Bokrecension: Det är roligt att veta bäst

Det är roligt att veta bäst är skriven av Barbro Lindgren. Boken är effektfullt illustrerad av Magnus Bard.

Det är roligt att veta bäst är en kort liten bok med korta små kapitel där Lindgren ondgör sig över allt hon tycker är fel omkring henne. Inget ämne är för trivialt för att hacka på. Baguetter vill hon förbjuda eftersom saker ramlar ur dem när man äter dem. Korsord är tydligen nåt för enfaldiga. Teve verkar rent allmänt vara nåt ont. Och bla, bla, bla.

Jag håller inte med Lindgren om mycket. Hon banaliserar och verkar uttala sig med auktoritet baserad på ålder och erfarenhet. Bara det är bisarrt. En uppfattning behöver naturligtvis inte äga någon större tyngd bara för att personen som besitter den uppnått en viss ålder, eller för att hon har erfarenhet av ditten och datten – som kanske inte ens har med ämnet att göra.

Mest upprörande är ett kapitel med namnet "Det var bättre förr". Hon hylllar ett teknik- och kommunikationsfattigt samhälle, där småbutikerna var legio och bondevärvet ineffektivare än i dag. Hon hyllar ett samhälle som vi utvecklats ifrån och förbättrat. Hon kallar vårt nuvarande tillstånd bedrövligt. I helvete heller. Det är mycket bättre än det någonsin varit. Vården är bättre än den var, för vi kan mer. Kommunikation människor emellan är inte begränsad till bygrannarna, utan vi kan hålla kontakt med personer överallt i världen. Vi kan handla över gränserna, och ska vi köpa en udda bok är vi inte hänvisad till en liten handlare i centrum, utan kan beställa via Internet till ett pris som är oslagbart.

Ett kapitel handlar om döden.

"Nu har jag tagit reda på en del, sen sist, om hur kropparna behandlas efter döden. Inte särskilt värdigt i sanningens namn." (sid. 86)

Trams. Som begravningsentreprenör har jag större insikt i hur döda kroppar hanteras än de flesta. Ovärdigt är det sista jag skulle vilja benämna hanteringen. Tvärtom vinnlägger sig alla som har med de döda att göra om att på ett så värdigt sätt som omständigheterna tillåter hantera dem.

"Kistorna är numrerade och ibland kan det bli problem med vem som ligger i vilken." (sid. 87)

Det är helt enkelt inte sant. Kistor är alltid märkta med namn och personnummer. Ofta på flera platser på kistan. Där jag är verksam har en kista vanligtvis tre namnmärkningar i huvudändan: en på locket, en på bottendelen och ytterligare en på locket med detaljerad information om begravningsförfarande. Vid begravningsceremonin är dessutom ofta den dödas namn och födesel- och dödselår angett i fotändan av kistan. Att kistorna skulle vara numrerade har jag aldrig någonsin varit med om.

Men Lindgren skriver bra. Språkbehandlingen är utmärkt och lättillgänglig. Boken är mycket lättläst; kanske anar man en subtil humor genom hela boken. Kanske är inte ilskan så genuin som den förefaller. Det är min förhoppning i alla fall.

In the style of John Donne

Tack till Fail Dogs.

Kafka!

Läser för tillfället med behållning Kafkas En svältkonstnär. – Det är en novellsamling som innehåller Kafkas hela publicerade skönlitterära material. Texterna spänner över en halv sida, en sida eller någon sida; de är mycket vilsamma. Som en andaktsbok för folk som oss – litterära esteter...!

Moleskine - ny hemsida

Via Moleskinerie – fancluben med mängder av texter, videor och bilder som anknyter till den utsökta anteckningsboken – får jag veta att Moleskine fått en ny hemsida.

Översvallande beröm

Varför jag brukar vara så positiv i mina recensioner? – Det är enkelt. Jag läser nästan aldrig ut en bok som jag inte får ut något av. Undantag skulle kunna tänkas: en bok som jag blir så förbannad av att jag bara måste få såga den. Klassiker som man ska ha läst, fastän läsningen inte är särskilt njutbar. Eller en dåligt skriven bok om nåt ämne som är högintressant för mig.

Så är det med det.

Bokrecension: Mannen som älskade Yngve

Mannen som älskade Yngve är skriven av Tore Renberg.

Mannen som älskade Yngve utspelar sig i Stavanger, i huvudsak under några veckor av vårterminen 1990. I centrum står huvudpersonen Jarle Klepp, 17 år; det är utifrån hans perspektiv som berättelsen skrivs. Runt honom finns bäste vännen Helge. Helge och Jarle är alternativa. De bär palestinasjal, lyssnar på indiepop och är åt vänster i politiken.

Och så. En omvälvande händelse för Jarle. En ny kille börjar i en parallellklass. Han heter Yngve och Jarle blir blixtförälskad. Jarle förefaller aldrig ha trott att han var nåt annat än straight. Men nu var det ändå så här.

I boken beskrivs flera parallella historier: Helges och Jarles relation. Jarles relation med flickvännen. Jarles mamma. Jarles pappa. Politiken. Bandet Helge, Jarle och en Andreas spelar i. Textens språk är mycket bra. Historier berättas och släpper in kontemplativa moment. Berättaren är Jarle, runt ett decennium senare. Det greppet ger en annan överblick och en annan möjlighet att låta romanens berättare fundera kring det som händer: berättaren är samma person som boken handlar om; men med en större överblick.

Tonårsförälskelsen beskrivs träffsäkert. Relationerna tecknas realistiskt. Händelserna beskrivs på ett sätt som inte känns konstruerat.

Mannen som älskade Yngve är en tragedi. Slutet lämnar läsaren med en klump i magen. Hur som helst är den mycket läsvärd; det är en bra berättelse, berättad med ett bra språk.

SAOL gratis på Internet

Via Författarcoachens blogg får jag veta att Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket numera finns tillgänglig på Internet, kostnadsfritt. Utmärkt!

Översättningslek!

Googles språkverktyg är kul, upptäckte jag häromdagen. Vi tar ett stycke ur en text jag skrev för några dagar sedan:

"Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna."

och så gör vi texten engelsk med Googles hjälp:

"The book is still hope. People gather knowledge to faith. The development is progressing and knowledge formed. Step by step. GLADE for glade, gene for gene, star for star."

Det gick ju sådär. Men vi fortsätter – vi gör den engelska texten tysk:

"Das Buch ist noch Hoffnung. Menschen sammeln Wissen zum Glauben. Die Entwicklung schreitet voran und Wissen bilden. Schritt für Schritt. Glade für glade, Gen für Gen, Stern für Stern."

Okej. Då tar vi och gör texten fransk, sedan spansk och ser vad som händer när vi tar och översätter den tillbaka till svenska:

"Boken är fortfarande hopp. Samla kunskap om människor till tro. En fortsatt utveckling och kunskap. Steg för steg. Att Glade Glade, gen för gen, stjärnan för stjärnan."

Hur "vetande till vetande" lyckas bli "kunskap om människor till tro" kan man väl fråga sig. Men det felet verkar ha uppstått redan i steget svenska till engelska, där vetande plötsligt blev faith... Religiöst eller postmodernt bias, måhända... Vad "Att Glade Glade" betyder, kunde väl vara något oklart. — Jaja, man kan naturligtvis inte begära att det ska funka i mer än ett led – och poängen är ju inte att översättningsprogrammet ska klara av att översätta litterärt, snarare allmänt begripligt.

Nåväl, det kanske bara är jag som finner ett nöje i sånt här...

Bokrecension: Mörkrets apostlar

Mörkrets apostlar: Satanism i äldre tid är skriven av Per Faxneld.

Mörkrets apostlar är en analytisk genomgång av satanismens historia från tidiga kristna sammanhang fram till tiden före Anton Szandor LaVey grundar Church of Satan.

Faxneld har gjort ett gediget arbete med intressant resultat. Han har granskat olika organisationer som genom tiderna beskyllts för att vara satanistiska och olika personer som beskyllts för att vara satanister. Och analysen kommer fram till att det ofta inte är fråga om mer än just beskyllningar. Många av de sammanslutningar som behandlas är rent allmänt ockult flummiga, där visserligen satansgestalten inte sällan ingått som ett inslag, men ofta omskapad till något annat än ondskans princip; Satan blir där knappt igenkännbar från kristen mytologi. Faxneld avfärdar således att personer som Aleister Crowley, Gilles de Rais och Helena Petrovna Blavatsky skulle vara satanister i egentlig mening. De allmänt kända organisationer som Faxneld kategoriserar som satanistiska i ordets mer egentliga mening är inte mer än en handfull under de senaste tvåtusen åren. Den första sammanslutningen satanister som Faxneld finner belägg för är Fraternitas Saturni, med Eugen Grosche alias Gregor A. Gregorius i spetsen. Organisationen grundades sannolikt på 1920-talet.

Boken är en akademisk avhandling. Språket är förhållandevis klart, om än just något akademiskt torrt. Är man intresserad av satanism är det här en bok man bör läsa. Jag saknar emellertid en genomgång även av den i dag mest kända formen av satanism, nämligen just Anton Szandor LaVeys någorlunda ateistiska Church of Satan. Naturligt hade i så fall varit att dra en avgränsning i tid vid millennieskiftet. Men jag kan också förstå att Faxneld slutar sin redogörelse innan LaVeys organisation kommer in i bilden. Alla kan inte täcka allt. I synnerhet när man gör en genom tiderna så vid undersökning som denna, är det bra att ha tydliga gränsdragningar mellan det man ämnar gå igenom och det man avstår från att undersöka.

Text: Fröding möter Nietzsche

Följande utsökta prosadikt skriver Fröding i spåren av Nietzsches Så talade Zarathustra:

"En natt gick Zarathustra upp på berget med sina lärjungar för att betrakta stjärnorna.

Och vid de sutto på berget och blickade upp mot himmelen eller skådade ned mot dalen, där skogen växte utmed branterna, sänkte Zarathustra sitt huvud och föll i tankar.

Därefter höjde han åter sitt huvud, talade och sade:

'Huru ofta haver jag icke sagt eder dessa orden: flyr dygden och befliter eder om det ont är! Ty I veten, att dygden är fåvitska trälars tal, och att det onda är ett gott för den, som är det ondas herre och icke tjänare. Och huru haver jag icke förmanat eder att älska och förkovra eder självandes och icke eder nästa! Ty livet är kort och den som gör andras gärning och icke egen, han skall vara såsom ett torrt träd, och det torra trädet kan aldrig varda till virke i den bryggan, som leder till övermänniskan.

Men när haver jag sagt eder, att I skolen binda människorna med band, på det I själva mån vara fria? Det är trälars sed, som till makt komma. Eller när haver jag sagt eder, att I skolen slå och förtrampa dem som tävla med eder om högheten? Det är trälsed.

Skåder ned på skogen, där många toppar skjuta upp över de andra! Månne det höga trädet varder högre, om de låga träden huggas ned? Eller höjer edra ögon upp till de tusen sinom hundratusen stjärnorna, som tindra i rymden! Tron I att den stjärnan Sirius glänser med klarare sken, om de övriga stjärnorna släckas? Det är småpiltars tro.

Så vakter eder nu för trälars sed och småpiltars tro, när I låten övermänniskan växa i eder! Ho vet, om den sig störst tänker är den störste! Och månne icke den ännu klenväxte, som stor växtkraft haver, är större än den redan storväxte, som mindre kraft haver av begynnelsen och allaredo uppfyllt sitt växandes mått? Så låter var och en växa och lysa efter sin art och förmåga och varer icke lågsinnade! Den där starkast lyser och störst är av alla, när alla äro i sitt fylle och sin fulländning, av hans frö och gnista skall övermänniskan framgå!"

Sålunda talade Zarathustra och hans lärjungar förundrade sig storligen.'"

– "Sålunda talade Zarathustra", Gustaf Fröding 1894.

Bokrecension: En kortfattad historik över nästan allting

En kortfattad historik över nästan allting är skriven av Bill Bryson.

Det här är en riktigt bra bok. Den kaxiga titeln harmoniserar väl med stilnivån på språket texten igenom. Bryson gör en bedrift att tala om, när han lyckas skriva ner en översikt över mer eller mindre hela naturvetenskapens historia – på ett sätt som är inbjudande, lustigt och flytande. Texten är genomdränkt av fotnoter, så det är fullt möjligt att undersöka författarens källor till sina framställningar. Och fotnoterna är placerade som slutnoter och tynger inte texten märkbart, utan är bara en förtjänst.

Bryson tar läsaren med på en odyssé av namn, socialt missanpassade akademiker men lysande snillen, engelska excentriker, enkla människor med brinnande intressen. Boken spänner över vida vidder: universums historia med Big Bang som ett möjligt ursprung, jordens historia och solsystemets övriga historia, oceanernas historia, kontinentaldrift. Vi får lära oss om atomer, protoner, kvarkar, molekyler, celler, DNA, bakterier, virus, atmosfären, evolutionen och därmed inte minst människosläktets uppkomst och utveckling. Detta är en bok som försöker beskriva hur det blev som det är. I den mån vetenskapen anar svaren. Författaren berättar på ett sätt som gör att det känns som att man oftast förstår. Det blir enkelt och begripligt utan banalisering.

Boken är full av svindlande siffror: eoner sveper förbi på några sidor. Dinosaurier, Newton och Einstein får finna sig i att rymmas mellan samma pocketpärmar. Och detta i all ödmjukhet. Ett citat av Bryson kan illustrera den tillbörliga försiktighet man kan känna inför ämnenas omfattning:

"Summan av allt detta är att vi lever i ett universum vars ålder vi inte riktigt kan beräkna, vars omgivande stjärnor vi inte med säkerhet vet hur långt de är ifrån oss eller varandra, och vars materia vi inte kan identifiera men som fungerar i enlighet med naturlagar vilkas egenskaper vi inte förstår på djupet." (sid. 162)

Boken ger också en känsla av så lite vi ändå vet. Bryson beskriver hur människan bara en enda gång varit nere i det djupaste djupet i världshaven, Marianergraven. 1960 sjönk de under fyra timmar ner till 10 918 meters djup. De blev kvar där i tjugo minuter. Sen dess har människan aldrig återvänt. Vi vet inte mycket om våra hav. "Vi har bättre kartor över Mars än över våra egna havsbottnar" (sid. 251), skriver Bryson. Så det finns så mycket, mycket kvar att utforska. Bryson intervjuar paleontologen Richard Fortey:

"Enormt stora delar av världen är fortfarande inte undersökta.'
'Vad gäller trilobiter?'
'Nej, vad gäller allting.'" (sid. 290)

Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna.

Bokrecension: Dead Sea

Dead Sea är skriven av en mästare på spänningslitteratur – Brian Keene.

Dead Sea är en zombieroman. Huvudperson i handlingen är den homosexuelle afroamerikanske mannen Lamar Reed. Runt honom faller civilisationen sönder, när Hamelin's Revenge – sjukdomen som får folk att dö och sedan fortsätta sin tillvaro som zombies – snabbt sprids från människa till människa, och mellan djuren, och mellan djur och människa. Han slår följe med två syskon som blivit föräldralösa, och efter att Baltimore, där de bor, helt och hållet går under genom eldsvådor och zombieinvasion, tar de och några få andra sin tillflykt till ett museialt kusträddningsfartyg. De lämnar fastlandet.

På båten finns så ett dussintal människor, alla olika karaktärer; kanske i överkant många för att man som läsare ska minnas dem i tillräcklig grad för att genast kunna sätta dem i sammanhang allteftersom de åter dyker upp i berättelsen. De tror sig funnit säkerhet på båten. Men naturligtvis är de inte säkra. Även på båten går det åt helvete. Och flykten från Hamelin's revenge fortsätter.

Nåväl. Det här är en utmärkt underhållningsroman av spänningsgenren. Den är svår att lägga ifrån sig, och är mycket lättläst. Kanhända skulle man tveka att sätta den lika högt som jag, om man inte uppskattar zombies som populärkulturellt fenomen (jodå!). Det gör nämligen jag. Det är roligt att karaktärerna hinner få djup, trots att de är många, och trots bokens ändå rätt begränsade storlek – en bit över trehundra sidor.

Jag har tidigare recenserat The Rising av samme författare. Liksom jag rekommenderade den boken varmt, rekommendar jag även Dead Sea varmt.

Bokrecension: UKON kalender

UKON kalender är skriven av Ulf Karl Olov Nilsson.

UKON kalender är ett konstverk, ett experiment, nåt intressant... Boken är utformad som en almanacka, men datumen är inte i kronologisk ordning, utan i bokstavsordning. Följaktligen följer "Måndag den nittonde oktober" på "Måndag den nittonde januari". Bara idén till detta är underbart nyskapande och provocerande. — Det mesta av boken är tomma rader. Som i vilken almanacka som helst. Det poetiska inslaget, förutom datumens följd och koncepetet som sådant, består i de visdomsord som står längst ner på högersidan på uppslagen; på samma sätt som traditionella almanackor brukar ha ordspråk och citat där, så använder Nilsson utrymmet till sina små luriga, knepiga, krumbuktande aforismer. Ibland vet jag inte om han driver med läsaren, eller om det är tänkt att ligga någon form av esoterisk kunskap i sentenserna...

"Det ser nästan inte ut som någonting alls."

Vad betyder det? Hur ska jag förstå det? Kärnfullt och pregnant: men vad åsyftas? För läsaren att applicera kanske...? —

"Du måste ta reda på vad som är meningen med just ditt liv,
med din tillvaro här på jorden – och sedan försöka bli just det!"

Ett motto så gott som något. Nästan nietzscheanskt...

"Dröm: en lärare i naturvetenskap börjar rosta efter att ha
tillbringat natten i en fuktig hotellsäng."

Sammansmältning. En blixtreaktion på yrket i syntes med ämnet...

"Det är bättre att vara glad och negativ än glad och positiv."

En effektiv vändning av vad som med nåt ord utbytt och omarrangerat annars hade fått en klang av klisché.

Nilsson har en helt underbar virtuos och lekfull hantering av språket, och det är mycket inbjudande. När jag inte begriper vad han är ute efter avfärdar jag det inte som nonsens, utan som textens och författarens frihet att skriva just nonsens, och placera in det i ett konstverk av den här arten: på så sätt blir det något mer, det får volym och tar upp plats i sin egen rätt: som del av konstverket.

Man bör känna tacksamhet till Sanatorium Förlag som vågat satsa på den här boken. Resultatet blev utmärkt.

Bokrecension: Protokoll

Protokoll: Grundkurs i normalt beteende är skriven av Nicolas Espinoza och Johan Holmström.

Protokoll är en etikbok. Men inte en så urbota torr etikbok som i alla fall jag associerar själva ordet till. Det här är en guide till hur man beter sig som folk. Men som med alla etikböcker är det väl knappast de som borde läsa den som faktiskt läser den. Emellertid – det här är en rolig liten bok. Den består av texter som tidigare publicerats i Dagens Industris månatliga magasin Diego. Innehållet är tematiserat, och varje tema är indelat i ett antal paragrafer som behandlar olika ämnen under det övergripande temat. Och de tematan som behandlas är många. Som exempel kan nämnas: "Bli en god givare", "Så flyttar man", "Tobakssnyltning", "Att mingla" med mera. Roligast av alltihop är – tycker jag naturligtvis – "Det sekulariserade kyrkobesöket"; ett utdrag:

"§1, Passa in till varje pris
Kyrkobesöket är ett illa valt tillfälle att profilera sig och bygga eget varumärke. Man är inte där som människa, utan som statist, eller rent av rekvisita i någon annans påkostade produktion. [...] Att alltid ta en psalmbok är viktigt. Dels är det helt i linje med att passa in och dels är bläddring i denna bok det enda tillåtna lilla nöje kyrkobesökaren har att tillgå när kyrkans undermåliga show väl drar igång. [...] Den som vill sjunga på riktigt får naturligtvis gärna göra det, men aldrig med ljudligare stämma än prästen. Han måste alltid vara värst. [...] Nattvarden är den enda ritual som den sekulariserade kyrkobesökaren inte behöver delta i. Det är alltså bara här som både troende och kättare har tillfälle att markera var de står i själva huvudfrågan. Nattvarden ska alltså inte ses som en chans att sträcka på benen och få gratis vin och en liten macka."

Kul och träffande.

Stilen i texten är formell, nästan juridisk i tonen emellanåt, men som ovan demonstrerats alls inte utan humor. Det finns dynamik i texten; den är ett rent nöje att ta del av.

Anbefalles!