Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.

En midvintersaga

Farfar berättade om en julafton när han var pojke. De behövde granris att lägga på stuggolvet, och han skickades ut att hämta det. Det var visst en riktig vinter: snö en fot djup med stark skare. 

Han hittade först inget som passade. Antingen var riset för glest, eller så hade det tappat färgen eller så var det något annat. Så farfar gick längre och längre in i skogen. Det var gryning när han gav sig iväg, och det var mitt på dagen när han hade samlat tillräcklig av vad han behövde för att gå hem igen.

Då märkte farfar att han kommit vilse. Träden var vita, stenarna var vita, inga stigar eller vägar syntes någonstans. Så han började gå däråt som han tyckte att han kommit ifrån. Efter ett tag kom han fram till en frusen å som slingrade sig fram. Den hade han aldrig sett förut. Isen var blåsvart och blank.

Farfar berättade att han hörde något röra sig på andra sidan. Han såg in mellan träden och där stegade en stor älg fram. Den gick utmed ån, fast längre in i skogen. Och så stannade den och vände sitt huvud med den stora kronan mot farfar. De stod så och tittade på varandra. En djup röst sa bredvid farfar:

"Det är Elof. Han är hungrig."

Farfar tittade upp och såg en man av väldig längd. Farfar var lång själv, men den här mannen var två eller tre gånger längre, och så bred mellan axlarna att det såg märkligt ut. Över hela kroppen bar han djurpälsar och på huvudet en mössa. Ansiktet täcktes av ett stort, svart skägg. Djupt i hålorna satt två svarta ögon.

Den jättelike mannen höll en avbruten och torkad ungbjörk i näven. Han lyfte den högt och med en onaturlig fart kastade han iväg den genom luften. Den landade framför älgen inne bland träden på andra sidan ån. Älgen böjde sig långsamt ner och glufsade i sig.

"Jag har alltid björkar åt Elof och de andra", sa han. "Så de får lite att äta under vintern".

Farfar hade inte sagt något när mannen böjde sig över honom och sade: "Jag heter Heidulf och jag har inte sett dig här förut." Rösten lät som en mörk ton på kyrkorgeln eller rösten hos ett djur. Heidulf tog med näven om farfars överarm. Handen i sin vante räckte nästan farfar från armbågen till axeln. Farfar sa vad han hette och sa att han inte visste riktigt var han var.

"Ja, du ska väl hemåt byn, kantänka."

Farfar sa, att det skulle han nog.

"Ja, då får du gå bort till stenen där, som ligger på de andra stenarna. Och så får du krypa under den. Det går bra, även om det är trångt. Sen fortsätter du rakt fram en bra stund."

Farfar såg en hög med stora stenblock, och under en av dem gick det nog att krypa. Han tackade Heidulf så mycket och bockade sig artigt. 

"Det är rakt inget att tacka för", sa Heidulf, "men du kan väl hälsa klockarn när du ser honom. Hälsa från mig."

Farfar hade gått därifrån och krupit under stenen. När han kommit igenom och vänt sig om hade han inte sett till Heidulf längre. Bakom stenarna såg han bara vita granar som började bli lite gråa. Solen sjönk.

Men det var inte så långt att gå, innan farfar kom ut på stora vägen. Därifrån var det lätt att hitta hem. Han berättade för sina föräldrar och systrar och bröder vad han varit med om. De tyckte nog det lät konstigt, men granriset bredde de ut på golvet och på morgonen efter bar det iväg på julotta.

Efteråt gick farfar fram till klockaren i byn. Det var på den tiden han som ringde i kyrkklockorna och som ledde psalmsången under gudstjänsterna. Farfar berättade att han varit i skogen och träffat Heidulf och att han skulle hälsa. "Det namnet känner jag alls inte till", sa klockaren, "Sa han att du skulle hälsa till mig?" Farfar sa att han skulle hälsa till klockarn. "Kanske var det till far min, då? Han var ju klockare förr. Inte vet jag om det kan varit honom karln menade."

Den gamle klockaren var gammal. Han satt på en stol bak i kyrkan och väntade på sonen som fått ta över sysslorna för längesen. Farfar gick fram till honom och sa samma till honom som till hans son. Den gamles blinda ögon vändes mot honom och ansiktet stramade hårt när han hörde namnet Heidulf. Hette han verkligen så, frågade den gamle mannen med svag men allvarlig röst. Det var som om orden kom ur en grav. Ja, så hette han visst, sa farfar. Då började den gamle blinde klockaren berätta.

"Jag har aldrig träffat honom. Men min far berättade om när han gjorde det. Det var på prosten Ersons tid, det är längesen nu. Han kunde se de onda änglarna och troll och vättar. Och han kunde läsa ut dem. Far var klockare han med och en morgon var han med prosten Erson hit till kyrkan, det var visst innan en julotta och det var fortfarande mörkt. Men de kunde alls inte komma in genom grinden i muren. Far knuffade och bände och drog, men grinden gav inte med sig. Prosten Erson förstod nog att det var trolltyg med i bilden. Han läste ett Fader vår och välsignade far och sig själv, sen tog han i grinden och den öppnades utan hinder. Men den lilla gången fram till kyrkan kändes som en svår uppförsbacke. Varje steg blev tyngre än det förra. Prosten bad medan de gick, men till sist föll far omkull och låg där i snön och såg hur prosten fortsatte framåt kyrktornet. Och där framme stod en väldig karl. Han var både högre och bredare än kyrkporten. Far hörde hur varelsen talade till prosten och sa: Snart nog får ni komma in, präst, men än är tiden vår. Det var längesen ni murade väggar och reste tak över vår källa och vår lund, men långt innan ni kom hit var vi här. Nu får ni dröja här ute i kylan och snön tills vi har gjort vårt.

Far sa att den väldige mannen lade nävarna om prostens axlar och lyfte honom åt sidan. Och prosten Erson stod kvar där och såg i marken. Far satt kvar i snön och såg allsammans och när den väldige mannen en stund senare sa något igen var rösten som åska långt bort. Han hade sagt att nu skulle vi stänga ögonen när han, Heidulf, gick därifrån med sitt folk. Far blundade så hårt han kunde och höll händerna för ansiktet. Han hörde ljudet av många, tunga steg som trampade förbi honom."

Så slutade den gamle klockaren med de blinda ögonen sin historia. Farfar såg hur det hårda i ansiktet slätades ut på honom, och han sa inget mer. 

Detta berättade farfar för mig när jag var liten. Farfar ligger på kyrkogården bredvid farmor. Det har han gjort i många, många år. Kyrkan står tom sedan byn avfolkats. Den är bara ett skal. Men några av de gamla som bor kvar har viskat till mig, att de sett något röra sig innanför kyrkfönstren på midvinternätter. Det glimrar av eldar och ljus. Och någon högrest skugga dröjer vid ingången, den verkar långt högre än kyrkporten, och långt bredare också. De gamla i bygden pratar inte högt om sådant. Nej, om sådant kan man bara viska.

Bokrecension: Sagor | August Strindberg

August Strindberg

Sagor är skriven av August Strindberg (1849-1912). Sagosamlingen utkom första gången 1903.

Jag har läst en upplaga från 1980 med illustrationer av Torsten Billman och efterord av konstvetaren Göran Söderström, som skrivit flera böcker om Strindberg.

* * *

Jag blir lite konfunderad när jag läser Strindbergs Sagor. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ska läsa dem. Är de tänkta som barnsagor i traditionell mening, eller höljer Strindberg berättelserna i sagogenren, men avser tala till vuxna? – Kanske är det rentav en fråga om både-och?

I Göran Söderströms informativa efterord knyts de tretton berättelserna hursomhelst hårt till Strindbergs biografi: det är där Söderström hittar grundmotiven som sedan utbildats litterärt.

Söderström drar slutsatsen att berättelserna skrevs för Strindbergs då nyfödda dotter Anne-Marie i nya äktenskapet med Harriet Bosse. Själv får jag känslan av att åtminstone en del av texterna är för mörka eller allvarliga i sitt tilltal för att vara avsedda för andra än vuxna läsare.

* * *

Sagorna rymmer ofta motiv ur Strindbergs samtid eller snarare hans nära förflutna. Vega-expeditionen finns med, och Långholmens förvandling från klipp-ö till grönskande ö, och S:t Bernhardtunnelns grävande.

Berättelserna utspelar sig sålunda inte nödvändigtvis i ett ”det var en gång”, som sagor brukar göra: alltså en odefinierad tid; tvärtom kan händelser i sagorna åtminstone ibland tidfästas på dagen eller åtminstone året.

* * *

Flera av historierna har ett drömskt inslag. Särskilt gäller detta ”Lotsens vedermödor”. Där äntrar en lots ett tydligen folktomt skepp, bara för att när han går över däck strax befinna sig på en stadsgata med affärer runtomkring sig. Han träffar snart ett troll och något slags skogsrå.

Den surrealistiska illusionen bryts sedan effektivt mot slutet, när ett barn bryter in och ifrågasätter vissa irregulariteter i historien. Modern säger till sist:

”Inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!” 

På så vis lyckas Strindberg avsluta historien utan att klara upp de knepigheter den trasslat in sig i: ja, man får intrycket av en trött förälder som hittat på en saga som godnattsaga, lite allteftersom. En saga som inte behöver verka förnuftig; ja, gubevars! – Barnet hinner kanske somna innan man hunnit till slutet!

* * *

I allmänhet känns sagorna en aning lekfulla. Alla kan inte vara gjorda på granithårt allvar. Några stora, dolda djup hittar jag sällan i dem, men en och annan varning för högmod, och förvånansvärt ofta en tjur.

Effektfullast och vackrast i sin melankoli är kanske ”Ett halvt ark papper”, där Strindbergs författargeni lyser fram i full kraft. Novellen, eller sagan, är mycket kort.

En man befinner sig i sin tomma lägenhet: han bär sorgflor i hatten. När han är på väg ut får han se telefonlistan över telefonen. Och genom dess kronologiskt nedtecknade telefonnummer kan han så gå igenom sin två år långa relation med hustrun: från fästmöns telefonnummer, via barnmorskans senare. Till sist begravningsentreprenörens.

* * *

Sagor är trivsam, ibland dyster, läsning. Där finns konstnärliga mästerverk – och jag tänker då främst på ”Ett halvt ark papper” – men där finns också texter av mer experimentell natur, som lämnar åtminstone mig en aning frågande idag.

Uppskattar man Strindberg bör man nog läsa Sagor.
– – –
Sagor, August Strindberg. Illustrationer: Torsten Billman. Efterord: Göran Söderström. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1980. ISBN: 91-7448-109-6. 160 sidor.

Bokrecension: Winnie-the-Pooh | A. A. Milne

Winnie-the-Pooh är skriven av A. A. Milne (1882-1956). Boken utkom första gången 1926. Jag har läst en utgåva från 1952 med illustrationer av E. H. Shepard (1879-1976).

* * *

Mina föreställningar om Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och hans värld är färgad av Disneys version av honom och hans vänner. Disney är ju de som äger rättigheterna till dessa figurer som A. A. Milne skapade på 1920-talet.

Därför var det mycket intressant att gå tillbaka till originalberättelserna i Winnie-the-Pooh från 1926, den första boken där längre berättelser om Nalle Puh förekommer, även om han nämnts i tidigare verk av Milne.

* * *

Berättare i boken är fadern till Christopher Robin, i praktiken en spegling av Milne själv och hans son. Berättaren skapar en egen idyllisk skogsvärld, där sonens alter ego bor, likväl som de olika varelserna som dyker upp i berättelserna. Milne skriver alltså in sin son i den sagovärld som han skapar.

Men även denna idylliska värld utanför vanlig tid och rum har sina hot, fastän osedda åtminstone i den första boken. Det är något kusligt med de s.k. woozles och i synnerhet gäller det de s.k. heffalumps. Och ingen av dessa varelser får vi alltså faktiskt se: de finns bara som möjliga hot, som man både är lite rädd för och likväl är nyfiken på.

* * *

De olika figurerna i boken presenteras allteftersom. Mest central är Winnie-the-Pooh själv, en björn som samtidigt är en leksak. Pooh, som egentligen heter Edward Bear, framställs som en godmodig och sympatisk gestalt med klent förstånd. Att han har en liten hjärna framhålls gång på gång.

Piglets främsta egenskap är rädslan. Eeyore är radikalpessimisten. Owl kan förvisso många, långa ord och konsten att formulera sig, men frågan är om inte kunskapen i praktiken är ihålig.

Christopher Robin själv fungerar som alla de andra figurernas ledare och mästare. Om berättaren är fader till Christopher Robin, så fungerar Christopher Robin i motsvarande mån som fadersgestalt till alla sagofigurerna: det är honom de vänder sig till för att få råd, och han kan ta dem med ut på ett äventyr eller rädda dem från faror.

* * *

Winnie-the-Pooh är på ett plan givetvis en barnbok. Men det finurliga är, att boken också fungerar på en annan nivå: som en vuxenbok. Ja, det krävs nog en vuxen läsare för att uppskatta ironierna, de många ordlekarna, de absurda inslagen. På så vis äger boken en dubbel funktion: som bok för barnet, men också som bok för den vuxne läsaren.

De absurda inslagen i berättelserna om Winnie-the-Pooh. Det kan komma till uttryck i dialogen, där de olika gestalterna inte sällan talar förbi varandra på grund av en exceptionell brist på minnesförmåga.

Lustigheter och ironier kryddar hela framställningen. Jag tolkar följande lilla uppräkning av Winnie-the-Poohs namn och titlar som en lätt drift med titelhögfärd:

”… Pooh Bear, Winnie-The-Pooh, F.O.P. (Friend of Piglet’s), R.C. (Rabbit’s Companion), P.D. (Pole Discoverer), E.C. and T.F. (Eeyore’s Comforter and Tail-finder)”

Och den här framställningen av skam är ett exempel på något som möjligen en vuxen människa mer kan känna igen sig i än ett barn:

”Then Piglet saw what a Foolish Piglet he had been, and he was so ashamed of himself that he ran straight off home and went to bed with a headache.”

Andra inslag som vi kan stanna inför är att det finns en del typografiska egenheter, där texten får bli grafiskt bildhärmande: vid ett tillfälle antar texten en trädliknande struktur, samtidigt som Winnie-the-Pooh klättrar, och i ett annat sammanhang rör sig texten i ett vågmönster när Piglet följer med den hoppande kängurun Kanga.

Särskilt Winnie-the-Pooh har dessutom en tendens att brista ut i små verser, ibland nonsensbetonade, där ljudmönstret är väl så viktigt som innehållet. Ett extremfall är den följande strofen:

”Tra-la-la, tra-la-la,
Tra-la-la, tra-la-la,
Rum-tum-tiddle-um-tum.
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Rum-tum-tum-tiddle-um.”

Strofen säger inte mycket rent informativt, men den är effektfull att läsa.

* * *

Winnie-the-Pooh fungerar i högsta grad som läsning för en vuxen läsare. Det är muntert och smålustigt mest hela tiden. Igenkänningen är ibland smärtsamt klar, vare sig man nu identifierar sig med den dystre Eeyore eller den lärdomshögfärdige Owl eller någon av de andra i den idylliska skogsvärlden som utgör hem för Winnie-the-Pooh och hans vänner.
– – –
Winnie-the-Pooh, A. A. Milne. Illustrationer: E. H. Shepard. Methuen & Co. Ltd., London 1952. 158 sidor.

Bokrecension: Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.

* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.

Bokrecension: Sagor av bröderna Grimm | Jacob & Wilhelm Grimm

Sagor av bröderna Grimm utgör ett urval om sextioen av de berömda brödernas berättelser, samlade och utgivna av Telegram.

* * *

Bröderna Grimm är ett begrepp i sig, nästan att likställa med en typ av sagoberättande. De verkliga bröderna Grimm hette Jacob (1785-1863) och Wilhelm (1786-1859). De var tyskar och verksamma som språkforskare. Under sitt arbete samlade de in sagor, varav de lät publicera drygt tvåhundra.

Det blir uppenbart ganska snart att sagorna rimligen ej uteslutande varit ämnade att berätta för barn.

Jag föreställer mig istället att man i de tyska stugorna samlades både stora och små vid spisen där någon föredrog en av de kända sagorna under hantverket. Sagorna innehåller alldeles för mycket bråd död och alldeles för mycket hemskheter för att inte beröra även en vuxen människa där i skumrasket. Och barnen? Ja, de torde haft nära till mardrömmar många gånger efter en sådan föredragning.

Polerade och tillrättalagda för en yngre publik blev sagorna i Disneys animerade versioner. I original framstår de måhända mer schablonartade och klichéartade men också naturligare, folkligare, råare, närmare naturen. Och grymmare.

* * *

Måhända kan grymheten illustreras med några exempel.

Grunddragen i sagan om Askungen kan tänkas vara kända, om de än blivit häftigt förvrängda i Disneyfilmen.

Oaktat detta kommer prinsen till Askungens hem för att pröva ut guldskon (märk väl, ej en sko av glas) för att finna den kvinna som burit den på balen och som han förälskat sig i.

De två styvsystrarna skär av sig en tå respektive hälen för att passa i, men blodflödet avslöjar dem. Askungen får sin prins och styvsystrarna är med på bröllopet. Där råkar de emellertid ut för den olyckan, att fåglar hackar ögonen ur huvudena på dem.

”Så blev de alltså blinda för hela livet till straff för sin elakhet och falskhet.”

Vänder vi ögonen till sagan om Snövit märker vi snart att den inte handlar om en ung kvinna, utan om ett helt ungt flickebarn, en prinsessa, med korpsvart hår som drivs från sitt hem av en elak styvmoder och finner tjäll hos några dvärgar (som inte alls heter Toker, Butter och så vidare). Där får hon bo om hon sköter deras hushållssysslor.

Styvmoderns straff för sina elakheter blir omsider, efter att Snövit fått sin prins, att oupphörligt dansa i ett par glödgade järntofflor intill dess att hon döden dör.

* * *

En del av sagorna är påtagligt suggestiva, till exempel den vackra sagan om Törnrosa, en prinsessa som sover i hundra år tillsammans med hela det hov hon lever i, omgivna av en borg som täckts av törnen och en bygd som spinner sägner om platsen.

Likaså är sagan om Järn-Hans särskilt stark: han är en vildman som lever på botten av en tjärn i en skog. Alla som vågar sig in i skogen försvinner, intill dess att en modig jägare vågar sig dit, finner vildmannen och tillfångatar honom. En ung prins befriar emellertid Järn-Hans och får honom som beskyddare. Efter en rad förvecklingar visar sig Järn-Hans givetvis vara en förtrollad prins. .

* * *

I Sagor av Bröderna Grimm möter vi några av världshistoriens mest kända berättelser: förutom de redan nämnda även sagor såsom de om Hans och Greta och Rödluvan. Åtskilliga berättelser är snarare dråpliga än rysliga, och det är inte alltid en modern läsare hänger med i sagans inre logik. Det gör detsamma: de sprudlar av berättarglädje ändå.

Sagorna utmärks av ett enkelt berättande med återanvändande av olika typer av motiv och gestalter: berättelserna svämmar över av häxor, förtrollningar, prinsessor, prinsar, fattiga fagra jungfrur, jättar och andra figurer.

Sagorna är i regel strängt moralistiska. Dygd belönas och odygd bestraffas, icke sällan gruvligt. Det man till synes ska lära sig av berättelserna, är att det till syvende og sidst lönar sig att vara barmhärtig, att dela med sig, att värna de svaga, och att det straffar sig att vara hårdhjärtad, girig, elak. De minsta människor i världens ögon kan vinna prinsessans hjärta och ärva konungariken, om de vandrar dygdens väg.

* * *

Telegrams upplaga av Bröderna Grimms sagor är försedda med vackra illustrationer av Arthur Rackham (1867-1939). I hans målningar är jättar och prinsessor inte förvandlade till seriefigurer utan framställs realistiskt och i ackord som harmonierar med berättelsernas anda.

Språkdräkten som sagorna fått är gammaldags och bevarar därigenom en mystik som hör sagorna till. Dessvärre är åtminstone e-boksversionen behäftad med en icke alldeles obetydlig mängd korrekturfel, som nog hade kunnat åtgärdas lätt genom en extra genomläsning före publicering.

Sagor av bröderna Grimm är och förblir en kulturskatt som vi får vara tacksamma mot Telegram att de låtit återutge i urval. Vi finner däri åtskilliga av de mest kända sagorna, men även sådana som kanske inte alls är lika välbekanta.
– – –
Sagor av bröderna Grimm,  Jacob & Wilhelm Grimm. Telegram 2013. ISBN: 978-91-7423-197-7.

Bokrecension: Sagor av H. C. Andersen | H. C. Andersen

Kejsarens nya kläder. Illustration av W. Heath Robinson. (Redigerad)

Sagor av H. C. Andersen är just vad titeln säger: en samling sagor av den danske författaren och sagofarbrorn H. C. Andersen (1805-1875). Totalt skrev Andersen drygt tvåhundra sagor. I denna volym har femtio av dem förts samman.

* * *

När jag läser Andersens sagor, slås jag av hur ojämnt intryck de gör på mig. En hel del av dem är inget annat än geniala. Åter andra fattar jag helt enkelt inte grejen med. Andersen har emellanåt en förmåga att förlora sig i sockersött fabeldiktande om de skönaste, talande blommor, mer eller mindre välartade ungar, och lyriska naturbeskrivningar.

Egentligen är denna lyriskhet ingenting som jag förknippar med traditionellt sagoberättande. Jag förväntade mig att finna karga berättelser, där själva handlingen är nedkokad till sin essens — alltså funkis snarare än snickarglädje. Men Andersen levererar inte i enlighet med mina fördomar, utan tillåter sig att skriva vindlande, med små utvikningar och med ideliga snarast pastorala miljöbeskrivningar.

Men många av de sagor ("eventyr") som H. C. Andersen författat är omistliga i kulturarvet, och är så allmänt kända, att man möjligen har svårt att tro, att de inte funnits före 1800-talet — även om Andersen rimligen lånade stoff till sina berättelser från den i hans samtid levande sagotraditionen.

Bland dessa många sagor hittar vi sådana berättelser som den genialiska "Kejsarens nya kläder", och de välkända historierna "Den lilla sjöjungfrun", "Elddonet", "Jon Blund", "Tummelisa", "Prinsessan på ärten", "Den fula ankungen" och "Den lilla flickan med svavelstickorna".

* * *

Religionen är ofta passivt närvarande i berättelserna. Och med religionen avses kristendomen. Även om Andersen satt en fé i paradisets lustgård, är ändå själva begreppsapparaten kristet formad och färgad. Trots naturmytologi och fabeldjur, är det kristendomen som på något vis är överideologin, fastän den alltså uppblandas med element man absolut inte finner i Luthers lilla katekes eller Bibeln.

Sagorna är inte uteslutande sockersöta. Döden är ofta närvarande som en påtaglig kraft, och den skördar offer också bland berättelsernas hjältar. Döden i sagorna tvingar läsaren att förhålla sig till den: läsaren blir inte avskärmad från den realitet som livets slut innebär. Emellanåt åt dyker rentav döden upp som en antropomorf figur. Det ger sagorna en allvarsamhet som jag tror är helt igenom sund. Livets skönhet förhöjs av att det är ändligt.

* * *

Vissa samhällskommentarer kan märkas av i undertexten. I "Elddonet" blir en soldat förmögen och får vänner. När han åter faller i fattigdom är det inte längre nån som vet av honom. Men så snart han åter kommit på god fot och fått på sig fina kläder...

"...kände strax alla hans vänner igen honom, och de var så fästade vid honom."

En fästhet som tydligen var beroende på yttre ting, snarare än personlig vänskap.

Samhällelig misär illustreras också tydligt i den sorgliga sagan "Den lilla flickan med svavelstickorna".

Hur ryktesspridning kan fungera visas på ett festligt vis i "Det är riktigt sant", där en händelse i en hönsgård sprids med ryktets vingar kring staden, blåses upp i enorma proportioner, och till sist når tillbaka till hönsgården där ryktet startade, där den omtalade inte ens känner igen det hela, utan berättar det som något som skett någon annanstans.

Någon gång återkommer motivet med olika figurer som försöker förhäva sig över sin plats i samhället: som stoppnålen som tror sig vara en kråsnål, eller löskragen som inbillar sig var så fin, och slutar som papperet på vilken boken ska vara skriven...

Vad jag förmodar vara litteraturkritiken får sig en rejäl känga i sagan "Grodlåt", om några djur som bestämmer sig för att börja ge ut en tidning: "en tidning för kritiken, en av den sorten, som människorna har så gott om, att hälften kunde vara nog." Själva spyflugorna erbjuder sina tjänster:

"Vi känner till människor, redaktörer, människokritik. Man sätter sig på det friska köttet, spyr – och det ruttnar inom ett dygn."

Så mycket för kritiken!

* * *

Av alla sagorna i samlingen är "Kejsarens nya kläder" den som gör starkast intryck på mig. Den lånar sig dessutom gärna som metafor till allehanda situationer. Berättelsen är måhända bekant, men går alltså ut på att några bedragare besöker en kejsare. De säger att de kan väva den finaste dräkt åt honom, men den kan bara ses av den som är klok och skicklig i sitt ämbete.

Bedragarna låtsas så börja väva, och kejsarens alla män och kejsaren själv inspekterar då och då. Ingen av dem ser någon väv, men alla prisar den högljutt, för ingen vill ju framstå som oklok eller olämplig på sitt ämbete.

Så en dag blir dräkten färdig, och kejsaren ska gå genom staden i sin nya stass. Alla prisar högt de fina kläderna, förutom ett barn som utropar:

"Men han har ju ingenting på sig!"

Därmed inser var och en, och kejsaren själv, att vad de höll för det finaste plagget man kan tänka sig — bara var påhitt och bedrägeri.

Var och en må väl tillämpa denna saga på vad den önskar...

Jag bör också nämna såsom särskilt gripande sagan "Det döda barnet", som trots sin kristna mytologiska apparat lyckas beröra mig. Den skildrar en moders sorg över sitt döda barn, där moderns är skildrad på ett mycket starkt vis.

Dessutom tilltalar mig sagan "Älvkullen" särskilt, kanske främst på grund av min förkärlek för naturmystik. I denna berättelse håller älvkungen fest och bjuder allehanda naturmytiska väsen, bland annat ett norskt troll med sina två söner.

* * *

Sagor av H. C. Andersen hade vunnit på att innehålla färre sagor. Åtminstone i mina ögon. Visserligen hade jag fått en mer begränsad insikt i Andersens författarskap därigenom, men läsglädjen skulle ha blivit större.

Det finns säkert de som tilltalas av allt det sockersöta och nippertippiga gullegullandet. Men jag är inte en av dem. Han sparat de tjugofem mest kraftfulla sagorna och uteslutit de övriga, hade kraften i volymen blivit mycket starkare. Som det är nu står jag efter läsningen med en ambivalent relation till Andersen: många av sagorna är som sagt genialiska, andra står jag bara frågande inför.

Det hindrar dock inte mig från att rekommendera var och en att ta del av åtminstone de mer välkända sagorna av den danske sagofarbrorn.
– – –
Sagor av H. C. Andersen, H. C. Andersen. Telegram, Eboksutgåva 2013. ISBN: 978-91-7423-204-2.

Mellandagssaga

Det är förbannat kallt ute. Men vad händer om man blir instängd i en stuga, nånstans långt bort, och kylan var strängare, och snötäcket var tjockare? Vad händer om det finns fler där i stugan, och maten tog slut?

En kort saga berättar en mardröm. God fortsättning, goa vänner.

* * *

Lotten föll på den yngste. Naturligtvis försökte han värja sig, men vad hjälper en mans kraft mot åtta andras? Lotten föll på honom och när ingen mat finns att tillgå, gör man vad man måste göra.

För att få plats med en människa i stugans öppna spis, måste människan delas i många stycken. De har gjort det förut, så de vet hur man skär, kapar och delar. De vet var det bästa köttet finns, och vilka delar man hellre bör nära elden med. De flesta möblerna är redan uppeldade, och de tio stegen till vedboden är så svår att nå i den meterdjupa snön och i iskylan, att de numera bara gör vandringen varannan dag, och då får vandraren bära de andras kläder, för att överleva tio steg dit och tio steg tillbaka.

Det är kallt i stugan.

En senig man drar kniven kring den lottades hals, och då upphör allt motstånd. — Köttet fräser i stekpannorna och på de härdade pinnar de lutat in i elden. Det luktar gott.

Man gör vad man måste göra.

Och nu lever de gott några dagar till.