriver han ner tillbakablickar från sin barndom, inte minst sina intryck av fadern, med vilken han hade en problematisk relation. Han skriver elakt om grannar. Berättar hur han skäller ut en kollega för att sedan ha all möda i världen med att släta över det.

Han verkar vantrivas, kanske egentligen inte så mycket med USA som med livet som sådant.

* * *

Delblanc är ju en lysande stilist. Det gör att man inte bara tar del av hans intryck från USA och omvärlden och sitt eget inre — man känner det också. Det är en dyster, frusen känsla.

Delblanc lär ha kallat sig "radikalpessimist", och om så var, så gör han skäl för det i Åsnebrygga. Det är inte en bok som lyfter, å andra sidan ljuger och förskönar den inte heller. Den vadar genom en samtid som Delblanc uppenbarligen tycker luktar illa. För att lära känna Delblanc och hans perspektiv på världen är den förmodligen ovärderlig.
– – –
Åsnebrygga: Dagboksroman, Sven Delblanc. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1970. 135 sidor.

Bokrecension: På Guds vägar | Björnstjerne Björnson

Bjørnstjerne Bjørnson

På Guds vägar (no. Paa Guds Veje) är en roman av Björnstjerne Björnson (1832-1910). Boken utkom år 1889 på norska.

Jag har läst boken i en svensk översättning, utgiven år 1934.

* * *

Norske prästsonen Björnstjerne Björnson var en av sin samtids mest uppburna nordiska författare. Själv förärades han 1903 med ett av de första nobelprisen i litteratur. Han skrev romaner, dikter och teaterstycken, och är dessutom författare till den norska nationalsångens text.

Utöver det var han också en engagerad samhällsdebattör. Mot senare delen av sitt liv fick han en skarpare udd mot kristendomen.

* * *

Ett bärande tema i På Guds vägar är relationen kärlek-kristendom. Detta tema gestaltas i form av ett invecklat relationsdrama, eller kanske man snarare borde kalla alltsammans en relationstragedi.

I en liten stad blir fritänkaren Edvard Kallem läkare. I staden tjänstgör sedan tidigare hans ungdomsvän och svåger Ole Tuft som präst. Tuft är gift med Edvard Kallems självständiga syster Josefine.

Kallem i sin tur är gift med Ragni, en person av sådant oskyldigt och naivt slag att man undrar om hon skulle lämna fotspår efter sig ens i daggblött gräs.

Problemet är, att Kallem för längesen räddat Ragni ur ett kärlekslöst äktenskap som hon ingått med sin systers änkeman. Kallem ordnar så att Ragni skickas utomlands och kan upplösa äktenskapet. De två gifter sig istället med varandra och återkommer efter några år till Norge.

Det sticker i ögonen på vännen och prästen Ole Tuft. Han är nämligen en präst som med åren stelnat i obetänksam dogmatism, omtänksamt dömande. Även systern Josefine har svårt att bära den ställföreträdande nesan, fastän hon inte är dogmatiker likt sin make

Ingen av dem kan i förstone se att det varit kärlek som dikterat vad Edvard Kallem och Ragni gjort; eller att det är en kärlek som binder dem samman.

* * *

På Guds vägar blir en vidräkning med stelbent religion, som sätter dömandet framför kärleken. Budskapet verkar vara, att kärleken måste vara eller bli den klave som bestämmer kristendomen. När inte kärleken får regera religionen blir den skadlig, ja, orsakar död.

Prästen Tuft och hans hustru tas genom svåra prövningar för att landa i en förståelse för detta, medan fritänkaren Kallem ständigt gör kärlekens gärningar som läkare, utan att vara troende.

I tidigare år har Kallem attackerat det teologie studerande Tuft med fritänkarargument: gått till anfall med fakta som Tuft haft svårt att försvara sig mot, som tvingat honom till reträtt, bort från sakskäl, till tro.

Men när de möts i vuxen ålder, prästen och läkaren, har de inte sådana bataljer. Nu är det deras olika livshållningar som kolliderar och liksom på avstånd utövar spänning mot varandra. Båda männen upplever stora, personliga svårigheter, drabbas av tragedier. Men till sist förändras prästen, och kan från predikstolen säga:

"Aldrig mera skall jag frysa fast i en lära, men låta livsvärmen lösa min vilja. Aldrig skall jag döma människor efter dogmer från forna tiders rättfärdighet, när den inte håller kärlekens mått i vår tid."

Så har till sist kärleken blivit religionens nyckel även för Ole, inte minst sedan han konfronterats med sin hustru, Kallems syster, henne vars själsstyrka och starka vilja han haft svårt att tygla, henne vars brist på trosdjup han klandrat: hon förändrar honom.

* * *

På Guds vägar illustrerar en kulturkrock som måste varit påtaglig i åtminstone bildade kretsar under andra hälften av 1800-talet, när fritänkeriet med religionskritiken blev allt svårare för dogmatiska religionsförespråkare att väja för. I På Guds vägar står den bildade, hjälpsamme läkaren mot den halvbildade, dogmbundne prästen. Ingen av dem vill ont: båda vill gott.

Men i sin religiösa iver blir prästen blind för att hans förhållningssätt och handlingar, som verkar stämma med religionens bud, blir till lidande för människor.

Det ligger väl en visdom i denna illustration som håller än i dag.

Fortfarande finns väl de religiösa som in absurdum försvarar dogmen framför kärleken, försvarar dogmen framför bättre vetande. Men samma kritik kan väl drabba var och en som sätter någon ideologisk hänsyn framför den rent praktiska hänsynen till medmänniskan.

* * *

Björnson var en av sin tids stora författare. Och fortfarande känns hans sätt att skriva relativt modernt.

Det är äkta stämning som manas fram, åtminstone släkt med den realism vi kan möta hos Strindberg, om det än i På Guds vägar ligger något av teatralisk hållning över det hela: det är stort och yvigt och känslotolkningen sitter ändå liksom utanpå personerna. Men På Guds vägar håller – nästan hundratrettio år efter att den först gavs ut.
– – –
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje), Björnstjerne Björnson. Saxon & Lindströms förlag 1934. 296 sidor.

Bokrecension: Jökeln | Johannes V. Jensen

Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen) är skriven av den danske författaren Johannes V. Jensen (1873-1950). Jensen tilldelades nobelpriset i litteratur år 1944.

Boken utkom första gången på danska år 1908. Jag har läst en upplaga från 1942 i svensk översättning av Sam Kellin.

* * *

Det är något särskilt med myter som litterär genre. Vi hittar dem ju över hela världen, även om vi kanske är mest bekanta med dem som tillhör vår kultursfär: de bibliska och de norröna myterna. I regel säger de något om gudar, men kanske ännu mer om människor. Genom mytiska berättelser har människor velat ge fast form åt förklaringar till de saker vi ser omkring oss: hur världen uppstod, vilka de första människorna var, varför vi talar olika språk, och så vidare.

Det är denna genre som Johannes V. Jensen experimenterar med i Jökeln, som är den första boken i en serie om sex som kallas "Den lange rejse".

Med stor fantasirikedom gestaltar Jensen i Jökeln de nordiska människornas ursprung, i förlängningen de vita människornas ursprung. Ja, boken kom 1908 och har ett rejält inslag av rasbiologi. Men det vore anakronistiskt att döma Jensen för detta, även om det är kusligt att den symbol han beskriver som dessa nordbors egen, en anordning för att tända eld, nog får förstås som – hakkorset.

* * *

Två personer står i centrum i den serie av myter som Jökeln består av.

Den första personen kallas i svensk tolkning Ung. Han lever under den tilltagande istiden. Ung dräper en stamfrände och går i exil från gruppen. Han klarar sig bra, lyckas finna ett eldstål så att han får elden i sin makt och ett samhälle byggs sakta upp, med början i hans egen familj, efter att han hittat en kvinna att leva samman med.

Jensen skildrar en civilisatorisk process. Ung är inte den första människan – men i någon mån blir han den första människan som civiliseras.

Lång senare lever en ättling till Ung, kallad Vitbjörn. Vid det laget har en kult växt fram av Ung. Vitbjörn kommer i konflikt med en ledare för denna kult och som ett eko av förfadern går också han i exil.

Nu upprepas melodin i någon mån, fast i en annan tonart. Vitbjörn tar civilisationsprocessen ytterligare några steg. Jensen visar hur han till sist lyckas tämja elden, hur han bygger skepp, hur han reser omkring. Allt under det att istiden drar sig tillbaka. Så blir till sist också Vitbjörn en kultisk figur, antar övermänskliga proportioner.

* * *

Nordborna, de vita människorna, framställs i Jökeln som civilisationsspridarna från Norden. De sprider sitt sätt att leva till mindre civiliserade folk, som de emellertid delar ett gemensamt ursprung med.

Folken i öst förmår imitera Vitbjörns konster, men inte att själva skapa något nytt. Det ligger mycket nära till hands att läsa bokens beskrivning av de olika folkslagen i termer av över- och underordning. De ljusa nordborna tillskrivs alla goda egenskaper; människor från det ociviliserade, djuriska östfolket får tjänstgöra som välfödda och nöjda roddarslavar i Vitbjörns skepp.

Ur denna aspekt har Jökeln åldrats ohyggligt illa. Särskilt naturligtvis med tanke på vad som skulle ske några decennier efter att boken publicerats. I all synnerhet i och med att hakkorset beskrivs som de vita nordbornas symbol.

Men som litterärt experiment äger boken ett värde. Jensen väver skickligt in vissa judeokristna mytologiska drag och vissa norröna mytologiska drag i sina nya myter, så att det framstår som att dessa äldre mytologier i själva verket är avspeglingar av de myter han berättar.

Så blir Ungs dråp av stamfränden en parallell till Kains brodermord av Abel. Och när Vitbjörn navigerar efter en vulkanisk eld om natten och dess rök om dagen blir det en parallell till Gamla testamentets molnstod som ledde judarna genom öknen.

Vidare mister Ung ett öga: han blir den enögde. Och Vitbjörn rider omkring i vagn och använder gärna en hammare. Så framställs dessa två män i Jökeln som det euhemeristiska ursprunget till dessa två viktiga norröna gudomligheter.

Jökeln är rik på naturbeskrivningar. Dialog saknas helt och hållet. Människorna som förekommer får vi främst lära känna genom vad de gör; vad de säger vet vi lite om, vad de tänker vet vi ännu mindre om. Språket påminner något om de isländska sagornas hårdkokta sätt att uttrycka sig.

* * *

Johannes V. Jensen skänker i Jökeln en mytologi åt den nordiska, vita mänsklighetens tidiga historia. Berättelsen är chauvinistisk och har inget med verkligheten att göra. Men en författare äger ju självklar rätt att utforma sina berättelser som det honom behagar: att låna, omforma, dikta och skapa något nytt med tillhjälp av det gamla.

Boken ger en tänkt legitimitet åt en över- och underordning mellan folken, främst mellan de nordiska och de sydliga eller östliga. Från norr, civilisationen. Från söder och öst, det djuriska – som behöver tämjas och läras eller som tas i tjänst. Vi bör emellertid notera, att Jensen inte blev inte nazist. Han tog tvärtom avstånd från användandet av hans idéer i nazistiska sammanhang när nazismen blivit en realitet. Men det rasbiologiska inslaget gör likväl Jökeln ohjälpligt besk att läsa.
– – –
Jökeln: Myter om istiden och de första människorna (da. Bræen), Johannes V. Jensen. Övers. Sam Kellin. Saxon & Lindströms förlag 1942. 254 sidor.

Bokrecension: Kritik och essäistik 1958-1991 | Sven Delblanc

Kritik och essäistik 1958-1991 är en samling artiklar, tal och texter av Sven Delblanc (1931-1992).

Boken utkom år 2007 och är försedd med ett förord av Lars Ahlbom, redaktör för samlingen, samt en inledning av Karl Erik Lagerlöf.

* * *

När Sven Delblanc avled i december 1992 hade han bakom sig ett liv i litteraturens tjänst. Han var författare av en stor mängd skönlitterära böcker, prisbelönt gång på gång. Han var litteraturhistoriker vid Uppsala universitet och skrev också litteraturkritik i pressen och essäer i allsköns litterära ämnen.

Det är artiklar av detta senare slag som har samlats i den rejäla volymen Kritik och essäistik 1958-1991. Det rör sig om drygt hundrafyrtio texter. Mycket av materialet har inte tidigare återpublicerats, förutom sådant som Delblanc själv gav ut i samlingen Fågelfrö.

För oss som älskar litteratur är boken en skattkammare.

Genom Delblancs artiklar får vi här stifta bekantskap med en väldig mängd författare och litterära verk, litterära ideologier och Delblancs egen syn på litteraturen och författaren i samhället.

Vi rör oss med Delblanc elegant genom seklerna och genom de olika litterära strömningarna. Där finns plats för reflexioner kring sekulariseringens betydelse för att vi har allt svårare att förstå ett religiöst språk, för hyllningar av Georg Stiernhielm, för listor av favoritböcker, för en jämförelse av Strindbergs Röda rummet och Ulf Lundells Jack i förhållande till verkens inställning till samhället... Ja, ämne står vid ämne.

Av naturliga skäl uppehåller sig Delblanc mer vid vissa författarskap än andra, mer vid vissa ämnen än andra.

Harry Martinson är rikt representerad, Ivar Lo-Johansson också. Och Hjalmar Bergman. Och Solsjenitsyn. Ett av de ämnen som återkommer är spänningen och förhållandet mellan humanvetenskaperna och naturvetenskapen. Ett annat är relationen mellan muntlig diktning och diktning skriven för att bli läst i enskildhet.

Vi möter föga av politik: texterna rör framförallt litterära spörsmål. En och annan nyckel får vi också till förståelsen av Delblancs eget författarskap.

* * *

Eftersom jag själv som intresserad amatör och litteraturentusiast skriver en del recensioner, är det häftigt inspirerande att studera en mästare på fältet genom hans verk. Delblanc skriver med en självklar auktoritet, grundad på en omfattande bildning, beläsenhet och ämnesinsikt. Det gör visserligen att man själv måhända väl tydligt uppfattar sin diminutiva litterära kompetens i jämförelsen; men det är ändå uppfriskande.

Dessutom introduceras jag för en del författarskap som väl gått mig förbi. Jag tänker då främst på Olle Hedberg och Herman Bang som jag båda två möter i Delblancs artiklar och därför nu läst något av.

Delblanc är dessutom en stor stilist. Det är njutningsfullt att läsa hans texter, även de gånger då ämnet i sig kanske inte engagerar mig överdrivet mycket. I de fallen blir ämnet likväl intressant genom hans sätt att skriva om det och genom den insiktsfullhet som texterna vittnar om.

* * *

Kritik och essäistik 1958-1991 är en bok att läsa, och läsa med njutning, för alla som intresserar sig för stor litteratur. Med det avser jag både den litteratur som Delblanc skriver om, men också texterna själva: vi möter här utmärkt litteraturkritik som litteraturform. Det behöver måhända – och kanske självklart – inte innebära att man nödvändigtvis tar allt Delblanc skriver som kungsord. Men det är ändå och konsekvent lärorik läsning.
– – –

Kritik och essäistik 1958-1991, Sven Delblanc. Förord: Lars Ahlbom (red.), inledning: Karl Erik Lagerlöf. Brutus Östlings Bokförlag Symposion 2007. ISBN: 978-91-7139-784-3. 511 sidor.

Bokrecension: Tine | Herman Bang

Tine är en roman av den danske författaren Herman Bang (1857-1912).

Boken utkom på danska första gången 1889. Jag har läst boken i en översättning av Ingegerd Martinell, försedd med ett förord av Karl Vennberg, utgiven 1968.

* * *

Tine Bølling är klockarens dotter, klockaren som även undervisar byns ungar. Hon bor på övervåningen i klockarbostaden, som även tjänstgör som skola. Men mycket av sin tid tillbringar hon hos jägmästaren och hans familj. Hon hjälper till med det ena och det andra hos dem, övernattar inte sällan.

Vi befinner oss på ön Als, nära den tyska gränsen, år 1864. Det är då det dansk-tyska kriget bryter ut. Jägmästarn, löjtnant Berg sänder iväg sin hustru och sin son. Och själv kallas han in, och jägmästargården blir något av en uppsamlingsplats för officerare på väg ut till fronten, eller på väg tillbaka från fronten.

Det blir snart allt tydligare att Tine och jägmästaren dras till varandra. De visar en särskild, trevande ömhet för varandra, nalkas varandra, och förenas till sist också i kärlekens famntag.

Men kriget förändrar jägmästaren.

När han kommer åter efter några dagar vid fronten är han märkt av sin erfarenhet; Tine är inte för hans ögon: det är hustrun och sonen. Tine förstår sig själv som en distraktion, kanske, eller som oviktig. Och när jägmästaren senare svårt skadad ligger i sin säng och blott talar om sin hustru och sin son orkar inte Tine längre.

* * *

Tine är en kärlekshistoria, fint uppmålad. Det är inte en vild lidelsernas historia, utan en tung och allt starkare men likväl försiktig attraktion det är fråga om. De två, löjtnanten och Tine, dras helt enkelt till varandra, dras allt starkare till varandra ju längre i boken vi kommer.

Men det är ändå inte som kärlekshistoria jag kommer att minnas romanen.

Det är istället som en skildring av livet i en by i krigets omedelbara närhet: kanondundret hörs i jägmästarens gård likväl som i klockarens hus. Det vibrerar i väggarna av explosionerna. Och intrycket av de tillbaka dragande danska styrkorna, sårade och dystra, är starkt. Kontrasten med de höga herrarnas nationalism är påtaglig: verkligheten kolliderar med en drömd situation, där danskarna slår preussarna.

* * *

Tine känns förvånansvärt modern. Berättelsen är realistiskt utformad och de många bipersonerna i historien blir effektfull krydda i helheten; så den gemytliga och sprudlande fru Berg, den pompöse prosten, den omsorgsfulla fru Bølling, med flera.

Sven Delblanc har kallat Herman Bang "det nordiska genombrottets störste romanförfattare", och huruvida det omdömet är rättvist undandrar sig min bedömning, men att vi här har att göra med ett skickligt författarskap med nerv, det är uppenbart.
– – –
Tine, Herman Bang. Övers. Ingegärd Martinell. Förord Karl Vennberg. Stiftelsen Litteraturfrämjandet 1968. 185 sidor.

Bokrecension: En döds memoarer | Hjalmar Bergman

En döds memoarer är en roman av Hjalmar Bergman (1883-1931).

Boken utkom första gången 1918. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Som helhet blir jag inte riktigt klok på den mäktiga och märkliga En döds memoarer.

Hjalmar Bergman inleder boken med att skänka oss en mustig släktkrönika, med perspektivet taget från den helt unge Jan Arnberg, vilken som – får vi tänka oss – som vuxen berättar om sin borgerliga barndom och de släktingar som rymdes där, samt släktens historia. Väl så!

Det är utmärkt berättat, även om det inte är alldeles lätt att hänga med vad beträffar alla namn och vem som egentligen gjorde vad; historien börjar redan på 1700-talet med anfadern Fält, oäkta son till en greve Arnfelt. Den legitima ättelinjen efter greven och den illegitima har sedan i ett spänt förhållande följt varandra genom århundradena.

Så fortsätter släktkrönikan fram till Jan Arnbergs faders död någon gång vid förra sekelskiftet. Sedan händer något. Berättelsen ändrar tonläge och stil. Det blir skissartat, impressionistiskt.

Den unge Jan Arnberg växer upp, kommer på glid, dör inombords. Läsaren finner sig hjälplös åse hur han viljelöst blir andra viljors vindflarn. Hur en stenhård determinism tvingar honom vidare längst de nedärvda hjulspår som redan dragits upp av släkten före honom.

Där finns konflikten med släkten Arnfelt, den legitima linjen, där finns den stora idén och det havererade projektet. För fadern gällde det att återvinna ett släktgods, för Jan att starta en emigrationsfirma. Båda måste överge sina förhoppningar.

Det blir också allt svårare, ju längre romanen går, att hålla isär vad som är verkligt och vad som inte är verkligt. Kanske får läsaren erfara en återklang i Jan av den äldre släktingen Leonard, vars psykiska problem var kända. Vi märker hur fader Johannes allt mer ryms i berättelsen: är det Jans avlidne fader Johan? Är det en person i faders plats? Tror Jan att det är fadern? Ja, för Jan själv verkar det självklart. För läsaren en gåta.

* * *

En döds memoarer är en dyster historia. Dess kafkaeska karaktär skruvas upp allt mer ju längre in i berättelsen man kommer. Den mycket realistiskt målade morfar Julius, konservativ biskop, kontrasterar starkt mot gestalter som herr Hansen — som är omöjlig att riktigt få riktig koll på. Han kunde verkligen varit stigen direkt ur en Kafkanovell.

Det blir dunkelt. Pojken Jans ljusa eller inte fullt så ljusa barndomsminnen slår över i den uppväxande och vuxne mannens tilltagande mörker, förluster, besvikelser, där människorna rör sig vid varandra som skadeskjutna, vindsargade skepp i dimman, med suddiga konturer, men alltid stävande vidare.

Nej, jag blir inte riktigt klok på En döds memoarer. Den doftar av skuggkalla djup och dova stämningar. Ett mollackord i svensk litteratur.
– – –
En döds memoarer, Hjalmar Bergman. Bokförlaget Aldus/Bonnier 1964. 310 sidor.

Bokrecension: Grottan i öknen | Lars Gyllensten

Grottan i öknen är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1973. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det är en rejäl munsbit att ta sig an Grottan i öknen. Inte för att boken är särdeles lång, men den är desto mer komplex. Den är målad i lager på lager, så det krävs noggrant läsande för att uppfatta motiven.

Det vore fel att kalla boken en tydlig idéroman. Gyllensten kunde nog formulerat de idéer som kommuniceras i romanen genom att skriva en essä och därigenom nått större klarhet. Men Grottan i öknen är inte ett program, utan ett konstverk. Och det är som ett konstverk jag väljer att betrakta texterna som ryms i boken.

Så jag söker ledande motiv, något som förmår binda ihop de många fragmenten som här utgör en spretig helhet.

Först har vi en längre historia om ökeneremiten Antonius. Sen följer en mängd kortare texter som ofta handlar om författaren av Antonius helgonlegend, kyrkofadern Athanasius, men som också kan handla om personer i författarens samtid i Sverige. Avslutningsvis följer en längre text där en berättare besöker det pensionat där han för längesen bodde som skolpojke, i avsikt att försöka rekonstruera en viss Johannes Elfberg, som var en av föreståndarna där.

Vad är då de bärande motiven?

Jag tycker mig utläsa några saker. Först och främst illustrationer av alienation. Alltså ett avstånd mellan människan och det som omger människan. Antonius tar sin tillflykt till öknen. Athanasius skickas i landsflykt. Johannes Elfberg verkar ha valt ett liv i skymundan.

En av de kraftfullaste bilderna för denna alienation hittar jag dock i en av de kortare texterna i romanens mycket fragmentariska mittparti.

I denna text berättas om en tågresenär. När tåget passerar ett väldigt hus ser han i ett upplyst fönster hur en man misshandlar en kvinna. Men han vet hur han ingenting kan göra. Det hjälper inte att han drar i nödbromsen. Han kan inte kontakta polisen där på tåget. Han skulle inte kunna peka ut vilket fönster genom vilket han under en helt kort stund såg den svåra misshandeln. Han kan ingenting göra. "Verkligheten är otillgänglig som ett flimmer i en filmruta eller i en televisionsapparat."

* * *

Det ligger något skärskådande i Gyllenstens betraktande. Han ser genom chimärer som så att säga flyter ut ur en sådan person som Antonius: det rykte som utgår från honom men som inte är han. Människan är inte detta, utan människan är något annat.

På samma sätt har berättelser om Johannes Elfberg uppstått, som inte står i förbindelse med vem Johannes Elfberg egentligen var: han kallas kamrer, men var aldrig kamrer. Han kallas morbror, men var inte morbror.

Gyllensten skriver:

"Vi lever inte i världen, för då skulle vi inte härda ut. Vi lever i bilder av världen."

Gyllensten själv återkommer till begreppet "förnekelse". Och visst finns det motivet också i Grottan i öknen.

Antonius förnekar den yttre världen, avkläder sig den, drar sig undan. Johannes Elfberg förnekar sig en karriär, och begränsar sig till ett litet kontor kombinerat med sovrum i ett skolpensionat, som väl knappast gör några större vinster. Elfberg förnekar sig förvisso mer än så: han förnekar sig själv ett liv utanför den begränsade tillvaro där han existerar. I hans rum fanns föga mer än lite pengar att dela ut till de inneboende som veckopeng, räkningar, ett kartotek över de som nu bor och de som en gång bott där, en säng och en möbel att sitta i och röka.

* * *

Grottan i öknen är på intet sätt en munter historia, eller snarare: på intet sätt muntra historier, med tanke på de lager av berättelser som ryms i den. Den är djupt melankolisk, stundom livsfientlig, eller kanske snarare resignerad:

"Vad skulle en fattig fan göra? Till att leva hade man blivit född - till att fara illa var man nödd - till att slutligen dö var man dömd - till att inte mycket förmå var man skapad."

Men många av romanens personer finner sig likväl tillrätta i denna dystra yttre öken. — Och se där, "öken", ännu ett ord som återkommer, om än mest om en "inre öken". De förnekar ambitioner att leva i något annat än en inre eller yttre öken. Ja, de söker öknen, får på så vis öknen att uppfylla deras ändå djupast kända eller efterlängtade ambitioner, vare sig nu öknen är en faktisk öken eller en bildlig öken.

* * *

Grottan i öknen är ett konstverk, som sagt. Rent stilistiskt är den mästerligt utförd. Men tydlig är den inte. Trots att åtminstone de inledande och avslutande delarna är realistiska, den senare delen snarast ultrarealistisk, så är realismen inte berättelsernas enda syfte: de får fungera som meningsfyllda bilder, där författaren - som jag förstår det - försöker bibringa oss som läsare något av livsåskådning, idéer, ja, kanske rentav livsstämning. Delvis med hjälp av gestalter ur kyrkohistorien.

För konstverkets uttydande hade jag emellertid inte klagat om Gyllensten givit oss några fler fundamentstenar att ta spjärn emot: några fler tydliga nedslag i vad han vill illustrera, vad han menar, vad han vill ha sagt. Eller, om man så vill: några fler klippor att stå på, mellan de ytor av undanglidande ökensand som läsaren har att långsamt genomkorsa.
– – –
Grottan i öknen, Lars Gyllensten. Bonniers 1973. ISBN: 91-0-038484-4. 321 sidor.