Bokrecension: Men hur som helst ... | John Cleese

Men hur som helst … (eng. But anyway …) är en självbiografi av John Cleese (f. 1939). Boken utkom på engelska 2014. Jag har läst en svensk upplaga från 2015 i översättning av Marianne Mattsson.

* * *

Humor är en allvarlig sak. Den kan fungera som ett friskhetstecken och den kan fungera som ett vapen eller som desarmering. John Cleese skriver:

"En god portion humor är ett tecken på en sund inställning, och det är därför människor som har svårt för humor antingen är dumdryga (uppblåsta) eller neurotiska (överkänsliga)."

Och att skapa humor, lär vi oss av John Cleese, är inte latmansgöra. Den snabba kvickheten är en sak — men att skapa en sketch eller att skapa ett helt humorprogram, för att inte tala om att skriva en komedifilm, kräver omfattande arbete. 

Det är bland annat in i denna kreativa process som John Cleese tar med sina läsare i självbiografin Men hur som helst... 

* * *

John Cleese är ju minst sagt välkänd även i Sverige, väl främst för att han var en del av Monty Python och för den underbara serien Pang i bygget. Men i självbiografin berättar Cleeses framförallt om tiden innan dessa enorma succéer. Cleese börjar i barndomen och vi följer honom genom skolgången och universitetsstudierna, under vilka han först börjar engagera sig i humorsammanhang samtidigt som han pluggade till jurist. 

Och sedan vidare i olika sammanhang, främst som manusförfattare för olika projekt på BBC, ofta tillsammans med skrivarkompanjonen Graham Chapman, som ju senare också skulle bli en del av Monty Python.

Självbiografin tar slut när Monty Python nyss har bildats, omkring 1969. Kanhända tycker han att hans vidare öden redan formulerats. Men i det sista kapitlet, som är tillfogat efter att en återförening skett med Monty Python-herrarna 2014 under tre föreställningar i London, får han anledning att, efter ett flera decennier långt hopp, ta historien fram till den tid då han skrev boken.

* * *

Brittisk populärkultur under 1950-1960-talet är tämligen okänd mark för mig. Och Cleese självbiografi är mycket faktadiger beträffande namn och radio- och teve-program under denna tid. Det är få av dem som jag känner till sedan tidigare; jag gissar att mina referenser är så amerikaniserade att jag hade känt mig bättre orienterad om alltsammans utspelat sig i USA. 

Men nu får jag lära mig om Storbritanniens humorister, radio- och teve-personligheter, skådespelare och andra personer som John Cleese möter allteftersom tiden går och han anlitas för allt fler sammanhang. Inte sällan under David Frosts ledning. 

* * *

Men hur som helst ... är skriven med gott humör och inbjuder mig till ett och annat ljudligt skratt. Boken är också allvarlig. Cleese beskriver till exempel sin komplicerade relation till modern. Hans porträtt av vännen och kollegan Graham Chapman, som dog 1989, är vidare mycket nyansrikt, och Cleese kan samtidigt som han bugar sig för Chapmans talang också skriva om dennes mer komplicerade och oberäkneliga sidor. 

"För att sammanfatta var Graham vänlig, intellektuell och mycket begåvad, men delar av tiden hade han bara en svag relation till verkligheten. Lyckligtvis tycktes det aldrig påverka vår yrkesmässiga relation, och det påverkade heller inte den stora värme jag kände för honom."

Cleese själv beskriver sig, såsom jag tolkar det, i mycket som en typisk medelklassbritt med de sätt att fungera på som man nog ofta föreställde sig att de skulle göra, särskilt i yngre dagar: försiktig, något hämmad, oerhört artig och med en obändig vilja att aldrig genera andra människor. 

Något spännande sker onekligen när dessa personlighetsdrag kombineras med den absurda och vrickade humor som Cleese kom att vara en av företrädarna för, och som slog ut i full blom med Monte Pythons flygande cirkus.

Men Cleese är också mycket medveten om sitt sätt att vara och reagera, och reflekterar till exempel så här:

"Eftersom jag ville vara allmänt omtyckt och uppskattad försökte jag alltid vara trevlig mot alla, och det visade sig vara ett enastående effektivt sätt att tappa kontrollen över sitt liv."

Och det är väl en iakttagelse vi lite var och en kan ta till oss. Vänlighet intill självförnekelsens gräns resulterar onekligen lätt i att andra också får möjlighet trumfa de intressen man själv värnar.

Det finns fog för att anta att Cleese med åren blivit en smula cynisk. Han reagerar mot en politisk korrekthet där de hurmorfria dikterar vad man får skämta om, och om världen i stort säger han:

"Förr tänkte jag att världen i grund och botten var sund och vettig, med en fläckvis galenskap som skulle försvinna i takt med att förnuft och kul skämt tryckte ihop gränserna för den allt mer. Nu är jag av rakt motsatt uppfattning."

* * *

Men hur som helst ... skänker en inblick inte bara i humorgiganten John Cleeses liv, huvudsakligen från födsel till skapandet av Monty Python, utan också i det brittiska samhället under samma tid. Vi anar klassklyftor och dess markörer. Vi anar hur livet på en privatskola tedde sig. Och vi anar något om hur populärkulturen tog sig uttryck och avnjöts. 

Men framförallt får vi lära oss något om den kreativa processens utanverk när John Cleese, Graham Chapman och de andra skapade stor humor. In i deras huvuden för att se deras fantastiska associationsförmåga kommer vi kanske bara glimtvis. Men vi får ändå kika lite över axeln på dem och det är stort i sig.
– – –
John Cleese, Men hur som helst …. Övers. Marianne Mattsson. Stockholm: Månpocket, 2015. 385 sidor.

Bokrecension: Stormän och kungar (vol. II) | Sven Hedin

Sven Hedin hälsas av studenter i Manchester år 1909.

Stormän och kungar. Senare delen är skriven av Sven Hedin. Boken utgavs år 1950.

* * *

Häromsistens skrev jag om första volymen av Sven Hedins Stormän och kungar. Nu har jag läst den andra och avslutande volymen, där Hedin fortsätter att berätta om stora män han haft med att göra genom sitt långa liv. Det är en gammal man som på sitt livs senhöst återigen ställer gamla bekanta framför sig, varav många redan då var döda. I denna volym viks dessutom ett kapitel åt en kvinna, nämligen hans kollega i Svenska Akademien Selma Lagerlöf.

I volym två berättar Hedin om ett trettiotal personer. Några av dem är kejsar Wilhelm II, marskalk Mannerheim, Gustaf V, Verner von Heidenstam, Paul von Hindenburg, Erich Ludendorff, Henry Ford, Robert Baden-Powell och dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. 

De flesta porträtten åtföljs av återgivanden av samtal han haft med de berörda personerna och i många fall åtskilliga längre eller kortare citat av eller ur brevväxling med dem.

Tendensen är som vanligt tyskvänlig. För Sven Hedin upphörde aldrig Tyskland att vara synonymt med kultur och civilisation, med den konsekvensen att de som utmanade och besegrade Tyskland motarbetade samma civilisation och kultur. 

Det stora hotet för mänskligheten var för Hedin inte fascism eller nazism, utan diktaturen i öst, det kommunistiska Sovjet. Därmed inte sagt att Hedin var nazist. Men hans okritiska kärleksrelation till det mesta som är tyskt gjorde honom sannolikt hart när blind för skadligheten hos rörelser, så länge de syftade till tysk återuppbyggnad eller storhet.

Vidare verkar Hedin bländas av sin egen begapelse i det som han uppfattar som stort, starkt och framstående. Så gnistrar hans porträtt av Henry Ford på det stora hela, fastän han samtidigt låter honom uttrycka en vidrig antisemitism: att judarna är nödvändiga för mänskligheten på samma sätt som lössen i hundens päls: de håller hunden alert. Det verkar inte förändra Hedins syn på Ford något nämnvärt: Ford förblir för Hedin en stor man som arbetade för mänsklighetens bästa. Hedin öser lovord över honom.

* * *

Genom sitt upplägg säger Stormän och kungar mindre om de som Sven Hedin skildrar än om Sven Hedin själv. Det handlar nämligen ofta om hur dessa nästan alltid utomordentligt förträffliga, trevliga, storartade, manliga människor trivs med Sven Hedins sällskap och hur de respekterar vad han uträttat opinionsmässigt eller som upptäcktsresande.

Detta blir i längden en smula tröttande läsning. Förvisso var Sven Hedin en världskändis på sin tid som genomfört stora bedrifter, men samtidigt verkar han ha ett behov av att framhäva hur nära han kom de många gånger världshistoriska aktörer som han lärt känna, och hur högt dessa höll bekantskapen med Sven Hedin själv.

I mångt och mycket blir Stormän och kungar en skuggbiografi över Sven Hedin, genom att han låter dem han berättar om relatera till hans resor och ibland vad de betytt för deras genomförande såsom mecenater eller på annat sätt uppmuntrande krafter.

* * *

Mest intressanta blir det när Sven Hedin inte skymmer sina skildrade personer med sin egen lekamen och detaljer kring deras personligheter får lov att träda fram.

Vi kan ta den gamle tyske kejsaren Wilhelm II som exempel, en onekligen komplex gestalt.

Sven Hedin fördjupar sin relation till monarken från det första samtalet på en nyårsfest i Berlins stadsslott 1903 över första världskriget till långt fram i tiden när Wilhelm II abdikerat och bor som landsflyktig på det nederländska slottet Doorn.

Besynnerligt nog tycks Hedin minnas enskilda replikväxlingar dem emellan; man bör inte utesluta att han har han fört anteckningar efter mötena för att fästa hågkomsterna på pränt. Om inte Hedin fabulerar förefaller de två männen utvecklat någon form av genuin bekantskap, om än inte vänskap.

Sven Hedin ser den tidigare monarken hugga ved i skogen. Han hör honom hålla en kristen predikan. I enskilt samtal vid en testund på Doorn med kejsaren och kejsarinnan låter Wilhelm den officiella masken falla och han dundrar, enligt Sven Hedin, över krigets elände och berättar om sitt liv. ”Han talade med oerhörd kraft och sprudlande temperament. Hans ord ljödo som hammarslag mot malm och hans ögon blixtrade.” Vid ett senare möte står Wilhelm inför sin 78-årsdag. ”Blicken var alltjämt ungdomlig, trotsig, vemodig, blixtrande allt efter ögonblickets stämning.”

Den sista kommunikation Sven Hedin har med Wilhelm II är ett brev från november 1940 från Wilhelm som Hedin genast besvarar. Några månader senare är den gamle kejsaren död. Sven Hedins omdöme om mannen är tydligt:

”Den propaganda, som allt sedan 1914 förgiftat människorna, skall efter hand förlora sin makt och framtiden skall en gång fälla en rättvis dom över kejsar Wilhelm.”

* * *

Sven Hedin skriver en mycket god svenska. Han har en stor litterär begåvning och var, som bekant, oerhört produktiv vad gällde att skriva böcker. Vad han skriver i Stormän och kungar är ordentligt färgat av hans ideal och hans sympatier; det går inte att missta sig kring var hans hjärta är beläget. Hur väl han än kan tala om någon engelsk Lord eller amerikansk gynnare är det ändå alltid det tyska som är hans resonansbotten och för honom är Tyskland, malträterat av fiender eller ej, det yppersta som tänkas kan i kultur- och nationsväg.

Man lämnar läsningen av Stormän och kungar med en vemodig känsla. Här står en man som ägnade sitt liv åt upptäcktsfärder och umgänge i de allra högsta societetssammanhangen, när han inte skrev på sina böcker. Han brevväxlade med personer som för alltid kommer att ha givna platser i historieböckerna. Och samtidigt anar jag — kanske fördomsfullt — att han, 85 år gammal, är en mycket ensam man. Hans älskade Tyskland är sänkt i vanära och därmed blir också Hedin genom sina ställningstaganden persona non grata i svenskt officiellt liv. Nästan alla hans högt uppsatta bekanta är sedan länge döda. Han själv står som åldring inför en ny tid, som han åser med mycket mörk pessimism.

I dag läser vi Stormän och kungar och lär oss om framstående personer från en annan tid. Men ännu mer om en man som ville vara deras vän, Sven Hedin själv.
– – –
Sven Hedin, Stormän och kungar. Senare delen. Stockholm: Fahlcrantz & Gumælius, 1950. 498 sidor.