Bokrecension: De ovanliga | Åke Mokvist

De ovanliga: Människor som går mot strömmen är skriven och innehåller fotografier av Åke Mokvist (f. 1944). Boken kom ut första gången år 2000, och sedan dess har Mokvist även gett ut en uppföljare: De ovanliga 2: Där friheten är viktigare än tryggheten.

* * *

De ovanliga innehåller tjugotre porträtt i text och bild av olika typer av original och excentriker. Några av porträtten gäller syskonpar, men de flesta enskilda personer, som av någon anledning på något sätt lever utanför det vanliga samhället.

Många av de gestaltade är så udda, att de väl i en annan tid hade framlevt sina dagar i en institution. Men nu får de leva sina liv som de vill, även om det innebär att man bor i ett fallfärdigt ruckel långt ut i storskogen, där man sitter och snickrar ihop sin egen livsfilosofi i samklang med naturen. Många, men inte alla, av de porträtterade lever snarast eremitliv. Man känner med dem och den enkelhet de har valt, framför ett liv bland människor. Men samtidigt finns det de bland dem, som verkar så knepiga, att man har svårt att tänka sig att de skulle kunna fungera i en normal, samhällelig kontext.

Vi har mannen som såg till att bli prästvigd för en liten kyrka i Norge, och som hade för vana att våldgästa begravningar och hålla predikningar vid graven. Vi har bröderna som sköter sitt lantbruk som om det fortfarande varit år 1850. Vi har den åldrade kvinnan som håller till i sitt ihopfallna hus. Vi har den unga kvinnan som förkunnar maskinsamhällets undergång, och menar sig ha förmåga att kommunicera inte bara med hästar och hundar, utan även med växter — som med gräset. Ett grässtrå på Nya Zeeland lärde henne till exempel: "Vi har bara olika roller, men alla är lika mycket värda."

Ett av de mer kända originalen som Mokvist besökt, fotograferat och intervjuat, är den ultrakonservative vegetarianen och naturälskaren greve Magnus Stenbock på Herrborum, som gick bort för några år sedan. Till och med kungen lär ha uttalat sig om att tiden står still på Herrborum. Och trots sin ultrakonservatism, inte minst i sin kvinnosyn, framstår greven som en sympatisk karl.

* * *

Många av de gestaltade har tydliga drag av paranoia. Det moderna samhället är skit, alla politiker ljuger. De konflikter de haft med släktingar och andra människor antyds av Mokvist, men tillåts inte ta mycket plats: detta är originalens berättelser, inte deras släktingars.

Livsödena är många. Åtskilliga har rest omkring en hel del, och sedan, av någon anledning, fastnat — frivilligt eller inte — i en livssituation som innebär ensamhet och isolering. Andra har bara blivit kvar i sina rutiner, samtidigt som världen omkring dem farit vidare, och lämnat de ovanliga på efterkälken.

Säkert skulle många av Mokvists bekantskaper ha mått bäst av att ha blivit omhändertagna. Fått mänsklig kontakt, terapi, medicin. Men åter andra har faktiskt gjort medvetna val, att leva sina liv vid sidan av, i enlighet med sina egna ideologier och önskningar.

* * *

Texterna i De ovanliga är ofta fragmentariska: de börjar och huggs av. De ger en snabb inblick i de omtalades liv, och sedan rycks man undan från dem. Mokvist förskönar inte vad de säger, utan låter dem komma till tals, endast undantagsvis med små försonande ord. Så har vi till exempel en bibelläsande farbror, som vid köksbordet fyller sida upp och sida ner med bibelhänvisningar, som misstror läkarvetenskapen — något huvudpersonerna gör nästan samtliga — och säger sig tappa tron på Svenska kyrkan när 

"dom börjar med homofiler och bögar i kyrkan [...] Två män kan inte föda barn och inte heller två kvinnor, därför missar dom något väldigt väsentligt här i livet. Dom för folket bakom ljuset och jag tror vi har problemen mitt i byn och att det kommit folk hit som har sådana böjelser."

Nog framstår lejonparten av gubbarna och gummorna som beskedliga. Men det ligger också något djupt oroväckande i deras hemsnickrade filosofier, där man måste hålla sig väl med gårdstomtarna, där alla politiker är onda, och där världen som sådan konstant håller på att gå åt helvete.

* * *

Bland det mest fantastiska i De ovanliga, är Mokvists fantastiska fotografier. Bilderna är nära, varma, personliga. Färgåtergivning, kontraster, disposition: allt professionellt. Boken hade varit värd att skaffa, om den så uteslutande hade innehållit dessa vackra fotografier.

* * *

Trots mina blandade känslor inför originalen, är jag alltså glad att jag läste boken. Den visar upp en del av landet man sällan ser, och författaren har tagit sig tid att tala med de människor som annars sällan får tala till punkt — på gott och ont. Jag ser fram emot att skaffa uppföljaren, för att se hur det gått med personerna några år senare, och för att introduceras till ytterligare några av dessa ovanliga människor.
— — —
De ovanliga: Människor som går mot strömmen, Åke Mokvist, Balkong förlag 2010. ISBN: 978-91-85581-00-9. 254 sidor.

Bokrecension: Förr i tiden | Arne Biörnstad m.fl.

Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan är en fotobok med texter av Arne Biörnstad (f. 1924) och Ingemar Liman (f. 1938), samt med foton av Mogens Didrichsen (f. 1939).

Förr i tiden gavs ut 1971 i avsikt att med ord och framför allt bild skildra hur livet var i Sverige hundra år tidigare — år 1871. Bilderna är rekonstruktioner av miljöer som torde varit bekanta för människor då: vävande i en torpstuga, arbete i skog och mark, innergården till några hus i en stad, pigans värv i borgerliga hem, arbetet i en kvarn, läggning av halmtak och mycket mer.

Bilderna är svartvita, ofta ganska mörka och med hög kontrast; de mörka inomhusmiljöer som folk var vana vid då, visas därmed effektivt av Didrichsens många bilder. Och genom sin grynighet ger de lätt en illusion av att faktiskt härröra från den tid de är tänkta att rekonstruera. Dessa fotografiska iscensättningar får väl fylla samma funktion som målerikonsten en gång fått göra: inte minst under den nationalromantiska eran under 1800-talet.

* * *

Miljöer och kläder kommer i stor utsträckning från Skansen i Stockholm. Kanhända förklarar det också de folkdräkter som förekommer på en del bilder. Exempelvis hävdas det, att man emellanåt använde folkdräkter vid slåtter och skörd, något som jag själv ställer mig frågande inför. Dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig att allmogen hade råd med den typen av dräkter, och dels eftersom jag undrar om det är rimligt att tänka sig, att sådana kläder varit praktiska i det slitiga och smutsiga arbetet.

* * *

Boken är uppbyggd kring hur livet förändrades för svenska folket — i synnerhet för allmogen och den framväxande arbetarklassen, men också för borgerligheten — under årets fyra årstider. Således finns ett kapitel rörande vintern, ett för våren, ett för sommaren och ett för hösten. Varje kapitel inleds med en allmän orientering, varefter följer bilder med förklarande bildtexter.

Nog är Förr i tiden en intressant bok. Men jag undrar om det inte varit än mer intressant, om man grävt i vrår, antikvariat och album, för att hitta genuina bilder från samma tid. Fotograferingskonsten var ju vid det laget inte okänd, och även om man fått tröska igenom nittionio porträttbilder från högreståndsmiljö för att hitta en bild tagen i allmogemiljö, kunde det nog varit mödan värd, liksom vi anser målningar utförda i anslutning till en 1600-talsbatalj historiskt intressantare än en nationalromantisk målning som utförts tvåhundra år senare av samma slag.

Likväl upplever jag det som att Förr i tiden skapar bra bilder av hur livet faktiskt tedde sig för många av våra förfäder här i landet. Särskilt intressant tycker jag själv givetvis det är, med de foton som rekonstruerar livet i torpstugorna: för från torpstugorna räknar jag mina egna anor. Och det är grunden av sådana torpstugor som jag spanar efter under mina många skogsvandringar. Och nu förstår jag nog i alla fall lite bättre, hur de hade — de som en gång bodde där i skogen, och kämpade mot kölden på vintern, och på åkrarna på somrarna.
— — —
Förr i tiden: Sverige för 100 år sedan, Arne Biörnstad & Ingemar Liman. 113 fotografier av Mogens Didrichsen. Forum 1971. 90 sidor.