Bokrecension: De sju mot Thebe | Aischylos

Eteokles och Polyneikes,
Giovanni Battista Tiepolo. Detalj.
Bild: Wikimedia Commons.

De sju mot Thebe är ett drama av Aischylos. Jag har läst det i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga tryckt 1932.

* * *

Det är inte långt ifrån 2500 år sedan Aischylos drama De sju mot Thebe uppfördes första gången. Den utgjorde då den avslutande delen av en trilogi, där endast något eller några fragment bevarats av de tidigare delarna.

Och i De sju mot Thebe har senare partier i dramat justerats, bearbetats eller bytts ut av en hand några decennier efter Aischylos uruppförande, berättar Zilliacus.

Handlingen är påfallande enkel och i sin enkelhet kraftfull.

Dramat framställer för oss en del av Labdakidernas välkända saga. Sagan går i sin helhet i starkt koncentrat på följande vis.

Kung Laïos får mot en siares råd en son. Sonen, Oidipus, lämnas bort. Ovetande om sin börd dödar han uppvuxen sin fader och äktar senare sin moder, med vilken han får ett antal barn.

När de verkliga förhållandena avslöjas sticker Oidipus ut sina ögon och hustrun tillika modern tar sitt liv. På sin blinda ålderdom kränks Oidipus av sönerna Eteokles och Polyneikes, vilka han därför förbannar: de skall falla för varandras vapen.

Eteokles blir omsider kung i stadsstaten Thebe efter att ha fördrivit brodern Polyneikes.

Och det är ett tag efter detta som dramat De sju mot Thebe utspelar sig. Nu är nämligen Polyneikes på väg tillbaka till Thebe tillsammans med en här. Han belägrar staden och sätter en särskilt utmärkt krigare vid var och en av Thebes sju portar: vid den sista sig själv.

Aktörer i dramat är främst Eteokles själv, en spejare och en kör. I dialoger och monologer förklarar det allteftersom vad som händer. Först kallar Eteokles folket att skydda staden, varefter en spejare förkunnar att fiendehären drar närmare, törstande "efter mera slakt".

En kör uppstämmer sedan klagovisor om stadens betryckta situation och anropar gudar om beskydd. Eteokles försöker få dem att tiga, för att inte skrämma upp invånarna.

"Men håll dig lugn, hav måtta i din skräck,
att folkets hjärta ej av feghet smittas."

Snart dyker spanaren upp och berättar för Eteokles vilken krigare som ställts upp av fiendehären vid varje port. För varje krigare – de flesta minst sagt övermodiga till sköldbild och tal – svarar Eteokles med vem han ställer att möta dem. Vid sista porten står Polyneikes själv, och mot honom går givetvis Eteokles.

Själva striden återberättas inte, men kören utbrister i klagosång igen, och efter ett tag dyker spejaren upp och berättar att Polyneikes och Eteokles är döda.

"De dogo båda för en brodershand."

Oidipus två söner har uppfyllt faderns förbannelse och dött för varandras händer.

Så är det åter dags för kören att klaga över läget innan hela dramat rinner upp i det som enligt Zilliacus är en något senare hands bearbetning, där brödernas två systrar går för att begrava de två.

* * *

Ett antikt grekiskt drama av detta slag är som synes inte uppbyggt som en roman av våra tider. Händelseförloppet är inte alltid direkt återberättat, men speglas då i de olika replikerna. Körens uppgift blir, om uttrycket tillåts, snarast en form av specialeffekt, som dock både har en berättande funktion, men främst en funktion av att understryka stämningen och här situationens allvar. Dess förtvivlan är utomordentligt tydlig och hjärtskärande.

Men så var Aischylos personligen inte obekant med krig. Han deltog i slaget vid Marathon och slaget vid Salamis. Att känslan i de scener som förebådar slaget därför upplevs som äkta kan kanske till icke ringa del äga sin förklaring att Aischylos mycket väl kände till hur det var när en här närmade sig.

Aischylos låter spejaren säga:

"... hör: mot kusten dånar
ett bränningsbrus av vapenklädda män."

Det ljudet känner författaren själv väl till. Han kände krigets blodiga realiteter, och omsätter dessa i texter med stark poetisk nerv.

Och den poetiska nerven överlever tidens gång genom den förträfflige Emil Zilliacus tolkning av dramat.

Visst är dramat delvis främmande till sin natur, men inte mer främmande att det är fullt begripligt, att känslorna som uttrycks upplevs som genuina, fullt möjliga att erfara för människor än i dag. Läsaren av dramat De sju mot Thebe ställs idag inte inför ett chiffer, utan inför den avslutande delen av ett dramatiskt epos som blivit odödligt och förmår beröra än i dag, särskilt om man har lite grundläggande kunskaper om det antika Greklands kulturhistoria och föreställningsvärld.
– – –
De sju mot Thebe, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1932. 106 sidor.

Bokrecension: Skiljedomen | Menandros

Skiljedomen (gr. Epitrepontes) är en komedi skriven av Menandros (ca. 342/341 fvt – ca 291/290 fvt).

Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.

* * *

1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.

I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.

Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.

Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.

I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.

* * *

Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.

Det kan kanske behövas.

Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.

Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.

Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.

Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.

Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.

Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.

* * *

Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.

Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.

Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.

Bokrecension: Riddarna; Lysistrate | Aristofanes

Riddarna; Lysistrate är två komedier av Aristofanes (445 fvt – 385 fvt).

Jag har läst komedierna i översättning av Tord Bæckström (1908-1991), som även försett volymen med inledning, slutnoter och namnförklaringar.

* * *

Det som omedelbart blir klart när man läser Riddarna och Lysistrate, och framförallt då Riddarna, är vilken oerhörd frihet en athensk komediförfattare kunde ha vad gäller att gissla, håna och driva med stadsstatens ledare, i det här fallet Kleon.

Kleon tillhörde den demokratiska falangen och ivrade för fortsatt krig mot Sparta. Aristofanes tillhörde den aristokratiska falangen och önskade fred.

I Riddarna framställs Athens öde i närmast allegorisk form. Hos den ganska knarrige gubben Demos (”folket”) finns en förvaltare som kallas Paflagoniern, som föreställer Kleon. Mot honom uppträder ingen mindre än Korvgubben, som alltså säljer korv. Påhejad av Demos slavar tar denne upp kampen med Paflagoniern genom ett envig i förolämpningar, som Paflagoniern själv inte är sen att gå in på. Korvgubbens poäng är att Paflagoniern ständigt lurat Demos och berikat sig på dennes bekostnad.

Det hela slutar med att Paflagoniern fördrivs, Demos genomgår ett föryngringsbad och Korvgubben, som nu fått namnet Agorakritos, upphöjs.

Riddarna uppfördes på den athenska teatern första gången år 424 fvt, under Athens pågående krig med Sparta.

* * *

Lysistrate är tillkommen senare än Riddarna. Den uppfördes första gången år 411 fvt, och vid det laget var Aristofanes fiende Kleon död. Man hade hunnit ingå fred med spartanerna, en fred som emellertid åter övergått i krig.

Och Aristofanes vill fortfarande fred: längtan efter fred är ett underliggande tema i Lysistrate.

Lysistrate själv är en athensk kvinna som kommer på en plan för att få ett slut på kriget. Hon samlar mängder av kvinnor från både Sparta, Athen och omkringliggande stadsstater på Akropolis och inför helt enkelt en sexstrejk. Texten osar av åtskilliga sexuella anspelningar, när framställningarna inte är helt explicita.

Lysistrate kläcker ur sig sin plan för de andra kvinnorna:

”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken!”

Syftet är att genom att förvägra karlarna sex så ska de tvingas att sluta fred. Efter ett hiskeligt bråk lyckas kvinnorna också till sist nå sitt mål, då karlarna går omkring ständigt upphetsade och inte klarar av att vara utan sina hustrur.

Lysistrate är ett sällsynt grovt skådespel. Tidigare översättare har valt att mildra grovheterna. Bæckström har valt att låta fler av dem skina igenom i svensk språkdräkt.

* * *

Lysistrate är förvisso en komedi, avsedd att vara rolig; för oss framstår alltsammans mest som en modern fars. Men under det som syntes lustigt i att kvinnorna tog till det vapen som låg närmast till hands: att dra sina egna kroppar från männen, ligger också någon form av emancipation. Det blir uppenbart att kvinnorna har planeringsförmåga, att de har makt, att de som både föder de nya soldaterna och mister dem i kriget, också har förmåga att avsluta krig.

På så sätt blir Lysistrate ett hävdande av kvinnlig kraft och initiativförmåga. Männen framställs främst som kåtbockar som med omsider ständiga erektioner inte förmår vara sex förutan, även om också kvinnorna lider svårt av begär.

* * *

Av Riddarna och Lysistrate kan vi lära oss inte minst två saker: dels hur frispråkig en komedi av Aristofanes kunde vara inför publik vad gäller att tadla stadens främste ledare. Men också hur frispråkig i sexuella spörsmål en komedi kunde vara vid denna tid, utan ett spår av prydhet; kanske var syftet att chockera — det hindrar emellertid inte att Aristofanes kunde låta framföra sin komedi vad det verkar utan problem.

Bæckströms översättning är idiomatisk. Den försöker överföra ursprungstextens verkan och känsla; detta åstadkommer han bland annat genom att låta folket från Spartas dialekt i svensk översättning förvandlas till — finländsk brytning! Det förekommer också åtskilliga uttryck på engelska, vilket skänker en viss talspråklighet i det ändå ofta strikta versbundna replikerna.

Och att Bæckström lyckats rimma ihop verserna på så elegant vis, där rim ansetts vara nödvändiga, torde vara en stor bedrift i sig.

Riddarna och Lysistrate vittnar om den athenska kulturmiljön under några år mot slutet av 400-talet fvt. Trots brinnande krig fick teatern fungera både som underhållningscenter och som center för propaganda. Det skådespelarna talar och sjunger om reflekterar den tid då komedierna skrevs, och texterna blir på så vis viktiga vittnesbörd om den klassiska antikens värld.
– – –
Riddarna; Lysistrate, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1968. 162 sidor.

Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)

Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:

• ”Agamemnon”
• ”Gravoffret”
• ”Eumeniderna”

Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":

"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."

Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.

Bokrecension: Getingarna; Freden | Aristofanes

Getingarna och Freden är två komedier av Aristofanes (445 f.v.t. - 385 f.v.t.).

Jag har läst pjäserna i tolkning av Tord Bæckström (1908-1991), som även skrivit en inledning, kommentarer och ett fylligt namnregister med förklaringar i volymen.

* * *

Första gången Getingarna mötte en större publik var vid uruppförandet i Aten år 422 f.v.t. Året efteråt presenterade Aristofanes Freden. Båda framfördes under de årliga dionysosfestivalerna, då även tragedier spelades.

Den antika komedin är inte detsamma som vår tids komedier. Vad gäller Getingarna och Freden är de snarast farser med starkt politisk-polemisk udd. Aristofanes måltavla är ofta Kleon, som han har föga gott att säga om, men desto mer tadlande och direkt förolämpande.

Aten hade vid denna tid utvecklats till en demokratisk stadsstat, men var invecklat i krig med Sparta. Aristofanes menade att Kleon, som general och statens starke man, var en krigsivrare. När Freden uppfördes hade Kleon omkommit i strid, men fortfarande attackerar pjäsen krigsivrarna och hyllar freden.

* * *

Men låt oss säga något mer om respektive pjäs, om än skissartat. Vi börjar med Getingarna.

Komedin driver hejdlöst med rättsväsendet i Aten, som bestod av mängder av inte minst åldrade män, som genom sitt deltagande i rättegångar som domare fick en viss ekonomisk ersättning.

Prokleon är i pjäsen en av dessa domare. Han är helt besatt av sin sysselsättning, så till den milda grad att sonen Antikleon på allt vis försöker hålla sin far i huset och inte tillåter honom att gå med de andra domarna – så kallade getingar – när de försöker få honom med sig.

Efter en kamp i denna fråga lyckas Antikleon få sin far att på med på att upprätta en egen domstol hemma, där man bland annat ställer en hund som ätit en ost inför rätta, anklagad av en annan hund. Bæckström förklarar att detta märkliga inslag i själva verket syftar på hur Kleon ställt en anhängare av Atens fredsparti inför rätta.

Hela komedin mynnar ut i att Prokleon går på fest, super sig tämligen berusad och sedan anklagas av en mängd personer för det ofog han ställt till med på vägen hem. Prokleon föredrar dock att dansa.

* * *

I Freden har vinbonden Trygaios tröttnat på hur kriget drabbar hans hemtrakt. Han har i detta syfte skaffat en tordyvel av gigantiska proportioner som han flyger till skyn med för att fråga Zeus vad han "tänkt att göra med oss alla här i Hellas."

Väl där träffar han Hermes, som blir mäkta förvånad över att en människa dyker upp på platsen:

"Din oförskämda slyngel, skamlöst fräcka skurk,
din lymmel, alla lymlars lymmel, ärkelymmel!
Hur har du kommit hit, du lymlars överlymmel?
Vad är ditt namn? Vasa? Nå, svara!"

De två lyckas dock komma i samspråk, och Trygaios får veta att gudarna flyttat i går, men att Hermes håller uppsikt över deras "kastruller, grytor och amforor". Gudarna hade flyttat för att de var "förbannade på grekerna" eftersom de inte grep efter fred, och därför hade de också låtit det personifierade Kriget härja hos dem.

Det visar sig att Freden sitter inspärrad i en brunn. Trygaios övertalar Hermes om att han skall få befria Freden, och efter mycket möda lyckas det. Med Freden befriad återvänder Trygaios till jorden med gudinnorna Opora och Theoria. Opora ska han gifta sig med, Theoria – som tydligen syftar på en sakral beskickning – ska gå till rådsförsamlingen.

Väl hemma igen föranstaltas ett offer till fredsgudinnan.

Strax därefter uppenbarar sig en liesmed som tackar Trygaios för vad han gjort, för nu börjar folk köpa liar igen. Men snart kommer också en hjämbuskmakare, en harnesksmed, en trumpethandlare och lanssmed som klagar över sin förlorade inkomst. Trygaois driver med dem.

Avslutningsvis uppstäms en åkallan av äktenskapsguden Hymèn och Trygaois ingår sitt äktenskap med Opora.

* * *

Nog kan man säga att dessa komedier i viss mening är en aning osammanhängande för en nutida läsare. Säkert går dessutom en mängd referenser förbi oss, även om Bæckströms kommentarer hjälper förståelsen en bit på vägen.

Men det är ändå med behagligt nöje man läser dem; inte med storskratt, sådana som de säkert framkallade en gång med sina grovheter och sina avhyvlingar – men väl ger det läsnjutning att stifta bekantskap med en humortradition av antik ålder. Här finns inget stelt och inte mycket högtidligt: här är fars, skämt, överdrifter och en viss fascination rörande kroppsliga effekter.

I dessa komedier finns också den oss något främmande traditionen representerad som kallas parabasen, och som Bæckström berättar om i sin inledning. Den går ut på att kören direkt tilltalar publiken.

Aristofanes låter till exempel kören läxa upp publiken för att den inte visat tillräcklig uppskattning för en av hans tidigare komedier. Det är också i parabasen av Getingarna som Aristofanes attackerar Kleon med följande formulering, som sedan återkommer även i Freden:

"... och hans stämmas dån var som kommet ifrån en fruktansvärd katarakt,
han luktade slask som en säl och hans task var oren, hans röv en kamels."

Ingen finkänslighet där, inte.

* * *

Tord Bæckströms tolkning är en bedrift i sig. Inte nog med att han valt att göra den idiomatisk, den är dessutom skriven på vers, emellanåt med ett komplext rimsystem.

De idiomatiska tolkningarna gör att Bæckström kan använda moderna uttryck och formuleringar för att fånga intentionen i de antika begreppen. Tolkningen förmedlar då känslan i den antika texten, snarare än bokstaven. Det skapar naturligtvis illusionen av en än större närhet till atenarna som fick höra skådespelen första gången för över 2400 år sedan.

Getingarna och Freden får oss kanske inte att storskratta i dag. Och inte så lite av humorn i komedierna går nog oss förbi, åtminstone mig. Men de är ändå roliga, underhållande. Dessutom innehåller de värdefulla kulturhistoriska upplysningar: om hur man offrade, olika yrken, ja – massor av det som nämns i pjäserna kastar ljus på en värld som fanns för så längesen.
– – –
Getingarna; Freden, Aristofanes. Övers. Tord Bæckström. Forum 1969. 167 sidor.

Bokrecension: Tre dramer | Sofokles

Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone rymmer tre av de totalt sju bevarade dramerna av Sofokles (c. 497 f.v.t - c. 406 f.v.t).

Dessa dramer har översatts av Johan Bergman (1864-1951), professor i arkeologi, översättare och folkpartistisk politiker. Ingemar Düring (1903-1984), professor i klassiska språk, har försett samlingen med en koncis men innehållsrik inledning.

* * *

Sofokles var en produktiv pjäsförfattare; över etthundratjugo dramer känner vi till namnet eller i fragment, berättar Ingemar Düring. Men endast sju stycken har bevarats i sin helhet till våra dagar. Tre av dessa finns i samlingen Tre dramer.

De tre tragedierna tar sin utgångspunkt i den välkända antika Oidipussagan. Den går i all korthet ut på att konungaparet Lais och Iokaste i Thebe får veta av oraklet i Delfi att de skall få en son. Sonen skulle komma att döda sin far och äkta sin moder.

När de så fick Oidipus lät de för säkerhets skull sätta ut honom i vildmarken. Där blev han emellertid funnen och med tiden blev han adopterad av en annan kung och drottning. Dock fick Oidipus även där av oraklet i Delfi veta att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Han trodde givetvis att det gällde de älskade adoptivföräldrarna. Så han begav sig i väg – till Thebe.

På vägen hamnar Oidipus i bråk med en vägfarande på vagn och det slutar med att han tar livet av denne. Okänt för Oidipus var det kung Lais själv han dödat, alltså hans biologiske fader.

Framme i Thebe lyckas han överlista den sfinx som där terroriserar folk, och som hjälte får han gifta sig med änkedrottningen – som alltså är, okänt för honom, hans egen moder Iokaste, med vilken han omsider får fyra barn.

Så långt upprinnelsen till Sofokles tre dramer i den så kallade thebanska sagocyklen.

* * *

När det första skådespelet utspelar sig har det gått många år sedan Oidipus kom tillbaka till Thebe. Dramat skildrar hur han får kännedom om hur det egentligen ligger till: att han förvisso dödat sin fader och förvisso äktat sin egen moder. Förkrossad sticker han ut sina ögon och går i landsflykt.

I det andra skådespelet har den landsflyktige, stödd i sin blindhet av sina döttrar, kommit till den atenska förstaden Kolonos, där han blir vän med atenske kungen Theseus. Oidipus säger om sig själv, att han är

"... en vålnad blott
av vad en gång var Oidipus, nu arm och grå!"

Han får veta att hans söner strider om makten i Thebe, men får själv sin grav där i Kolonos, vilket skall lända staden till lycka.

Det tredje verket beskriver vad som händer i Thebe efter Oidipus död.

Hans båda söner har då fallit i strid med varandra om tronen, och släktingen Kreon har blivit kung istället. När Oidipus dotter Antigone vill begrava den av sina bröder som ansågs som förlorare och därför lämnats att förmultna ute på fälten, straffas hon för detta genom att fängslas i en klipphåla i avsikten att hon där omsider skall svälta ihjäl.

Detta leder den ena olyckan till den andra, och Antigones tilltänkte make, kung Kreons son, tar livet av sig, när han märker att Antigone hängt sig i klipphålan. Därefter dödar Kreons hustru sig själv. Så krossas även Kreon av ödet.

Det är alltså ingen överdrift att kalla dessa dramatiska verk för tragedier. Man kan lika gärna kalla dem grymma olycksparader, eller illustrationer av hur ödet har sin gång vad än människor tycker om den saken. Därför:

"Prisa ingen dödligs lycka förr än dagen nått sitt slut!
Om till livets gräns han hunnit fri från olycksödens lott,
då först må han prisas lycklig, stoftets son, men aldrig förr."

* * *

Tragedierna är utmejslade utan tvekande hugg: det är stort, det är tydligt, det är rakt på sak. Men de tillåter ändå tydliga gestaltningar av de olika personer som förekommer i handlingen. Så framstår till exempel den store konung Oidipus som en något vresig och oförsonlig karl, fastän så illa tilltygad av ett öde som han inte själv kan påverka.

Hans döttrar, som följer sin blinde far i landsflykten, är undergivet dyrkande, beredda att göra allt för honom som drabbats av förbannelsen som verkställts redan före hans födelse. Men de, i synnerhet Antigone, äger stor själsstyrka, kraftig nog att trotsa kung Kreon.

Theseus, kungen av Aten, tillhör de mer sympatiska personerna: majestätisk, hedersam och beredd att strida för att försvara sin vän Oidipus,

Och så har vi den blinde spåmannen Teiresias, som motvilligt, när han emellanåt tillkallas, förkunnar vad för olyckor som i allmänhet skall komma att ske. Helst verkar han helt enkelt vilja lämnas i fred.

Till dessa personer i ensemblen kommer många fler, och därutöver den nästan ständigt närvarande kör, som kommenterar handlingsförloppet och också för dialoger med de handlande.

* * *

Ingemar Düring poängterar i sitt förord som grundtema för dramerna hur dramernas huvudperson strävar mot en heroisk gärning.

Men om jag skulle söka teman i skådespelen, så framstår för mig ödets obetvinglighet som det mest framträdande. Liksom i den fornnordiska kulturkretsen långt senare, är ödestron uppenbarligen ett mycket framträdande drag i den grekiska kulturen, för att Sofokles så skall kunna förutsätta dess inflytande.

Ödet, bestämt av ödesgudinnor och ibland dikterat av gudars vilja, till exempel på grund av att de blivit förorättade, är oavvisligt och utan nåd. Ödet dikterar skeendena, och fåfängt kämpar människorna mot det. Både Oidipus och hans föräldrar försökte till exempel undkomma vad som förutsagt, men ödet finner vägar att likväl uppfylla det som blivit bestämt. Kreon utbrister i Antigone:

"Mot ödets makter fåfäng är vår kamp."

Ytterligare ett tema som i synnerhet möter i det sista dramat, som Düring gör uppmärksammar mig på, är den personliga pliktens villkor gentemot den påbjudna plikten.

Antigone känner det som en plikt att se till att brodern blir begravd, fastän kung Kreon förbjuder det. Hon agerar således mot lag och ordning när hon likväl ser till att brodern blir jordad på hedervärt sätt. Hon följer sitt hjärta, istället för de regler som slagits fast.

Det leder till hennes undergång, men i förlängningen även till den kungs undergång som befallt henne att undertrycka sitt hjärtas önskan.

Mest påfallande och genomgående illustrerat är dock ödet som styr de enskilda livsloppen; skildringen visar på hur människorna står fullkomligt oförmögna att ändra det öde som de är bestämda till. Kören sjunger i Antigone:

"Ödets tvingande makt ofrånkomlig är:
ej rikedom, ej tapperhet,
ej tornhög mur, ej pansarskepp,
mot vågsvall starkt, betvingar ödet."

* * *

Det finns för övrigt flera poetiskt vackra stycken i dramerna. Ett kraftfullt är det följande, som kören utbrister i Oidipus i Kolonos:

"Aldrig födas till jordeliv
vill jag prisa som bästa lott,
därnäst bäst är: till världen född
strax få gå hädan till mörkret är."

Denna melankoliska inställning är inte ovanlig i dramerna, som är så fulla av olyckor, lidande och död.

Det är inga idyller man läser, när man läser om Oidipus och om Antigone; det är tragedier. Sällan äger de riktigt försonande, ljusa slut heller, snarare utgör de ett fortsatt nedgående från början till slut, möjligen med undantag av att Oidipus faktiskt verkade nöjd med att få dö i Oidipus i Kolonos.

* * *

En gång framfördes Sofokles dramer på Dionysosteatern i Aten. Det skedde under Dionysosfesterna i slutet av mars, berättar Düring, och det kunde vara femtontusen åskådare i den hundra meter breda teatern. Tre dagar i sträck framfördes tragedier och satyrspel.

Det måste ha varit en enastående upplevelse. Nu kan vi bara rekonstruera den, eller föreställa oss den när vi fortfarande, i våra huvuden, hör Oidipus klagan, hans döttrars gråt och Teiresias motvilliga tal om vad som ligger i framtiden.

Men vi får vara glada att vi kan göra det; att i alla fall några av Sofokles verk och några av de andra stora antika grekiska dramatikernas verk bevarats ända till våra dagar. De kunde alla ha varit borta, om ödet så velat.
– – –
Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone, Sofokles. Övers. Johan Bergman. Inledning av Ingemar Düring. Bokförlaget Prisma 1965. 148 sidor.

Bokrecension: Herondas mimer | Herondas

Herondas mimer är utgör en samling om åtta antika mimer, en av dem i referat. Mimerna skrevs av Herondas (200-talet f.v.t) och har i denna utgåva tolkats av Emil Zilliacus.

Samlingen omfattar samtliga bevarade mimer av Herondas.

* * *

Om Herondas vet man föga. Kanske föddes han på ön Kos. Länge trodde man att hans verk gått förlorade, även om man kände till hans namn från andra källor. Men i slutet av 1800-talet hade man lyckats tolka ett illa åtgånget manuskript som hittats i Egypten, berättar Zilliacus i sin inledning. Manuskriptet visade sig innehålla mimer av Herondas.

Mimerna är en egen form av dramatisk text, möjligen, enligt Zilliacus, avsedda att reciteras av en ensam person. De utgör en slags humoristiska dialoger med folkliga, gärna en aning skabrösa, inslag.

Kanske kan man åtminstone likna mimerna med någon slags enmansfarser.

Men antik humor är svårt; avståndet är så stort, både kronologiskt och kulturmässigt. Trots det tycker jag att Zilliacus får fram det lustiga anslag som gör att jag som läsare i dag uppfattar genrens karaktär.

* * *

Några exempel ur samlingen skall anföras. Den första heter "Kopplerskan eller mellanhanden".

I denna lilla historiett ur vardagslivet får Metriche besök av Gyllis. Metriche är sedan tio månader tillbaka ensam, ty hennes make är på militäruppdrag i Egypten. Kopplerskan Gyllis tycker att Metriche varit ensam länge nog. Hon menar att Metriches make säkert "dricker ur ett annat kärl" där nere i Egypten. För där finns allt att få, "guld och gossar", "och kvinnor, kvinnor".

Det tycker Metriche inte var särskilt kul att höra. Inte heller att Gyllis försöker förmå Metriche att för ett kort tag njuta av Gryllos, sporthjälten, som åtrår henne, som ju minsann är både rik, "from och foglig."

Nå, Gyllis torde ha blivit dement, antyder Metriche, och kör mer eller mindre ut henne efter att ha gett henne en rejäl portion vin.

* * *

Den andra mimen äger också sin charm. Den heter "Bordellvärden" och består nästan uteslutande av bordellägaren Battaros tal inför domstolen, när han anklagar skepparen Thales för att bland annat ha försökt kidnappa en av hans flickor. Zilliacus anser rentav "Bordellvärden" vara Herondas främsta verk.

Battaros håller sitt tal. Han uppmanar domstolen att inte tänka på börd eller sitt yrkes rykte, ej heller på kontrahenternas grad av rikedom. Nej, Thales har ju haft sönder hans ytterdörr, slagit honom och slitit med sig en av hans flickor vid håret! Aldrig har Battaros lidit något liknande av någon medborgare, men nu alltså från denna person, som liksom han själv är en främling.

Battaros skäms inte över sitt yrke. Prostituerade behövs lika väl som det mjöl som Thales räddat Kos med. Han själv liksom hans far och farfar var ju även de bordellägare. Till sist får vi dock se att någon omsorg om den rövade flickan äger nog inte Battaros ändå: nej, bara Thales ser till att betala, så är allt gott och väl.

Som han tidigare sagt: liksom Thales tar betalt för sitt mjöl, tar han själv betalt för sin flicka.

* * *

Mimerna är inte avsedda att fungera som några uppstyltade etiska förlagor. Här rör det sig snarare om vad som kan framstå som uppsnappade historier direkt från livet i staden, inte i palatsen eller vid hären. Onekligen skapar mimerna därigenom en illusion av att man själv är närvarande i en grekisk stad och tjuvlyssnar på faktiska samtal.

Illusionen av samtidsbetraktande hade ur en aspekt kanske varit svagare för samtidens greker, kan man tänka sig, eftersom mimerna var författade på en mycket ålderdomlig dialekt. Detta förståelsehinder har Zilliacus avskaffat; de eventuella kulturella klyftor som fortfarande existerar är svårare att överbrygga. De är dock inte på något vis större än att meningen i de allra flesta fall så vitt jag kan bedöma är klar.

Vad jag missar i form av referenser och annat genom att jag lever drygt tvåtusentvåhundra år efter mimernas författande är omöjligt att veta.

* * *

Herondas åtta mimer är väl värda att läsa. Här framträder inte de ciselerade perfekta hjältarna, agerande i höga epos. Här framträder en bordellägare, en kopplerska, en moder förtvivlad över sin sons uppförande, en svartsjuk slavägarinna och många fler.

Tolkningen till svenska är så utomordentlig att texterna fungerar som uttryck för poesi även i svensk språkdräkt, men kombinerar man den litterära skönheten på svenska med medvetenheten om att det man läser skrevs för en bra bit över tvåtusen år sedan, blir läsupplevelsen än mer fördjupad... Antika pulsslag på svenska, helt enkelt.
– – –
Herondas mimer, Emil Zilliacus (övers.). Illustrationer av Yngve Svalander. Hugo Gebers förlag 1953. 121 sidor.

Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:

"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."

Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:

"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."

* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.

Bokrecension: Prometheus | Aischylos

Aischylos

Prometheus är ett fragment av ett antikt drama av Aischylos (525 f.v.t. - 456 f.v.t).

Jag har läst texten i tolkning av den legendariske Emil Zilliacus (1878-1961), som förutom att klä texten i svensk språkdräkt även försett den med en orienterande inledning.

* * *

Prometheus, eller som dramat också kallas: Den fjättrade Prometheus, är den första av ursprungligen av tre delar i en trilogi. De två senare partierna har förlorats, den första finns bevarad.

Handlingen i detta fragment är handlar strikt sett om hur människornas välgörare och Zeus forne vän fjättras vid en klippa som ett straff för att han skänkt människorna elden och andra gåvor. Själv ville Zeus förgöra människosläktet.

Prometheus, som är av titanernas gamla gudasläkt, är egentligen äldre än Zeus, och har hjälpt denne till makten. Han ser det därför som ett stort svek att gudakonungen efter att han befäst sin makt straffar sin forne vän på detta utstuderade vis. Prometheus är odödlig, och kan därför inte dödas ens av Zeus, men Zeus avstår därför inte från att plåga honom.

Inledningsvis får vi läsa hur Hefaistos, vulkanguden och gudarnas smed, ovilligt fäster Prometheus vid den avlägset belägna klippan högt uppe på ett berg. Hefaistos konstaterar om Zeus:

"Den som är ny på maktens tron är sträng."

Prometheus klagar sina sorger, men alltid på ett stolt och obrutet sätt. Den i grekiska draman alltid närvarande kören består här av nymfer, som stämmer in i Prometheus klagan. De sjunger:

"Ack, när skall du löpa i hamnen
från dina smärtors hav?"

Och för dem berättar Prometheus sin levnadshistoria, enkannerligen hur han gagnat människorna, hur han frälst dem från dödsfruktan genom att ge dem "blind förtröstan", hur han skänkt dem elden så att de till följd av denna gåva kunde lära sig många yrken, och så vidare.

Prometheus får också, där han sitter fjättrad, besök av flodguden Okeanos och senare av Io, en prästinna som Zeus en gång förälskat sig i och som straffats av Zeus hustru Hera för detta bland annat genom att jagas omkring på jorden av en broms.

Också Io är alltså en synnerligen lidande varelse, som önskar sig  döden hellre än plåga:

"... bättre är att dö en gång för alla
än lida nya marter, dag för dag."

I samtalet med Io låter dock Prometheus det bli klart att han känner till hur Zeus en gång ska bli störtad, och att Prometheus ska bli fri genom en ättling till Io. Läsaren som är bekant med grekisk mytologi vet att det här rör sig om Hercules.

Zeus har tydligen hört Prometheus profetia, och sänder sin budbärare Hermes för att förmå Prometheus att avslöja vad han vet om gudakonungens fall.

Det går emellertid inte Prometheus alls in på. Han smädar istället Hermes, "gudaättens tjänsthjon", som han säger. Han avslöjar ingenting alls och Hermes hotar med att Zeus än mer ska straffa sin gamle vän.

Och eftersom Prometheus inte ger bort sitt trumfkort slutar dramat med att han störtas ner under jorden tillsammans med kören av nymfer. Till ett "underjordiskt dån" utbrister Prometheus:

"Nu skälver jord
och tordönet rullar i remnade djup.
Se åskviggens ringlande slinga av eld
och stoftet som yr i en virvelstorm!
Se vindar och väder som ryka ihop
till förbittrad kamp under fästets valv
och flåsa sitt vredgade hat mot varann!
Se, himmel blandas samman med hav!
Nu drabbar mig Zeus – det är uppenbart –
med ett dråpslag avsett att slå mig med skräck.
Gudomliga moder och strålande Rymd,
du som välver ditt ljus över hela vår värld,
I sen hur jag lider med orätt!"

* * *

Trots att trilogin alltså är ofullständigt bevarad är det som dock finns kvar att ta del av kraftfullt. Prometheusgestalten, av den gamla gudasläkten, är trotsig och luftar sitt hat gentemot den som med orätt straffat honom för att han tagit elden och givit åt människorna, som Zeus ville se gå under.

Hos Prometheus finns inget ressentiment mot det som övervunnit honom: han tror på det obevekliga ödet och vet dessutom hur det en gång kommer att gå: att han skall bli fri, och därtill hur det kan gå till när Zeus skall vräkas från sin tron. Denna värdefulla kunskap bevarar han när hans straff intensifieras: han låter sig inte torteras att avge sitt starkaste vapen mot gudafadern.

Än mer förhöjs detta strålande antika drama av den synnerliga klarhet som språkgeniet Emil Zilliacus skänkt det på vårt eget språk. Inget står i vägen för att en läsare med någorlunda kunskaper i grekisk mytologi ska kunna njuta till fullo av dramat, även om man inte kan ett ord grekiska.

Och vad gäller människovännen Prometheus: hur vacker är inte den bild man får av hans stolthet också i lidande; med hat mot sina ovänner låter titanen ödet sarga honom, han resignerar inte, viss om sin egen kraft, sin oförstörbarhet – om än icke osårbarhet.

Antiken är död, men den lever så frisk och sund som någonsin i de berättelser som finns kvar.
– – –
Prometheus, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1931. 106 sidor.

Bokrecension: Backanterna | Euripides

Backanterna är en tragedi av Euripides (d. 406 f.v.t) som framfördes första gången 405 f.v.t. Jag har läst dramat i en översättning av Göran O. Eriksson (1929-1993) och Jan Stolpe (f. 1940), utgiven på Atlantis 1987. Stolpe har även försett boken med ett förord samt kommentarer.

* * *

— Det är livskraft i detta tvåtusenfyrahundra år gamla drama! Häpnadsväckande livskraft! På dramats närmare 1400 rader utspelar sig en historia som rymmer både sprudlande livsglädje och berusning samt hänsynslös hämnd och djup sorg. Det är helt enkelt en riktig grekisk tragedi.

Historiens grunddrag är att guden Dionysos kommer till Thebe, platsen där han en gång föddes, men där man inte erkänner honom som gud och där hans kusin Penthes är konung. Men gudar vill bli erkända som gudar och hyllade som sådana.

Dionysos får emellertid ett följe av kvinnliga backanter som i rus ger honom sin hyllning. Kung Pentheus uttrycker sitt bestämda tvivel vad rör Dionysos gudomlighet och slår sällskap med denne, som i förklädnad framträtt för honom, i avsikt att spionera på backanterna, varav hans moder Agaue är en.

Guden hjälper Pentheus upp i ett träd, men avslöjar honom sedan för backanterna som i sin extas sliter honom levande i stycken med sina bara händer. Hans moder är den först att angripa vad hon inte inser är hennes egen son.

"Med bägge händerna grep hon hans vänstra arm,
tog spjärn med foten mot hans bröst och ryckte loss den
uppe vid axeln. Det var inte hennes styrka
som gjorde det: det var den kraft hon fick av guden."

Så tar Dionysos hämnd på staden som inte ville erkänna hans gudomlighet, genom att låta dess konung lida en förskräcklig död.

* * *

Dionysos framträder i tragedin på två olika sätt: först som levnadsglädjens och berusningens gud, sedan som hämnaren som kräver erkännande och dyrkan. Hämnden kommer över Thebe, trots att där alltså finns de som genom besatthet blivit honom hängivna. Dionysos framstår med emfas som

"... för människosläktet
oändligt fruktansvärd, och med oändlig mildhet."

Han skänker glädje, glömsk av bekymren, men han kräver också en gruvlig tribut genom moderns angrepp på sin egen son. Först när hon i tron att hon dödat ett lejon återvänder med sonens huvud till Thebe bringas hon till insikt om vem hon egentligen dödat, och slås då med hjärtskärande sorg.

Modern, hennes systrar och hennes far, den gamle kung Kadmos, och dennes hustru tvingas därefter i landsflykt. De har stått som ställföreträdande måltavlor för den fruktansvärdes vrede, men därigenom också räddat staden Thebe.

* * *

Även i översättning och trots de närmast oöverblickbara kulturella skillnaderna och det tids- och rumsliga avståndet är Backanterna mycket njutbar att ta del av.

Texten vittnar om en tid där sprudlande livsglädje kunde komma till uttryck i kulten, långt innan en steril religion av helt annat slag bröt sig in över den gryende västerländska civilisationen. Ja, i Backanterna ryms smakprov på den dynamik som tydligen kunde komma till uttryck i den antika religiositeten, om man nu låter verket vittna om hur man inom den grekiska kulturen faktiskt såg på religionen i allmänhet och dionysoskulten i synnerhet.

Dionysos framställs i Backanterna som "[l]armets gud", en "jublande gud", en gud som frambesvärjer dans hos de sina, och som hyllas bortom "rang och ålder" av de murgrönebekransade hängivna, han, vinguden, som genom vinet "söver all vår sorg". Askes är honom främmande, glädje är honom centralt, att vara i stunden är honom behagligt; kören sjunger:

"Den som kan njuta den korta dagens
lycka – prisar jag lycklig."

Allt detta är den ena sidan av Dionysos. Den andra sidan är hans fruktansvärda egenskaper, som innebär att den som vägrar honom sin dyrkan kan drabbas av döden. Den gamle kungen Kadmos utbrister vid sin döde dotterson kung Pentheus:

"Om någon känner lust att smäda det fördolda –
se då på denna död, och tro på gudarna."

Det hade varit bättre för de dödliga, förmäler Dionysos själv, om de bara hade erkänt honom. Guden säger:

"... jag är Zeus son Dionysos! Om ni hade valt
att lyssna till er visdom — men ni ville inte! —
hade ni fått Zeus son till hjälpare och vän."

Ehuru de nu ångrar sig djupt, efter Pentheus död som uppenbarat Dionysos kraft, är det nu försent att vända om. Dionysos säger:

"... När det var tid kändes ni inte vid mig."

Och de olyckliga accepterar sitt öde och går i landsflykt.

* * *

Dionysos framstår hos Euripides som en mänskligt tänkande varelse, ytterligt mäktig, men ändå mänsklig, full av känsla och med en mångfacetterad personlighet. Han är inte avlägsen, utan vandrar bland människorna, om än i vad gestalt han själv önskar: ibland som skön man, ibland med tjurhorn.

Av hans dyrkan, som fokuserar på glädje, extas, berusning, är det svårt att inte bli intagen. Men dramat vittnar emellertid vältaligt om, att inte denne glädjens gud är att leka med, hur lekfull hans dyrkan ändå kan framstå. Han är förvisso både mild och fruktansvärd.
– – –
Backanterna, Euripides. Övers. Göran O. Eriksson, Jan Stolpe. Med förord och utförliga kommentarer av Stolpe. Atlantis 1987. ISBN: 91-7486-487-4. 86 sidor.

Bokrecension: Galgmannen | Runar Schildt

Galgmannen. En midvintersaga är ett drama i en akt av finlandssvenske författaren och dramatikern Runar Schildt (1888-1925). Dramat utgavs första gången 1922.

* * *

Ett drama behöver inte uppföras på en scen för att vara effektivt. Tvärtom: ett laddat drama kan vara väl så givande att ta del av i rent litterär form, såsom jag gjort med Schildts Galgmannen.

Dramat, åtminstone Galgmannen, blir en mycket avskalad form av litteratur: borta är inre dialoger, borta är mycket av miljöbeskrivningarna, som man hade funnit i andra litterära genrer — kvar är en driven och koncentrerad dialog, där ordens knapphet ger varje ord en högre valör.

* * *

Dramats titel sätter redan stämningen: vi förstår att det har med en galge, med död, att göra, vi förstår att det är en saga för de mörkaste av nätter. Men vi möter icke monster, ej heller gengångare. Vad vi möter är en liten docka, tillverkad av en flisa av en galge. Dockan skänker dess ägare framgång i livet, men finns den kvar hos ägaren i dennes dödsstund, så blir han dömd att mista saligheten.

Det är dock ej alldeles lätt att göra sig av med galgmannen i tid, ty för varje gång som galgmannen skall överföras till en annan människa, så måste den säljas, och det för ett lägre pris än sist den såldes, vilket gör att de stackars döende människor som vill göra sig av med sin — åtskilliga gånger sålda och köpta — talisman innan den blir till en förbannelse måste komma på något ytterligt värdelöst som köpeskilling.

En man som äger en galgman är överste Christoffer Toll, en finne som gjort en sagolik karriär i den ryska armén efter att han köpt sin talisman av en döende jude. Överste Toll har farit omkring i världen och skördat lagrar, men har till sist återvänt till fädernejorden i Finland, där hans excentricitet och notoritet snart blivit spridd, begapad och begabbad.

Dramats enda andra agerande är hans hushållerska Maria. Mellan överste Toll och Maria utspinner sig ett samtal under en kväll och en natt året 1840, i ett rum på överstens gård.  Mellan de båda finns en spänning; att översten åtrår Maria står klart: hennes egna känslor döljer hon, men läsaren anar att hennes avvisande inställning kanske ej går ända in i hjärtat.

Översten vill ha Maria; han hotar att ta henne med våld, men avstår; Maria parerar med ord, men flyr inte bort – och översten framstår som ett desperat barn med starka nypor, som kämpar mot impulsen att klämma sönder något värdefullt. Han är utan frid och vet sig vara fördömd, och ”vill förtjäna att vara det”.

Översten är vild och sedan ledsen; han känner döden hastigt krypa inpå honom; han tar under den framlöpande natten Maria till sin förtrogna, berättar om sitt liv, sin sällsamma lycka, om galgmannen han bär och om hur man måste bli den kvitt innan livet flyr honom, och hur dess pris måste bli ytterligt lågt, enär han själv köpt den för ett sandkorn från vägen.

Maria finner på råd: hon bjuder översten som köpepenning sin renhet och kärlek – att skändas; dem aktar hon mindre än ett sandkorn från vägen. Av talismanen säger hon sig önska — intet. När hon uttalat detta och gripit galgmannen förvandlas densamma till stoft. Översten faller döende till golvet.

* * *

För Svenska Yle skriver Katja Bargum och Ida Fellman:

”Runar Schildt var isoleringens, vanmaktskänslans och undergångens skildrare.”

Dessa teman är bekanta i Galgmannen.

Översten är isolerad: han känner av det själv; i byn är han misstrodd, och hans själsliga ensamhet är påfallande.

Intressant är också att se hur översten är stadd i vanmakt, trots sin stora faktiska makt och sin yttre framgångar: hur han tvekar att ta Maria till sig med våld, hur han faller till föga för hennes ord, hur han också är ständigt brydd över den välsignelsebringande galgmannen.

Undergången kommer honom till del; han balanserar vid avgrunden när han befrias från den tyngd som hotar att sänka honom i helvetets djup, när den som han hotat i kärlek lyfter bördan från honom, strax innan döden hinner honom.

* * *

Jag känner inte Runar Schildts övriga författarskap. Inte heller vet jag mycket om honom som person. Galgmannen har blivit min introduktion till hans litterära verksamhet. Men i den mån även andra texter av honom bjuder på samma sorts ödesmättade knapphet som detta drama, ser jag fram emot att ytterligare utforska vad Schildt hann skriva, innan han anno 1925 avslutade sitt eget liv.
– – –
Galgmannen. En midvintersaga, Runar Schildt. Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Mäster Olof & Folkungasagan | August Strindberg

August Strindberg, ca. 1900

Mäster Olof och Folkungasagan är två dramer, skrivna av August Strindberg (1849–1912), först tryckta 1872 respektive 1899.

* * *

Jag är inte van att läsa dramer – inte heller är jag van att gå på teater. Förmodligen passar mig ändå läsning av en pjäs bättre än åseendet av en, även om jag hade önskat att jag oftare masat mig iväg och sett skådespel framföras av de fantastiska figurer som förmår memorera textmassor av den omfattning som är aktuellt.

* * *

I den volym från 1928 som jag läst, ryms alltså två av Strindbergs dramer. Mäster Olof handlar om reformatorn Olaus Petri, och Folkungasagan koncentrerar sig på kung Magnus Erikssons nedgång och fall.

I Mäster Olof möter vi först en ung Olof, som börjat umgås med de kätterska protestantiska tankarna, och får utstå spe för detta av kyrkliga potentater. Men Olof, utbildad vid Wittenberg, faller Gustav Vasa i synen, och tas till vara av honom såsom en förmåga att ta i tjänst i statsapparaten.

Olof blir inblandad i en komplott mot kungen, och döms till döden, men återkallar sina kungaupproriska uppfattningar och får förlåtelse. Sista akten slutar med att Olof, skamfylld för att ha övergett sina ideal, kastar sig på en skampall efter att ha hört den medsammansvurne Gert, som skall avrättas, ropa "Avfälling!"

På det hela utgör pjäsen framförallt en fin illustration av hur det kan tänkas ha varit i en tid av religionsbyte.

Folkungasagan behandlar kung Magnus Erikssons livsöde, vari han skildras som en mild man med folkungaättens blodskuld hängande över huvudet. Den (ännu inte) heliga Birgitta spelar en framträdande roll som intrigant. Konungen bannlyses på grund av en obetald skuld till kyrkan, och blir avsatt från tronen, vars krona bäres av Magnus ovillige son Erik, samtidigt som Albrekt av Mecklenburgs styrkor närmar sig Stockholm och pesten sveper över staden.

De synnerligen komplexa situationen som omgav kung Magnus har Strindberg av naturliga skäl tvingats förenkla, så att handlingen är betydligt mer poetisk än faktabaserad, liksom han även fick göra i fallet med Mäster Olof. Det hindrar dock inte att denna lek med historiska händelser är spännande och engagerande.

* * *

Vad jag särskilt uppskattar med den här formen av prosa, är det koncisa och pregnanta upplägg som blir nödvändig. Handlingen är i stor utsträckning driven av dialogen — ofta endast förtydligad av scenanvisningar om vad som händer för övrigt. Replikerna är dynamiska och jag kan tänka mig vilken effekt de månne kan ha på en scen i munnen på en skicklig skådespelare: en Torsten Flinck, en Mikael Persbrandt.

Och Strindberg, som jag personligen bara undantagsvis läst efter att – till oförställda förvåning och möjligen förakt – inte ha insett det fantastiska med Röda rummet, vill jag gärna läsa mer av.
— — —
Mäster Olof; Folkungasagan, August Strindberg, Albert Bonniers förlag 1928. 309 sidor.

Bokrecension: Laterna magika

Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:

"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)

Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.

Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.

"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)

Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:

"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)

Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:

"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)

– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.

Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.

I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.

Bokrecension: I väntan på Godot

Samuel Beckett har skrivit det tragikomiska dramat I väntan på Godot. Texten är mycket exakt i scenangivelser. Replikerna är minimalistiska och avskalade. Rekvisitan består till största delen av ett träd, en sten och ett par skor. På scenen utspelar sig en surrealistisk historia där Estragon och Vladimir väntar på Godot. Deras verklighet är en verklighet av glömska, tidsflykt, avbrutenhet, frågor, upprepningar.

Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?

Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.